Vilket fängelse sitter du i? När blir du frigiven?
Jag fick nedanstående text skickad till mig av en mycket god vän. Jag kände direkt att raderna beskrev det jag själv känner och tycker och även om det inte är jag, utan the great Bergman, som får ta åt sig äran av dessa rader så vill jag skriva lite om detta ämne. Rädsla, ångest, vad vi gör mot oss själva och som vi tror att andra gör mot oss.
I Bergmans TV-film ”Larmar och gör sig till” förekommer en rollkaraktär som heter Märta Lundberg, spelad av Lena Endre. I filmen ber Märta Lundberg att få läsa några rader ur en skrift. Det är Bergmans egna tankar som Märta som läser:
"Du klagar över att du ropar… och att gud tiger
du säger att du är instängd
och att du är rädd för att det är ett livstidsstraff
trots att ingen har sagt något
Betänk då …
att du är din egen domare och din egen fångvaktare
Du fånge… stig ut ur ditt fängelse!
Till din häpnad ska du finna att ingen hindrar dig
Verkligheten utanför fängelset är visserligen förfärande…
men aldrig så förfärande som din ångest långt där inne i det låsta rummet
Ta ditt första steg mot friheten… det är inte svårt…
Det andra steget är redan svårare…
men låt dig aldrig besegras av dina fångvaktare…
som bara är din egen rädsla och ditt eget högmod…"
Jag tycker om texten som Märta Lundberg läser.....jag har inte sett den filmen och inte hört orden förut men jag gillar dem direkt.
De är så sanna och det är vi själva som nästan alltid är det största hindret, den som hindrar oss att göra det vi vill och att må så som vi vill.....
Vi är fria och sällan är det så att en annan människa håller dig fången.
Vi är experter på att ljuga för oss själva....vi ljuger och ljuger så att lögnen till sist blir en sanning som vi slåss vilt för om vi behöver. Aldrig skulle vi acceptera att någon annan var så förljugen i vårt sällskap, men vi själva är det.
Vi tror att lögnen skyddar och skonar oss från sanningens obarmhärtighet. Vi tror att lögnen räddar oss från barndomens hemskheter och vi tror att lögnen hjälper oss att springa ifrån sanningen.....men det är bara genom sanningen vi blir fria, lättade. Och den som en gång tagit ett steg i sanningens riktning, den vill aldrig mer återvända till lögnens skydd.
Jag har ljugit för mig själv och andra. Jag har handlat mot det jag tror på och jag har sårat, tillåtit mig själv att såras.
Rädslan är orsaken till detta. Så länge rädslan råder i människans hjärta så finns inte utrymme för annat. Rädslan behärskar allt när vi inte vågar vända den ryggen. När vi inte vågar dra fram det vi springer ifrån och ljuger om, i ljuset. Det är endast genom att möta sina rädslor som de försvinner och som man kan börja leva befriat och sant.
Jag tog ett beslut en gång att sluta leva osant. Jag ville inte leva ett sånt liv längre utan jag ville att allt skulle vara sant och äkta. Mitt liv skulle utgå från vad jag mådde bra av och jag rannsakade mig själv och tittade på allt jag försökte dölja och allt jag inte vågade ta tag i.....Jag bestämde mig för att det aldrig mer skulle komma ett ord från min mun som jag inte kunde stå för och som inte var sant, rakt och ärligt.
Nu har det ju inte varit så att jag har sprungit omkring och ljugit till höger och vänster och varit en oärlig fan.....mest för mig själv i så fall. Jag har inte ofta medvetet sårat människor eller tagit alla chanser till att rädda mig själv, så är det inte.
Men vi kan nog alla skriva under på att det alltid är lättare att klämma fram en vit lögn för att slippa säga sanningen och det är alltid lättare att hålla dörren låst så att skeletten i garderoben inte kan ta sig ut.
Och vi kan nog även skriva under på att vi ofta tycker att det är pga andra och yttre omständigheter som vi inte kan göra det vi vill. Vi lurar oss att tro det så att vi slipper titta på varför vi själva inte drar tummen ur röven och börjar agera.
Vi vill gärna att våra misslyckanden, våra miserabla liv och tillkortakommanden ska bero på att vi tvingats till dem, och inte ha åstadkommit dem själva.
Vi vill gärna att den fläck vi tycker att vi står om stampar på ska lösas upp av någon annan. Vi vill att någon ska ta oss därifrån istället för att vi ska behöva gå för egen maskin.
Vi vill rättfärdiga vår egen flathet med att vi tvingats till ett tråkigt liv och inte haft något val.
Det är ytterst ytterst sällan som vi faktiskt inte har något val. Enligt min åsikt så är det så att valen blir begränsade den dag vi väljer att bli föräldrar. Då tar vi på oss ett ansvar för ett annat liv än vårt eget och det livet måste under mycket lång tid komma i första hand.
Och de val som måste begränsas är de som handlar om ens egna egoistiska göromål att inte ta sitt ansvar för livet man skapat. Ett barn.
Givetvis innebär inte föräldraskapet att man inte kan välja att bryta upp från ett liv man inte tycker om eller ändra på den rådande situationen.
När jag har befriat mig från mina rädslor och står på "andra sidan" så kan jag se hur människor beter sig och krumbuktar sig i förtvivlade försök att inte närma sig sanningen för att de är så rädda för den.
I varje rädsla finns en bakomliggande orsak och när man tittar på den så finner man att den oftast inte är särkilt överhängande idag utan det är gamla saker, sånt vi tror vi fortfarande behöver vara rädda för. Inte många vuxna är rädda för spöken under sängen för vi fick hjälp att titta under den som barn och se att där fanns ju inga. I
bland behövdes ett litet ljus under en tid, ljuset gav trygghet och tiden visade att ju inga spöken fanns och ljuset kunde släckas.
Den som är fången i ångstens grepp tror att man inte kan befria sig själv. Ångestens murar är höga och ogenomträngliga. Men ångestens murar består endast av rädsla, inget annat än rädsla för det som har varit eller det som komma skall. Om man ser att i nuet finns ingen rädsla så kan man gå rakt igenom muren ut i friheten. Och om man stannar i nuet så dras man aldrig mer tillbaka bakom muren.
Ibland behöver man gå fram och tillbaka för att på så sätt se skillnaden och prova på sin egen makt över sitt eget liv och mående.
När man vågar fråga sig själv vad man är rädd för och vågar stanna kvar och vänta på svaret så kan man också befria sig från det.
När man frågar sig själv varför man är rädd för....konflikter, att bli lämnad, att vara ensam, att stå för sina handlingar, att vara ärlig eller varför man är rädd för att älska....så finner man alltid svaret i det förflutna och man kan på ett enkelt sätt befria sig från rädslan genom att fråga om det verkligen är befogad idag, så som jag lever nu.
Svårt men fullt genomförbart. Och nästa fråga kan vara att vad sätter jag egentligen på spel genom att befria mig från rädslan. Inget troligvis. Istället har jag bara vinster att hämta.
Jag är lycklig för att jag fann nyckeln till den cell som höll mig fången. Eller kanske var det så egentligen att dörren aldrig var låst, det var bara så som jag trodde.
Drömmer vi inte alla egentligen om att leva sitt liv precis så som man är och utan att behöva vara rädd eller dölja något? Drömmer vi inte alla om att vara fria i tanken och älska och bli älskade utan rädsla att förlora?
Drömmer vi inte alla om att vara den vi är?
Och ändå....så många kan/vill/orkar/förmår inte ta ett första steg på grund av rädsla.
I Bergmans TV-film ”Larmar och gör sig till” förekommer en rollkaraktär som heter Märta Lundberg, spelad av Lena Endre. I filmen ber Märta Lundberg att få läsa några rader ur en skrift. Det är Bergmans egna tankar som Märta som läser:
"Du klagar över att du ropar… och att gud tiger
du säger att du är instängd
och att du är rädd för att det är ett livstidsstraff
trots att ingen har sagt något
Betänk då …
att du är din egen domare och din egen fångvaktare
Du fånge… stig ut ur ditt fängelse!
Till din häpnad ska du finna att ingen hindrar dig
Verkligheten utanför fängelset är visserligen förfärande…
men aldrig så förfärande som din ångest långt där inne i det låsta rummet
Ta ditt första steg mot friheten… det är inte svårt…
Det andra steget är redan svårare…
men låt dig aldrig besegras av dina fångvaktare…
som bara är din egen rädsla och ditt eget högmod…"
Jag tycker om texten som Märta Lundberg läser.....jag har inte sett den filmen och inte hört orden förut men jag gillar dem direkt.
De är så sanna och det är vi själva som nästan alltid är det största hindret, den som hindrar oss att göra det vi vill och att må så som vi vill.....
Vi är fria och sällan är det så att en annan människa håller dig fången.
Vi är experter på att ljuga för oss själva....vi ljuger och ljuger så att lögnen till sist blir en sanning som vi slåss vilt för om vi behöver. Aldrig skulle vi acceptera att någon annan var så förljugen i vårt sällskap, men vi själva är det.
Vi tror att lögnen skyddar och skonar oss från sanningens obarmhärtighet. Vi tror att lögnen räddar oss från barndomens hemskheter och vi tror att lögnen hjälper oss att springa ifrån sanningen.....men det är bara genom sanningen vi blir fria, lättade. Och den som en gång tagit ett steg i sanningens riktning, den vill aldrig mer återvända till lögnens skydd.
Jag har ljugit för mig själv och andra. Jag har handlat mot det jag tror på och jag har sårat, tillåtit mig själv att såras.
Rädslan är orsaken till detta. Så länge rädslan råder i människans hjärta så finns inte utrymme för annat. Rädslan behärskar allt när vi inte vågar vända den ryggen. När vi inte vågar dra fram det vi springer ifrån och ljuger om, i ljuset. Det är endast genom att möta sina rädslor som de försvinner och som man kan börja leva befriat och sant.
Jag tog ett beslut en gång att sluta leva osant. Jag ville inte leva ett sånt liv längre utan jag ville att allt skulle vara sant och äkta. Mitt liv skulle utgå från vad jag mådde bra av och jag rannsakade mig själv och tittade på allt jag försökte dölja och allt jag inte vågade ta tag i.....Jag bestämde mig för att det aldrig mer skulle komma ett ord från min mun som jag inte kunde stå för och som inte var sant, rakt och ärligt.
Nu har det ju inte varit så att jag har sprungit omkring och ljugit till höger och vänster och varit en oärlig fan.....mest för mig själv i så fall. Jag har inte ofta medvetet sårat människor eller tagit alla chanser till att rädda mig själv, så är det inte.
Men vi kan nog alla skriva under på att det alltid är lättare att klämma fram en vit lögn för att slippa säga sanningen och det är alltid lättare att hålla dörren låst så att skeletten i garderoben inte kan ta sig ut.
Och vi kan nog även skriva under på att vi ofta tycker att det är pga andra och yttre omständigheter som vi inte kan göra det vi vill. Vi lurar oss att tro det så att vi slipper titta på varför vi själva inte drar tummen ur röven och börjar agera.
Vi vill gärna att våra misslyckanden, våra miserabla liv och tillkortakommanden ska bero på att vi tvingats till dem, och inte ha åstadkommit dem själva.
Vi vill gärna att den fläck vi tycker att vi står om stampar på ska lösas upp av någon annan. Vi vill att någon ska ta oss därifrån istället för att vi ska behöva gå för egen maskin.
Vi vill rättfärdiga vår egen flathet med att vi tvingats till ett tråkigt liv och inte haft något val.
Det är ytterst ytterst sällan som vi faktiskt inte har något val. Enligt min åsikt så är det så att valen blir begränsade den dag vi väljer att bli föräldrar. Då tar vi på oss ett ansvar för ett annat liv än vårt eget och det livet måste under mycket lång tid komma i första hand.
Och de val som måste begränsas är de som handlar om ens egna egoistiska göromål att inte ta sitt ansvar för livet man skapat. Ett barn.
Givetvis innebär inte föräldraskapet att man inte kan välja att bryta upp från ett liv man inte tycker om eller ändra på den rådande situationen.
När jag har befriat mig från mina rädslor och står på "andra sidan" så kan jag se hur människor beter sig och krumbuktar sig i förtvivlade försök att inte närma sig sanningen för att de är så rädda för den.
I varje rädsla finns en bakomliggande orsak och när man tittar på den så finner man att den oftast inte är särkilt överhängande idag utan det är gamla saker, sånt vi tror vi fortfarande behöver vara rädda för. Inte många vuxna är rädda för spöken under sängen för vi fick hjälp att titta under den som barn och se att där fanns ju inga. I
bland behövdes ett litet ljus under en tid, ljuset gav trygghet och tiden visade att ju inga spöken fanns och ljuset kunde släckas.
Den som är fången i ångstens grepp tror att man inte kan befria sig själv. Ångestens murar är höga och ogenomträngliga. Men ångestens murar består endast av rädsla, inget annat än rädsla för det som har varit eller det som komma skall. Om man ser att i nuet finns ingen rädsla så kan man gå rakt igenom muren ut i friheten. Och om man stannar i nuet så dras man aldrig mer tillbaka bakom muren.
Ibland behöver man gå fram och tillbaka för att på så sätt se skillnaden och prova på sin egen makt över sitt eget liv och mående.
När man vågar fråga sig själv vad man är rädd för och vågar stanna kvar och vänta på svaret så kan man också befria sig från det.
När man frågar sig själv varför man är rädd för....konflikter, att bli lämnad, att vara ensam, att stå för sina handlingar, att vara ärlig eller varför man är rädd för att älska....så finner man alltid svaret i det förflutna och man kan på ett enkelt sätt befria sig från rädslan genom att fråga om det verkligen är befogad idag, så som jag lever nu.
Svårt men fullt genomförbart. Och nästa fråga kan vara att vad sätter jag egentligen på spel genom att befria mig från rädslan. Inget troligvis. Istället har jag bara vinster att hämta.
Jag är lycklig för att jag fann nyckeln till den cell som höll mig fången. Eller kanske var det så egentligen att dörren aldrig var låst, det var bara så som jag trodde.
Drömmer vi inte alla egentligen om att leva sitt liv precis så som man är och utan att behöva vara rädd eller dölja något? Drömmer vi inte alla om att vara fria i tanken och älska och bli älskade utan rädsla att förlora?
Drömmer vi inte alla om att vara den vi är?
Och ändå....så många kan/vill/orkar/förmår inte ta ett första steg på grund av rädsla.
