i huvudet på en finnpajsar jänta

Jag drömde i natt att vi hittade vår husvagn. Den stod undangömd på en skogsväg och det var ett gammalt par som hade tagit den.

 

När polisen tog dem så kunde dom inte förstå varför vi ville ha tillbaka vagnen. Jag minns glädjen jag kände i drömmen när jag klev in i vagnen och såg att det mesta såg ut som vanligt.

 

Magnus och jag skulle sova där direkt och han bäddade åt sig i stora sittgruppen medan jag skulle ligga i vår säng. Sängen var skrynklig och det låg skräp efter smutsiga fötter i fotänden.

Och jag vet att jag tänkte, men varför byter jag inte lakan? Varför ska jag ligga i de här smutsiga lakanen som det gamla paret har legat i. Magnus vill ju inte det eftersom han bäddade på annat håll.

 

Jag drömmer ofta märkliga och konstiga drömmar. De stannar ofta kvar inom mig även fast jag vaknat.

Idag vaknade jag överlycklig men det förbyttes snart i ledsamhet när jag insåg att det bara hade varit en dröm. Men allt var ju så verkligt. Jag kunde ju t.o.m känna lukten av vår vagn.

 

Annars så har de senaste dagarna varit ok. Jag gråter inte varje dag längre och jag har väl försonats med att vagnen är borta. Jag kan ju inte göra annat än att vänta. Fast vi letar också. Vi åker runt på de mest möjliga och omöjliga ställen och söker.

 

Vi får tips om ställen där människor har slagit lägen olovandes. Typ de irländska asfaltsarbetarna. Ibland när det är alldeles tyst så tänker jag att telefonen kanske ringer precis just nu och någon från polisen säger att de hittat husvagnen.

 

Men det händer inte…fast jag vet att det kan hända. Hittills har telefonen varit tyst. Men det kan ske, att de hittar vagnen och då ringer de. Så jag fortsätter att vänta och hoppas lite till.

När 21 dagar har gått så vet jag att jag måste lägga detta bakom mig. Då kommer försäkringsbolaget fatta sitt beslut och vagnen avskrivs och ersättning utbetalas.

Då måste jag börja om från början. Bygga på en ny fristad till mig och samla nya saker och bygga upp det som gick förlorat.

 

Jag hoppas bara innerligt att vi får den ersättning som är skälig.

 

Idag när jag är upptagen med tankarna på annat så är allt ok. Men så snart som det liksom blir tyst så känner jag mig ledsen. Som om luften gått ur mig.

 

I flera veckor har jag förberett mig för att Kajsa åker till Ljusdal. Vetat att hon packar för att stanna där. Och att när hon fått jobb så söker hon och Niklas lägenhet och så byter hon adress.

 

I fredags åkte de. Jag satt och tittade på henne när hon packade ner sina saker från hyllorna. De skulle hem till hennes pappa för om vi får vårt lägenhetsbyte så ska hennes tillhörigheter inte med dit.

 

Det är så mycket känslor att deala med. Sorg och saknad. Förlusten av att ha mitt barn nära. Ovissheten att inte veta när jag får se henne nästa gång.

Hon har varit uppe hela somrar i många år nu men jag har ju vetat att i mitten av augusti så kommer hon hem igen.

 

Nu vet jag ingenting och det är jobbigt. Och hur mycket jag än vet att det är så här det är. Det här går alla igenom och att jag hade varit så mycket ledsnare ifall hon inte haft Niklas, inte hade velat eller kunnat starta sitt egna liv……även om jag vet om allt detta så gör det ont och jag saknar henne.

 

Jag vet också att det är en övergångsperiod. Att det tar tid att vänja sig och att jag snart ser det som hur naturligt som helst att hon inte bor hemma.

Men tacka sjutton för att det känns. Jag har ju haft henne hos mig i nitton år nu. Då vänjer man sig och jag har varit den viktigaste i hennes liv. Det är jag inte längre.

 

Det har minst sagt varit lite mycket den senaste tiden. Kajsas flytt som toppades med förlusten av husvagnen och samtidigt med detta lite familjetrubbel som jag inte vill skriva om här.

 

Nu har jag ett antal dagar framför mig som jag inte vet vad jag ska fylla med. Vet inget alls för de planer vi hade är borta.

 

Vi behöver sätta oss ner och titta lite på närmsta tiden och se vad vi ska planera in för att ha något roligt att se fram emot. Något som känns som semester på tu man hand.

Vi har en konsert med Jerry Williams i Motala och måste boka boende. Det var tänkt att vi skulle bo i vagnen och göra ett par dar där nere men nu får vi tänka om.

 

I morgon kommer Magnus dotter hit för att stanna till lördag. Vi hade planer med husvagnen denna vecka med. Vi skulle ta en dagskryssning med Ecerkölinjen. Men det bokade vi av nu.

Jag vet att det mesta blir bra även om det inte känns så för stunden. Gäller bara att se tiden an.

 

Magnus semester på tre veckor skulle börjat idag. Nu valde han att jobba och är ledig från i morgon istället. Sen när Jennifer har åkt hem på lördag så jobbar han en vecka till. Och när hans tredje vecka börjar så har det gått tre veckor sen stölden och vi kanske får lite besked och kan fatta lite beslut om huruvuda vi ska göra då.

 

Jag ska försöka ha saker för handen. Lite att göra hela tiden så att jag inte tänker så mycket.

Sen så ska jag umgås lite med min lillasyster med. Jag har ju blivit moster igen. Moster till en helt bedårande söt tös.

 

Igår när David fyllde två år så var vi där. De hade kommit hem från BB ett par timmar tidigare. Man blir lika förundrad varje gång ett nytt liv äntrar världen.

 

Och nu ska jag försöka ge mig på att städa lite….får se om jag blir lika förundrad över det. Knappast!  :-)

 

Varje morgon när jag håller på att vakna så är allt som vanligt. En kort kort stund mellan sömn och vaket tillstånd då jag känner doften av mina lakan, kuddens mjukhet och svalkan i rummet.

Jag mår gott och allt är som vanligt.

 

Men det tar bara knappt nån sekund innan sanningen slår mig i magen. Inget är som vanligt!!!!!

 

Jag blundar, vill inte slå upp ögonen fast jag är klarvaken. Inbillar mig att jag kan vara kvar i illusionen att allt är bra om jag bara inte öppnar ögonen.

Men jag kan inte ligga där och blunda hur länge som helst. Jag måste öppna ögonen.

 

Jag träder in i mardrömmen. Sorgen…ja sorgen griper tag i mig. En tung ledsamhet axlar mig och jag gnuggar den intorkade gråten ur mina svullna ögon.

Ja jag gråter mig till söms varje natt sen i tisdags.

 

Det har bara gått några dagar sen det hände att någon stal en bit av mig. Skändade och utan att blinka, sårade mig djupt.

 

I går morse när jag satt på balkongen med mitt morgonte så kände jag hur trött jag var på att vara ledsen. Jag kände så intensivt att jag bara inte orkade vara så ledsen. Jag har liksom haft nog med ledsamheter och sorg i livet och jag vet hur det äter upp mig.

 

Jag vet även att endast jag själv kan göra skillnad. Hur jag med hur jag tänker kan ändra situationen. Naturligtvis inte ändra det som skett. För husvagnen är stulen och borta vad jag än gör eller vad jag än tänker.

 

Men det är genom mina tankar som jag kan ändra hur jag mår och hur jag hanterar detta.

 

Jag satt där i stolen på balkongen, tittade på mina sköna blommor, hörde fåglarna och kände hur ljuv sommaren var.

 

Jag vet att för vaje minut som jag tänker ledsna tankar om detta, för varje minut som jag gråter och för varje minut som jag sörjer mina förlorade saker och ägodelar……så är det minuter som jag låter stjälas från mig.

 

Jag tillåter denna människa att ta mer och mer av mig, än vad han redan har gjort. Jag tillåter honom att ta min tid, min sommar, min hälsa.

 

Där och då på balkongen bestämde jag att sätta stopp. Han får inte ta mer av mig. Inte något endaste mer. Det som är borta är dyrbara saker….min tid, min kärlek, några få oersättliga saker som mitt arvegods från mina morföräldrar……resten går att ersätta.

 

Jag bestämde mig för att jag måste för min hälsas skull och faktiskt för mitt förstånds skull, så måste jag aktivt välja mina tankar. Jag måste tänka andra konstruktiva tankar istället för att bara känna med hjärtat eftersom så snart hjärtat får bestämma så gråter jag bara.

 

Jag bestämde att denna okänsliga och hjärtlösa människa inte ska få ta en enda minut av mig längre. Han ska inte lyckas få ner mig på knä.

 

Allt det bestämde jag igår……så kom barnen som jag skulle ta hand om under dagen. Det blir fullt upp med tre barn i huset. Det blir inte mycket tid till att tänka på annat än dem och vad de gör för stunden.

 

Jag kände mig stärkt i mina beslut och kände ett hopp inom mig. En visshet om att allt skulle blir bra och ordna sig.

 

Kvällen kom, barnen hade åkt hem och stillheten landat. Då kom tårarna igen. Tankarna på min förlust bröt sig igenom mitt skal och mina beslut.

 

Allt kändes raserat och som om jag var tillbaka på ruta ett. Men jag vet att det är ju så det är. Det är så det är för mig när jag hanterar en kris.

Jag fattar beslut, vilka jag vet är de rätta för mig. Men jag vet också att jag kommer att falla många gånger om.

Jag vet att jag även om jag satt ner foten så behöver även sorgen få utrymme. Jag behöver få gråta och vara ledsen. Och jag vet att jag med tiden kommer gråta mer sällan. Jag vet att nu när jag fortfarande är i någon sorts chock och befinner mig i denna ovisshet, så söker jag febrilt efter kontroll. Att förstå och ha kontroll och veta om så bara minsta lilla.

 

Denna ovisshet är fruktansvärd. Allt hänger i luften. Den semester som jag längtat efter och sett fram emot. Två veckor ensam med Magnus i husvagnen för att återhämta mig och få lugn och ro.

Det är borta. Jag känner inte lust att göra någonting alls. Inte åka någon annanstans. Inte ett dugg faktiskt.

 

Men jag vet också att lusten inte kommer om jag inte bestämmer mig för att känna lust. Jag måste aktivt tänka och bestämma mig för att ändå känna glädje inför semestern.

 

Ersättningsfrågan hänger i luften den med. Det verkar som att inget av de försäkringsbolag vi har tänker ersätta oss för de saker som fanns i vagnen. Det innebär att vi gör en förlust på sådär trettiotusen kronor.

Att köpa campingutrustning är dyrt. Det är inte billiga saker. Förtält kostar som billigast tolvtusen. Vi hade soltak, gasolvärmare, möbler…….saker som kostar frukansvärt mycket pengar. Sen får vi lägga till vad allt det andra kostar. Regnställ, köksutrustning, alla sängkläder och lakan…..inget av det vill någon ersätta.

 

Ovisshet och oro är rådande nu. Och jag vet att jag går sönder av dessa två faktorer. I morse fick jag kvittot. Vaknade och kände direkt att det var ”fel”.

Behövde gå på toa och reser mig och får bekräftat att hela min vänstra kroppshalva är ur funktion.

 

Benet och armen hänger som tunga ostyriga geleklumpar. Vill inte lyda alls. Måste stå lutad mot väggen för att inte ramla och när jag väl kan påbörja ”resan” mot toaletten så får jag släpa halva min kropp efter mig. Huvudet dunkar. Har så ont och jag ber Magnus om en tablett.

 

Kommer tillbaka till sängen, dunsar ner och får tabletten. Måste bara somna om snabbt.

Vaknar två timmar senare med samma huvudvärk och jag noterar att vänstersidan fortfarande är lika omöjlig.

 

Stressen och tröttheten kom ikapp. Tackar bara ödmjukast för att det inte är varmt ute.

Så ser alltså läget ut nu. Fortfarande beslutsam över att tjuven inte ska få ta något mer av mig. Känner mig stärkt av det. Samtidigt som hjärnan spelar små spratt för mig. Kan plötsligt få en tanke…..Ja just ja, den där (om en sak jag ser) ska jag ta ner i vagnen……och när sanningen kommer ikapp på den där nanosekunden så får jag en smäll i magen och tårarna stiger i ögonen.

 

Tar nån sekund så har jag ”samlat” mig igen och påmint mig om vad jag beslutat och att jag måste se mina saker och vagnen som förlorade. Jag kan inte gå och hoppas för då får jag ett lidande utan dess like i tre veckor i väntan på försäkringsbolagens beslut. Inget görs nämligen under den tiden. Polisen får tre veckor på sig att hitta den sen anses den som borta.

 

Och jag kan inte gå här i tre veckor och hoppas på att den kommer tillbaka, att jag kan städa ur den och sen koppla på den och åka ut som om inget har hänt.

 

Jag vet ju inte ens om jag skulle klara av att gå in i den om den kom tillbaka. Känner ju sånt äckel av de bilder jag kan frammana av tjuven och vad han gör i min vagn.

Samtidigt vet jag att om den återfanns så skulle jag gladeligen rensa ur allt och sen sanera den inifrån och ut.

 

Eller jag vet inte……..jag vet inte alls egentligen för jag har ju aldrig varit med om detta tidigare.

Jag har tänkt mig tanken att vi får ersättning från försäkringen, att vi köper en ny vagn och hela tiden har jag tänkt mig att jag vill ha en likadan.

 

Det finns många såna på Blocket tex. Och eftersom jag älskar planlösningen och storleken på vår vagn så vill jag ha en likadan. Men så plötsligt igår så kom det till mig att jag kanske inte alls klarar av att köpa en likadan…..skaffa likadana och liknande saker att hänga och lägga på samma ställe som i den andra.

Skulle jag sträva efter att få det exakt som jag hade det eller skulle jag göra annorlunda.

 

Den tanken skrämmer mig lite. Då kom tanken att det bästa kanske är att hitta en annan vagn. Både annorlunda i modell och planlösning för att jag inte ska känna att jag försöker återskapa det jag hade men inte lyckas med det eftersom det är omöjligt.

 

Man kan ju tänka att jag tänker alldeles för mycket. Men det är sån här jag är. Jag är medveten om vad som skadar mig i ältande men samtidigt vet jag att tankar som mina är normala.

 

Jag vet också att tiden är min vän. Allas vår vän. Den ger perspektiv, den ändrar tankar och känslor och ger utrymme för att fatta genomtänkta beslut.

Det är aldrig bra att fatta beslut när man är i affekt av något slag.

 

Så jag ser tiden an. Vet att det är det enda rätt att göra. Jag gråter om tårarna kommer för varför skulle jag inte sörja och vara ledsen för det som jag utsatts för. Men jag tänker även konstruktiva och positiva tankar om att detta kommer ordna sig. Och bli bra i slutänden.

 

Jag har allt det vikigaste kvar i livet. Mina barn, Magnus och min familj. Allt annat står sig slätt emot det.

 

Som med allt annat så gäller en dag i taget och ibland får man ta en timme i taget när det gör som ondast.

Inget jag tidigare har varit med om har tagit kål på mig och så ska heller inte detta göra.

 

Jag ska vila nu och ta hand om mig på bästa sätt så att jag får tillbaka min vänstra kroppshalva. Den kan jag inte avvara och den får tjuven inte ta ifrån mig.

 

Sen har jag ju blivit moster igen. Igår kväll så föddes äntligen min syster Johannas babyflicka.

 Bara det är värt att vara lycklig över  :-)

Hej ni som undrar över min tystnad…

 

Det är i och för sig allt annat än tyst inom mig för där råder vilt kaos emellanåt och jag har fullt sjå att hålla mig kvar på ”jorden”

 

Det är ett heldags-och ibland natt göra. Att vara här och nu mentalt. Att skingra tankar att hålla paniken borta.

Jag går mest omkring och är spyfärdig och håller ihop mig själv.

 

Det hela började med att Magnus påpekade för mig hur jag hela tiden flåsade. Jag hade själv märkt att jag andades väldigt ytligt men när han uttalade orden att jag flåsade så mycket så var det som om någon kopplade ett strypgrepp kring min hals.

 

Ett gastkramande strypgrepp som både gjorde att jag flåsade ännu mer när jag andades och ett grepp av fasa. En rädsla som jag inte trodde jag skulle känna igen.

 

Det var flåsandet som för sju år sen var början och orsaken till min tumörsjukdom. Som i sin tur visade att jag hade en brist i immunförsvaret som i sin tur orsakade inflammationen på hjärnstammen.

 

Ju mer jag uppmärksammar flåsandet, desto tyngre får jag att andas.

 

Mardrömsbilderna……hur mina lungor trycks ihop av mängder av vätska som gör mig mer och mer tungandad….de bilderna dyker gång på gång upp för mitt inre.

Jag vet att jag måste söka läkare. Behöver få veta vad som orsakar detta denna gång.

 

LIVRÄDD är bara förnamnet. Så blir det midsommar och vi åker mot Småland. En resa som tar sina många fler timmar än vanlig pga stopp i Mjölby då Kajsa köpte sin bil.

 

Men framåt tjugoetttiden på kvällen på anländer vi till våra vänner. Vi har bestämt att bara göra ett kort stopp hos dem för att sen åka vidare till vandrarhemmet vi ska sova på. Det ligger bara tre minuters väg från dem.

 

Eftersom ägarna till vandrarhemmet är vänner till Magnus så har vi fått instruktioner om nyckeln. Vi hittar den och tar oss upp på rummet med packning. Bäddar, hänger upp kläder och Magnus gör i ordning varsin drink åt oss som vi sen dricker på farstutrappan.

 

Det är en ljum kväll och jag känner mig trött men avslappnad.

 

Klockan hinner nog bli elva innan vi lägger oss och jag somnar ganska omgående. Svalka från det öppna fönstret och doft av hö får mig att må gott.

 

Så vaknar jag plötsligt av att en telefon signalerar. Sömndrucken så fattar jag inte vad det var men snart förstår vi att det var en snart-slut-på-batteriet signal.

Jag lägger mig igen och det är då det händer.

 

Jag kan inte andas. Jag kan inte dra in luft och jag kan inte pressa ut luft ur lungorna. Minnesbilder, mina lungor vätskefyllda och alldeles platta och omöjliga att andas med.

 

Klart jag får panik. Sätter mig tvärt upp och känner hur armarna domnar bort och hur det börjar sticka i mina händer. Andas går fortfarande hur trögt som helst.

 

Jag säger åt Magnus att jag inte mår bra och han som just somnat om förstår ingenting av det jag säger.

 

Tankar om panikångest passerar huvudet. Jag vet att det kan ge liknande symptom som det jag känner nu. Försöker säga till mig själv att lugna ner mig, att inte panika. Jag säger till mig att sluta tramsa att jag visst kan andas.

 

Men det hjälper inte. Jag har dödsångest och är övertygad om att jag kommer dö där i sängen på vandrarhemmet. Och det 45 mil hemifrån.

 

Jag måste ut. Säger till Magnus att jag måste röra på mig, jag tänker inte dö därinne.

 

Vi klär på oss och jag fryser ändå som en galning när vi kommer ut. Jag skakar för att jag är så spänd och av köld.

Vi sätter oss i bilen och jag säger att jag tänker köra till stan och sjukhuset.

 

Ja jag hade ju druckit en drink tre timmar tidigare. Men jag tänkte att hellre dör jag på vägen än där inne i huset.

 

Magnus säger nej till detta och det var ju vansinne ens av mig att tänka tanken att köra med alkohol i kroppen trots att det var en liten mängd och flera timmar sen jag drack.

Han ringer istället för att ta reda på om det fortfarande finns akutmottagning inne i stan eller om det är Växjö 6 mil bort, som gäller.

 

Han pratar länge och står utanför bilen medan jag sitter framför ratten och bara skakar.

Så öppnar han dörren och säger att en akutbil är på väg.

Jag fattar inget, vadå akutbil säger jag. Han säger att en läkare är på väg ut.

 

Vad jag inte vet är att man har skickat en ambulans. Han ville inte säga det till mig eftersom han trodde jag skulle bli nervös.

 

Vi går ut mot vägen, jag klarar inte av att sitta stilla och att röra på sig gör det lättare att andas. Jag fryser mer och mer. Min vänstra kroppshalva håller på att försvinna från mig och Magnus tar på mig hans jacka.

 

Så ser vi ett ljus långt där framme och ambulansen dyker upp och jag lastas in.

 

Det är lugnt och stilla på akuten och jag tas om hand direkt. Man kollar hjärtat direkt. Ingen infarkt. Prover tas och lungor och hjärtat lyssnas på.

Eftersom jag även senaste tiden varit mer än vanligt svullen på fötter och ben så oroar man sig för blodpropp som nått lungorna men efter undersökning och mätning av benen så kan man utesluta det.

 

Man bestämmer i alla falla att jag ska ligga kvar på akuten för att få en lungröntgen direkt på morgonen dagen efter.

Jag får en tablett att sova på och Magnus ringer våra vänner och Lillemor kommer direkt och hämtar honom. Då är klockan halv tre på midsommaraftons morgon.

Dagen efter väcks jag och skickas direkt till lungröntgen. Knappt en timme senare får jag gå därifrån. Allt såg bra ut på lungorna.

Jag ringer Magnus och säger att jag drar mig nedåt stan så han får plocka upp mig.

 

Jag är så lättad. Och jag förstår hur rädd jag har varit och vad denna rädsla har gjort med mig. Minnen, både medvetna hjärnminnen och omedvetna kroppsminnen satte skräck i min kropp.

 

Oron över att allt skulle börja om med min sjukdom i kombination med annan stress rörande familjen. Gjorde att jag ”knöts ihop”.

Spänningen i kroppen gav mig fruktansvärt mycket huvudvärk som jag har lidit av senaste tiden och så den ytliga andningen.

Och andas man ytligt hela tiden så slutar det med att man inte kan andas alls.

 

Nu när jag vet att mina lungor är ok så andas jag bättre. Inte helt ok än men jag jobbar på det.

 

Sen späddes ju stressen på ytterligare i går när vår husvagn upptäcktes vara stulen.

 

Jag har inga ord för det än. Jag är förkrossad. Så ledsen och måste kämpa med andningen varje minut känns det som eftersom jag är så nära att bryta ihop av den sorg jag känner just nu.

 

Jag vet, bara materiella ting men det var inte bara pengar som stals. Den som kopplade på min husvagn på sin bil, stal och drog iväg med mina drömmar, min sinnesfrid, mina barndomsminnen, mitt arbete i alla de timmar jag lagt ner på att sy och fixa.

 

Jag har köpt saker i affärer, letat på loppisar, fyndat på tradera……jag har varit så lycklig och jag har mått såååå bra i husvagnen som har gett mig ett andningshål.

 

Jag har närhelst jag velat kunnat åka iväg. Lämna mina fyra väggar som jag alltid är fånge innanför. Söka mig till naturen, tystnaden och stillheten för att hämta energi och vila.

 

Det är stulet. Jag har blivit kränkt och min integritet har blivit skändad. Någon går omkring i min vagn. Äter med mina bestick. Lagar mat i mina kstruller. Torkar sig med mina handdukar. Tar på en tröja om det är kallt. Någon sover i mina lakan med huvudet på min kudde. Helt jävla olovandes!!!!!!!!

 

Någon bryr sig inte ett dugg om att jag timme efter timme sytt gardiner och pyntat genom att sätta upp foton och tavlor. Någon går igenom mina saker, mina privata ägodelar och synar dem, använder dem. Äter den mat jag har handlat och lyssnar på min musik.

 

Jag blir spyfärdig av äckel när jag tänker dessa tankar. Jag går nästan sönder när jag tänker på att bland alla saker i vagnen så finns min mormors handsydda förkläde. Några plasmuggar jag druckit ur som barn och ett par emeljerade blommiga skålar.

Så viktiga och värdefulla saker för mig. De är länken till min barndom och jag har vårdat dem ömt. De bär med sig mina morföräldrar och nu lägger någon annan sina äckliga händer på dem och varken bryr sig eller undrar.

 

Jag är så arg och förtvivlad omvartannat. Jag gråter mängder och jag  vet inte hur jag ska tänka för att det ska göra minst ont.

 

Min semester som jag så sett fram emot är puts väck. Jag vet inte vad jag ska göra. Hur ska jag uppnå och känna samma glädje och vila som jag visste att husvagnssemestern skulle ge?

 

Jag vet inte hur jag ska hantera detta. Jag mår bara så dåligt och jag är så spänd. Jag har ont överallt och jag gråter hela tiden.

Och andningen ska man som sagt knappt tala om. Hela tiden kommer jag på mig själv att knappt andas alls. Bara små korta andetag långt uppe i halsgropen…….

 

Jag önskar så att jag i detta nu kunde på veta vad för gott detta kommer föra med sig.