Kärlek
Den här personen, troligtvis en man som behöver vara kvinna, för att känna sig på rätt plats i livet - kom och kramade om mig mitt under prideparaden. Vi fick ögonkontakt och "flirtade" lite och hon gick från paraden och fram till mig.
Magnus och jag stod på Kungsgatan och klappade fram alla "ekipagen" som dansade sig fram i allehanda utstyrslar. Fantasin var det verkligen inget fel på och för min del väcktes en del tankar under den timmen som jag stod och tittade.
Jag undrar hur många generationer till som måste födas innan man "släpper" hela den här grejen med Pride? När kommer människor tycka att det är ute och faktiskt onödigt att ordna denna festival. Säga - Nämen det är ingen som bryr sig längre, det är ju inget konstigt eller ovanligt med detta längre.
Är det när barnen i regnbågsfamiljerna inte vill visas upp längre?
För jag tror absolut att det kommer. Snart nog är det ingen stolthet i att våga komma ut och inget mer finns att kräva.
Och vad skulle hända om vi som är hetero också startade en vecka om året då vi med stolthet tågar genom stan och visar upp våra barn och stolta föräldrar. Näe se det skulle vi inte få göra för då skulle man nog tala om diskriminering.
Men i alla fall.....jag tycker det är roligt att se paraden. Feststämningen är på topp och de flesta klär ut/upp sig....ja inte Filippa Reinfelt och Sofia Arkelsten då.....och jag tycker det är härligt med kärlek, hur den än ser ut och så länge bägge parter är överens.
Vi människor behöver älska och bli älskade. Vi behöver kärlek och tvåsamhet. Vi behöver känna att vi lever vårt rätta jag, annars så är vi djupt olyckliga.
Därför är det härligt att se hur lyckliga tex männen är när de får paradera gatan fram i kvinnokläder, visa fram sitt rätta jag och vara i sitt rätta element. Livsglädjen lyser i deras ögon och det är underbart när man får ögonkontakt......så därför - Tack du som kom och omfamnade mig för ett kort ögonblick. Jag såg livet i dina ögon.
