Publicerad 2011-08-31 12:53:51 i Allmänt,
En våg av gråt och ledsenhet kom plötsligt över mig. Jag är väl egentligen inte ledsen och inget särskilt har hänt. Men jag är så trött, det finns några småsaker som gnager lite. Inga stora problem men de figurerar i pereferin och mitt fokus dras alltför ofta dit.
Jag har min egen stund, alla är hemifrån och jag är ensam vilket är så skönt. Och kanske just därför som känslor kommer upp till ytan. An många anledningar har det varit mycket stt stå i och mycket att reda ut den senaste tiden.
Jag känner det som om jag inte riktigt kan andas ut. Och det är ju det enda som jag vill. Kunna andas lugnt och stilla utan oro, bekymmer och annats som stör.
Jag tänker mycket på vår boendesituation. Tankar som får alldeles för mycket fokus eftersom jag ändå inte kan påverka särskilt mycket.
Jag har gjort vad jag kan genom att stå i byteskö, bostadskö och kolla uthyrninsobjekt på blocket. Nu när Magnus just fått jobb som han trivs med så begränsas områdena att flytta till pga resvägen. Och eftersom Kajsa ännu går i skolan och behöver rimlig resväg hon med så kan jag ju inte bara packa ihop och flytta. hennes kommande operation är även den en anledning till att stanna där vi är ett år till.
MEN MEN OCH ÅTER MEN!!!!!! Jag har panik när jag vet att utanför mitt sovrumsfönster så kommer min skogsdunge att förvandlas till en byggarbetsplats för i slutet av nästa år ska 120 lägenheter stå klara.
Ett bygge innebär i värsta fall arbete dygnetrunt och även på helger. Byggarbete sker INTE tyst. Det innebär att jag i mitt eget hem inte ens kan få den vila och tystnad jag behöver för att hålla mig frisk. Jag led fruktansvärt under de 8-12 veckor som fasad och balkongrenoveringarna förra året pågick på vårt hus.
Ja jag känner fullständig panik över att inte kunna påverka detta och inte kunna flytta.
Bergslagsvägen som för fyra år sen då jag flyttade hit, var en medeltrafikerad led är idag en högt trafikerad led med bilar dygnet runt, som en motorväg. Ljudet från den skulle givetvis minska om det byggs mellan oss och den men 120 lägenheter betyder upp till 300-400 fler människor på en plats som redan äv överbefolkad.
Och dessutom kommer de kunna se rakt in i mitt sovrum.
Vi hade ett bra byte på gång, Det finns en lägenhet som jag vill flytta till men det krävs ett triangelbyte.
Och allt såg ut att lösa sig, vi hade bokat tid för visningar men så drar sig den familjen ur, som skulle titta på vår, och det genom att utebli och när vi påpekar detta så gör vi upp om en ny tid och två timmar innan så ringer killen igen och säger att de nu kommit fram till att de inte vill bo här.
Dumskallar som visar intresse och bokar visning för att sen komma på att de egentligen inte vill.
Men jag är väl naiv som vanligt och tror gott om människor och tror att de verkligen har ett seriöst intresse för det som de bokar sig för.
Jag vet att jag inte kan påverka situationen mer än jag gjort och att det därför är lönlöst att känna frustration och vilja mer liksom. Men jag jobbar på det och försöker att vara här och nu.
Jag älskar mitt hem och den lägenhet jag bor i. Men jag älskar inte vad det har blivit och kommer att bli här omkring. Jag behöver tystnad och som det är nu så är det ett evigt trafikbuller så snart jag går ut på nån av mina balkonger. Aldrig någonsin tyst eller bara en bil då och då. Konstant ljud som gräver ett hål i min hjärna.
Självklart kan jag koppla bort det ibland men nu äter det upp mig och jag vill bara gråta av frustration.
Mitt hem betyder så mycket för mig, här tillbringar jag så mycket tid och här måste jag ha en egen fridlyst zon där jag kan hämta kraft och vila. Där jag kan återhämta mig.
Jag måste nog låta mina tårar flöda och låta det jag känner just nu få fritt spelrum......
Publicerad 2011-08-30 15:45:14 i Allmänt,
Om en liten stund ska jag gå och möta Magnus. Jag går en bit åt det håll han kommer ifrån och så plockar han upp mig med bilen. Jag får lite motion och frisk luft och vi kan göra lite ärenden innan vi åker hem.
Jag har redan varit ute idag, gjorde några ärenden bl a läkarbesök uppe på byn. Men glömde ett par saker och ska ta apoteket nu.
När jag går och möter honom så möter jag även en massa cyklister. Och vet ni vad roligt det är att titta på dem och vilken skillnad det är sen!!! Ja på kvinnor och män alltså.
Kvinnorna kommer cyklandes på vanliga cyklar, ofta med barncykelsitsen på pakethållaren, en cykelkorg på styret och handväskan däri. De har hjälp, ofta en helt vanlig intet utstickande hjälm. De har sina vanliga kläder och skor på sig...allt från kavaj, kjol, blus till högklackat. De cyklar lugnt och stilla så de ofta kan prata i telefonen samtidigt.
Männen har aldrig barncykelsitsar på sina cyklar, inga cykelkorgar, de har inte ens pakethållare och knappt stänkskärmar. De har tajta åtsittande flashiga cykelkläder, handskar, specialskor och hjälmar som ser ut att tillhöra aliens......de är så strömlinjeformade. Jo just det...de har cykelglasögon också, även de strömlinjeformade
De har möjligen en ryggsäck på ryggen och antagligen ligger kostymen ihopvikt däri.
Männen cyklar fort, de kan inte prata i telefonen för de är fullt fokuserade på att fara fram som oljade blixtar. På vintern har de dubbdäck på cykelhjulen medans kvinnorna har samma hjul året om.
Jag kan inte låta bli att småle.....män har faktiskt en förmåga att dra mycket av det de gör...liksom ett snäpp längre och med blodigt allvar.
Jag tror inte att män klarar av att cykla till jobbet med vanliga kläder, barnsitsen därbak och utan alienhjälmen...jag tro att de inte vågar möta de andra männen då. Jag tror de är rädda för att framstå som mesar.
För så klart att man måste ha alla de rätta sakerna om man nu ska cykla till jobbet. Särskilt cykelhandskar!
Givetvis så är detta en generaliserande bild och givetvis så finns det män som cyklar som kvinnorna och tvärtom.
Det är bara så roligt att jag inte möter dem och ser annat än det jag beskrivit här.
Bergslagsvägens cykelbanor är ett autobahn för cyklar. Fort går det och man får akta sig. Att komma gående och strosa lite lätt det kan kosta en livet.
För inte vill jag bli ihjälkörd av en alien i åtsmitande dräkt som inte lämnar någonting åt fantasin! :-)
Publicerad 2011-08-29 14:33:06 i Allmänt,
Jag har skrivit två brev till mina barn. En väldigt massa tankar och kärlek. En väldigt massa minnen.
Jag skriver väldigt mycket om moderskärlek, att kärleken mellan föräldrar och barb är det mest fantastiska som finns och att när man väl blir mamma så är det barnens väl och ve som är fokus och nummer ett i livet.
Jag skiver om den intensiva glädjen jag känner när jag är med barnen, om de oerhörda stolthet jag känner över att de i mina ögon har utvecklats till härliga individer.
Men självklart vet jag att det finns många som vittnar om att ett föräldraskap inte alls medför det jag skriver om. De vet att kärleken inte automatiskt kommer bara för att man blir förälder. Det finns hemska fuktansvärda och elaka människor som brukar våld mot sina barn, de finns de som missbrukar, de som begår sexuella övergrepp mot sina barm. Det finns djävlar till föräldrar.
Jag kan bara tala ur mig själv och mina känslor, berätta och beskriva hur jag blev som mamma. Jag vet att mina ord med all säkerhet kan uppfattas och kännas som ett hån mot de barn som lider pga djävlarna till föräldrar.
Och jag önskar så att det inte skulle behöva finnas barn som växer upp med föräldrar som ger dem både fysiska och psykiska sår och ärr.
Dessvärre gör det det ändå.
Och jag kan inte förstå hur man som vuxen människa kan begå dessa dåd som de gör. En del kan förklaras med att föräldrarna är sjuka, psykiskt sjuka. En del kan förklaras med att de missbrukar narkotika el droger. Men ett stort antal föräldrar som begår övergrepp av allehanda slag är helt vanliga ickesjuka (diagnostiserade) människor. De uppträder helt normalt bland oss andra i samhället, de är respekterade och många gånger erkända.
Sen att två föräldrar eller där den ena partern är styvförälder, hjälps åt att plåga ett eller fler barn, det är för mig helt obegripligt.
Visst kan även det förklaras med sjukdom, galenskap, vansinne.....för man är inte frisk och sund när man medvetet skadar tex en baby eller ett äldre barn.
Jag far så illa av att vi har så många övergivna och svikna barn som lever i det dolda för såklart så är det bara ett bråkdel vi får läsa om i media. Mörkertalet är som alltid betydligt större.
Mina barn är för mig en gåva. En sån oerhörd gåva som jag är tacksam över att ha förärats. Inte alla är föräldraskapet förunnat och alldeles för många som är det borde aldrig någonsin ha fått bli mamma eller pappa.
Och i detta lagomlandet Sverige finns det ingen som tar barnens pari. INGENSTANS finns det någon som får säga åt en förälder att den är en dålig förälder. Om ett brott har begåtts, ja då får personen förhoppningsvis sitt straff. Men aldrig annars. Det jamsas med och ingen vågar säga åt en taskig mamma att hon fan får ta och skärpa till sig. Eller om en pappa inte bryr sig om att träffa sitt barn så finns det inge lag som säger att han ska göra det för barnets skull.
Att köpa en hund från ett hundstall kräver större efterforskningar om vem du är, än att bli förälder. Hundstallet gör t.o.m hembesök för att se att du är lämplig som hundägare, men att ligga sig till ett barn kan vem som helst göra utan att nån bryr sig. Även barn får skaffa barn och bli föräldrar vid så unga år som det bara fungerar kroppsligt. Allt är ok!!!!
Jag har följt en blogg ett tag om en ung flicka som blev gravid som fjortonåring. Pappan till barnet var arton. Efter halva graviditetetn så fattar hon att hon är gravid och väljer att behålla babyn.
På bloggen så börjar en cirjus utan dess like. "Föräldrarna" bråkar och slåss ideligen med varandra. Det festas och dricks och röks och bilder läggs ut på bloggen. Den unga mamman gör flera självmordsförsök. Misshandelsanklagelser haglar och mitt i allt befinner sig den lilla babyn.
Mormor till babyn klarar inte heller av att se till sin egen dotter och strama till tyglarna. Föräldrarna till pappan verkar inte heller fatta vad som pågår.
Det slutar i att många bloggläsare gör upprepade anmälningar till socialen och polisen. De vädjar till samhället att ta tag i situationen och rädda babyn och hjälpa den unga mamman tillbaka på rätt spår.
Så efter ytterligare ett självmordsförsök från hennes sida så läggs hon in på barnpsyk, en polisutredning börjar, hennes dator beslagtas och babyn får flytta till sin pappa och hans föräldrar. Mamman får bara träffa babyn övervakat. Mamman får flytta till behandlingshem av nåt slag och får hjälp att reda upp sitt liv för hennes egen mamma förmår inte finnas där och vara ett stöd för sin flicka som blivit en alldeles för ung mamma och bär ett ansvar hon aldrig ens kunde föreställa sig.
Man är bara ett barn när man är femton år och man behöver massor av stöd och hjälp. Man behöver få vara ung och tonåring samtidigt som man i lugn och ro får lära sig att växa in i sin föräldraroll.
När så unga barn få barn så borde samhället vara djupt insyltade och ha insyn i hela familjen. Ta reda på om det finns ordentligt stöd och är familjen funktionell eller vad finns egentligen i garderoberna.
Det ska inte behöva gå så långt att en baby faktiskt far illa, innan socialen griper in och styr upp för att rädda både baby och de unga föräldrarna från ett livslångt skadebeteende på sig själva och varandra.
Idag är det roligt att läsa hennes blogg för hon mår bra och jobbar mycket på att må bra, hon har även fått då neuropsykiatriska diagnoser, vilka förklarar en hel del av hennes självdestruktivitet.
Och jo jag glömde....samtidigt som hela denna cirkus utspelar sig offentligt så agerar inte bloggadministratörerna överhuvudtaget. De säger sig bara att inte kunna eller vilja göra något när människor vädjar till dem att stänga hennes blogg eller att säga åt henne att inte publicera bilder som visar olämpligt innehåll.
Många av hennes läsare har hetsat flickan till att ta sitt liv, de kallar henne hora och all världens hemskheter. Och det kommer från både unga och vuxna människor. Att så öppet mobba och hetsa någon via internet är helt ok. Att så öppet visa sitt hat mot någon man ens aldrig träffat, det blinkar man inte för.
Jag mår illa!
Publicerad 2011-08-25 09:23:25 i Allmänt,
Även om jag igår skrev att åren vi har med våra barn är så få och att de går så fort, så rymmer de ändå så många minnen. Och att på den korta tid det tog att skriva mitt brev till Martin, få med allt jag vill säga är ju omöjligt. Jag har ju massor av saker, både sånt som jag känner är "livsviktigt" att ha med sig och sånt som bara är bra att ha i livets ryggsäck.
Hela kvällen igår dök det upp flera saker som jag hade velat haft med. Men det får kanske bli i ett brev som "addresseras" till bägge mina barn.
Här är i alla fall mina rader till Kajsa.
Min älskade Kajsaflicka
Varje mamma önskar sig en dotter. Lika säkert som att alla pappor önskar sig en son.Och när jag väntade dig frågade många vad jag hoppades att det skulle vara för kön på barnet. Jag hade redan Martin och var överlycklig över att jag hade fått bli mamma. Jag var så stolt över min son. men jag ville ha en flicka såklart. Det är inget att hymla om och många höjde på ögonbrynen när jag sa som det var.
Självklart hade jag inte haft andra känslor för dig om du inte hade varit flicka, det är en märklig tro som många har, att man inte älskar sitt barn lika mycket eller att det inte är lika välkommet om man inte får det man önskar sig.
Men jag fick min önskan uppfylld ännu en gång. Jag fick en tös, en liten tjej med mörkt hår. Att vi skulle få dig var inte helt lätt för som med Martin så fick jag genomgå en del hormonbehandlingar för att bli gravid.
Men du kom och det var inte utan dramatik. Du har hört berättelsen så många gånger. Morgonen då mitt i sommaren låg dimman tät över den lilla sjön utanför sjukhuset men solen jagade bort slöjorna och en strålande dag föddes samtidigt som dig.
Du hade ju navelsträngen så hårt om din lilla hals att de fick ta ut dig snabbt och därför klippa strängen innan du var ute och det orsakade att du förlorade en hel del blod och din anding kom inte igång för du var rätt medtagen. De jobbade med att hjälpa dig i ett rum utanför det vi låg i.
Men allt slutade ju lyckligt och snart var du hos mig och din pappa. Jag hade en liten Kajsa. Ditt namn hade jag bestämt långt innan och jag visste så snart jag såg dig att du verkligen var en Kajsa.
Allt var verkligen total lycka. Jag hade fått två barn, en av varje sort och Martin var en mycket mycket stolt storebror.
Som du vet så visade det sig snart att jag såg något som andra inte såg. Jag såg att du hade en bula bredvid din lilla haka. Och när alla andra sen såg den så visade det ju sig att det blev början på en mycket lång jobbig period för dig. En lång period som inte är slut än fast det har gått arton år.
Lymfangiom heter det här jobbiga som gjort så ont både i ditt ansikte och i din själ.
Lymfangiom är namnet på ditt eget helvete.
Ibland har vi skojat om att du föddes arg. Men det är klart att det inte är så, men du har alltid varit så tydlig i ditt humör och är en mycket bestämd person.
Antingen var du strålande glad och sjöng dig fram eller så var du arg som ett ilsket bi.
Tidigt började sjukhusbesöken för din del och det finns ingen gräns för hur smärtsamt det var att se dig ha så ont. Men du var tapper och du klagade sällan. Du var ändå glad och kämpade på med att kunna prata och äta och dricka.
Du var inte gammal när du märkte att människor tittade på dig, både barn och vuxna kunde länge titta på ditt ansikte och du förstod att det var för att du hade din bula.
Det gjorde att du blev ännu tuffare och inte med en min visade vad du kände inombords.
Vi pratade mycket om detta hemma och jag lät sy upp en docka till dig. En docka med en bula på samma ställe som du hade. Jag försökte så gott det gick att hjälpa dig att strunta i blickarna och senare glåporden i skolan.
Alla läkarbesök som startade när du var en månad gammal, mynnade ut i ett svårt trauma på min lilla kropp. Vi tvingades hålla fast en baby. Tvinga dina armar och ben att vara stilla, hålla ditt huvud stilla så att doktorn kunde sticka ner metallinstrument i din hals.
Det var givetvis för att försäkras om att lymfangiomet inte skadade dig eller riskerade att kväva dig. Men och om och igen skedde detta under hela din uppväxt.
När du blev förkyld så blev bulan ännu större och röd och hård, inflammerad. Då måste du ha peniccillin. Du har stuckits så många gånger, legat på sjukhus och fått peniccillin direkt i blodet för att snabbt få ner inflammationen.
Allt detta resulterade i att du, eller din kropp skapade ett sätt att hantera det hela. Du "försvann" ifrån oss så snart en läkare närmade sig. Du bara vred bort huvudet och var borta, inte mottaglig. Du dissaccocierade. Din kropp tog dig till en plats där ingen fysisk eller psykisk smärta fanns. När du kände dig säker kunde du komma tillbaka.
Man började testa ett nytt japanskt läkemedel som förminskade cyctorna i din bula. Det gjorde att hela bulan minskade i omfång men varje gång var svårt för dig eftersom du måste sövas och läkemdlet skapade en inflammation på kemisk väg och följdes av flera veckors smärta då du bara grät.
Eftersom du blev stucken så ofta så började du även förneka den arm man stack i. Du kopplade bort den från din kropp så länge du hade plåster eller blåmärke kvar. Du vägrade använda armen och fick spänningsvärk i nacke och axlar så liten du var.
Så här var din uppväxt. Så smärtfylld men ändå så var du världens gladaste och visade aldrig utåt vad du kände.
Det blev jobbigt för dig i skolan när du retades och även om skolan tog tag i det direkt så fanns ju de som retats, kvar och blickarna kändes lika sårande.
Alla i familjen uppmuntrade dig, sa att du var tuff som klarade allt detta. Och visst var du tuff men jag såg ju det som ingen annan såg.
Jag såg den ledsna lilla flickan bakom din fasad.
Den osäkra flickan som inte trodde på sig själv och som var säker på att ingen tittade på dig för att du var söt.
Jag såg och förstod att allt det du har varit med om det har samlats inuti dig. Det har gjort att du är stresskänslig, att du lätt får ångest och inte litar på människor.
Det har gjort att även om du är stark, för det är du, så har du en sårbarhet som få människor i din ålder har.
Jag minns så väl det där samtalet vi hade i bilen utanför din skola. Vi hade varit på ett läkarbesök och vi började prata och du kunde berätta att du aldrig trodde att någon kille skulle vilja bli ihop med dig.
Du sa att du har många killkompisar. Och jag såg alla bitar falla på plats.
Minns du att jag sa att försök våga möta någons blick. Försök att inte utgå från att en fin kille tittar på dig och tycker du är ful för tänk om han drunknar i dina fantastiska ögon. Tänk om det är så att det är den skyddande mur du har omkring dig, som gör att ingen vågar närma sig dig.
För du hade byggt upp en mur. Metodiskt hade du skapat ett skydd omkring dig där ingen kunde nå och såra dig.
Jag uppmuntrade dig att våga öppna dig lite för att se vad som skulle hända.
Det var ett bra samtal. Och när du gick tillbaka till skolan efter att vi hade kramat om varandra så grät jag. Jag satt där i bilen och tittade efter dig och grät ut den smärta jag kände. Det gjorde så ont i mig att jag inte kunde hjälpa dig, att jag inte kunde göra dig bra och ta bort allt det onda.
För en mamma så finns inte större smärta än att tvingas se sitt barn lida och ha det svårt. Man vill bära allt det onda själv.
Maktlösheten är smärtsam.
Och på tal om samtal. Vi har haft många bra samtal genom åren. Du var inte den som självmant sa något för allt höll du inom dig. Jag kunde inte bara gå fram till dig och be dig berätta, som med Martin, för det gjorde du inte. Jag var tvungen att finna andra vägar. Jag pratade med dig om hur viktigt det är att lätta på sina tankar genom att prata om dem. Jag sa att allt samlas inom en ungefär som ett salladshuvud. Till slut blir det för stort och tungt att bära ensam så man måste skala av några blad.
Det kunde du förstå och efter det så kunde du komma till mig och säga att du behövde skala av ett blad. Då pratade vi, oftast låg vi i ding säng när du skulle sova. Långt upp i tonåren låg jag hos dig och vi pratade. Ibland orkade du inte prata fast jag visste att du hade det jobbigt, då låg jag bara där bakom din rygg tills du somnade.
När du var liten så hade vi Lisa. Handdockan Lisa. Hon var det första knep jag tog till för att få dig att prata. En kväll tog jag henne på min hand och så började Lisa prata. Hon berättade saker hon hade varit med om och hon fick dig att berätta.
Efter det genombrottet så kom du ibland och sa att du ville prata med Lisa, då fick jag hämta dockan och så snart hon satt på min hand så började du prata.
Ibland har vi kommunicerat med lappar. Jag har skrivit till dig, på en lapp och lagt vid din säng. Sen har jag hittat lappen vid min säng och du har svarat på mina frågor.
Numera är det sällan svårt för dig att prata med mig. Du öppnar dig och vi har en öppen dialog med varandra. När vi bråkat så sker det oftast genom sms. Då kan vi prata ut om det känsliga genom texten och sen säga förlåt till varandra när vi ses och känna att allt verkligen är bra.
Jag är mycket mycket tacksam för att jag aldrig gav upp, att jag aldrig slutade försöka nå dig och visa att jag förstod dig och att du kunde lita på att jag verkligen gjorde det.
När du inte har mått bra så har jag låtit dig ta den tid du behöver för att återhämta dig. Jag har pratat med dina skolor, informerat vad allt handlar om och låtit dem veta att Kajsa behöver allt annat än stress.
Det har som sagt varit så mycket smärta för din del under dina än så länge få år i livet. Du har varit med om så mycket som dina kamrater ens aldrig närmat sig.
Min sjukdom blev ytterligare orsak till att du mådde mycket dåligt under många år. Vi kämpade sida vid sida och på varsitt håll. Ibland kände jag mig ensam och visste inte hur jag skulle reda ut att hålla dig på benen när jag själv var så sjuk. Men det gick även om det kostade dig många ärr på din kropp, ärr i form av skärsår.
Vi är ute på andra sidan. Nu har du din egen operation att möta och ta dig igenom. jag vet hur svårt det är för dig men du har gjort valet själv och jag vet att du klarar det. Nu är det din styrka som bär och varje gång idag som du måste ta blodprov eller besöka doktorn så gör du det fast du mår dåligt av det. Du kämpar och visar din styrka och jag visar efteråt på hur duktig du var som kunde visa din kropp att det gick utan att få panik.
Du är världens starkaste flicka i mina ögon, för du ger aldrig upp och du har en inneboende kraft som kommer leda dig rätt i livet och till allt det du vill ha.
Min stolthet vet inga gränser.
Dessa rader har nu till en början handlat mest om det svåra i ditt liv. Vid sidan av detta så har jag ju massor av underbara fantastiska minnen.
När du var baby så var jag inne på att minska vårt bidrag till sopberget och därför använda tygblöjor. En stor packe bomullstrasor inhandlades och jag vek dem för glatta livet. Allt funkade perfekt tills du var ett halvår. Sen vägrade du ligga stilla vid blöjbyten. Du ålade och krälade så de vikta blöjorna bara vek ut sig, man var tvungen att vara två som bytte på dig och det gick ju inte. Så tyget åkte sin väg och vanliga blöjor började användas.
I samma veva började du kallas för ostbabyn. Ja det var ju egentligen moster Jeanettes man Vincent som kallade dig det. Och det höll i länge innan Jeanette en dag frågade varför han kallade dig så.
Ja men hon heter ju så, Käse, blev hans svar.
Vadå Käse? Hon heter ju Kajsa
Vincent som ju är amerikan trodde hon hette Käse som ju betyder ost på tyska. Därav ostbabyn. Att han inte frågade varför vi i såfall döpt henne till ost, det fattar jag inte.
Till skillnad från din bror som ibland kunde vara ängslig så var du verkligen kavat. Du var aldrig rädd för något och det gick aldrig att muta, hota eller lura dig. Ville du något så ville du just det och inget annat och fick du inte som du ville, ja då skrek du.
Och det är såklart att du fick skrika ofta för inte kunde vi uppfylla alla dina önskningar...som att tex åka på suffletten på vagnen, inte sitta i, inte gå eller bäras...nä du skulle åka på suffletten!
Inte heller fick du kräla över matbordet bara för att du plötsligt ville se vad som fanns i en kastrull. Blev du då satt i din stol igen så skrek du. En gång skrek du dig till hög feber.
Vi kom alltid försent till lekis. För hur mycket jag än planerade och la fram kläder åt dig, såklart i samråd med dig, så ändrade du dig alltid. Du kunde driva allt till sin spets och hitta fel på allt. En period så fanns det bara ett par trosor av alla dina 20 par, som du kunde använda. Och för att slippa bråka exakt varje dag så tvättade jag dem för hand varje kväll, hängde dem på elementet så de var torra och du kunde ta dem på dig.
jag lärde mig snart och hade ett fantastiskt stöd i personelen på lekis. Låt henne hållas sa de. Låt henne ta på vad hon vill och lämna varma kläder här. Så du gick till lekis i svarta lackskor och vackra balklänningar utan ytterkläder i februariregn. Med ett sort lyckligt leende traskade du in genom dörren och möttes av idel leenden tillbaka. En trött mamma kom efter med en kasse kläder.
Du har alltid varit självständig. Tex så hade vi helt andra procedurer vid nattningen av dig än med Martin. Visst läste vi sag och pratade. Visst sjöng jag och vi myste i sängen. Men så snart vi var klara med det så vände du mig ryggen och sa - Du kan gå nu mamma.
Så jag kunde glömma att få ligga där bakom din rygg och hålla om dig, du ville vara ifred.
Du har aldrig varit ängslig eller rädd för saker. Du har heller aldrig saknat idéer. Men till skillnad från sin bror som hade sin framtid utstakad som fraktpilot och superhjälte (vilket han dessvärre inte blev) så har dina framtidsdrömmar växlat från delfinskötare till bilmekaniker.
Ditt svåraste dilemma har alltid varit att välja. Du har inte kunnat välja mellan två ting och ofta när du var liten så fick jag fatta beslut åt dig för att göra slut på de våndor du hade. Och det var verkligen våndor om du skulle välja mellan två olika tröjor eller vilken glass du skulle köpa. Du kunde aldrig bestämma dig. Inte heller ifall du skulle vara hos pappa eller mig. Så där fick vi träda in och fatta beslut för din trygghets skull så du slapp.
Än idag visar du prov på din beslutsångest. Hur ofta har jag inte fått sms från ett provrum nånstans i Sverige....."Mamma vilken ska jag ta????"
Och ändå så har du varit så bestämd i precis allt annat som rört dig. Det har inte gått att rubba dig om du beslutat dig för något.
Om din bror var finurlig och påhittig som barn så var inte du många steg efter.
Du skapade dina egna ord, ett sammansatt ord som hur glasklart som helst drog ihop flera.
Nackepuck - det var ditt sätt att säga Godnatt och puss
Gojö - ja så hälsade du när vi kom hem till andra eller fick främmande....det betydde ju både goddag och adjö på samma gång.
Tackvare att din moster Jeanette som var din andra mamma, ja du sa så att du hade två mammor eftersom ni två tillbringade mycket tid tillsammans innan hon flyttade till Usa, fanns vid din sida så mycket så hade du en tillflyktort att vara på. Ofta så var du hemma hos henne och badade skumbad. Hon gav dig fina kläder och du var prinsessa i vardagen.
Du älskade vackra klänningar och hårprydnader, lackskor och annat flickigt. Men de kläderna hindrade dig inte från att med alla pojkarna på gården, spela innebandy, leka i sandlådan eller klättra i träd.
Du for fram som ett yrväder och spelade bort bollen i rosa volanger och diadem, skrubbade knän och kolsvarta fötter.
Du lekte mestadels med pojkarna. Helt på deras villkor och det köpte du, men de var snälla mot dig och lät dig vara med. Det var bara när du bajsade bakom huset i närheten av deras koja som de protesterade lite.
Luftballonger var din stora passion. Många var de som kom svävande över hustaken och du sprang långt för att få se dem.
En kväll stod vi alla på gräsmattan och tittade då du sa att du ville åka med.
Tanklöst så sa jag att du skulle gå in och packa en väska och be att få åka med då. Det var bara på skoj.
I samma stund som du sprang in förstod jag att du hade tagit mig på fullt allvar. En klump i magen på mig växte och jag fick så dåligt samvete. Det gjorde så ont att jag lurat dig. Fast jag hade ju såklart inte menat något med det.
Ett par minuter senare kom du utspringande, fortare än nånsin. Med väskan i handen, för du hade verkligen packat det du tyckte dig behöva, sprang du nerför backen och ropade högt - Vänta på mig, vänta på mig......
Jag kunde inte hejda dig.
En lång stund senare kom du gående tillbaka och sa att de hade inte väntat.
Då grät jag inombords och tänkte att aldrig mer får sådan tanklöshet komma över mina läppar.
Du har genom att bara finnas till Kajsa, gjort mig så lycklig. Jag har gjort mitt bästa för att stärka din självkänsla som varit mycket svag. Inte svag pga att du av oss, din mamma och pappa, inte har fått trygghet och blivit uppmuntrad i allt du velat göra. Utan svag för att du själv har dragit slutsater ang din förmåga att passa in som du är bland alla andra för att du har en bula.
Du levde i många år med att du trodde att du aldrig skulle bli älskad av en kille. En gång sa Ewa, Isaks mamma. Hon har alltdi varit som tokig i dig. Och det hon sa var att den dagen en kille blir kär i Kajsa så är det för hennes skull, han ser inte någon bula som ett hinder. Det finns ingen sötare än Kajsa.
Den dagen kom, du blev överbevisad min flicka. Det du trodde aldrig skulle ske, det hände faktiskt. Och jag vill att du ska minnas det i alla andra sammanhang. Det händer faktiskt bra saker fast man inte tror det. Fast det ibland ser så mörkt ut att man inte kan se en enda strimma ljus så kommer ändå alltid ljuset tillbaka.
Även fast du har kämpat så hårt, mycket hårdare än många andra, så har det hela tiden kommit bra saker i din väg. Dina sår är inte läkta helt ännu. Men de kommer de att göra. Ärren kommer du bära med dig och ibland kommer de att ömma, men när sår har läkt med hjälp av kärlek så blir de starka ärr. Alla bär vi ärr inom oss och vägen från ett ymnigt blödande sår till läkning är ibland lång. Dina ärr visar vem du är, vilken styrka du besitter och vad du kan åstadkomma.
Det är inga vanprydande ärr utan du kan visa dem med stolthet och säga att du gav aldrig upp. Livet är starkare än allt annat på jorden.
Mina fina fina flicka, vi har kämpat sida vid sida och ibland har jag burit dig. Min lycka vet inga gränser för hur det känns inom mig idag när du kommer och kramar om mig och säger - Har jag sagt att jag älskar dig?
Otaliga är de sms som du har skrivit till mig där du har sagt att jag är den bästa mamman i hela världen. Du har anförtrott mig saker som man anförtor sina väninnor och vi har en rak och ärlig dialog med varandra.
Du har lärt dig att lita på mig, du vet att det jag säger stämmer och du vet att jag stöttar dig och förstår dig. Inför mig kan du vara den du är och visa din smärta för du vet att jag tillåter den.
Jag älskar Dig bästa Kajsa. Du är en överlevare och jag är så stolt över dig.
Mamma
Publicerad 2011-08-24 15:14:15 i Allmänt,
Hade jag skickat en grattis hälsning på sms eller via facebook?
Hade jag slagit in en present som jag tidigare köpt?
Hade jag gått till blomsteraffären?
Hade jag öppnat min garderob och undrat vilka kläder jag skulle ha?
Hade jag ringt till mina barn och påmint dem om kalaset?
Hade det blivit ett födelsedagskalas alls?
Hade jag kunnat ringa på dörren och mötas av ett leende när jag klämde i med Ja må han leva?
Hade jag sett glitter i hans ögon?
Hade det funnits några som sprang sin faster till mötes?
Hade jag ätit födelsedagstårta idag om du inte hade tagit livet av dig?
Hade jag kunnat krama dig idag på din 35 åriga födelsedag?
Eller hur hade det varit?...........
Publicerad 2011-08-24 14:16:43 i Allmänt,
Om det var så att jag levde min sista dag idag så finns det bara ett par saker jag skulle göra. Jag skulle samla alla dem som jag älskar och som älskar mig tillbaka. Jag skulle samla de vänner som betyder något för mig, de som berör mitt innersta och som gör skillnad i mitt liv. Jag skulle samla alla dem för en måltid, för en fest där jag får ta farväl av dem och tala om hur mycket de betyder för mig.
Om min sista dag var idag så skulle jag ge mina barn och Magnus varsitt brev. Ett brev där jag berättar hur de har gjort mitt liv till en plats som jag älskar att vara på. Jag skulle tacka dem för allt jag har upplevt tillsammans med dem.
De flesta av oss har människor i våra liv som vi älskar, hämtar styrka, kraft och inspiration ifrån. Vi har människor som håller om när det blåser och som stöttar när man faller omkull. Ofta tackar vi dem när de varit till hjälp men hur ofta låter vi dem veta hur betydelsefulla de egentligen är och tex vad dessa småsaker i vardagen betyder konkret?
Hur ofta talar vi om för våra barn hur tacksamma vi är över att få vara deras föräldrar och hur ofta får de veta att vi bär minnena från deras första dag i livet och genom alla år? Får de någonsin veta vilka vi blev i samma stund som vi blev deras föräldrar?
Jag vet inte när min sista dag kommer. Inte heller hur den dagen ser ut och jag kommer säkert inte kunna samla alla de jag vill för att tacka dem en och en.
Och tur är väl det.....men jag vill vara förberedd så jag hinner skriva till mina barn. Därför börjar jag nu.
Min älskade pojke Martin
Aldrig någonsin hade jag känt större lycka eller kärlek än från den dag som jag visste att du fanns inuti min mage. Vi hade väntat så länge, din pappa och jag. Ibland hade jag gett upp hoppet om att jag skulle få bli mamma.
Men min högsta dröm besannades och du föddes.
Jag grät dagen då vi skulle få lämna BB. Din pappa kom med kläder och den lilla blå bilbarnstolen. Du hade bara haft sjukhusets kläder på dig innan och nu låg du på plats i stolen i den nyinköpta veloursparkdräkten.
Du skulle följa med hem och bo hos oss, du var vårt barn, så hett efterlängtat. Jag kunde inte tro att det var sant.
Jag gråter nu med när jag berör minnet, jag minns din doft och hur du med dina stora blå ögon tittade på oss.
Du var en nöjd och rolig baby, otålig när du inte kom dit du ville. Du var alltid glad och positiv och lätt att ha att göra med.
Det svåraste vi hade att tampas med var att du fick svår astma när du var ett år gammal.
Då började en tid av akutbesök på sjukhuset. Du blev jättedålig så snart du smittades av en förkylning och att medicinera dagligen blev en vana. Du var så duktig och förstod hur vikitigt det var för aldrig motsatte du dig allt du måste andas in. När du blev äldre lärde du dig att själv tala om när det började bli trögt att andas och du kunde själv ta mediciner från inhalator.
Du var en mycket aktiv liten pojke. Du älskade att leka och fantasin hade inga gränser. Din högsta dröm var att bli fraktpilot. Den drömmen fick du när du var två år och tittade på Disneydags på tv - Luftens Hjältar. Du fick ett duploflygplan av pappa när vi kom hem från en resa till Finland.
Detta plan blev din följeslagare vart du än gick och vi tvingads måla om det så att färgerna skulle bli som på "Vildand" Baloos fraktflygplan. Du var Baloo och Ville Virvel på en och samma gång. Hela ditt liv kretsade kring dessa hjältar.
Det är såna här minnen som gör mig varm inombords. Jag kan se och höra dig för mitt inre. Min underbara lilla pojke som fyllde mitt liv med så mycket glädje och skratt.
Du var en fantastisk hjälpreda till din pappa. Det roligaste som fanns var att hjälpa honom med allt som behövde göras på huset. Du spikade och sågade och körde din skottkärra. Precis som pappa gjorde.
Om somrarna var vi på landet i Järvsö och du älskade att smyga omkring i buskarna med din pilbåge eller bada nere vid älven. Vi campade mycket, och att bo i tält och sova i sovsäck var något du också älskade.
Vi åkte Sverie runt och upptäckte nya platser.
Och det var aldrig några problem att åka långa sträckor med bil. Du gillade att ha saker att förströ dig med, lyssna på band eller små leksaker att leka med.
Vi pausade ofta på vackra rastplatser, fixade mackor och fika, då fick du sträcka på benen.
Du var världens stoltaste storebror när Kajsa föddes. Och så snäll å go mot henne sen. Ingen kunde få henne att skratta som du kunde. Hon låg på en filt på golvet och tittade på när du lekte med lego. Du pratade med henne och lät henne förstå att hon var med i leken, så liten hon var. Det var såklart mindre roligt när hon växte och kunde ta sig framåt. Då gillade du inte att hon rörde dina grejer.
En gång låg Kajsa på golvet i köket och vi hörde dig komma springandes från vardagsrummet. Ett hopp hördes och så började Kajsa skrika. När vi frågade dig vad som hade hänt så svarade du bara
- Jag hoppade inte på henne. Vilket vi förstod att du så klart hade gjort. Sprungit och sen gjort ett avstamp på lillasyster. men ingen skada var skedd, hon älskade dig ändå.
Det var bara ett fel med henne tycket du. - Kajsa är liten och lat, sa du. Just för att du inte kunde leka med henne de lekar du ville, Hon låg ju bara där.
Fast en dag sa du,
- Jag vill leka en liten lek med Kajsa.
- Vadå för en liten lek, undrade jag.
- Kurragömma, svarade du då.
- Men hon är för liten för det, var jag ju tvungen att svara.
- Men mamma, du kan gömma henne och så letar jag, blev ditt finurliga svar då.
Under åren som har gått har ni verkligen lekt tillsammans. Jag vet att jag en gång undrade om ni två skulle kunna ha så mycket glädje av varandra eftersom ni var pojke och flicka och för att fyra år skilde er åt. Men mer fel kunde jag inte haft.
För som ni har trivts tillsammans och som du har älskat din lillasyster och skyddat henne. Givetvis så har ni även bråkat och du har tyckt att hon mest har varit till besvär då hon velat vara med när du lekt med kompisar.
Du var en finurlig kille också. Duktig med att klä på dig själv och en gång sa du så här.
- Det finns tre ställen här hemma som jag har kalsonger på. Först så tittar jag i skåpet och hittar jag inga där så går jag till tvättstugan och finns det inga där så tittar jag i tvättkorgen och tar ett par därifrån. Glasklart och enkelt uträknat!
Som mamma kan jag tilläga att det hände nog inte särskilt ofta att du hämtade kalsonger ur tvättkorgen.
Du frågade även om allt du ville veta. Och jag talade alltid om att du skulle lära dig att fråga. Bättre att göra det än att låtsas som att man kan och vet.
Vid juletid ett år hade vi kokat julskinka och dekorerat den med nejlikor och en skinkpinne. En pinne med en gris högst upp. Du frågade varför det var en gris på pinnen och jag förklarade att det måste nog bero på att julskinkan är av gris, alltså griskött.
Vi var bjudna till dina kusiner på julafton och knappt hade du kommit innanför dörren hos demm förrän du ropade
- Vaah!! Ska vi få bockkött????
Ja de hade en julbock i änden på sin skinkpinne.
Några av de bästa stunderna som vi har haft det har varit vid läggdags. Då dagen är slut, kvällsfikat avklarat och tänderna bortats och pyamasen tagit på. Då la vi oss antingen i din säng eller senare när Kajsa var större, i soffan i vardagsrummet alla tre. Vi läste böcker och du låg tätt intill mig. Din varma lilla kropp så ljuvligt doftande. Ditt lilla huvud på min arm och lockarna som kittlade i min näsa. Vi läste och myste, jag sjöng för dig, vi pratade om dagen som varit om det hänt något särskilt eller om det hade varit ledsamheter oss emellan.
Denna lilla stund har varit då vi varit så nära, världen har tystnat och kvällen med sitt mörker lystes endast upp av din sänglampa och månen som hängde i ditt fönster. Denna lilla stund har varit så värdefull och det var aldrig några kontigheter med att du skulle sova.
Aldrig har du krånglat. Fram tills att du var tre och ett halvt år så somnade du alltid med antingen mig eller pappa intill dig i sängen. Vi hade våra mysstunder och det var så härligt att stilla se din kropp somna bredvid mig, andas lugnt och stilla så rofyllt som bara ett barn kan.
Jag väntade Kajsa och hon skulle födas några månader senare. Din pappa jobbade och jag nattade dig som vanligt när jag kom att tänka på att jag ju inte kan fortsätta ligga hos dig tills du somnar när Kajsa har kommit och om hon var vaken. Det skulle ju inte fungera praktsikt om jag var ensam hemma.
Så dagen efter bestämde jag mig för att du skulle få somna själv. Efter sagan, myset och pratet så talade jag om att jag nu skulle gå ut i köket och städa lite. Jag sa att du skulle ligga kvar här i sängen och somna själv. Jag sa även att om det var något du ville så skulle du ropa på mig och så skulle jag komma in. Du skulle höra mig hela tiden sa jag.
Och ja, du ropade....ungefär 35 gånger. varje gång gick jag in och frågade vad du ville och du hade väl de första sju gånger något du verkligen ville. Sen ville du bara kolla att jag verkligen kom som jag hade lovat och jag försäkrade dig varje gång att jag skulle komma om du ropade igen. Jag försäkrade dig om att jag var alldeles där utanför. Efter en timme hade du somnat.
Kvällen efter så sa jag återigen att jag skulle gå ut i köket och ordna med lite. Den kvällen ropade du ungefär 20 gånger innan du somnade. Och kvällen efter det kanske tio gånger. Tre kvällar tog det sen var du trygg i vetskapen att mamma fanns där ute som jag sa och efter det har det aldrig varit något märkligt med att somna själv.
Vi gjorde heller aldrig något väsen av att vara tysta när ni sov. Utan det var ju då som vi kunde städa och tex så dammsög och torkade jag ofta erat rum när ni somnat. Jag gick in med dammsugaren utan att tända, bara ljuset från köket och månen i fönstret lyste upp rummet. Jag passade ofta på att städa upp bland leksaker också.
Min lyckligaste stund på dagen var vid åttatiden på kvällen. Du sov, det var tyst i huset. Jag tog en kopp te och satte mig på trappan till altanen och hade min egen stund. Jag tänkte på gåvorna jag hade i min fina familj, mina underbara barn och att jag hade min egen tid då jag kunde vila och hämta krafter efter en lång dag.
Att vara din mamma Martin har varit och är fortfarande det jag är mest stolt över i livet. Jag kommer skriva likadant till Kajsa för Ni är båda det jag är mest stolt över att ha åstadkommit som människa.
En gång hade jag en sån stund. Ni satt och ritade och jag kände hur det av stolthet värkte till i mitt arma moderhjärta. Jag kände att jag måste tala om det för er och sa att jag var mest stolt i livet att vara eran mamma, - Va, älskar du att städa och laga mat? svarade du mig och jag fick mig ett gott skratt. För visst var det mycket av den varan.
Åren rinner snabbt iväg. Det är så kort tid som man har sina barn, så kort tid som man är deras hönder då de behöver hjälp med allt, så kort tid som man visar dem på allt här i världen som de behöver lära sig, så kort tid har man på sig att rusta dem inför livet och framtiden, deras eget liv som vuxna.
Det kommer du själv att märka när och om du får förmånen att bli förälder. Och hur mycket du än har älskat i ditt liv tidigare så är kärleken du kommer känna till ditt barn, större än något annat du känt. Sitt barn vill man ge allt och det största och viktigaste är kärlek och trygghet.
En del människor lägger ner mycket energi på att tvinga sina barn att äta upp maten, eller städa efter sig, eller att sitta rakryggade vid matbordet. De går in i strider som de anser livsviktiga men glömmer samtidigt bort att sånt löser sig oftast själv med åren. Att istället som barn få lära sig att vara ärlig, lära sig konsekvenserna av sitt beteende, att ta ansvar och att vara kärleksfull och känna tillit till vuxenvärlden....det ger en grundtrygghet som inte tomma tallrikar på matbordet kan ge. Det är även svårare att tillskansa sig det på egen hand som vuxen.
Jag har alltid varit helt seriös i min mammaroll och den"metod" jag har använt mig av är att vid varje beslut jag fattat, stort som smått, som rör dig är, Vad får detta för konsekvenser i framtiden? Jag har frågat mig själv hur mitt handlande påverkar dig i förlängningen. Det har varit till en oerhörd hjälp och det enda som jag vill ge dig som tips inför ditt eget eventuella föräldraskap. Fråga dig själv och svaren du får leder dig rätt.
Det viktigaste för mig har varit att du är trygg, att du kan lita på mig och att du aldrig ska tvivla på din egen förmåga.
Jag minns när jag hade blivit sjuk och du inte visade så mycket vad du tänkte på. Jag förstod såklart att du var rädd för att jag skulle dö. Men jag talade om för dig att du inte behövde oroa dig för det. Jag sa lita på mig. Och du gjorde det för ett par år senare så frågade jag dig om du fortfarande var rädd och jag undrade hur du tänkte kring min sjukdom.
- Nej jag är inte rädd, svarade du.
- Varför då, undrade jag.
- För att du sa åt mig att inte vara det mamm, blev ditt svar.
Då brast det för mig, inombords, för jag kände att du hade full tillit till mig och jag kände att mina ansträngningar verkligen hade resulterat i en ung kille, som visste att det mamma säger, det är sant. Det kan jag lita på.
Därför har du även kommit till mig när du har haft problem. Du har frågat om råd, du har gråtit ut din smärta över kärlekstrassel med din flickvän. Du kramar mig så hårt idag, tjugotvå år och en ung man. Dina starka armar omsluter mig i din famn och du talar om för mig att du saknat mig och att du älskar mig.
För nu är det ett tag sen du bodde hemma på heltid. Du arbetar och tillbringar mest tid hos din pappa och med din flickvän.
Jag hade dig till låns för några få år av evigheten. Några få år som är min guldskatt. Du är mitt första barn, min son och från första dagen då du föddes har jag viskat i ditt öra att jag älskar dig och alltid finns här för dig.
Med åren så har jag om och om igen visat dig att det stämmer. Jag finns här för dig och jag vet att du vet det. För du kommer när du behöver. Nu är du i full färd med att leva ditt eget liv. Skapa din framtid och dina relationer. Du gör det du vill och tycker om och du vet om min oro. För den har jag talat om att den alltid finns där. Oron som bara en mamma kan ha. Oron över att något ska hända som skiljer oss åt för tidigt.
Vi förlorade en ung man i familjen då du var liten, din morbror Johan. Och även om du inte minns honom så tydligt så har han ändå varit levande under hela din uppväxt. Och det fanns inga gränser för hur du tröstade mig då jag grät av smärta över den förlust jag gjorde. Du lät mig tröstas av alla dina gosedjur, du kramde mig och torkade mina tårar med dina pussar. Sen gick du glatt ut och lekte. Precis som det ska vara.
Dina och mina minnen är olika. Jag minns de små stunderna, detaljer som för dig kanske inte är så viktiga eller som du kommer ihåg. En nyvaken sovvarm treåring i knäet. Knubbiga armar om min hals och din lilla röst som säger att du älskar mig. Dina stora häpna ögon när jag säger att du ska sluta springa för annars ramlar du, Och givetvis ramlar du och du förstår inte hur jag kunde veta det. När jag var tvungen att hämta nåt ur frysen i förrådet och jag sätter dig på trappan och säger att jag ska gå ut, ber dig vänta på mig och du bara sitter där och väntar duktigt tills jag kommer in igen.
Det tog ett russinpaket för mig att duscha. Ja för när jag var själv hemma så gav jag dig ett paket russin, ställde dig i soffan i rummet och sa att du skulle titta på barnen genom fönstret som lekte på dagisgården. Det gjorde du och när russinen var slut så hade jag duschat klart.
Jag har tusen små minnen, du var en hejare på att baka kanelbullar. Du älskade att bygga pepparkakshus och sen plundra det till tjugondedag Knut genom att låta till flygplan störta i det så pepparkaksbitar och godis flög åt alla håll.
När du hade öroninflammation satt vi uppe på natten och såg tecknad film för det hjälpte dig att glömma det onda lite.
Dagen före julafton och du var ett år så petade du in pekfingret i ett nyckelhål av metall...och fastnade. Jag ropade på din pappa som var på andra sidan dörren och han öppnade såklart. Fingret åkte ut och störtblödde så vi fick åka till akuten mitt i julmats förberedandet.
Vi har många gånger under åren skratta åt dessa små minnen. De är som guldstrimmor och jag är så rik som har dessa. De kommer värma mig så länge jag lever.
Jag älskar dig så innerligt och jag är så stolt över att du är min son. Jag kan betrakta dig när du skrattar och pratar vid matbordet hemma och jag har inga ord som kan beskriva det jag känner. Jag är så tacksam för dig. För allt vi upplevt och för allt som framtiden bär med sig för oss båda.
Tack Martin
Mamma
Publicerad 2011-08-23 12:23:57 i Allmänt,
Som ni vet så har jag ju en stark drift att uttrycka mig. Jag vill bli förstådd, jag vill att människor ska veta vem jag är innerst inne. Jag vill att människor ska förstå hur jag har blivit den jag är och jag vill i min tur veta samma saker om människorna runt omkring mig. Jag är uppriktigt intresserad av människors historia och vad som lett dem fram till den de är idag.
Vi är ständigt föränderliga. Givetvis så är vissa egenskaper och ståndpunkter bestående. men det mesta är föränderligt och som jag skrivit tidigare. Vi gör saker och fattar beslut idag som vi aldrig drömt att vi skulle göra och kommer att göra saker och fatta andra beslut i framtiden än vi idag tror vi ska göra.
Vi omprövar våra ståndpunkter och våra ideologioer beroende på vad som händer oss på vägen genom livet. Jag tror att alla människor och då menar jag alla......kan förändras både till det bättre och till det sämre. Vi består alla av både godhet och ondska. Det är beroende på vilket vi bejakar, det som växer.
Sen finns det en stor spännvid över det vi kallar sjukdom, galenskap osv. Ja det finns sjuka människor. Jag tror inte alla sjukdomar är medfödda utan kommer pga omständigheter.
Jag tror på godhet och att godheten är starkare än ondskan. Jag tror att vår natur är att vara god. Och så är det nog med alla arter som lever på jorden. Djuren handlar utifrån sina nedärvda instinker och kan ju vara farliga för oss men onda är de ju inte.
Den ondaste är i så fall människan som kan handla enbart utifrån att tillfredsställa sina egna behov, utan tanke på att det kan skada någon annan.
Men åter till att förstå. Jag vet inte om det är de händelser jag varit med om i mitt liv som har gjort att jag bara måste titta på, tex ett illdåd - någon mördar en annan - ur så många olika perspektiv. Visst kan jag läsa och förfasas, döma direkt men oftast så funderar jag mycket kring det jag läst. Jag tänker på de inblandade, vilka de är, varför det har skett. Vad det är som gjort gärningsmannen till den han/hon är. Jag bara måste vända och vrida på allt.
Kanske är det så att det är det som är min personlighet.
När jag ligger på stranden och solar (ligger i skuggan) så sysselsätter jag mig oftast med att iaktta det som sker omkring mig. Vad som utspelas på de olika filtarna, vilka konstellationerna är.....jag räknar ut vilken relation de har till varandra och ofta kan jag konstatera på vilka filtar paren är lyckliga tillsammans och på vilka filtar det råder trassel i förhållandet. Vem som är "herre" i relationen märks även det tydligt. Det märks så väl i hur människor är mot varandra. Tonval, röstläge, vad man samtalar om och om man samarbetar. För på stranden krävs samarbete när man har barn.
Jag tycker detta är jättespännande och Magnus tycker att jag är lite lätt störd. Så för mig har alltså meningen, sitta och titta på folk, verkligen innebörden att jag tittar och iakttar med alla sinnen.
Han tycker även det är lite lätt jobbigt när jag kan förutse hans handlingar eller vet vad han tänker på och ska göra.
Men sån har jag alltid varit och jag kan inte förklara varför. Jag bara vet.
Jag tror jag är en häxa ;-) I alla fall så skulle jag nog uppfattats så och bränts eller dränkts då det begav sig under häxprocesserna här i Sverige.
Tur vi har kommit över det så jag kan fortsätta att känna på mig och veta saker. Jag vet inte hur många julklappar jag har vetat om i förväg. Nån säger glatt - Jag har köpt en julklapp till dig och då på bråkdelen av en sekund så vet jag vad det är och blir sällan förvånad då jag öppnar paketet på julafton. Det är lite tråkigt faktiskt för jag vill ju bli överraskad och vill verkligen inte ta ifrån givaren glädjen.
Och för att inte avskräcka människor att överrösa mig med gåvor så händer inte detta ofta och med varenda gåva jag får. Så ni kan lugnt och tryggt behålla er hemlighet till julafton ;-) Ha ha...
Ofta kommer det bara till mig att jag ska göra nåt särskilt...tex några siffror som visar sig vara nummer på hästar som springer in. Jag har inte vunnit några stora summor men när jag har en sån intuition, den känns på ett särskilt sätt, så blir det pengar. Eller nåt annat som något inom mig säger jag ska göra.
Det är även sällan lönt att försöka ljuga för mig. Visst kan jag bli förd bakom ljuset men då vet jag om det.
Fast jag känner fler "häxor" är t.o.m släkt med dem. Det är mamma och mina systrar. Vi känner och vet saker på olika sätt. Syrrorna drömmer ofta sånt som är på G och som visar sig slå in. Och mamma hon är knepig på sitt sätt.
När min bror dog så hade jag aldrig känt sorg på det viset förr. Man blir lamslagen och den kris som hans död förde med sig den omkullkastade hela mig och mitt liv. Det har jag berättat om i tidigare inlägg. I alla fall så står man frågandes - Hur ska jag ta mig igenom detta? Och ingen finns att fråga. Men något ledde mig igenom denna kris på sånt sätt att jag kom igenom starkare och helare än jag var innan. Jag visste hela tiden vad jag hade att göra, vilken väg jag skulle gå. Jag hade mitt mål tydligt när jag väl hade fattat beslutet att överleva det.
Och trots många fall och trots att det tog många år, så gav jag mig inte, jag visste vad som väntade när jag var färdig.
Under mina år som samtalsgruppsledare i spes så har jag ofta fått frågan om hur jag klarade det och hur jag visste vad jag skulle göra och jag kan inte svara på det för jag bara visste inom mig. Det fanns bara där som ett klart och tydligt svar på frågan om vad jag skulle ta mig till.
Det var även så att jag i många år innan Johans död hade vetat nånstans inom mig att jag skulle gå igenom detta. När han hade dött så kom det plötsligt till mig, att jag har ju vetat om detta. Jag har vetat inom mig på en avlägsen plats att jag kommer bli tvungen att ta mig igenom sorgen efter min brors död. För jag hade drömt att han dog. Det var inte tydligt så att jag levde med vissheten varje dag, utan det bara fanns där och poppade upp då och då, inte som en oro utan som en visshet.
Nä tänk om jag skulle ta och diska upp disken från mina ungdomar. Jag har på känn att de inte kommer göra det. De har åkt upp till Ljusdal idag för att hämta kläder till Niklas. Han har fått en praktikplats här nere och blir kvar ett tag. Det gläder mig både för hans skull eftersom det har varit svårt att hitta nåt att göra i Ljusdal och jag är glad för deras skull, att Kajsa och han får vara tillsammans.
De brukar diska upp efter sig men igår så gjordes det milkshake och det glömdes bort i planeringen för morgonens resa.
Publicerad 2011-08-22 11:43:43 i Allmänt,
Jag gillar inte mardrömmar, och jag gillar inte när det är "samma" dröm som återkommer. Inte så att jag drömmer exakt samma sak, men ämnet eller hur jag ska förklara det, är samma.
När jag drömmer så drömmer jag alltid så intensivt och mina drömmar är liksom med mig hela dagen. Kan inte skaka dem av mig bara för att jag är vaken. Känslan sitter i och jag måste verkligen tala förstånd med mig själv och jaga bort känslan när den är extra intensiv.
Så fånigt på nåt sätt att högt säga till mig själv...det var bara en dröm, det har inget med verkligheten att göra, allt är bra och som det ska vara, tänk på annat nu.
Jag är ju vuxen ju och vill inte vara rädd för mardrömmar. Det är inte drömmar om troll och spöken som små barn kanske har. Mina värsta mardrömmar handlar om att bli bortvald.
Sen är det ju givetvis fruktansvärt när jag drömmer att mina barn dör och det händer med jämna mellanrum att jag drömmer det. Då mår jag fysiskt illa och har ångest i upp till ett par dagar efter drömmen.
Men att bli bortvald det är min värsta mardröm, kanske för att det är det jag upplevde att jag blev som barn. Bortvald av den som betydde mest i mitt liv. Under hela min uppväxt har jag kämpat med mitt människovärde. Att känna mig värd att älskas och bekväm i att vara jag. Jag har jobbat hårt med att lära mig själv att tycka om mig och att trivas med mig, den jag är.
När jag drömmer mina mardrömmar idag så drömmer jag att Magnus lämnar mig, att han väljer bort mig till förmån för någon annan. Att han lämnar mig helt enkelt.
Sorgen och smärtan som jag känner i min dröm, lämnar inte min kropp förrän oftast efter en ny natt.
Det är inte så att jag går omkring på dagtid och är rädd för detta. För jag har levt och varit lycklig ensam och med andra män, före mitt liv med Magnus så jag vet att det finns och jag vet att jag klarar mig själv. Jag lever efter devisen att vi väljer att vara tillsammans och är trygg i det, att Magnus har valt mig och jag honom. Givetvis vet jag att känslor kan ändras, det har jag erfarit förr. Men jag är lycklig idag och jag är inte rädd.
Men antagligen så finns det en rädsla ändå, det som finns i mitt undermedvetna, känslor som min kropp minns och som gör ont.
Jag bär ett trauma inom mig och även om det är läkt och jag har kommit tillfreds med det så finns ärren kvar.
Och i natt drömde jag alltså att Magnus lämnade mig. En annan kvinna gjorde sitt bästa för att såra mig.
Och det är klart att det är befängt när jag tänker på det i vaket tillstånd. Jag vet tex att man inte kan "ta" någon ifrån nån. För om Magnus lämnade mig eller jag honom så skulle det vara så att vi går självmant för att känslorna har ändrats. Man kan inte bli tagen.
När jag var barn så drömde jag ofta att jag inte hittade hem....jag visste var hemmet låg men kunde inte hitta rätt väg. Och när jag till slut hittade så visade det sig att det bodde andra människor i vår lägenhet. Min familj var borta.
Otrygghet har kantat min väg genom livet. I kamratrelationer kunde jag bli svartsjuk och ledsen om min bästis valde att vara med nån annan nån gång. Jag kände det då som att hon valde bort mig för att en annan flicka var roligare att leka med.
Och just denna förbannade känsla av otrygghet är det som jag har varit mest rädd för att mina barn ska uppleva. Därför har det varit en av de viktigaste sakerna som jag har jobbat med, att få dem att känna självkänsla. Veta att de är fullständigt trygga i det de gör och att vi, deras föräldrar alltid finns här för dem. Jag har sett det som den viktigaste uppgift att de aldrig ska tvivla på om de är värda att bli älskade.
Och det har väl kanske i förlängningen bidragit till att jag jobbat med mig själv, genom att stärka dem så har jag stärkt mig själv samtidigt.
Jag har fått god självkänsla och jag kan vara ytterst självsäker på det jag vet att jag kan och klarar av.
Det är bara jobbigt när det gamla, det begravda dyker upp och gör sig påmint...som i nattens dröm.
Men den kommer försvinna under dagen och snart är den glömd.....och så kommer ju Magnus hem och pussar på mig om några timmar. Då ska han få lite god husmanskost, pannbiff med lök!
Publicerad 2011-08-19 20:06:13 i Allmänt,
http://filmjagsaknardig.blogg.se
Jag är med och tävlar om två biobiljetter till filmen, Jag saknar dig.
Den filmen vill jag se för den handlar om det smärtsamma ämnet sorg. Hur man klarar att leva vidare när man har förlorat en del av sig själv...ett syskon.
Om jag vann så skulle jag bjuda min lillasyster Johanna på denna film. Vi vet båda två vad det vill säga att förlora ett syskon för vi miste vår bror Johan...min lillebror och hennes storebor, för fjorton år sen. Han tog sitt eget liv, bara 20 år gammal.
Att jag idag inte står ensam kvar utan har förutom Johanna ytterligare en syster kvar, är för mig en rikedom jag är tacksam för varje dag. Med sina syskon har man den längsta relationen i livet och de har funnits med sen starten och "ska" finnas med till slutet.
Jag håller tummarna för att jag vinner och kan bjuda henne på bio och se denna film som jag tror kommer beröra oss.
Tävla ni med och ta chansen att vinn!
Länka till ovanstående länk och berätta vem och varför du skulle vilja bjuda någon på denna film och vad den personen betyder för dig.
Gå sen in på länken själv och länka till ditt blogginlägg som är tävlingsbidraget.
Lycka Till!
Publicerad 2011-08-19 17:53:55 i Allmänt,
Magnus första arbetsvecka är avklarad. Ordningen här hemma är återställd. Vardag ! vilket innebär att fredagsmyset känns så himla mycket mysigare. Å vad mer som är mysigt så är det att Magnus kom hem tidigt idag. Tänk att han får sluta kvart i ett varje fredag!? idag stannade han dock över lite för de skulle bli klara med arbetet de höll på med. Fixa nån grej i Eriksdalsbadet.
Kajsa och Niklas skulle ut och åka en sväng så vi bad dem skjutsa upp oss till Vällingby. Vi hade ärenden till matäffären och vin&sprit&öl affären. Det mulnade på lite så kvällen kändes nära men man blir så lurad när klockan inte är mycket å man ändå har gjort och hunnit med det man brukar göra efter fyra annars.
Det bådar gott för sköna fredagar som får helgen att börja så tidigt liksom. I like!
Jag ska göra "flaid lais! idag. Det tycker jag e så gott. Annars så blir det bara soffmys och tv.
Min mamma har opererats för diskbråck idag. De har tagit bort en disk och grejat lite och i morgon ska hon hämtas på sjukhuset i Strängnäs. Skönt att operationen gick bra. Vi har alla oroat oss lite men såklart känt att det var skönt att det blev gjort så snabbt för mamma har verkligen haft ont. Jag har aldrig sett henne så nedbruten av fysisk smärta tidigare.
Min fredag har annars inneburit lite städning, plock och tvätt. Och kan nu tänka er, jag har putsat ett fönster.
Jag orkar bara ett i taget så det får bli så. Som ni vet så har ju fasadrenoveringen smutsat ner ordentligt och vi har varken orkat eller haft lust att ta tag i dett lite trista arbete.
Fast egentligen är det ju så roligt när det blir fint. Det tråkiga ligger i att det är åtta fönsterrutor att putsa på varje fönster. Och det gick inte att fuska heller för när man tvättat fasaden så har vatten forsat in mellan rutorna så det var kolsvart!
Jag har i min ägo två gamla trasiga linnehanddukar. De tog jag för att torka av runt lister (jag använder vatten med diskmedel och trasa och sen gummiskrapa när jag putsar) och döm om min förvåning när dessa två gamla trasor fungerar bättre än sammanlagt ALLT annat jag provat under mina år som fönsterputsare...å det är ganska många år de.
Jag vill inte säga var jag hittat dessa två handdukar men de kommer jag aldrig göra mig av med.
Jag har ALDRIG haft så skinande rena fönster :-) som en vän sa....det är så vacker att man blir tårögd.
Nu är det således bara 40 fönsterrutor kvar och 36 glasrutor på de inglasade balkongerna. Lätt match! ja ni förstår varför vi har dragit ut på det......men ett fönster är fint i alla fall :-)
Nog om detta då.....
I skrivande stund sitter jag i Kajsas rum. Det är där vi har jaft den stationära datorn och den brukar jag mestadels använda. Laptopen som vi har i sovrummet, den har nog levt färdigt sitt laptops liv och längtar säkerligen efter att vi ska släppa tagen om den så att den får vila ut i datorhimlen.
När Kajsa är hemma så går jag givetvis inte in i hennes rum och börjar skriva eller vad jag nu ska göra, innan hon har vaknat, och särskilt inte nu när Nilkas är här. Han uppskattar nog inte att "svärmor" tassar in när de unga tu sover omslingrande ochviskar - Låt inte mig störa....ha ha.....
Så denna förmiddag med laptopen typ stendöd eller åtminstånde lätt förlamad, har jag "tvingats" sysselsätta mig med allehanda andra ting. Läst porr tex.......ja Magnus kallar det för porr när jag lägger mig och suckar njutningsfullt med den rykande färska Pandurokatalogen.
Åh så mycket roliga och fina saker det finns att göra...jag vill Haaaaaaa....skriker hela min kropp.
Jag har njutit på balkongen, ätit min frukost och i tankarna filosoferat och fantiserat om saker som gör mig glad.
Jag läste min Hemmets Journal fråm pärm till pärm och hittade något som jag vill dela med er.
En artikel om en överläkare på KS och författare Astrid Seeberger. Hon berättar så fint om sin morfar från barndomens Tyskland.
Hennes morfar var en man som vurmade för att förstå sina medmänniskor. Han lärde henne att genom samtalet, det goda samtalet så kan man verkligen nå en annan människa och att det är då saker börjar hända.
Astrid möter i sitt arbete många patienter och det är genom samtalet som helandet börjar.
Hon säger så här.....Om man rör vid en människas smärtpunkt måste man också kunna hantera den.
Annars riskerar man att göra mer skada än nytta.
Och då tänker jag att så är det ju med allting, med alla möten. Om man får en människa att prata eller om någon anförtror sig till en för att den tror att man är rätt person....och om man då inte kan hantera det man får höra så gör man mer ska än nytta.
Man riskerar att människan aldrig mer öppnar munnen för någon eller att tex självkänslan får sig en rejäl törn.
Med hantera menar jag att man behöver alls inte veta hur man ska hjälpa personen att lösa sitt problem eller bota en smärta. Man behöver inte alls ha kunnande inom området....man behöver bara vara ärlig och säga att man är villig att lyssna, man behöver själv vara villig att gå den andra till mötes. Och man kan enkelt säga, jag vill hjälpa dig att hitta den hjälp du behöver, för det här kan jag inget om.
Astrid berättar om att de gamla grekerna kallade ett fenomen för "kairos". Det är ett magiskt tillstånd då man säger de exakt rätta orden vid exakt rätt tidpunkt, då öppnar sig allt och någon kan förändras.
Man känner när kairos är på väg. Det är som ett sug, något kommer upp mot ytan från ett dunkelt djup, berättar hon. När man upplever sådana samtal kan man öva upp sin känslighet för det magiska. Det krävs tystnad för att det dolda ska våga sig fram, man kan skrämma bort det om man säger något för tidigt. Och det kan hinna försvinna om man säger något försent.
För att hitta de exakta orden måste man vara skamlöst nyfiken, enligt Astrids morfar. Det handlar om att lyssna utan att fördöma.
Nu när jag vet att det finns ett ord för det, så vet jag att jag har upplevt kairos många gånger. Både genom att själv vara den som säger de rätta orden till någon annan och genom att vara den som någon säger de till.
Genom att själv vara den som förändras så har jag kommit dit där jag är idag. Jag har många exakta minnen av när det har skett, för det har varit så avgörande saker och förändring har verkligen skett från och med det ögonblicket.
Jag älskar magi och mirakel och jag upplever dem ofta. Allt är verkligen möjligt och jag älskar möten och det goda samtalet. Jag älskar människor och jag vill förstå Er. För då förstår jag även mig själv bättre.
Nu tar jag helg och kanske om lust och tid infinner sig exakt samtidigt så hamnar jag här på stolen igen med fingrarna på tangentbordet.
En utmaning till er......ägna den här helgen till att bara lyssna.....och fundera över vad det är ni hör från dem ni möter och samtalar med. Kanke ni får höra något ni aldrig har hört förut.
Varm kram till Er.
Stavfelen bjuder jag generöst på för jag orkar inte korrläsa idag :-)
Publicerad 2011-08-18 09:28:05 i Allmänt,
Hej igen....mitt långa uppehåll beror denna gången på att jag brände mitt högra långfinger i tisdags.
Jag lagade lite lunch till Kajsa och Niklas och flyttar stekpannan till vasken. Jag använder inte just den här stekpannan så ofta men tar i alla fall upp den för att diska.
Och då är den så smart konstruerad att mellan plasthandtaget som ju då inte är varmt, och själva pannan, så finns en metallbit som hade blivit brännhet.
Och nu är det så illa att bär jag bränner mig numera så kopplar inte hjärnen på nåt sätt. Signalerna som omedelbart ska gå till handen och tala om att det är fara å färde så att jag ska släppa, ja de funkar inte.
Så jag står bara där och håller i pannan, känner att det gör fruktansvärt ont någonstans och släpper helt enkelt inte. Mina händer fattar inte.
Därför blev brännskadan, även om den var liten till ytan just på fingertoppen, ändå ganska djup.
Sedvanlig förstahjälpen med vatten såklart men sen drog jag mig till minnes att vi hade en pain reliver gel för brännskador och jag rotade fram den och sprayade på.
Och den mina vänner ska jag säga, gjorde underverk. Smärtan som nu var outhärdlig lindrades rejält och kanske det tom finns kylande egenskaper fastän det inte kändes kallt, för det var som att efterspridningen av skadan stoppades upp.
Att duscha, tvätta hår, skriva på tagnentbord....ja massor av saker är faktiskt mycket svårare att göra utan att nudda med långfingret. Fast nu ett par dagar senare så mår fingret mycket bättre :-)
Det var det om detta........
Igårkväll var vårt första öppna möte i Spes för anhöriga som drabbats av självmord.
Vi har lite nya tider och har även integrerat syskonen, som jag tidigare satt ensam med, i den andra gruppen för blandade anhöriga.
Anledningen är att jag ensam har varit "spindeln" i den gruppen och det har varit så sårbart då jag har varit sjuk. Ivåras hade jag en lång period då jag inte kunde åka iväg om kvällarna och jag blir så ledsen då det inte funkar så som vi annonsera om på vår hemsida.
Syskonen har även kommit väldigt sporadiskt och ibland har bara ett dykt upp och då blir det inte mycket till samtalsgrupp.
Det kom i alla fall några anhöriga igår. Olika hur länge sen de hade förlorat och deras historier är lika tragiska som olika. En ung flicka hade för sex år sen mist sin 13 åriga lillasyster. Flickebarnet hade efter många mobbningshändelser i skolan, inte orkat mer och det som utlöste mobbningen var att man började kalla henne för hora för att hon hade blivit våldtagen i skolan på lunchrasten.....AV KLASSENS FRIENDSREPRESENTANT!!!!!!!!!!!!!!
En kille som röstats fram av kamraterna för att han anses vara en god kamrat och mogen nog att vara Friends ansikte utåt på skolan.
Vad säger man, finns det ord för detta? Barn kan vara så fruktansvärt grymma. Men den som borde bära hundhuvudet är skolan och kommunen. För sex år fanns ingen lag som tvingade skolor att agera vid mobbning. De riskerade inget vite om de inte hade en plan och tog tag i problemet och man kunde inte stämma en skola och få skadestånd för att de inte skyddade alla barn.
För i den här skolan så fick inte föräldrarna komma till skolan och prata om det som hänt. Lärarna informerades inte och än idag finns det lärare, sex år senare som just fått veta varför flickebarnet tog sitt liv 13 år gammal.
Kommunen sa att vi lägger locket på, när föräldrarna vände sig dit.
och vad blir budskapet då till alla. JO VI TYSTAR NER DET SOM ÄR OBEHAGLIGT, VI PRATAR INTE OM DET UTAN LÅTSAS SOM DET ALDRIG HÄNT!!!!!!!
Varenda unge i den här skolan har nåtts av rykten och det har pratats i korridorer. Men bara barn till barn. Inga vuxna har tagit sitt ansvar och visat på konsekvensen av ett handlande. Ingen har låtit barnen sörja och gråta så att de lärt sig förstå att man inte kan behandla en annan människa illa.
En tröst är kanske att varenda unge kommer när de blir stora nog, att då förstå vad de gjorde, att de orsakade en annan människas död. Men det är så dags då att våga möta det, man väljer nog även då att inte tala om det för det är ju det som vi vuxna har lärt dem.
Pojken fick gå kvar i skolan och. Jag kan inte säga vilket straff han borde ha fått. Jag kan inte säga att han ska sona för resten av sitt liv, för även han var ett barn. Ett offer för ignoransen från vuxna. Jag kan tillägga att pojkens pappa anmälde flickans pappa för förtal.
Han lever med det värsta livstidstraffet, att våga möta sig själv i spegeln varje dag. Men det mest troliga är att han dövar sin ångest och flyr, för som sagt, det är det vi lärt dem.
Att organisationen Friends, eller vad man nu ska kalla den, hamnar i blåsvädret är inte första gången som jag hör talas om.
Det är många gånger populära ungar som blir framröstade, just för att de är populära - inte för att de är goda kamrater.
De ska stå för något som de inte fattar själva och det är rent ut sagt förjävligt när de själva går i täten för mobbningen. Jag tycker att Friends ska ta och lägga ner sin verksamhet eller ta och utbilda de elever som röstas fram och om det behövs, banka in i skallen på dem vad kamratskap är för något.
Jag blir så upprörd och ledsen att jag saknar ord.
En annan historia från igår är en kvinna vars dotter plötsligt får en akut depression. Och då menar jag akut. Från ingenstans kommer plötsligt en mycket dålig självkänsla. Hon tycker att hon inget duger till. Pluggar på högskola och klarar med ens inte av att prestera det hon tycker hon ska.
Kommer till doktorn och doktorn skriver ut medicin, där biverkningarna är hög suicidrisk (det har nästan alla antidepp i början) och hon mår sämre. Går ut på en promenad i februari förra året och är sen dess borta.
Ingen kropp, inget avslut, ingen begravning.....ingenting. Bara en väntan. Jag frågade om hon väntade fortfarande. Nä, svarade hon. Jag vet att hon är död. Inga pengar har tagits ut från hennes konto, inte ett ljud, ingenting. Hon var med på teves Efterlyst, men inga spår, ingen har sett henne. Polisen slutade leta ganska snart.
Jag undrar hur jag själv skulle hantera en sån sak. Att mitt barn går ut genom dörren och aldrig mer återvänder.
Jag undrar när jag själv skulle sluta vänta. Jag undrar när jag skulle förstå att mitt barn aldrig kommer tillbaka. När skulle jag ta undan kläder och saker? Och ingenstans skulle jag ha att gå, en gravplats, för att konkret även efter döden förstå att mitt barn är borta.
Det här är verkligheten för många som ni möter där ute. Hon som sitter mitt emot dig på tunnelbanan, mamman som gungar sina barn i parken, mannen som sitter med en flaska på en bänk i centrum, banktjänstemannen som lånar ut pengar till dig, kassörskan på coop, din dranne som du nickar till varje dag, pizzabagaren, läkaren på vårdcentralen......ALLA har de förlorat en mamma, en pappa, ett barn, en syster eller bror, en man eller fru.........ALLA bär de på sin smärta bakom ansiktet som de visar upp och ni kan inte se det.
ALLA kämpar sin kamp för att förstå och förlåta sig själva för vad de såg eller inte såg. För vad de gjorde och sa eller inte gjorde och sa.
ALLA kämpar med sina minnen och ser framtiden som något de med nöd och näppe vill eller klarar av att ta sig igenom.
Varje dag här i Sverige ansluts ofrivilligt ett stort antal människor till denna skara av svårt skadade människor. För en människas självmord berör och drabbar så många människor....som ringar på vattnet när en sten sjunker till botten.
Och det är deras ögon du ser in i och du vågar lyfta din blick....
Publicerad 2011-08-15 10:57:24 i Allmänt,
Jag vaknade av att Magnus gick upp, sängen gungade till och balkongdörren slog när han gick ut och tog sin morgoncigg.
Sen kom han in å sa att han åker och skaffar ett jobb nu.....ja bra mumlade jag, kom inte hem utan.
Å det gjorde han inte...ja han är inte hemma än men han ringde å på frågan hur det hade gått, svarade han att han hade fått en adress som han var på väg till.
Men vadå, jag fattade inget alls. Hade Lundgrens skickat honom vidare, ville de inte ha honom???
Jag ska till Grolls, sa han. Vad gör de då, tänkte jag.
Han skulle hämta arbetskläder visade det sig. En helt ny mundering med nytryckt logga å allt. Och i morgon kvart i sju börjar han jobba.
Det finns många sätt att beskriva lättnad på....som att ett ok lyfts från ens axlar, eller att en sten faller från hjärtat.....för mig var det så att jag brast i gråt och en tanke gick till att äntligen kommer min huvudvärk släppa.
Jag har haft konstant huvudvärk sen ungefär en vecka efter att han sa upp sig från gamla jobbet. Då började oron och stressen.
Inte för en minut har jag klandrat honom och inte en enda gång har jag sagt till honom att han gjorde fel.
Jag har stöttat för jag vet hur dåligt han mådde på andra stället.
Men eftersom jag är som jag är....går i negativ spinn vid stresspåslag och för mig sätter det sig i huvudet. Konstant spänningshuvudvärk dygnet runt. Jag har ätit tabletter som aldrig förr och ändå vaknat med värk varje morgon. Jag har använt avslappning, meditation och jag har verkligen försökt att kurera mig men jag har ju vetat att det inte kommer släppa förrän han har jobb.
Och ett stresspåslag har det klart varit. Jag vet inte hur många jobbansökningar han skrivit och sänt iväg....men inget har ju hänt eftersom alla har semesterstängt.
Så det har varit tyst som i graven.
Lundgrens som han ska börja jobba på i morgon, hade kontaktat Magnus redan för några månader sen då Magnus sökte jobb hos dem innan han slutade på Hagalunds.
De skulle höras igen per telefon och träffas för han var intresserad av honom, men pga en massa arbete så gick de om varandra i telefonen och hann inte ses före semestern.
Men nu när Magnus då åkte dit så var det bara att skriva papper så var allt klart.
Arbetstiderna är bra 06.45 - 15.45 och på fredagar slutar de 12.45. Företaget har 37 anställda och ligger i Sundbyberg, bra mycket närmare än förra jobbet och han kommer göra samma sak som nu. Svetsa och smida, montera järnkonstruktioner av olika slag ute hos kunder.
Och det gillar han, att åka ut och jobba, träffa folk spana in tjejer ;-) och se annat än verkstadsgolvet. När han kom upp hit till Sthlm så hade han jobbat inomhus i 24 år och fick börja med att jobba ute och röra sig över hela storstockholm. Det har gjort att han lärt känna och hitta i vår huvudstad väldigt snabbt.
I morgon bitti står väckarklockan på 06.00 och han styr mot sitt jobb i nya rena pressade arbetskläder med rykande logga på och skor.
Som första skoldagen ungefär ;-)
Han behöver inte ta kläder ur den skrynkliga högen i en kartong som andra gubbar använt, som han blev hänvisad till när han började på Hagalund.
Denna vecka är alltså början på något nytt för oss. Mest för Magnus såklart men även för mig för allt som rör en enskild familjemedlem, det berör oxå alla medlemmar. Vi påverkas och påverkas andra av allt det som händer oss.
Denna vecka börjar även med att min flicka Kajsa vaknar här hemm i sin säng. Hon har varit borta nästan hela sommarlovet och jag har saknat henne jättemycket.
Vi ska åka och köpa hennes födelsedagspresent idag. En dansstång. Hon gick ju och tränade poledance hela vårterminen och behöver alltså en stång att träna på hemma. Hon är stark och duktig som bara den och jag ser fram emot att få se hur hon använder stången för att träna.
Det är bara en dryg vecka kvar på sommarlovet, snart börjar vardagen för henne och min egen vardag med. Magnus på jobbet och hon i skolan. Jag har många tankar om vad jag ska göra denna höst och ser fram emot den med glädje.
Redan idag känner jag mig som en lyckost för att jag slipper värmen. Det blåser härligt svalt och himlen är jämt grå. En försmak av höst....det känns på lukten idag :-)
Jag är en lyckost och vet att allt ordnar sig, hur illa man än tycker att utsikterna är.
Jag älskar Dig Magnus och önskar dig LYCKA TILL på ditt nya arbete. Jag vet att detta kommer ge dig tillbaka en del av det du tappade och som har gett dig en smärtsam sommar.
Publicerad 2011-08-11 22:02:11 i Allmänt,
Jag satt i soffan nyss och tittade på första avsnittet av Anne Lundbergs nya serie, En andra chans.
Jag följde den förra hon gjorde som hette, Himlen kan vänta, och som handlade om fyra svårt sjuka människor och hur de hanterade att bli sjuka mitt i livet.
I kvällens första avsnitt får vi möta de fyra det ska handla om denna gång. Fyra människor som plötsligt skadar ryggmärgen i en olycka och som gör dem förlamade och rullstolsberoende.
Det första som visas upp på tvskärmen är Rehab Station Stockholm. Där bodde jag i två veckor efter min långa sjukhusvistelse för sex år sen.
Jag kunde inte åka direkt hem utan måste på rehab, träna och bli bättre på att gå. Man måste mäta hur mycket jag kunde och orkade och vilka hjälpmedel jag skulle behöva ha hemma.
Det är med blandade känslor som jag ser bilderna av interiören flasha förbi. Entrén med biljardbordet, gymmet och den stora träningshallen. Jag har varit där massor av gånger efter min tid som patient där. Men att se det på tv var en helt annan upplevelse för att samtidigt lyssna till de som berättar hur de hanterat den allra första tiden efter att de "vaknat" till efter olyckorna, det gör att jag känner igen mig så mycket.
Jag skadade inte min rygg från en sekund tilt en annan. Men jag fick en inflammation i hjärnan som skadade det centrala nervsystemet.
Från en dag till en annan så var mitt liv fullständigt upp och ner. Och jag fick liksom dem börja leva efter helt nya förutsättningar.
Lika ofta som jag har förbannat det som drabbade mig så har jag prisat den turen jag hade som inte blev värre sjuk.
Lika ofta som jag har gråtit bittra tårar så jar jag skrattat mig lycklig över att jag lever.
Det är en livskris att råka ut för en olycka eller bli sjuk så att det liv man hade inte längre är möjligt.
Man går igenom alla faser från att vilja dö till att vilja kämpa. Hela registret av känslor ska gås igenom och behöver få ta plats och ta den tid det tar.
Det är ett sorgearbete, verkligt som något att sörja sitt gamla liv. Men det måste göras innan det kan komma något nytt.
Det är bra att såna här program görs. De belyser kampen som varje människa som varit med om detta, utför varje dag, och de belyser hur man kan komma tillbaka och faktiskt bli lycklig och få ett bra liv igen.
Nu ska jag gå och lägga mig....jag har under kvällen fått ont i halsen och min skalle värker. Det betyder att jag kommer må väldigt mycket sämre i min sjukdom den närmaste tiden. Jag har haft tur som har klarat mig från allehanda sommarsnuvor men nu så är det alltså klippt.
Tack för den här dagen.
Publicerad 2011-08-10 12:34:44 i Allmänt,
Jag fick nedanstående text skickad till mig av en mycket god vän. Jag kände direkt att raderna beskrev det jag själv känner och tycker och även om det inte är jag, utan the great Bergman, som får ta åt sig äran av dessa rader så vill jag skriva lite om detta ämne. Rädsla, ångest, vad vi gör mot oss själva och som vi tror att andra gör mot oss.
I Bergmans TV-film ”Larmar och gör sig till” förekommer en rollkaraktär som heter Märta Lundberg, spelad av Lena Endre. I filmen ber Märta Lundberg att få läsa några rader ur en skrift. Det är Bergmans egna tankar som Märta som läser:
"Du klagar över att du ropar… och att gud tiger
du säger att du är instängd
och att du är rädd för att det är ett livstidsstraff
trots att ingen har sagt något
Betänk då …
att du är din egen domare och din egen fångvaktare
Du fånge… stig ut ur ditt fängelse!
Till din häpnad ska du finna att ingen hindrar dig
Verkligheten utanför fängelset är visserligen förfärande…
men aldrig så förfärande som din ångest långt där inne i det låsta rummet
Ta ditt första steg mot friheten… det är inte svårt…
Det andra steget är redan svårare…
men låt dig aldrig besegras av dina fångvaktare…
som bara är din egen rädsla och ditt eget högmod…"
Jag tycker om texten som Märta Lundberg läser.....jag har inte sett den filmen och inte hört orden förut men jag gillar dem direkt.
De är så sanna och det är vi själva som nästan alltid är det största hindret, den som hindrar oss att göra det vi vill och att må så som vi vill.....
Vi är fria och sällan är det så att en annan människa håller dig fången.
Vi är experter på att ljuga för oss själva....vi ljuger och ljuger så att lögnen till sist blir en sanning som vi slåss vilt för om vi behöver. Aldrig skulle vi acceptera att någon annan var så förljugen i vårt sällskap, men vi själva är det.
Vi tror att lögnen skyddar och skonar oss från sanningens obarmhärtighet. Vi tror att lögnen räddar oss från barndomens hemskheter och vi tror att lögnen hjälper oss att springa ifrån sanningen.....men det är bara genom sanningen vi blir fria, lättade. Och den som en gång tagit ett steg i sanningens riktning, den vill aldrig mer återvända till lögnens skydd.
Jag har ljugit för mig själv och andra. Jag har handlat mot det jag tror på och jag har sårat, tillåtit mig själv att såras.
Rädslan är orsaken till detta. Så länge rädslan råder i människans hjärta så finns inte utrymme för annat. Rädslan behärskar allt när vi inte vågar vända den ryggen. När vi inte vågar dra fram det vi springer ifrån och ljuger om, i ljuset. Det är endast genom att möta sina rädslor som de försvinner och som man kan börja leva befriat och sant.
Jag tog ett beslut en gång att sluta leva osant. Jag ville inte leva ett sånt liv längre utan jag ville att allt skulle vara sant och äkta. Mitt liv skulle utgå från vad jag mådde bra av och jag rannsakade mig själv och tittade på allt jag försökte dölja och allt jag inte vågade ta tag i.....Jag bestämde mig för att det aldrig mer skulle komma ett ord från min mun som jag inte kunde stå för och som inte var sant, rakt och ärligt.
Nu har det ju inte varit så att jag har sprungit omkring och ljugit till höger och vänster och varit en oärlig fan.....mest för mig själv i så fall. Jag har inte ofta medvetet sårat människor eller tagit alla chanser till att rädda mig själv, så är det inte.
Men vi kan nog alla skriva under på att det alltid är lättare att klämma fram en vit lögn för att slippa säga sanningen och det är alltid lättare att hålla dörren låst så att skeletten i garderoben inte kan ta sig ut.
Och vi kan nog även skriva under på att vi ofta tycker att det är pga andra och yttre omständigheter som vi inte kan göra det vi vill. Vi lurar oss att tro det så att vi slipper titta på varför vi själva inte drar tummen ur röven och börjar agera.
Vi vill gärna att våra misslyckanden, våra miserabla liv och tillkortakommanden ska bero på att vi tvingats till dem, och inte ha åstadkommit dem själva.
Vi vill gärna att den fläck vi tycker att vi står om stampar på ska lösas upp av någon annan. Vi vill att någon ska ta oss därifrån istället för att vi ska behöva gå för egen maskin.
Vi vill rättfärdiga vår egen flathet med att vi tvingats till ett tråkigt liv och inte haft något val.
Det är ytterst ytterst sällan som vi faktiskt inte har något val. Enligt min åsikt så är det så att valen blir begränsade den dag vi väljer att bli föräldrar. Då tar vi på oss ett ansvar för ett annat liv än vårt eget och det livet måste under mycket lång tid komma i första hand.
Och de val som måste begränsas är de som handlar om ens egna egoistiska göromål att inte ta sitt ansvar för livet man skapat. Ett barn.
Givetvis innebär inte föräldraskapet att man inte kan välja att bryta upp från ett liv man inte tycker om eller ändra på den rådande situationen.
När jag har befriat mig från mina rädslor och står på "andra sidan" så kan jag se hur människor beter sig och krumbuktar sig i förtvivlade försök att inte närma sig sanningen för att de är så rädda för den.
I varje rädsla finns en bakomliggande orsak och när man tittar på den så finner man att den oftast inte är särkilt överhängande idag utan det är gamla saker, sånt vi tror vi fortfarande behöver vara rädda för. Inte många vuxna är rädda för spöken under sängen för vi fick hjälp att titta under den som barn och se att där fanns ju inga. I
bland behövdes ett litet ljus under en tid, ljuset gav trygghet och tiden visade att ju inga spöken fanns och ljuset kunde släckas.
Den som är fången i ångstens grepp tror att man inte kan befria sig själv. Ångestens murar är höga och ogenomträngliga. Men ångestens murar består endast av rädsla, inget annat än rädsla för det som har varit eller det som komma skall. Om man ser att i nuet finns ingen rädsla så kan man gå rakt igenom muren ut i friheten. Och om man stannar i nuet så dras man aldrig mer tillbaka bakom muren.
Ibland behöver man gå fram och tillbaka för att på så sätt se skillnaden och prova på sin egen makt över sitt eget liv och mående.
När man vågar fråga sig själv vad man är rädd för och vågar stanna kvar och vänta på svaret så kan man också befria sig från det.
När man frågar sig själv varför man är rädd för....konflikter, att bli lämnad, att vara ensam, att stå för sina handlingar, att vara ärlig eller varför man är rädd för att älska....så finner man alltid svaret i det förflutna och man kan på ett enkelt sätt befria sig från rädslan genom att fråga om det verkligen är befogad idag, så som jag lever nu.
Svårt men fullt genomförbart. Och nästa fråga kan vara att vad sätter jag egentligen på spel genom att befria mig från rädslan. Inget troligvis. Istället har jag bara vinster att hämta.
Jag är lycklig för att jag fann nyckeln till den cell som höll mig fången. Eller kanske var det så egentligen att dörren aldrig var låst, det var bara så som jag trodde.
Drömmer vi inte alla egentligen om att leva sitt liv precis så som man är och utan att behöva vara rädd eller dölja något? Drömmer vi inte alla om att vara fria i tanken och älska och bli älskade utan rädsla att förlora?
Drömmer vi inte alla om att vara den vi är?
Och ändå....så många kan/vill/orkar/förmår inte ta ett första steg på grund av rädsla.
Publicerad 2011-08-09 14:08:48 i Allmänt,
Jag har idag fått flera kommentarer på facebook ang mina nattliga funderingar om blodets betydelse när det gäller vilka man räknar till sin familj och förmågan att älska människor.
Jag vet inte om jag som skilsmässobarn är mer benägen än någon annan att vilja ha nära relationer. Bara just för att de som skulle stå mig nära, försvann.
Jag vet inte hur jag ska skriva och förklara utan att det ska tolkas som anklaganden om de berörda läser detta.
Det är lätt att trampa på ömma tår och det är lätt att få människor att känna sig anklagade men mina ord är mina upplevelser och faktiskt bara resultatet av gårdagen.
Vilka än anledningarna än var till att de vuxna omkring mig agerade som de gjorde så är jag produkten av det.
Jag är produkten av att ha växt upp utan hela min biologiska familj och har därför halva mitt liv jagat den. Och när jag inte kunnat få den så har jag suktat ännu mer.
Jag är produkten av att som liten flicka ha dragit slutsatsen att jag inte är värd att älskas eftersom jag blev lämnad av min pappa. Det gjorde att jag i hela mitt liv har haft trassliga relationer med män. Jag har inte trott på kärleken om den inte har bekräftats för mig hela tiden.
Som liten flicka så förstår man inte att det var så att mamma och pappa inte kunde vara tillsammans mer, som var orsaken, utan det var mig han lämnade. Och sa att han skulle hämta.
Andra barn fick det som rättmätigt var mitt. En närvarande och uppfostrande pappa. Var jag avundsjuk? Ja det kanske jag var men det är väl en rätt natulig känsla i så fall för ett barn som står i skuggan av sin pappas andra familj.
Med åren så har jag fått en bra relation med pappa och hans familj, för det är så det alltid har varit...hans familj. Vi, min syster Jeanette och jag, står för oss själva bredvid.
Vi träffas allihop på födelsedagar och när Jeanette är hemma i Sverige så bowlar vi tillsammans och har hur roligt som helst. Min pappa och hans fru har varit till stor praktisk hjälp under den svåra period när jag blev sjuk och pappa fanns här och hjälpte mig att måla när jag fick min lägenhet.
Men det stannar där. Det har aldrig varit mer och kommer troligen aldrig att bli mer heller. Vi är som riktigt goda vänner. Med mina bröder kommer jag aldrig att ha samma relation som till mina systrar eller som de har sinsemellan. De har ju vuxit upp just så som jag har gjort med syrrorna. Det är där familjebanden börjar vävas samman och bli starka.
Jag har saknat kärnfamiljen, den starka sammanhållningen trots att jag fick en familj i och dem mammas nya giftermål. Jag har i alla år tillsammans med Jeanette varit den som förtvivlat försökt skapa en egen känsla av samhörighet och starka band.
Jag har vetat att den finns där men är utom räckhåll för oss.
I de relationer jag haft och i den jag nu har med Magnus så har familjebanden lyst med sin frånvaro. Visst man har umgåtts just för att man är familj men man har inte gillat varann särskilt mycket.
Hade inte blodsbanden funnits så hade man tex inte firat högtider tillsammans.
Med Magnus så är det så att hans föräldrar är döda, en bror i Lund och en syster i Lidhult. Långt borta och Magnus har aldrig haft särkilt nära kontakt med dem. Nu på senare tid är kontakten återupptagen men avståndet gör ju att vi inte ses så ofta.
I hela mitt liv har jag velat ha en stor familj där man bryr sig om varandra och träffas för att man vill träffas. Man firar högtider ihop och dörren står alltid öppen för vänner.
När jag blev mamma blev det så viktigt för mig att mina barn skulle få känna på familjelivets härligheter. De skulle ha många omkring sig och inte känna sig utanför. Jag har jobbat hårt för det, för att skapa starka band för jag vill inte för mitt liv att de en endaste gång ska känna att de inte hör hemma, inte har en plats eller tillhörighet.
Jag har alltid visat dem det värdefulla de har i varandra och påpekat vilken tur de har som har varann och att de alltid kommer att finnas där och stötta och hjälpa.
Det är de som är kvar när vi, deras föräldrar är borta, och om de då aldrig sågs för att de inte känner tillhörighet vore ju så fruktansvärt sorgligt. Det kommer inte per automatik att älska sina syskon men det är underbart att göra det.
Och det är underbart att ha nära vänner som är så mycket familj som det går utan att blodet förenar.
Publicerad 2011-08-09 02:39:56 i Allmänt,
Ikväll har min syster Jeanette och jag pratats vid säkert 4-5 gånger.
Det blir så ibland, att vi har massor att prata om. Och då pratar vi.....timme ut och timme in. Hon i Amerika och jag här hemma i Sverige.
Idag har vi pratat om familjer, relationer och vänskap.
Och detta väcker många tankar och känslor hos mig. Tankar på vad som egentligen utgör en familj, hur starka banden måste vara för att vara familjära och hur blir de familjära.
Man säger att blod är tjockare än vatten...och rent tekniskt så visst är det nog så.....men annars så vet jag inte.
Jag har alltid varit av den åsikten att blodet är starkare, att det innebär kärlek, lojalitet, en önskan om en ömsesidig relation...men jag får nog omvärdera mina åsikter där.
För hur gärna jag än vill att det ska vara så, så inser jag att det inte är så. Och enbart min vilja kan inte ändra det till att bli så.
Jag förstår och har erfarit att kärleken, lojaliteten och den ömsesidiga viljan att vårda en relation lika gärna kan springa ur vatten......ur vem som helst. Och det vet vi ju alla som har en kärlekrelation med någon att så är fallet. Den personen är ju vem som helst och ingen från ens familj (för det mesta i alla fall).
Men jag tänker mer på vänrelationer. Eller relationer som känns så familjära att man känner sig som släkt med en människa fast inga blodsband finns.
Kärlek kommer inte per automatik bara för att man är släkt. Kärlek kommer av att man växer upp tillsammans, att man berör varandra, att man får ett förhållande till en människa som finns stadigvarande i ens närhet.
Min ursprungsfamilj splittrades när jag var liten. Jag vara bara sju år gammal när pappa flyttade ifrån oss. Jag minns min pappa från den tiden. Små fragment av att han funnits hos mig som barn......sen är det bara en och annan födelsedag eller jul då paket överlämnades som är mina minnen.
Jag minns inte att jag någonsin tröstats av min pappa då jag ramlat och slagit mig. Eller att jag gjort något dumt och han har tillrättavisat mig. Jag minns inte att han suttit vid min sjuksäng eller hållit min panna då jag kräkts av magsjuka. Han har aldrig haft ett läxförhör med mig eller suttit vaken och väntat tills jag kommit hem sent på natten. Jag har aldrig firat jul eller någon annan familjehögtid med honom
Men ändå så älskar jag honom. Jag minns att jag älskat honom som liten flicka och jag har alltid längtat efter honom.
Idag är jag vuxen och jag älskar honom fortfarande.
Jag har två halvbröder som jag inte har vuxit upp tillsammans med. Eftersom jag är äldre som har jag vetat om deras existens långt innan de visste om min. Hur gamla de var när de blev medvetna om att de hade två systrar, det har jag ingen aning om. Jag tycker om mina bröder. De är roliga, smarta och bra killar. De har blivit bra uppfostrade av våran pappa och han har lärt dem att bli bra män.
Tycker om....ja....jag vet inte hur mycket starkare mina känslor är för vi har som sagt aldrig varit tillsammans som små. Vi har aldrig delat en vardag. Lekt, spelat spel, varit nära och samspelat tillsammans.
När jag var tolv år fick jag en lillebror. Mamma var omgift och Johan föddes. En baby som jag blev storasyster till och som jag levde tillsammans med. Många påpekade att vi bara var halvsyskon, men jag fattade inte vad de menade för Johan har jag älskat hett ända sen den dag han föddes och jag blev hans Kaki. För det var hans smeknamn på mig. Johan var min bror så mycket som man bara kan även fast vi inte hade samma biologiska föräldrar.
Så när han dog så var det en stor del av mig som dog. Inte något halvsyskon....möjligen halva jag.
Med mammas nya man Lasse som är pappa till Johan så fick jag en annan bror på köpet. Jonas. Vi är inte ett dugg släkt, inte en droppe blod förenar oss, men Jonas fanns med i vår familj. Han kom på helger, vi firade jular och födelsedagar. På somrarna var han med på landet. Jonas blev en bror till mig och då finns bara den gemensamma nämnaren att han är bror till min bror och till min syster Johanna.
Jag känner inte Jonas familj, hans andra syster och släktingar. Jag känner bara hans son Robin som är min brorson.
När det gäller Johanna så var jag arton år när hon föddes, jag var på väg att flytta hemifrån och gjorde det kort efter att hon fötts. Hon och jag har således aldrig bott under samma tak.
Men vi har umgåtts, varit familjära och på så sätt ändå knytit syskonband. Hon och jag är också halvsyskon om man ska titta på blodet men det är samma sak där. Hon är lika stor del av mig som Johan är och jag älskar henne så högt.
Jag har många syskonbarn. Robin har jag redan nämnt. Sen har Jeanette tre barn i Amerika. Dem har jag aldrig kunnat ha en nära vardaglig relation till pga att de bor i Amerika. Men eftersom hon och jag är nära så har vi blivit nära våra respektive barn också. Trots avståndet så är hennes barn familjära med mig, deras mosterkaki i Sverige. Johannas son David har jag nu i ett år levt nära och haft en mycket nära relation till. Jag har funnits i hans liv sen hans första levnadsdygn. David kommer växa upp med en moster som alltid finns här, som är en vuxen stadig person i hans liv.
Mina halvbröder har två barn var. Underbara ungar som är goa på all de sätt och vis. Jag är faster till dem. Men eftersom vi bara ses då det är födelsedagar och aldrig har en vardag eller gör andra saker tillsammans så kommer jag aldrig lära känna dem. De kommer växa upp och veta att de har en faster Annika men det är också allt. De kommer inte känna något behov av att umgås och träffas för de har de andra till, som står dem och deras föräldrar närmare.
Jag hade en farfar och en kvinna som agerade farmor......farfar var gift för sådär 5 eller 6 gången när jag var i tonåren. Farfar tror jag inte jag har träffat efter att mina föräldrar skilde sig. Innan dess så har jag minnesbilder från att jag har varit i hans hus i Finland.
Men jag fick en farmor och en farfar i och med att mamma gifte om sig. Maj-Britt och Karl-Erik.
De tog emot mig och Jeanette som sina egna barnbarn. Jonas fanns ju redan men inte Johan eller Johanna. Vi började snart att kalla dem för farmor och farfar. När vi åkte dit och hälsade på så köpte de hem glass och godsaker till oss. De köpte julklappar och presenter. De kom på födelsedagar och vi var där när vi hade skollov. De tog emot oss utan att en droppe blod förenade oss heller.
De blev min familj.....dessa människor som kom i vår väg för att mamma gifte om sig efter skilsmässan från min pappa.
De blev familj för att de fanns där och vårdade vår relation. För att de visade att de brydde sig om och för att vi kom nära varandra av att umgås.
För bara dryga året sen så hittade jag en annan person som har kommit att stå mig lika nära som en familjemedlem eller släkting. Fina Nina.
Nina och jag har inga blodsband. Hon är syster till min kusin. Hennes mamma var ihop med och fick barn tillsammans med min mammas bror.
Nina och hennes tvillingsyster Marita har jag tagot hand om och passat när de bara var ett par år gamla och jag var tio år. Vi var familjära eftersom vi bodde nära varandra i Tureberg och familjerna umgicks.
Över trettiofem år har gått och jag hade bara träffat Nina och Marita en gång under den tiden....då jag hittade Nina på facebook och vi fick kontakt. Nina är för mig en kär person som jag utan att blinka räknar till min familj.
Jag har nära vänner, både gamla vänner som Carina, som funnits med länge och som att trots att vi inte firar födelsedagar ihop och aldrig har firat en jul tillsammans, känns lika familjär och nära som en familjemedlem, som en syster....och nyare vänner som tillkommit på senare år men som snabbt tagit en plats i mitt hjärta och som definitivt räknar till den närmsta kretsen.
Så vad definierar en familj.......är det människor som bär samma blod och arvsanlag eller är det dem man växer upp tillsammans med och som gör avtryck därför att de tillsammans med en själv tycker att det är viktigt att vårda relationen.
Hur många människor umgås inte med sin familj, bara för att de ÄR familj genom blodet? De kan inte fördra varandra och det är ständiga släktfejder. Det är familjen som omöjliggör för många människor att fira de jular eller semestrar som de vill för att familjeförväntningarna är så höga och grupptrycket är hårt.
Hur många lurar inte sig själva genom att intala sig att man är en "one big happy family" när det enda som håller ihop är efternamnet och allt bakom fasaden är krackelerat och söndrigt?
Hur många är inte de som om och om igen försöker få en plats i familjen, försöker få bekräftelse på att man tillhör den övriga skaran?
Hur många är inte de som kallas det svarta fåret, familjens skamfläck?
Hur många är inte de som mördas i familjehedernsnamn?
Allt detta pga att man har samma blod i ådrorna och vissa förväntningar ställs.
Nä jag tror att jag ska ta och se över mina egna relationer och band, vilka är min familj? Var hör jag hemma och var finns den ömsesidiga viljan till kärlek?
Publicerad 2011-08-08 20:16:19 i Allmänt,
Publicerad 2011-08-02 14:20:24 i Allmänt,
Jag var ute en stund nu på morgonen. Det hade inte hunnit bli så hett ännu och jag höll mig på de skuggiga vägarna vid sjön och på kyrkogården.
Under tre höga pilträd stod två bänkar som jag satte mig att vila på. Där på kyrkogården är det tyst, bilarnas sus når inte dit, bara tunnelbanans dunk hörs lite svagt ibland.
Ingen annanstan är det så mycket blommor som där. Överallt i naturen så har ju blommorna vissnat och dött....säsongen för de vilda blommorna är över. Men på kyrkogården så prunkar det vid nästan varje grav. Jag trivs på kyrkogården. Det är fridfullt och tyst och när jag tänker på alla de människor som ligger där så undrar jag vilke de var, vad de gjorde.
Kajsa går även hon ofta till kyrkogården. Ensam om kvällarna beger hon sig till minneslunden och tänder ljus. Hon har sin tillflyktsort där, när hon behöver komma bort.
Jag är glad över att hon finner tröst och trygghet i det.
Jag har tillbringat så många kvällar i mörkret vid min brors grav. Han, jag och ett tänt ljus. Det är många tankar och känslor som kommer till en då. Både ledsna och fulla av saknad och smärta såklart men även glada och positiva tacksamma tankar.
Jag är aldrig ledsen när jag åker från honom. Aldrig, hur uppriven och ledsen jag än har varit. Alltid fridfull och tillfreds och de tunga känslorna har jag känt och fått utlopp för.
Idag kom en liten familj gående längs asfaltsvägen. Mamma, pappa - unga, ett barn i vagn mellan 1-2 år och ett barn som går 3-4 år. Pojkar bägge två.
Den stora pojken orkar plötsligt inte gå, han kan inte säger han.
Pappan säger att han visst kan och säger att det bara är att sätta en fot framför den andra. Pojken protesterar mer och stannar, pappan går vidare. Pojken pockar på uppmärksamhet och stampar och börjar bli arg och ledsen.
Hela tiden går mamman med en mobiltelefon i handen. Hon smsar eller surfar. Hon tittar inte på barnet, hon pratar inte med det, hon lägger inte bort sin telefon. Hon är över huvudtaget inte där.
Pojken blir argare och argare och vägrar gå och hävdar fortfarande att han inte kan och orkar inte gå. Han är illröd. Slutligen sätter de sig på en bänk en bit ifrån mig. Pojken är arg och jag ser att han är trött eftersom det är stark sol där de sitter. Pappan frågar honom vad han egentligen vill. Jag undrar hur han överhuvudtaget kan få för sig att han ska få ett svar.
Mamman släpper inte telefonen med blicken eller handen.
Och nu ska jag verkligen klaga! Jag ska absolut säga vad jag tycker och tänker om detta. Jag har inte svårt att se "förmildrande" omständigheter angående det mesta som sker. Jag vet att det man som betraktare ser, kan vara något helt annat än verkligheten och jag vet att jag som åskådare inte har en aning om hur denna lilla familj fungerar, vad som utspelats före och vad som kommer utspalas efter detta ögonblick som de är inför mitt synfält.
MEN denna syn är en alltför vanlig syn som jag far riktigt illa av att se. Och då tänker jag främst på telefonen i mammas hand. Så ofta ser jag föräldrar som inte är närvarande med sina barn då de är ute tillsammans. Barnen förväntas leka själva medans föräldrarna är fullt upptagna med att vara tillsammans med någon annan i andra änden av luren. Barn sitter knäpptysta eller skrikandes i vagnen och förälderna som kör den, pratar i telefonen.
Den viktigaste personen för barnet har inte tid att vara där och då. Vill inte visa och upptäcka världen för barnet. Peka på naturen, bilar och allt som finns runtomkring. Den personen har viktigare saker för sig. Vad det nu kan vara?
Ett litet barn utvecklas genom att vi vuxna hela tiden visar på världen, låter barnet känna och upptäcka med alla sinnen. Det lär sig vad en brandbil är när vi pekar på barndbilen som kommer tjutande. Det lär sig inte av sig själv. Barnet behöver oss för det lär sig genom att härma och vi är deras förebilder.
Vad lär det sig av att sitta ensam i vagnen och själv titta på det som finns runtomkring....inget alls!
Den här mamman hade med all säkerhet fått en pojke som visade att han både kunde gå och springa om hon lagt ifrån sig sin telefon. Om hon med överdriven nyfikenhet frågat honom om han visste vad som fanns bakom busken längre fram så hade han sprungit. Om hon hade avlett hans medstämdhet om att inte kunna gå, med att fråga om de skulle leta efter myror så hade han letat myror och gått för glatta livet.
Barn är såå enkla, så lätta att "lura". Det behövs bara lite engagemang från oss för att få dem att göra det vi vill och för att vända ett krånglande barn till ett barn som med glädje gör de ni ska.
Bara lite list krävs det. Om man vill såklart. Vill man inte så går det inte.
Jag gråter inombords varje gång jag ser ett barn som ideligen hyschas ner för att mamma eller pappa ska prata i telefonen. Och jo, det går som utomstående att höra på samtalet om det är viktigt eller bara väninneprat.
Nej, jag vet fortfarande inte vad som skett före eller efter. Det räcker med att betrakta en ensam förälder ute en kort stund för att snart se hur tråkigt man upplever att det är att stimulera sitt barn.
Och så länge man numera inte kan gå utanför dörren utan sin telefon så kommer detta att fortgå. Och den mobila telefonen gör det ju möjligt.
Jag ser även de som istället för att prata med sitt barn, lyssnar på musik i lurar. Hur utvecklande är det?
Med detta menar jag inte att alla föräldrar gör på detta viset. Jag bara visar på det jag ser och som betraktare är det så lätt att se att en liten liten detalj kan förändra utgången. Den detaljen är eftertanke. Fundera på vad mitt betende får för konsekvenser för mitt barn. Om man lägger till sig med denna lilla vanan så är det snart lätt att se att allt jag gör påverkar mitt barn, sen är det upp till mig att bestämma om jag vill att det ska påverkas av bra eller dåliga saker.
Men men...det är jag som tycker så här.....
Och på tal om mobiltelefoner.......hur många låter bli att svara om det ringer eller svara på sms när ni är upptagna med att umgås med någon annan? Hur många har varit med om att den ni fikar med, samtidigt har ett fullt pågående samtal med någon annan...som du fär sitta och vara åhörare till fast det ju var ni som skulle träffas? Och idag så måste ju allt man gör dokumenteras på facebook, samtidigt som man gör det?....det går inte att vänta tills man kommit hem och skriva på datorn. Nej det måste göras i samma stund på sin mobiltelefon och sen ska kommentarerna svaras på.
Hur många tänker på att det är ett ganska oartigt beteende?
Som sagt....mina tankar och funderingar....
Publicerad 2011-08-01 13:05:38 i Allmänt,
Publicerad 2011-08-01 10:53:32 i Allmänt,
Hej kära Ni som troget läser mina gamla inlägg och (förhoppningsvis) väntar på nya inlägg. Så lång tid har gått sen jag senast hade möjlighet att sitta ner och skriva. Som vanligt så är det i huvudsak hälsan som sätter krokben för mig.
Ibland har jag ett pågående inlägg i upp till en vecka som jag skriver på, ett par meningar då och då. Sen inser jag att det spänner över för lång tid, innehållet är inte sammanhängande och allt är bara hattigt så jag raderar.
Idag som är den första dagen i augusti, sommarens sista månad, sätter jag mig i alla fall ner och jag tänker inte ge mig förrän jag får iväg ett inlägg. Även fast det är med viss svårighet jag skriver.
Hälsan sätter som sagt krokben och jag är lite lätt trött på att det blir så. Att jag inte orkar gå eller att jag ramlar. Att mina diverse sjukdomssymptom förvärras så att jag måste vila mycket, den kan jag väl ta.....men jag vill inte ta att jag inte kan skriva. Jag vill inte förlika mig med och jag vill inte bara finna mig i att jag inte orkar skriva. Det är genom att jag skriver som jag håller kontakt med mina vänner, många av dem. Det är genom att skriva som jag skapar och känner mig levande. När jag inte orkar ens det så blir jag lite vrång.
Jag har så mycket att säga ju. Och nu pressar jag mig själv men det skiter jag högaktningsfullt i just nu. Jag är så trött på mig själv att det kan kvitta om jag blir sämre för det är redan illa. Men lite snäll mot mig är jag i alla fall, i smyg, jag skriver såååå långsamt. Men å andra sidan kan jag inte skriva så fort heller. Hjärnan funkar ju inte som den brukar.
Anledningen till att jag blivit så dålig är sommaren, värmen, hettan, det kvalmiga och soliga......det som alla ni andra längtat så hett efter och älskar.
Jag står inte ut. Jag går ut så lite som möjligt och ändå så hjälper det inte. Vissa dagar andas jag bara frisk luft när mörkret lagt sig. Tittar ut från mitt fönster på norrsidan av huset där det är skugga....ser sommarens grönska och söker i minnet efter mina vintervackra bilder då snön låg tung och vit över trädens grenar.
Självklart önskar jag mig inte vinter nu för jag njuter och mår gott på balkongen dessa sena sommarkvällar när mörkret lagt sig och jag ligger bland mina kuddar och lyssnar på tystnaden och känner svalka efter dagen hetta.
Men jag vill ju kunna vara ute och bada, uppleva sommaren på dagtid och njuta av alla dagar och väder. Jag vill inte uppleva hur min kropp förlorar precis all kraft och inte ens orkar stå upp. Eller hur mitt inre skriker och vrider sig i smärta som om jag brann upp inifrån för att solens strålar når mig genom fönstret.
Givetvis är det inte så här hela tiden och självklart kan jag vara i solen, jag är ju ingen vampyr ;-) . Jag har gjort massor av saker utomhus i sommar och jag är ute dagtid då jag måste och behöver. Det funkar till viss del om jag kan balansera upp det med att få skugga och svalka och vila. Ibland kommer reaktionen på värmen först efteråt. Det behöver inte vara den direkta solen som skadar mig heller. Blåser det så funkar det bättre. Är det däremot kvavt och utan direkt sol så är det lika illa. För det är värmen som skadar mig.
Magnus gör vad han kan för att underlätta för mig. Han hänger ut mitt täcke på balkongen om kvällen så att det blir kallt. Fläkten går i sovrummet dygnet runt och han vänder mina kuddar och ordnar med fläkt i vardagsrummet när vi ser på tv. Han står ut med att han ibland inte ens får lägga sin hand på någon del av min kropp, därför att han är varm. Jag tål inte beröring utan skriker till av smärta som om han bränt mig med ett strykjärn.
Förra sommaren låg jag flämtande i soffan och önskade mest att jag fick dö för att slippa plågorna. Ibland är det så bra att jag piggnar till så snart det blir kväll, men ibland så hjälper inte ens det.
Då har det gått långt, som nu......
I mitt huvud så ser jag bilder....klara vackra höstdagar...soliga dagar då blåsten yr bland löven på marken. Jag drömmer om höstregn som slår mot fönstret och tända stearinljus inomhus. Jag bläddrar med längtan i höstens postorderkataloger och minns hur skönt det känns när frosten nyper i kinderna. Och jag längtar efter att sitta på balkongen insvept i en filt och smutta på en kopp hett te och se snöflinorna dala ner.
Jag vill äta mustiga grytor och känna doften av nybakat bröd i köket. Jag vill baka pepparkakor med David och jag drömmer mig till dagen då jag ska köpa en ny vinterjacka......
Att vara här och nu....javisst är det att vara närvarande i livet men just nu gör nuet mig så illa att mina drömmar får mig att må bättre.......så därför drömmer jag vidare om hösten som jag välkomnar och längtar till.
Ha! Jag klarade det....jag klarade att skriva ett helt inlägg. Lycka på hög nivå för mig idag. Jag gick just ut på balkongen innan solen når fram. Fällde upp parasollet och stängde dörren noga så att ljuset och värmen inte når in. Först framåt kvällen så öppnar jag dörren igen och släpper in sommaren......då går jag ut och lägger mig därute, tänder upp mina ljus i natten och tänker på hur bra jag har det.
Tack för nu....
