i huvudet på en finnpajsar jänta

å däri finns det mycket att rota i - glädje & skratt - sorg & gråt - allvarligt och lättsamt! Törs du öppna å kika in?

Godis

Publicerad 2012-09-26 10:53:55 i Allmänt,

Jag har hittat ett nytt lakritsgodis som har blivit en favorit.
Det är Malco tror jag som gör dessa påsar. Tre olika sorters lakrits och de jag gillar heter Salmiak Pärlor. Svarta ganska stioa kulor med krispigt "skal" och mjuk salmiak inuti.
 
Jagkan inte äta dem på ett vanlig vuxet och moget sätt utan jag bara måste kasta i mig dem en efter en och tugga tugga så att saliaken kommer ut. Så snart en är svald måste jag ha en till.
 
De är gudomliga för en salmiakälskare som jag.
 
Jag gillar godis, ibland för mycket. Men det stör mig inte så mycket. Jag vet att det finns människor som anser att godisråttor är människor med sämre karaktär än andra och att det är "svagt" att hänge sig åt lustar som att vräka i sig smågodis.
Eller att de som äter mycket godis är lättjefulla onyttiga människor.
 
Men som sagt det bryr jag mig inte så mycket om. Behöver man ha såna åsikter om andra så har man själv problem med större saker än sötsug.
 
Jag har länge tänkt på detta med godis och hur knäppt det egentligen är. Vi säger ju att frukt ät godis, men det tycker vi ju egentligen inte. För är man sugen på godis så vill man inte ha ett äpple tex.
 
Men när man tittar på vad godis ska efterlikna så är det ju nästan löjligt. För i princip allt godis ska likna frukt eller bär.
Det smakar som olika frukter, sött ocvh syrligt. Frukt kommer från naturen och det gör även laktits och choklad som vi ju smäller i oss av.
Godis som kola är gjort av naturliga ingredienser som socker, grädde och sirap.
 
Och smakerna och sorterna varieras i oändlighet men till sist och syvende så är det ändå de frukter och bär som växter och finns i världen.
Hallonbåter, gelehallon, lakrits fiskar, kolabönor, fruktnappar, romerska bågar.........ja det finns ju hur många sorter som helst.
 
De enda smakerna som jag kan komma på som inte ska efterlikna naturens egna är Coca-Cola och bubbelgumsmak.
Resten finns ju att få i naturlig form och som jag i ett tidigare inlägg skrivit. Så ingår både lakrits och choklad i de födoämnen som är nyttiga i måttliga mängder.
 
Jag undrar varför man en gång inte tyckte att det räckte med naturens egna sötsaker utan började med att göra konstgjorda fruktsmaker?
 
Man säger att vi i Sverige är ledande i världen inom smågodiset som man plockar själv och det är ju rätt häftigt att vi är bäst på nåt. Hahahaha
 
Blir inte mer idag, har ett antal skåpluckor i köket som väntar på att befrias från diverse fläckar och stekos.....kul tycker jag inte att det är men det blir ju bra sen. Får se hur många jag orkar inan jag däckar med denna förkylning.
Kanske ska ha i lite ammoniak i tvättvattnet så jag piggnar till och resar näsan  :-)
 
 
 
 
Kommentarer (0)

Lycka!

Publicerad 2012-09-21 09:55:13 i Allmänt,

Igår kväll var min första danslektion den här hösten.
Och som jag längtat och så ringrostig jag var sen då!
 
Det är tydligt att det man inte övar sig i det glömmer man av. Inte så att det är borta för alltid för det finns ju där och det räcker med att höra låten så kommer dansen ner i fötterna och man minns.
Bara en gång i sommar har jag dansat så det är flera månader som jag inte tagit ett enda steg.
 
Kursen började förra veckan men då var jag ju så sjuk att jag inte kunde vara med. Vår lärare lärde ut terminens första dans och när jag kollade in den på youtube så tyckte jag den såg lite svår ut.
Men det visade sig att jag hade fel för det var inga direkta svåra steg och snart var jag inne i den och det gick som en dans i slutet av lektionen.
 
I pausen när vi satt och vilade benen lite och drack kom en kvinna fram som jag inte träffat tidigare.
Hon sa att Dig har jag sett på youtube.
Jag känner igen dig.
Och ja det stämmer ju, jag är ju med i flera av våra danser som är utlagda där. Det är så fiffigt att alla klubbar lägger ut alla danser på detta forum. Man kan se hur den ser ut och ofta så är det en utlärningsdel också med instruktioner.
 
Och det gäller dansare över hela världen som gör så här. Linedance är STORT!!!
 
Idag är min kropp öm ände ner till under fotsulorna. Jag stapplar fram och det tar emot när jag sträcker armar och ben. Och det är underbart.
Det här betalar jag med glädje för dansen i sig ger mig så mycket glädje och livskvalitet.
 
Så att jag är dödtrött och har ont, det tar jag för jag är euforiskt lycklig idag. Två timmars dans igår tog mig till platser jag saknat i många år.
Platser av gemenskap. Platser där människor glädjs och skrattar tillsammans. Platsen där man känner att man är med och betyder något.
 
De platserna fick jag lämna när jag blev sjuk. Jag kunde inte längre tillhöra ett sammanhang och all social kontakt med människor försvann. Jag förlorade mitt arbete.Dansen förde mig tillbaka dit. Och på ett roligare sätt eftersom vi ju alla är där för att vi vill. Inte för att vi måste som ju ofta kan vara anledningen till att man går till sitt arbete.
 
Så dansen är för mig en av anledningarna till att jag orkar kämpa och leva med min kropp.
 
 
Ja det här är ett foto på en soffa och det är inte vilken soffa som helst för det är min nya soffa.
 
Prat om att köpa ny soffa kom sig av att våra lägenhetsbytes tankar började ta form. Och de eskalerade när vi hittade en lägenhet vi ville byta med och de tre andra också var intresserade av ett triangelbyte.
 
Vi bestämde att vi säljer vår gamla soffa innan vi flyttar så att vi slipper ta med den och så köper vi en ny när vi flyttat. Smidigt!
Vi var på IKEA en dag och tog en tur genom varuhuset och kollade in vad de hade för utbud. Vi damp ner i soffa efter soffa och den ena var sämre än den andra.
Sen fann jag Magnus sittande i en soffa i ett möblerat rum och han sa bara. Den här ska vi ha.
 
Jag damp ner intill honom och så var jag i himlen. Jag trodde på fullt allvar att det inte kunde vara sant att en soffa kunde vara så skön.
Det tog andan ur mig och vi kollade vad den hette, pris och sånt och så sa vi bara att vi skulle ha den. Men inte nu såklart utan sen.
 
Och jag kan inte låta bli Blocket, kolla annonser eftersom jag gillar att fynda. Jag skrev in soffans namn och bara några få annonser kom upp i hela Sverige.
Det var bra tänkte jag för det visar att det är en soffa folk gillar, man säljer den inte.
 
MEN jag hittade en annons på exakt samma soffa - storlek, klädsel och färg och klickade fram den.
 
Och nu står den soffan här i mitt vardagsrum.
Ja det blev inte att vänta för paret som sålde soffan hade fått den levererad i feb i år. Typ ett halvår sen och det visade sig att någon måttat fel nånstans för den passade inte i deras rum.
 
Så vi fick en nära sprillans soffa för två tusen kronor lägre pris än om vi köpt den på ikea. Vi slapp beställa och vänta. Igår hyrde Magnus ett släp och han och hans son åkte och hämtade den.
Och tur som tokar hade vi för vi behövde inte ens åka längre än nästgårds för att hämta den.
Annars så är ju allt man vill köpa på andra sidan stan.
 
Jag älskar min Tidafors soffa. Och det roliga är att för ett år sen sa Kajsa att hon och Niklas hade varit på ikea för att titta på möbler som de i framtiden vill köpa och de hade hittat världes skönaste soffa. Och ja, det är samma  :-)
 
Nu ska jag ta min ömma kropp och stappla ut i naturen och rasta den där hunden som flyttade in här och ikväll ska jag ligga i min soffa och bara njuta av livet.
Ikväll kommer dessutom Kajsa hem till Stockholm för att göra några ärenden och för att pussa på sin mamma.
 
Lev väl ni alla! Det är nu enda chansen är.
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)

Saknar så

Publicerad 2012-09-19 14:36:48 i Allmänt,

 
För femton år sen flyttade min lillasyster Jeanette med sin man till hans hemland Amerika. Tre barn, massor av missade familjehögtider senare så saknar jag henne mer än någonsin.
 
Vi pratar ofta i telefonen, ibland flera gånger om dagen och den senaste tiden har vi pratat mycket om just familjehögtiderna.
Födelsedagar, jular, andra helger......tid som man ofta spenderar med sin familj.
 
Vi skrattar och minns alla förberedelser vi brukade göra. Hur vi lagade mat, gjorde julgodis, pyntade och dekorerade inför alla fester.
Vi är båda så ledsna över att vi inte kan göra det tillsammans längre. Visst är det gott att ha minnena men de värmer inte särskilt när man saknar och behöver sin familj.
 
Jag vet och hon vet att hon valde att en gång ta steget att följa sin man och bosätta sig i för henne ett okänt land.
Ett land som är hemland för alla hennes tre barn och där de har sina rötter fast rotade även om de har "luftrötter" till Sverige och ser även det som sitt hemland.
Men det hindrar inte tårar av längtan att bryta fram när man som mest behöver stöd och hjälp av sin familj, som min syster gör just nu.
Pga olika anledningar så är det extra kämpigt just nu och känslan av ensamhet är stor. Visst har hon goda vänner men vänner är ändå bara vänner. De är inte familj och de har sitt.
 
Jag har som storasyster alltid tagit hand om min lillasyster. Jag har hjälpt och stöttat, varit någon att luta sig emot. Precis som hon har varit mitt stöd i livet.
Vi kan tala med varandra i timtal. Ösa ur oss saker som känns jobbiga, vi vet att det är tryggt förankrat och att inga domar sätts av den andra.
Vi vet båda hur vårt förflutna har gjort sår inom oss som aldrig kommer att försvinna eller sluta påverka oss i vårt dagliga liv idag.
 
Vi kan hämta styrka från varandra och vetskapen om att ha någon som fattar precis, är det som har räddat oss många gånger och hjälper till att ännu ett tag hålla huvudet ovan vattenytan.
 
Det är så tungt när det man av hela sitt hjärta vill, men att det inte går. Det är så tungt när man saknar och vill ha det som förut.
Det är så svårt att trösta sig med tacksamhet över att vi ändå har varandra på det sätt vi har nu. Det räcker liksom inte när man vill ha varandra vid sin sida.
 
Och jag vill verkligen ha min syster vid min sida. Jag vill vara en närvarande moster till hennes barn. Jag vill sätta på en panna te och duka fram bullarna som jag vet att hon älskar. Jag vill julpyssla tillsammans med henne. Jag vill gå på loppisar och luncha på stan med henne.
 
Jag vill kunna ge henne en riktig kram istället för bara tröstande ord i telefonen.
 
Jag saknar dig Jeanette.
 
 
 
 
 
.
 
 
 
 
Kommentarer (3)

Socialbidrag, vem har rätt till det?

Publicerad 2012-09-13 09:39:51 i Allmänt,

Nånstans på några nyheterna fö ett par dagar sen hörde jag att man sa att antalet människor som får försörjningsstöd (socialbidrag) hela tiden ökar.
Det var oroväckande tyckte man. Såklart det är och jag undrar varför människor inte kan försörja sig själva. Var i ligger "felet"?
 
I lördagens aftonblad kunde jag läsa om 39 årige arbetslöse Joachim Nordin, som nekades socbidrag pga att han ägde en bil. En Ford Escort från -97 och som inte ens är värd 5000 kr.
 
Jag kan inte tycka eller ha åsikter om varför han inte har arbete eftersom jag inte vet något om honom MEN jag kan ha åsikter om reglerna.
 
Killen är gift och frun har reumatism som kräver regelbundna sjukhusbesök i Eskilstuna. Själv bor de i Katrineholm.
Han måste då köra frun för det funkar inte att åka tåg. Dessutom är ett av deras barn autistisk.
Familjen behöver bil.
 
Men regler är regler och man får inte äga bil om man ansöker om försörjningsstöd. Inte ens en bil som man inte ens får 5000 kr för. Barnvagnar är dyrare, en dator är dyrare, en vinterjacka kan vara dyrare, cykel, skidutrustning, tv...ja listan kan göras lång. Nu säger jag inte att denna familj har dessa saker, bara att det kan finnas massor av prylar i ett hem som är värda mer än fem tusen kronor.
Men ingen går in i hemmet och pekar på vad som kan säljas för att få ihop pengar. Men i en gammal "skrothög" ser man pengar.
 
Förvaltningsrätten som familjen har överklagat till anser inte att kommunen kan kräva att familjen säljer bilen men det kontrar kommunen med att överklaga till Kammarrätten.
 
Kommunen säger att det inte finns styrkt av läkare att Joachim behöver bil. De har kommunala riktlinjer.
Sen har försäkringskassan uttalat sig och sagt att han inte har ett funktionshinder som kan vara ett skäl till att man behöver bil.
 
Därför blir det ingen hjälp till familjen.
 
De är en helt vanlig svensk familj med barn som blir drabbade i tjugohundratalets Sverige där man talar om att barn inte ska drabbas av fattigdom.
 
Om killen ägde en bil för tvåhundra tusen kr skulle jag förstå att man nekade och att det nog vore läge att byta ner sig om man inte kunde försörja sig.
 
Men nu var det ju inte som det handlade om och behovet av bil var stort.
 
Jag kan inte förstå detta.
 
 
 
 
Kommentarer (1)

Vikten av tingens historia

Publicerad 2012-09-12 10:27:37 i Allmänt,

 
En helt vanlig 2 kg vikt. Många av våra unga undrar säkert idag vad man hade dem till för de vet ju inte om att man förr, på den gamla goda tiden, använda andra vågar än digitalvågar.
 
Man fick använda motvikter som var noga kontrollerade och krönta. Precis som litermåtten var.
 
Jag gillar vikter för att de minner om en svunnen tid. De är snygga att ha som prydnad och inredningsdetalj. De är användbara som press vid matlagning och de kan med fördel användas som träningsredskap om man vill.
 
Jag hade gjort några inköp på loppis, betalat och gått ut när jag utanför på en vagn bland krukor och annat krafs, finner denna svarta skönhet. Intill står en likadan men alldeles rostig.
 
Och när jag ser på prislappen så går jag nästan i spinn. De kostar bara 25 kr styck.
Givet "måste" bara ha. Jag vänder och vrider på den svarta och finner något på undersidan.
 
 
Två etiketter sitter fastklistrade undertill och det står med liten text.
 
 
Till vännen Lennart Åkerblom
Viktens historia:
Olles Grönsaker 1948 - 54
O - A Frö 1954 - 70
Du har många gånger
hanterat denna vikt
på Folkkungag - Klippg
Hälsningar Olle Andersson
i dec 1991
 

Olle Andersson som ger bort sin vikt är ju alltså mannen bakom företagen och Lennart Åkerblom är ju då någon som har arbetat hos honom och blivit en god vän.
 
Ja som ni fattar så går jag verkligen i spinn när jag läst dessa rader och inser att här håller jag en bit av Stockholms historia i mina händer. För jag tvivlar inte en sekund på att det är i Stockholm vi är eftersom bägge gatorna ligger på Södermalm.
 
Jag tar genast och går tillbaka in på loppisen för att betala och givetvis får även den rostiga vikten följa med hem. Jag vet inte varifrån den kommer men jag kan inte lämna den ensam. Jag förstår ju att även den har en historia även om den inte har en etikett fastsatt under sig.
 
Jag är lycklig ägare till ett bruksföremål som tjänstgjort i butik i många år. Otaliga gånger har den lyfts upp på vågen och vilat i en vågskål medan potatis och frukt vilat i den andra.
 
Över dess "huvud" har det pratats om väder och vind, Man har säkert skvallrat om vad som sker i kvarteret och små barn har otåligt väntat på sina handlande mammor.
 
Vikten kommer att få ett bra liv hos mig. Stående framme så att jag då och då kommer kunna ta den i mina händer, känna dess tyngd, läsa texten och förnimma en svunnen tid.
 
Ja jag är så lycklig över två kilo järn. Och det känns nästan som om jag fått reda på en hemlighet, fått reda på något som jag inte skulle vetat om jag inte kastat en blick på den där vagnen och sett den svarta skönheten.
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (1)

Överkonsumtion

Publicerad 2012-09-11 09:21:01 i Allmänt,

För omkring en vecka sen så hörde jag på nyheterna att enligt en stor vetenskaplig undersökning, minns inte om den var svensk, så hade man kommit fram till att choklad var nyttigt.
Att det skyddade mot sjukdom, minns inte heller om det var sjukdom i hjärtat eller hjärnan, och att det inte spelade någon roll om man åt ljus eller mörk choklad för den ljusa var lika bra.
 
Och eftersom jag inte minns så kan det betyda att jag äter för lite choklad  ;-)
 
Nä men seriöst. Detta var uppe på tv-nyheterna och var alltså på riktigt. Tidigare har man ju sagt att en liten bit mycket mycket fin mörk choklad kan vara nyttig men nu visste man alltså att all choklad var bra.
 
Och det är NU jag börjar fundera och tänker att hur korkade får människor egentligen bli.
 
För jag tänker så här. Allt som växer på vår jord finns här och har funnits längre än oss människor.
Det har funnits tillgängligt för oss att äta av, att bygga med, att lindra smärta med, bota sjukdomar etc.....
 
Basen i dagens medicin kommer från växtriket och ändå så förkastar vi naturläkemedel som kvacksalveri och hokus pokus. Detta är dagens sanning törs jag påstå utan att vara doktor.
 
Vi har kaffebönor, kakaobönor, teblad, marijuana....mängder av olika frön, spannmål, sockerrör, frukter och bär.
 
Och det vore väl skandal om det som finns här inte skulle vara hälsofrämjande för oss.
Och nu talar jag om MÅTTLIGA mängder. T.o.m narkotika och alkohol har i små mängder positiva effekter på människokroppen.
 
Den person som har ett neuropsykiatriskt funktionshinder som tex adhd, kan slowa ner sin hjärna och få den att fungera som en "normal" hjärna. Man slipper impulserna, de snabba intrycken, bristen på koncentrationsförmåga osv med hjälp av narkotikaklassade läkemedel.
Som inte i grund och botten är annat än narkotika. Under kontollerade former kan han/hon fungera väl.
 
Att dessa personer självmedicinerar med diverse stimuli är väldigt vanligt och det är då lätt att det går över styr och blir ett missbruk.
 
Vi människor behöver äta av allt det som växer och finns här. Och det är lite humoristiskt tycker jag att man på tjugohundratalet talar om vetenskapliga undersökningar där man upptäckt att födoämnen som alltid funnits här plötsligt är nyttiga.
 
Men människan kan ju inte vara måttlig. Vi kan inte röka, dricka, äta, göra något med måtta utan måste överkonsumera pga att döva ångest, barndomsupplevelser eller bara ren frosseri och då blir det ju självklart konsekvenser.
 
Balans är nyckeln till allt. Man talar balans i yoga, meditation. Munkar talar om balans och vi behöver balans mellan kropp och själl. Balans i det vi äter.
 
Då funkar vi som vi ska. Att överkonsumera ett födoämne och helt utesluta andra ämnen gör att vi till slut blir sjuka och får brister i antingen kroppen eller i hjärnan.
 
Ja jag vet, jag är fortfarande varken läkare, professor eller vetenskapsman.......jag är bara människa med sunt förnuft och förmågan att läsa och lyssna.
 
Jag säger inte att jag är bättre än någon annan för jag är expert på att överkonsumera och sen sitta och sucka över att tex min kropp lagrat fett för att jag har ätit för mycket och för dåligt balanserat.
 
Sen suckar jag över att det är så himla svårt att göra det som är rätt när man så väl vet vad som är rätt.
 
Men i alla fall. Nu kan vi äta choklad med gott samvete, dricka kaffe och te och stimulera oss med vin för att bli kreativa.
 
Det finns här för oss och människan har i alla tider använt sig av det naturen ger.
 
Titta bara på våra svenska lingon. Är det en slump att de växer på hösten, och innehåller eget pektin som gör dem geleiga och innehåller naturligt konserveringsmedel så att lingonen håller hela vintern och dessutom är fulla av vitaminer som har hjälpt människan i århundraden att klara sig när inget annat vitaminrikt finns att skörda under vintern.
Är det verkligen en slump och har någon av er ens tänkt tanken att lingonen växer i skogen och är ätliga och gratis för oss att ta tillvara och överleva av?
 
Lingon är ett mirakelbär.
 
Och jag hävdar att det är överkonsumtionen som gör oss sjuka, inte det att vi äter och dricker det som naturen gett oss sen vi startade vår vandring här på jorden.
 
Och när jag ändå är igång vill jag passa på att tala illa om alla dessa lightprodukter.
Varför köpa något som ska likna grädde men sen inte ens kommer i närheten av det i smak och konsistens.
Vi köper hellre lightprodukter så att vi ska kunna frossa än äta allsidigt och balanserat.
 
Vi stoppar hellre i oss kemiskt framställda ämnen som människor inte kan stava till och som man inte vet om det lagras i våra kroppar och vilka effekter det får. Vi går på tevereklamen för att de säger att vi blir snyggare, lyckligare, får väluppfostrade barn och snyggare karl om vi köper lättgrädde. Jo vi får ett välstädat hus också.....
 
Hur dumma får vi människor egentligen bli innan vi säger stopp, försök inte lura mig gosse!!!
 
Och sen kan jag av erfarenhet säga att diabetiker inte äter lightprodukter därför att de flesta funkar så att fettet är borttaget men sockret är kvar. Och en diabetiker behöver fettet och därför är det bättre att äta den vanliga maten och reglera sockret med insulin.
 
Ja sådär då är jag klar  :-)  Önskar er en god dag
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (1)

Vilka hemligheter bär sakerna omkring oss?

Publicerad 2012-09-08 20:41:44 i Allmänt,

 
Den här eken står i backen bakom vårt grovsoprum. Det är Lill-Tarzans ek.
 
Han är skådespelaren Johan Hedenbergs barndomsvän. Och är en av personerna i Johans nyutkomna bok som jag just köpt men inte läst ännu.
 
Jag ska inte skriva om varke Johan eller Lill-Tarzan eller om Johans bok. Den har han ju redan skrivit och det finns säkert de som kommer skriva om den med. Recensera heter det visst.
 
Jag ska skriva om mina egna tankar om den här eken och andra saker, ting, föremål som vi har omkring oss.
 
Jag har i sju års tid passerat detta träd vaje gång jag går till centrum. Jag har noterat att det är gammalt, dött och borde rasa i nästa storm.
Inte ägnat det några vidare funderingar, bara passerat.
 
I veckan kom vår lokaltidning. Där fanns ett reportage om Johan hedenberg med anledning av hans nyutkomna bok.
En bild på honom intill trädet fångade mitt intresse för jag såg ju att bilden var tagen bredvid vårt soprum.
 
I texten berättar Johan att hans sovrum låg på andra våningen i huset mitt emot eken. Och det är huset bredvid mitt hus.
Och att i denna ek satt Lill-Tarzan för över fyrtio år sen och såg sin pappa sittandes i köket när en man kom in och slog ihjäl pappan med ett brännbollsträ.
Ett brännbollsträ som Lill-Tarzan och Johan hade svarvat i slöjden.
Några få månader efter den händelsen som Lill-Tarzan bevittnade så tog han sin första  sil. Han var tretton år.
 
Och det jag tänker på när jag läser detta och ser bilden på eken och sen tittar upp mot lägenheterna i huset är....Vad vet vi om vilka hemligheter som finns omkring oss?
 
Jag hade väl aldrig ens i min vildaste fantasi kunnat tänka att en pojke för fytrio år sen skulle setat uppflugen i det där trädet och bevittnat mordet på sin pappa.
Jag har så många gånger gått utanför detta hus och mitt eget om kvällarna. Tittan in genom de upplysta fönstren, sett människor och hur de har det, men aldrig att jag ens föreställt mig att det någon gång har skett ett mord i en av lägenheterna.
 
Vi vet ingenting. Vi passerar hus och hem, bänkar och träd. Platser där manniskor suttit och varit olyckliga. Platser där människor begått självmord eller har dödats.
Vi passerar platser där människor har varit lyckliga, där avgörande besked har emottagits.
Sorg och glädje, skratt och gråt blandat. Vi vet inget av detta.
 
Allt bara är och förblir och inget skvallrar om vad som skett.
 
Vi går i trappor som är nedslitna efter tusentals människors skor. Vi låter våra händer följa trappräcken som människor å sekler vilat sina händer på.
Vad har de människorna burit inom sig? Vilka var de och vad gjorde dem till vad de blev?
 
Lill-Tarzans upplevelse i trädet, hans favoritträd den dagen märkte honom för livet. Han blev aldrig mer sig lik, skriver Johan.
Och vem skulle blir det. Ett barn vars framtid på ett ögonblick utstakas därför att han är på fel plats vid fel tidpunkt. Fel vuxna omkring honom och fel vänner. Allt blev bara fel och ingen fanns att visa på det rätta.
 
Han och flera andra ur Johans vänkrets hamnade på bänkarna i Vällingby. Blev de där som vi skyndsamt går förbi med bortvänt ansikte.
Blev de där som vi tror oss vara bättre och finare. Blev de där som vi inte vågar möta ögonen på.
 
Men vad vet vi om VARFÖR de sitter där? Vad vet vi om VARFÖR deras liv går ut på att fly med hjälp av droger och alkohol?
 
Vi vet ingenting. Vi pratar om att alla har ett val och att det är deras eget val att de sitter där. Kanske är det så. Kanske inte.
När man drabbas av svåra saker vid unga år så finns inte förmågan att förstå, om inte hjälpen från vuxna finns, att det bara blir värre. Att det inte är någon lösning, att man måste bearbeta och få hjälp.
 
När man drabbas som vuxen så kan fundamenten man står på försvinna så plötsligt att man inte ens har en chans att fatta tag i något stabilt innan man följer med ner i avgrunden.
 
Människor har i alla tider sökt glömska, lindring, slykt genom droger och alkohol. Det är ett enkelt sätt att glömma och hantera sitt eget helvete.
En strategi för överlevnad sätter sig hårt och är svår att bryta.
 
Man har hittat något som "hjälper" och vågar inte släppa taget för att ge sig ut på okänd mark, man vågar inte möta det man flyr därför att man är livrädd för skräcken man kände då det hände.
 
Jag tror personligen att det är fler som sitter på "bänkarna" än det är de som kunnat få hjälp och hantera sina trauman.
Och med bänkarna menar jag både de som verkligen sitter där men även de som har sånär fungerande liv med hem, familj och arbete men som antingen jobbar för mycket, dricker för mycket, bråkar med sin partner för mycket.
De som varje dag flyr fast de är här och är respekterade medborgare som man inte vänder bort ansiktet för.
 
Om och om igen träder offentliga personer fram och berättar sina livsöden. Alkoholiserade föräldrar, sexuella övergrepp, fosterhem...etc etc....och så får man plötsligt en förklaring till varför det skrivits om knaskbrott, alkoholism, självmord.......
 
De är som oss. Människor som trots framgång, kändisskap så bär de sina hemligheter.
 
Och hemligheter finns överallt. Eken bakom mitt grovsoprum står där år efter år och ingen av dem som bor i huset mitt emot har en aning om vad som hände den där dagen då pojken som vanligt klättrade i sitt träd och såg det som för alltid förändrade hans liv.
 
Ett kort ögonblick, några minuter är allt som behövs.
 
Jag brukat när jag sätter mig på en bänk, eller en gammal stol, fundera på alla de människor som suttit just där före mig. Vilka de var. Hur de mådde och varför de satt just där.
 
Tänker Du någonsin på dem som var här före dig och undrar Du någon gång vad den smutsige tandlösa mannen utanför systembolaget bär i sitt hjärta?
 
Vad var det som fick honom att behöva fly?
 
 
 
 
Kommentarer (1)

Höstminnen

Publicerad 2012-09-06 13:10:38 i Allmänt,

Jag är grymt förkyld just nu. Och då menar jag riktigt ordentligt och inte bara lite lätt snuvig.
Jag nyser i ett och hinner ibland inte andas mellan nysningarna som kan vara 5-6 på raken då snoret och spottet sprutar i näsduken jag har som skydd.
 
Jag är tack och lov på benen. Inte så att jag orkar hålla på med massor men jag orkar sitta vid datorn och jag orkar gå ut med Curry och jag leker med henne då och då med.
 
Nåt annat orkar jag inte, som att städa eller baka fast det vill jag inte när jag är förkyld ändå. Baka alltså. Inte så hygieniskt tycker jag.
 
Jag dricker te, äter godisnappar och lyssnar på Dolly Parton.Då och då kommer Curry och tittar till mig. Men just nu ligger hon och solar sig på balkongen. Njuter av höstsolen.
 
Så trots omständigheterna så är dagen rätt ok.
 
Vi var ute på en promenad för lite sen och jag slogs som alltid samma tid varje år, av hur mycket jag älskar hösten.
Jag njuter av att varken frysa eller svettas. Jag njuter av frisk lite lätt kylig luft och att det doftar lite som av mull i luften.

Jag tycker om att sitta ute på hösten, ha en filt om det behövs, och dricka mitt te och bara känna hur skönt allt känns.
 
Jag tycker om livet, mitt liv. Jag tycker om hur det har blivit. Även fast jag inte har valt allt själv så har det ändå blivit bra och de val jag har gjort kan jag leva med. Och en del val ger mig glädje varje dag.
Magnus är ett sånt val. Curry likaså. De finns i mitt liv därför att jag har velat det.
 
Något annat som ger mig glädje varje dag är min kropp, även om jag är orättvis och förbannar den då och då så är jag ändå glad och tacksam över att det trots allt inte svikit mig helt och hållet.
Jag väljer att välja glädje och att se vad jag kan må bra av istället för att fastna i negativa tankar och i sånt jag ändå inte kan påverka.
 
Jag är inte lastgammal och jag hoppas att jag har många år kvar men vissheten om att jag ändå har färre år kvar än vad jag har levt. Den vissheten gör mig så rädd om den tiden jag har. Det känns som om jag inte vill missa en minut att må bra och känna mig lycklig.
 
För varje dag som jag låter gå till spillo genom att fastna i tankar om sånt jag inte mår bra av eller kan påverka, det är ju en förlorad dag från framtiden. Från den tiden jag har kvar.
 
Det är ju inte så att jag ständigt går och tänker på döden men jag vet att jag närmar mig den, inte fortare än tidigare, men den finns inte där som en suddig oklar diffus skugga som jag inte vill kännas vid, utan mer som en klar och tydlig bild som jag inte räds möta ögonen på.
 
Mina barn är stora nu. Så stora man är vid 19 och 23 års ålder. Jag är glad att de kommit en bit in i livet och nu är på väg att släppa taget helt. Om jag har tur så hinner de stadga sig ordentligt och kanske t.o.m ha egna familjer och ett fint skyddsnät omkring sig iform av vänner och familj den dagen det är dags för mig och deras pappa att gå.
Att mista dem man älskar slipper ingen människa undan men det är betydligt lättare att hantera det, leva vidare och bli lycklig igen om man är trygg och har människor som man älskar omkring sig.
Ensam är inte stark.
 
Jag drömmer mycket om mina barn nu. Var och varannan natt så kommer de till mig i drömmarna och de är alltid små igen. Tiden är nutid men de är små och jag upplever dem som de var då.
Jag får återigen känna deras små armar omkring min hals. Höra deras barnröster och se deras lek. Deras ögon är fulla av förtröstan och jag vet att de till fullo tror att kan göra allt bra.
 
Det är så ljuvligt och även om jag känner en gnutta sorg inom mig när jag vaknar över att de är borta med drömmen så är jag så glad över att jag får ha dessa drömmar.
 
Troligen håller jag väl på och bearbetar det att jag är inne i en ny period/fas i livet. Separationsfasen från dem som jag levt så nära och skyddat så gott jag kunnat.
 
Med lite ostadiga ben tittar jag framåt och försöker få grepp om något som jag känner igen. Det är lite vagt och vägen känns ny att gå på.
 
Men jag är inte dummare än att jag förstår att det är så här livet är. Det är så här de flesta föräldrar känner och behöver gå igenom när barnen växer upp och lämnar hemmet.
En roll man haft i så många år behövs liksom inte på samma sätt längre och kan plockas bort.
Mammarollen som den omvårdande, den som ger mat, trygghet och skrämmer bort spökena.
 
Mamma är jag ju fortfarande men min betydelse är en annan och jag fyller inte samma funktion i deras liv längre.
 
Att jag fick hem min flicka i en hel vecka har varit ljuvligt. Jag har suttit på hennes sängkant om morgonen, smekt och pussat hennes kind och jag har njutit av att se på henne när hon sover.
Vi har skrattat och haft så roligt att jag med ännu större glädje ser fram emot när hon kommer hem nästa gång.
 
Nu ska jag ta en kopp te och vända nästan mot solen precis som Curry gör. Jag ska tänka på höstarna när de var små och vi räfsade löv i trädgården. För att när vi var trötta ta ut fika och varma kanelbullar och sätta oss på berget och njuta. Barnen rullade sig i lövhögarna och skrattade hjärtligt när deras pappa kastade upp nävar med guldgula löv över deras huvuden. Löven dalade ner över deras ansikten och rosiga kinder.
 
Jag är så glad över mina minnen. Måtte jag aldrig förlora dem.
 
 
 
Kommentarer (0)

Dotter till låns....

Publicerad 2012-09-03 12:20:59 i Allmänt,

Nu har jag haft min flicka hemma i en vecka. Ett ord beskriver så tydligt. UNDERBART!!!!!
 
Man blir som mamma lite längtig när hon inte är härikring som hon brukar. Ibland har jag t.o.m känt mig tvingad att ta fram foton på henne och riktigt betrakta varje detalj i hennes ansikte för att påminna mig om hur hon ser ut.
 
I morgon återvänder hon till Ljusdal. Hon kom hem för att hälsa Curry välkommen i familjen och såklart för att träffa oss andra. men hon och Curry har verkligen funnit varandra.
De sover tillsammans och leker tillsammans och hon lär henne tricks och busar omkring.
 
Med tårar i ögonen undrar hon hur hon ska kunna åka. Hon förstår att hon kommer sakna henne enormt mycket och vill inte skiljas från henne.
Så är det ju med kärleken.
 
Själv kan inte jag ens tänka att hon åker förrän mina ögon tåras och jag själv undrar hur jag ska klara av att skiljas från min flicka.
Men det är ju så det är. Det är så tydligt att vi endast har våra barn till låns den dagen de lämnar hemmet. De återvänder korta stunder och mammahjärtat svämmar över av lycka och glädje. Sen får vi svälja våra avskedstårar och le tappert och längta till nästa gång.
 
Vi vänjer oss vid det med som med allt annat och den lycka jag känner över att hon vill och vågar lämna sitt barndomshem är så mycket större än de avskedstårar som det bär med sig att lära sig att hantera.
 
Vi ska åka in till stan idag. Kajsa måste fotografera sig för sitt körkort för där hon skrev och körde upp i somras hade de inte automater utan hon behövde leta upp en vanlig fotoautomat vilket hon inte är så bekväm med så vi far in till trafikverket nu. Och Curry får givetvis följa med. Hur hon gillar att åka tunnelbana ska bli intressant att se.
 
Just nu är hon lyckligt ovetande om vad som väntar och ligger kisandes i solstolen på balkongen, med nosen vänd mot sensommarsolen som värmer. Sen tar hon en vända in och sträcker ut sig på det svala parkettgolvet en stund för att sen återvända till solen.
Våran solhund!
 
Ikväll blir det en tur till biltema för inköp av ryggplatta och handskar för mc. Kajsas pojkvän kör upp för mckort på onsdag och för att hon ska kunna åka med honom måste dessa säkerhetsattiraljer införskaffas.
Vi tar en tur till ikea hon och jag för att äta nåt ikväll och hon vill ju säkert ta en tur i varuhuset med.
 
Hej så länge, och jag hoppas att läget får vara stabilt ett tag nu så att inte skrivandet hamnar längst ner på priolistan. See ya´
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)

Om

Min profilbild

Annika

Inget flashigt yrke eller utbildning - bara tagit mig igenom den sk hårda skolan i livet och står fortfarande med bägge fötterna på jorden. Tituleras som sjukpensionär 50 år ung efter lång tids sjukdom och ovanliga diagnoser, Castlemans sjukdom som gav mig en apelsinstor tumör i ena lungsäcken. På det en immunbrist som i sin tur gav mig en inflammation på hjärnstammen. Och sju år senare så kom en inflammation på synnerven i höger öga och diagnosen var ett faktum. Jag har Multipel Sklersos, MS Detta har styrt mitt liv i en helt annan riktning än vad jag hade tänkt mig. Lever idag med ett neurologiskt funktionshinder som innebär svår fatigue, utmattning, neurogena smärtor, kognitiva problem och en försvagad vänster kroppshalva. Har även hittat vägen ut ur mina livskriser med depressioner och destruktivt tänkande och är numera "nykter depressiv". Har alltså ett bättre liv och är lyckligare än någonsin trots min "skitkropp" ;-)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela