i huvudet på en finnpajsar jänta

...på min bok för tillfället. Fick uppenbart eld i baken för nu skriver jag och försöker få ner allt som jag vill ha med i denna första bok.

DÄRFÖR så blir det glest mellan inläggen, sorry.

Men jag återkommer snart!

Ja det är banne mig så svårt att reglera aktivitet och vila så de bildar nån slags balans och harmoni.

Och ännu svårare är det när virus våldgästar min kropp och vägrar släppa taget. Idag är jag uppgiven och på gränsen till att känna mig ordentligt ledsen och nere.
Jag får anstränga mig för att hålla tankar på allt jag vill göra å hinna och orka, borta, för annars så panikar jag när jag idag känner mig som en liten lort. Trött, sjuk och eländig.

Som lök på laxen, fast tvärtom inte positivt alltså, så fick jag ställa in min lunchdejt med några gamla tjejkompisar från skolan. Fanns helt eneklt ingen ork, energi eller piller som dämpade huvudvärken å förkylningen. SURT!!

När jag tänker tillbaka för bara ett år sen så såg min vardag helt annorlunda ut. Då hade min syster inte fått sin älskade David än. Jag hade inte börjat dansa. Dessa två förändringar har verkligen gjort skillnad.

Mina tisdagar har jag mestadels tillbringat i Trångsund med att umgås med Johanna och David. Det har gett mig så otroligt mycket glädje. Dels för att David är en underbar liten unge som jag älskade vid första ögonkastet och dels för att jag fått en "ny" närmare relation med min lillasyster. Jag var 18 år när hon föddes och flyttade hemifrån stax efter det så vi har liksom aldrig levt tillsammans. Och även om vi alltid har varit familjära medvarandra så är det skillnad idag.

Dansen som jag har skrivit så mycket om redan har gett mig ett nytt liv i form av en plats i ett socialt sammanhang. Jag blir berömd, känner mig duktig och sporras att lära mig mer och mer. På tex en arbetsplats får man oftast en annan typ av bekräftelse, vilket stärker en och ger en någon sorts identitet.
Den identiteten förlorade jag när jag inte längre stolt kan säga att jag arbetar med Sverigen framtid - BARN - självkänslan som mitt arbete gav var viktig för mig. I flera år saknade jag bekräftelse på att jag var något annat än en sjukdom.
Visst vet jag om att jag har ett människovärde ändå, utan arbete och genom att jag är jag. Jag är mamma och jag är en person som jag vet, bidrar med bra saker i andra människor liv. Jag har massor av bra egenskaper och är bra på massor av saker.
Men som oftast så uteblir den omedelbara bekräftelsen, det som sporrar och som gör gott ända in i märgen.

Vi är rätt dåliga på att ge beröm.

Men jag får beröm av min danslärare, hon ser mina framsteg och jag har roligt och skrattar av ren och pur lycka varje gång jag dansar och träffar mina kurskamrater. Och för att inte glömma av min vän Carina som jag har känt i 35 år, så är glädjen över att umgås med henne varje vecka, helt underbart roligt.

Och kan ni tänka er? Min hjärna har blivit skarpare av dansen. Det kräver en hel del simultankapacitet att i huvudet hålla reda på steg och takter och ha framför hållning samtidigt som fötterna ska utföra stegen och till råga på allt så ska övriga kroppen vara naturligt avslappnad och röra sig i takt med musiken.
Det är otroligt hur jag har utvecklats och hur min hjärna fattar snabbare och kan hålla reda på allt utan att jag känner att det brinner i huvudet och jag bara har att lägga mig raklång i ett mörkt rum utan intryck utifrån.
Att slippa bli så hjärntrött är skönt. För det spar energi som jag kan ha till annat, till min familj.

Jag får oxå en enormt stor dos av bekräftelse av er som regelbundet kommenterar mina inlägg. Ni vet hur mycket ni betyder för mig genom att låta mig veta att jag har en plats i era tankar.

Ensam är aldrig stark. Jag har levt efter devisen att ensam är stark, i nästan hela mitt liv. Det har många gånger nära nog tagit kål på mig.
Vi behöver alla bekräftelse och uppmuntran. Det är genom möten med andra som vi växer. Det är genom att vara behövd och älskad som vi själva kan ge kärlek. Vara ett stöd för andra och dela livets alla skeenden.

Mitt liv ser alltså väldigt annorlunda ut numera.

Mer som jag vill göra och som är energikrävande men samtidigt så ger det mig livslycka och en visshet om att allt är möjligt i livet. Min kropp är starkare även om jag ofta är så trött efter dansen att Magnus får klä av mig.

Jag är väldigt lycklig över mitt liv och det jag har. Jag vet att det inte är lönt att sakna det jag inte har eller kan - utan det enda som räknas är tacksamhet över det jag kan och har i mitt liv i form av familj, vänner, lycka och glädje. Det är mina tankar som avgör.

Jag började skriva detta inlägg med en känsla av nedstämdhet, frustration och sorg över att jag ännu en gång måste ställa in en planerad aktivitet som jag sett fram emot.....och jag avslutar med en känsla av frid och konstaterande att det är så här det ser ut. Det är inte lönt att lägga energi på såna tankar utan istället tänka på sånt som gör mig glad. Jag kan ändå inte ändra situationen.

Jag blir varken sjukare eller friskare av att vara arg, ledsen eller frustrerad. Bara uttömd på energi och bitter.

Endast faktumet består. Så här är det, så här ser mina kort ut. Finns inga byten, bara att spela dem så de blir en vinst.

Kärlek till er