i huvudet på en finnpajsar jänta

å däri finns det mycket att rota i - glädje & skratt - sorg & gråt - allvarligt och lättsamt! Törs du öppna å kika in?

Mina prioriteringar

Publicerad 2013-03-19 11:51:33 i Allmänt,

 
Detta foto är ett av mina favoritkort.
Det föreställer vår kvällsrutin när barnen var små. Först fikade vi och var tom så hemska föräldrar att barnen fick bullar och kakor varje vardagkväll  ;-)
Samtidigt spelade vi spel. Kajsa var bara så här stor när hon lärde sig spela UNO. Hon kunde inte hålla i korten men radade upp dem på bordet och så ställde hon böcker på högkant runt om så vi andra inte skulle se dem.
 
Vi spelade Bamsespel, la pussel, memory och andra roliga barnspel.
Och efter det var det dags för tandborstning, tvätt och pyamas och så valde barnen varsin bok och vi satte oss i hörnet på hörnsoffan och läste.
 
När sagorna var slut så la de sig i sina sängar, de delade ett stort rum som man kunde stänga med skjutdörr i mitten. Efter pussar och kramar i vardera sängen så satte jag mig på golvet i mitten av rummet och sjöng barnsånger. Oftast bara en som jag lallade eller nynnade kanske det heter.
Det var melodin till en finsk vaggsång som jag inte kan texten till men barnen ville jömt att jag skulle Lalla.
 
Detta gjorde vi varje kväll, och då menar jag varje kväll. När de blev äldre såg vi familjetev tillsammans på fredag och lördagarna och en av kvällarna var de uppe lite längre men annars så var det släckt och de sov när klockan var mellan halv åtta och åtta.
 
Idag läste jag en av Malous - efter tio frågor på facebook. De ville ha tips på hur man ska komma tillrätta med barns sömnproblem. Och jag baxnar för hur kan ett barn ha sömnproblem som inte orsakats av oss vuxna och då måste vi vuxna rätta till det genom TID och RUTINER.
Barn kan ha sömnproblem av medicinska orsaker och det är en annan sak.
 
Men jag sticker ut hakan rejält och säger att det är enkom föräldrarnas "fel" om ungarna inte sover.
Det finns inget lättare än att lära barn det man vill att de lär sig. En enda sak krävs och det är kontinuitet och att man bestämt sig och inte ger upp för att man inte orkar.
Men orkar man inte fostra eller lära barn så kanske man inte skulle orkat ligga heller!!!
 
Jag anser och har så gjort så länge jag minns att var sak i livet har sin tid.
 
Och vilket man än väljer att fokusera och /eller satsa på så får man bäst resultat om det får vara fokus.
Med det inte sagt att man inte får eller kan arbeta/ha egentid/intressen samtidigt som man är förälder.
 
Men det får vara nån måtta på allt enligt mitt sätt att se på det, vilket definitivt inte är allas sätt med tanke på hur det ser ut och hur mycket det klagas i många familjer om att man inte klarar av sitt livspussel.
 
Jag anser mig inte vara en bättre förälder än någon annan men jag vet att jag har gjort ett bra jobb med tanke på de kvitton jag gång på gång får idag.
Jag gjorde mina prioriteringar vilket gav mig sköna avkopplande kvällar då barnen sov. Min bästa stund var när jag efter sången tog en kopp te och satte mig på altantrappan och bara njöt.
Jag lyssnade till koltrasten och kände mig nöjd med min dag och hämtade kraft och energi i min ensamhet.
 
Jag träffade väninnor och hade saker för mig utanför hemmet på kvällstid så jag var verkligen inte bunden hemma men jag var heller inte slut som artist.
Finns säkert de som tycker att jag saknar ambitioner som inte ville satsa på en yrkeskarriär och tjäna pengar att lägga på flärd.
 
Men för mig är flärd, lyxen att veta att jag har åstadkommit att fostra två trygga självgående individer. Två människor som i minnet kommer bära med sig sin egen barndom och själva veta vad som är viktigt att ge till sina barn.
Jag har varit närvarande till både kropp och själ. Jag har varit hemma med dem då de varit sjuka och behövt mamma eller pappa mest.
Jag valde ett dåligt betalt arbete som dagmamma för att ge dem alla skollov. För att de år efter år inte skulle behöva stiga upp och gå på fritids fast det var lov i skolan.
Idag måste barn vakna och leva sitt liv efter väckarklockan från ca ett års ålder och de har ofta längre arbetsdagar än sina föräldrar.
 
Och dessa arbetsdagar är ett evigt lärande från morgon till kväll. Eviga konflikter som slutar i tandagnisslan och slagsmål. Arbetet innebär att bli motsagd och motarbetad och själv inte respekterad.
 
Det är ett arbete som barn på förskola och skola gör varje dag och som vi vuxna inte skulle stå ut i en enda dag.
Det är livets skola och många barn sätt i den som ettåringar och kommer inte ut förrän till studenten och sen bara fortsätter slitet till pensionen.
 
Jag kunde inte för en sekund tänka mig att ge detta till mina barn. jag ville ge dem något annat och det var mig och sin pappa och vår tid.
Ofta pratar barnen idag om våra spel och fikakvällar, om när jag sjöng och läste för dem. Våra fredagsmy och om utflykter till utsiktsberget eller när vi fiskade från bryggan vid badet.
 
De berättar varmt och kärleksfullt om hur bra de tycker att vi hade det och det gör gott i mammahjärtat.
 
Ja det var väl vad jag hade att säga idag...
 
So Long
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (5)

Underbara måndag

Publicerad 2013-03-18 11:29:25 i Allmänt,

 
 
Ja ni ser rätt. Jag sitter med luggen på huvudet och ett hårspänne som håller den på plats. Jag har bikiniöverdel på mig ISTÄLLET för bh och tröja.
Jag sitter dock inte på sniskan men av någon anledning så hamnade bilden så och jag kan inte rotera den här i bloggen.
Anledningen till denna utstyrsel är att jag ska sola.
Inte enbart i bikini men jag tänkte att om jag är smart och tar på överdelen och en kofta över den så kan jag knäppa upp just så mycket som jag behöver för att även få lite sol på decoltaget.
För ni ser väl vilken skillnad det är i färg på mitt ansikte och resten av den vita kroppen.
 
Och det är februari och marssolens förtjänst. Jag är lite härligt skönt solbrun i fejjan och tänkte alltså vidga solbrännan lite.
 
Det är dock kallare idag än i helgen trots att tempen visar varmare. Det blåser som bara den ute och jag som frankt travade iväg på hundpromenad i foppatofflor och utan mössa höll på att frysa ihjäl.
Nästa gång blir det både kängor och mössa igen.
 
På balkongen har jag dock lite lä mot väggen så där ska det alltså solas snart. MEN med filt givetvis på de kroppsdelar som inte ska exponeras.
 
Jag har för övrigt min bästa dag på veckan idag. MÅNDAG i ensamhet.
Självklart är de dagarna som jag har Magnus hemma. De dagar jag umgås med barnen och de dagar jag känner att jag kan leva lite av mitt gamla liv....de underbaraste dagarna. De dagar som ger mest glädje och liv.
 
Men måndagarna är för mig personligen de allra bästa.
Jag bokar aldrig in något en måndag de är vikta enbart till vila och återhämtning.
Då njuter jag av stillhet och tystnad. Hämtar andan efter helgen och inför den kommande veckan.
 
Och denna måndag är det minst sagt välbehövligt efter min så mödosamma helg. Inte för att jag haft så mycket jag måst göra men det jag gjort har kostat massor och gårdagen var riktigt illa.
Såna dagar är extra jobbiga för jag kan ju fortfarande ha olika grader av trötthet. Men när det blir som igår att jag både är trött och har ont och har svårt att gå, då är det tungt.
 
Därför fick det idag bli en kort förmiddagspromenad med Curry och inte så lång och rask som jag helst hade velat.
Jag måste hålla igen och bara göra det nödvändigaste för att hålla hela veckan nu när det blev pannkaka igår.
 
Har dessutom ett evenemang till helgen som jag inte vill vara som en trasa inför. Jag har bokat en Galaxykryssning. Efter att vi haft det så jobbigt med flytten sa jag till Magnus att vi borde åka bort och koppla av lite och så damp en frågeenkät ner i mailen.
Det var Tallinksilja som frågade sina kunder och som tack fick man en kryssning.
 
Jag fyllde i och kollade kryssningar och det visade sig att om man betalade lite extra så kunde man få en A-hytt med dubbelsäng för ynka 200 kr.
Taget och på fredag åker vi alltså.
 
Jag längtar så...mest efter dubbelsängen och teven på väggen. Där ska jag ligga och koppla av, äta och dricka gott och sen att man kan ta en tur till ner till nöjeslivet och showen är en bonus.
Har ju krypavstånd "hem" när jag blir trött  ;-)
 
Och på lördagen är det barnkalas direkt när vi kommer iland. Ett stenkast från terminalen så vi stannar såklart och firar treåringen Gabriel som är min brorson.
 
Curry kommer vara hos sin extramatte Susanne så det blir semester med råge att inte ens behöva gå hundpromenad i ottan.
 
Men nu så ska solstolen äntras.
 
Ha en bra dag alla <3
 
 
 
 
Kommentarer (1)

Skrikande och lekande barn

Publicerad 2013-03-15 10:35:11 i Allmänt,

Hallå, fick mersmak igen. Att skriva alltså.
 
Och Loppan, jag ska inte skriva om lakrits....ska försöka låta bli i alla fall. Såg nu att inlägget från i höstas var längre tillbaka än jag trott. I september ju.....fy så slarvigt av mig  ;-)
 
Tiden just nu är bra. Visst finns det saker att önska men det är som det är. Och allt blir bra i slutänden.
Fick så glädjande besked från Amerika igår. Min systers man har äntligen fått jobb igen. Han blev arbetslös för ett år sen och precis som här växer inte arbetena på trän.
Så att de nu kan resa sig från knäna de hankat sig fram på, känns så underbart.
 
En inkomst till i familjen gör genast att många stenar lyfts och de kan med glädje planera sin Sverigeresa på tre veckor i sommar.
 
Vi har så vacker väder i Stockholm idag och jag har de senaste veckorna suttot på balkongen så snart tillfälle getts.
Det är ju nu som jag kan njuta av solen, få lite färg på mitt vinterbleka skinn. Än så länge bara i ansiktet, men ändå.
Snart kommer värmen och då får jag hålla mig inne.
 
Jag bor nära en skola och tre gånger om dagen har barnen rast. Och då bryter h-vetet lös här i området.
 
Nä, skämt åsido. Men från att vara tyst, eftersom folk inte är hemma på dagtid och inte ute heller i kylan, till att bli som en kakafoni av barnskrik.
 
Jag tycker det är fantastiskt roligt och intressant att se barn leka. Man ser och hör så mycket bara man tar sig till att studera dem. Man lär sig mycket om människan.
Och människor är ju det bästa jag vet.
 
Men det stora MEN är ju att jag inte längre klarar av barnens höga ljudnivå. Även fast jag är typ hundra meter från skolan och deras lek så är det som om de satt på min balkong.
Oftast går jag numera in under deras raster för jag blir så trött av ljuden. De plötsliga höga skrik som skär i huvudet gör både fysiskt och mentalt ont.
 
I Vällingby där vi bodde tidigare hade vi barn på gården och även dagmammor och där precis som nu så kunde jag med hörseln iaktta dem och samma fenomen uppstår överallt.
 
Flickor skriker och pojkar gör ljudeffekter och andra höga mekaniska ljud. och det slår banne mig aldrig fel. Visst vet jag att det finns barn som inte faller inom de "ramarna".
Men det är just flickornas omotiverade skrik som hörs mest. Det är illtjut, Höga som låga och ofta upprepade om och om igen. Det är inte så att de blir utsatta för något som gör att de måste skrika utan de gör detta bara...hela tiden.
 
Pojkarna gör ljudeffekter och har något dovare tonlägen. De slår på saker, bankar gärna på plåt så att högt ljud uppstår. De leker högljutt de med men har inte alls detta skrikande för sig som flickorna har.
 
Om flickor blir jagade av pojkar så är det värre än värst. Då tjuts det hela tiden. Men inte om flickor jagar pojkar inte.
 
Och jag undrar såklart varför detta uppstår. varför är tjejer så skrikiga och killar inte är det utan hellre åstadkommer höga ljud med saker.
 
Vad är det i människans natur som får oss att bete oss så här? Är det flocken som smittar av sig och att det behövs bara en av varje för att alla ska börja göra likadant?
Eller är det så att det sitter i generna. De gener som alla genuskämpar vill radera och förneka och göra om?
 
Då jag växte upp bodde jag granne med en Magnus. Han var pojke men lekte BARA med flickor. Han hade mest bokmärken av alla, hade dockor och lekte bara flicklekar. Och han skrek som en flicka. Höga illtjut.
 
De som kallas pojkfkickor, de ungås ju mest med pojkar och leker pojklekar. Och jag är säker på att skrikandet inte är med i den leken bara för att hon är flicka.
 
Nu vet jag att många rasar av ilska över att man skiljer på leken och säger flick, respektive pojklek.
Men det ÄR skillnad. Efter mina år inom barnomsorgen både som dagmamma och på föskola, så leker de olika.
Eftersom de ÄR olika.
 
Med det inte sagt att man ibland som pojke leker i dockvrån eller hellre sitter och pärlar eller ritar. Eller att flickor inte kan vilja leka med svärd.

Men sammantaget så leker man olika och man leker med olika saker.
Barnen ska ges möjlighet att leka vad de vill utan att någon ska säga att det är fel eller opassande men vi ska heller inte göra om dem och skapa könlösa individer.
 
Huruvida jag vara en skrikig flicka eller inte, det minns jag knappt. Men jag minns att vi ofta gungade och sjöng. Och det gjorde grannen Magnus med. Han tog högst toner av oss alla. Men inga andra pojkar var med och sjöng på gungorna.
 
På skolgården här ute gungar flickorna och de sjunger. Inga pojkar gungar och sjunger. Pojkarna bygger fort och leker krig bland träden.
Och flickorna skriker, ja de som inte gungar alltså. Jag har försökt lyssna riktigt noga för att lyssna vad som föregår skriken, men det finns inget. Bara samtal och sen skrik. Lite prat och sen skrik igen.
 
Jag undrar vid vilken ålder detta slutar. När blir vi mindre skrikiga eller är vi det fortfarande?
Frågar jag en karl så får jag nog höra svaret att kvinnor gapar och skriker så snart de kommer åt  ;-)
 
Kan vara helt sant...jag undrar personligen vad skrikandet fyller för funktion? Varför skriker flickor i grupp?
 

.
 
 
 
 
 
Kommentarer (2)

Oh my God!

Publicerad 2013-03-13 13:15:17 i Allmänt,

Jag vågar inte ens titta när senaste inlägget här i min blogg var. Men om jag tittar tillbaka lite och gissar mellan tummen och pekfingret så hamnar jag nog i oktober förra året.
 
Det är ju inte så att jag plötskligt idag kom på att jag hade en blogg som låg och väntade på att jag skulle öppna den. Faktum är att jag t.o.m hade glömt inloggningen och fick tänka efter både en och två gånger efter flera försök.
 
Jag skyller som vanligt på att jag haft mycket att göra för att jag på ett par veckor har packat ner ett hem och sen packat upp samma hem i huset som Gud glömde och sen så rasade allt för det fanns inga resurser och ingen energi kvar att ens orka göra annat än försöka hålla mig upprätt.
 
Nu ex antal månader senare börjar saker och ting sakta falla på plats och jag ser att det finns ljus och det finns ork att få tillbaka.
Fortfarande så är jag i mycket dåligt skick pga den långa vintersn envisa förkylning (förkylningar) som tagit min kropp i besittning. Men hopp om livet finns det massor av  :-)
 
 
 
 
 
 
Jag blev idag medlem i en facbookgrupp som heter Hjärntrötthetsgruppen. Tänkte att det vore något för mig eftersom just detta fenomen är en så stor del av mitt liv.
 
Jag skrev och berättade lite om mig själv och avslutade med att jag var tacksam över livet, att jag lever och älskade det, trots allt som hänt.
Fick då en massa trevliga välkomnanden men även ett poar kommentarer om att det var starkt av mig att ha den inställningen.
 
Som vanligt så sätter det igång sån där tänkande hjärnverksamhet i skallen på mig och jag inser att jag inte förstår hur man INTE kan ha den inställningen.
 
Eller ja det är klart jag förstår att det är jobbigt att bli sjuk, förlora så mycket som man gör och att man måste jobba sig tillbaka, vilket är oerhört jobbigt.
Jag har ju själv gjort den resan. Men sen....efter det när man måste fatta det där beslutet.
 
Ska man låta det som hände ta ALLT ifrån sig? Vill man inte kämpa för att behålla livet och vill man inte kämpa för att ändå må bra?
 
Återigen möter jag ordet styrka, att jag mäts som människa utifrån att jag bestämmer mig för att leva och ta vara på livet. Bestämmer mig för att älska det som jag kan göra och må så bra som jag bara kan göra.
 
Men jag känner mig inte stark, jag känner bara att det inte finns något annat alternativ.
 
Visst kan jag ägna dagarna åt att gråta och visst har jag sådana dagar med så allt varit extra jobbigt under en lång tid och då jag frustrerat rasar över mina begränsningar.
Men då gråter jag och sen så bestämmer jag att det inte är lönt. För inget blir bättre av det.
 
Inget blir bättre av att jag är bitter, att jag vältrar mig i självömkan eller anser att någon bär skulden till att det blev som det blev.
 
Jag kan inte låta fler dagar gå till spillo. Jag kan bara använda dem jag har kvar, till att leva dem så att jag med ett leende kan lägga mig på kvällen och vara nöjd över att jag fick vara med.
 
Jag anser inte att det handlar om styrka. Jag anser att det handlar om sunt förnuft och att aktivt börja tänka.
Jag anser att det handlar om att välja och sen aktivt fullfölja sitt val.
 
Jag vet att man behöver hjälp på vägen och det har jag med behövt och det har jag fått men ingen har gjort arbetet åt mig. För det kan jag bara göra själv.
 
Min attityd till det som hände mig är jag själv ansvarig över.
 
Nu ska jag ut och ta lite luft. Min Curryhund är på bus med sin extramatte och jag försöker vänja mig vid den konstiga känslan av att hon inte är hemma och följer mig i mina fotspår.
 
Men jag lär mig jag med  :-)
 
Så Long Folks!
 
 

 
 
Kommentarer (1)

Om

Min profilbild

Annika

Inget flashigt yrke eller utbildning - bara tagit mig igenom den sk hårda skolan i livet och står fortfarande med bägge fötterna på jorden. Tituleras som sjukpensionär 50 år ung efter lång tids sjukdom och ovanliga diagnoser, Castlemans sjukdom som gav mig en apelsinstor tumör i ena lungsäcken. På det en immunbrist som i sin tur gav mig en inflammation på hjärnstammen. Och sju år senare så kom en inflammation på synnerven i höger öga och diagnosen var ett faktum. Jag har Multipel Sklersos, MS Detta har styrt mitt liv i en helt annan riktning än vad jag hade tänkt mig. Lever idag med ett neurologiskt funktionshinder som innebär svår fatigue, utmattning, neurogena smärtor, kognitiva problem och en försvagad vänster kroppshalva. Har även hittat vägen ut ur mina livskriser med depressioner och destruktivt tänkande och är numera "nykter depressiv". Har alltså ett bättre liv och är lyckligare än någonsin trots min "skitkropp" ;-)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela