Det är tröttsamt, jobbigt och utmattande att vara stark. Det är lättare att inte vara det....eller jag vet inte. Jag är ju av den åsikten att man inte kan mäta styrka, annat är fysisk då. Den som orkar lyfta tyngst är starkast. Konkret och mätbart.
All annan styrka går inte att mäta. Och ändå så är det så påtagligt och viktigt att vara en stark individ. Det är ett bra karaktärtdrag.
Jag grät en skvätt igår. Uppgivenheten kom över mig och jag undrade var i allsin dar jag skulle finna ork och motivation.
Jag dansade för en vecka sen, första gången på två år så snörade jag på mig linedanceskorna och provade både kropp och knopp.
Det finns inget fysiskt utövande som gör mig så trött och utmattad som linedance och samtidigt så finns det inte mycket som slår det när det gäller det jag f å r i form av glädje, ja ren och skär lycka.
Jag dansar och känner mig duktig, jag får beröm, jag är i ett socialt sammanhang och jag måste lägga undan alla andra tankar och bara fokusera på vilka steg jag ska utföra.
Det är tokjobbigt eftersom det kombinerar både hjärna och kropp. Men jag blir så glad och när jag i måndags märkte att kroppen höll någorlunda så har dansen varit återkommande glädjekickar i mina tankar under hela veckan.
Men åter till uppgivenheten. Jag blev duktigt trött av dansen och dagen efter så förmådde jag inte annat än att ligga i siffan och reste mig med möda, endast när naturen kallade.
Vartefter dagarna passerade har det blivit bättre men fortfarande så är jag svag.
Till helgen hade ett fikabesök planerats in och jag vaknar och känner att det är en riktig skitdag och att hade det inte varit just detta fikafrämmande som skulle komma så hade jag avbokat.
Men jag vet att jag kan vara bara jag och i vilket skick som helst tillsammans med dessa vänner.
Vi hade ett par jättetrevliga timmar och åt semla, pratade och skrattade. Jag var så nöjd över att det funkade trots att jag var så kass.
Men det var sen när de hade gått som gråten kom. Inte för att det hade varit en extra jobbig dag men för att jag tillät mig att känna efter, låta tankarna komma ikapp.
Och jag blev så ledsen. För jag är verkligen så trött på detta att stå på ruta ett och behöva kämpa så in i vassen hårt för precis allt. Jag är så trött på att minsta utsvävning slår undan fötterna.
Jag är så trött på att vardagen är så instabil just nu och att kasten mellan att må bra och känna att jag har ork, till att vara helt slut så jag vill kräkas, är så tvära och sker på sekunder.
Planering är återigen så jättesvårt. Att beräkna vad en aktivitet kommer att kosta är ännu svårare. Innan skovet i nov var allt mycket stabilare och jag hade lite koll på vardagen och visste vad jag kunde orka med.
Idag blir det en fet käftsmäll istället och så får jag snällt ligga ner och titta i taket.
Det är rent ut pest att få "mjölksyra" i arm och ben och känna att de försvinner för mig, för att jag deltar i en konversation. Eller att kognitivt tänkande slås ut för att jag jobbar med kroppen.
Och det är pest att vara medveten om allt detta och veta att jag bara har att bita ihop, kämpa och vila.
Kämpa och vila, kämpa och vila, kämpa och vila. Det är det mina dagar består av. Ett satans kämpande och ett vilande som aldrig tar slut.
Jag behöver vara glad och positiv så att människor orkar med att vara med mig. Jag har inte varit så här uppgiven på sju år. Och jag pendlar snabbt mellan att känna att allt verkligen är pest till att känna att allt är som vanligt och att jag mår hur bra som helst.
Flera gånger om dagen kan det hända då jag dippar och bara vill ge upp. Sen samlar jag ihop mig och biter ihop och gör det jag måste.
Men flera gånger om dagen så vill jag inte. Jag vill inte kämpa eller bita ihop något mer. Jag vill inte ha den här skitkroppen som sätter stopp för allt. Jag varken kan eller vill se allt det jag fortfarande kan göra och hur lyckligt lottad jag ändå är.
Allt vad jag är protesterar vilt mot att acceptera det jag måste finna mig i. Jag kan inte ändra annat än min attityd. Men jag vill inte. Flera gången om dagen är jag så ledsen och så arg.
Så därför grät jag och kände för en stund att livet var rätt så jobbigt. Men jag hade bara att torka tårarna och ligga kvar i soffan och ta emot min son och hans flickvän kom hem på sedvanlig söndagmiddag.
Kvällen blev precis så härlig som den brukar bli. Så glada skratt och sån gemenskap. Jag älskar mina söndagar.
Idag är det måndag igen och det är dans. Jag ska snöra på skorna och satsa allt på ett kort och göra det jag egentligen inte borde.
Men jag vill ju leva. Jag vill ju också göra vanliga saker och inte bara vara här hemma innanför mina fyra väggar.
Jag vill ju träffa människor och inte bara tala med mig själv om dagarna. Jag vill känna att jag har en plats nånstans och se att människor blir glada över att se mig. Jag vill bara vara lite normal och göra någonting annat än stirra i taket om dagarna.
Jag har gott hopp om att denna försämring som jag är i, ska ge med sig. Det är tiden som ordnar den saken och bara man har tålamod att vänta så blir jag bättre.
Och tålamod har jag, jag är expert på tålamod och tid till att vänta har jag också.
Men under tiden så dansar jag även fast min kropp protesterar och blir trött. Det finns en kärna inom mig, det som är jag och den ber mig om att inte stänga in den, låsa och kasta bort nyckeln. Den kärnan behöver vara fri, stark och frisk. Den kärnan behöver känna lycka och att livet är värt att leva.
