i huvudet på en finnpajsar jänta

Hej, måndag morgon nu och barnen har just gått iväg till skolan för att i em börja sin vecka hos deras pappa.

Kajsa går först och sen Martin, och dörren hinner knappt stängas efter honom innan jag börjar skaka inombords, innan jag börjar må illa och vill spy. Min kropp reagerar omedelbart utan min tanke.

Allt kommer på en gång, allt som jag hela veckan har hållit tillbaka. Funderade på om jag skulle gå till jobbet och hälsa på, men tanken på det får mig att må ännu mer illa och jag orkar inte möta alla frågande och ledsna medkännande blickar.

Jag känner mig så dålig, så svag. Känner att jag borde orka jobba innan operationen och inte må så här. Vill inte att människor ska se mig som en ynklig typ. Ibland tänker jag att jag struntar i om folk tycker jag är svag. De vet inte vad jag har i mitt bagage och hur sårbar jag är pga det och att jag inte har resurser att ta av när det händer jobbiga saker i mitt liv.

Men jag vet att överlag ser man en person som trots sina svårigheter och sjukdomar, går till jobbet...som en mycket stark och bra människa.

Jag kan iaktta barnen då de gör nåt, skrattar tillsammans och måste tvinga mig att inte börja gråta. Det är så påtagligt helt plötsligt att vi har allting till låns och att livet är så skört och bräckligt. Det behövs inte mycket för att man ska förlora allt.

Jag undrar så varför jag behöver prövas igen, räcker det inte med allt annat?

Jag tror ju att allt har en mening och att i det som sker måste man hitta den meningen för att lära sig och kunna använda erfarenheten.

Igår kom Kajsa upp efter att hon lagt sig. Hon klagade på ont i magen och jag förstod att det var hennes oro och rädsla. Hon har haft så mycket ont i magen och mått illa sista tiden och säger det själv.

Jag berättar för henne att just oro kan sätta sig där för att man spänner sig och då mår man illa. Jag berättar att det är vanligt och inget farligt.

Hon ville inte lägga sig i sin säng igen så jag sa att hon kunde ligga i min. Hon somnade nästan och jag frågade henne om hon ville ligga kvar. Men så klok som hon är så säger hon att det är bättre och att hon nu är så trött att hon kommer somna direkt och inte få mer ont i magen.

Min oro över Kajsa är så stor och jag är så rädd att om jag får ett dåligt besked, att hon kommer "gå under". Att det blir för mycket för henne att hantera och ha min sjukdom att oroa sig över tillsammans med hennes egen. När jag ser på min egen situation kanske det är bra att jag inte kan gå upp i mig själv, utan måste ha henne att fokusera på. Att det viktigaste blir att leva och finnas där för henne och Martin. Det måste bli min sporre.

Alla människor kan känna sig trötta emellanåt. Men när det gäller MS-relaterad trötthet (eller som jag har - en sjukdom på centrala nervsystemet, i brist på diagnos så går jag under MS)  så kallad fatigue, skiljer den sig från vanlig trötthet.

Ordagrant betyder fatigue utmattning eller extrem trötthet och det här är ett mycket vanligt symtom vid MS. Fatigue kan exempelvis göra att man inte klarar av enkla sysslor såsom att handla mat eller gå till banken (något som vilken annan trött person ändå skulle klara av). I vissa studier rapporterar mer än 90 % av dem som har MS att de har fatigue.

Så här kan man skilja mellan vanlig trötthet och fatigue:

Fatigue är med andra ord ett symtom av MS, precis som känselstörningar, svaghet, synrubbningar, balansproblem osv. Fatigue påverkar livskvaliteten en hel del och förmågan att utföra aktiviteter i det dagliga livet. Energin och uthålligheten minskar och därmed också orken att hantera andra symtom som MS medför.

Det är viktigt att familjen och övriga personer i omgivningen förstår att fatigue är ett verkligt, besvärande och försvagande symtom av MS och att orkeslösheten beror på effekterna av MS-sjukdomen och inte på att man är lat eller inte vill.

För att minska fatigue måste man ibland prova många olika strategier innan man hittar ett sätt som fungerar. Alla personer med MS har olika förutsättningar, det finns tyvärr ingen universallösning som fungerar för alla.

Några råd om hur du kan planera din energi

Det finns många saker i vardagen som slukar både tid och kraft. Ska man minska sin fatigue gäller det att se upp för energitjuvar och planera för den ork man har.

Här är några råd som kan vara till hjälp:

• Hitta dina egna gränser. Ta reda på vad du orkar och inte orkar.
• Prioritera och prioritera bort. Vad vill du lägga din energi på?
• Planera in både aktiviteter och vila. Dagar med aktiviteter eller sena kvällar kan följas av lugnare dagar osv.
• Ta till vara stunder då tröttheten är mindre.
• Avbryt i tid. Lyssna på kroppens signaler, avbryt innan du blir helt utmattad.
• Ta regelbundna vilopauser. Korta vilopauser på 15 minuter kan spara på orken.
• Prova dig fram till vad som fungerar för dig utan att nattsömnen påverkas negativt.
• Förkorta eventuellt arbetstiden. Kanske är deltidssjukskrivning en möjlighet?
• Se över resvanorna. Att resa kommunalt kan ibland vara stressande. Kanske finns andra sätt att ta dig till arbetet eller kanske kan du arbeta hemifrån någon dag i veckan?
• Känn efter. Skjut upp oviktiga aktiviteter till senare om du känner dig trött.
• Hitta sätt att slappna av och återhämta ny energi. Det kan vara avslappningsövningar, promenader, lyssna på musik, meditation mm.
• Be om hjälp när orken tryter. Kanske måste du inte göra allt själv?

Många med MS får en återkommande trötthet som tilltar under dagen och förvärras av fysisk eller mental ansträngning. Den här typen av trötthet kallas för fatigue och upplevs ofta som väldigt besvärlig.

För att motverka fatigue kan man behöva olika strategier för att vardagen ska fungera på ett bra sätt. Fatigue blir exempelvis värre när man anstränger sig och därför är det viktigt att lära känna sina egna begränsningar. Det gäller att spara på krafterna till det man tycker är viktigast. Kanske måste man planera in tid för vila och sömn för att orka med. Psykisk ansträngning kan också ge trötthet, därför är det bra om man kan minska eller försöka undvika stress i vardagen.

För att ge en fysisk och psykisk stabilitet är sjukgymnastik ofta till god hjälp. Många känner att sjukgymnastik gör att man får ett bättre liv med mer energi.

Fatigue försämras ofta av värme. Ifall det händer kan man tänka på att t ex duscha svalt, använda fläktar om det är varmt inomhus eller använda kylväst.

Dagboksanteckning,  torsdagen den 7 april 2005

Till Martin och Kajsa…..några rader ur mitt hjärta.  


Det har gått en tid nu sen jag fick veta att jag har en tumör i lungan. Det har varit en så jobbig tid och jag har varit räddare än ni någonsin kan tänka er.

För en mamma är hennes barn det viktigaste i livet, långt viktigare än hon själv.

Och varje dag under den här tiden har min rädsla över att dö ifrån er, varit förlamande.

Men som mamma försöker man att inte visa den rädslan, inte visa sin oro för att det finns inget värre än att se sina barn rädda och ledsna och oroliga.

Man ska inte mista sin mamma när man bara är ett barn och livet knappt har börjat.

Hon ska finnas hos en och vägleda, skydda, lära och älska. Hon ska ge den trygghet man behöver och det mod man måste ha för att möta världen.

Hon ska trösta och uppmuntra, hon ska finnas där att återvända till när livet känns för svårt.

Min rädsla är så enormt stor för att jag inte ska kunna ge er allt det. Den rädsla jag känner över att jag kanske inte får se er växa upp, finnas vid er sida då ni som mest behöver mig, är så svår.

Jag älskar er mest av allt, den kärleken är större än allt annat jag känner och någonsin känt.

Ni två är det bästa jag har och det jag är mest stolt över i livet.

Jag står inte ut med tanken att ni kan tvingas växa upp utan mig och att jag till slut blir ett bleknande minne i era sinnen och hjärtan.

Om det värsta händer måste ni minnas att min kärlek till er aldrig kan dö, ni måste minnas att ni endast genom att själva älska livet kan komma vidare och bli hela lyckliga människor.

Från Mamma, med all kärlek jag någonsin kan uppbringa.

 ATT BERÄTTA

Hur berättar man för sina barn att man har cancer? Hur säger man denna mening på ett bra sätt? Jag hade talat med deras pappa innan å sagt att jag ville att vi båda skulle vara där så jag åkte hem till dem. Kajsa reagerade mycket starkt och blev ledsen. Martin gjorde som de flesta män (trots att han bara är 15) han var rätt tyst.

Deras blickar och tårfyllda ögon som såg på mig, och deras hårda desperata kramar - de kommer jag aldrig att glömma. Hur tröstar man i den stunden? Hur mycket ser de rakt igenom mig, barn ser ju mycket mer än vi vuxna tror.

På em följde Kajsa med hem och vi hade en bra kväll, flyttade bl a lite möbler men jag märkte att jag tog ut mig för jag började må illa och kände mig mycket dålig.

Jag bestämde mig för att lägga mig och släckte överallt och Kajsa låg o läste.

Och då fick jag en enorm ångest attack.

Det började med att jag mådde ännu mer illa och kände att jag behövde spy.

Men jag låg kvar och bara hörde hur hjärtat dunkade i mina öron.

Kajsa låg och vred sig i sin säng och jag sa att hon kunde komma till mig ifall hon ville. Hon kom med täcke och kudde och kröp ner bredvid mig och där låg jag sen och kände mig mer och mer panikslagen.

Jag fattade inte att det var ångest jag hade för jag trodde jag skulle spy över henne och eftersom jag hade sån blodsmak i munnen trodde jag att det bara skulle komma blod.

Jag gick upp på toa och såg mig i spegeln. Det var ett helt vitt ansikte och ögonen som mötte mig såg helt vilda ut.

Jag satt där på toastolen och bara skakade, kunde inte förmå mig att gå ut till henne och lägga mig.

Det enda jag tänkte var att jag skulle dö om jag somnade och att hon skulle vakna med en död mamma i sängen.

Jag var livrädd och samtidigt så övertygad om att jag skulle dö och att hon som bara är elva år skulle vakna ensam och hitta mig iskall och död.

Jag visste att jag skrämde henne genom mitt beteende och det gjorde mig än mer panikslagen och tillslut ropade hon på mig och undrade vad jag gjorde.

Jag bad henne komma och ta telefonen med sig och slå numret hem till sin pappa.

Klockan var nästan halv ett och jag väckte honom.

Jag sa som det var att jag var jätte dålig och att han måste komma hit.

Min enda tanke var att Kajsa behövde honom eftersom jag höll på att flippra ur.

Medan vi väntade satt vi på min sängkant och min elvaåriga dotter satt och höll om mig, klappade mig och sa att allt skulle ordna sig att jag inte skulle vara rädd.

Hon höll sin hysteriska mamma i famnen och jag bara grät och kände mig så totalt värdelös som inte kunde tygla mig.

När Krister kom så bad jag henne åka med honom hem men hon vägrade och sa att jag skulle åka med dem hem, men det gick inte sa han för hans nya tjej var därhemma.

Kajsa blev jätteledsen men jag sa att jag skulle ringa till min pojkvän och be honom komma och att jag skulle ringa Jeanette, och prata med henne tills jag inte var ensam.

Det gick hon med på och så åkte de.

Det tog 45 min innan han kom och jag pratade med syrran i Usa hela tiden, som tur är tidsskillnaden bra ibland.

Jag tog en tablett och kunde lugna ner mig och somna till slut

Det var den värsta natten jag varit med om och jag kan bara hoppas att Kajsa inte blivit rädd för att sova ensam med mig.

Den senaste tiden har varit så jobbig och jag märker att jag inte kunnat ta till mig allt än. Min kropp reagerar trots att jag inte fattar det själv och jag som haft ångest attacker så många gånger fattade inte vad det var som hände.

Jag trodde ju på fullaste allvar att jag skulle dö om jag somnade. Dö av inre blödningar eller nåt eftersom jag hade blodsmak i munnen och de hade rotat om i tumören. Vätskan som de tömde mig på sist var helt rödfärgad av blod.

Nu är det bättre men jag har insett att jag har mycket som pågår inom mig, sånt som jag inte begriper.

Annars så går dagarna bra. Jag gör saker, håller mig sysselsatt och det funkar. Har tänkt ibland att jag kanske är konstig som inte gråter mer eller reagerar mer. Men tydligen gör jag det utan att jag fattar det själv.

Nätterna är fortfarande jobbiga eftersom tankarna kommer så snart jag sluter ögonen. De gör att jag känner det som om hjärnan jobbar i 180 och bara maler och maler.

Jag hoppas att det släpper så snart jag får veta vad som händer härnäst.

Imorrn kommer min pappa hit och hämtar mig och tar mig till doktorn.

Ska få veta vad alla de senaste proverna visade och vad behandlingen kommer att bli.

Efter en vecka, Återbesök på Thorax. Pojkvännen är med mig igen. Vi sitter i väntrummet och doktorn kommer och ropar upp.

Inne på hans rum säger han att jag fortfarande låter andfådd.

Jag är tyst, vågar inte säga något, livrädd för det han ska säga till mig.

Och så börjar han prata.

Jag har både bra och dåliga nyheter säger han, jag håller andan.

-När jag såg dina röntgenbilder trodde jag det var ute med dig, säger han. En sån stor tumör av elak sort hade vi inte kunnat göra något åt.

I det ögonblicket passerade mitt liv verkligen revy i mitt huvud, på en sekund både dog och överlevde jag.

-Men vad är det då, undrar jag?

-Vi är ganska säkra på att det är en form av blodcancer, Malignt Lymfom, heter den. Det goda är att den är tacksam att behandla med hjälp av operation,  strålning och cellgifter.

-Kommer jag tappa håret är det enda jag kommer mig för att säga.

Doktorn vill ta mer prover på tumören och de ska undersökas färska så folk från laboratoriet ska komma och lägga de små ”provkorvarna” i sina vätskor direkt och så vill han tappa ut mer vätska.

Vi får sitta ned på en soffa i korridoren en liten stund. Jag börjar skaka, letar efter min telefon och ringer till pappa.

När han svarar kommer mina tårar. – Jag har cancer pappa.

Jag minns inte mer vad vi sa till varandra, min pojkvän tog luren och sa några ord han med. Jag bara grät.

En sköterska kom och frågade hur det var fatt och jag bara grät och sa att jag hade cancer.

Hon ordnade så vi fick komma in på ett rum, fick en säng att lägga mig i och jag fick en tablett av lugnande slag eftersom jag skulle vara kvar en stund.

Så efter en stund körs jag in i operationsrummet igen där massor av folk väntar på mig.

Samma procedur som förra gången. Ytterligare två liter vätska rinner ur mig och ner i påsen på golvet. Smärtan i halsen kommer tillbaka.

Jag frågar hur operationen av tumören går till. Han berättar att man går in genom ryggen, lossar några revben från sina fästen för att komma emellan och in till lungsäcken. Han sa att kirurgen troligen blir en kvinna och att det är bra för hon har inte så stora händer.

Jag får nog räkna med att ligga kvar på sjukhuset någon vecka och sen följer några veckors rehabilitering hemma.

Ärren kommer knappt synas men måste tejpas nu första sommaren.

- Men nästa sommar, säger han, kan du sola topless igen.

- Det var ju bra, svarar jag, för det har jag inte kunnat på flera år och tänker på hur man ser ut som en medelålders mamma i bikini.

Så ska de nya proverna tas, fler den här gången och jag känner hur nålen går emot revbenen några gånger. Det gör ont och jag ”hör” skrapljudet, nål mot ben, inom mig.

Provsvaren kommer även denna gång ta en vecka på sig och det är bara att åka hem och fortsätta vänta………

Efter en vecka får jag träffa en doktor på Thorax lungklinik. Livrädd men lättad över att äntligen få träffa en specialist. Livrädd för vilken dom han ska ge mig.

Han hämtar mig och min pojkvän som är med mig, från väntrummet.

Efter den korta promenaden genom korridoren till hans rum påpekar han hur andfådd jag är.

Jag märker det knappt själv längre eftersom jag gradvis blivit sämre under de senaste månaderna. Men jag hör mig själv flåsa och undrar hur jag kunnat undgå att märka det egentligen.

 Det hänger ett par röntgenbilder på ljusväggen bakom honom i hans rum, det är mina lungor. Jag tittar, vill se men är rädd….syns det något tänker jag. Kan jag se det läkarna ser?

Han visar och pekar på bilderna, tumören syns tydligt och den är stor, han knyter sin ena näve och visar hur stor.

Jag frågar om han kan veta om det är cancer. Givetvis säger han ingenting, bara att min andfåddhet beror på att jag har vätska i lungsäcken och att om han tappar ur den så kommer jag kunna andas lättare.

Han vill även ta ett prov på tumören för att kunna fastställa vad det är för något.

 
Jag tror att jag ska få gå hem och komma tillbaka senare för provtagningen och för tappningen av vätska.

Det sa nämligen en sköterska när jag talade med lungkliniken och undrade hur det skulle gå till. Hon sa att om doktorn behöver ta prover så får jag komma tillbaka en annan dag.

Men doktorn vill göra det på en gång…..det väcker mina misstankar och som den smarta uttänkaren jag är så fattar jag att han tror det är farligt eftersom han vill jobba snabbt.

Vi går till ett operationsrum, jag får klä av mig på överkroppen och min rygg tvättas. Doktorn och sköterskorna är mycket vänliga, de ser hur rädd jag är och berättar hur det hela ska gå till.Jag är rätt förvånad över att man överhuvudtaget kan tappa ur vätska ur lungan bara genom att sticka in en nål i ryggen.

Jag blir först bedövad, jag får sitta upp och luta armarna mot en kudde som ligger på britsen, jag måste vara rak i ryggen hela tiden. När bedövningen tagit börjar doktorn leta efter ett ställe på ryggen så långt ner som möjligt på lungan, att sticka mig på. Han knackar och lyssnar, det låter så dovt.

Så får han tappnålen på plats, den är kopplad till en påse som ligger på golvet.Han säger att det rinner bra och att vattnet är klart, vilket också är bra.Jag vrider mitt huvud och tittar ner på golvet. Påsen fylls sakta och jag frågar hur mycket vatten som egentligen finns där inne.

- Ja det är några liter, svarar han. Och jag får en smärre chock.

- Hur mycket vatten kan man ha i lungsäcken undrar jag och han svarar att det får plats närmare tio liter.

Jag ser en tiolitershink framför mig, fylld med vatten. Det låter sjukt.

Han säger att jag inte har så mycket vätska där inne men att han tänker tappa ut två liter. En av sköterskorna talar om att jag snart kommer få lite ont i halsen när jag andas. Det är pga att lungan helt plötsligt kan röra sig igen när vattnet försvinner. Och mycket riktigt, snart känner jag att det stramar och gör mycket ont på högersidan av halsen så snart jag drar in ett andetag.

- Då får det räcka för den här gången, jag kanske måste tappa ut mer om det fyllts på när du kommer tillbaka om en vecka.

Så kopplar de bort påsen och tar ut nålen. Påsen är sprängfylld med gulaktig klar vätska som varit inuti min lungsäck, det är svårt att förstå och ta in.

Så är det dags för att ta ett prov på tumören, en ny nål ska stickas in i min rygg.

Jag får ligga på magen och doktorn gör en snabbröntgen där på plats för att exakt lokalisera var tumören är och var han ska sticka för att inte komma åt något revben.

Han ritar in stället på min rygg och släcker sen ner röntgen apparaten.

Jag känner hur han sticker, han talar om att han hoppas undvika revbenen då det kan göra lite ont. Han sticker in nålen flera gånger och ”fiskar” upp små korvar av tumören som ska analyseras.

Det är så overkligt allting, jag fattar inte att det är jag som ligger där.

Så är det klart, jag får stiga upp och klä mig. Mina ben skakar och jag är yr i huvudet och mår illa.

Om en vecka ska jag komma tillbaka och få besked.

Inget är som väntans tider sägs det ju, inget är sannare. Och jag avskyr att vänta. Det känns omänskligt att behöva gå och vänta på om man ska få leva eller dö, att allt ska ta sån lång tid.

Jag vill att dom ska fatta det att de måste skynda sig, att väntan är olidlig.

Men det förstår de nog, de låter nog ingen vänta i onödan, proverna tar den tid de tar.

Men jag bara går här i vaccum, göra saker mekansikt, lever i ett mellanrum och håller masken inför barnen.

De vet naturligtvis att jag varit hos doktorn och att man tagit prover på det som orsakat mina andningsbesvär.

Nätterna är värst, så snart jag släckt lampan kommer skräcken till mig.

Jag ligger ensam i mörkret och tystnaden, hör mina egna andetag, vet att det växer inuti mig. Och om det tänker döda mig så kan jag inte göra ett endaste dugg åt det.

Vanmakt!!! Frustration!!! Primitiv Rädsla!!!

Jag vet inte namnet på min fiende, jag har inga vapen att slåss med, jag kan inte se honom….vet bara att han finns där i min närhet och flåsar mig i nacken.

Jag försöker gömma mig.

Jag kan inte längre se mig i spegeln, kan inte möta min blick eller se min kropp.

Jag känner inte igen blicken på henne jag möter i spegeln, vet inte vem hon är med den där jagade blicken. Och kroppen är äcklig, det växer i den, hela tiden växer det något som inte hör hemma där.

Hur många har egentligen tid att verkligen försöka förstå mig?

Hur många har egentligen modet att sätta sig in i min situation…sätta sig in i hur det känns att ligga vaken ensam när lampan har släckts och världen har tystnat…och bara höra sina egna hjärtslag och veta att för varje tungt andetag så pressas tumören ihop inuti lungsäcken.

För varje tungt andetag där tumören ligger omsluten av litervis med vätska så vet man att det växer något inuti ens kropp – något som inte ska vara där – något som kan döda.

Barnen sover i sina sängar – jag vet att de är rädda, men de sover ovetandes om min skräck.

Alla sover ovetandes om min rädsla och min ensamhet.

När det är dag och ljust så spelar jag min roll, den vanliga jag, mamman som lugnar barnen när rädslan jagar i deras ögon.

Mamman som tröstar och försöker att inte visa minsta spår av min egen panik och fasa.

Jag svarar på omgivningens frågor, de som vågar fråga, de som fortfarande hör av sig….

Jag säger att jag gör som de uppmuntrar mig; kämpar – Kämpa på! Du är stark Annika!

Men vad är styrka, vad är det egentligen? Är det att inte gråta i kudden? Är det att tappert le och visa tummen upp? Är det att fortsätta måla på ett fräscht ansikte när jag ska gå ut, fixa håret och välja kläder?

Är det styrka?

Eller kan jag vara stark även om jag gråter förtvivlat, även om jag inte orkar duscha på tre dagar för att jag inte behöver gå utanför dörren, även om jag bara sitter och stirrar framför mig, glömmer bort att äta och funderar på om jag orkar vara kvar här på jorden – levande.

Stark eller Svag…vilket är jag egentligen?

Behöver jag vara antingen det ena eller det andra, är det ett mått på hur bra jag hanterar min situation…är det bättre att vara stark? Är jag en bättre människa då eller om jag är svag – är jag dålig då?

Det finns ett visst mått av sjukdom, sorg och smärta som många människor klarar av att ta till sig. Det är lite som – hit men inte längre!

Man klarar av att lyssna, att säga

-         Ja jag förstår att det är jobbigt, men du är stark och det kommer att gå bra!

Men som sagt, vad är det man klarar av att sätta sig in i och förstå och hur vet man att det kommer att gå bra.

Ingen vet utgången och ingen vågar ens tänka tanken att det kanske går åt helvete, att det värsta händer, att jag dör.

För om man tänker på det så kanske det händer, verkar många tro att så är fallet.

Ingen vågar gråta med mig i min rädsla och förtvivlan, ingen vågar visa sin egen rädsla för mig. Det är det som gör mig så ensam…ingen är där med mig – i det förbannade väntrummet, vaccumet som jag befinner mig i. Ingen vågar och jag vet inte varför…

Det är ju nu som jag behöver som mest. Det är ju nu som jag verkligen har tappat fotfästet och behöver stöd från alla håll.

Det är ju nu som jag behöver verklighet för allt är så overkligt.

Det är overkligt att på nån minut få veta att jag har en apelsinstor tumör växandes inuti min kropp och jag måste börja vänta på läkartid, prover, mer röntgen för att få veta om den skall döda mig.

Overkligt…ofattbart och bedövande. Ena minuten frisk och nästa minut dödssjuk.

Jag trodde jag skulle få besked att jag hade astma, jag trodde doktorn skulle ge mig ett recept på medicin och så skulle jag gå därifrån, nöjd över att jag äntligen gjort slag i saken och sökt läkare.

Men det blev inte så, jag fick inget recept, för mina andningssvårigheter berodde inte på astma. Det var nåt i min högra lungsäck. - Förändringar, sa han.

- Vad då för förändringar? frågade jag……

- En tumör som är ungefär tio centimeter stor, svarade han.

Mina ben började skaka, jag såg ut genom fönstret och tårarna steg i mina ögon. Han såg det och rullade fram sin stol mot mig och gjorde det enda mänskliga han gjort både före och efter. Han la sin hand på mina händer och sa att det inte behövde vara cancer. Jag skulle inte tro det värsta.

Mina tankar går till barnen och jag gråter mer.

Han skulle faxa en remiss till Thorax lungmedicin för vidare utredning. Och då började min väntan.

Jag ville bara hem, lyckades stappla ut i korridoren, skakar fortfarande och tänker att jag måste ringa till min pojkvän, men jag har inte pengar på telefonkortet och ber att få låna telefonen i receptionen.

Den unga killen som står bakom disken, ser på mig med vänliga ögon och räcker mig telefonen och jag försöker slå numret.

Jag skakar så mycket att det inte går och helt plötsligt vet jag inte vad det är för nummer.

Jag ber honom hjälpa mig, jag ber honom slå numret och letar febrilt i min förvirrade hjärna efter siffrorna.

Så till slut får jag dem i rätt ordning och han ringer upp åt mig.

Han svarar på en gång och jag ber honom ringa tillbaka till min egen mobil och jag lägger på, lämnar tillbaka telefonen till killen bakom disken och tackar honom för hjälpen.

Går mot utgången och min telefon ringer och jag kan äntligen tala om för någon vad doktorn sagt till mig.

- Jag har en tumör i min högra lungsäck. Och jag kan inte sluta skaka.

Hur jag kommer hem är en gåta, jag leder min cykel genom centrum och det är så kallt, jag susar nedför backen och fryser och det gör så ont i bröstet.

Jag vill bara hem. Tänker att jag kanske borde ringa någon annan. Men vem ska jag ringa?

Jag vill bara hem till tryggheten.

Äntligen inomhus. Jag ringer till jobbet och talar om att jag inte kommer på förmiddagen nästa dag. Berättar om tumören och säger att jag måste lämna blodprov och träffa doktorn igen på morgonen.

Min kollega börjar gråta och jag gråter med henne.

Sen försöker jag få tag på mamma, ingen svarar. Ringer till  min syster Jeanette som bor i USA, vet att de har stigit upp. Berättar och försöker själv förstå det jag berättar. Det är som om allt stannat upp, ännu en gång stannade tiden upp, jag har ju varit med om det tidigare.

Gråter mer, hon frågar men jag har inga svar. Hör att hon är chockad och försöker få grepp om situationen.

Hon är ju så långt borta och just då vill jag ha henne hos mig.

Jag vet inte hur länge vi pratade men jag sa att jag måste få tag på mamma. Vi lägger på och jag ringer upp Johanna, min andra syster, hon vet kanske var mamma är.

Johanna hör direkt att nåt är fel och frågar vad som hänt och jag berättar.

–Fan vad det ska växa i alla människor, säger hon och berättar att hennes chef också har en tumör.

...fast inte direkt jag...Jisses vad det tog tid (flera dagar) å hjälp vad min dotter har tappat tålamodet med mig, flera gånger. För det är HON som har suttit vid tagnenterna - skapat och klurat ut hur man ska göra för det hade jag ingen aning om.

Nu har jag fått klart för mig hur man skriver inlägg å det är ju det som jag ska syssla med, hon får vara min webmaster.

En BLOGG alltså, en dagbok eller ett tankeställe. Många är de som tjatat, uppmanat, uppmuntrat mig att starta denna kanal ut i världen - en kanal ut ur mitt huvud och ur mitt hjärta till dem som av någon anledning skulle vara intresserade att läsa det som strömmar ut och ibland är meningslöst dravel, glädjeglitter eller så allvarliga känsliga ämnen som folk blir rädda för....SORG, DÖD, SMÄRTA och SJUKDOM!!!!

Jag vet inte ens om jag ska börja med att presentera mig, tala om vem i hela friden jag är som tycker att det jag har i skallen borde läsas av all världens befolkning (eller åtminstånde de som kan läsa svenska)...de som kommer läsa detta första inlägg är ju antagligen folk som jag känner och som jag kommer tala om för att NU måste de gå och läsa min blogg, och ge mig kommentarer så att jag vet att de läst och sen sprida min adress vidare till alla som DE i sin tur känner för att nån annan än de själva ska läsa....(kommer detta verkligen att funka!?)

Nä jag väntar med presentation...verkar så pretantiöst å för den delen så står det ju en hel del om mig på min framsida, bakom fotot liksom.

Jo en sak kan jag ju tala om då, anledningen till namnet på min Blogg...en finnpajsar jänta det är jag å jag har bara finskt blod i mina ådror, född i Sverige, efter att pappa som redan bodde här åkte tillbaka till Finland och gjorde sin militärtjänst å då träffade han mamma, 17 år ung och hon blev gravid med mig så då blev det bröllop å han tog me ná till Sverige.
Efter sju år så skildes mamma och pappa.
Mina barndoms somrar har jag tillbringat hos mormor och morfar i Jämsä, så till stor del är jag uppvuxen hos dem eller med dem så de kom till oss och hälsade på.
Min finska har jag i stort sett, till min stora sorg, tappat trots att jag bara talade det tills jag började skolan. På den tiden var det inte särskit roligt att vara finne, det fanns inga andra "utlänningar" i Tureberg där jag växte upp.

Så under nästan hela min uppväxt har jag tyckt att det varit skämmigt med mitt finska påbrå.
Men numera är jag stolt finska och jag vet att det jag har i mitt arv är nåt som många andra inte har, jag har en sisu, en kämparvilja och jag vägrar att foga mig i ett fack bara för att nån säger att man ska dit å alla andra fogar sig utan att våga tänka själva.

Så tänk på det....fundera över om Du tänker själv eller om du gör vad någon annan tänker sig att du ska.

Tack för nu...middag väntar och sen BingoLotto, jag kommer var en av de pensionärer som om fyrtio år äntligen
vinner och lyckligt talar om det när jag kommer fram på telefonen när jag ringer, får spela på färgfemman, vinner en bil men det är bara det att mitt körkort för länge sen är indraget eftersom jag blivit för gammal och gaggig...och runt om i hemmen kommer en och annan ung människa säga att   - fan att det bara e pensionärer som ska vinna!!!!