i huvudet på en finnpajsar jänta

Det var längesen jag sov en helt drömlös natt. En natt utan att ens vakna för toabesök.

Svaret är en sömntablett. Och det är nästan löjligt hur glad jag är över detta.  Att jag sovit bra. Som bekant så är min sömn och vila nödvändig så till den milda grad att jag snabbt slås ut fullständigt om jag har ett par, tre sömnlösa nätter eller oroliga nätter. Lägg till det aktiva dagar och knappt nån tupplur på dagtid, så är det inget mycket med mig sen.

Idag var det nödvändligt att jag vaknade utvilad för jag har läkarbesök i em. Ska till ögonsjukhuset och kanske få veta vad min skuggiga fläcka beror på. Efter sjukhusbesöket så väntas min lilla prins David hem för att övernatta hos moster.

Min lillasyster ska pga vårdnadstvist som Davids pappa tvingat fram, ha ett möte i tinget med alla parter på onsdag morgon. Och då ska David vara här i natt för att mamman ska få en större chans till sömn ochkunna fokusera på mötet. Även för henne är sömnen livsviktig eftersom hon har epilepsi och det är sömnbristen som framkallar anfall hos henne.

Hela den här historien med vårdnadstvisten är såå sorglig. Och det kan lätt tyckas att jag som är partisk, enbart skulle hålla min syster om ryggen. Men så är det inte. De är två om detta och bär bägge ansvar. Det som gör det så svårt är att har till sin advokat framfört att han blivit utelämnad från första stund, att han inte ens fått se sin son förrän han var 6 mån gammal och att när han till sist fick till ett umgänge med honom så saboterade Johanna det genom att vara hysterisk och slutligen dra in umgänget.

Sanningen är den att pappan blev erbjuden att delta vid kejsarsnittet och Davidv födelse, men nekade. Han nekade att hälsa på på BB. Då de innan han var 6 månader vid två tillfällen möttes ute och David låg i sin vagn. Så vägrade han titta ner i vagnen, utan vände sig bara bort och sa snabbt hej och gick.

Sen började de ses alla tre och pappan ville ha mer umgänge, vilket han fick och hämtade honom varje lördag och söndag och hade honom upp till åtta timmar varje gång.

Han ville varken ha eller ge någon information om David. Vad och när han ätit, vilken mat, när han sovit, om han hade feber odyl. När Johanna försökte berätta eller fråga så sa han bara att han vet väl hur man tar hand om ett barn, eftersom han har ju två sen tidigare.  

När Johanna så ansökte om underhållsbidrag så blev ha skogstokig. Han ville inte sörja för sin pojke på det viset utan ville välja själv genom att köpa några kläder ibland eller en bilbarnsstol. Vilket han hade gjort och den tog han tillbaka.

Nu när han betalar för pojken så anser pappan att han ska ha ”valuta” för pengarna och anser att han ska komma och hämta honom när han vill och att han ska börja bo där varannan vecka.

Detta ville han få tills stånd innan han ens var ett år. Och han varken kan eller vill förstå att ur Davids perspektvi så måste umgänget gå väldigt sakta framåt eftersom han ju inte ha den blekaste aning om vem pappan är.

De många timmarna hos pappan gjorde att David slutade ät och sova hos sin mamma. Efter först fler dygn var han som vanligt igen och Johanna vände sig till familjerätten för att få råd och stöd, de sa att hon genast skulle avbryta umgänget och så skulle de kalla till samarbetssamtal för att lösa umgänget så att det blev bästa ur Davids perspektiv.

 

Och där så låser allt sig. Pappan vägrar och går till advokat. Han vägrar prata med min syster för att de tillsammans ska komma fram till en lösning som är bra för alla och främst för pojken. Och det enda Johanna har velat hela tiden ÄR att David ska växa upp och ha en god relation och umgänge med sin far och sina bröder, farmor och farfar. Hon har aldrig nekat till detta utan istället bäddat för att det ska bli så.

Men kruxet ligger i att pappan ser endast till sina egna rättigheter, inte hur de kan påverka hans son som han inte känner. Familjerättens riktlinjer som finns till grund för umgänge med små barn under tre år och som är framtagna av barnpsykiater, är strikta och man måste vara väldigt försiktig. Det är så lätt att traumatisera ett barn så att det går bakåt i utvecklingen om det fråntas tryggheten som i Davids fall består av endast mamma och mormor.  Han vet inget om någon pappa och nu måste de alltså gå den långa och hårdare vägen genom domstol för att pappa hävdar sin rätt till att få det han betalar för.

Så idag kommer alltså det lilla yrvädret hem till sin moster. Jag fanns där för honom från första stund, hans första natt i livet sov han på mitt bröst, jag har regelbundet varit hemma hos dem och han har varit här. Jag har skött om honom genom att byta blöja, mata, trösta, leka och ge trygghet. David har lärt sig att lita på mig som en som vet vad han behöver, när han behöver, och som ger honom det. Jag har lärt mig att tyda hans signaler och han kan tyda mina.

Den basala grundtryggheten. Därför är han trygg med mig, kan sova här hos mig. Jag har nattat honom både hemma hos honom och här, han känner igen sig och vet att hos mig får han sina behov tillgodosedda.

Vilken människa som helst kan kanske ta hand om och sköta ett barn, men när det gäller spädbarn och små barn så måste kontuiteten och tryggheten vara det som man utgår från.  Vilka känner sig detta barn tryggt med?  Man kan inte utgå från,  Vilka har rätt till detta barn?

För övrigt så måste fortsättningen på denna vecka planeas så att jag får extra mycket vila och bra sovnätter. På måndag ska Kajsa träffa kirurgen och på tisdag morgon ska hon opereras.

Även om den faktiska tiden för henne på sjukhuset max kommer bli mellan 24 och 48 timmar. Så kräver det sin rätt i form av trötthet, både fysisk och mental, för min del.

Så stark mental påfrestning är direkt hälsovådlig för mig. Behöver därför all tid jag har för vård av mig själv, mentalisering, vila och sömn.  Jag behöver ha superkrafter inför detta, för att orka bära upp min egen kropp och mitt huvud samtidigt som jag ska bära min dotter. Hon har många omkring sig som hjälper mig, men den hon litar på och som hon vet finns där och kan tyda hennes signaler, det är jag, hennes mamma.

Vi hade ju alla hoppats på att detta skulle varit över nu när julen närmar sig. Operationen skulle ju varit tidigare men, ju fler kockar heter det visst!

Nu panikar jag inte för att julstök får stå åt sidan, för det blir vad det blir. Vi hinner vad vi hinner. Det är mest den enorma utmattningen som jag panikar för i så fall. Tröttheten som jag vet kommer och som blir så svårt att återhämta sig ifrån.

Såpass väl känner jag mig själv så det är inte att måla fan på väggen.

I absolut värsta fall så stupar vi alla efter operationen och vaknar på julaftons morgon och då har vi i alla fall lussebullar att äta. För det bakade vi ett lass av igår  J

Och jag måste bara säga att mina bullar är så goda att man smäller av. I år är första gången jag bakade laktosfria, men ack så bra de blev. Och vilken lycka sen att jag hittade matkvarg i laktoshyllan också. För kvarg det måste man ha i, det tar bort minsta ansats till torrhet i bullarna.

Och saffran ska man inte snåla på heller. Jag bakar på en liter mjölk och till det har jag 6 påsar saffran. Alltså 3 gram.

Jag fullkomligen avskyr lussebullar som är stenhårda, ljustgula och som smakar vetedeg. No point at all!  att baka saffransbröd då liksom tycker jag. Ska det smaka så får det kosta och mitt saffran kostade 50 kr i år....förra året betalade jag över 80 kr. Men jag tullar inte på kvaliten där inte. Och vem drömmer inte om att sätta tänderna i en saftig lussebulle som smakar jul och inte hårt vetemjöl?

Så nu smaskar Kajsa på goda bullar, hon drömmer om mat och beställer vad hon vill att vi ska äta innan operationen. Så tacos till helgen är klart. Efter tisdag så kan hon bara dricka och äta mosad mat i små portioner varje timme. Hon får räkna med att gå ner 5-6 kilo under konvalecensen. Så vi får köpa kaloridrycker på apoteket till henne och föda henne så gott det går med grädde och mat som går att mosa. Vegetarisk lasagne på barnmatshyllan sa hon var god. Så det får vi oxå köpa.

Nu ska jag ta och starta min dag med att hoppa in i duschen och sen blir det lite lätt målningsjobb på en ljusstake.

Att vi med glädje väntar på David behöver inte tilläggas va  ;-)

Nu vill jag bara säga halleluja och tack för att den finns arbetsgivare som ställer till julfest för sina anställda OCH respektive  :-))

Gårdagens julfest var sååå trevlig och det var så roligt att träffa Magnus chefer och kollegor. Efter en bussresa till Vaxholm, hämtade taxibåten oss och vi fick stiga ilnad på Kastellet.

Tävlingar som satte våra små grå på prov, inledde kvällen. Vårt lag förlorade, men vad gör väl det. Det var så roligt.
Och det knagsigaste av allt är att jag har bott här i Stockholm med omnejd i hela mitt liv och så har jag inte besökt kastellet.

Efter tävlingarna blev vi visade vägen till "matsalen" Tegelväggar med valv i taken och fantastiska naturstensväggar på toaletterna. Som sprängda in i berget.

Och julbordet sen...oj oj oj....jag har ätit många julbord i mina dagar och hitills har inget smällt lika högt som detta julbord. Arton sorters sill, kalla rätter med fisk och kött, småvarmt, desserter, gottebord.
Ja allt var som det ska. Och jag höll min vara trogen och åt bara av fisksortimentet. Julskinkan sparar jag alltid till julafton. Det är DÅ, kvällen före som första smakbiten skall tas och jag vill inte försmaka på julen genom att äta skinka i parti och minut.

Vilka desserter sen!!!! Ostkaka, chokladmousse, två sorters tårtor, blåbärspaj, lingonpäron och ost och frukt. Och det dignande gottebordet höll verkligen det de lovade. Andra julbord jag har varit på skryter om sitt dignande gottebord och så får man plocka till sig ischoklad från Ö&B, clementiner, kanske polkagrisar och italienska torra fruktkakor. Kolor inslagna ett och ett i vackert färgat foliepapper och cellofan. Man spärrar upp ögonen och undrar vad det kan vara, klämmer lite försiktigt och känner spänsten och såklart att det måste vara en stor hälig chokladkola......det vattnas i munnen och man sparar den till sist för att njuta ordentligt. Sakta vecklas pappret upp och fram kommer ett fikon...ja ett jäkla fikon!!!!  HUR kul e det på en skala!!????

Gårdagen gotter bestod av hemkokt kola, knäck, polkagrisar, karamellblandning, småkakor, hemkokt dajm, choklad.....ja hur mycket gott som helst.

Kvart över tio kom Cinderella och hämtade oss och tuffade i mörkret genom stan och släppte sen av oss på Strandvägen.

Vi hade en fantastisk kväll trots att jag sista delen önskade mig hem. Ljudnivån som alltid blir i stora "matsalar" skrikandet och skränandet från fulla vuxna människor. Sen allt oväsen på centralen och på tunnelbanan - tog ut sin rätt. Jag måste komma ihåg att ta med mina öronproppar nästa gång jag ska ut. Kanske det lindrar lite och besparar mig lite hjärntrötthet.

Och apropå fulla vuxna.....fy så pinsamma vi är. Nu hade jag själv druckit både en öl och en whiskey till avec, så jag var inte spiknykter. Men det är pinsamt att titta på den grupp av människor som jag företräder. Vi som klagar på ungdomar som låter.
I samma takt som alkoholen går i blodet så verkar vett, sans och omdöme rinna ut i toaletten. Glada, javisst, är det trevligt. Men gapa och skrika förstår jag mig inte på.

Vi var i alla fall hemma strax efter midnatt och då hade vi varit borta åtta timmar, en hel arbetsdag alltså.
Och det är låååång mer än vad som är lämpligt för min hälsa. Och det märks ju idag såklart.

Men det måste få bli såna här överträdelser ibland för att jag ska känna att det roliga livet även är till för mig. För det är INTE roligt att avstå allt för att min kropp mår bättre då. Men nu är ju dessa mastiga och långa utflykter hemifrån tack och lov mycket ovanliga. Sällan blir det mer än fyra kanske fem timmar och bara det är mer än nog.

Adventspyntadet fortskrider här hemma och det börjar sakta ta form ett vackert pyntat hus med ljus och stjärnor. Är glad över mina nyinköpta saker detta år. Det gör att allt ser så annorlunda ut och jag gillar det.

I morgon startar vi med julmarknad och sen hem och mellanlanda och vila innan vi tar bilen till stan och söder för att käka middag på Restaurang Rosen.
Inget mer tunnelbaneåkande för min del denna helg och ett tag framöver.

Klockan har hunnit bli halv tio nu och jag ska gå och lägga mig. Behöver min hälsosömn så att jag orkar morgondagen.

Må gott alla Ni!

Detta är ett julhus...ja eller rättare sagt en julkyrka....ca 40x40 cm och om jag hade 890 kr så skulle jag åka raka vägen till Grillby på Möbler och Ting och köpa det.

Sen skulle jag packa mina saker och flytta in  :-)

Jag på riktigt alltså. Ni tror mig inte?.........för hur skulle en stor människa kunna flytta in i ett hus som inte ens är en halvmeter högt?

Jo det är så att jag kan göra mig alldeles liten, inte så att jag kryper under en säng, pekar på en spik och säger tjillevippen......jag kan göra mig alldeles alldeles liten och lagom i storlek för att kunna flytta in i det här huset.

Jag bara blundar en sekund och sen öppnar jag ögonen och tittar in genom ett av fönstren...sen tar jag fram nyckeln jag har i fickan och låser upp och stiger in.
Och vips så är jag liten och bor i det här vackra julhuset. Magiskt va!? :-)

Jag kan göra precis vad jag vill i mina tankar, i min fantasi och det är magiskt. Och i min fantasi drömmer jag mig bort och bor i detta hus, det är jul. Allt är färdigt och klart...pyntat och det doftar gott från köket och i alla vrår.

Ibland är jag ett barn och ibland är jag mamman i huset...om vartannat så fantiserar och lever jag mig in i de rollerna och hur julen upplevs och känns. Vilken lycka och glädje att vara det förväntasnfulla barnet som väntar på det magiska, trycker näsan mot den kalla glasrutan i tornfönstret och ser på snöflingorna som sakta faller.

Och vilken fröjd och kärlek det är att få vara mamman som ordnar allt så fint för barnen. Som ser de glittrande och glada leendena. Hör skrattet porla ur deras munnar och med tacksamhet och kärlek i bröstet ser sig omkring i det vackra huset och julefriden sluter sig omkring alla som en varm och skön filt.

Snart ringer det på dörren och familj och vänner kommer till fest. Någon har med sig vänner som jag aldrig för har träffat, ensamma själar. Alla är välkomna till mitt hem.

Ja så här perfekt och underbart vill jag ha det och så här har jag det......inte i detta huset utan i min lägenhet på Grimstagatan - utan torn och utan burspråk.
I mitt hjärta bär jag denna känsla med mig och jag vill detta, så då skapar jag detta inom mig och applicerar det på verkligheten.

Man måste vilja julstämning för att det ska bli julstämning.

Jag tror att orsaken till den negativa inställning som många vuxna har kring julen är att man förväntar sig och tror att julstämning och mys ska komma av sig själv.

Men det gör det inte, man måste vilja och skapa förutsättningarna för det.

Den första förutsättningen och antagligen den viktigaste är, att öppna sitt sinne. Vi är så stressade idag och som vixen så ligger det ju på oss att skapa julen. Barnen har bara att invänta den och mammor och pappor världen över skapar magi för dem

Ibland så till den milda grad att de stupar på julafton. När sen barnen är stora så blir det ingen magi längre för ingen orkar trolla med knäna eller söka efter glittret i ett barn ögon.

Man blir lite lätt suckig och pratar nedlåtande om julen och all stress.

Att vilja är att göra ett val. Söka efter känslan från barndomen, söka känslan av förväntan och magi. Söka efter andlösheten som infann sig när det bultade på dörren och man bara visste att det var tomten.

Ja jag vet......en massa människor har inte ens i sina drömmar kunnat närma sig denna sagolika jul. Och det pga supande föräldrar som slogs, knapert med pengar. Misshandel och övergrepp. Många barn har vuxit upp till stelnande vuxna som hatar julen för att de aldrig fick uppleva det som alla andra fick och för att de tvingades ljuga om hur fantastiskt de hade firat för att hålla masken och slippa frågor......Ja jag vet.

Och det här är fruktansvärt. MEN som vuxen kan man ge sig själv det man blev fråntagen som barn. Man kan ge det till sina barn och man kan säga att från om med NU så tillåter jag inte att en enda jul tas ifrån mig.

För så länge vi lever kvar i det hemska som var så tar dag dag dag i livet ifrån oss. Alla de människor som en gång gjorde oss illa, de fortsätter och fortsätter och ibland är de t.o.m döda. Och vi låter dem göra det, vi vrider oss i smärtor, blir ännu hårdare och kallare och vi säger inte stopp. Hit men inte längre!

Ett första steg i läkningen är att säga, inte mer, ingen tar något mer ifrån mig. Ett andra steg är att trösta sig själv, ge sig själv det som andra tog.

Jag lever med en Grinsch, min Magnus tycker inte om julen och det finns anledningar till det. Några av dem har jag räknat upp här alldeles nyss.

Jag känner att han sakta men säkert håller på att läkas och jag kan hjälpa honom med det. Genom att visa hur det kan vara och genom att visa hur han kan göra sig fri. Skilja på nu och då. Nu finns inte de omständigheter som rådde då. Nu är allt annorlunda. Och då kan vi göra precis vad vi vill med det vi har.

Vi bär ofta omständigheter med oss, särskilt de dåliga och låter de råda även fast många år har förlutit och vi lever med helt andra, nya människor. Och ändå så beter vi oss, agerar och reagerar som vi en gång gjorde. På det sätt som gjorde att vi överlevde. Våra strategier till överlevnad var nödvändiga men behövs kanske inte längre eftersom krigszonen sen länge är borta.

Julen är en sån sak som ofta får skäll pga våra barndoms jular. Den är idag 2011 helt oskyldig till vad Du råkade ut för och ändå så ska den nekas tillträde till ditt hjärta.

Många gånger skyller vi på köpmännen också, på kommersen. Att det är de som är orsak till att vi inte gillar julen. Och det är ju märkligt att de ska ha sån makt över en enskild människa.

Vi skyller på alla måsten och krav.......och de undrar man ju hur de har indoktirerat varje människas huvud så att man gör precis så som de vill......Effektiv hjärntvätt! och det går vi på......stackars människa säger jag bara.

Vi skyller på familjen...svägerskor, fastrar och morbröder. Folk som förväntar sig att det ska vara på ett visst sätt.
Mig veterligen så har inga förskjutanden eller mord skett för att man ändrar en jultradition. Folk finner sig i det mesta.

Vi skyller t.o.m på vädret. Ja, säger att det är vädret som gör att allt blir så trist.
Vi skyller på allt och alla utam att titta på oss själva och fråga varför jag måste klaga så högt.

Varje minut som kommer så har alla och envar en ny chans att göra förändringar i sitt liv. Trivs man inte så kan man göra annorlunda. Så många minuter går till spillo för att vi inte tar chansen och är goda mot oss själva.

Man måste inte älska julen och man måste inte fira jul alls. Man gör som man vill. Men man ska göra det av "rätt" anledning tycker jag.
Det är man skyldig sig själv och de man har omkring sig.

Och framförallt så får man fira just så som man vill och känner att man mår bra av. Det är ju det som är hela grejen med både julen och livet.

Det allra shysstaste är ju att fundera på vad det är man egentligen vill och sen ta ett första steg i den riktningen.

Själv vill jag och tänker flytta in i mitt julhus och där ska jag fira en alldeles alldeles underbar jul i dagarna tre med ALLA i min familj. Både levande och de döda, för de kommer såklart tillbaka för några dagar  ;-)  Vi ska ha snö i massor och vara ute och ha snöbollskrig. Vi ska åka pulka och vi ska dricka varm choklad. Vi ska leka lekar och spela spel. Jag ska inte vara allergisk mot hundar längre och alla, både barn och vuxna och alla djur ska vara med och vara lyckliga och glada. One big happy family! Och joförresten jag är inte heller längre sjuk, i min dröm. Jag orkar hur mycket som helst - precis som förr - och jag har lärt mig att åka slalom.

Ja det kan vara så härligt och mina drömmar gör mig lycklig. Det gör inte ett dugg att det inte annat än Grimstagatan som jag ser när jag slår upp ögonen. För inom mig är det som jag just har berättat och det är mitt liv.

Jag drack glögg igår. Första för iår. En flaska som jag köpte på Ö&B. Jag tycker mycket om deras glögg och att den är utan alkohol passar mig perfekt för då kan jag dricka desto mer. Gillar inte starkvinsglögg så jag dricker mest utan alkohol faktiskt.

Värmde den i micron och höll muggen under näsan. De rykande kryddiga ångorna nådde mig och jag slöt ögonen. Ett sånt lugn landade inom mig. En sån glädje och förväntan. En så skön känsla av frid och hemtrevnad kom över mig......en doft, tänk att en doft kan göra så gott för en människas själ.

Nu startar min jul, gardiner med tomtar hänger i fönstren. Ljusstakar står beredda att tändas på lördag. Det enda som saknas är doften av hyacint. Min Magnus har ett så svårt allergi år i år så dessa blommor är uteslutna, kanske ett annat år. Inte ens en riktig gran på balkongen kan vi ha. Men det är underbart ändå. Jag har ju hellre honom än blommor och gran.

Fast visst saknar jag doften. Får tanka lite i blomsteraffären sen  :-)

Önskar Er alla en skön första adventshelg. Vad Ni än må göra och hur Ni än må välkomna den.

Jag önskar er goda tankar om er själva och kraft och mod att förändra det ni vill förändra.

Tack för nu, för er uppmärksamhet!

Jag var på väg ifrån datorn, som jag spenderat lite väl mycket tid vid nu idag. Skulle sätta mig vid mitt tillfälliga och provisoriska arbetsbord i sovrummet, där jag har lite pyssel och målningsprojekt.

När jag närmar mig köket så hör jag surret och oväsendet.....och i sovrummet så dånar det högt. En lövblås!
Hustomtarna gör fint inför vintern men oljudet ( i mina öron ) är alldeles för plågsamt så jag vände och gick tillbaka till den här sidan av lägenheten. Pysslet får vänta tills det är tyst och då blev det mer dator istället.

Efter gårdagens inlägg fick jag ett mail fån en ny och egentligen en okänd vän på facebook.
Vår bekantskap har inte varat så länge men på fb behöver den inte ha gjort det. Fb liksom andra forum på internet har den egenskapen att människor kan mötas och kanske är det just anonymiteten eller denna ganska så nya företeelse att i skrift nå många människor samtidigt, som gör att vänskapsband knyts snabbt.

I alla fall....hennes mail till mig beskrev hur hon upptäckte att jag hade en blogg och hur hon gör när hon öppnar en ny som hon inte läst tidigare.

Hon läser ett par rader i det senaste inlägget, gillar hon det, så går hon till första inlägget och börjar läsa där. Och hon gillade det jag skrev. Hon hade läst hela första månaden och skulle fortsätta.
Som ni förstår blir jag mållös och överväldigad över så mycket positiv respons och att hon tog sig tid att skriva det långa mailet till mig och berätta att hon tyckte om min blogg och berördes av den. Tack fina nya vän!

Dessvärre så fanns det ett fel sa hon och det var att den inte var i bokform så att hon kunde bära den med sig överallt......ja jag vet. Ni är fler som sagt det och tjatat på mig. Och fortfarande så ligger mitt manus på sekretären, kuvertet ligger ovanpå, adressen till förlaget har jag letat upp......modet att stoppa ner manuset, skriva adressen och frankera, kommer nog vilken dag som helst.

Jag är min egen största fiende, den som bromsar och sätter krokben för mig själv. Jag håller mig själv tillbaka och allt detta pga rädsla.
Rädsla och misstro på mig själv. Jag vet hur dumt det är och att jag kan precis som vem som helst kan nå mina drömmar om jag slutar att begränsa mig själv.

Men det kommer, manuset som jag aldrig trodde skulle bli till, men som jag drömde om, det finns ju nu  :-) så nu är det bara nästa steg....fast jag vet att jag har stått på ett ben alldeles för länge nu. Får sätta ner det nu så jag kommer framåt istället för att befinna mig i luften och balansera.

Om en vecka är det advent, nä inte ens en vecka ju, bara 4 dagar. Jag ska inleda årets advent med att gå på julmarknad i Skälby i Barkarby. De har en stor marknad varje höst och till julen. Trevligt tycker jag och jag vill gå på åtminstånde en julmarknad varje år. Vi köper inte så himla mycket heller. Går mest och njuter och myser. Tar in julens dofter och känner in julstämningen.

Fast jag har köpt en massa nya julsaker i år. Lite nya tomtar och annat pynt. Det mesta som jag haft i muna gömmor är saker som jag sparat på sen jag började fira jul på egen hand, i eget hem alltså när jag flyttade hemifrån.
Jag gillar mina gamla grejer och har inte riktigt fattat galoppen med att köpa nytt......men nu helt plötsligt så vill jag har lite nya annorlunda saker. Lite andra färger och jag som ratat vitt till jul är plötsligt väldigt förtjust i vitt!??

När jag var på Dollarstore i Arboga så hittade jag tre charmerande tomtar som jag föll för. "Hemslöjdsstuk" fast de med all säkerhet är tillverkade på fabrik i Bangladesh eller nåt annat land av underbetalda människor som undrar vad vi ska göra med tomtarna......säg hej till Rolf, som den stora tomten heter  :-)
Vad de två andra, hans kompisar ska heta, vet jag inte än.



Den ena av de små nissarna fastnade rejält med skägget i rullbandet i kassan. Han satt stenhårt fast medan bandet rullade på och med näsan nere i gummit och både jag och syrran skrattade nästan ihjäl oss så vi gjorde den unga killen som tog betalt, lite generad....när jag väl fick loss tomten frågade han om jag ville byta mot en ny, men jag ruskade om skägget lite och bestämde mig för att han skulle få följa med hem.

Man får passa sig så man inte fastnar med skägget på olämpliga ställen  ;-)

Jag har köpt en tomteflicka också. Hon låg i en korg på loppis och jag kunde inte motstå henne. När Kajsa såg den skrek hon...ja hon är 18 år och stor flicka men hon tyckte att hon var hemsk och skrek.



Jag förstår inte vad hon menar!!????  Min barndoms tomtar var däremot hemska, de som var större än denna och med samma plastansikte grinade med öppen mun och med stirrande ögon. De stog under julgranarna på sextio och sjuttiotalet och skrämde skiten ur varenda unge. Nästan lika skrämmande som tomtemaskerna som alla pappor och andra män tog på sig för att muntert fråga om det fanns några snälla barn.

Min lilla tomteflicka som säkert har några år på nacken ska i alla fall få börja fira sina jular här hos oss :-)

Som bekant så är jag ju mycket mycket förtjust i julen. För mig är det ett kärt besvär att planera, förbereda och pyssla. Jag vill ha fint och julstädar därför. Jag vill ha mycket godsaker i både mat, bak och godisväg så jag förbereder och fixar det i god tid.
Jag vill njuta och inte stressa så därför använder jag min almanacka och skriver upp när jag vill göra olika saker.

Jag har skalat bort de "måsten" som tydligen tycks jaga andra och gör just som jag vill. Visst händer det att det kör ihop sig som när det händer oförutsedda saker och sjukdom. Och då blir det som det blir. Varken mer eller mindre.

Jag har firat jular med skit i hörnen och utan putsade adventsfönset. Jag har firat jular då jag gråtit i vanmakt över att jag haft migrän och barnen har frågat om vi inte kan klä halva granen i alla fall när jag sagt att det inte blir av att klä nån gran för att jag är så sjuk. Jag har firat ensamma jular i tårar. Jag har firat ensamma jular då jag varit sjuk. Jag har firat jular i svår sorg och saknad.
Och jag jag har firat många många alldeles underbart fantastiskt fina jular.

Vissa jular önskar jag inte igen medans jag skulle vilja återuppleva andra. Julen är ett så laddat ämne och det rör upp känslor. Älska eller inte älska julen kan få två människor att bli osams.

Jag vet i alla fall att ingen, inte en enda rynkar på näsan, suckar, klagar lika mycket när varuhusen fylls av semesterprylar, resekataloger dimper ner i brevlådan och den som högt i fikarummet säger att den längar till semestern få glada leenden och medhåll. Inga negativa kommentarer där inte. Säger du ordet jul i september så blir det ofta höga NEJ!!! inte ännu, inte redan. Julen är ju så jobbig!

Till försvar så har alla negativa att det ställs så höga krav, att det är svårt för att man tex är ensamstående. Ja visst kan det vara jobbigt men oftast går det att avhjälpa med planering. Julen kommer ju liksom den 24 dec varje år. Och vill man inte fira jul och inte gillar den så är det väl upp till dem och i så fall deras förlust om man låter sig påverkas av köphysteri, måsten och annat.

Nu hör jag att lövblåsen tystnat. Nu är det fritt fram igen att sjunka ner i pyssel och målning.

Hej så länge folket!

Med blandade känslor öppnade jag min blogg idag. Aldrig har så lång tid passerat förut. Det som mötte mig var tomhet och när jag tittar på datumet för senaste inlägget så ser jag att det är precis en månad sen....

En månad...vad har jag gjort under den här tiden? Det enda jag med säkerhet kan säga är att de dagar som passerat har varit övervägande "dåliga" dagar. Inte så mycket känslomässigt dåliga utan hälsomässigt.
Dagar då jag velat skriva men inte kunnat pga att min kropp har satt stopp, dagar då jag kunnat skriva men inte haft det i händerna eller i tankarna.

Med risk för att vara tjatig så är jag duktigt trött på att ha den kropp jag har nu. Den är så osammarbetsvillig, drar bara på sig förkylningar och den låter mig knappas känna mig frisk och stark.

Jag ÄR en positiv person som i det som sker försöker se en mening. Jag ÄR tacksam för det jag kan göra och för att jag har det så mycket bättre än andra sjuka människor. Jag ÄR lyckligt lottad och jag ÄR glad över att jag har förmågan att vara positiv och glad.

Men det ÄR förjäkla jobbigt att känna sig motarbetad av "mig själv" och känna maktlöshet och frustration när det jag vill och planerar måste ställas in och inte bli av.
Att varje gång rycka på axlarna och leta fram det käcka leendet och säga att då får jag göra det bästa av situationen....det är SURT. När jag gjort det för femtioelfte gången så har leendet stelnat och tappat sin  

Axlarna rycker inte sorglöst längre utan sjunker ihop och gör mig krokig, en suck av förtvivlan och frustration kommer över mina läppar och ögonen tåras.

Det har varit en tid nu som jag känt mig väldigt ledsen pga hur mitt liv blev. Jag har inte låtit den sorgen få så mycket utrymme utan har sen jag accepterade läget, jobbat på att fylla mitt liv med mening.

Och det funkar bra. Saken är bara den att sårbarheten finns där och känslan av att vara värdelös, att vara någon man inte kan räkna med då jag åtar mig saker, känslan av att det är bättre att jag stannar här hemma så att min sjukdom inte drabbar andra och gör livet surt för dem.....den känslan finns där, den också.

Vi människor i väst, eller Sverige...vad som.....vi lever i ett samhälle där arbete ger identitet. Arbete ger värde och människor döms och värderas utefter vad de arbetar med.
Att INTE arbeta pga sjukdom ger genast ett synsätt på en männsika, som att den antingen är lat och försöker leva livet på en räkmacka och bli försörjd...eller så ser man personen som en svag jäkel, som en som inte går att räkna med. Visst vi kan släppa in den personen, men vi räknar/litar inte med/på den. 

Allra värst är det med sjukdomar som inte syns. Sitter någon däremot i rullstol, saknar lemmar eller är gravt handikappad men ändå arbetar eller åtar sig frivilliguppdrag....då är det en bedrift för tänk vad han/hon presterar trots sin sjukdom.

Och ja...jag har varit ledsen dörför att det har varit så påtagligt att min vilja inte längre råder. Det är min kropp som bestämmer, är nyckfull och oberäknerlig. Min kropp gör mig sjuk.

Det ultimata för mig vore att jag under vinterhalvåret flyttade ut till ett hus i skogen, ensam, beställde hem mat och det jag behövde. Inte träffade några människor alls, nekade min familj att hälsa på och åkte heller inte själv och träffade någon. Helt enkelt undvek att träffa en enda människa under hela hösten, vintern och en bit in på våren.
När sommaren kom så vore det bästa för mig att flytta till en kylig plats. Bort igen från alla familjemedlemmar och vänner som njuter av sol och värme. Jag skulle må bäst om jag aldrig behövde vistas i högre tempratus än 20 grader, vanlig inomhus temp alltså.
20 grader i solen e rena döden.
Jag skulle fysiskt må bäst om jag var helt ensam och inte riskerade att någon kom hem till mig, någon som kan bära ett virus med sig från skolan, jobbet, bussen eller affären.........

Jag skulle må bäst av att varje gång min dotter är sjuk, skicka bort henne eller åka bort själv.

På fredag har Magnus arbete julfest. Alla är bjudna att ta med sig respektive. Och det blir "lekar" på Vaxholms Kastellet med efterföljande julbord.

Underbart roligt. Jag ser fram emot det och längtar samtidigt som jag fasar. Detta evenemang medför en ordentlig risk. För någon kan vara förkyld och jag kan bli smittad. Oddsen att någon verkligen är förkyld är rätt höga den här tiden på året. Jag är redan nu snuvig igen och mår skit.
Men att gå iväg på detta innebär att jag redan på torsdag måste avboka dansen. Dels för att min förkylning blir sämre av den då jag pressar min kropp och den fixar inte att läka mig när den är trött av dans. Dels för att jag behöver vila inför fredagen.
Jag bara måste sova bra natten mellan tors och fred. Och helst måste jag ta en eftermiddagslur på fredagen oxå innan vi åker.

Dessa måsten gör mig stressad och stress är det ultimata för att det inte ska funka. Jag kan alltså inte bara se fram emot ett evenemang med glädje, utan måste ta allt negativt på allvar och planera.

Om jag inte får sömnen natten innan som jag måste så kan jag gå ändå på fredagen....men det resulterar i att det jag får betala i efterskott det kostar helvete. En återhämtning på flera dagar med absolut noll aktivitet. Och med noll menas verkligen noll.....toalettbesök är det mest aktiva jag kan göra. Ligga eller sitta rakt upp och ner. Ingen läsning, ingen tv, inga samtal eller besök eller något alls....inte ens påklädning. Och dessutom krävs att jag blir serverad mat.

SÅ rolig är jag att leva med. Och det gör ordenligt ont när jag ser Magnus bläddra i resekataloger och prata sommarsemester. Han vet ju såklart om detta med mig och har ju "köpt" det men han har ju drömmar han med och det är inte lätt att vara anhörig och själv vilja en massa saker. Han gör ju ständigt sina uppoffringar för mig.

Ja här lyser jag med min frånvaro och när jag väl visar mig igen så blir det bara sjuk för hela slanten........

Kajsas operation står för dörren. En stress inför det smyger sig sakta över mig. Jag behöver vara där, finnas vid hennes sida samtidigt som jag vet hur trött jag blir av det. Hur fel det är mot min kropp. Och ändå så måste och vill jag för hennes skull. Hon är mitt barn och ska göra det hon längtat och fasat för i hela sitt liv.

Jag betvivlar inte att det går bra. Men jag vet att det blir jobbigt för henne och det blir i förlängningen jobbigt för mig. Hon kommer ha fruktansvärt ont och jag kommer inte kunna lindra smärtan.
Min flicka som jag älskar kommer dessutom förändras i ansiktet. Hennes utseende kommer bli annorlunda än det vi alltid har levt med. Det känns jobbigt för mig som mamma. Trots henne "defekt" i ansiktet så är hon ju min flicka och har alltid sett ut så. Nu ska hon opereras och även om hon nu får mer symmetri så ändras ju hela hon.

Jag vet att det kommer en tid då vi alla glömt hur det var innan. Jag vet för min bror har gjort samma operation och numera så tänker man ju inte på att han inte alltid har sett ut som han gör idag.
Kajsas bula ska reduceras och det som har gjort henne unik för mig kommer att försvinna. Det känns så konstigt och på nåt vis förstår jag att detta är en sorgeprocess som jag måste ta mig igenom.

För oss som älskar Kajsa har ju hennes utseende aldrig betytt något negativt och numera så "ser" vi ju inte ens bulan. Vi ser ju Kajsa. Men jag vet hur dåligt hon har mått av detta och hur mycket det betyder där ute, att inte avvika.

Mammatankar och Mammakänslor....

Sen gör det ju inte saken bättre att hon är på väg att flytta hemifrån också.

Min lilla ska bygga bo med sin Niklas. Vilket jag givetvis uppmuntrar och gläds åt och stöttar till hundra. Betvivlar inte ett ögonblick att hon inte klarar det. Snarare så behöver hon nog det. Nu operationen och sen "klippa" banden med mig. Vi har tajta och speciella band, såsom det blir när man har ett sjukt barn.
Hon är starkt bunden till mig samtidigt som hon är oerhört självständig.

Men för mig, mitt mammahjärta, så blir det mycket på en gång. Men omigen, det sker som sker och det finns något gott att hämta ur detta. Jag ser ju med glädje fram emot att hjälpa dem med vad jag kan för att de ska kunna starta sitt liv tillsammans. Och jag vet att min flicka kommer fixa det eftersom hon är trygg och hon vet att min famn och min dörr alltid är öppen att återvända till för att hämta lite stöd och kraft.
Likaså är jag absolut trygg med att det är Niklas som kommer vara den hon bygger bo med. Han står stadigt på jorden och är så ansvarsfull. Jag tycker om honom och vi har en god kontakt med varandra.

Det kunde ju vara så att ens barn väljer partners som man känner är svåra att förstå sig på och komma inpå livet på. Det kan t.o.m vara så illa att det är människor som skadar ens barn.

Men nu har vi sån tur att det är Niklas som är den som älskar min flicka och vill vara med henne. Att jag sen är god vän med Niklas mamma är ju ett jätteplus  ;-) Eller hur Laila!?  :-)

Jag var själv arton år när jag flyttade hemifrån och minns hur härligt det var att skapa sig sitt egna hem och känna sig riktigt vuxen.

Jaaa.......det får väl bli allt för nu....å mycket blev det. Mest gnäll kanske men det jag lägger här i bloggen är sånt som jag besparar de mina. Det är mina tankar och känslor. Det är mitt liv och det är lite väl kämpigt ibland och trots att jag för det mesta, ja nästan alltid bara mår bra och känner mig tillfreds så blir det mycket ibland och orken tryter.

Tack för nu och tack för er tid