i huvudet på en finnpajsar jänta

å däri finns det mycket att rota i - glädje & skratt - sorg & gråt - allvarligt och lättsamt! Törs du öppna å kika in?

Sorg och saknad

Publicerad 2010-10-30 13:26:48 i Allmänt,

Bara för att man gör ett val i en situation och bestämmer sig för att jobba åt det hållet så betyder inte det att det är lätt.
Det betyder inte att man aldrig mer kommer att må dåligt, det betyder inte att man på ett ögomblick blir fri från smärta. Det betyder inte att man inte får bakslag.

För bakslag kommer, det är ett arbete utan dess like att jobba sig uppåt. Jag kände många gånger att jag kunde likna mina bakslag med att falla ner i en brunn. Nere i ett mörker finner man sig liggande, tittandes uppåt och långt där uppe nånstans så ser man ljus.
Ibland en stor cirkel av ljus och ibland är den så liten att den knappt är märkbar, som en liten prick.

Fallen ner i brunnen blev många. Fler än jag kunde räkna. Ibland orkade jag inte ens försöka ge mig på klättringen upp igen. Då låg jag bara där nere och lät mig omslutas av mörkret, jag sökte inte ljuset där uppe.
Det var då jag var orkeslös, fylld av smärta. Det var de gånger som påminnelsen över det som hänt - var så stark och intensiv.

Mina minnesbilder över exakt i vilken ordning allt hände - är lite vaga. Och det beror nog på att det är tretton år sen jag påbörjade denna resa.

Resan mot mig själv, till det som är jag, mitt innersta - min kärna.
Jag reser ensam...som alltid.

Jag vet inte varifrån jag fick kraft att orka eller egentligen motivation. För det behövs verkligen motivation och att man vill.
Och jag ville men samtidigt med många bakslag kom oviljan. För ofta så orkade jag inte, jag ville inte längre.
Jag ville ju inte att min bror skulle vara död och hur skulle jag då kunna jobba på att själv vilja leva?
Den där starka frustrationen och känslan av att man inte vill mer....den hade jag aldrig förut känt.

Ofta kände jag bara tt det fick vara bra NU. Det fick vara slut med att han var död för jag orkade inte med det längre. Det var vid såna tillfällen som jag nära på fullt allvar verkligen ville gräva upp honom. För jag orkade inte ha honom liggandes där nere så långt ner under jorden.
Men den fortsatta frågan hade ju såklart varit, vad jag skulle gjort om jag nu lyckats gräva upp honom. Troligen grävt ner han igen. För man kan ju inte i sitt fulla förstånd göra såna saker.

Men man är inte i sitt fulla förstånd när man har sorg och så ont.

Men jag hade tagit ett beslut, att fortsätta leva.

SYSKON

 

Storasyster, Lillebror

Starka band, aldrig överge

Älska, alltid älska

Sakna, alltid sakna

Förstå, ALDRIG förstå

Du är där, Jag är här

Du är död, Jag måste leva



Vad gör man då för att orka? Varifrån hämtar man ork och kraft? Var hittar man motivation och vilja?

Jo i livet så gör man det, där finns alla svar. I livet och inom sig själv. 

...Kärleken är svaret...

 

Att förlora någon man älskar, finns det större smärta?

 

Att tvingas lära sig leva med smärtan, finns det tyngre arbete?

 

Att tvingas bära sorgen, finns det inget lättare sätt?

 

Vi kan inte fly från smärtan, sorgen eller arbetet.

 

Vi kan inte ta en genväg för att slippa gå den långa vägen.

 

För att komma igenom det mörker vi hamnat i

 

kärvs det kärlek, utan kärlek fastnar vi där.

 

Utan kärleken till livet, till människorna och till oss själva

 

blir vi kvar och famlar i vårt mörker.

 

Kärleken lindrar och svalkar vårt värkande hjärta.

 

Kärleken ger kraft att orka bära, att orka gå den långa vägen.

 

Kärleken ger oss lust att skratta, ger oss stunder av glädje.

 

Utan glädje är vi ensamma.

 

Utan kärlek är vi ingenting.

 

Kärleken... är alltså svaret på frågan.



 Annika Saari

1999

 


Jag vill på intet sätt slå mig för bröstet och säga att det är lätt som en plätt å att det bara är att bestämma sig. För det är det inte. Så mörka tankar som jag haft och så lite motivation som funnits så har jag många gånger gått och funderat på hur jag bäst försvinner ifrån jordelivet så jag ska slippa ha så ont.

Men jag påbörjade i alla fall arbetet att titta på vem jag var. Varför jag agerade och reagerade som jag gjorde. Jag rannsakade mig själv. Jag tittade på hur jag levt och analyserade mig själv ända in under skinnet och djupare än jag någonsin varit.

Ingen sa åt mig att göra så, jag kände bara att det var nödvändigt. Jag ville veta vem jag var och lära känna mig själv.
Jag hade innan Johans död trott att jag visste vem jag var, hur jag tänkte och tyckte. Det tror nog de flesta.
Men när jag ställdes inför denna livskris, trauma och smärta så insåg jag att jag inte visste ett skit om vem jag var och hur jag hanterade svåra situationer.

Jag kunde se mig i spåegeln och känna igen mitt välbekanta ansikte men det jag såg i ögonen det kände jag inte.

Mitt liv hade sprängts i tusen bitar. Allt jag kände till som tryggt var borta. Låter kanske märkligt med tanke på att jag hade kvar man och barn. Men det är så mycket större när ens grundvalar liksom försvinner. Min världsbild. Min framtid som storasyster till Johan. Det var borta. Livet drabbade oss hårt och jag kantrade.

Jag visste inom mig att jag måste acceptera att Johan var borta. En lång tid kämpade jag emot, jag vägrade acceptera för då trodde jag att acceptans betydde sluta älska eller att jag accepterade hans självmord och bara gick vidare som om inget hade hänt.

Men så småningom gick det upp för mig att det inte handlade om det. Det handlade om att acceptera faktumet att han nu var borta och att jag inte kunde förändra det, hur gärna jag än ville.
Som en sårad soldat kämpade jag och slogs in i det sista. Jag vägrade ge upp och reste mig gång på gång med höjda vapen. Jag insåg inte att det jag slogs emot var starkare än mig.
Till slut var det bara att resignera och inse att jag måste lägga ner vapnen och hissa vit flagg.

Jag ger mig, jag orkar inte kämpa mer, jag accepterar att jag inte kan vinna.

För jag ville vinna - och vinsten var att förstå ALLT. Förstå varför Johan tagit sitt liv, förstå exakt hur han mådde, förstå hur jag skulle leva mitt liv nu. Jag ville inte acceptera att Johan var död. Jag ville ha kontroll.

Men när jag kunde komma till insikt över att acceptans inte betydde att jag slutat älska honom eller att jag accepterade att han begått självmord - så kunde jag acceptera.

Jag lärde mig acceptera det faktum att han var borta för alltid och att jag inte kunde ändra det. Jag kunde acceptera att jag inte kunde få några svar, att jag hade mitt liv kvar och min egen framtid låg i mina händer.
Med acceptans kommer lindring och avlastning för min stressade själ.

Nedanstående har jag skrivit vid olika tidpunkter, en tag efter hans död, sen när det gått några år och slutligen i augusti i år.

DÅ...


Var är du nu, varför är du så himla död???Jag vill inte längre, fattar du inte det?

 
Ditt ansikte finns överallt hos mig, dina kläder i min garderob, ditt skratt i mina öron, varenda dag ser jag dig men bara för mitt inre.


Mina armar minns känslan av att hålla om dig, min näsa minns din lukt, min kropp minns känslan av att få en björnkram av dig, mitt hjärta minns glädjen av att se dig komma hem till mig.


Bara en massa minnen, aldrig mer kommer vi att göra någonting tillsammans.Jag får inga nya saker att minnas tillsammans med dig.


Vilken jävla smärta, hur kan något icke fysiskt göra så ont, kommer den någonsin att avta?


Jag önskar inget högre än att få veta VARFÖR???


Vem ger mig det svaret? Bara du kan, men din hemlighet tog du med dig dit där du är nu, två meter under jordytan.


Du gav oss alla något att grubbla på, något vi aldrig kan lösa så länge vi lever. Får vi veta SEN????


Jag älskar dig min älskade lillebror, bara 20 år gammal.


NU....

 

Smärtan har avtagit, jag var tvungen att ge upp sökandet efter svar för att få lugn i kroppen.


Min kropp minns fortfarande känslan av dina armar runt mig, och jag kan när som helst känna din doft i min näsa.

 
Det omöjliga inträffade faktiskt, det jag var övertygad om att det ALDRIG skulle ske...jag kunde acceptera din död, leva igen med vetskapen om att tiden läker och att jag faktiskt får och kan känna glädje, kärlek och att livet är underbart.

 
Din alltför tidiga död har sårat mig, gett mig ärr men jag har lärt mig leva med dem liksom de som amputerats och som trots detta klarar sig bra.


Jag är oerhört tacksam för vad dessa erfarenheter lärt mig, dyrköpta men jag kan vara tacksam för mitt eget liv och det som du omedvetet "gav" mig.


Idag 2010..

 

Det är så länge sen som jag såg honom, ändå så ser jag honom varje dag - på mina väggar på fotona som hänger där.


Samma gamla kort, inga nya händelser, inga nya leenden.


Bara de där tiden har stannat, leenden frusna i tiden, leenden i det unga ansikte som aldrig blir äldre....små fragment som blivit livsviktiga att bevara.


För vi får ju inga nya minnen, inga nya saker att prata om, att samla på. Vi får aldrig någonsin något mer.....


Döden är så oerhört definitiv och när vi en gång står framför den så märker vi hur små vi är, hur lite vi kan rå på den när den väl tagit dem vi älskar.


Många saker kan vi påverka, men aldrig någonsin döden och den frustration och maktlöshet man känner när man inser sina begränsningar är total.


Om någon ansett sig frustrerad över världsliga ting så kan vi ju prata den dag som du försökt väcka någon du älskar, till liv igen....eller den dag du på allvar planerar att gräva upp hans grav för att ta tillbaka honom. Den dagen kan vi prata frustration och maktlöshet.


Idag skulle min lillebror fyllt 34 år. Det är omöjligt att inte undra å tänka på hur hans liv hade sett ut om han levt.


Hade Johan varit pappa och jag faster till hans barn?


Hade vår lillasysters försfödda, David Johan, redan haft kusiner som välkomnade honom?


Hade allt varit en idyllisk film? Eller hade smärtan jagat honom än idag?


Det finns tusen frågor men inga svar.


Han fattas oss i vår familj, han fattas på våra kalas, på högtider som vi firar, han fattas oss när vi samlas som familj.


Han fattas mig.


När jag var hos mamma förut, tittade jag på en massa foton från när Johan var liten.


En glad lite rödhårig pojke skrattar stort på alla foton, liv och rörelse, glitter i ögonen. Sorglöshet och han tar livet med storm, som varje liten unge med skrubbsår på knäna och sommarsmutsigt ansikte, ska göra.


Jag undrade stilla......när ändrades allt? När slocknade glittret i hans ögon?


Hade vi kunnat rädda honom?


En outgrundlig smärta tar mig i besittning och den oändliga svarta saknaden och sorgen sveper över mig.


Det är så fel, allt är så fel....det var ju inte så här det skulle vara att fira hans födelsedagar.


Det gör så ont och inget finns att göra för att ta bort smärtan.


Jag vill ju bara ha honom tillbaka, levande. Jag vill inte att han ska vara död längre.



Skrivandet har hjälp mig så otroligt mycket. Jag har lärt mig att förstå att jag inte kan förstå allt. Jag har insett att om jag slutar att söka så får jag ro och då kan jag fokusera på det som är viktigare för mig, än att försöka väcka honom till livet igen.....att finnas här och leva för de levande.

 

 

Kommentarer (2)

Massor att göra...

Publicerad 2010-10-29 12:00:06 i Allmänt,

En massa inplaneradde ting och oplanerade ting med påföljande trötthet, har gjort att jag inte haft möjlighet att sitta ner å skriva på ett par dagar....men så blir det ju ibland.

Nu förbereder vi för att åka på kryssning ikväll, komma hemifrån och få lite andrum från vardsagen även om det bara är knappt 24 timmar.
Men det är dessa små andningshål som man så väl behöver för att koppla av och för att vårda sin relation.

Så jag återkommer, var så säkra på det och tills dess. En riktigt skön helg önskar jag er alla.
Varm kram
Kommentarer (0)

Mitt liv utan min lillebror

Publicerad 2010-10-25 13:49:21 i Allmänt,

Jag hade inte tidigare drabbats så här grymt av livet. Jag hade förlorat min morfar, vilket var en stor sorg för mig. Men ändå så är det naturens gång, men vet att ens morföräldrar ska dö före en själv och man vet att ens föräldrar också kommer att göra det.

Man vet att vissa drabbas av sjukdomar eller dör i olyckor, men aldrig att det finns i ens tankar att någon man älskar, någon som ingår i ens familj och som man känner så väl - ska döda sig själv.
Det finns inte även om man vet att det förekommer.

För mig var det så att hela min världsbild gick sönder då Johan tog sitt liv och inte längre fanns bland oss.
Allt jag visste om, min existens och min framtidstro försvann lika snabbt som om man hade kastat upp ett pussel i luften och ner föll alla bitar huller om buller och man inte längre kunde tyda en bild. Bilden som var trasig var mitt liv, den välkända bilden som jag var trygg i.
Allt gick sönder!!! Allt blev trasigt och kaos inom mig.

Jag hade min man kvar, mina älskade ungar och delar av min ursprungsfamilj. Men han, Johan, fattades mig.
Alla frågor utan svar, all smärta som jag knappt stod ut med plågade mig dag och natt.

Det går inte att förstå, att ta in att ens bror inte orkade leva längre.
Det gör så outhärdligt ont att veta att han hade så ont att han inte längre orkade. Det gör så ont att bära hans smärta, för det gör man. Man bär och lever med vissheten att man själv inte räckte till.
Även om jag konkret vet att jag gjorde massor för honom så finns alltid undran.
Hade han levt om jag gjort mer?

Var han besviken på oss, älskade han oss inte längre, vad missade vi?????
Om och om igen så maler frågorna i huvudet.

Man påbörjar ett detektivarbete för att kartlägga så mycket som möjligt av Johans liv, hur han mådde och vad han dolde för oss. Man vill veta exakt in i minsta detalj vad som hände de sista timmarna innan han dog.

Allt i ett försök att förstå. För när man förstår så kan man bearbeta och hitta ett sätt att förhålla sig till en situation. Utan förståelse så famlar man i blindo.

Efterforskande och genom samtal med hans flickvän och kompisar gav oss en del frågetecken uträtade.

Min mamma hade ringt till hans läkare under helgen och talat in på hennes telefonsvarare. Berättat att Johan nu var död, genom självmord. Hon ringde tillbaka så snart hon hörde meddelandet och på måndagen så kom hon och en assistent till henne hem till mamma och träffade oss alla.
Vi fick ställa lite frågor men pga sekretessen och för att Johan var myndig så fick hon inte säga något ingående och som kanske kunde ge oss ett svar.
Hon sa bara att hon aldrig hade kunnat ana eller bedöma att Johan var suicidal.

Mamma tog även kontakt med Johans lärare och den bestörtning de visade över detta var enorm.
Mamma sa att hon ville komma till klassen och prata med hans kompisar och berätta vad som hänt och hur det gått till för att inga rykten skulle börja spridas.

Så en morgon åker vi, mamma, Johans pappa och bror, systrarna och jag till hans skola.
Vi blir väl mottagna och klassen hade samlat ihop alla Johans arbeten och lagt fram så att vi kunde se dem.
De hade släckt ner i klassrummet och tänt ljus överallt. Många grät öppet och visade sin förtvivlan.

Mammam berättade allt utan att dölja något. Och eleverna ställde frågor. Vi hade ett jättefint möte där bland hans vänner och lärare och vi förtsod hur omtyckt och saknad han redan var.
En av hans vänner hade utbrustit.
- NEJ inte Johan, inte den bäste av oss!!!!
För han var verkligen en god vän och kamrat och en glädjespridare som muntrade upp sina vänner.

Senare bestämmer sig klassen för att göra en utställning för resten av skolan med Johans arbeten och sina egna för att hylla honom. Och den blir vi hälsade välkomna till att titta på.
Fantastiskt att se hur de visade upp sin kamrat på det viset, de skrev och målade och uttryckte sina känslor konkret i färg och form och visade oss hur mycket de tyckte om honom.

När vi pratar med Johans flickvän så får vi så många konstiga svar. På en ung flickas naiva sätt berättar hon att Johan ofta pratade om att dö. Och när vi frågar varför hon aldrig sa något till oss så förstår hon inte varför hon skulle gjort det.
För henne var det liksom inget konstigt alls. Vi blev även mycket chockade då en av Johans närmsta tjejkompisar var uppe hos mamma och lämnade blommor i Johans rum och när hon gått så låg ett brev på hans säng.
Ett brev där hon säger att hon kommer efter honom, hon ber honom att ta emot henne för hon kommer ikväll.

Det var som att de inte fattade vad som hade hänt. Som att de inte förstod allvaret i att begå självmord och att det är för evigt.
När mamma ringer polisen så säger de att de inget kan göra. Hon får kontakta soc. De svarar att de heller inget kan göra för integritetens skull.
Mamma blir galet arg och skriker till dem att hon just har förlorat sin son och att flickan lämnat ett avskedsbrev på hans säng och att flickans föräldrar måste kontaktas. Det finns inte utrymme för sekretess och integritet när det gäller liv och död.
De förstår allvaret och skickar ut fältassistenter som hittar henne innan hon hunnit göra något.

Johan hade samma kväll som han tog sitt liv, varit på flickvännens studentfest. Hans vänner säger att han var ovanligt glad, uppåt och såg ut att må bättre än någonsin. Han hade slutit fred med en tjejkompis som han hade nån sorts konflikt med.
När flickvännen frågade om de skulle sova tillsammans, vilket de nästan alltdi gjorde, så svarade Johan.
- Inte ikväll, jag har lite att ordna med, men vi ses i morgon.

De pratade även med varann under natten och Johan dog bara minuter efter deras sista samtal.
Han hade tagit en massa piller, både såna som han själv fått för värk och mediciner som var avsedda för vår mormor. De orsakade en cirkulationskollaps, vilket är dödsorsaken, tillsammans med den alkohol han druckit.

Långt senare fick vi några foton från festen. Den Johan som syns på bilderna och som ler in i kameran är inte vår Johan. Där är han redan borta. Den blicken....den har vi aldrig sett förut. Han hade redan bestämt sig den kvällen och festen blev hans sista fest. Han var redan borta!

Allt detta sökande, undrande och kartläggande av hans sista timmar blev som sagt viktigt för att förstå.

Och mitt i alltihop ska vårat liv fortsätta. Sommar är på ingång, det är bländande vackert ute. Gatorna fylls med studenter som sjunger om hur de nu är klara med skolan och ska ut i vuxenlivet.
Fortfarande efter tretton år så gör det ont inom mig varje år kring examen. Varje år så blir det så tydligt att Johan tog aldrig studenten, han blev aldrig klar och kunde börja sitt eget liv som vuxen.

Det närmar sig midsommar och vi pratar om vad vi ska göra, vi beslutar att fira. Vi känner att om vi pga sorgen och saknaden, låter bli så kommer vi aldrig mer kunna fira midsommar. Vi vet att vi måste fast det gör ont. Vi vet att högtiderna blir svåra men om vi flyr så kommer vi aldrig igenom detta. Så vi firar midsommar precis som vanligt trots saknaden och att det gör ont. Vi gråter tillsammans men vi flyr inte.

Jag ska åka på semester med maken och barnen, jag vill inte, orkar inte men jag vet att jag måste.
Vi har planerat sen länge vad vi ska göra och barnen ser fram emot att åka iväg som vi alltid gör. Jag undrad hur jag ska klara av att ge dem härliga sommarupplevelser. Jag som inte har lust att leva, inte har lust med något och finner allt meningslöst.

Jag bestämmer mig för vad jag måste göra så jag pratar med Johan.
Det gjorde jag nästan hela tiden och gör så ännu.
Jag säger...
- Nu måste jag åka på semetser Johan, jag måste ge Martin och Kajsa en härlig sommar och jag måste orka finnas där för dem.
Så nu ska jag åka och du får inte följa med mig. Du måste stanna hemma, för annars klarar jag inte av det här.

Så vi reser och jag känner att när jag stänger dörren så är Johan kvar och jag vet att det kommer bli skitjobbigt men nödvändigt.
Hela semestern klarar jag av att hålla allt som hänt på ett hanterbart avstånd. Jag klarar av att vara mamma och finnas där för barnen. Visst har jag stunder som jag nästan inte uthärdar do Johan kommer till mig, men varje gång så skjuter jag honom ifrån mig och försöker fokusera på annat.

När vi kommer hem igen så rasar allt.
Att hålla allt på avstånd, försöka att inte tänka, att inte känna och fly bort från allt....gjorde att det kommer över mig som en flodvåg.
Jag brakar ihop och mina smärtor är värre än någonsin och jag sjunker allt djupare ner i en depression.

Jag finner ingen mening med något trots att jag fortsätter att vara här och göra allt som förväntas av mig.
Jag lever inte - jag bara existerar. Jag finns där fysiskt för barnen men jag är inte närvarande. Jag glider längre och längre ifrån min man. All närhet jag behöver får jag från barnen och deras kramar och pussar.

Jag ser på mitt liv som ett stort skämt, som en teater jag spelat. Jag tittar på mitt liv och känner att inget av det som är mitt, verkligen är jag.
Men jag vet inte vem jag är. Jag vet inte vem personen Annika är.
Jag vet inte vad hon gillar och tycker om. Jag vet inte vilka färger som är henner favoritfärger eller hur hon tycker om att möblera sitt hem.
Jag vet inte vad hon står för, vad hon tycker och tänker. Jag vet inte hennes åsikter och vad hon tar ställning för.
Jag vet ingenting om henne.
Hon är en främling och jag har levt med henne så länge och byggt upp ett liv som till synes på ytan ser perfekt ut.
Man, barn, villa, sommarställe att åka till. Familj att umgås med på högtider och arbete och vänner.

Jag inser att jag har spelat en roll i mitt liv. En roll för att jag själv inte vetat min identitet och vem jag är.
Jag har alltid varit osäker på mig själv. Jag har alltid presterat för att få bekräftelse och jag blivit så bra på att ta hand om andra men aldrig ta hand om mig själv.

Jag har en livskris utan dess like och jag mår så dåligt.
Jag börjar skada mig själv, värken som finns inuti mig försvinner bara korta stunder om jag känner fysisk smärta.
Inget tar bort det som finns på insidan och jag vill bara bort från allt.

Månader går och snart börjar årsdagen för Johans död att närma sig


Inför årsdagen -98

 Det är inte många dagar kvar nu, panik, ångest, rädsla och förvåning. Känslorna blandas, är det verkligen ett helt år sen du var levande, ett helt år sen du lämnade oss?

 

Årstider har kommit och gått, högtider som vi har genomlidit, födelsedagar där saknaden efter dig har präglat oss alla.

 

Dom som vet, säger att första årsdagen är värst liksom allt annat vi gör första gången utan dig.

Jag kan inte tänka så långt, kan inte tro att smärtan kommer att avta, att jag en gång kommer att känna en gradvis lättare smärta.

 

På ett helt år har den ju inte förändrats.

Fysisk smärta känner man bara när det just värker.

Men det jag har inom mig det bränner, slukar mig, lever sitt eget liv inom mig.

 

Hålet i magen har kommit tillbaka, hålet som är fyllt av smärta.

För en tid var hålet bara en spricka som släppte ut smärtan då och då, men nu har sprickan brustit.

Som en damm väller allt ut med en våldsam kraft och tar över hela mig.

Det är bara små korta stunder som inte upptas av dig.

 

Sorgen har jag levt med ett helt år och tomrummet efter dig kan inte fyllas.

Det vore vansinnigt att tro något annat, som om du bara kunde ersättas av något som tog bort smärtan.

Som om det skulle komma en dag då jag vaknar och har sörjt färdigt.

Den som tror det vet inte vad kärlek är.

Man sörjer inte bort någon man älskar, för då har man ju slutat att älska.

Det enda jag kan göra är att lära mig leva igen, lära mig leva med sorgen, saknaden och smärtan; som kom in i mitt liv den där dagen i maj år 1997 när du, min lillebror 20 år, släckte din livslåga.

Jag vill inte, inte ett uns av mig vill men jag vet att jag måste…annars är det ute med mig.


Någonstans långt inne i mig visste jag att jag inte kunde fortsätta så här. Mitt liv rasade och jag kände mer och mer panik.

Vid ett tillfälle sa min syster Jeanette till mig

- Annika, hur länge tänker du låta Martin och Kajsa få lida för att deras morbror tog livet av sig och att de i samma veva även förlorade sin mamma?

Den frågan blev ett uppvaknande för mig. Jag insåg plötsligt att jag stod vid ett vägskäl och hade två vägar att välja mellan. Antingen kunde jag fortsätta att bara gå här och existera, vara en levande död och oåtkomlig för mina barn, då kunde jag lika gärna gå samma väg som Johan...eller så kunde jag välja att återvända till livet. Och om jag valde livet så skulle jag leva det med besked, fullt ut.

Jag valde livet. Jag bestämde att jag måste återvända till de levandes värld och se till att bli lycklig igen.

 

 

Kommentarer (2)

Begravning

Publicerad 2010-10-22 12:01:35 i Allmänt,

Vi var fullt sysselsatt med att planera Johans begravning, hitta psalmer och sånger, musik och att trycka upp "program" för begravningsgudstjänsten.
Vi letade efter lokaler att hålla minnesstunden efteråt i, och hittade en fin scoutstuga. Där skulle vi äta tacos bestämde vi. Det var Johans älsklingsrätt och till efterrätt skulle det bli jordgubbstårta.

Ett par dagar före begravningen skulle jag klippa mig. Jeanette skulle passa barnen under tiden och vi skulle mötas i centrum. Jag mådde så dåligt, hade så svår ångest och jag fick panik.

All den psykiska stress som Johans självmord innebar för mig tog verkligen ut sin rätt.
Barnen sprang å lekte i centrum, klättrade upp på fontänkanterna och jag kände mer och mer hur jag höll på att förlora greppet. Jag bara skakade och ville spy. Min mage värkte och jag tänkte att snart lägger jag mig ner och bara försvinner.
Samtidigt så finns det nån sista spärr som sätter in så att man inte fullständigt freakar ut eftersom jag hade barnen med mig.
På långt håll ser jag ett par poliser patrullera och jag tänker att jag måste nog be dem om hjälp för jag håller på att bryta ihop.
Men så hejdar jag mig för jag vet att barnen skulle bli rädda om de såg mamma bryta ihop och poliserna måste ringa ambulans å vem skulle ta hand om dem.
Återigen kämpar jag emot, sväljer och sväljer tårar blandat med kampen om att inte kräkas.

Så ser jag äntligen Jeanette komma, bästa bästa Jeanette. Och jag faller i hennes armar och storgråter. Hon tar barnen och följer mig till frissan. Där sitter jag sen i stolen och blir klippt medan tårarna bara rinner och rinner och jag pratar med min frisör som jag känner sen flera år.

Jag vet att barnen är trygga med sin moster och jag kan släppa ut lite av det som håller på att spränga mig.

Dagen innan begravningen är jag uppe i centrum igen. Jag har bakat tårtbottnar hela dagen och vi har varit i scoutstugan och lämnat dem och iordningställt inför morgondagen. Barnen är med Jeanette igen och hon ska komma hem med dem senare.
Ännu en gång får jag panik där bland folket.
Jag sjunker ner mot en vägg och brister ut i hejdlös gråt, jag bryr mig inte om någon undrar eller tycker något. Men ingen bryr sig, alla passerar med bortvända huvuden.

Min mage värker och jag håller på att bli tokig. Jag tar mig till apoteket och skakande och stammande får jag fram att jag ska begrava min lillebror i morgon och jag har så ont i magen.
Kvinnan säger att hon är säker på att det är oro jag känner och hon föreslår att jag ska köpa Valeriana som är ett milt lugnande naturläkemedel.

På väg till bilen så inser jag att jag inte kommer kunna köra hem själv, så jag ringer upp Krister och säger att han måste vara med mig i telefonen hela vägen hem för annars så kan jag inte köra utan bara spy.
Det är inte många minuters körväg och han pratar med mig hela tiden och när jag parkerat så lägger vi på.
Efter att jag lyckats låsa upp så rusar jag in på toaletten och kan äntligen kräkas.

Kläderna åker av på väg till sovrummet och jag sjunker ner i sängen med en hink bredvid mig.

Så småningom kommer Krister hem och Jeanette och hennes man kommer med barnen. Jag försöker gå upp men så snart jag slår benen över sängkanten så kräks jag igen.
Jag har sån ångest och känner sån panik att jag är helt väck. Jag bara gråter.
Jeanett kommer in i sovrummet och allt brister och jag skriker ut min ångest, som ett skadat djur vrider jag mig i sängen och då ser jag att barnen ser in i rummet och ser rädda ut.

Då bestämmer Jeanette att ta med dem hem till sig, hon ber att Krister packar deras kläder och vad de behöver för morgondagen så säger hon att vi alla ses vid kapellet i morgon.
Jag ropar på mina älskade ungar och berättar för dem att jag mår så dåligt, att jag har så ont i hjärtat för att vi i morgon ska begrava Johan. Jag säger att det inte är farligt och att jag snart kommer må bättre och att de får en rolig kväll hos Jeanette.
Kramar och pussar och när de ska åka så kan jag äntligen stiga ur sängen och gå ut och vinka till dem ute på vändplanen vid vårt hus.

Jag ber Krister tappa upp ett bad och ett glas whiskey åt mig. Och där i vattnet tillsammans med den avslappning som whiskeyn har så börjar äntligen spänningen i min kropp att släppa.

Dagen efter så är jag lugn, kolugn och inte ett spår av gårdagens ångest och panik finns kvar. Jag vet vad jag har att göra - ta ett fint avsked av min bror.
Vi gör oss iordning och så åker vi mot S:t Botvids Kapell.

Massor av folk har kommit och barnen kommer glatt springande mot mig när vi ser varandra.
De kommer nedifrån platsen där vi valt att begrava Johan och ropar
- Mamma mamma, vi har varit och tittat på hålet!!

Kajsa är en strålande sol i sin knallröda klänning. De är så omedvetna om sorgen och smärtan som hänger i luften. De springer och leker och skrattar.

Vi har handblommor med oss och vi har köpt en stor bunt med rosor som vi delar ut till dem som inte har.

En god vän till Johan har sagt att hon ville sjunga "Tears in heaven" för Johan men hon orkar inte. Hon gråter hejdlöst och kan inte säger hon.

Vi går fram till han kista som står framme vid altaret, prydd med ett stort hjärta av rosor som mamma har gjort och med ett fotografi av honom. Alla våra hälsningar gnistrar i silver och guld. Massor av blommor står runt omkring.

Jag har varit på många begravningar men denna är den svåraste. Jag gråter som aldrig förr, tårarna tar aldrig slut och det gör så ont.

Det har kommit familj från Finland och det är många nära som sen bär ut Johan ur kapellet och till hans gravplats.
Klockornas klang som ljuder för honom kommer jag aldrig att glömma och när jag vänder mig om och ser hela följet som sakta går efter honom denna underbart strålande sommardag...så förstår jag hur älskad och saknad han är.

Han sänks ner i myllan till sin sista vila, platsen där inget ont finns och vi kan slänga ner våra blommor och prästen slutför ceremonin.

Mamma hälsar alla välkomna till scoutstugan och tacosmiddagen som väntar och där ute så sjunker sakta verkligheten in.
Vi har begravt honom nu....nu är det över.

Jag väntar på att det ska kännas bättre, men känslan uteblir. Det känns inte bättre så som alla välmenande människor säger. Bara begravningen är över så blir allt bättre.

Det enda som jag känner är att nu börjar ju helvetet på riktigt. Inget att göra, ordna med....bara en lång raksträcka som är mitt liv utan min lillebror.
HUR ska jag orka fortsätta leva och vad är meningen med detta då?
Vad är meningen med denna tomhet?

Resten av mitt liv ska han fattas mig och inget kan ersätta honom eller lindra min smärta. Inget någon säger kan göra allt bra igen. Jag vill inte leva, känner jag.

På kvällen åker vi tillbaka till kyrkogården. Nu är hans kista täckt med jord. Den vita blänkande kistan med alla blommor och våra ord, syns inte längre. En prydlig lång hög av jord är skapad ovanpå marken. Alla blommor ligger ovanpå och vi läser alla hälsningar till honom. Mamma klipper sedan bort alla kort och band för att spara dem. Han är så älskad och så saknad.
Kommentarer (3)

Mer om Johan

Publicerad 2010-10-21 10:45:56 i Allmänt,

Mina dagar efter Johans död bestod alltså av att försöka hitta ett svar, försöka förstå - för det som hände, att han tog sitt eget liv - det var ofattbart.

Jag gjorde det jag måste, annars så gjorde jag inte mycket. Jag åt dåligt och jag sov dåligt. När jag kommit hem från mamma på kvällarna så tog våra egna rutiner vid. Mat, någon sorts umgänge, lägga barnen.
Och när de sov så tog jag på mig skorna och gikc ut och gick.

Varje kväll gick jag samma sträcka på 5 km. Jag gick nästan mekansikt för jag måste röra på mig.
Hade så svårt att vara stilla. Att sitta framför teven var uteslutet. Min man satt nere i teverummet och jag gick omkring på övervåningen.
Jag satt ner endast då jag skrev. För skrev gjorde jag mycket och ofta. Jag som tidigare gjort tappra försök att skriva dagbok men gett upp efter några kvälla, skrev massor och jag tänkte oavbrutet.

Min oförmåga att vara stilla berodde inte på att jag var rädd för det som skulle komma om jag var stilla en stund. Det var bara det att jag inte klarade av meningslösheten i att se på teve eller göra andra banala saker.

Jag kände en enorm tröst i att vara med barnen, krama dem och jag grät öppet, dolde aldrig att jag var ledsen.
De kom och tröstade men inte för att de kände att de måste för de kunde lika gärna fråga.
- Gråter du för Johan, mamma?
Och så hämtade de ett av sina bästa gosedjur och gav till mig och sa,
- Här, Kanin kan trösta dig för jag ska gå ut och leka. Och så fick jag en puss och kram och så försvann de.

Jag var alltid noga med att de aldrig skulle känna att de måste trösta eller att de skulle undra varför jag var ledsen. Jag kunde stå och laga mat när tåranra kom och då sa jag som det var, att jag tänkte på Johan och att det var svårt att låta bli att gråta för jag saknade honom så.

Jag blev väldigt självisk i min sorg. Jag kände instinktivt att jag måste få vara och göra det jag vill och känner när jag vill. Jag klarade inte av att känna några förväntningar på mig, om hur jag skulle sörja och hur lång tid det skulle ta.

Jag grät när jag var ledsen och det var inte mer med det och jag var inte rädd för att känna efter och ha ont.

Jag hade ring till min arbetsgivare på måndagen och sagt som det var, att min bror hade dött och att jag inte kommer på ett tag.
När en vecka hade gått så ringde jag till min husläkarmottagning och sa även där som det var. Att min bror hade begått självmord en vecka tidigare och att jag behövde blir sjukskriven.

Jag fick en tid direkt och sköterkan sa att jag skulle säga till direkt när jag kom så skulle jag få komma in på ett rum så jag slapp sitta ute i väntrummet.
Doktorn kom snabbt och jag sa att jag behövde ett sjukintyg för att jag inte klarade av att arbeta på ett tag.
Jag jobbade som dagmamma och för fanns inte alternativet att arbeta för att vara duktig eller för att fly undan det som hänt.
Jag ville inte på något sätt arbeta och ha ansvar för ett barn (jag hade bara ett dagbarn med särskilda fysiska behov) och inte kunna garantera att jag kunde göra mitt yttersta för att vara där helt och hållet och inte bara fysiskt.

Doktorn sjukskrev mig och så sa jag att jag ville träffa en psykolog. Jag behövde prata med någon om detta och han remitterade mig till vår psykmottagning.

jag var väldigt klar över vad jag behövde och jag fick snart en tid till psykologen. Det kunde jag både ha och mista för det mötet gav mig ingenting.
Jag gick där några gånger och jag märkte snart att terapeuten inte hade nån som helst erfarenhet av att träffa människor i sorg och smärta.
Hon tyckte jag skulle rita och börja långt nere i min barndom....

Jag sa att jag måste få tröffa andra som förlorat någon i självmord, för det måste ju finnas fler menade jag.
Finns det ingen förening eller nåt undrade jag.

Men hon hade ingen aning, så jag gick där i några veckor för jag fick i alla fall prata av mig allt som jag bar på.
Alla känslor och allt som gjorde ont.
Jag pratade mycket med min familj, mamma och systrarna men jag ville ju ha någon utomstående, någon som visste mer om detta och som kunde vägleda mig genom helvetet som jag befann mig i.

Vi började planera för Johans begravning. Mamma som är från Finland hade klart för sig att hon ville inte lämna över allt till någon byrå som skulle ordna för att underlätta för oss.
Hon ville göra detta själv, så mycket som hon kunde. Det var ju vi som skulle begrava Johan och vi älskade honom. Inte de.
Vi ville göra allt så som vi ville.
Idag är det väldigt vanligt med personliga begravningar. Men inte då för tretton år sen.

Så vi planerade mycket. Vi hade en byrå som var till hjälp med praktiska kontakter osv. Och hon som representerade oss var en mycket trevlig och sympatisk ung kvinna som helt var med på att vi ville göra så mycket som möjligt själva.
Bl a så frågade hon vid ett tillfälle om hon skulle betälla bärare.
- Vadå för bärare frågade mamma?
Och fick till svar att det var de som skulle bära kistan, vi skulle ha en jordfästning för Johan.

Aldrig i livet sa mamma, inga främlingar ska bära honom. Det gör vi i familjen. För det är ju så man gör i Finland.
Familjen och vänner bär till sista vilan. Inga inhyrda främlingar.

Vi kom också på att vi ville dekorera Johans kista med våra sista hälsningar till honom för vi ville inte ha ett bårtäcke.
Så vi fick helt sonika hem kistlocket och mamma köpte två tuschpennor i guld och silver och vi bad Johans vänner komma upp och skriva till honom på locket.

Sen så bestämde vi att vi själva skulle klä på honom hans kläder. Vi skulle själva ordna med bistättningen.
Mamma ville inte att någon som inte brydde sig om honom eller kände honom skulle klä på hennes son.
Hon hade ju fött honom och skött och klätt honom i hela hans liv och hon skulle göra det en sista gång, nu när han inte kunde klä sig själv.
Vi som älskade honom skulle ge honom vår sista kärlekshandling och ordna så han fick sin plats i kistan.

Allt detta som vi gjorde när vi planerade för att göra Johans begravning så bra som möjligt och till ett minne värt att bevara, det höll oss sysselsatta och det var meningsfullt.
Jag kände så starkt att man hyllar när ett barn föds och när personen sen dör så är allt så dystert och jag ville inte ha det så.
Johans liv hade inte varit dystert och han hade förgyllt våra liv så vårt avsked till honom skulle vara en hyllning till livet.

Det hade gått en månad sen han dog, när vi fick åka till Rättsmedicin på Karolinska institutet. Vi hade bett att man skulle sätta på honom en t-shirt och kalsonger. Dels för att han var en vuxen man och hade varit privat länge och för att vi inte ville behöva se de ärr efter obduktionen som fanns.
Kistlocket var med, för till bisättningen skulle Johans pappa, bror och farmor komma. Johans flickvän skulle komma dit tillsammans med Johans läkare.

Jag hade plockat famnen full av prästkragar från trädgården och jag bar med mig ett par blå babysockar som jag som tolvåring virkade i slöjden samma år som Johan föddes. Dem skulle han få med sig.

Det var en varm och solig dag och vi samlades på parkeringen en efter en.
Det var jag och mamma och mina systrar som skulle klä honom med hjälp av kvinnan från begravningsbyrån. Jag tror förresten att hon hette Malin, jag kallar henne så i alla fall.

Hon kom ut till oss och berättade hur det såg ut där inne, vad vi skulle möta. Hon berättade att Johan såg fin ut, sa att han inte var så förändrad. Det hade trots allt gått en månad.

Och så får vi gå in genom dörren i en liten hall och bakom en annan dörr visste vi att vår Johan låg. Vi skulle få se honom igen.
Tårarna bara rann. Malin öppnar och från hallen så ser jag min lillebror ligga på en rostfri brits.
Allt brister, det gör så ont och att träda in i det där rummet är det svåraste jag någonsin har gjort. Inget har gjort så ont i hela mitt liv.
Visst hade jag kunnat vända i dörren och stuntat i det men det fanns inte i tankarna. Jag skulle ju ta hand om honom nu och bädda ner honom i kistan för hans sista vila.

Det tog en stund innan jag kunde gå in men till slut så gjorde jag det.
Min levande glada och varma lillebror låg på en kall bår och det första som kom till mig var att, Döden klär oss inte.
Varför är det så många som gör detta mot sig själv?????

Han hade en vit tröja på sig och kalsonger. Hans ansikte var inte längre blårött som för en månad sen. Han såg nästan ut som vanligt.
Men iskylan var så påtaglig. Han var så kall och lite lätt fuktig. Han läppar hade nu blivit blå och han var mycket tunnare om fingrarna. Men han var min Johan.
Jag smekte hans hår och pratade med honom.

Många säger att när de ser en död människa så upplever de att han inte är där.

Men så är det inte för mig. Johan var ju där. Hans kropp som jag älskade, hans fysiska närvaro i rummet var så stark och jag är säker på att han även var med oss från den platsen han nu befinner sig på.

Vi började klä honom. Jag lyfte hans huvud och klippte en lock från hans hår i nacken. Jag behövde något fysiskt att spara. Kistan rullades in och vi hjälptes åt att lyfta honom i den. Jag strödde ut prästkragarna, la de blå sockarna i hans händer och mina barn hade ritat varsin teckning till honom. Dem fick han med sig.

Hela tiden så grät jag. Ibland gick jag ut och hämtade luft men ville inte lämna honom för länge. Detta var ju sista gången som vi skulle få vara med honom.

Sen så kom övriga familjen och flickvännen med läkaren.

Vi var många som tog adjö av honom och som skrev på kistlocket. Vi fotograferade honom.

När vi kände att vi var klara så smekte och kysste vi honom en sista gång. Jag la den brukliga vita duken över hans ansikte och så lyfte vi locket på plats.
Vi skruvade i alla skruvar själva. Såg till att allt var som det skulle. Nu skulle ingen tvekan kunna råda om att det verkligen var han som låg i kistan på begravningen. Vi visste hur det såg ut, hur han såg ut.
Vi hade gjort det sista vi kunde för honom.

Efterår har jag flera gånger fått frågan Varför, Var ni tvungna att göra detta, Men hur vågade du????

Jag behövde aldrig fundera på om jag skulle eller inte. Jag var aldrig rädd för att jag skulle se något äckligt som jag aldrig skulle sluta minnas. Jag ville göra detta för min egen skull och för Johan.
Jag älskar honom och ville inte att okända människor skulle röra vid honom som vem som helst. Han var ju vår!

Detta var det svåraste jag gjort men samtidigt det som jag är mest glad över att jag gjort. För jag missade inget, det finns liksom inget att ångra eller undra över. Jag har med alla mina sinnen varit med till slutet och begravt honom lika säkert som om jag skulle grävt ner honom själv.

Döden är inget skrämmande, inget onaturligt. Jag har hans hårlock i en liten glasburk med lock. I den stänker jag några droppar av hans parfym och ibland lyfter jag locket, drar in doften i näsan och smeker hårlocken.
Då är han där hos mig och jag kan känna hans armar i en björnkram.
Han är mig så fysisk nära då.

När vi alla kände att vi var klara på rättsmedicin så åkte vi till en mataffär och sen till parkerna vid Karlbergs slott. Där hade jag, mamma och systrarna picknick.
Vi ville vara tillsammans innan vi skildes åt.

Det var den märkligaste dagen i mitt liv tror jag. Jag var lycklig över att jag fått se min bror igen och samtidigt så olycklig över att det nu var över.

Det var definitivt och snart skulle vi begrava honom.








Kommentarer (5)

Johan

Publicerad 2010-10-18 12:58:57 i Allmänt,

Några dagar har gått sen jag skrev inlägget som handlade om dagen då han dog. Det var ett jobbigt inlägga att skriva, men samtidigt så kände jag i händerna att jag måste bara göra det.

Jag grät floder och de senaste dagarna har Johan varit i mina tankar, så gott som hela tiden. Han har "poppat" upp vad jag än har gjort. Så snart en stund av tystnad eller en paus har uppstått så har han varit där.

Vi har städat en del i helgen, rensat i skåp och lådor och jag hittade två gamla aftonbladet, de har skrivit om denna händelse, för jag skrev ett brev till vår statsminister några dagar efter att Johan var död.
Jag tyckte att Göran Person skulle få veta vad som kan hända med ungdomar, som inte får chansen att komma in i samhället, få studera det de vill, jobba och börja sina liv som vuxna.

Vi visste alla att Johan inte mådde bra. Han var deprimerad och orkade inte gå till skolan. Vår mamma försökte med allt hon kunde att hjälpa honom och uppmuntra honom.
Jag pratade ofta med honom och vi kom överens om att jag skulle ringa honom på mornarna, för att på så sätt hjälpa honom att komma iväg och upp ur sängen.
Han skulle komma hem till oss och jag skulle grädda pannkakor till honom. Vi skulle göra roliga saker tillsammans så att han hade nåt att göra.
Han var så ledsen och nere.
Han gick på estetiska programmet på gymnasiet, där trivdes han och han var en kostnär. Allt han tog i, det kunde han göra. Han ritade, målade, skulptrerade. Han lärde sig spela orgel utan noter, han lärde sig åka slalom genom att se på teve. Han jonglerade och han åkte skateboard. Han var skatekungen i Trångsund.
Alla såg upp till honom och han var älskad av alla. Han hade så många kompisar och vänner, han hade familj.

Men det räckte inte. Han orkade inte. Mamma frågade en gång om han kunde gå med på att gå till doktorn om hon ordnade en tid. Ok sa han.
Och mamma började ringa - hon tog telefonkatalogen och ringde namn efter namn och till sist fick hon  hjälp.
Johan var 20 och myndig, då är det som förälder inte lätt att få hjälp till sitt barn, för personen ifråga själv ska söka hjälp.
Men han fick en tid och kom till Agneta som var psykiater. Vi frågade såklart hur det gick, och fick till svar att det gick bra.
Johan fick medicin - Zoloft - som är ett SSRI preparat, alltså antidepressiva tebletter. Sen blev Agneta sjuk eller så åkte hon på semester, jag minns inte.

Men jag minns att ingenstans fick han eller mamma info om att när man äter den här typen av medicin så ökar risken för självmord drastiskt, för man mår alltid mycket sämre i början av behandlingen.

Men ingen visste något och kanske var det, det som hände med Johan. Vi vet inte varför han bestämde sig just den där natten. Vi vet inte hur han mådde.

Vid ett tillfälle långt tidigare hade min mamma frågat honom.
- Johan, mår du så dåligt att du skulle kunna ta livet av dig?
- Aldrig, blev hans svar.
Jag vet inte om mamma vid det ögonblicket kände sig trygg. Hon frågade och fick ett svar. Vad mer kan man göra?

Efter hans död så åkte jag hem till mamma varje dag, jag vet inte i hur många veckor jag gjorde det. Jag vet att Krister var hemma ett tag och tog hand om barnen, skött "marktjänsten" och jag tog pendeln till Trångsund.

Varje dag gick jag igenom Johans saker, gång efter gång - alltihop, varje dag. Hoppet om att hitta något som förklarade detta, hitta svaret på frågan - VARFÖR -  var drivkraften. Varje dag hoppades jag att det skulle uppenbara sig.
Vi gick igenom han skåp och lådor, det han skrivit i datorn...allt vi kunde tom papperskorgen.
I den hittade vi ett brev från Åsö Gymnasium.

Johan hade sökt in på en datalinje av något slag där för han ville utbilda sig till något och gillade datorer och var duktig på det. Han insåg att han inte kunde arbeta med sin konst och försörja sig för han ville ju flytta hemifrån, bilda familj så småningom. Så han letade utbildningar i hela Stockholm och hittade vad han ville göra på detta gymnasium.
Brevet från skolan meddelade att han inte kom in för att hemkommunen (Huddinge) inte ville betala utbildningen.
Det brevet var daterat samma dag som Johan tog sitt liv och vi tror att det var droppen, som fick allt att rinna över.

Jag var arg och på tåget mellan Spånga och Trånkan så började jag skriva.....ett kvitto var det enda papper jag hade men där började mitt brev till vår Statsminister.....


Bäste Göran Persson                                                                               1997-05-27

För fyra dagar sen miste jag min lillebror. Han var tjugo år gammal och bestämde sig för att avsluta sitt liv.
En ung stark och frisk människa som borde haft en ljus framtid i sikte.
Men det enda han såg var mörker, kolmörker utan möjligheter till att få ett arbte, kunna flytta hemifrån eller skapa sig ett eget liv.

Ska våra ungdomars livslåga få släckas - eller ens aldrig få tändas - innan den fått brinna med en stark klar låga?

Det sägs att statistiken över ungdomars självmord bara ökar. Skrämmer inte det dig?

Vi bombarderas med nedskärningar. Ingenting får kosta. Barnomsorgen är för dyr, skolan är för dyr. Alla resurser dras in och sen förfasar vi oss över att ungdomarna är hårda, kalla och bittra.

Ni säger att barnen kostar för mycket, men vilka möjligheter får de att kunna betala igen sitt "lån" till staten när alla vägar stängs?
Varje arbetslös, varje sjuk, varje självmord är ju en ren förlust.

Hur ska en människa kunna känna sig värdefull, känna sitt människorvärde om han aldrig får en chans att visa vad han kan? Aldrig får en chans att visa vad han vill?

Min bror hade till hösten sökt kurser i data till ett gymnasium. Samma dag som han tog sitt liv fick han besked att han fått avslag på alla kurser, och orsaken var att hans hemkommun inte ville betala.

Jag läste nyss om ditt "lilla" lönelyft till sommaren och att någon t.o.m tyckte att du borde få mer.
Du måste känna dig stolt över att veta att du är värd så mycket pengar.
Skäms på dig, skäms och känn skuld.

Varför låter du inte alla som vill, gå i pension vid tex 55 års ålder. Släpp in våra unga i arbetslivet, som kan och vill förbättra allt som vi har förstört. Finansiera detta med deras a.kass. Låt de äldre få ett lugnt avslut, få tid att leva och ägna sig åt livet och varandra.

Min bror är en siffra i statistiken för dig, men vi som är hans familj kommer aldrig att låta honom bli det.
Hans korta liv ska inte ha varit förgäves.

Jag vill nu att du fattar pennan. Du och ingen anna ska svara mig och alla andra vad Du tänker göra för att våra ungdomar ska få sin framtidstro tillbaka och kunna känna hopp om livet.

Du är vårt lands statsminister och är skyldig oss detta.

Jag har även skickat kopior av detta brev till våra dagstidningar.

Och vi kräver att Sverige och övriga Europa ska sluta med denna utrotningspolitik. Där de gamla och svaga, sjuka och medellösa dör i brist på vård, resurser och framför allt medmänsklighet.

Vi väntar på ditt svar, Sveriges Statsminister Göran Persson.

Och till sist, kan du säga mig. Hur mycket var min bror värd? Du som både räknas och räknar i kronor?


Vi funderade mycket på hur vi skulle kunna lämna detta brev till Göran och så föll det sig så att på Norra Latin skulle dåvarande finansminister Erik Åsbrink tala, och vi förstod att det skulle bevakas av pressen.

Så när han talat klart så tågade vi resolut fram till honom och överlämnade brevet som han måste vidarebefordra till Statsministern - och pressen och teve bevakade detta.

Och när brevet var överlämnat så ville Aftonbladet skriva om oss och de kom hem och gjorde ett reportage om Johans självmord. Tv4 kom de också och gjorde intervjuer, unge Jesper Börjesson var den vi träffade flera gånger. Han var oerhört tagen av vår berättelse.

Tv4 chefen Jan Scherman bestämde sig för att själv bevaka Görans svar till oss och de gjorde ett reportage när svaret kom.

För jag fick ett brev från Göran - maskinskrivet men underskrivet av honom själv i blått bläck.


Ann-Christin                                                                                     1997-06-04

tack för ditt brev. Jag beklagar djupt att du förlorat din bror och hyser full förståelse för att din familj känner djup sorg, saknad och vrede. Att en ung människa tar sitt liv är en oerhörd tregedi.

Du frågar vad jag tänker göra för att ge ungdomarna framtidstron tillbaka. Den viktigaste insatsen vi kan göra är att skapa goda förutsättningar för att få ner arbetslösheten.
Jag är fullt medveten om vilken påfrestning det är för framförallt många unga att känna att deras kompetens och kreativitet inte kommer till någon nytta.
Arbetslöshet är ett slöseri med både enskildas och samhällets resurser.
Att bekämpa arbetslösheten är därför regeringens allt annat överskuggande uppgift.

Ett av de förslag vi lämnat, och som du också tar upp i ditt brev, är att erbjuda en förtida pension till äldre arbetstagare om arbetsgivaren istället anställer en yngre arbetslös.
Vi satsar också på en andra utbildningsrevolution i Sverige, med 200 000 nya platser i högskola och vuxenutbildning.
Därtill har vi försökt göra arbetsförmedlingens arbete mer flexibelt och anpssat efter de individuella krav som de arbetslösa ställer.
Jag lovar att försöka göra mitt yttersta för att inte stela regler ska förhindra enskilda att få den hjälp de behöver.

Jag vill också ge en kommentar till det du skriver om nedskärningar i bland annat barnomsorg och skola. Jag delar helt din uppfattning att dessa verksamheter är mycket viktiga för att ge de unga goda förutsättningar att lyckas i livet.
Jag har aldrig hävdat att barnen kostar för mycket pengar.
Tvärtom så har regeringen nu när vi lyckats få ordning på Sveries ekonomi anslagit pengar till att förbättra skolan, omsorgen och vården. Detta gör vi bland annat för att förbättra barnens möjligheter att få en bra start i livet.

Avslutningsvis vill jag uttrycka min förhoppning att ni så småningom ska återfå glädje och framtidstro. En älskad familjemedlem kan aldrig ersättas, men jag önskar ändå att ni ska kunna känna värme och tacksamhet för dem tid ni fick tillsammans.

Med vänliga hälsningar

Göran Persson



Och vad som är anmärkningsvärt är att Huddinge kommun plötsligt fick en hiskeligt massa pengar - öronmärkta -som skulle bekosta enskilda individers utbildning i andra kommuner.

Vad vi kände när svaret kom är mycket blandat. Tacksamhet över att han faktiskt svarade samtidigt som det kändes som klyschor. För det som det pratades om i media var just alla nedskärningar och jag själv som jobbade i barnomsorgen märkte av detta. Hela tiden pratades det om besparingar och politikerna i teve lovade vitt och brett, men ingenting hände.
Och fortfarande idag, tretton år senare så tar unga livet av sig för att de inte orkar leva. Samhällets hårdhet och utrotningspolitiken fortgår i en än snävare skala.

Varför jag egentligen skrev detta brev, kan jag nog inte svara på. Inte heller var jag fick modet ifrån men jag var nog så arg, jag var i sorg och kände att det bara måste vara nog nu.
Ingen kan ställas till svars för Johans självmord, men det är vårt samhälle som måste förändras och bli ödmjukare och mänskligare. Det måste förändras så att människor har en chans att leva och verkligen känna att det finns hopp.

Inget av detta förändrade faktum att vår Johan var död. Han blev en siffra i statistiken för alla andra utom oss som älskar honom. Vi hade bara att börja vår resa i livet utan honom. En resa som kom att bli en av de avgörande för min del.

Vi hade bara att försöka lappa ihop allt som gått sönder och försöka förstå, det ofattbara. Att han inte längre fanns hos oss och att vår kärlek inte räckte till. Det räckte inte att vi älskade och försökte göra allt vi kunde och visste under de omständigheter som rådde då.

Han dödade sig själv ändå.














Kommentarer (4)

Johan - min döda lillebror

Publicerad 2010-10-15 11:12:13 i Allmänt,

Jag tänker skriva om hur det var att mista min lillebror. Han begick självmord för tretton år sen och då var han bara tjugo år ung.

Orden pockar på och rinner ut i mina fingrar, troligen är det pga veckans självmordshändelse och reportaget som jag och mamma var med i, i expressen. Jag måste bara skriva nu.

Johan, min älskade älskade lillebror finns ju fan inte längre. Och det gör så himla ont. Tretton år är lång tid och jag har slutat att söka svaret i varför han gjorde det. Jag har slutit fred med denna fruktansvärda händelse och jag är lycklig och mår bra i mitt liv.

Men det kommer aldrig att sluta göra ont. Det är som en kronisk smärta man måste leva med för det finns inget läkemedel eller något man kan göra för att få den att försvinna.

Det jag skriver nu kommer direkt ur minnet, för trots att många år har passerat så är det glasklart. Om jag lägger ut dikter eller texter så är det såna som jag har skrivit tidigare för jag började skriva iom denna händelse.
Aldrig för hade jag hållt en penna i handen och kunnat skriva ner något.


Telefonen ringer den där morgonen, fredagen den 23 maj -97. barnen har varit sjuka hela veckan och mår äntligen bättre. Vi ser fram emot en skön fredag i det fina majvädret och de sitter i pyamas och äter frukost vid niotiden då det ringer.
- Annika, du måste åka hem till mamma för Johan är död, han har tagit livet av sig, hör jag min syster Jeanette nästan skrika i telefonen när jag svarar.

Där i det ögonblicket, under den korta korta tid som det tog för mig att höra vad hon sa, så kort tid att man nästan inte kan mäta det. Där förändrades hela mitt liv.
Hon sa att hon och Vincent (hennes fästman) var på väg dit.

Vi la på och jag ringde upp min man Krister som jag var gift med då. Sa att han måste komma hem för att köra mig till mamma för Johan var död.

Vår bil stod ute på uppfarten men jag bara skakade och insåg att jag inte skulle kunna köra dit själv och jag kunde ju inte ta med barnen dit så han måste komma hem och köra mig och sen ta hem barnen.
Kajsa var 4 år och Martin var 8.

Mina älskade ungar hade suttit och hört vad jag sagt och de såg oförstående ut och jag berättade att jag måste åka till mormor för att Johan är död.
Martin frågade direkt hur, undrade om han hade blivit mördad.
Men jag sa att jag inte visste, kände att jag just där och då inte kunde berätta något för dem som jag knappt förstod själv.
Jag tänkte att det skulle få vänta till kvällen när jag kom hem.

I mitt förvirrade tillstånd så försökte jag greppa vad jag behövde göra innan vi kunde åka.
Klä på mig såklart och barnen satt ju i pyamas och hade inte ätit klart.
- Ät upp kläderna, sa jag, och de tittade ännu mer undrande på mig.

På nåt sätt fick vi alla falla på oss kläder och en lastbil stannade utanför huset och ut hoppar Krister. han hade fått skjuts av en kollega på jobbet.

Och nu kunde vi sätta oss och åka mot Trångsund där mamma bodde med Johan och vår lilla syster Johanna.
Vi bodde i Spånga så det var att åka genom stan.
Det tog så lång tid och jag tänkte massor, försökte greppa situationen och plötsligt slog det mig.
Tänk om de kommer och tar Johan därifrån innan jag har hunnit fram. Det fick inte ske så jag ringde upp mamma och sa att jag satt i bilen och att de inte under några omständigheter fick ta Johan därifrån.

På nåt sätt visste jag att han var hemma fast ingen egentligen sagt till mig att han hade dött där.

När man åker Essingeleden mot Årsta så kör man under tågspåret vid partihallarna. Där har jag åkt hundra gånger och aldrig förr eller efter denna dag så har jag sett det jag såg då.
På håll när vi kommer ner för backen ser jag ett stort svart ånglok närma sig tågbron som går över vägen.
Det ryker otroligt mycket från loket, ett stort vitt moln och det tuffar fram oerhört sakta.
En overklig suggestiv bild. Det svarta tåget som är omgärdat av vit ångrök och inte ett ljud hörs ifrån det. 
Och just när det når mitten av bron så åker vi under den.
Jag vet då att jag alltid kommer att minnas denna bild av tåget.

Och den har etsat sig fast i mitt minne och alltid när jag kör den vägen idag, vilket jag numera gör varje vecka - så ser jag ångloket för min inre blick. Jag tittar alltid efter det och undrar hur det skulle kännas om det plötsligt bara var där igen, på samma plats just när jag åker där.

I Trångsund så kör Krister fram till porten, utanför står en ambulans och jag förstår att den är för Johan.

Jag säger hejdå till Krister och barnen och går in och tar hissen upp. Den går sakta och jag skakar mer och mer.

Jag sliter upp ytterdörren och går in i lägenheten samtidigt som jag tar av mih jackan och skorna i farten. de sprids efter mig.
Jag ser ingen i lägenheten, bara en ung ambulanskille som liksom står upptryckt mot en vägg i hallen.
Då hör jag hur mamma gråter i köket, hon pratar med någon men jag ser henne inte. jag hör även hur någon pratar i ett annat rum men jag vet inte med vem.

Johans dörr är stängd och jag går fram och just som jag lägger handen på handtaget så tvekar jag. Det slår mig att jag inte vet hur han har dött. Jag vet inte vad som kommer att möta mig när jag slår upp dörren. Jag har aldrig sett en död människa förut.
Men min tvekan är inte lång, jag tänker bara att det är ju ingen annan än Johan som är där inne. Inget monster, bara Johan, hur han än har dött.

Så jag öppnar dörren och där ligger han framstupa i fotänden av sin säng. han har suttit upp och liksom fallit åt sidan.
Då rusar jag fram och faller på knä bredvid honom, omfamnar honom och börjar prata.
Jag smeker hans hår och säger att allt är bra nu, jag är där.

Min fina fina glada lillebror med guldhåret och glitter i ögonen är onåbar. Han är död och kall.

Så står plötsligt en polis i dörren och säger till mig att jag inte får vara därinne än, för de väntar på att teknikerna ska komma.

Jag går ut och frågar vad de ska göra och han säger att de ska undersöka lite och utesluta mord.

Jag inser att hela lägenheten är full av folk. Jeanette har kommit, poliser, ambulansmännen, en sköterska.

Jag hittar mamma och frågar henne om vad som hänt.

Hon hade gått upp som vanligt denna fredag och såg då att Johans dörr var öppen, vilket den aldrig var annars.
Då får hon en aning om att nåt är fel.
Och går in i hans rum, där ser hon honom ligga på sängen och förstår att han är död. Hans hund, en stor svart blandras ligger intill sin husse och när mamma sträcker fram handen för att röra Johan så hugger hunden mamma i handen och så lägger den sin tass på Johan.
Hon tar då sin andra hand och stoppar snabbt in den under hans mage och känner att där är han ännu varm.

Det ringer på dörren och det är sköterska som ska komma upp och ge vår mormor som bor där, en vitaminspruta av nåt slag.
Så mitt i allt detta så finns en person som yrkesmässigt kan hjälpa till. Och hon stannade hos oss hela dagen sen och gjorde praktiska saker.

Mamma ringer till Johans flickvän och berättar, hon ber henne ta med sin pappa och komma för att hjälpa till att ta bort hunden från Johan. De kommer och övermannar honom och han tar med hunden hem till sig. Hunden är mycket upprörd och inte alls villig att lämna sin husse.

Teknikerna kommer och jag frågar än en gång vad som händer, vad de ska göra. Hela tiden är jag lugn även om jag skakar inombords och i händerna. Poliserna vänder sig till mig och informerar och så, alla andra gråter bara.
Jag är törstig och dricker vatten och jag skakar så att glaset nästan slås sönder mot mina tänder.

Så är de klara och vi får gå in till honom igen. Nu har de flyttat honom så att han ligger som man ska i en säng, de har lagt på hans övekast på underkroppen och nu ser jag hur missfärgat hans ena ansiktshalva är. Han är röd och blå som om han blivit slagen och jag frågar varför.
De säger att när han dog så blev det en blodansamling just där eftersom han låg med aniktet nedåt.

Jag hör hur en polis frågar mamma om de nu kan ringa efter en transport. men hon reagerar häftigt och säger att de inte får ta honom än.
Han pappa har inte kommit med hans farmor och farfar.
- Vi är inte klara, säger hon.

Polisen föreslår då att de ska ringa efter akuta jourteamet som kan vara hos oss för de måste åka nu och sen kan de ringa efter transport när vi vill.

Så blir det.

Nu går jag in till Johan igen och knäböjer vid hans säng och då kommer mina tårar. Jag gråter som jag aldrig har gjort förr och med mitt huvud lutat mot hans mage så säger jag om och om igen förlåt, förlåt, förlåt.....

Jag ber om förlåtelse för att jag inte kunde hjälpa honom, för att jag inte kunde göra honom glad igen.

Jag gråter och till slut så tycker jag mig känna och se hur hans mage rör sig upp och ner i andning. Jag måste hejda mig och lägga handen på hans mage ordentligt och då inser jag ju att han inte alls andas.

Det kommer och går en massa människor in och ut ur hans rum hela tiden. jag sitter nu på en stol som jag ställt bredvid honom och jag håller hans hand. Vill värma den så att mitt liv går från mig till honom och sprider sig i hans kropp igen.

In i rummet kommer två kvinnor som jag inte känner igen. De presenterar sig vid namn och som akuta jourteamet och jag presenterar mig själv, tar i hand utan att släppa Johans och så presenterar jag honom.
- Det här är min lillebror Johan, säger jag.
Och de ler och nickar till honom.

De sätter sig hos mig och vi pratar. De säger att de ska vara hos oss tills vi är klara och har bestämt när de kan ringa efter hämtning av honom.
Jag vill inte att de ska ta honom, då kommer han ju försvinna känner jag.
Och jag är rädd för att de ska lägga honom i en svart säck med dragkedja på och säger att det får dom inte göra.

Men de lugnar mig och talar om att så blir det inte, han får åka på en vanlig bår och i en vanlig ambulans säger de.

Hela dagen sitter jag hos Johan, jag tittar på och läser det han har skrivit.
För han har gått omkring i sitt rum och skrivit på alla väggar. Han har skrivit avsked till sina vänner, uppmuntrande och glada kommentarer till dem.
på ett ställe står det Lukas rular    Lukas är hans hund och eftersom dörren var öppen så tror jag att han nånstans tänkte att om Lukas hämtar hjälp så är det så han bestämmer (rular=rules) Men det får vi aldrig veta.
Han har skrivit på sitt golv med en tjcok silverpenna. Där står ett avsked till oss alla i familjen.

Älskar er alla
Det är inte erat fel
Kime=Trött

Han kallade sig för Kime på nätet, det var hans nickname. och många kände honom under det namnet.
Den där pennan ligger nu i en låda här hemma hos mig. Jag har aldrig tagit av korken, ett hundhår sitter fastkilat och jag vet att denna penna är den sista han skrev med. Och han skrev till oss.
I stereon låg en CD skiva, den har jag oxå hemma. Den sista skivan han lyssnade på.

På tagnentbordet ligger ett handskrivet brev, även det ett avskedsbrev men ingen förklaring. Han säger bara att han älskar oss och ändå så orkar han inte vara kvar hos oss. Kärleken räcker inte till för att hålla honom vid liv.

I Johans rum den dagen, med honom liggandes död på sin säng så kommer det till mig att jag nu förstår detta led likvaka, som man har i många andra länder.
Man sitter hos sin döde familjemedlem och man tar avsked, länge. Man gråter och man tar in det som hänt, med alla sina sinnen.
Jag mådde bra av att sitta hos honom. jag vet att jag hade inte klarat att de tog honom med sig direkt och sen så är han borta.

Nu var han kvar hemma hos oss som älskar honom och det kom folk hela tiden för att ta avsked och se honom en sista gång.

När vi framåt eftermiddagen var utmattade och kände att det var ok att de hämtade honom så ringdes det efter en bil.

Båren och männen som skulle bära, stod i hallen och väntade medans vi skulle få ta ett sista avsked.

Jag står i hans rum vid fotänden av sängen då mamma går fram till honom. Och det ljud som jag hör komma ur hennes strupe är ett gutturalt primitivt ljud jag aldrig har hört förut. Det låter som ett djur som skriker i ångest, och det slår mig lika säkert som ett slag i magen.
Herregud, hon ska säga hejdå till sitt barn, till sitt döda barn och hon kommer aldrig mer att få se honom.
Det är hennes barn!!!!!! Och jag kan inte göra ett endaste dugg för att trösta henne. Inget jag säger eller gör kommer hjälpa henne.

Hon gråter högt och ljudligt, omfamnar honom och kysser hans ansikte. Till slut släpper hon honom och någon hjälper henne till sängen.

Vi tar alla en och en farväl av honom och det är fruktansvärt att detta är sista gången som jag får se och krama min lillebror. För han ska aldrig mer komma tillbaka.

Vad vi inte visste då i den stunden, var att vi skulle få se honom igen, en månad senare.
Vi trodde detta var det sista avskedet.

Och så är han borta, kvar är hans skor och jacka. Alla hans saker och hans rum. Men han kommer aldrig mer att komma in dit eller sitta vid datorn eller jonglera för oss eller berätta vitsar som får oss att skratta.

En hel dag har gått. Jag behöver åka hem för jag är intill döden trött.
Jag ringer inte efter Krister som jag känner inte ska behöva dra ut barnen igen.
Jag ringer till Ruth. Hon är vår granne och jag vet att hon kommer att hämta mig och jag hinner knappt berätta vad som hänt så har hon bilnycklarna i handen.

Bästa bästa fina Ruth från Östersund, som jag tillbringat så mycket tid med och pratat så mycket om livet med. Hon har förlorat sitt första barn, och hon berättade så gärna om honom och vi gick ofta över till varandra och satt vid köksbordet och pratade, skrattade och grät.
Ruth kommer och hon gråter med mig. Hennes tårar rinner när jag berättar vad som hänt.
Ruth är den enda som gråtit med mig, bortsett från min familj och de som kände Johan. Ruth var aldrig rädd för hon hade själv mist till döden.
Ingen annan har kunnat/vågat/velat gråta med mig, utan mött mig med tystnad.

Väl hemma så vet jag att barnen kommer överösa mig med frågor. Jag funderar på vad jag ska svara och bestämmer att säga nästa som det är.
Jag har aldrig varit för att undanhålla saker för barn eftersom jag vet att fantasin då blir så mycket värre än verkligheten.

Så jag berättar att deras morbror var sjuk. Han var sjuk på ett sånt sätt att man aldrig känner sig glad och han trodde inte att han någonsin kunde bli frisk och glad igen.
Därför tog han starka medicintabletter och när man tar för många tabletter av fel sort så kan man dö. Och det var just det Johan gjorde. Han trodde att medicinen skulle hjälpa honom.

Och jag berättade för dem att man aldrig aldrig någonsin får ta mediciner som man inte vet hur de fungerar och att man alltid kan få hjälp hos doktorn att bli frisk när man är så sjuk som Johans var.

Detta har vi pratat om så många gånger under hela deras uppväxt för att de aldrig ska glömma det viktiga, man kan alltid blir frisk och må bra. Och ju äldre de har blivit så har de fått veta mer och idag vet de att han begick självmord. Och jag kan inte nog framhålla att det aldrig är en utväg.

Detta var nog den längsta och svåraste dagen i mitt liv. Jag har gråtit floder och har fått ta många pauser, nu när jag har skrivit och allt känns som om det vore igår. Känslorna är så starka och även om de gör ont så är de inte outhärdliga idag och jag är ok med att gråta och ha ont. Jag vet ju att det är så här mitt liv är idag. Saknaden efter honom är ju en del av mitt liv som jag lever med.




















Kommentarer (4)

Yrsel å Illamående

Publicerad 2010-10-14 10:22:07 i Allmänt,

Känner mig bättre idag, ansiktssmärtan är något aningen mindre och det gör mycket för mitt välbefinnande.

Gårdagkvällen gick jag mest och vankade osaligt. Hade svårt att sitta stilla men blev totalt slut av att gå omkring. Det är så att man liksom inte vet vart man ska ta vägen när man har så ont hela tiden, när det inte hjälper att ta en tablett eller vila eller röra sig. Inget hjälper eller lindrar.
Värken är bestående oavsett vad jag gör i både ansträngning och viloläge.

Jag såg i Magnus ansikte och hans blick att han ville göra något för mig, trösta mig för jag var lite ledsen, men det finns inget han kan göra i dessa lägen. Inte ens trösta mig genom att krama och hålla om mig för det gör allt ännu värre.
Min hud skriker av smärta vid beröring och jag håller mig långt ifrån honom så att han inte ens av misstag ska råka röra mig.
Helst av allt vill jag ju krypa in i hans famn och söka tröst och närhet, känna kärlek som övervinner det onda.
Men istället måsta jag undvika närhet.
Det är så illa att om vi är intill varann och han lyfter handen så ryggar jag tillbaka som om jag vore strykrädd.
Vet hur ont det gör och jag är skiträdd för beröring i dessa lägen, jag kan ju inte ens röra mig själv i ansiktet eller tex klia mig på armen.

Men som sagt, jag är något bättre idag så jag hoppas att "skiten" flyr sin kos snabbt  :-)

Det är när såna här sämre perider håller i sig länge som jag kan tappa sugen och känna misströstan och må dåligt.
När jag får kämpa med svåra smärtor i många dagar och när det tar lång tid att vila mig till ork igen.

I slutet av sommaren -08 så hade jag åkte ner till Magnus en torsdag. Han jobbade på fredan och jag låg kvar i hans säng och sov.
När jag vaknade och steg ur sängen så kastades jag mot väggen där i sovrummet. Hela rummet gungade och jag var jätte yr i huvudet.
Jag kunde inte gå ordentligt utan vinglade fram och när jag satte mig på toalettstolen så ramlade jag av den.

Det var som om det var orkan i skallen, det gick bara runt.

Jag blev orolig såklart för detta var inget jag känt av dagen innan utan jag bara vaknade och steg upp och så var yrseln där.

Det lugnade ner sig lite och jag kunde gå bättre när jag var upprätt. Men att röra huvudet satte igång orkanen och snurrandet började direkt. Så jag försökte att inte göra några vridningar alls.
I sängen hände det varje gång som jag vände mig, det snurrade till och jag fick ligga blick stilla tills det ebbat ut.

Jag mådde fruktansvärt illa för jag har så lätt att bli åksjuk och kan knappt¨åka hiss eller vara på en brygga utan att må illa och åker jag båt så behöver jag piller eller plåster.

Detta höll i sig väldigt länge och jag var orolig för att det hänt nåt i hjärnan på mig som orsakade yrseln så jag ringde min doktor.

Jag fick en tid och min pappa körde in mig.

- Du kan inte röra huvudet alltså utan att bli yr?, sa dr Fredrik.
Jag var helt slut efter dessa veckor av yrsel och illamående och kunde bara säga att jag var livrädd för att jag fått nåt nytt i huvudet

Han la händerna på mitt huvud och bad mig röra ögonen och så frågade han en massa.
Sen sa han att han trodde att jag hade fått kristallyrsel eller kristallsjukan, som man oxå kallar den.
Han var tämligen säker och som den himla tur jag hade så hade han en riktigt bra örondoktor i rummet intill som han hämtade.

Hon kom in och höll mitt huvud i sina händer, skakade det och så kollade hon ögonen och så pratade de lite med varandra.

Hon kom fram till samma sak och sa att hon kunde fixa det åt mig. För jag hade kristallyrsel.
Det är små kristaller som ska ligga i botten av de olika båggångarna i öronen, som kommer i rörelse och då orsakar de denna kraftiga yrsel, men genom att vrida huvudet efter ett särskilt möster så kan man "tvinga" ner kristallerna dit de ska vara och på så sätt få bort yrseln.
Dessa manövrar som man vrider huvudet efter kallas för Epleys eller Semonts, efter de som kom på manövrarna.

Så jag fick lägga mig på sidan på en brits och så höll örondoktorn mitt huvud och så instruerade hon mig hur jag skulle röra kroppen efter hur hon vred mitt huvud. När det var klart så hade jag rört mig från att ligga på höger sida - för det var där som kristallerna hade lossnat kom båda läkarna fram till eftersom det alltid var värre när jag vred huvudet åt höger - till att ligga på vänster sida och slutligen sätta mig upp.
En papperskorg stod redo för mig att spy i för efter denna manöver så mår man genast först sämre och jag hade även fått medicin mot illamåedne för att jag skulle kunna åka hem.

Hon sa att om man är alldeles nyinsjuknad och gör denna manöver så låter man patienten ligga kvar på sjukhuset en natt för man blir så fruktansvärt sjuk i illamånde.

Och jag mådde illa, om jag gjort det förr i livet så var det inget mot nu. Skakande gick jag ut till pappa och han visste precis vad jag nu gick igenom för han hade själv fått göra detta när han led av yrsel tidigare.

Han körde mig hem och jag satt med ansiktet i sjukhusets kräkpåse. Väl hemma så kastade jag av mig skor och ytterkläder och knäböjde vid toan och spydde inälvorna ur mig.
Jag var så sjuk!

Men detta gick tack och lov över på ett par dagar och jag mådde bättre.

Öronläkaren sa att jag kunde kanske komma att behöva att göra denna manöver en gång till men då kunde jag göra den hemma eftersom jag nu visste hur man gjorde. Ofta behöver man göra den två gg sa hon.

Och efter ett par veckor när jag och Kajsa var ute och gick så kastades jag åt sidan av vägen helt plötsligt för då kom det tillbaka.
Jag klängde mig fast vid henne för jag kunde inte gå och hon hjälpte mig hem.

Hon var jätterädd och mår mycket dåligt när hon ser mig så hjälplös.

Men väl hemma så vilade jag bara tills det värsta lagt sig och sen gjorde jag rörelserna själv på min säng.

Sakta men säkert så försvann denna kristallyrsel men dessvärre får jag räkna med att den kommer tillbaka nån gång i livet för har man en gång fått det så drabbas man med alla säkerhet igen.
Och när jag drog mig till minnes så vet jag att jag sökte läkare akut för massor av år sen för jag hade så svår yrsel, just som denna och när jag frågade läkaren om varför man inte då visste vad det var och hur man skulle bota så sa hon att för tio år sen hade inte manövern uppfunnits och man hade så lite kunskap om detta.

Även om den värsta yrseln försvann så hade jag kvar yrsel och illamående.
Och det är så med dessa sjukdomar som tex MS att man närstan jämt har yrsel och balans svårigheter.
Jag kan idag tex knappt dammsuga för detta att röra sig upp och ner för att flytta möbler eller dammsuga under sängen, gör att jag blir svårt illamående.
Att plocka ur eller i saker i lådor eller en väska, från en kundvagn upp på bandet, det ger samma affekt. Alltså många huvudrörelser. Jag blir yr och mår kraftigt illa.

När jag pratade med min neurolog om detta så sände han en remiss till öronkliniken på ks för en utredning.

Jag fick komma dit och sitta i en stol med ett par särskilda glasögon på mig. De var helt svarta och jag såg inget men mina ögon syntes på en monitor och så rördes stolen jag satt i, i olika lägen och läkaren läste av.
Så fick jag komma tillbaka för en större undersökning och göra en massa olika test i mörka rum, med ljus, med rörelse, med ljud......och slutligen skulle jag ligga ner och man skulle med kraftigt tryck spruta in varmt vatten i mina öron. Ett i taget och jag fick veta att jag skulle på mycket illa under kanske max en minut och sen skulle det gå över.

Ok tänkte jag och förberedde mig. Och illa mådde jag. Fruktansvärt och när ena örat var klart skulle vi bara vänta tills det gick över så att nästa öra kunde spolas.

Men det gick inte över, det slutade aldrig och sköterska blev otålig, sa att nu måste de göra nästa öra.
Jag sa nej, det går inte, jag mår så dåligt. Jag var så sjuk och ville bara hem. Kallsvetten rann i strider på min kropp och jag bara skakade.
Hon tjatade och jag sa nej, nu går jag härifrån. Du får säga vad du vill.

Jag svettades och stappalde ut, tog av mig jackan och gick i bara tröjan till bilen och det var i feb, jag frös men jag kunde inta ha jackan på mig.
Jag ringde Magnus och grät, sa att jag inte visste hur jag skulle ta mig hem. Men jag satte mig och körde och hade honom i telefonen. Sen gick inte det för jag var tvungen att fokusera på nåt för att inte spy så jag la på och började räkna, rabbla siffror för att fokusera och köra samtidigt. Jag räknade till tusen flera gånger om.

Hemma körde jag in på gården, klarade inte av att parkera och jag struntade i om jag skulle få böter, måste bara in.
Och det var bara att knäa över toastolen igen. In i klädkammarn å hämta en hink. I sovrummet sparkade jag av skorna bredvid sängen och så la jag mig och önskade jag skulle dö så jag slapp detta.

I TRE VECKOR mådde jag illa. I tre hela veckor klarade jag knappt av att röra huvudet och jag fick äta medicin mot detta för att inte spy hela tiden.

Jag var så arg....en minut sa de på sjukhuset och jag mådde illa i tre hela veckor.

Och jag fick till svar sen att de inte kunde ge mig några riktiga resultat av undersökningen för jag hade ju gått därifrån. Tacka sjutton för det :-(

Jag orkar inte med fler undersökningar och skiter i detta nu, tänkte jag. Jag har svår yrsel och kan de inte hitta nåt fel på balansorganen så är det sjukdomen jag har, som det beror på - och det är ju ett vanligt symptom och bara att leva med. Och doktorn säger att vissa har det så här.

För en tid sen kom en kallelse till datortomografi. Jag undrade vad det var och fick veta att det var mina öron som skulle röntgas för att se om det fanns något fel på balansorganen.

Ok tänkte jag, en röntgen kan jag ju göra då. Väl där så visar det sig att jag ska ligga på rygg och ha huvudet i en onaturlig vinkel bakåt så långt det går, jag får en brant ställning att lägga skallen i och så ska jag ligga under hela undersökningen som tar 10-15 minuter.
Jag börjar svettas och må illa. Intalar mig att jag måste klara detta nu, hela tiden upprepar jag inom mig, det ska gå, det ska gå, det ska gå.

Javisst gick det men jag går därifrån svettandes, kräkandes - ut i bilen och kör hem. In på toa och spyr mig tom tills det bara är galla som kommer.

ALDRIG ALDRIG ALDRIG mer kommer jag utsätta mig för minsta undersökning som får mig att må så här.

Jag är skitkänslig och har yrsel och jag vet om det, jag tänker aldrig mer vara med om detta.

Så numera frågar jag så snart jag ska på nån undersökning, så att jag vet vad som väntar. Inga huvudrörelser här inte!!!!

För det mesta klarar jag av att inte utsätta mig för det som gör mig så sjuk, men eftersom det också kommer av att jag tex står vid diskbänken och lagar mat och har huvudet nedböjt eller när jag målar och pysslar med det jag tycker om, så blir det jobbigt ibland.
Jag måste ta många pauser och sträcka på mig och vila och vara väldigt långsam i mina rörelser, då klarar jag att göra det jag tycker om....å den mesta dammsugningen får Magnus ta.





















Kommentarer (0)

En riktigt dålig kropp

Publicerad 2010-10-13 11:02:34 i Allmänt,

För tio timmar sen i natt satt jag och skrev här. Jag kunde inte sova, var fruktansvärt trött men kunde inte komma till ro. Men när jag sen kröp ner i min säng, före midnatt, så somnade jag i alla fall.

Och nu kan jag bara undra...vad var det som egentligen hände under de timmar som jag sov.

För jag vaknar med en kropp som gör ont vid minsta rörelse av armar, ben, huvud. Jag kommer knappt ur sängen.
Och jag hinner knappt vakna till ordentligt förrän jag känner att min vänstra ansiktshalva gör ont. Kan bara konstatera att det är de gamla nervsmärtorna som är tillbaka.
Den oberäknerliga smärtan som slår till när jag som minst anar det. Först var det bara på nedre delan av kinden och nu nån timme senare så har det spridit sig till hela kinden upp mot ögat och yttre delen mot tinningen.
Det går fort och jag kan inte göra något åt det.

Bara konstatera att nu pirrar, sticker och svider huden, all rörelse med munnen som när jag pratar eller äter eller om jag ler, gör att smärtan ökar i ett slag.
Jag är fruktansvärt trött, inte sömnig direkt utan bara så slut i hela kroppen.

Ju längre timmarna går så ökar tröttheten i vänster sida och den är slö och tung. jag känner hur nervsmärtan i huden pirrar på överarmens utsida och jag vet att till kvällen när Magnus kommer hem, så kommer han inte få röra mig.
Min förkylning kom tillbaka i ett slag, inte lika illa som tidigare men snuvan och whiskeyrösten är på sin plats.

Jag vet att detta är resultatet av att jag inte har vilat som jag bör. Jag vet att jag har jobbat på, jag har haft många saker på gång och jobbat fysiskt. Det är resultatet av att jag inte har känt efter.

Men jag har mått så bra och jag har velat vara aktiv, jag har orkat och nånstans inom mig säger rösten till mig att vila men jag ignorerar den.
Att jag haft en infektion i kroppen de senaste dryga två veckorna gör givetvis sitt. Då orkar jag mycket mindre och min grundsjukdom i centrala nervsystemet reagerar kraftigt på virus i kroppen, genom att stärka alla mina sjukdomssymptom.
Och att jag har en immunbrist gör att kroppen inte har tillräckligt med resurser att bryta ner viruset och göra mig frisk. Det tar så lååång tid, ibland upp till sex veckor då jag får kämpa så här.

Jag kunde ju såklart leva mitt liv så här....köra på i hunda åttio och stupa, för då hinner jag med massor och sen ta smällen och bakslaget som kommer och må skit i några veckor.
Men jag tycker inte det är något bra alternativ, jag mår bättre om jag lyckas hålla såna här dagar, borta.

Jag var i badrummet och såg plötsligt mig själv i spegeln. Jag betraktade mig själv för en stund och tittade på mitt ansikte.
Försökte se vad som dolde sig där bakom, försökte se om jag kunde se det onda.
Men det gick ju såklart inte, jag såg ut som vanligt....bara med onaturligt trötta ögon.
Ingenting syns utanpå mig, ingen kan se hur min hud brinner och hur ont jag har, jag kan inte ens göra grimaser som uttrycker smärtan för då gör det än mer ont.
Jag får bara försöka vara så avslappnad som möjligt i ansiktet och undvika rörelse.

En liten skugga av sorg kommer över mig. Jag blir ledsen för jag tycker detta är så jobbigt. Jag blir trött av att ha ont och jag vet att jag nu MÅSTE vara så lite aktiv som jag bara kan. Jag måste vila massor och det betyder, inte göra något alls. Inga uteaktiviteter som kräver fysisk ansträngning. Inga sociala tillställningar med umgänge och trevligheter för det tröttar ut min hjärna enormt mycket.

Om detta varit för ett år sen så skulle jag tappert tagit upp mina vapen och kämpat emot, jag hade varit arg, ledsen och uppgiven. Jag hade blivit enormt deppig och mått väldigt dåligt.

För det var så som jag hanterade dessa bakslag som kom. Jag kunde inte hantera att jag blev så dålig emellanåt. Jag visste inte hur jag skulle må bra fast jag hade så ont.

Jag hade varit på dåligt humör och ett uns av bitterhet hade kommit till ytan och jag hade gråtit mycket.

Men det jag känner idag är som sagt bara lite ledsamhet. Jag kan hantera detta bättre idag och det är S förtjänst.
Det är nu jag vet hur jag ska använda de verktyg jag fick av honom. Det är nu jag använder min hjärna och jag har slutat att kämpa emot. Jag har slutat att strida och istället resignerat och insett att jag mår mycket bättre om jag kan finna mig i situationen som är.

Jag mår bättre när jag inte är arg och försöker att inte finna mig i situationen. För det fanns ju bara den vägen att gå - finna mig i att det är så här och att om jag kämpar emot så lite som möjligt så blir det behagligare för mig - trots att det gör ont och jag är ledsen.

Därför kan jag idag, vara här och nu. Ha ont och ändå känna att jag har en bra dag. För jag ska vila och jag ska se ut på det vackra vädret genom fönstret. Jag ska må bra i tanke och i hjärta och tänka på alla bra saker som jag har och är tacksam över. Jag ska inte tänka på allt jag inte kan göra utan bara fokusera på det som är bra och som gör mig glad.

Det är det valet som jag har gjort för jag vill ha ett bra liv.

Men visst har jag stunder då det är fruktansvärt jobbigt och jag ligger i min säng och vrider mig i smärtor, och då är de positiva tankarna långt borta.
I vårvintras så fick jag något som min doktor i efterhand tror var ett Pseudoskov. Och det är ett skov som är likt det första skov man fick när man insjuknade i sjukdomen. Inget nytt skov alltså utan ett liknande.

Detta skov höll i sig i många veckor då jag var riktigt dålig och vid ett tillfälle så uppsökte vi neuro-akuten. Inte för att jag trodde att de skulle kunna göra något för mig eftersom inga av de smärtor el symptom som jag upplever är mätbara, men för att jag tillslut inte visste vad jag skulle göra.
Jag var desperat eftersom jag inte kunde gå, jag ramlade hela tiden för jag tappade balansen och benen bar inte. Jag hade enormt svåra smärtor och stötar i hela min kropp och kunde varken sitta stilla för jag hade såna ryckningar av den "elektriska" ström som rusade genom kroppen, men jag orkade heller inte röra på mig för ofta hjälper det att gå när det kryper och pirrar i alla lemmar och innaför huden.

Jag funderade mycket på om jag blivit sämre och fått en ny inflammation i hjärnan, för detta som jag kände nu hade jag aldrig känt förut. Så här sjuk hade jag inte varit, men jag hade starka aningar om att det berodde på utebliven "gamma" behandling, så till slut så åkte vi in akut.

Och där träffade jag en mycket sympatisk isländsk neurolog som var mycket uppmärksam och gjorde den sedvanliga neurologiska undersökningen och blodprover togs.
När vi pratade som kom vi fram till att både vi och han trodde att detta berodde på att jag inte fått något gammaglobulin på flera månader i ett försök att se om jag klarade mig utan.

Det finns studier som visar att denna behandling inte hjälper tex MS patienter men han påpekade att bara för att det är en studie så betyder inte det att det gäller alla patienter och att det verkade solklart att jag behövde gammaglobulinet.
Så han skulle kontakta min läkare direkt så att de kunde sätta mig på behandlingen igen.

Och efter den första infusionen på flera månader så blev jag stadigt mycket bättre och det var då min läkare talade om peseudoskov.
Och det får man när kroppen är i dålig kondition pga olika orsaker som tex utmattning eller infektioner.

Så dålig vill jag aldrig bli igen för då finns det inte många positiva tankar i huvudet. Jag orkar knappt leva i min kropp som bara gör ont varje sekund hela tiden.

Under tiden som jag har suttit här och skrivit så har ansiktssmärtan nu spridit sig under hakan från vänster sida till höger...jag suckar lite lätt och blinkar bort ett par tårar som tränger sig fram ur mina ögon.
Jag sväljer ner klumpen i halsen och tänker att det försvinner om några dagar....












Kommentarer (2)

Sömnlös i Vällingby

Publicerad 2010-10-12 23:48:03 i Allmänt,

Trots att jag är aptrött efter att ha stigit upp i ottan, varit i farten hela dagen med systra mi och lilla bebben och nära på somnade i bilen....så kan jag INTE sova nu.

Då är det lika gott att stiga upp för en stund så att jag inte stör Magnus med mitt vridande och vändande. Jag håller på med mina kuddar hela tiden, byter sida på dem så att jag får svala sidan upp och så vänder jag mig än åt höger än åt vänster och då gungar hela sängen för vi har en gemensam stor madrass.

Ibland säger han att han blir tokig på mitt härjande med kuddarna och är nära att lägga mig under dem....men jag måste ju ligga bekvämt och har man fyra kuddar att hålla reda på så blir det lite pyssel. Han har ju bara en stenhård liten sak som han är supernöjd med.

Jag ska återvända till 2008

En dag ringde telefonen, det var en arbetsterapeut som berättade att hon fått samtal ifrån rehab och hon ville komma hem och prata rullstol med mig.

Ok, vi bestämde en dag och hon kom. De behöver titta på ens hemmiljö, ställa en massa frågor om vad man har för behov, förväntningar, vad man känner att man behöver använda stolen till osv.

Hon behövde veta detta för att kunna hitta rätt sorts stol till mig och hon kom fram till att vi skulle träffas en dag på Panthera, som är ett företag som tillverkar rullstolar och de ligger i Lunda i närheten av där jag bor. En kille tog emot, han kom rullande i sin stol och vi visades in i ett rum och där fick jag prova olika modeller, man tittade på vilken typ av dyna jag behövde, hur högt ryggstöd jag skulle ha, om jag skulle ha fast fotbåge eller fotplattor som går att fälla upp. Man visade hur den monteras ner och upp för att få plats i bilen.

Jag testade och jag körde och provsatt. Det känns väldigt konstigt att jag skulle få en rullstoll, beställd efter mina behov och denna skulle jag alltså börja använda.

Mitt i sommaren var stolen ihopmonterad efter beställningen och jag fick hämta den hos arbetsterapeuten.
Magnus var med mig och han tyckte jag skulle sätta mig direkt och köra den till bilen.
hej vad det inte gick att styra eller komma dit jag ville när marken lutade snett och jag fick jobba som en galning. Till slut kom Magnus springande efter mig och körde mig till bilen.

Jag hade nu ett yttre bevis på att jag var sjuk. Det syntes på mig att jag inte var som andra när jag satt i min stol.
Jag bemöttes väldigt annorlunda när jag satt i den mot hur det var när jag gick. Människor tittade annorlunda på mig när jag satt. Många gånger mer hjälpsamma men ofta så trängde de sig förbi, drog sina barn till sig och pratade med dem med blicken fylld av "henne ska vi inte titta på - henne är det något fel på"

Jag fick ofta känslan av att man drog slutsatsen att jag var dum i huvudet för att jag satt i rullstol.

Det är besvärligt att gå på Ikea med rullstol. Jag orkar inte köra länge själv, utan Magnus måste köra mig. Då ska jag ha den gula kassen i knät och kan absolut inte köra själv ens några meter, eller förflytta mig om jag sitter i vägen för då ramlar allt.
Men jag blir inte lika trött av att gå på Ikea sittande som jag blir när jag går. Jag får vila och orkar tex mer en lördag.

Men på Gröna Lund är det ingen hit att ha rullstol. Där visas ingen hänsyn alls, folk trängs och bryr sig inte om att lämna plats så man kommer fram.

Men trots att jag borde använda min stol oftare för att spara på min energi så gör jag inte det. Jag väljer att gå och blir istället fort utmattad.
Och den enkla anledningen är att om jag ska ha stolen så blir det så mycket mer jobb för Magnus.

Och även om jag vet att han kör när jag ber honom så mår jag inte bra av att var beroende av honom och jag mår inte bra av att se honom få kämpa så, i backar, på ojämna vägar, trängas bland folk osv.....

Jag orkar som sagt var bara köra korta sträckor själv och helst då inomhus. För eftersom min vänstra sida är så mycket försvagad så kostar det otroligt med energi att använda vänsterarmen och jag blir utmattad på det viset istället.

Så allt är en avvägning. Vad ska vi göra? Ska jag orka göra något efteråt? Kommer Magnus orka hela vägen eller blir det han som blir helt slut istället?

På vintern är det nästan uteslutet att använda stolen pga väglaget, men det är lika svårt att pulsa i snömodd så många gånger undviker jag att gå ute på vintern.

Magnus är i alla fall oerhört stöttande och vill hjälpa mig att må bra och orka.

Vi har nyligen träffats de året och vi håller på att lära känna varandra. Han lär sig hela tiden mer och mer om min sjukdom och hur den yttrar sig. Vad jag orkar och hur mycket jag orkar. Vad som tröttar ut mig osv.....han lär sig läsa mig och ser till att jag vilar innan jag blir trött. Han läser av platser vi är på och lokaliserar bänkar och sittplatser och ordnar så jag får sitta.

Han jobbar verkligen stenhårt på att göra mitt liv och min vardag så lätt och behaglig och friktionsfri som möjligt.

Och jag bara häpnar...jag tror sällan det jag ser för det är så nytt för mig att någon är så snäll och omtänksam.
Det är så nytt att han verkligen kämpar med att ordna så att jag ska må bra för att han älskar mig och tycker att jag är viktig.

Oftast är jag mycket trött när vi kommer hem efter nåt vi gjort. Då behöver jag vila och Magnus tar igen sig en halvtimme kanske sen börjar han fixa mat och ordna med annat medan han beordrar mig i säng.

Jag vet inte hur många gånger jag sovit middag och sen blivit väckt med att maten står på bordet.

Jag hade mycket svårt med detta i början. Jag var inte alls van vid att någon lagade mat åt mig och bara förväntade sig att jag skulle sitta ner och kanske se på tv och sen bli serverad.
Jag gick många gånger till köket för att hjälpa till men blev utskickad igen. Magnus vill verkligen och tycker jättemycket om att laga mat och överraska mig.

Jag sa en gång i början att jag hoppas att jag aldrig någonsin tar dig för givet Magnus. Det är lätt att bli bortskämd och bli van vid att någon alltid gör en sak så att man tillslut inte längre uppskattar det utan tar det för givet och ifrågasätter om det inte sker.
Jag bad honom att, om den dagen kommer, då han känner att jag inte uppskattar honom - så måste han säga till mig. För det får aldrig bli så att han mår dåligt och känner sig ledsen över att jag är otacksam.

Därför är det så viktigt att i vardagen se varandra och vad ens partner gör och bidrar med för ens gemansamma trevnad och tacka för alla småsaker likväl som för stora saker.
Idag tackade jag min älskling för en fantastiskt god Korv i ugn med hemlagat potatismos som han lagade medans jag tog en tupplur då vi kom hem.
Sen dukade han av och när jag hade ont i nacken så fick jag sitta på golvet framför honom medan vi såg på teve och han masserade min nacke och axlar.

Så att jag är tokförälskad i min Magnus efter två och ett halvt år, det känns underbart och när vi la oss ikväll så la han ut sin arm och bad mig komma och lägga mig hos honom med orden.

- Det är så skönt när du ligger här hos mig Annika.

 

Kommentarer (2)

En snabbis

Publicerad 2010-10-12 07:24:19 i Allmänt,

Jag är uppe i ottan, ska åka till min lillasyster Johanna och tillbringa dagen med henne och världens bästa David, 3 månader.
Vi ska åka till våra gravar och plantera, det är våran mummi och vår bror Johan som ska få lite höstfint hos sig.

Gårdagen slutade märkligt, ytterligare ett bevis på att saker som man inte räknar med, händer. Vi vet som sagt inget om framtiden.
Tio i åtta ringer min telefon och det är en reporter ifrån aftonblandet som undrar om jag som anhörig till en bror som tagit sitt liv, vill ställa upp på en intervju. Det är med anledning av självmordet som skedde live på internet som de vill skriva om detta.
Givetvis ställer jag upp för detta ämne är så viktigt att belysa och framför allt visa att vi är vanliga människor och vi måste upplysa om att vi måste ta psykisk ohälsa på allvar och hjälpa människor att må bättre och bli friska.

Reportern ringer upp igen och vi talar en lång stund, strax efter så ringer det på dörren för hon har sänt hem en fotograf till oss som tar lite bilder på mig.

Så plötsligt när vi gjort kväll här hemme och gick i "hobbydräkt" så händer detta oväntade.
Jag blev ganska trött efteråt för det tar en hel del energi att vara så fokuserad som jag behövde vara, så idag är jag trött.

Jag ser fram emot att få pussa och krama jordens finaste nytillskott som jag hörde längtade efter sin moster igår kväll....han ropade väldigt högt efter mig :-)

En fin dag önskar jag er alla.....solen ska värma våra sinnen idag med.
Kommentarer (0)

Stå på egna ben -08

Publicerad 2010-10-11 15:57:42 i Allmänt,

Min tid på rehab var slut, än en gång skulle jag stå på egna ben och använda mig av det som jag lärt mig.

Jag visste att jag hade den där bakdörren till S öppen, jag visste att jag kunde slänga iväg ett mail, prata lite och känna stödet.
Och även om jag har använt mig av det många gånger så finns även de gånger då jag mått väldigt dåligt men inte förmått mig att kontakta honom.
Då har jag känt mig lite och min självkänsla har varit oerhört låg. Jag har känt att jag står helt stilla och har glömt allt som jag lärt.

Jag har väl inte velat framstå som den idiot som jag kände mig, som inte klarade mig själv. Gamla mänskan som tydligen aldrig kan lära sig!

Men för det mesta har jag mått bra och kunnat använda mig av mitt huvud, mina tankar och på så vis mått bättre.
Jag har alltid varit en person som handlar på känsla och det är ju bra för känsliga människor som är sensitiva är ofta mjuka och empatiska och ödmjuka personer.....men jag förstod sent i livet att för mig var det inte bra att handla enbart på känsla. Jag behövde använda mig av huvudet och ibland låte förnuftet gå före känslan.

Jag har reagerat så starkt att jag då inte kunnat vara förnuftig - detta gäller såklart bara vissa områden - som min självkänsla, hur jag hanterar svåra saker och hur jag missar att vara god mot mig själv.

Jag gillar verkligen livets skola och att man aldrig blir fullärd eller kan ta examen. Jag gillar att utvecklas och få mer och mer kunskap om mig själv. Jag gillar att göra min läxor även om jag ibland missar och då får se resultatet av det direkt i och med att jag inte mår bra.

Man kan tycka att det är jobbigt att hela tiden hålla på och lära sig saker och göra läxor men för mig är det så.
Jag har ett förflutet som lämnat svåra sår och som numera är ärr men som lätt spricker upp och blöder.
Jag behöver ofta prata med mig själv och ge mig "credit" över att jag är en bra människa och värd att älskas.

Jag är en trasig själ i grund och botten som håller ihop av ett starkt yttre och av en stark vilja.

Att jag då fullständigt tappar orienteringen i mitt liv när jag blir sjuk, är inte så konstigt.

Det har varit en enorm kamp att komma dit jag är idag och kunna tycka att livet är underbart trots att jag är sjuk och har ett funktionshinder som begränsar mig oerhört mycket.
Jag har haft hur många tillfällen som helst då frestelsen att ge upp varit farligt nära. Men jag har inte gjort det och jag kan inte svara på varför heller.

Jag har bara när jag kommit ur mina ordentliga svackor, känt att jag måste ju göra en förändring om jag inte trivs med den situation jag är i.
Och bara jag kan göra den förändringen, ingen annan kan göra den åt mig.

Så när jag känt att jag vill inte ha mitt skitliv som handikappad längre, jag hatar min förbannade kropp och jag vill inte vara beroende av andra människor. Jag vill själv kunna göra det jag vill När jag vill.....
När jag hatat och känt att jag är så förbannat trött på att känna tacksamhet för att det är sol och fint väder ute, för att det är en liten småsak som jag uppskattar när alla andra tar sina liv, sin hälsa och det jävla vädret för givet.
När jag kämpat emot och vägrat se på och vara tacksam över det som jag faktiskt har kvar och det jag faktiskt kan göra......

Det är då jag inte velat vara med längre, det är då som jag planerat att ta livet av mig, det är då som jag känt att alla mår bäst om jag försvinner ur deras liv. Det är då som inte ens tanken på mina barn har hjälpt mig att vilja vara kvar för jag vet hur mycket de har fått lida för att jag blev sjuk.
Givetvis vet jag att det är bättre att ha en sjuk mamma än en död mamma men när jag har mått så dåligt och känt att jag inte längre kan styra min kropp och mitt liv, så har de tankarna på barnen varit långt borta.

När kom vändningen då?

När förstod jag att det inte funkar att leva så längre?

Jag vet inte vilken dag eller så men långsamt kommer insikten om att jag måste göra ett val.
Liksom jag en gång gjorde ett val mellan att leva eller bara existera då min bror tagit sitt eget liv.

Jag kom även nu till ett vägskäl. Ståendes där mellan två vägar som går åt varsitt håll så måste man bestämma sig för vilken man ska ta.

Den ena vägen fortsatte på samma sätt som jag levde nu, med ångest och smärtsa, känslan av att inte komma nånvart. Den ledde till att fortsätta hata min kropp och mitt liv.

Den andra vägen ledde till försoning, resignation och lycka.

Och om man frågar vem som helst
- Vill du vara lycklig?
Så får man svaret, Ja
Fortsätter man då att fråga
- Är du beredd att göra det som krävs då?
Då blir oxå oftast svaret ja. MEN till att verkligen göra det som krävs, är det en lång och jobbig väg. Det är lättare att inte orka, lättare att ge upp och lättare att skylla på anndra eller på omständigheterna.

Jag har skyllt på omständigheter och jag har tagit min tillflykt under täcket, men insett att vem är det egentligen som är skyldig till att mitt liv ser ut som det gör. INGEN är skyldig men det är MITT ansvar att styra mitt liv dit jag vill så att det blir så som jag vill leva.

Valet ang vilken väg jag skulle ta var inte så svårt för jag ville ju såklart vara lycklig. Och för mig är det så att när jag väl har tagit det första steget på den nya vägen så kan jag inte vända om och gå tillbaka. Ner i diket händer det jag faller men då är det bara att ta sig upp igen när man märker att det är skönare där uppe än att ligga i ett lerigt dike.

Jag tänker som så att jag har bara ett liv och när jag en dag sitter på ålderns höst och kan se tillbaka så vill jag känna att jag gjorde allt jag kunde för att ha ett bra liv, jag vill inte sitta och känna bitterhet eller ångra något.
Jag vill kunna säga till mina barn att jag kämpade hårt och jag överlevde stolt trots alla de svårigheter som jag mötte.
Jag vill kunna berätta att vad vi än råkar ut för så kan vi använda det som gör ont, till något som stärker oss som människa.

Och jag har haft ont så det räcker i mitt liv och jag ville inte ha det längre. Jag har varit olycklig och ville inte vara det längre. Jag hade kämpat med så mycket och jag ville inte behöva göra det mer.

Så därför valde jag bort det, jag valde att må bra och att inget skulle få påverka mig negativt så att jag mådde dåligt.

Jag valde lycka, glädje, kärlek och att vara positiv. Jag valde att fokusera på det som gör mig gott istället för att fokusera på det som gör mig ont. Jag valde att hellre skratta än gråta. Jag valde att älska livet och min kropp och vara glad och tacksam över den.














Kommentarer (1)

Svar på Kommentarer

Publicerad 2010-10-11 12:27:58 i Allmänt,

Som svar till dig Laila....ja det är fantastiskt att vi har sådana fantastiska män i våra liv. Jag kan knappt tro att jag har fått den förmånen att vara en av dem som S bryr sig om eller att jag är den kvinnan som Magnus älskar. Det är inte alla förunnat att ha så mycket kärlek och omtanke i livet och jag är oerhört tacksam över att vara lyckligt lottad som har kärlek och fina människor nära mig.
 
Och det är fantastiskt att jag har DIG i mitt liv, trots att vi endast setts en enda gång och då bara i knappt en timme. Du har berikat mitt liv enormt mycket och gjort intryck som kommer att bestå.

Människor kan berika ens liv. Ibland genom att kort möte med en främling och ibland genom att finnas kvar länge.
Människor kan såklart suga energi ur ens liv och då är det inte särskilt berikande, OM man inte i det läget VÄLJER att hantera peronen och situationerna på ett annat sätt.

När man inser att man själv kan påverka hur man känner och upplever situationer, relationer och livet - då är det berikande - oavsett vad det kostat innan. För varje ny aha-upplevelse som ger insikt - är berikande och då har man plötsligt fått kunskap.
Kunskap om hur man inte behöver se sig som ett offer eller som en utsatt person.

Självklart finns det ytterligheter då människor är medvetet elaka och då handlar det om mobbing eller att personen i fråga själv mår fruktansvärt dåligt och inte klarar av att hantera det som den själv inte har.

Men annars så kan man faktiskt ta sig en funderare på om man behöver dessa människor i sitt liv eller om man mår bättre utan dem.
Man kan även se hur man kan hantera ett umgänge som man är "tvingad" att ha. Tex med familjemedlemmar som man ofta måste ha en relation till men som man kanske inte känner positivt för.

Genom att använda huvudet till analyser, eftertänksamhet och att fundera kring de vardagliga situationer man är i så är det lättare att få en bild över vad man vill ha ut av sitt liv och vad man mår bra av resp dåligt av.

Sen är det så att man får alltid ändra sig och ångra sig. Inget på denna jord är skrivet i sten och eftersom förutsättningarna i livet hela tiden ändras så bör ju även beslut man tagit kunna ändras. Och människor kan ändra sig. Även fast det kan vara svårt att tro ibland så kan människor komma till insikt och göra förändringar i sitt liv så att de blir lättare att leva med.

Jag försöker leva efter att inte skapa mig förutfattade meningar om det jag möter. För jag vet ju aldrig vad någon annan har inom sig, jag vet bara mitt eget och jag vill inte bli dömd av någon som inte har en aning om vem jag är.

Och jag har lärt mig att jag inte vet något om morgondagen, därför ska jag inte känna hopplöshet och misströstan eftersom saker som jag aldrig kunnat drömma om - faktiskt kan hända.
Det har jag upplevt så många gånger och det är en fin tröst när jag ibland känner att saker och ting går dåligt för mig.

Vi vet bara det förgångna och vi vet nuet, vad morgondagen och framtiden bär med sig - vet vi inte och det är kittlande att vi kan ha så mycket fint att få och uppleva.

En annan sak som du undrade över Laila, var om mina ord kommer ur mig som en flod....jag kan säga som så att när jag skriver så är jag inne i ett rus. Orden strömmar ofta ur mitt huvud snabbare än vad jag hinner med att skriva. När jag skrivit om min sjukdom så har jag ofta gått långt in i mig och mitt minne, då får jag leta en stund och kan bli sittande medans jag minns och ibland gör det ont och då gråter jag samtidigt som jag skriver.

När jag ber....så kommer orden alltid utan att jag tänker efter vad jag ska säga.
Jag känner inte att jag ber till någon som jag måste "ta av mössan för" Jag ber i tankarna eller högt som om jag skulle prata med någon som jag kan be om hjälp med vad som helst av. Någon som jag känner utan och innan och som känner mig likadant.
Jag ber till någon som alltid finns där för mig och som vet vad jag behöver och mår bra av.

Det märkliga är att vi som tror och ber måste ofta stå till svars för detta, det blir lite som att vi måste bevisa att det finns en Gud eller något/någon att be till och förklara varför död, krig och sjukdom finns och tillåts.
Det ska jag som människa förklara och jag ses plötsligt som en representant för Gud. Någon som har inside information eller någon som är totalt dum i huvudet tillsammans med miljoner andra människor på denna jord.

Den som inte tror behöver aldrig stå till svars för något och behöver inte bevisa att Gud inte ifinns.

Kan någon svara mig varför det ofta är så? Har någon någonsin behövt bevisa att ödet finns, eller jultomten eller bevisa och förklara kärlek och känslor?





Kommentarer (0)

Magnus 2008

Publicerad 2010-10-08 10:43:58 i Allmänt,

Det var på vårvintern -08 som jag första gången kom i kontakt med Magnus. Jag hade en profil på en kontaktsajt.
Om det kan man ju tycka vad som helst men i mitt fall var det ett bra sätt att "komma ut". Och med det menar jag att komma ut till andra människor. Jag gick inte på krogen och jag var rätt ensam.

Jag hade dejtat en kille under 2007 men när jag blev sjuk så blev det för mycket för honom och han "drog" eller lät mig veta att allt han sagt inte längre gällde för man kan väl ändra sig.

Så jag var sjuk, hade ett handikapp och jag kände mig skitensam.

Den som läst mina tidigare inlägg från 2005 då jag insjuknade första gången, vet att jag då var i ett sju år långt förhållande. Hur han hanterade att jag blev sjuk, det kan också diskuteras.
Tex så fick jag ju en dag veta att jag hade en jättestor tumör i ena lungsäcken, ingen visste vad det var och jag hade panik.
Ett par dagar senare när helgen kom såg jag fram emot en helg med tröst och nån sorts stöd, men då drog han ut på krogen med sina polare och drack öl. För det var planerat sen länge. Att jag blev ledsen och besviken kan nog vem som helst räkna ut. Jag trodde jag skulle dö och jag var rädd och satt i ensamhet.

Han fanns med och följde mig till läkarbesök och så men å andra sidan kunde han komma hem till mig när jag var nyopererad och titta på mina golv och kommentera vilka stora dammråttor jag hade.
Att jag då sa att han visste var dammsugaren stod, det förändrade inget. Dammråttorna låg kvar.

Jag var inte ute efter att människor skulle komma och göra ALLT åt mig men jag trodde mer om honom. Eller att han tex skulle hjälpa mig fixa mat ibland, han visste hur dålig jag var och att jag var ensam med barnen.
Vi hade ju varit sambos i fyra år, men sen orkade jag inte längre och sa att om han och jag skulle kunna rädda nåt av det vi hade så måste vi flytta isär och då fick jag äntligen ett eget lägenhetskontrakt. Och det var där jag bodde när jag blev sjuk.

Vidare så blev det ännu mer katastrofalt. Jag blev gravid med honom. För att förtydliga så var det ett absolut misstag och även om jag mycket väl vet hur barn blir till så trodde jag inte att jag kunde blir det utan hormonell hjälp, som jag fått då jag blev gravid med mina två barn.
Jag har nämligen alltid haft svåra endometrioser och det minskar chansen att bli gravid. Men jag hade haft spiral ett år och till slut kände jag att det inte funkade pga alla fysiska biverkningar så den togs bort och efter det så hände det.

Jag var mitt i rehabiliteringen efter operationen, jag visste inte hur min framtid skulle se ut, skulle jag orka? Jag var inte frisk och beslutet var inte svårt att ta. Jag ville göra abort.
Svårt med op.tider för jag ville inte ta ett piller som dödade fostret utan jag skulle göra en skrapning.
Jag fick efter mycket ringande en tid på en måndag, jag mådde illa, jag mådde skitdåligt för att välja att göra en abort är ett svårt val även om man inser att det är det bästa för både en själv och för det ev barnet.
I mitt fall visste jag inget om min hälsa i framtiden, jag hade bara oddsen emot mig.

Jag bad honom att vara med mig denna helg innan jag skulle till närsjukhuset. Men då hade han bestämt att han skulle ta upp två av sina barn till Stockholm.
Jag bad honom, snälla, kan du inte ta upp dem helgen efter för jag behöver dig denna helg?
Jag mådde så jättedåligt och orkade ingenting.
Då sa han att jag kunde komma till honom under helgen tillsammans med hans barn.
Saken är den att han bodde i min systers gamla etta på 36 kvadrat, han sov på en madrass på golvet och tyckte att jag skulle ligga där på hans golv medan han umgicks med pojkarna sina i samma rum. Det skulle innebära att jag inte kunde prata om detta, inte nämna att jag var ledsen och rädd för att göra abort. 

När jag ytterligare en gång till bad att snälla snälla du, ge mig denna helg.
Så röt han åt mig att aldrig tvinga honom att välja mellan mig och sina barn.
Att jag bar på hans barn och skulle ta bort det några dagar senare, det kopplade han tydligen inte. Där och då i det ögonblicket dog allt som jag en gång hade känt för honom.

Nu blev det inte så att hans barn kom upp, han var hos mig denna helg och han följde med till läkaren på måndagen.
Under de korta veckorna från vissheten att jag var gravid till att jag gjorde abort hann jag många gånger tänka om och bestämde mig för att trots allt behålla det. Men när jag ställde mig själv frågan, utan att tänka på min sjukdom, om jag ville vara förbunden med denna man för alltid och ha ett barn med honom....och bara kunde svara nej. Det var då jag slutligen bestämde mig. jag skulle ju bli ensam mamma. Jag ville inte bo med honom och skulle få ta det mesta själv.

Så för att sammanfatta så var jag rätt så besviken och ledsen på karlar.

Jag ville ju träffa någon som delade min egen längtan efter tvåsamhet och där båda två lägger in sin del i relationsvågen. Jag ville träffa någon att ha en framtid med.

Men att sitta hemma och prata med män via en dator och där de flesta efter två meningar, vill träffas och de flesta vill göra det för en kväll och när jag sa att jag dejtar inte utan att veta något om personen, så drog de......det gav mig inget. Men ett visst socialt sällskap är det, hur miserabelt det än låter.

En dag flashade ett foto förbi på sajten, en kille i uniform och jag tyckte han såg trevlig ut.
Så jag klickade på hans bild och såg vad han skrivit.
Skild efter ett långt äktenskap, känner sig ensam och söker vänner, stod det (i korta drag).

Det var Magnus och jag skickade iväg ett par rader. Skrev att jag kan ensamhet och om han vill ha en vän i viken så kan vi prata.
Jag tycker som sagt om att skriva och prata med människor och jag hade inte så stort hopp om att jag skulle möta någon på denna sajt.

Han svarade och där började vår vänskap. Vi pratade mest på chatten och en dag så gav han mig sitt telefonnummer och bad mig skicka ett sms.
Han hade räknat ut att om jag messade honom så skulle han få mitt nummer och det var han för feg att fråga om rakt ut.

Jag sände iväg ett sms och ett svar kom tillbaka och några dagar senare så ringde det en kväll.

Magnus i Ljungby stod det på displayen och jag blev lite nervös. Jag var oförberedd men svarade såklart och vi pratade i flera timmar.

Sen kom han att bli en vän. Vi pratade om allt. Skilsmässor, barn, relationer. Vi pratade om vad vi tyckte om att göra och lärde känna varandra. Jag berättade om min tid på rehab, om min träning.
För jag var till slut tvungen att berätta för honom om min sjukdom.
Jag hade från början inte gjort det för när man pratat med människor och försökt med att berätta vid första kontakten och märker då att folk drar direkt, och sen undviker man att berätta, och när man väl gör det så drar de ändå....då visste jag inte längre vad jag skulle göra.

Jag vågade inte säga nåt till honom. Jag var så övertygad om att jag skulle få vara själv i resten av mitt liv för VEM i hela världen vill stanna kvar när man säger att man har ett neurologiskt handikapp. När man säger att man har en ovanlig tumörsjukdom och man vet inte hur framtiden ser ut.
Vilken kille tänker
- Ja vad roligt, det gör inget. Jag gillar sjuka människor.

Min erfarenhet av män och hur de hanterar sjukdom var inte angenäm. Till saken hör att min mammas man drog han med när hon fick bröstcancer många år tidigare.

Jag var mycket rädd och jag ville han skulle förstå att jag inte av illvilja eller i ett försök att lura honom, inte hade sagt något om min sjukdom.
Men han reagerade inte så mycket. Inte alls faktiskt utan allt var som vanligt. Han sa bara att brukade köra omkring en klasskompis i skolan, hon satt i rullstol.

Vid ett tillfälle, en torsdag, så var jag mycket ledsen och rinde honom. Jag grät och frågade om han hade tid att prata en stund. Just då var han ute och handlade men sa han skulle ringa så fort han kom in.

Han måste ha sprungit hem för det ringde bara några minuter senare. Vi pratade länge och jag mådde bättre och blev glad igen.
När vi lagt på så tittade Kajsa på mig och sa,
- Jag ser att du är gladare nu mamma, vilken fin kille han måste vara.

På måndagen ringde det på min dörr och utanför stod ett blomsterbud. Jag blev mycket förvånad och tänkte att det måste vara fel så jag ringde blomsterhandlaren och sa att jag fått blommor men att det inte fanns något kort, och jag undrade om blommorna verkligen skulle till mig.
Jag får till svar att det inte skulle vara något kort, så där står jag med en bukett blommor från en okänd.

På kvällen kom det fram att det var Magnus som skickat blommorna, han ville muntra upp mig eftersom jag varit så ledsen. Och efter det så kom det blommor allt som oftast till min dörr. Och han behövde då bara säga hej i telefonen till blomsterhandlaren så visste hon vart blommorna skulle.

Och ja, Magnus är en fin man och jag tyckte mer och mer om honom. Han bodde 45 mil ifrån mig och jag kände att jag måste nog träffa honom på riktigt. Jag ville veta vad det var jag kände för honom, för något var det och man vet inte förrän man ses på riktigt om allt det fysiska även stämmer.

Så en dag efter att vi känt varann i tre månader så frågade jag om jag fick komma och hälsa på honom.
Nu i efterhand vet jag att han blev jätte nervös och glad på samma gång.
Vi bestämde en helg i april och jag tog min lilla blå bil och körde ner till småland.

Jag fick direktiv om hur jag skulle köra och när jag parkerat bilen så hör jag steg bakom mig och när jag vänder mig så kommer han gående mot mig.

Hur ska man säga utan att det låter som en klyscha. Men jag föll för honom direkt, jag tyckte så mycket om hans fysiska person och vi hade hur lätt som helst för att prata även när vi nu stod öga mot öga.

Det finns mycket att skriva om denna första helg och hur vi tillbrinagde den och lärde känna varandra, men det får ni själva räkna ut :-)

När jag åkte därifrån på söndageftermiddagen var jag i alla fall kär. Och Magnus sa att han hade "snöat in" totalt på mig.

Nu blev det än mer pratande i telefonen och vi kände båda att vi bara måste ses snart igen.

Jag åkte till Finland på begravning helgen därpå men efter det så kom Magnus till mig. Jag åkte ut till Arlanda och hämtade honom och vi fick ett långt veckoslut för han kom en onsdag.

Nu började en lång tid av resande fram och åter över landet. Vi turades om att åka och helgerna kändes alltid för korta.

Magnus är så annorlunda mot de män jag känner till, har varit ihop med eller tex har hört väninnor berätta om.
Magnus är mycket mån om att jag ska må bra. Han är omtänksam och såna små saker som att om jag vilade så kunde han ha en kopp te färdig till mig när jag vaknade och komma med den till sängen med en puss och ett leende.
Aldrig har någon sett på mig på det sättet som han gör. Det glittrar i hans ögon när han ler och han ser uppriktigt glad ut varje gång, som om vi inte har setts på länge och då kan det bara vara så att vi sovit.

Han pysslar om mig, lagar mat åt mig och han tycker om det.

Första gången som han lagade frukost hemma hos mig så smusslade han med något vid spisen och jag frågade vad han gjorde och fick bara till svar att jag skulle sätta mig vid bordet.
Och så kommer han och serverar mig mina kokta ägg och då har han färgat dem med lökskal, det var smusslet. De är vackert guldgula och han säger att han bara ville göra lite fint.

Vilken kille! Jag berättar detta för Kajsa senare och det visar sig att hon har berättat om mammas fantastiska kille för sina kompisar, för en kväll långt senare när vi hämtar Kajsa å hennes vänner på stationen så presenterar sig en av flickorna och när hon tar Magnus i hand så säger hon
- Ja just det, du är killen som färgar ägg.

Jag upplevde nya fanastiska saker med Magnus varje gång vi sågs och jag sa att det var som julafton för mig, jag öppnade paket efter paket och fick just precis allt vad jag önskat mig.

För Magnus var verkligen nästan för bra för att vara sann. Jag kunde inte tro mina ögon ibland när han t.o.m var så som jag drömt om i mina ungdomsår då jag läste kärleksromaner.
Han rörde vid mig som romanhjältarna, han kysste mig just så som jag drömt om att bli kysst.
Kan låta som romantiskt pladder, nåt hittepå....men det var verkligen som en saga.

Jag har ju tidigare berättat om hur jag som uppfostrats i en sträng gudstro, inte kunde köpa det kitet utan istället själv fann den gudstro som jag kände var mer sann.
I mina svåra stunder har jag bett om hjälp och vägledning och när saker har varit bra så har jag tackat för mina bra dagar och för det som händer.

I min ensamhet, när jag var som mest ledsen så bad jag en gång.

Jag vill inte vara ensam längre men jag orkar inte leta efter kärleken
Jag vill inte bli ledsen och besviken och gå sönder när män gör mig illa
Jag vill bara älska och bli älskad för den jag är
Så du som vet allt om mig, som vet vad jag behöver och mår bra av
Ställ denna mannen i min väg, led honom till mig för jag orkar inte leta längre
Du vet vem som är bra för mig och du vet var han finns

Och det kom en man i min väg, Magnus. När han kom i min väg på denna kontaktsajt så var bara min tanke att prata med någon som kunde bli en vän.

Men det visade sig bli mer än det, han är min bästa vän men också den jag älskar och han älskar mig tillbaka.

För honom bekommer det inte att jag är sjuk och behöver massor med hjälp och vila. Det bekommer honom inte att jag ibland är så trött att jag ramlar eller att han får bära mig.
Han älskar mig och han är inte rädd.

Och det är kanske det som är det väsentliga. Rädslan, att han inte är rädd och därför vågar stanna kvar.
Jag har tidigare nämnt rädsla i sammanhanget då jag skrivit om S, han var heller aldrig rädd för det jag sa eller är. En terapeut måste visserligen sitta kvar i sin stol och kan inte sticka men eftersom jag genom att tillbringa tid med S och få så mycket av honom så visste jag att han inte var rädd för det jag sa. Och var han det så dolde han det väl :-)

Magnus och jag är jätte olika. Förut så trodde jag att man bara kan hitta sin partner om man har många beröringspunkter och är lika. Idag vet jag annat.
Vi är så fruktansvärt olika och även om vi till viss del gillar samma saker så är olikheterna fler än tvärtom.

Och jag är så ok med det. Det gör inget om han inte delar alla mina intressen, jag vet ju att han gärna är med mig i alla fall.

När vi bråkar, för det gör vi absolut. Då ryker det. Vi är jättearga och ledsna. Då märks olikheterna och vi får jobba hårt på att förstå varandra.

Det är också så att när man träffas mitt i livet med varsitt bagage och sår och skador efter sitt tidigare liv. Så är det inte lätt som en plätt att få ett liv att fungera och särskilt inte konfliktfritt.
Det tar tid att lära känna varandra och hur man fungerar i olika lägen. Man har levt med andra människor och då varit tvngen att vara på ett visst sätt, nu står man inför en ny person som inte alls reagerar som man är "van" vid och då måste man lära om och anpassa sig.

Men det Magnus och jag vill är att leva i lugn och ro, må bra och inte ha en massa bråk för det har vi haft nog av i våra liv. Vi har båda mått dåligt och känner att tillsammans kan vi få det som vi önskar och vill ha av livet.
Vi vill vara lyckliga och vara dem vi är.

Så för mig är Magnus världens mest fantastiska man, som kom till mig när jag i ensamhet bad. Vi har otroligt roligt tillsammans och skrattar varje dag och vi pratar mycket med varandra.
Vi är bästa vänner och jag får så mycket tillbaka när jag ger honom det han önskar. Kärlek och närhet, omtanke och uppskattning. För jag uppskattar honom och talar ofta om det.

Det blir ju ofta så i relationer att man slutar se och uppskatta sin partner och när det går så långt så är det illa.
Och det gäller både män och kvinnor. Jag tackar honom ofta för allt han gör, om det så bara är att diska eller räcka mig saltet när jag ber om det.
Jag är så tacksam för honom, min Magnusen.











Kommentarer (3)

mycket för händerna nu

Publicerad 2010-10-04 09:27:07 i Allmänt,

Vi målade om köket i helgen, golvslipare hemma idag. Jag är hos syster och bästaste Davidbebisen. I morgon ska jag ta dem till barndoktorn. Mycket att stå i men ack så roligt det är.

Därför blir det lite si och så med inlägg de närmsta dagarna, typ inte nåt  :-)

But I´ll be back.

Kommentarer (0)

Mera rehab 2008

Publicerad 2010-10-01 13:39:23 i Allmänt,

Jag har tänkt mycket sen igår på det jag skrev i mitt förra inlägg, bl a på kommentarerna jag fick av dig S. Jag är väldigt, väldigt glad över att du kan ta till dig det jag skriver om hur jag upplever det jag fick och lärde av och tillsammans med dig. För du har många gånger slagit ifrån dig och inte velat ta åt dig någon del av äran.

Jag vet inom mig att jag hade aldrig gjort det med någon annan. Jag träffade ju en annan terapeut på rehab året innan och inget ont om det mötet. Men dels så fanns inte kemin och sen så var jag ju såklart alldeles nyinsjuknad. Och då finns det så mycket annat än förvirring i huvudet och man är fortfarande i någon slags chock över det som hänt och kan inte ta in saker och information.

Jag som numera kan räkna mig till de troendes skara, kan inte säga annat än att för min del så var vårt möte väl uträknat för det var just vad jag behövde där och då.

Jag tror att det är så att när man blir sjuk fysiskt, får svåra och allvarliga sjukdomar så läggas så mycket energi både från en själv och från omgivningen på att läka skadan eller sjukdomen. Man ska bli frisk.
Och när man så blir frisk, när man kan andas ut och inser att man fick behålla livet. Det är då som det svåraste börjar. Då kommer alla tankar och känslor som man inte kunnat ta tag i medan man kämpade för livet.

Det är när allt ska återgå till det vanliga livet som man upptäcker att inget alls är som vanligt längre.

Man har förändrats av sjukdomen, ibland också fysiskt som i mitt fall där ett handikapp blir ens följeslagare för resten av livet men också alltid mentalt.
För man förändras när man går igenom svåra saker. Mer eller mindre beroende på vad man har i sitt bagage. Sällan kan man återgå till exakt samma liv som man hade innan. För man har plötsligt andra tankar och man har andra känslor.

Man har befunnit sig på andra platser där ens närmaste inte kan träda in. Platser som man är helt ensam på och ofta får man för första gången känna på maktlösheten.

För mig kändes maklösheten som min värsta fiende.
Jag har som jag skrev alltid velat förstå och måste liksom veta hur saker funkar och hur det ska vara för att jag ska känna mig tillfreds.
Att då stå inför en ny livssituation med en kropp som man inte längre vet hur den fungerar och framförallt inte varför den beter sig som den gör, det är maktlöshet.
För min vilja räcker inte, det är inte tillräckligt att jag vill och försöker för det är omöjligt att förstå och ta in.

Och jag kämpade in idet sista, jag vägrade ge upp och jag ville inte ge upp. Men till sist måste jag resignera och som en hund lägga mig ner och blotta strupen. Jag ger upp, jag kan inte vinna detta och få som jag vill.

Då började det svåra med att komma till insikt med att det sker saker i mitt liv som jag inte kan styra över. Ingen kan styra över allt i sitt liv, men i det man har närmast sig och det som rör ens egen kropp och vardag kan de flesta styra över.

Då och då kommer ännu den krigiska kämparlusten över mig och jag rustar för att gå upp till kamp, men jag inser snart att jag måste lägga ner vapnen och bara finna mig i situationen. Finna mig i att om jag är medgörlig så blir allt lättare för mig.

Jag har ju tidigare liknat mitt liv som ett fängelse, där jag får permissioner och mår bättre om jag sköter mig men genast kastas i isolering om jag missköter mig.

Och krasst så kan man säga att det är så det är. När allt är som jobbigast så får jag såna negativa liknelser.

Jag får liksom omedelbart kvitto på hur jag sköter mig. Måste jobba med och lära mig att det fysiska är en sak och att det menatala är en annan sak och att om jag mår bra inombords så funkar ALLT lättare.

När jag kunde flytta fokus från att jag måste bekämpa det jag levde med till att ha fokus på att göra mitt liv så bekvämt, skönt och tillfredsställande som möjligt - då kunde förändringarna börja.

Samtidigt som jag och S höll på att jobba med detta så hade jag hängande över mig denna hetsjakt på sjuka. Innanför rehabs väggar var jag någon som numera levde med ett neurologiskt handikapp och hade en vardag som måste anpassas och jag försökte med liv och lust ta in det och jag kunde till viss del känna att jag "fick" vara sjuk.
Men så snart jag satte mig i bilen och körde hem så kom känslan av att jag mnåste utplånas. Jag var den de jagade. Den som var sjuk och som levde på samhället och fick Sveriges ekonomi att utarmas. Jag var en parasit som man inte ville ha.

Detta stressade mig oerhört mycket. Jag visste inte hur länge jag kunde vara sjukskriven, jag visste inte om FK plötsligt skulle dra in min sjukpenning och säga att jag måste tillbaka till jobbet eller till arbetsförmedlingen.
Just då var det omöjligt för mig att ens tänka på att arbeta. Jag försökte ju för allt jag var värd, att överleva och hitta ett sätt att få min vardag att fungera på.
Och jag kunde för mitt liv inte förstå hur jag skulle kunna återvända till mitt jobb på dagis, ha den fysiska styrka som krävs, klara av ljudnivån och att man måste orka. Vi har ju ansvar för barn, då kan man bara inte säga att nu orkar jag inte byta blöja på dig lille vän.

Jag pratade mycket med S om detta och jag hade även kontakt med FK.
Det resulterade i att min handläggare föreslog att jag skulle ansöka om sjukersättning (sjukpension). Vi var just då i slutet av att kunna ansöka om tillfällig sjukersättning i 1 1/2 år och om vi skyndade oss så skulle vi hinna sa handläggaren. I månadsskiftet skulle nya regler träda i kraft.
Hon kom till rehab och vi hade ett möte. Jag hade S vid min sida som ett oerhört skönt stöd. Han kunde "föra" min talan och visste hur det var och jag kände mig inte så liten och rädd. För rädd var jag. Min framtid och möjlighet till försörjning stod på spel.
Min läkare var oerhört hjälpsam och var helt på vår sida och skrev intyg och utlåtande snabbare än blixten.
Alla papper kom in till fk före utsatt tid och sen var det bara att vänta.

Väntan blev inte så lång och när brevet från fk damp ner i brevlådan så skakade mina händer då jag öppnade kuvertet. Jag brast ut i gråt och en tung sten lyftes från mina axlar. Jag hade fått beviljat tillfällig sjukersättning i ett och ett halvt år.
Jag kunde nu koppla bort oron för att inte kunna försörja mig och barnen och istället fokusera på att må bättre, hitta en väg ur denna jobbiga situation och kunna börja leva igen.

Så jag kan inte säga annat än att det som pågår nu, när det enda som räknas är att få sjuka människor ut i arbete igen, och då utförsäkrar dem. Det gör att människor blir ännu sjukare. När hjälpen är att ta bort inkomsten istället för att få reahbilitering, hjälp och stöd att hitta arbeta som man kan utföra, då sorterar man bort agnarna ur vetet och kastar det oanvändbara åt sidan utan att blinka och tänka på vilka följder det får.

Jag fick i alla fall en respit och tid att fokusera på mitt liv utan att behöva oroa mig för om jag måste gå till socialen.

Jag är så jätte tacksam för att jag hade det stöd jag hade, av S och mitt team på rehab. Stödet från min läkare som kunde skriva utförliga utlåtanden. Ensam hade jag aldrig orkat med detta. Jag hde inte klarat att ensam ta alla kontakter, ordna med möten osv. För när man är sjuk så orkar man inte med detta praktiska, man står så ensam och oskyddad och att slåss för sin sak det ter sig för omöjligt. Alla sjuka borde ha rätt till samma stöd.

Man talade mer och mer med mig om jag ändå inte skulle ta och skaffa en rullstol. Fortfarande så var det så främmande för mig och jag kunde inte ens frammana en bild av mig sittande i en stol.
Jag kände att jag "lurade" alla om jag som kunde gå, skulle sitta i rullstol.
Vi hade många samtal om hur mitt liv såg ut, vad jag gjorde och vad jag saknade att göra.
Helt konkret saknade jag att göra såna saker som att åka till stan, göra "större" saker hemifrån. Åka på evenemang, museér. Helt enkelt vara borta hemifrån längre tid än ett par timmar.

Och allt detta valde jag bort för att jag inte orkade, för att jag visste att jag skulle bli trött, för att jag visste att jag inte skulle få tillräckligt med vila eftersom jag skulle gå mycket.
Det här var vanliga saker som alla gör utan att tänka på och planera in vila, men för mig var vilan nödvändig.
Mitt sociala liv utanför mitt hem existerade inte längre.

De sa att jag skulle tänka igenom det ordentligt och fundera på vilka vinster jag skulle ha av att spara energi.
Och jag tänkte och funderade och till slut så sa jag ok.

Men hur skulle jag ta mig fram sen då? Jag med min svaga vänstersida skulle väl bara fara runt i cirkel eftersom jag blir så trött av ansträngning.

Min tid på rehab började lida mot sitt slut. jag visste att dagen skulle komma då jag inte längre skulle åka dit och träffa S.
Jag visste att jag skulle klara mig själv nu. Jag var rädd och jag var inte så kaxig längre. Under de veckor som vi hade setts så hade min självkänsla och självförtroendet vuxit. Jag hade fått nya verktyg för att kunna hjälpa mig själv och jag hade fått kunskap om hur jag skulle använda min hjärna.

Men skulle allt funka utanför, där ute i verkliga livet och utan all support och bästa S. Jag var på riktigt jätterädd. jag hade så många gånger tidigare varit med om detta, att ha gått hos en terapeut och sen så säger man att nu är antalet sessioner slut och vi avslutar här och nu.
Och så står man där ensam igen och undrar vad man ska göra med verktygslådan man bär på. En "låda" full med manicker som man ska använda men ändå inte riktigt har fått grepp om. För alltid tidigare när jag rasat så har allt jag lärt mig, alla verktyg som jag fått, de har fallit i backen med mig och jag har plötsligt inte förstått HUR jag ska använda dem.

Det var annorlunda den här gången för S sa, jag finns här. Min mail är alltid öppen och jag vill gärna veta hur det går för dig.
Jag fick alltså en nödutgång att öppna om och när det sket sig. För jag visste att självklart kommer det gånger när allt blir jobbigt igen.

Och den där nödutgången har jag använt mig av många gånger. Många har mailen blivit till S efter tiden som jag var på rehab 2008. Periodvis har vi mailat intensivt och jag har fått support, hjälp och stöd och återigen fått höra att han tror på mig. Han har upprepat allt han sa till mig i sitt lilla rum och jag har behövt höra det igen. Jag har påmints om hur jag ska använda mina verktyg och min hjärna och sakta men säkert så har jag kommit dit där jag står idag.

Han har inte släppt taget om mig, utan han har velat veta hur det går för mig när vi inte har hörts av på länge.
Säg vilken annan terapeut som gör en sån sak.

För att hoppa lite i min berättelse, så hade jag under min tid på rehab, träffat en man. Han var ny i mitt liv och betydde väldigt mycket för mig.
Och under rehabtiden så är det så att man får bjuda dit familj eller annan anhörig en dag, för att de ska få en inblick i det man håller på med, en inblick i den sjukes liv och träning och som man kanske inte får annars på hemmaplan.

Och jag ville såklart bjuda dit Magnus. Jag hade nyligen träffat honom och han stod inför att just ha inlett en relation med en tjej som jag sjuk och hade ett handikapp. Jag hade ju pratat på om S och allt jag upplevde och hur glad jag var över att äntligen börja få rätsida på mitt liv.

Och Magnus var väldigt inresserad och angelägen om att få veta så mycket som möjligt om mig och han ville träffa S.

Lite senare har det också blivit så att han själv har tagit kontakt med S för att jag mådde så dåligt att han inte visste vad han skulle göra. Då slöt dessa två fantastiska killar, som bryr sig om mig, upp kring mig och hjälpte mig upp på banan igen.

Det är ett långt och tufft jobb att hamna i rätt hjulspår och finna sig tillrätta med de nya vägarna i sitt liv efter att man blivit sjuk. Det är rätt så guppigt och lätt att halka ner i diket.

Tack bästa NI massa kram till er båda.















Kommentarer (3)

Om

Min profilbild

Annika

Inget flashigt yrke eller utbildning - bara tagit mig igenom den sk hårda skolan i livet och står fortfarande med bägge fötterna på jorden. Tituleras som sjukpensionär 50 år ung efter lång tids sjukdom och ovanliga diagnoser, Castlemans sjukdom som gav mig en apelsinstor tumör i ena lungsäcken. På det en immunbrist som i sin tur gav mig en inflammation på hjärnstammen. Och sju år senare så kom en inflammation på synnerven i höger öga och diagnosen var ett faktum. Jag har Multipel Sklersos, MS Detta har styrt mitt liv i en helt annan riktning än vad jag hade tänkt mig. Lever idag med ett neurologiskt funktionshinder som innebär svår fatigue, utmattning, neurogena smärtor, kognitiva problem och en försvagad vänster kroppshalva. Har även hittat vägen ut ur mina livskriser med depressioner och destruktivt tänkande och är numera "nykter depressiv". Har alltså ett bättre liv och är lyckligare än någonsin trots min "skitkropp" ;-)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela