i huvudet på en finnpajsar jänta

Man kan inte skriva när man har huvudet fullt av snor, ja inte jag i alla fall. För det är så det har varit och fortfarande är. I snart två månader har jag nu varit sjuk - ofrisk - det har kommit och gått för vissa enstaka dagar har jag mått riktigt bra men så vänder det och det har främst varit då jag dansat.

Har kunnat må hur bra som helst, har känt att jag är frisk och så har det blivit torsdag och jag har med hjärtans glädje och lust dansat häcken av mig och blivit skittrött. Vilket jag alltid blir av dansen och på morgonen dagen efter så har jag vaknat med att förkylningen ännu en gång har invaderat min kropp. Allt har börjat om, ingen ork ingen energi, bara snor och hosta, täppt näsa och feber.

Kurerat mig efter bästa förmåga och så har jag känt mig bättre, gått och dansat igen och så har det börjat om.

Nu har jag inte dansat på ett tag. Jag har medvetet hållit mig hemma vilket inte hjälpt det heller. Kul! INTE!

Jag vet att ni är många som tipsar mig om diverse nautrmedel och annat som hjälper. Och det är jag glad över eftersom det visar att ni tänker och bryr er om. Saken är ju den bara att jag inte får äta något sånt. Det är min neurolog som sätter stopp eftersom man inte vet hur dessa olika naturpreparat påverkar min hjärna och den sjukdom jag har. Jag får inte ens vaccinera mig mot sjukdomar som kan göra mig väldigt sjuk och som blir väldigt svårt för mitt skadade immunförsvar att bekämpa. För vaccinet i sig kan vara ännu vådligare.

Det är ett invecklat system och svårt att förstå sig på, men jag måste lita på mina doktorer och på att de vill mitt bästa.

Mitt allmäntillstånd är inte det bästa, mina knappa resurser är tömda och jag bara ääääär. Jag snorar och är och gör ingenting eller så lite som möjligt. 
Människor är mina fiender. Därför att de bär på snuvor andra saker som för dem tar ett par dagar att bli kvitt medans det för mig tar så här lång tid.

Jag känner mig uppgiven, trött, irriterad, och ledsen. Jag har inte lust att göra nåt alls. Inget roligt, inget tråkigt. Jag har inga ambitioner alls just nu. Det känns bara hopplöst.

Och ändå så är detta så välbekant, jag har ju varit här så många gånger tidigare. Och jag kan ju inte påverka situationen alls. Och jag är så pass insiktsfull att jag vet att det är lönlöst att protestera vilt och vara ledsen eller arg över det jag inte kan påverka. Då får man fokusera på det man kan påverka och göra det bästa av situationen.

Men som sagt, jag har föga lust just nu. Jag vet att det går över. Både detta, mitt allt annat än positiva tillstånd samt förkylningen, går över. Handlar bara om tid. Och tid har jag, all tid i världen faktiskt.

När man använt många månader de senaste sex åren till att vänta så lär man sig tålamod. Vare sig man vill eller inte så är att lära sig tålamod - tålamodskrävande.

Men för min del kan tålamodet slänga sig i väggen just nu för jag har inte lust att böja mig och snällt sitta ner och vänta.
Fast jag har ju tid att göra det, för jag kan ju inte göra annat. Min kropp tillåter inte det. Så att vandra mellan väggarna, ta en stillsam promenad då och då är tillåtet.

Fast igår så var jag olydig. Jag tog en alvedon och så övertalade jag Magnus att vi skulle åka till Ikea. Han slutar tidigt på fredagar och jag räknade ut att det inte skulle vara så mycket folk där då. Jag ville äta köttbullar eftersom jag inte orkade laga mat och jag visste att även han var väldigt trött efter en tung vecka. Han är förkyld han med, men inte som jag utan i ögonen, i sin kropp som ger honom svårt eksem och en "allergi" reaktion i ögona.

Hans kropp jobbar hårt på att bekämpa viruset som sätter sig där det gör mest skada.
I alla fall....han tog en dusch, la sig och sov en stund. Sen åkte vi. Beställde mat i en ganska folktom restaurang. Åt och sen på väg ut så gick vi genom varuhusets nede våningsplan. På vägen plockade jag åt mig ett par fina röda plastburkar, julservetter, bordshållare för tejp, en rulle brunt papper, muffins och-knäckformar i rött och vitt......lite smått och gott alltså. 

Denna olydiga handling resulterade i att jag idag är än mer snorig, helt slut i kropp och huvud och nyser varannan minut så där fyra gånger på raken.

Jag fattar vinken! Jag gör bäst i att hålla mig på mattan.

Och som grädde på moset eller kanske snarare som spiken i kistan så ringde man från hotellet i Nyköping igår. Vi har tillsammans med ett par vänner, bokat en nyårshelg på ett hotell i Nyköping. Vi tänkte ha det gott, äta, umgås och komma bort för en liten minisemester. Underbart!!!

Lotta på hotellet tvingas nu meddela att de inte alls tänker ha öppet under nyårshelgen pga för få bokningar.
Så de beklagar och så stänger de stället över helgerna, och där flög vårt nyårsfirande sin kos lika snabbt som en jäkla raket.

Sisådär, vad mer kan komma nu.....

Det här var väl antagligen inte vad ni längtat efter att läsa, om mitt snor, men det var så det blev. Kände mig nödgad att ge ett livstecken ifrån mig. Jar har fått onda ögat från datorn mer än en gång då jag skrivit på fejjan...har liksom sagt att jag bör öppna bloggen och pränta ner något.

Det var det för denna gång, må ni må bättre än vad jag gör just nu :-)







 

Jag tänker så här att ibland är det dags att gå.
Alla har vi ju någon gång i livet tagit avsked av något kärt. En vän, en älskade, ett älskat husdjur, en plats som vi tyckt om att bo på. Vi har kanske tagit avsked av ett arbete vi älskade, en gammal farfar eller mormor. Vi har tagit avsked av olika faser i livet, brutit upp och börjat om på nytt. Och ibland har vi tvingats till ett avsked som sker alldeles för tidigt och på liksom fel sätt. Det är när någon vi har nära plötsligt rycks bort till döden.

Vi vet att avsked hör livet till. Vi vet att avsked gör ont och att avsked betyder slutet på någonting.

Därför så vårdar vi våra relationer och det vi håller kärt. Därför är vi rädda om och tacksamma över allt vi har och tar vara på varje minut som vi får......eller!?

Ja det kan bara varje människa sanningsenligt svara på inför sig själv...om man törs. Jag vet även att vi människor är mästare på att vårda även det som inte är oss så kärt. Och då menar jag vårt förflutna, det som smärtar, gör ont och som man ibland vill ha upprättelse för. Vi vårdar avskeden vi gjort i livet så att de aldrig får läka.

Ja för man kan krasst säga att vi vårdar även det som gör oss ont. Ofta lägger vi mer kraft och energi på det istället för att vårda allt det goda och bra som finns omkring oss.  
Vi vårdar det vi anser oss orsaka vårt trassliga liv, våra trassliga relationer, vår dåliga lön, vår dåliga hälsa och våra glädjefattiga dagar. Vi vårdar stess, oro och gamla oförätter.

Vi vårdar och ger näring till allt det som får oss att må dåligt och känna allt annat än glädje och harmoni.

Vi förmår inte att ta avsked från det och vända det ryggen och gå.

Vi borde ställa oss själva inför allt det som vi anser gör vårt liv till en hemsk och tråkig plats att vara på. Vi borde packa upp våra ryggsäckar på bordet och rada upp allt det vi kånkar på.
Vi borde en gång för alla ta avsked. Vi borde säga att nu tänker jag gå och lämna detta bakom mig.

Vi borde titta på det som gjort oss ont, vrida och vända på det en kort stund för att se vad gott jag kan ta med mig. För det finns alltid något man kan bära med sig och som är gynnsamt och bra för en själv.

Många är säkert de som känner att de liksom sitter fast. De känner att de inte kommer nånvart. Då kan det ju faktiskt vara så att man inte har tagit avsked och släppt det man bör göra för att kunna fortsätta framåt.

Avsked hör livet till och är slutet på någonting men samtidigt så kan avsked innebära att man plötsligt har mer utrymme för det som komma skall.

Så varför inte titta efter vad det är Du inte kan släppa taget om.

Vi kan vända oss om och omsorgsfullt ta adjö av det som varit. Ömt tacka för de erfarenheter man fått och sen säga att nu är det är dags att gå. Vända tillbaka och istället blicka framåt.

Varje minut du ägnar åt att älta det förflutna är en minut du stjäl från din framtid.

Det är ju banne mig hur urbota dumt och galet som det kan bli. Här bakom skärmen "predikar" jag om mål och mening med livet. Jag snackar om självkänsla och personlig utveckling. Duktiga Annika!

Givetvis är det ju inte bara tomt prat för jag menar och står för det jag säger och skriver. Jag har genom att jobba hårt, kommit dit jag är idag. Jag har genom eftertanke gjort aktiva val och jag har jobbat på hur slitigt det än har varit. Jag har förstått att vad jag än råkar ut för här i livet så är det fortfarande jag som bär ansvar över mitt liv och hur det ska se ut i fortsättningen.

Jag vägrar att se mig som ett offer för livets nitlotter, för jag kan välja att göra om dem till vinstlotter. Det finns tusen saker som jag kan lägga skulden på för att jag fått kämpa så mycket och det har inte varit lätt alla gånger. Mina föräldrar, deras skilsmässa, pappas frånvaro under min uppväxt, självmord, självmordsförsök och död, min egen skilsmässa, min dotters sjukdom, min egen sjukdom....ja tusen saker som jag kan skylla på och då samtidigt säga att jag kan inte bära nåt ansvar för mina handlingar och hur jag mår. Tacka fan för att jag mår dåligt när allt detta drabbat mig.

Men så står jag där ändå och om jag nu mår dåligt, vem ska då rätta till det och göra mig lycklig. Allt det där är ju vad som hänt och om jag låter det vara fokus i mitt dagliga liv, om jag fokuserar på endast detta så blir det ju tungt såklart.

Nä ingen utom jag själv bär ansvaret idag över hur mitt liv ska bli om en minut och alla efterföljande minuter som är mina. Jag kan låta dem tas ifrån mig genom att fortsätta fokusera på allt jag berövats eller så kan jag fokusera på att behålla varje nästkommande minut som min egen och att göra vad JAG vill av.

Men så är det så detta med självkänsla. Jag avskyr egentligen att bli kallad stark. Och det blir jag faktiskt ganska ofta. Och det i välmening såklart. Och visst kan jag väl själv känna mig stark och oövervinnerlig. Och jag kan känna att det är styrka som tagit mig hit idag. Men samtidigt så har jag varit så svag. Så smärtsamt svag och jag har varit så nära att ge upp så många gånger. Och fortfarande idag så är mina svaga studer så många.

Jag vet inte anledningen till varför min självkänsla är så obefintlig. Troligen är det så att det som skulle byggas som en stadig grund att stå på, det byggdes för på lösa stenar och därför har den aldrig kunnat bli solid.
Ett barns egna tankar och känslor drar ofta slutsatser som inte är helt överensstämmande med verkligheten, men då är det liksom försent och det krävs så oändligt mycket övertygande om motsatsen från de som skulle bygga den där grunden stadig.

Jag övar mig i självkänsla och när det gäller självsäkerhet så har jag kommit långt.
Jag vet mina goda, bra och starka sidor. Jag vet vad jag är bra på och vad jag behärskar och jag räds inte att tala om dem. Och nu ska jag komma till det jag ville med detta inlägg.

Mitt skrivande!!!

Jag vet inom mig att jag skriver bra, för jag får hela tiden bekräftelse på att människor uppskattar det jag skriver, människor säger att de berörs, att de känner igen sig, att jag kan sätta ord på saker de inte kan osv.....

Det är underbart att läsa och höra detta för nånstans är det ju det jag vill. Även om mitt skrivande började med att jag aldrig ville glömma bort den dagen då Johan dog och jag ville skriva ner allt som hände och så fortsatte det. Jag förstod sen att jag skrev för att själv förstå det ofattbara. För när man är mitt uppe i det värsta kaos av sorg och smärta så är det samtidigt som man hela tiden tänker, alldeles tomt i huvudet. På kvällarna skrev jag om dagen som varit. Jag satt och tänkte efter hur det varit och vilka känslor jag känt och vilka tankarna jag tänkt och det skrev jag ner.

Att uttrycka mig i skrift blev livsviktigt och när sen människor började reagera och vara tagna av mina ord så kändes det bra. Jag kände att jag kunde ge något.

Och framförallt så fick jag bekräftelse. Jag den lilla tösen som inte trodde sig vara bra på ett endaste dugg annat än att baka bullar, jag fick känna att jag berörde, att jag kunde något som människor beundrade.

Åren har gått och jag skriver ännu. Jag älskar att prata och diskutera och att skriva om mina tankar, funderingar och känslor. Och jag förstår att människor inte tycker helt illa om att läsa mina ord.

I dagarna nu har jag gjort en ny bekantskap på FB. Vi har kommit att mötas via en gemensam sorg då vi båda förlorat i självmord. Hon säger att att hon berörs, att jag har en gåva att skriva och att jag skriver självutlämnande och att det berör.
Jag läser det hon skriver men kan inte riktigt ta in orden. Menar hon verkligen mig?

Idag pratade vi igen och hon sa att jag borde skriva en bok, vilket jag sa att jag gjort men att den inte är utgiven än. Ge dig inte blir hennes svar.

Och jag tänker att det ska jag naturligtvis inte göra. Men ändå så startar omedelbart en protest inom mig.....

Men inte kan jag skriva, vem skulle ens ha intresse av att läsa mitt svammel, och skulle ens nån betala för att läsa skräpet. Jag sätter direkt krokben för mig själv och talar om att jag inte duger till.

VARFÖR!???  Jo anledningen är såklart att min självkänsla är så låg att trots allt jobb jag lägger ner så stjälper allt så himla lätt. Inget av det arbete som jag lagt ner, blir plötsligt något värt i mina egna ögon. Jag blir så självkritisk och så tänker jag att min bok den får ligga i byrålådan ett bra tag till så får jag se om jag kanske ens funderar igen på att sända den till ett förlag.

Och det gör mig arg på mig själv för jag vet ju bättre. Min hjärna vet ju bättre än detta men hjärtat, känslan säger nåt helt annat och det är att jag inte duger till något alls. Inte ens att baka bullar helt plötsligt.

Därför blir jag också irriterad och tänker som så att jag sitter här och predikar och talar om för er som läser hur ni ska få frid i sinnet och må bra. Och vad gör jag själv!??? Jo jag vältrar mig i min dåliga självkänsla som sitter lika långt nere som mina låga strumpskaft. Suckar och tänker att min bok den kommer aldrig bli utgiven.

Jag frågar mig själv varför jag inte kan vara lika driftig när det gäller detta som jag är när det gäller allt annat.

Ja ja....det blir nog bra med det. Jag vet att detta tillstånd inte består och att jag snart är och känner mig som vanligt igen. För jag vet ju så väl vad som är sanning och inte sanning. Jag försöker å det hårdaste att banka in i mig själv att jag är värdelös....till ingen som helst nytta och min hjärna har slutat att gå på det och tar snabbt över  :-)

Jag ska skicka in boken och såklart att den kommer bli utgiven. Varför skulle den inte bli det?  ;-) Jag som ju är en sån utomordentlig skrivare. Och jag ska bjuda er alla till realese partyt där vi ska dricka drinkar och jag ska signera böcker.....ha ha ha........ja för det är ju det jag drömmer om och jag vet att allt man drömmer om kan man också skapa.

Sådär nu är jag på banan igen och inte sjutton tänker jag ha nån dålig självkänsla heller och kanske jag tom bakar lite bullar idag  ;-)

Ännu ett steg tillbaka i min förkylning *suck* och ändå så gör jag inget som rimligen skulle kunna förvärra den. Jag vilar och jag är inomhus, gör ingenting ansträngande. Jag bara äääär och har rätt tråkigt faktiskt.

Det finns tusen saker som jag skulle vilja göra och främst av dem är att gå ut och njuta av hösten. Jag vill ta snabba promenader, långsamma vandringar och ta in hösten med alla mina sinnen.
Men jag går som längst ut på balkongen då och då. Står där och tittar ut över färgprakten till jag inte orkar stå längre, då går jag in.

Jag borde slänga en kyckling i en kastrull så att familjen får mat idag....kanske orkar jag det - kanske inte. Jag hoppas att jag orkar för jag vill verkligen äta flygande jakob ikväll.

Det ligger en film på tv byrån. Amelie från Montmartre. Den tycker jag mycket om och troligen blir det så att jag orkar kanske lägga den i dvdspelaren och då orkar jag kanske lägga mig i soffan och trycka på knappen på fjärrisen och slå på filmen.

Men man vet aldrig....kanske händer inte ens det idag.......

Jag vet att jag är gnällig och låter som värsta depparjeppen nu men jag är såååå LESS!!!!!

Nu verkar det som att vi får till en visning av lägenheten igen. Ett par i Sumpan vill titta på vår och hon som har lgh i Bro vill ha den i Sumpan och då blir ju Brolgh liksom över och kan bli vår.....med massor av tur såklart.
Men hon o Bro vill verkligen byta och tar lgh osedd tom för det är separation på gång i den familjen. Och vi vill ju till Bro för lugnets skull. Få ett hem med uteplats så jag kan gå rakt in och slippa trappor och kan sitta där ute i min filt och titta på träden omkring. Å grilla såklart  :-) det vill vi ju.

Så vi hoppas och håller tummar ännu en gång. Det hänger i stort sett på sumpanparet som ska falla pladask för vår lgh och vilja bo här.

Men tills att någon faller pladask så får jag väl koka kyckling då.

Ett helt liv består av så många minnen. Och ju äldre man blir desto fler blir de. Det är genom minnena som man kan se hur ens liv har varit. Och det är genom minnena som man faktiskt ser att man har haft ett liv.

Jag är ju som bekant livrädd för att "förlora" min hjärna. Och det är kanske naturligt eftersom jag blev sjuk i den och med det varse om att utan hjärnan så försvinner vårt liv, vår personlighet och våra minnen.
Vår hjärna är verkligen alldeles fantastisk eftersom vårt liv lagras däri. Hjärnan för oss framåt och utvecklar oss. Den räddar oss från det som är farligt och leder oss mot det som är bra för oss.

Hjärnan lagrar allt vi har lärt oss och utan den skulle vi få börja om på nytt varje dag.

Vi har alla en minnesbank. Och det är den vi kommer behöva leva på när vi blir gamla. Därför tycker jag att det är viktigt att hela tiden göra insättningar i minnesbanken. Insättningar i form av kärlek, glädje och lyckliga stunder. Vi bör leva så att vi skapar minnen som är upplyftande och roliga att tänka på. För det kommer en dag då de flesta av oss inte har så mycket annat att göra än att tänka.
Och vi tänker ju hela tiden och ser alldeles för ofta tillbaka på våra liv med missnöje över allt vi ångrar eller inte gjorde.
Vi bör fylla vår minnesbank med minnen om att vi gjorde allt vi kunde för att vara lyckliga. Vem vill som gammal sitta och tänka tillbaka på ett liv som man är missnöjd med? Troligen är det samma människa som idag redan är missnöjd och inte tror sig kunna eller är övertygad om att inget går att ändra.

Jag omger mig med minnen. Jag har kartonger och lådor med minnen från min barndom och framåt i tiden. Jag har inte många tavlor på mina väggar. Istället sitter där fotografier av dem som jag håller kära. Jag har en önskan och det är att kunna ett fysiskt minnesrum.

Ett rum helt enkelt som jag fyller med mina minnen så att de inte behöver ligga i kartonger och lådor.

Jag vill att det rummet ska innehålla mitt liv från början till nu och få fortsätta framåt.

På väggarna skulle jag hänga foton av mig som baby, foton av mina föräldrar och syskon, när jag växer upp till en liten tös, tonåring och vidare i livet. Jag skulle hänga upp teckningar som jag har ritat, låta skolböcker som jag skrivit i, ligga framme. Jag har en gul tröja, från när jag var 4-5 år, redan nu hängandes i mitt sovrum och den skulle såklart få sin plats i minnesrummet.

Jag skulle ha en skivspelare därinne där jag kunde spela den musik jag lyssnade på. Jag skulle leta efter en fotölj som jag hade i mitt tonårsrum och inreda med den och ha en säng jag kunde vila på. På sängen skulle mitt gamla överkast i pilé ligga. Det som mamma gav mig i julklapp ett år, och som föreställer ett kärlekspar i svart siluett mot orange bakgrund.

Mina gamla dagböcker skulle ligga framme så jag kunde bläddra i och läsa dem. Likaså mina idolböcker och planscher på Osmonds och Abba.

Fotoalbumen skulle ligga uppslagna och i dem skulle fragment av mitt liv finnas att försjunka i. 

Jag skulle kunna gå runt hela rummet och följa hela mitt liv. Dockan och nallen från min barndom skulle vara på plats. Likaså min gamla pottstol.

Sen skulle mina barns födelse få en stor plats. Den är den viktigaste i mitt liv. Jag skulle kunna sitta där och ha mängder av foton framme. Teckningar och alster som de skapat. Deras favoritleksaker och semesterminnen.

Det finns så många saker som jag skulle fylla detta fysiska rum med och jag skulle älska att träda in där för att minnas eller bara vila bland det som är jag.

Jag är så rädd för att börja glömma. För med glömskan så försvinner bitar av det som är jag.

Även de sorgliga och smärtsamma sakerna skulle få en plats. Skilsmässan från barnens pappa, min brors död, min sjukdom. Jag skulle ha allt det jag har skrivt, liggandes där för jag vill inte glömma något alls.

Om jag hade ett rum till övers att fylla med vad jag ville så skulle jag skapa mig mitt minnesrum. Men idag får jag nöja mig med att ha mina saker i lådor och kartonger. Ha mina minnesbilder och bevara dem i minnesbanken och hoppas att de aldrig försvinner.

Jag är ingen betydelsefull person, så till den grad att jag skapat något stort som människor pratar om. Jag är bara betydelsefull i den lilla krets av människor som jag har närmast mig. Men kunde jag skapa detta rum till mig själv och till dem att se vem jag är och hur jag blev jag, så vore jag mer än glad.

Den största gåvan till mig själv är tacksamhet över att jag gjort vad jag kunnat för att få ett bra och lyckligt liv. Och jag har, oavsett hur dåliga oddsen än varit, överlevt allt och funnit min mening med livet. Jag är inte bitter och tycker inte att något är orättvist och det jag har varit missnöjd med, det har jag ändrat på.

Jag håller mina tummar för att jag ska kunna skapa mitt Minnesrum i framtiden. Och dit in skall jag bjuda er allihop om ni vill.