i huvudet på en finnpajsar jänta

Det här med att uppskatta något som man har haft i hela sitt liv och som man ser varje dag, använder varje dag och som man aldrig behöver ifrågasätta om det tänker fungera även nästa dag.

 

Det här att vara tacksam för det som är det mest givna i hela ens liv. Jag tala om våra kroppar. Din och min kropp.

Alla funktioner, sinnen. Allt som din kropp utför åt dig och det utan att protestera. Den säger aldrig nej eller bara sluta upp med att göra det du vill. Den surar inte, trots att vi gnäller över den. Den är aldrig otacksam.

 

Tänk bara på våra fötter och ben. Hur de varje dag utför en mängd saker åt dig. De tar dig upp ur sängen, tar dig till arbetet, till vänner och skola. Du kan stå, träna, dansa och det främsta av allt är att du kan gå. De utför mirakel varje dag och lyder dig sen den dag då du kring ett års ålder steg upp och lärde dig gå. De tar dig på semester, strandpromenader och upp & ner för trappor.

Förmågan att gå ger oss frihet att njuta av livet.

 

Tänk sen på armarna och händerna och hur många saker du tar upp och håller i under en dag. Händerna är dina främsta redskap och de har tjänat dig sen den dag då du som baby första gången grep om din mors finger. Händerna gör det möjligt för oss att skriva, äta, ringa, duscha, klä på oss och göra alla dessa saker själv. Utan dem vore vi ständigt beroende av att någon annan utförde dessa saker åt oss.

 

Och vad vore vi utan våra fantastiska sinnen? Smaksinnet som möjliggör att kunnanjuta av livets goda smaker. Varje gång man äter eller dricker något så upplever vi med vårt smaksinne.

Vi har luktsinnet som ger njutningsfulla upplevelser. Allt från matens dofter till doften av din baby eller älskade partner. Våra årstiders och högtiders dofter. En brasas doft en vinterkväll eller sommarens nyklippta gräs. Livet våre så fattigt utan smak och luktsinne.

 

Hur känns det när någon rör vid dig, eller när du kramar om någon du älskar? Vårat känselsinne gör det möjligt att känna kärlek med fysisk beröring. Och att känna en annan människas hand som tröst, eller lära sig skillnaderna mellan hårt och mjukt, lent och skrovligt. Känselsinnet skyddar dig mot skador.

 

Tänk på det mirakel dina ögon är, en gång har de slagits upp för fösta gången och du har mött kärleken i dina föräldrars blick. Dina ögon ger dig möjligheten att se livets sköna ting. Du kan läsa, skriva, se på tv, hålla kontakt med vänner. Och du kan se din väg genom livet. Ögonen speglar vår själ.

 

Hur tyst vore inte livet om du inte kunde höra? Om du inte hade ditt hörselsinne. Du skulle aldrig höra andra människor tala till dig, dina barns skratt. Din favoritmusik eller naturens underbara ljud. 

 

Det vore omöjligt att använda något av dina sinnen utan din hjärna, som bearbetar över en miljon informationsbitar varje sekund genom alla dina sinnen. Det är tack vara hjärnan som du upplever livet.

 

Vi har triljoner celler som arbetar dygnet runt för vår hälsa, vår kropp och vårt liv. Alla livsuppehållande organ arbetar dag ut och dag in för att hålla oss vid liv. Det är ett ständigt filtrerande, regörande, förnyande som pågår helt per automatik utan att man behöver tänka på det.

 

Men mer mirakulöst än något annat sinne, system, funktion eller annat organ i kroppen är vårt hjärta.

Det styr livskraften i alla organ och i hela kroppen eftersom det är det som håller igång syretillförseln till alla delar. Och hjärtat är det första tecken på liv när två celler förenats. I mitt fall har mitt hjärta slagit i över femtio år för min skull. Utan en sekunds uppehåll och helt utan vila. Dag och natt utan att jag behöver ägna det en tanke.

 

HÄLSANS GÅVA HÅLLER MIG VID LIV

 

Finns det något enda som vi bör vara tacksamma över så är det vår kropp som utför all detta för oss och betjänar oss varje dag. Följer vår minsta nyck närhelst vi vill.

 

Jag har i många år levt med en kropp som slutade fungera så som jag lärt känna den. Jag fick lära vissa saker på nytt och jag var ofta besviken på den. Tyckte den svikit mig. Jag var arg och frustrerad och väldigt otacksam för allt vad den fortfarande gjorde för mig varje dag.

 

Med åren så har jag blivit klokare och insett min kropps betydelse. Jag kan se ner på mina händer och iaktta dem och minnas hur de har förändrats med åren. Från min barnahand tills nu. Då gråter jag av tacksamhet.

 

Jag gråter också av glädje när jag inser vilken tur jag har haft som har min hjärna i behåll. Den är skadad och ärrad. Funktionerna flyter inte på lika pricksäkert och smärtfritt som de en gång gjorde. Men den arbetar för mig vareviga sekund. Den blir betydligt tröttare numera och då påverkas kroppen direkt och fungerar sämre.

Men jag kan aldrig aldrig mer missunna min hjärna vila för att den trots sina skador aldrig ger upp. Den fortsätter jobba på med vad den har att jobba med. Den leder information i trasiga nervbanor och ibland blir det fel. Men herregud, den fungerar ju!

 

Och jag ger den vila med glädje. Jag unnar den vila så att den orkar mer och jag är tacksam över min förmåga att kunna hjälpa den istället för att vara bitter över att den inte jobbar som förut.

 

Jag läste detta om hälsans gåva i en bok och ju mer jag läste desto mer grät jag och kände den djupa tacksamhet över att jag har en kropp som ger mig ett liv där jag kan älska och bli älskad. Där jag kan uppleva underbara saker och människor. 

 

Och apropå människor....Det jag ska berätta nu är något som har skakat mig å det djupaste ikväll. Jag har på ett tydligt sätt fått erfara det en del kallar karma, andra säger "what goes around, that comes around" eller att Gud straffar somliga medesamma.

Det finns många beskrivningar för fenomenet. Jag fick ta emot ett dödsbesked ikväll.

Och det är ju naturligtvis något som aldrig någonsin är positivt att ta emot. Saken denna gång är att denna person som har avlidit är en person som jag hyst agg gentemot. Jag har tänkt väldigt negativa tankar och jag har talat illa om personen. Jag har faktiskt helt utan grunder bestämt mig för vad hen är för en typ. Och jag har närt de negativa känslorna jag känt och hållit dem vid liv med tankarna om hen.

 

Detta pågick under några år och jag mådde egentligen mycket dåligt av det men jag rättfärdigade mina tankar och känslor rätt bra och tyckte att jag hade rätt att uttrycka dem. Så för två år sen så fick jag nog. Jag bestämde mig för att jag måste sluta vara den sortens person som håller liv i en helt befängd känsla. Jag visste ju att jag bara skadade mig själv genom att hålla det negativa vid liv. 

Så jag skärpte till mig och gjorde upp med mig själv och slutade helt enkelt. 

 

Resultatet uteblev ju inte. Jag mådde mycket bättre. För att gå omkring och hysa agg mot något drabbar bara i förlängningen en själv. Jag var tillfreds och kände att jag varit klok nog att fatta ett bra beslut som jag kunde leva med.

 

Så ikväll fick jag veta att hen är död. Avliden sen ett par veckor. Och trots att jag varken är skyldig till det eller har önskat det så mår jag fruktansvärt dåligt över detta. Jag vet att jag inte har någon som helst anledning att ta på mig skuld. Men bara vetskapen om att jag inom mig varit negativ, gör att jag direkt känner verkan av det som kallas " det du ger till andra, det får du också tillbaka" 

Sex barn har förlorat en förälder. Denna persons död är tragisk och är naturligtvis chockartad för familj och vänner. Denna person var och är älskad och jag har i min småaktighet ansett mig ha rätt att tycka illa om hen.

 

Som sagt jag bär ingen skuld och kan inte rå över det som hänt. Men vad gav mig rätten att vara så negativ och av vilken anledning? är frågor som jag ställer mig själv.  

 

Livet är för värdefullt för att inte uppskattas och tas till vara. Ikväll kommer jag somna med tankarna hos barnen som bara har en förälder kvar och jag kommer be för dem.  

 

Och jag kommer faktiskt aldrig någonsin mer sätta mig till doms över en annan människa och anse saker som jag inte har en aning om. 

 

Jag vet bara mitt, aldrig ditt...

 

 

. 

Hav förtröstan, vila i din tro. Känn tillit. Bär övertygelse och visshet i ditt hjärta.

 

Ord med tung betydelse och det borde vara så att varendaste individ på denna jord kunde känna dem och leva med dem varje dag.

 

Men så sker icke. För börja tala om tro och förtröstan. Tala om övertygelse och att allt har en mening så ryggar folk och många blir förbannade. För de vet minsann att det är bullshit att tro för det hjälper inte.

Och ändå så är det ju så att i samma sekund som de spottar ur sig motsatsen så visar de att de tror ändå. 

 

Ja för alla tror vi. En del tror på att det hjälper att vara positiv medan andra tror att det inte hjälper att vara positiv.

 

Jag ställer mig frågan. Vilka mår bäst? Vilka får mest av det som de önskar?

 

Varje dag säger människor att det är inte någon idé att försöka för det är ändå ingen idé. De tror inte att det hjälper.

Jag köper ingen lott för jag tror inte jag kommer vinna ändå.

Jag söker inte det där jobbet för jag tror inte att jag får det.

Jag hoppas inte på bra väder för jag tror inte att det kommer bli det på semestern.

 

Jag tänker inte prova för jag vet att det ändå inte hjälper.

 

Det är så många människors övertygelse och tro. De lever med vissheten att inget kan bli bättre. Och deras tro är stenhård och kan inte rubbas.

 

Och ve den som säger - Prova att tänka tvärtom, att det kommer funka...

 

Jag tror tvärtom. Jag tror att jag ska vinna när jag köper lotten. Jag tror jag ska få jobbet jag söker och jag tror att jag kommer må bättre när jag tänker positiva tankar.

 

Jag tror att jag får det jag ber om. Och jag får alltid det också. Jag har tillit och känner förtröstan. Jag tror på kärlek och på godhet och på att jag själv skapar det jag vill vara och mitt mående.

 

Ja jag vet att många protesterar och säger att jag har fan inte skapat sjukdomar eller arbetslöshet. Och jag har inte skapat min dåliga ekonomi eller bostadsförhållande.

 

Och nej, kanske inte direkt. Men man skapar hur man förhåller sig till allting. Och det är ingen som säger att man måste skratta med hela ansiktet när man blir sjuk eller arbetslös. Man får rasa och man får känna förtvivlan men någongång  m å s t e  man resa sig igen.

 

Ja, måste, för om man inte gör det så kan det heller aldrig bli någonting annat. Ingen kommer och kastar hälsa och välmående över dig. Ingen tar din ångest ifrån dig. Ingen knackar på dörren och erbjuder dig ett jobb (jo det kanske händer nån gång) Ingen ringer och säger att du vunnit högsta vinsten på lotteriet när du inte har köpt en lott.

 

Ingenting blir annat än dina val eller uteblivna val. 

 

Jag undrar verkligen helt seriöst varför människan är så rädd för att tro. Är det för att man tror att tro per automatik innebär att man måste tro på Gud? För då måste man ju kanske motivera vad/vem Gud är och varför man tror.

Är folk rädda för att klassas som en viss typ av människa om de tror? Eller tror man att om man tror så måste man kunna förklara varför människor dör och varför tex fruktansvärda illdåd sker?

 

Varför är det så mycket lättare att välja bort att tro mot livsfilosofin att INTE tro och då alltid känna sig missnöjd, besviken, avundsjuk och uppgiven över att livet inte är som man vill.

 

Jag vet att människor som tror och som har en övertygelse, mår bättre. Och det är helt betydelselöst VAD de tror på. Men att känna förtröstan och trygghet i att allt kommer ordna sig, gör människor lugna, tillfreds och lyckliga.

Min tro tillåter inte andra människor att begå onda handlingar. Lika lite som att Gud är ansvarig för svält, krig och små barns död. 

 

Min tro bär mig och ger mig styrka för vad jag än ber om, så får jag det.

 

Jag önskar att människor inte var så rädda för att prova på att tro och känna tillit. Man behöver inte bekänna sin tro inför nån särskild Gud i någon särskild religion. Man behöver inte plugga på någon bibel. Man behöver inte gå med i en församling eller börja gå i kyrkan. Man behöver inte klä sig i orangea skynken och raka bort allt hår. Man behöver inte göra något endaste dyft än att släppa taget och andas och lita på att allt kommer att gå bra.

 

Man behöver bara be om att få vägledning. Och du kommer att hitta vägledning inom dig och du kommer se den utanför dig. Och att be är inte en religiös handling som direkt stämpar dig som kristen, muslim, buddhist eller vad som....  En bön är en bön om att få det man behöver. En bön är ett samtal, en dialog med vad man än tror på. En kraft, sig själv, en Gud eller universum. Och om man tänker efter så ber vi alla, flera gånger om dagen eller i veckan då vi är tillsammans med andra människor. Vi ber om hjälp och stöd. Vi ber om att nån skickar saltet och vi ber om att inköpen i affären ska gå fort. 

 

 

Jag läste ett inlägg i en fbgrupp idag. En kvinna som brukar skriva fantastiska kommentarer på det jag skriver och vi har märkt att vi tänker väldigt lika. Nu befinner hon sig på en ordlös plats och är oerhört trött och vet inte hur hon ska återfå energi. Hon vet att stadiet är övergående men vet inte när det kommer lätta men hon behöver det nu.

 

Till dig vill jag bara säga...Våga tro. Be om det du vill ha och mena det i hjärtat så kommer all den energi du behöver och tungsinnet kommer att lätta. Bara släpp taget så kommer du se en förändring.

 

Min bön just nu är att människan ska vara mindre skeptisk och mindre provocerad av böner. Och att hellre tro på att goda saker händer än att de inte händer. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag hoppas att alla människor har upplevt eller kommer få uppleva den här fantastiska känslan när man förstår och kommer till insikt och när pusselbitar faller på plats. Helt naturligt makar de sig tillrätta och den platsen som tidigare var tom, är nu fylld av känslor, insikter och ren och skär lycka. 

 

För min egen del handlar det om hur jag glasklart märker hur min inställning till livet och hur jag tänker & känner, påverkar mitt mående och ger mig allt jag behöver och vill ha. Jag märker att ju mer jag älskar livet och är tacksam, desto bättre mår jag och mina besvär med min sjukdom minskar och t.om minimeras. Det blir så mycket lättare att tackla besvären och återhämtar mig snabbare. Ju mer jag uppskattar desto mer får jag av mina önskningar och böner. Jag får ett lätt sinne och jag får glädje och jag är lycklig. Det är mina högsta önskningar.

 

Och det är faktiskt så att eftersom jag somnar med ett leende på läpparna så vaknar och också med ett leende. Fylld av förväntan inför dagen och nyfiken på vilka ytterligare steg jag ska ta till att må bättre.

 

Jo jag vet, jag är så där äckligt positiv och provocerande i mångas ögon. Jag borde fan fatta att livet inte är så himla festligt att man somnar med ett leende när man är sjuk, får kämpa varje dag och dessutom har dåligt med pengar. 

 

Men faktum är att jag har ägnat alldeles för många dagar och år till att inte somna leende och vakna förväntansfull. Jag har tillåtit att mina sjukdomar och begränsningar har full fokus i mitt liv och därför inte lämnat något utrymme till annat. Det är tack och lov många år sen och jag har länge nu mått väldigt bra. Bästa tiden i mitt liv faktiskt. Men så har jag nu sen en tid nått det där extra lilla (stora) snäppet och liksom kommit en nivå högre.

Och det trots att jag själv blev mycket sjukare i höstas då jag fick ett nytt skov och trots att två av mina nära och kära drabbats av cancer. 

 

Oj vad det gungade och var svårt ett tag och jag hade mycket svårt att komma vidare efter skovet. Det vet ni som har läst det jag skrivit om det här i bloggen. Jag stod handfallen och vara bara så oändligt ledsen.

 

Men så hände ju det där att "någonting" sa mig att jag inte kan ändra på något som har skett. Jag kan bara förhålla mig till det så att jag mår så bra som möjligt och kan stötta mina älskade och samtidigt må bra och inte falla samman. Jag påmindes om att det är fullständigt lönlöst att lägga energi på det man inte kan förändra. Och gör man då tvärtom så sker de mirakel som man eftertraktar. Man mår bättre.

 

Och vägen är dit är tacksamhet, glädje, lycka och kärlek. Att älska och känna den fantastiska känslan inom mig. Jag älskar livet, jag älskar att vara här och uppleva allt det fantastiska jag upplever varje dag. Att få vakna, se ut genom fönstret och säga tack. Livet och världen står kvar och jag är fortfarande med. 

 

Jag älskar människorna omkring mig och jag älskar allt det jag lär mig i möten och jag är tacksam även för de möten som är mindre bra för de ger mig perspektiv att uppskatta de andra ännu mer.

 

Jag älskar att sitta på mina uteplatser eller i naturen och uppleva vår sommar. Oftast invirad i filtar och fleece hittills i år men vad gör det. Mina blommor skänker mig sån glädje och när jag sitter i mörkret om natten och tänder ljus så finns det inga gränser för den harmoni som finns inom mig.

 

Igår jobbade Magnus och jag satte mig på balkongen på eftermiddagen. När han kommer hem så letar han efter mig inne och kommer till sist ut på balkongen och ser att jag har gråtit. Han blir naturligtvis orolig och undrar vad som hänt. Och jag svarar att jag är ok och att jag bara har haft en stund med min bror. Han frågar vad vi kom fram till och mitt svar blir att det är hit, tills nu, arton år senare som allting har lett fram. Jag hade talat länge med Johan. Om livet, om att han är död och hur allting har blivit. Och jag såg med ens helt klart och tydligt hur allt hängde samman och vad jag aktivt har gjort (eller inte gjort) sen hans död, min skilsmässa och sen att handskas med mina sjukdomar. Jag har hamnat på avvägar och sidospår men så har jag åter hittat tillbaka och tagit mig upp på vägen. Efter hans död valde jag livet och förstod att enda vägen tillbaka är genom kärlek. Och det har jag hållit fast vid genom alla kriser sen dess.

 

Idag hade jag ett ärende till en guldsmedsaffär och jag körde till mina gamla hoods i Vällingby. Stoppade i en gammal skiva jag bränt för många år sen. Helt ovetandes om vilken musik det var.

Och varenda låt som spelades upp handlade om livet och kärleken om tacksamhet. Jag sjöng med för full hals och förstod att det var en mening med det också, att påminnas. Jag grät av lycka under min bilfärd för det enda som räknas är nu och att vi är här på denna plats.

Livet berör oss alla och alternativet är att inte finnas....antingen genom att inte alls existera eller att vara död. Och att leva oavsett olika hinder och annat man kämpar med som man har är ändå det bästa alternativet enligt mig eftersom jag är här.

Jag är satt här av någon anledning som jag inte vet om. Men jag är här och jag gör det bästa av situationen. Och jag vill lyckas med livet. Det är min främsta uppgift och skyldighet mot mig själv. Och att lyckas är för mig att älska det, vara lycklig och må bra. Sen är allt annat som man fyller sina dagar med, bara bonus.

 

Efter guldsmeden stod jag plötsligt framför DEA, min favorit damklädesaffär. Varför inte tänkte jag och stegade in. Jag hade inte gått länge förrän en hög och svärande kvinnoröst ekade i hela affären. Kvinnan gick omkring och talade högt för sig själv som om hon letade efter något och var allmänt missnöjd och burdus över att hon inte hittade vad hon sökte. Sa sen att hon fick väl ringa syrran då och sen hördes en fråga rätt ut i etern då hon undrade vad det var för affär hon var i.

 

En sån där konstig och jobbig människa med andra ord. En sån som man ser till att inte möta bland klädställningarna. Men så kom det sig att hon gled upp bakom mig och började titta på topparna på samma ställning och så muttrade hon ang färgvalet på linnet som hon hade i handen. Det var turkost och hon dividerade med sig själv om det skulle passa henne. 

 

Jag tittar upp på henne och ser hennes trollaktiga hår och flinten som täcker hela ovansidan av huvudet. Bara några strån här och där. Hon ser verkligen udda ut och så säger jag att jag tycker absolut att det turkosa linnet är fint och att det kommer klä henne.

För färgen gjorde verkligen det. Och då ser hon upp på mig och börjar berätta att hon behöver ett nytt linne för det gamla hon har är så kort och att hon vill gärna välja turkost eftersom hon har blå ögon.

 

Och så kommer det sig att vi står där och småpratar om kläder och färger och hennes osäkerhet går över till beslutsamhet om att linnet kommer passa henne fint. När hon bestämt sig och vi skiljs så tackar hon mig så mycket för hjälpen och smakråden. Och jag säger att det var bara trevligt och tackar själv.

 

För det var så att jag kände sån tacksamhet över vårt möte. Mina fördomar fick sig en käftsmäll och jag kan inte ens nu efteråt säga vad det var som fick mig att tilltala henne. För det var jag som sa att det turkosa linnet skulle bli fint och plötsligt befann vi oss i ett samtal som var otvunget och trevligt och hon talade med helt vanlig samtalsvolym och svor inte en enda gång.

 

Själv kunde jag lämna affären med tre underbart nya toppar för fyra hundra kronor eftersom jag fick hundra spänn rabatt då jag handlade över femhundra. Jag älskar verkligen DEA. Inget tjafs om att två plagg var på rea och att rabatten inte skulle gälla. Är det rabatt så är det rabatt, oavsett!

 

Jag har en fantastisk dag och ska nu börja laga mat till middagen. Ungdomarna kommer ju över som vanligt och det älskar jag också. Jag är lyckligt lottad som får så fin kvalitetstid med dem varje söndag. 

 

Jag är nyförälskad och tok-kär....i livet. Så underbart att den relationen kan förnyas precis när som helst och det är aldrig nåt tjafs om...jamen du då! du gör ju alltid!....det är bara att säga,  Jag älskar dig och allt är förlåtet och man kan börja om. Man kan lägga sig och somna med ett leende och känna sig trygg för livet älskar mig.

 

Och livet älskar dig med...