Blod Arv Relationer Och Nära Band
Ikväll har min syster Jeanette och jag pratats vid säkert 4-5 gånger.
Det blir så ibland, att vi har massor att prata om. Och då pratar vi.....timme ut och timme in. Hon i Amerika och jag här hemma i Sverige.
Idag har vi pratat om familjer, relationer och vänskap.
Och detta väcker många tankar och känslor hos mig. Tankar på vad som egentligen utgör en familj, hur starka banden måste vara för att vara familjära och hur blir de familjära.
Man säger att blod är tjockare än vatten...och rent tekniskt så visst är det nog så.....men annars så vet jag inte.
Jag har alltid varit av den åsikten att blodet är starkare, att det innebär kärlek, lojalitet, en önskan om en ömsesidig relation...men jag får nog omvärdera mina åsikter där.
För hur gärna jag än vill att det ska vara så, så inser jag att det inte är så. Och enbart min vilja kan inte ändra det till att bli så.
Jag förstår och har erfarit att kärleken, lojaliteten och den ömsesidiga viljan att vårda en relation lika gärna kan springa ur vatten......ur vem som helst. Och det vet vi ju alla som har en kärlekrelation med någon att så är fallet. Den personen är ju vem som helst och ingen från ens familj (för det mesta i alla fall).
Men jag tänker mer på vänrelationer. Eller relationer som känns så familjära att man känner sig som släkt med en människa fast inga blodsband finns.
Kärlek kommer inte per automatik bara för att man är släkt. Kärlek kommer av att man växer upp tillsammans, att man berör varandra, att man får ett förhållande till en människa som finns stadigvarande i ens närhet.
Min ursprungsfamilj splittrades när jag var liten. Jag vara bara sju år gammal när pappa flyttade ifrån oss. Jag minns min pappa från den tiden. Små fragment av att han funnits hos mig som barn......sen är det bara en och annan födelsedag eller jul då paket överlämnades som är mina minnen.
Jag minns inte att jag någonsin tröstats av min pappa då jag ramlat och slagit mig. Eller att jag gjort något dumt och han har tillrättavisat mig. Jag minns inte att han suttit vid min sjuksäng eller hållit min panna då jag kräkts av magsjuka. Han har aldrig haft ett läxförhör med mig eller suttit vaken och väntat tills jag kommit hem sent på natten. Jag har aldrig firat jul eller någon annan familjehögtid med honom
Men ändå så älskar jag honom. Jag minns att jag älskat honom som liten flicka och jag har alltid längtat efter honom.
Idag är jag vuxen och jag älskar honom fortfarande.
Jag har två halvbröder som jag inte har vuxit upp tillsammans med. Eftersom jag är äldre som har jag vetat om deras existens långt innan de visste om min. Hur gamla de var när de blev medvetna om att de hade två systrar, det har jag ingen aning om. Jag tycker om mina bröder. De är roliga, smarta och bra killar. De har blivit bra uppfostrade av våran pappa och han har lärt dem att bli bra män.
Tycker om....ja....jag vet inte hur mycket starkare mina känslor är för vi har som sagt aldrig varit tillsammans som små. Vi har aldrig delat en vardag. Lekt, spelat spel, varit nära och samspelat tillsammans.
När jag var tolv år fick jag en lillebror. Mamma var omgift och Johan föddes. En baby som jag blev storasyster till och som jag levde tillsammans med. Många påpekade att vi bara var halvsyskon, men jag fattade inte vad de menade för Johan har jag älskat hett ända sen den dag han föddes och jag blev hans Kaki. För det var hans smeknamn på mig. Johan var min bror så mycket som man bara kan även fast vi inte hade samma biologiska föräldrar.
Så när han dog så var det en stor del av mig som dog. Inte något halvsyskon....möjligen halva jag.
Med mammas nya man Lasse som är pappa till Johan så fick jag en annan bror på köpet. Jonas. Vi är inte ett dugg släkt, inte en droppe blod förenar oss, men Jonas fanns med i vår familj. Han kom på helger, vi firade jular och födelsedagar. På somrarna var han med på landet. Jonas blev en bror till mig och då finns bara den gemensamma nämnaren att han är bror till min bror och till min syster Johanna.
Jag känner inte Jonas familj, hans andra syster och släktingar. Jag känner bara hans son Robin som är min brorson.
När det gäller Johanna så var jag arton år när hon föddes, jag var på väg att flytta hemifrån och gjorde det kort efter att hon fötts. Hon och jag har således aldrig bott under samma tak.
Men vi har umgåtts, varit familjära och på så sätt ändå knytit syskonband. Hon och jag är också halvsyskon om man ska titta på blodet men det är samma sak där. Hon är lika stor del av mig som Johan är och jag älskar henne så högt.
Jag har många syskonbarn. Robin har jag redan nämnt. Sen har Jeanette tre barn i Amerika. Dem har jag aldrig kunnat ha en nära vardaglig relation till pga att de bor i Amerika. Men eftersom hon och jag är nära så har vi blivit nära våra respektive barn också. Trots avståndet så är hennes barn familjära med mig, deras mosterkaki i Sverige. Johannas son David har jag nu i ett år levt nära och haft en mycket nära relation till. Jag har funnits i hans liv sen hans första levnadsdygn. David kommer växa upp med en moster som alltid finns här, som är en vuxen stadig person i hans liv.
Mina halvbröder har två barn var. Underbara ungar som är goa på all de sätt och vis. Jag är faster till dem. Men eftersom vi bara ses då det är födelsedagar och aldrig har en vardag eller gör andra saker tillsammans så kommer jag aldrig lära känna dem. De kommer växa upp och veta att de har en faster Annika men det är också allt. De kommer inte känna något behov av att umgås och träffas för de har de andra till, som står dem och deras föräldrar närmare.
Jag hade en farfar och en kvinna som agerade farmor......farfar var gift för sådär 5 eller 6 gången när jag var i tonåren. Farfar tror jag inte jag har träffat efter att mina föräldrar skilde sig. Innan dess så har jag minnesbilder från att jag har varit i hans hus i Finland.
Men jag fick en farmor och en farfar i och med att mamma gifte om sig. Maj-Britt och Karl-Erik.
De tog emot mig och Jeanette som sina egna barnbarn. Jonas fanns ju redan men inte Johan eller Johanna. Vi började snart att kalla dem för farmor och farfar. När vi åkte dit och hälsade på så köpte de hem glass och godsaker till oss. De köpte julklappar och presenter. De kom på födelsedagar och vi var där när vi hade skollov. De tog emot oss utan att en droppe blod förenade oss heller.
De blev min familj.....dessa människor som kom i vår väg för att mamma gifte om sig efter skilsmässan från min pappa.
De blev familj för att de fanns där och vårdade vår relation. För att de visade att de brydde sig om och för att vi kom nära varandra av att umgås.
För bara dryga året sen så hittade jag en annan person som har kommit att stå mig lika nära som en familjemedlem eller släkting. Fina Nina.
Nina och jag har inga blodsband. Hon är syster till min kusin. Hennes mamma var ihop med och fick barn tillsammans med min mammas bror.
Nina och hennes tvillingsyster Marita har jag tagot hand om och passat när de bara var ett par år gamla och jag var tio år. Vi var familjära eftersom vi bodde nära varandra i Tureberg och familjerna umgicks.
Över trettiofem år har gått och jag hade bara träffat Nina och Marita en gång under den tiden....då jag hittade Nina på facebook och vi fick kontakt. Nina är för mig en kär person som jag utan att blinka räknar till min familj.
Jag har nära vänner, både gamla vänner som Carina, som funnits med länge och som att trots att vi inte firar födelsedagar ihop och aldrig har firat en jul tillsammans, känns lika familjär och nära som en familjemedlem, som en syster....och nyare vänner som tillkommit på senare år men som snabbt tagit en plats i mitt hjärta och som definitivt räknar till den närmsta kretsen.
Så vad definierar en familj.......är det människor som bär samma blod och arvsanlag eller är det dem man växer upp tillsammans med och som gör avtryck därför att de tillsammans med en själv tycker att det är viktigt att vårda relationen.
Hur många människor umgås inte med sin familj, bara för att de ÄR familj genom blodet? De kan inte fördra varandra och det är ständiga släktfejder. Det är familjen som omöjliggör för många människor att fira de jular eller semestrar som de vill för att familjeförväntningarna är så höga och grupptrycket är hårt.
Hur många lurar inte sig själva genom att intala sig att man är en "one big happy family" när det enda som håller ihop är efternamnet och allt bakom fasaden är krackelerat och söndrigt?
Hur många är inte de som om och om igen försöker få en plats i familjen, försöker få bekräftelse på att man tillhör den övriga skaran?
Hur många är inte de som kallas det svarta fåret, familjens skamfläck?
Hur många är inte de som mördas i familjehedernsnamn?
Allt detta pga att man har samma blod i ådrorna och vissa förväntningar ställs.
Nä jag tror att jag ska ta och se över mina egna relationer och band, vilka är min familj? Var hör jag hemma och var finns den ömsesidiga viljan till kärlek?
Det blir så ibland, att vi har massor att prata om. Och då pratar vi.....timme ut och timme in. Hon i Amerika och jag här hemma i Sverige.
Idag har vi pratat om familjer, relationer och vänskap.
Och detta väcker många tankar och känslor hos mig. Tankar på vad som egentligen utgör en familj, hur starka banden måste vara för att vara familjära och hur blir de familjära.
Man säger att blod är tjockare än vatten...och rent tekniskt så visst är det nog så.....men annars så vet jag inte.
Jag har alltid varit av den åsikten att blodet är starkare, att det innebär kärlek, lojalitet, en önskan om en ömsesidig relation...men jag får nog omvärdera mina åsikter där.
För hur gärna jag än vill att det ska vara så, så inser jag att det inte är så. Och enbart min vilja kan inte ändra det till att bli så.
Jag förstår och har erfarit att kärleken, lojaliteten och den ömsesidiga viljan att vårda en relation lika gärna kan springa ur vatten......ur vem som helst. Och det vet vi ju alla som har en kärlekrelation med någon att så är fallet. Den personen är ju vem som helst och ingen från ens familj (för det mesta i alla fall).
Men jag tänker mer på vänrelationer. Eller relationer som känns så familjära att man känner sig som släkt med en människa fast inga blodsband finns.
Kärlek kommer inte per automatik bara för att man är släkt. Kärlek kommer av att man växer upp tillsammans, att man berör varandra, att man får ett förhållande till en människa som finns stadigvarande i ens närhet.
Min ursprungsfamilj splittrades när jag var liten. Jag vara bara sju år gammal när pappa flyttade ifrån oss. Jag minns min pappa från den tiden. Små fragment av att han funnits hos mig som barn......sen är det bara en och annan födelsedag eller jul då paket överlämnades som är mina minnen.
Jag minns inte att jag någonsin tröstats av min pappa då jag ramlat och slagit mig. Eller att jag gjort något dumt och han har tillrättavisat mig. Jag minns inte att han suttit vid min sjuksäng eller hållit min panna då jag kräkts av magsjuka. Han har aldrig haft ett läxförhör med mig eller suttit vaken och väntat tills jag kommit hem sent på natten. Jag har aldrig firat jul eller någon annan familjehögtid med honom
Men ändå så älskar jag honom. Jag minns att jag älskat honom som liten flicka och jag har alltid längtat efter honom.
Idag är jag vuxen och jag älskar honom fortfarande.
Jag har två halvbröder som jag inte har vuxit upp tillsammans med. Eftersom jag är äldre som har jag vetat om deras existens långt innan de visste om min. Hur gamla de var när de blev medvetna om att de hade två systrar, det har jag ingen aning om. Jag tycker om mina bröder. De är roliga, smarta och bra killar. De har blivit bra uppfostrade av våran pappa och han har lärt dem att bli bra män.
Tycker om....ja....jag vet inte hur mycket starkare mina känslor är för vi har som sagt aldrig varit tillsammans som små. Vi har aldrig delat en vardag. Lekt, spelat spel, varit nära och samspelat tillsammans.
När jag var tolv år fick jag en lillebror. Mamma var omgift och Johan föddes. En baby som jag blev storasyster till och som jag levde tillsammans med. Många påpekade att vi bara var halvsyskon, men jag fattade inte vad de menade för Johan har jag älskat hett ända sen den dag han föddes och jag blev hans Kaki. För det var hans smeknamn på mig. Johan var min bror så mycket som man bara kan även fast vi inte hade samma biologiska föräldrar.
Så när han dog så var det en stor del av mig som dog. Inte något halvsyskon....möjligen halva jag.
Med mammas nya man Lasse som är pappa till Johan så fick jag en annan bror på köpet. Jonas. Vi är inte ett dugg släkt, inte en droppe blod förenar oss, men Jonas fanns med i vår familj. Han kom på helger, vi firade jular och födelsedagar. På somrarna var han med på landet. Jonas blev en bror till mig och då finns bara den gemensamma nämnaren att han är bror till min bror och till min syster Johanna.
Jag känner inte Jonas familj, hans andra syster och släktingar. Jag känner bara hans son Robin som är min brorson.
När det gäller Johanna så var jag arton år när hon föddes, jag var på väg att flytta hemifrån och gjorde det kort efter att hon fötts. Hon och jag har således aldrig bott under samma tak.
Men vi har umgåtts, varit familjära och på så sätt ändå knytit syskonband. Hon och jag är också halvsyskon om man ska titta på blodet men det är samma sak där. Hon är lika stor del av mig som Johan är och jag älskar henne så högt.
Jag har många syskonbarn. Robin har jag redan nämnt. Sen har Jeanette tre barn i Amerika. Dem har jag aldrig kunnat ha en nära vardaglig relation till pga att de bor i Amerika. Men eftersom hon och jag är nära så har vi blivit nära våra respektive barn också. Trots avståndet så är hennes barn familjära med mig, deras mosterkaki i Sverige. Johannas son David har jag nu i ett år levt nära och haft en mycket nära relation till. Jag har funnits i hans liv sen hans första levnadsdygn. David kommer växa upp med en moster som alltid finns här, som är en vuxen stadig person i hans liv.
Mina halvbröder har två barn var. Underbara ungar som är goa på all de sätt och vis. Jag är faster till dem. Men eftersom vi bara ses då det är födelsedagar och aldrig har en vardag eller gör andra saker tillsammans så kommer jag aldrig lära känna dem. De kommer växa upp och veta att de har en faster Annika men det är också allt. De kommer inte känna något behov av att umgås och träffas för de har de andra till, som står dem och deras föräldrar närmare.
Jag hade en farfar och en kvinna som agerade farmor......farfar var gift för sådär 5 eller 6 gången när jag var i tonåren. Farfar tror jag inte jag har träffat efter att mina föräldrar skilde sig. Innan dess så har jag minnesbilder från att jag har varit i hans hus i Finland.
Men jag fick en farmor och en farfar i och med att mamma gifte om sig. Maj-Britt och Karl-Erik.
De tog emot mig och Jeanette som sina egna barnbarn. Jonas fanns ju redan men inte Johan eller Johanna. Vi började snart att kalla dem för farmor och farfar. När vi åkte dit och hälsade på så köpte de hem glass och godsaker till oss. De köpte julklappar och presenter. De kom på födelsedagar och vi var där när vi hade skollov. De tog emot oss utan att en droppe blod förenade oss heller.
De blev min familj.....dessa människor som kom i vår väg för att mamma gifte om sig efter skilsmässan från min pappa.
De blev familj för att de fanns där och vårdade vår relation. För att de visade att de brydde sig om och för att vi kom nära varandra av att umgås.
För bara dryga året sen så hittade jag en annan person som har kommit att stå mig lika nära som en familjemedlem eller släkting. Fina Nina.
Nina och jag har inga blodsband. Hon är syster till min kusin. Hennes mamma var ihop med och fick barn tillsammans med min mammas bror.
Nina och hennes tvillingsyster Marita har jag tagot hand om och passat när de bara var ett par år gamla och jag var tio år. Vi var familjära eftersom vi bodde nära varandra i Tureberg och familjerna umgicks.
Över trettiofem år har gått och jag hade bara träffat Nina och Marita en gång under den tiden....då jag hittade Nina på facebook och vi fick kontakt. Nina är för mig en kär person som jag utan att blinka räknar till min familj.
Jag har nära vänner, både gamla vänner som Carina, som funnits med länge och som att trots att vi inte firar födelsedagar ihop och aldrig har firat en jul tillsammans, känns lika familjär och nära som en familjemedlem, som en syster....och nyare vänner som tillkommit på senare år men som snabbt tagit en plats i mitt hjärta och som definitivt räknar till den närmsta kretsen.
Så vad definierar en familj.......är det människor som bär samma blod och arvsanlag eller är det dem man växer upp tillsammans med och som gör avtryck därför att de tillsammans med en själv tycker att det är viktigt att vårda relationen.
Hur många människor umgås inte med sin familj, bara för att de ÄR familj genom blodet? De kan inte fördra varandra och det är ständiga släktfejder. Det är familjen som omöjliggör för många människor att fira de jular eller semestrar som de vill för att familjeförväntningarna är så höga och grupptrycket är hårt.
Hur många lurar inte sig själva genom att intala sig att man är en "one big happy family" när det enda som håller ihop är efternamnet och allt bakom fasaden är krackelerat och söndrigt?
Hur många är inte de som om och om igen försöker få en plats i familjen, försöker få bekräftelse på att man tillhör den övriga skaran?
Hur många är inte de som kallas det svarta fåret, familjens skamfläck?
Hur många är inte de som mördas i familjehedernsnamn?
Allt detta pga att man har samma blod i ådrorna och vissa förväntningar ställs.
Nä jag tror att jag ska ta och se över mina egna relationer och band, vilka är min familj? Var hör jag hemma och var finns den ömsesidiga viljan till kärlek?
