En våg av gråt
En våg av gråt och ledsenhet kom plötsligt över mig. Jag är väl egentligen inte ledsen och inget särskilt har hänt. Men jag är så trött, det finns några småsaker som gnager lite. Inga stora problem men de figurerar i pereferin och mitt fokus dras alltför ofta dit.
Jag har min egen stund, alla är hemifrån och jag är ensam vilket är så skönt. Och kanske just därför som känslor kommer upp till ytan. An många anledningar har det varit mycket stt stå i och mycket att reda ut den senaste tiden.
Jag känner det som om jag inte riktigt kan andas ut. Och det är ju det enda som jag vill. Kunna andas lugnt och stilla utan oro, bekymmer och annats som stör.
Jag tänker mycket på vår boendesituation. Tankar som får alldeles för mycket fokus eftersom jag ändå inte kan påverka särskilt mycket.
Jag har gjort vad jag kan genom att stå i byteskö, bostadskö och kolla uthyrninsobjekt på blocket. Nu när Magnus just fått jobb som han trivs med så begränsas områdena att flytta till pga resvägen. Och eftersom Kajsa ännu går i skolan och behöver rimlig resväg hon med så kan jag ju inte bara packa ihop och flytta. hennes kommande operation är även den en anledning till att stanna där vi är ett år till.
MEN MEN OCH ÅTER MEN!!!!!! Jag har panik när jag vet att utanför mitt sovrumsfönster så kommer min skogsdunge att förvandlas till en byggarbetsplats för i slutet av nästa år ska 120 lägenheter stå klara.
Ett bygge innebär i värsta fall arbete dygnetrunt och även på helger. Byggarbete sker INTE tyst. Det innebär att jag i mitt eget hem inte ens kan få den vila och tystnad jag behöver för att hålla mig frisk. Jag led fruktansvärt under de 8-12 veckor som fasad och balkongrenoveringarna förra året pågick på vårt hus.
Ja jag känner fullständig panik över att inte kunna påverka detta och inte kunna flytta.
Bergslagsvägen som för fyra år sen då jag flyttade hit, var en medeltrafikerad led är idag en högt trafikerad led med bilar dygnet runt, som en motorväg. Ljudet från den skulle givetvis minska om det byggs mellan oss och den men 120 lägenheter betyder upp till 300-400 fler människor på en plats som redan äv överbefolkad.
Och dessutom kommer de kunna se rakt in i mitt sovrum.
Vi hade ett bra byte på gång, Det finns en lägenhet som jag vill flytta till men det krävs ett triangelbyte.
Och allt såg ut att lösa sig, vi hade bokat tid för visningar men så drar sig den familjen ur, som skulle titta på vår, och det genom att utebli och när vi påpekar detta så gör vi upp om en ny tid och två timmar innan så ringer killen igen och säger att de nu kommit fram till att de inte vill bo här.
Dumskallar som visar intresse och bokar visning för att sen komma på att de egentligen inte vill.
Men jag är väl naiv som vanligt och tror gott om människor och tror att de verkligen har ett seriöst intresse för det som de bokar sig för.
Jag vet att jag inte kan påverka situationen mer än jag gjort och att det därför är lönlöst att känna frustration och vilja mer liksom. Men jag jobbar på det och försöker att vara här och nu.
Jag älskar mitt hem och den lägenhet jag bor i. Men jag älskar inte vad det har blivit och kommer att bli här omkring. Jag behöver tystnad och som det är nu så är det ett evigt trafikbuller så snart jag går ut på nån av mina balkonger. Aldrig någonsin tyst eller bara en bil då och då. Konstant ljud som gräver ett hål i min hjärna.
Självklart kan jag koppla bort det ibland men nu äter det upp mig och jag vill bara gråta av frustration.
Mitt hem betyder så mycket för mig, här tillbringar jag så mycket tid och här måste jag ha en egen fridlyst zon där jag kan hämta kraft och vila. Där jag kan återhämta mig.
Jag måste nog låta mina tårar flöda och låta det jag känner just nu få fritt spelrum......
Jag har min egen stund, alla är hemifrån och jag är ensam vilket är så skönt. Och kanske just därför som känslor kommer upp till ytan. An många anledningar har det varit mycket stt stå i och mycket att reda ut den senaste tiden.
Jag känner det som om jag inte riktigt kan andas ut. Och det är ju det enda som jag vill. Kunna andas lugnt och stilla utan oro, bekymmer och annats som stör.
Jag tänker mycket på vår boendesituation. Tankar som får alldeles för mycket fokus eftersom jag ändå inte kan påverka särskilt mycket.
Jag har gjort vad jag kan genom att stå i byteskö, bostadskö och kolla uthyrninsobjekt på blocket. Nu när Magnus just fått jobb som han trivs med så begränsas områdena att flytta till pga resvägen. Och eftersom Kajsa ännu går i skolan och behöver rimlig resväg hon med så kan jag ju inte bara packa ihop och flytta. hennes kommande operation är även den en anledning till att stanna där vi är ett år till.
MEN MEN OCH ÅTER MEN!!!!!! Jag har panik när jag vet att utanför mitt sovrumsfönster så kommer min skogsdunge att förvandlas till en byggarbetsplats för i slutet av nästa år ska 120 lägenheter stå klara.
Ett bygge innebär i värsta fall arbete dygnetrunt och även på helger. Byggarbete sker INTE tyst. Det innebär att jag i mitt eget hem inte ens kan få den vila och tystnad jag behöver för att hålla mig frisk. Jag led fruktansvärt under de 8-12 veckor som fasad och balkongrenoveringarna förra året pågick på vårt hus.
Ja jag känner fullständig panik över att inte kunna påverka detta och inte kunna flytta.
Bergslagsvägen som för fyra år sen då jag flyttade hit, var en medeltrafikerad led är idag en högt trafikerad led med bilar dygnet runt, som en motorväg. Ljudet från den skulle givetvis minska om det byggs mellan oss och den men 120 lägenheter betyder upp till 300-400 fler människor på en plats som redan äv överbefolkad.
Och dessutom kommer de kunna se rakt in i mitt sovrum.
Vi hade ett bra byte på gång, Det finns en lägenhet som jag vill flytta till men det krävs ett triangelbyte.
Och allt såg ut att lösa sig, vi hade bokat tid för visningar men så drar sig den familjen ur, som skulle titta på vår, och det genom att utebli och när vi påpekar detta så gör vi upp om en ny tid och två timmar innan så ringer killen igen och säger att de nu kommit fram till att de inte vill bo här.
Dumskallar som visar intresse och bokar visning för att sen komma på att de egentligen inte vill.
Men jag är väl naiv som vanligt och tror gott om människor och tror att de verkligen har ett seriöst intresse för det som de bokar sig för.
Jag vet att jag inte kan påverka situationen mer än jag gjort och att det därför är lönlöst att känna frustration och vilja mer liksom. Men jag jobbar på det och försöker att vara här och nu.
Jag älskar mitt hem och den lägenhet jag bor i. Men jag älskar inte vad det har blivit och kommer att bli här omkring. Jag behöver tystnad och som det är nu så är det ett evigt trafikbuller så snart jag går ut på nån av mina balkonger. Aldrig någonsin tyst eller bara en bil då och då. Konstant ljud som gräver ett hål i min hjärna.
Självklart kan jag koppla bort det ibland men nu äter det upp mig och jag vill bara gråta av frustration.
Mitt hem betyder så mycket för mig, här tillbringar jag så mycket tid och här måste jag ha en egen fridlyst zon där jag kan hämta kraft och vila. Där jag kan återhämta mig.
Jag måste nog låta mina tårar flöda och låta det jag känner just nu få fritt spelrum......
