Kyrkogårdar och mobiltelefonsberoende
Jag var ute en stund nu på morgonen. Det hade inte hunnit bli så hett ännu och jag höll mig på de skuggiga vägarna vid sjön och på kyrkogården.
Under tre höga pilträd stod två bänkar som jag satte mig att vila på. Där på kyrkogården är det tyst, bilarnas sus når inte dit, bara tunnelbanans dunk hörs lite svagt ibland.
Ingen annanstan är det så mycket blommor som där. Överallt i naturen så har ju blommorna vissnat och dött....säsongen för de vilda blommorna är över. Men på kyrkogården så prunkar det vid nästan varje grav. Jag trivs på kyrkogården. Det är fridfullt och tyst och när jag tänker på alla de människor som ligger där så undrar jag vilke de var, vad de gjorde.
Kajsa går även hon ofta till kyrkogården. Ensam om kvällarna beger hon sig till minneslunden och tänder ljus. Hon har sin tillflyktsort där, när hon behöver komma bort.
Jag är glad över att hon finner tröst och trygghet i det.
Jag har tillbringat så många kvällar i mörkret vid min brors grav. Han, jag och ett tänt ljus. Det är många tankar och känslor som kommer till en då. Både ledsna och fulla av saknad och smärta såklart men även glada och positiva tacksamma tankar.
Jag är aldrig ledsen när jag åker från honom. Aldrig, hur uppriven och ledsen jag än har varit. Alltid fridfull och tillfreds och de tunga känslorna har jag känt och fått utlopp för.
Idag kom en liten familj gående längs asfaltsvägen. Mamma, pappa - unga, ett barn i vagn mellan 1-2 år och ett barn som går 3-4 år. Pojkar bägge två.
Den stora pojken orkar plötsligt inte gå, han kan inte säger han.
Pappan säger att han visst kan och säger att det bara är att sätta en fot framför den andra. Pojken protesterar mer och stannar, pappan går vidare. Pojken pockar på uppmärksamhet och stampar och börjar bli arg och ledsen.
Hela tiden går mamman med en mobiltelefon i handen. Hon smsar eller surfar. Hon tittar inte på barnet, hon pratar inte med det, hon lägger inte bort sin telefon. Hon är över huvudtaget inte där.
Pojken blir argare och argare och vägrar gå och hävdar fortfarande att han inte kan och orkar inte gå. Han är illröd. Slutligen sätter de sig på en bänk en bit ifrån mig. Pojken är arg och jag ser att han är trött eftersom det är stark sol där de sitter. Pappan frågar honom vad han egentligen vill. Jag undrar hur han överhuvudtaget kan få för sig att han ska få ett svar.
Mamman släpper inte telefonen med blicken eller handen.
Och nu ska jag verkligen klaga! Jag ska absolut säga vad jag tycker och tänker om detta. Jag har inte svårt att se "förmildrande" omständigheter angående det mesta som sker. Jag vet att det man som betraktare ser, kan vara något helt annat än verkligheten och jag vet att jag som åskådare inte har en aning om hur denna lilla familj fungerar, vad som utspelats före och vad som kommer utspalas efter detta ögonblick som de är inför mitt synfält.
MEN denna syn är en alltför vanlig syn som jag far riktigt illa av att se. Och då tänker jag främst på telefonen i mammas hand. Så ofta ser jag föräldrar som inte är närvarande med sina barn då de är ute tillsammans. Barnen förväntas leka själva medans föräldrarna är fullt upptagna med att vara tillsammans med någon annan i andra änden av luren. Barn sitter knäpptysta eller skrikandes i vagnen och förälderna som kör den, pratar i telefonen.
Den viktigaste personen för barnet har inte tid att vara där och då. Vill inte visa och upptäcka världen för barnet. Peka på naturen, bilar och allt som finns runtomkring. Den personen har viktigare saker för sig. Vad det nu kan vara?
Ett litet barn utvecklas genom att vi vuxna hela tiden visar på världen, låter barnet känna och upptäcka med alla sinnen. Det lär sig vad en brandbil är när vi pekar på barndbilen som kommer tjutande. Det lär sig inte av sig själv. Barnet behöver oss för det lär sig genom att härma och vi är deras förebilder.
Vad lär det sig av att sitta ensam i vagnen och själv titta på det som finns runtomkring....inget alls!
Den här mamman hade med all säkerhet fått en pojke som visade att han både kunde gå och springa om hon lagt ifrån sig sin telefon. Om hon med överdriven nyfikenhet frågat honom om han visste vad som fanns bakom busken längre fram så hade han sprungit. Om hon hade avlett hans medstämdhet om att inte kunna gå, med att fråga om de skulle leta efter myror så hade han letat myror och gått för glatta livet.
Barn är såå enkla, så lätta att "lura". Det behövs bara lite engagemang från oss för att få dem att göra det vi vill och för att vända ett krånglande barn till ett barn som med glädje gör de ni ska.
Bara lite list krävs det. Om man vill såklart. Vill man inte så går det inte.
Jag gråter inombords varje gång jag ser ett barn som ideligen hyschas ner för att mamma eller pappa ska prata i telefonen. Och jo, det går som utomstående att höra på samtalet om det är viktigt eller bara väninneprat.
Nej, jag vet fortfarande inte vad som skett före eller efter. Det räcker med att betrakta en ensam förälder ute en kort stund för att snart se hur tråkigt man upplever att det är att stimulera sitt barn.
Och så länge man numera inte kan gå utanför dörren utan sin telefon så kommer detta att fortgå. Och den mobila telefonen gör det ju möjligt.
Jag ser även de som istället för att prata med sitt barn, lyssnar på musik i lurar. Hur utvecklande är det?
Med detta menar jag inte att alla föräldrar gör på detta viset. Jag bara visar på det jag ser och som betraktare är det så lätt att se att en liten liten detalj kan förändra utgången. Den detaljen är eftertanke. Fundera på vad mitt betende får för konsekvenser för mitt barn. Om man lägger till sig med denna lilla vanan så är det snart lätt att se att allt jag gör påverkar mitt barn, sen är det upp till mig att bestämma om jag vill att det ska påverkas av bra eller dåliga saker.
Men men...det är jag som tycker så här.....
Och på tal om mobiltelefoner.......hur många låter bli att svara om det ringer eller svara på sms när ni är upptagna med att umgås med någon annan? Hur många har varit med om att den ni fikar med, samtidigt har ett fullt pågående samtal med någon annan...som du fär sitta och vara åhörare till fast det ju var ni som skulle träffas? Och idag så måste ju allt man gör dokumenteras på facebook, samtidigt som man gör det?....det går inte att vänta tills man kommit hem och skriva på datorn. Nej det måste göras i samma stund på sin mobiltelefon och sen ska kommentarerna svaras på.
Hur många tänker på att det är ett ganska oartigt beteende?
Som sagt....mina tankar och funderingar....
Under tre höga pilträd stod två bänkar som jag satte mig att vila på. Där på kyrkogården är det tyst, bilarnas sus når inte dit, bara tunnelbanans dunk hörs lite svagt ibland.
Ingen annanstan är det så mycket blommor som där. Överallt i naturen så har ju blommorna vissnat och dött....säsongen för de vilda blommorna är över. Men på kyrkogården så prunkar det vid nästan varje grav. Jag trivs på kyrkogården. Det är fridfullt och tyst och när jag tänker på alla de människor som ligger där så undrar jag vilke de var, vad de gjorde.
Kajsa går även hon ofta till kyrkogården. Ensam om kvällarna beger hon sig till minneslunden och tänder ljus. Hon har sin tillflyktsort där, när hon behöver komma bort.
Jag är glad över att hon finner tröst och trygghet i det.
Jag har tillbringat så många kvällar i mörkret vid min brors grav. Han, jag och ett tänt ljus. Det är många tankar och känslor som kommer till en då. Både ledsna och fulla av saknad och smärta såklart men även glada och positiva tacksamma tankar.
Jag är aldrig ledsen när jag åker från honom. Aldrig, hur uppriven och ledsen jag än har varit. Alltid fridfull och tillfreds och de tunga känslorna har jag känt och fått utlopp för.
Idag kom en liten familj gående längs asfaltsvägen. Mamma, pappa - unga, ett barn i vagn mellan 1-2 år och ett barn som går 3-4 år. Pojkar bägge två.
Den stora pojken orkar plötsligt inte gå, han kan inte säger han.
Pappan säger att han visst kan och säger att det bara är att sätta en fot framför den andra. Pojken protesterar mer och stannar, pappan går vidare. Pojken pockar på uppmärksamhet och stampar och börjar bli arg och ledsen.
Hela tiden går mamman med en mobiltelefon i handen. Hon smsar eller surfar. Hon tittar inte på barnet, hon pratar inte med det, hon lägger inte bort sin telefon. Hon är över huvudtaget inte där.
Pojken blir argare och argare och vägrar gå och hävdar fortfarande att han inte kan och orkar inte gå. Han är illröd. Slutligen sätter de sig på en bänk en bit ifrån mig. Pojken är arg och jag ser att han är trött eftersom det är stark sol där de sitter. Pappan frågar honom vad han egentligen vill. Jag undrar hur han överhuvudtaget kan få för sig att han ska få ett svar.
Mamman släpper inte telefonen med blicken eller handen.
Och nu ska jag verkligen klaga! Jag ska absolut säga vad jag tycker och tänker om detta. Jag har inte svårt att se "förmildrande" omständigheter angående det mesta som sker. Jag vet att det man som betraktare ser, kan vara något helt annat än verkligheten och jag vet att jag som åskådare inte har en aning om hur denna lilla familj fungerar, vad som utspelats före och vad som kommer utspalas efter detta ögonblick som de är inför mitt synfält.
MEN denna syn är en alltför vanlig syn som jag far riktigt illa av att se. Och då tänker jag främst på telefonen i mammas hand. Så ofta ser jag föräldrar som inte är närvarande med sina barn då de är ute tillsammans. Barnen förväntas leka själva medans föräldrarna är fullt upptagna med att vara tillsammans med någon annan i andra änden av luren. Barn sitter knäpptysta eller skrikandes i vagnen och förälderna som kör den, pratar i telefonen.
Den viktigaste personen för barnet har inte tid att vara där och då. Vill inte visa och upptäcka världen för barnet. Peka på naturen, bilar och allt som finns runtomkring. Den personen har viktigare saker för sig. Vad det nu kan vara?
Ett litet barn utvecklas genom att vi vuxna hela tiden visar på världen, låter barnet känna och upptäcka med alla sinnen. Det lär sig vad en brandbil är när vi pekar på barndbilen som kommer tjutande. Det lär sig inte av sig själv. Barnet behöver oss för det lär sig genom att härma och vi är deras förebilder.
Vad lär det sig av att sitta ensam i vagnen och själv titta på det som finns runtomkring....inget alls!
Den här mamman hade med all säkerhet fått en pojke som visade att han både kunde gå och springa om hon lagt ifrån sig sin telefon. Om hon med överdriven nyfikenhet frågat honom om han visste vad som fanns bakom busken längre fram så hade han sprungit. Om hon hade avlett hans medstämdhet om att inte kunna gå, med att fråga om de skulle leta efter myror så hade han letat myror och gått för glatta livet.
Barn är såå enkla, så lätta att "lura". Det behövs bara lite engagemang från oss för att få dem att göra det vi vill och för att vända ett krånglande barn till ett barn som med glädje gör de ni ska.
Bara lite list krävs det. Om man vill såklart. Vill man inte så går det inte.
Jag gråter inombords varje gång jag ser ett barn som ideligen hyschas ner för att mamma eller pappa ska prata i telefonen. Och jo, det går som utomstående att höra på samtalet om det är viktigt eller bara väninneprat.
Nej, jag vet fortfarande inte vad som skett före eller efter. Det räcker med att betrakta en ensam förälder ute en kort stund för att snart se hur tråkigt man upplever att det är att stimulera sitt barn.
Och så länge man numera inte kan gå utanför dörren utan sin telefon så kommer detta att fortgå. Och den mobila telefonen gör det ju möjligt.
Jag ser även de som istället för att prata med sitt barn, lyssnar på musik i lurar. Hur utvecklande är det?
Med detta menar jag inte att alla föräldrar gör på detta viset. Jag bara visar på det jag ser och som betraktare är det så lätt att se att en liten liten detalj kan förändra utgången. Den detaljen är eftertanke. Fundera på vad mitt betende får för konsekvenser för mitt barn. Om man lägger till sig med denna lilla vanan så är det snart lätt att se att allt jag gör påverkar mitt barn, sen är det upp till mig att bestämma om jag vill att det ska påverkas av bra eller dåliga saker.
Men men...det är jag som tycker så här.....
Och på tal om mobiltelefoner.......hur många låter bli att svara om det ringer eller svara på sms när ni är upptagna med att umgås med någon annan? Hur många har varit med om att den ni fikar med, samtidigt har ett fullt pågående samtal med någon annan...som du fär sitta och vara åhörare till fast det ju var ni som skulle träffas? Och idag så måste ju allt man gör dokumenteras på facebook, samtidigt som man gör det?....det går inte att vänta tills man kommit hem och skriva på datorn. Nej det måste göras i samma stund på sin mobiltelefon och sen ska kommentarerna svaras på.
Hur många tänker på att det är ett ganska oartigt beteende?
Som sagt....mina tankar och funderingar....
