Bedövningen släpper
Det omedvetna har släppt sitt grepp om tårarna idag. I strida strömmar rinner de över mitt ansikte. Det gör så otroligt ont inom mig. Alla känslorna kommer verkligen på en och samma gång.
Bedövningen har liksom släppt. Och jag kan inte värja mig för det. Jag känner mig så ledsen, så himla djupt ledsen. Jag satt och tittade på fotografier igår. Bilder från förr på mig som barn och ung och bilder på mina föräldrar som unga. Jag ser leenden och till synes bekymmerslösa ansikten.
Jag ser de unga och naiva blickarna....människor som inte har en aning om vad livet har i beredskap.
Även fast det gör ont så är det ändå så befriande att känslorna finns där, att de kom till slut. Att jag inte bara är bedövad och tom. Det är så mycket jobbigare att hantera tomhet än att hantera smärtan.
Jag gör vad jag kan för att vara här och nu. Se livet och tingen omkring mig. Uppskatta det jag upplever då jag sitter på balkongen.
Den ljumma luften, löftet om sommar, dofterna från naturen som vaknar till liv. Jag fokuserar på att andas, på att inte fastna i ett andetag som plötsligt berövar mig luften. Det är så lätt att fastna och man märker det inte ens.
I min ledsamhet märker jag hur trött jag är. Jag märker att jag inte har några krafter och jag märker hur lätt det är att hänge sig åt modlöshet, hopplöshet och apati. Det skulle vara så lätt att bara släppa efter och låta de nedbrytande känslorna ta över och låta dem bädda in mig i en kokong av uppgivenhet.
Men det tjänar ingenting till att vara uppgiven och apatisk. Läget ändras inte, ingen blir friskare och beskeden som lagts på bordet, ändras inte. Allt är som det är och det är bara att hantera det.
Men det förhindrar inte att jag är ledsen och känner sorg inför allt det här som händer. Och det är helt i sin ordning.
Jag har alldeles för ofta mött på alla dem som förväxlar chock och reaktion med att ta ut något i förskott.
Det är ofta nästan förenat med att bli dumförklarad om man visar oro och rädsla, blir ledsen och rädd när man får veta att någon närstående är sjuk, eller man själv för den delen. Man vet kanske inte omfattningen eller behandling men om man ger uttryck för känslor som rädsla så får man snabbt höra att man inte ska ta ut något i förskott.
Jag vet inte varför man är så livrädd för känslor eller vad det handlar om?
Vi människor känner saker hela tiden och vi tar emot händelser i livet på olika sätt helt och håller beroende på vilka vi är och på vad vi tidigare har behövt ta emot och hanskas med.
Det är respektlöshet i sin renaste form att ta ifrån en människa en reaktion och avfärda den. Det är respektlöst att inte försöka förstå att oavsett vilka fakta man har för stunden, så framkallar negativa besked starka känslor och de måste få utrymme och få finnas.
En dunk på axeln och orden att det inte är så många som dör i cancer nuförtiden, är långt ifrån stöttande och till hjälp för den som sitter med besked och rädslor.
Att vara den som får knackningen på axeln eller att vara anhörig, gör att man hamnar på en plats bortanför alla andra. En plats som många dessvärre har åsikter om hur det är att vara på även fast de inte behövt känna dess gastkramande effekt.
Jag vet att människor vill väl och att man vill ha något tröstande och smart att säga. Jag vet att rädsla ofta blir till plumpa ord. Och jag vill inte vara den att döma men ibland önskade man mer förståelse över att människor är olika och tar emot besked på olika sätt.
Jag är jag och jag försöker stå stadigt och försöker hitta mina vägar som leder till att jag tar mig hel ut allt som kommer i min väg. Mina vägar är mina och jag kan bjuda med dig att gå med mig men endast om du respekterar de steg jag tar och inte gång efter annan försöker få mig att gå i dina fotspår och efter vad som är rätt för dig. Du är du och jag är jag och vi kan mötas i respekt och förståelse.
Jag ska torka mina tårar och ta några andetag av frisk luft på balkongen. Hur det än är och hur det är blir så blir det bra i slutänden, och blir det inte bra så är det inte slut än...
