i huvudet på en finnpajsar jänta

Påsklov med förkylning är inte roligt.

 

Och när det dessutom är Dunderförkylning med feber så är det riktigt trist. Men så var det och jag är fortfarande inte frisk.

Vi hade Magnus syster Anita här på besök och när de åkte ut på saker så var jag kvar hemma och snorade.

Så mina dagar just nu går åt till att bara göra ingenting alls. Måste kurera mig med vila så att jag kan åka på danskryssningen på söndag.

 

För som jag så hett längtat så kan jag ju bara inte falla på målsnöret.

 

Vi har dessutom urtrist väder här i Stockholm. Bara regn och rusk i flera dagar nu. Och även om jag sällan låter vädret göra mina dagar deppiga så är jag superless nu. Vill ju kunna sitta ute på balkongen och lyssna på koltrasten ju.

 

Istället går jag nu och vankar från rum till rum. Har långtråkigt och väntar på att Magnus ska komma hem. Mellanläget att vara för pigg för att ligga ner och för trött för att orka greja och dona, är frustrerande.

Men tvättar gör jag. Fyller maskin efter maskin och hänger.

 

Jag har pga förkylningen heller inte kunnat ta mina promenader så träningen inför Vårruset har legat nere. Och den goda form jag var i för ett par veckor sen, sen dalar.

 

Men snart så…..  J

 

Jag längtar till danskryssningen, jag längtar till nästa fredag för då kommer min syster hem från Amerika.

I över en vecka kan vi umgås och hitta på saker som att gå på loppis. Begravningen ska vi ju såklart gå på och vi har planerat in en syskonmiddag med våra brorsor. Vi ska vara hos Johan och Malin och det blir nåt grillat och så tar vi andra med oss annat. Knytis!

 

Och den middagen kan ju bli hur rolig som helst. Det brukar det bli.

 

Jag läste klart en bok häromdagen. Hur kunde hon? heter den och författaren är den kvinna, Dana Fowley som tillsammans med sin lillasyster som barn, blev offer för Skottlands värsta pedofilhärva.

Det var 2007 som rättegångarna ägde rum mot dem som förgripit sig på dem. Några av de värsta förövarna var avlidna och den som så att säga utgjorde det största sveket mot flickorna var deras egen mamma.

Hon tillät det, var med och förgrep sig själv på dem och skickade dem till andra vuxna.

 

Idag sitter de fängslade och jag gick in på youtube och hittade klipp från rättegången och bl a när hennes mamma förs ut till väntande polisbil.

 

Det är så fruktansvärt svårt att förstå detta. Att förstå hur en mamma kan begå dessa fasansfulla handlingar mot sina egna barn. Men nånting är ju uppenbarligen fel i ”huvudet” på mamman och det berättar Dana om själv.

Hur mammans brist på normala känslor och hur hon aldrig har varit det minsta moderlig eller öm.

Att tillåta, delta villigt och uppmuntra andra till att förgripa sig på sina barn är för mig det värsta man kan göra.

 

Och detta fortgår ju hela tiden. Bara andra barn och andra förövare. Man försöker ju ”bota” pedofili genom terapi och en av förövarna i detta fall talade i radio om detta och sa sig gladeligen gå med på kemisk kastrering om han visste att det skulle ta bort hans lust på småbarn.

Denna böjelse är sjukare än något annat, möjligen kan nekrofili komma på samma plats.

 

Han medgav även att man som pedofil inte ser på offret som ett barn eller ens en människa, bara en kropp och något man utnyttjar.

 

Det var en väldigt smärtsam och känsloväckande bok att läsa. Och eftersom jag är intresserad av människor och våra förehavanden och varför vi är som vi är. Så väcker detta mycket tankar.

 

Jag vill förstå det som sker och det gäller allt i livet, för förståelse är på något sätt kunskap. Men förståelse betyder absolut inte att man samtycker, rättfärdigar eller tycker det är ok.

Men detta är så svårt att förstå och jag kan bara inte.

 

Det finns sjuka människor och har alltid funnits och kommer alltid att göra. Vi är en art som kan vara lustfullt onda och det är skrämmande.

 

Det är också skrämmande att det för många människor är så långt till goda tankar och handlingar, att det är närmare att vara ond och vilja illa. Och det behöver inte alls vara så illa som att vara pedofil.

 

Sen har vi den stora massan av människor som inte använder huvudet till annat än att sätta mössan på.

De otänkande människorna. Eller de som bara tänker på sig själva och som saknar förmågan att se en annan människas skörhet och vad elaka ord kan orsaka.

 

Jag tänker återigen på allt som vi slänger ur oss utan att reflektera över hur det kan tas emot och att det kan såra.

 

Vi har fått ett uttrycksmedia i och med Internet. Vi uttrycker åsikter om stort och smått både här och där i olika forum. Och det gör vi. Ofta anonyma i skydd bakom en skärm.

 

Vi tycker oss äga rätten att kritisera vem som helst för vad som helst. Och detta gäller både barn och vuxna.

 

Vi glömmer alltför ofta bort att det som en gång har hamnat i skrift eller bild på nätet, det finns där för alltid.

Även om någon raderar något så kan en annan ha kopierat det och sprider i sin tur vidare.

 

Inget försvinner och allt kan spåras.

 

Jag tror på godhet och jag tror att den övervinner det onda. Men jag tror att människan behöver stanna upp och använda huvudet och fråga sig själv vart man är på väg. Om man bidrar till att mänskligheten ska bli varmare och vänligare eller om man gör tvärtom.

Man borde varje dag fråga sig själv om man gjort något vänligt utan att vinna något på det. Vinna annat än tillfredsställelsen att ha gjort gott för en annan människa.

Årets skärtorsdag är här.
Under många av mina levnadsås så har denna dag varit speciell. Och jag tänker så klart på Påskkärringar.

Som barn såg jag och mina vänner fram emot denna dag. Vi planerade genom att lägga ner riktigt mycket arbete på att rita vackra påskkort. Vi rotade bland mammas kläder och förkläden. Vi letade fram kaffepannor. Och framför spegeln åkte sminket på. Först med mammas varsamma hand och sen målade vi oss själva.

Sen påskade vi allt vad vi orkade. Gata upp och gata ner ringde vi på dörrar och önskade Glad-Påsk. Om ingen öppnade la vi ett kort i brevlådan.

Och visst lönade det sig, pannorna var fulla av godis och småpengar när vi inte orkade gå längre.



De här fina Påskkärringarna är mina syskon Johan och Johanna på åttiotalet. Självklart förde de traditionen vidare och mamma lånade ut förkläden och målade. Och jag tro minsann att Johanna har en bordsduk på huvudet som sjalett. Och det beror väl på årtalet. Inte hade kvinnor sjalett då, det hörde ju sjuttiotalet och MIN tid som påskkärring till.

Numera så kommer inte en enda påskkärring och ringer på dörren om man inte bor i villaområden. För portarna har kodlås och där släpps inga obehöriga in minsann. Snart är tisslet och tasslet i portuppgångarna ett minne blott och det säkra vårtecknet borta.
För Påskkärringar är vår!

Jag har dragit på mig en förkylning med besvärligt halsont. Och det gör mig ont, mer än bara själva smärtan. Vi får besök i helgen. Syster Anita kommer från Småland och tillbringar helgen med oss.

Att inte vara på topp, orka och känna sig frisk gör allt så mycket jobbigare. Nu har vi inga stora planer för helgen men vi kommer ju ändå försöka hitta på lite.

Helgen startar med att vi i eftermiddag åker till Enköping och ska kika lite på husvagnar. Inget storstilat och vi vet inte ens om det blir nån. Men efter en tids prat och funderande så har vi kommit så här långt att vi ska titta.

I morgon åker vi till Vagnhärad, min pappas landställe och firar brorsans födelsedag. Det blir lunch och fika och det brukar bli så trevligt och kul så att träffa mina bröder och deras familjer.

På söndag har vi "påsk"middag här hemma och mamma kommer hit. Till kvällen spelar vi Bingolotto.
Och om väder och vind är goda mot oss kanske vi tar en tur till Mariefred på måndagen och besöker Gripsholm. Vi får se. Framförallt se vad jag orkar.

Förra veckan hade kunnat bli hur mycket som helst gjort då Magnus var hemma. Men eftersom han var skadad så var det stillhet som gällde. Visst var vi ute en del men han kunde ju inte göra nåt med händerna.
Fingret har läkt bra och nu jobbar han även om han fortfarande inte kan böja leden och han har ont när han kommer hem om kvällarna.

Och om jag nu inte berättat det tidigare, vilket jag glömt om jag har, så klämde han sig illa för ett par veckor sen. En järnbalk på jobbet mosade till ringfingret rejält och han blödde duktigt. Två dagar senare så åkte vi till sjukhuset eftersom vi befarade att leden kunde vara bruten. Men allt var tack och lov helt. Bara rejält svullet och han bör inte få några men efter skadan.

Att ha honom hemma på dagarna var ju såklart trevligt men att bara vara och inget kunna göra driver honom lätt till vansinne.
Och att ha lördag hela veckan tillsammans blir ju långtråkigt det med, särskilt när man inte kan hitta på allt man vill.
Så det kändes riktigt gott för oss båda att han kunde jobba denna vecka.

Mina rutiner, de blir ju störda de med när jag inte gör det jag brukar.

Nu är det i alla fall klart med farfars begravning. DEn blir nu i mitten av april. Jeanette hinner hem från Amerika och vi var och tog avsked av honom i sjukhusets kapell i fredags.
Vi hann ju inte dit innan han avled och vi kände att vi ville ändå se honom innan begravningen.

Så den värsta hagel och regndagen åkte vi dit och hade en fin stund vid hans sida.
David var med och träffade sin gammelmorfar för sista gången.

Igår hade jag en av de bästa kvällarna på länge. Mina barn var samlade och vi åt middag tillsammans. Jag hade gömt påskägg i skogen som de glatt letade efter.
Varma hallon och hemgjord vaniljglass avnjöts till dessert och vi pratade om gamla minnen och hade det så härligt roligt och fins tillsammans.

En kväll som jag kommer spara i min minnesbank och njuta av många gånger.

Det är lätt att bli nostalgisk och jag är en mycket nostalgisk person. Återvänder ofta till minnen i det förflutna. Minns och njuter, ibland med tårar för att det är svunna tider och jag inte kan få uppleva dem igen.

Men jag har mina minnen, jag har upplevt dem och de kan aldrig tas ifrån mig eller bli ogjorda.
Jag vårdar dem ömt och anstränger mig för att fortfarande ge mina barn, trots att de är vuxna, fina minnen att bära med sig i deras egna minnesbanker.

Det är de som är livet.

Tack för nu och må er påskhelg bli just så bra som Ni vill att den ska vara.