Lingonsylt
Jag blir galen!!!! Ja riktigt irriterad och både arg och ledsen.
Jag har förstört ännu en matta. En förstörd matta är en skitsak i många avseenden beroende på vad man jämför med.
Men just nu så jämför jag inte den med krig och svält eller barnmisshandel. Den var vår senaste (två veckor sen) inköpta matta till köket. Absolut inte dyr och inte särskilt flott. Men den fyllde sin fuktion och gjorde det lite finare i köket.
Den förra mattan jag förstörde var rumsmattan när den var alldeles ny den med. Tror inte den hade legat en vecka innan jag fläckade den med en stot kopp te.
Jag vet att det inte är lönt att gräma sig eller slösa energi och vara arg för detta men banne mig om jag inte har "rätt" att bli ledsen.
Och jag blir ledsen därför att det är pga min sjukdom som jag förstör. Det är för att mina händer och armar ibland är utanför det jag kontrollerar.
Man kan slinta och man kan tappa saker men man märker när detta händer pga spasmer eller för att jag är försvagad eller för att jag plötsligt blir så trött att jag inte orkar hålla en burk med lingonsylt.
Jag skulle äta fil med sylt och flingor och tar burken med sylt ur kylen. Och utan att egentligen förstå vad som hände så ramlar den bara ur min hand och landar på mattan. Sylten sprids i tjocka klumpar över mina kläder, skåpluckorna och över mattan.
Som ett fån står jag och stirrar på förödelsen innan jag fattar att jag måste torka upp. Fläckarna går kanske att tvätta bort om jag handtvättar mattan. För den går inte att tvätta i maskinen och att lämna en matta till kemtvätt å betala mer än vad inköpet kostade, vet jag inte om jag gör.
När jag går in i köket så dras min blick direkt till fläckarna som tycks gapskratta åt mig.
Som sagt en sketen fläckad matta är inte mycket i jämförelse med många andra ting. Men den här sketna mattan är ett tydligt och smärtsamt bevis för att min kropp inte är "min"
Jag avskyr när sånt här händer. Jag har otaliga kläder som är nedfläckade med te eller mat. Te är just bland det svåraste att tvätta bort.
Kan ju tyckas plättlätt att förhindra spill genom att bara ha halvfulla muggar och bära allt med två händer.
Men ser ni så enkelt är det inte. Att ändra något man gjort hela sitt liv, ändra reflexer och det man i ryggmärgen vet att man kan. Det ÄR så svårt.
Man vet att man kan ta en burk sylt ur kylen och ställa den på bänken. Att plötsligt börja tala om för sig själv att man inte kan göra det, innebär en ständig dialog med sig själv om vad man inte längre kan. Och DET är nedbrytande.
Och hur många av er tänker tanken när kylen öppnas.
- Nu ska jag ta syltburken med bägge händer, vända mig om och ställa den på bänken och sen vända om och stänga kylskåpsdörren igen.
Jag tror ingen av er gör så och inte jag heller längre. Det har funnits tider då jag tvingats göra så för att ens kunna laga mat och det är minsann inte roligt. Det är bara utmattande och deprimerande.
Det jäkliga i hela alltet är att jag i förväg inte vet när jag blir så här. Jo jag vet att jag blir sämre i motoriken när jag är förkyld, vilket jag varit i ett stort antal veckor nu.
Men jag vet aldrig exakt när det sker. Jag bara märker det genom att jag fumlar, tappar eller skadar mig. Eller när benen viker sig och jag ramlar.
Oftast så konstaterar jag bara uppgivet att det hände igen. Och försöker att inte tänka och känna så mycket över det. Då är det lättare att hantera.
Kort och gott så är det ibland ett jäkla skit med att ha en sjuk kropp som är nyckfull och sabbar saker för mig.
För det mesta så är jag glad över min kropp som fortfarande kan göra så mycket för mig. Men det hindrar inte att jag blir arg och ledsen.
Sådär...då har jag avreagerat mig lite!
Mina dagar går fortfarande till att bara vila på och göra så lite som möjligt. Och med det menar jag att inte boka något, och inte göra så många spontana saker. Jag behöver massor av stillhet och stressfritt nu. Hjärnan protesterar direkt genom att strejka om jag ens tänker på några måsten som kan ligga ett par veckor fram i tiden.
Och ändå så behöver jag ha en överblick över våren så att jag vet att det är tillräckligt med vila för mig.
Nu ska jag borsta ur toastolen. Det planerade jag att göra för lite sen när jag hällde i det sista kemet däri.
Sen vila igen för att skriva och borsta porslin är tröttsamt.
Jag har förstört ännu en matta. En förstörd matta är en skitsak i många avseenden beroende på vad man jämför med.
Men just nu så jämför jag inte den med krig och svält eller barnmisshandel. Den var vår senaste (två veckor sen) inköpta matta till köket. Absolut inte dyr och inte särskilt flott. Men den fyllde sin fuktion och gjorde det lite finare i köket.
Den förra mattan jag förstörde var rumsmattan när den var alldeles ny den med. Tror inte den hade legat en vecka innan jag fläckade den med en stot kopp te.
Jag vet att det inte är lönt att gräma sig eller slösa energi och vara arg för detta men banne mig om jag inte har "rätt" att bli ledsen.
Och jag blir ledsen därför att det är pga min sjukdom som jag förstör. Det är för att mina händer och armar ibland är utanför det jag kontrollerar.
Man kan slinta och man kan tappa saker men man märker när detta händer pga spasmer eller för att jag är försvagad eller för att jag plötsligt blir så trött att jag inte orkar hålla en burk med lingonsylt.
Jag skulle äta fil med sylt och flingor och tar burken med sylt ur kylen. Och utan att egentligen förstå vad som hände så ramlar den bara ur min hand och landar på mattan. Sylten sprids i tjocka klumpar över mina kläder, skåpluckorna och över mattan.
Som ett fån står jag och stirrar på förödelsen innan jag fattar att jag måste torka upp. Fläckarna går kanske att tvätta bort om jag handtvättar mattan. För den går inte att tvätta i maskinen och att lämna en matta till kemtvätt å betala mer än vad inköpet kostade, vet jag inte om jag gör.
När jag går in i köket så dras min blick direkt till fläckarna som tycks gapskratta åt mig.
Som sagt en sketen fläckad matta är inte mycket i jämförelse med många andra ting. Men den här sketna mattan är ett tydligt och smärtsamt bevis för att min kropp inte är "min"
Jag avskyr när sånt här händer. Jag har otaliga kläder som är nedfläckade med te eller mat. Te är just bland det svåraste att tvätta bort.
Kan ju tyckas plättlätt att förhindra spill genom att bara ha halvfulla muggar och bära allt med två händer.
Men ser ni så enkelt är det inte. Att ändra något man gjort hela sitt liv, ändra reflexer och det man i ryggmärgen vet att man kan. Det ÄR så svårt.
Man vet att man kan ta en burk sylt ur kylen och ställa den på bänken. Att plötsligt börja tala om för sig själv att man inte kan göra det, innebär en ständig dialog med sig själv om vad man inte längre kan. Och DET är nedbrytande.
Och hur många av er tänker tanken när kylen öppnas.
- Nu ska jag ta syltburken med bägge händer, vända mig om och ställa den på bänken och sen vända om och stänga kylskåpsdörren igen.
Jag tror ingen av er gör så och inte jag heller längre. Det har funnits tider då jag tvingats göra så för att ens kunna laga mat och det är minsann inte roligt. Det är bara utmattande och deprimerande.
Det jäkliga i hela alltet är att jag i förväg inte vet när jag blir så här. Jo jag vet att jag blir sämre i motoriken när jag är förkyld, vilket jag varit i ett stort antal veckor nu.
Men jag vet aldrig exakt när det sker. Jag bara märker det genom att jag fumlar, tappar eller skadar mig. Eller när benen viker sig och jag ramlar.
Oftast så konstaterar jag bara uppgivet att det hände igen. Och försöker att inte tänka och känna så mycket över det. Då är det lättare att hantera.
Kort och gott så är det ibland ett jäkla skit med att ha en sjuk kropp som är nyckfull och sabbar saker för mig.
För det mesta så är jag glad över min kropp som fortfarande kan göra så mycket för mig. Men det hindrar inte att jag blir arg och ledsen.
Sådär...då har jag avreagerat mig lite!
Mina dagar går fortfarande till att bara vila på och göra så lite som möjligt. Och med det menar jag att inte boka något, och inte göra så många spontana saker. Jag behöver massor av stillhet och stressfritt nu. Hjärnan protesterar direkt genom att strejka om jag ens tänker på några måsten som kan ligga ett par veckor fram i tiden.
Och ändå så behöver jag ha en överblick över våren så att jag vet att det är tillräckligt med vila för mig.
Nu ska jag borsta ur toastolen. Det planerade jag att göra för lite sen när jag hällde i det sista kemet däri.
Sen vila igen för att skriva och borsta porslin är tröttsamt.
