i huvudet på en finnpajsar jänta

Jag har skrivit två brev till mina barn. En väldigt massa tankar och kärlek. En väldigt massa minnen.
Jag skriver väldigt mycket om moderskärlek, att kärleken mellan föräldrar och barb är det mest fantastiska som finns och att när man väl blir mamma så är det barnens väl och ve som är fokus och nummer ett i livet.
Jag skiver om den intensiva glädjen jag känner när jag är med barnen, om de oerhörda stolthet jag känner över att de i mina ögon har utvecklats till härliga individer.

Men självklart vet jag att det finns många som vittnar om att ett föräldraskap inte alls medför det jag skriver om. De vet att kärleken inte automatiskt kommer bara för att man blir förälder. Det finns hemska fuktansvärda och elaka människor som brukar våld mot sina barn, de finns de som missbrukar, de som begår sexuella övergrepp mot sina barm. Det finns djävlar till föräldrar.

Jag kan bara tala ur mig själv och mina känslor, berätta och beskriva hur jag blev som mamma. Jag vet att mina ord med all säkerhet kan uppfattas och kännas som ett hån mot de barn som lider pga djävlarna till föräldrar.
Och jag önskar så att det inte skulle behöva finnas barn som växer upp med föräldrar som ger dem både fysiska och psykiska sår och ärr.

Dessvärre gör det det ändå.

Och jag kan inte förstå hur man som vuxen människa kan begå dessa dåd som de gör. En del kan förklaras med att föräldrarna är sjuka, psykiskt sjuka. En del kan förklaras med att de missbrukar narkotika el droger. Men ett stort antal föräldrar som begår övergrepp av allehanda slag är helt vanliga ickesjuka (diagnostiserade) människor. De uppträder helt normalt bland oss andra i samhället, de är respekterade och många gånger erkända.
Sen att två föräldrar eller där den ena partern är styvförälder, hjälps åt att plåga ett eller fler barn, det är för mig helt obegripligt.

Visst kan även det förklaras med sjukdom, galenskap, vansinne.....för man är inte frisk och sund när man medvetet skadar tex en baby eller ett äldre barn.

Jag far så illa av att vi har så många övergivna och svikna barn som lever i det dolda för såklart så är det bara ett bråkdel vi får läsa om i media. Mörkertalet är som alltid betydligt större.

Mina barn är för mig en gåva. En sån oerhörd gåva som jag är tacksam över att ha förärats. Inte alla är föräldraskapet förunnat och alldeles för många som är det borde aldrig någonsin ha fått bli mamma eller pappa.

Och i detta lagomlandet Sverige finns det ingen som tar barnens pari. INGENSTANS finns det någon som får säga åt en förälder att den är en dålig förälder. Om ett brott har begåtts, ja då får personen förhoppningsvis sitt straff. Men aldrig annars. Det jamsas med och ingen vågar säga åt en taskig mamma att hon fan får ta och skärpa till sig. Eller om en pappa inte bryr sig om att träffa sitt barn så finns det inge lag som säger att han ska göra det för barnets skull.

Att köpa en hund från ett hundstall kräver större efterforskningar om vem du är, än att bli förälder. Hundstallet gör t.o.m hembesök för att se att du är lämplig som hundägare, men att ligga sig till ett barn kan vem som helst göra utan att nån bryr sig. Även barn får skaffa barn och bli föräldrar vid så unga år som det bara fungerar kroppsligt. Allt är ok!!!!

Jag har följt en blogg ett tag om en ung flicka som blev gravid som fjortonåring. Pappan till barnet var arton. Efter halva graviditetetn så fattar hon att hon är gravid och väljer att behålla babyn.

På bloggen så börjar en cirjus utan dess like. "Föräldrarna" bråkar och slåss ideligen med varandra. Det festas och dricks och röks och bilder läggs ut på bloggen. Den unga mamman gör flera självmordsförsök. Misshandelsanklagelser haglar och mitt i allt befinner sig den lilla babyn.
Mormor till babyn klarar inte heller av att se till sin egen dotter och strama till tyglarna. Föräldrarna till pappan verkar inte heller fatta vad som pågår.

Det slutar i att många bloggläsare gör upprepade anmälningar till socialen och polisen. De vädjar till samhället att ta tag i situationen och rädda babyn och hjälpa den unga mamman tillbaka på rätt spår.

Så efter ytterligare ett självmordsförsök från hennes sida så läggs hon in på barnpsyk, en polisutredning börjar, hennes dator beslagtas och babyn får flytta till sin pappa och hans föräldrar. Mamman får bara träffa babyn övervakat. Mamman får flytta till behandlingshem av nåt slag och får hjälp att reda upp sitt liv för hennes egen mamma förmår inte finnas där och vara ett stöd för sin flicka som blivit en alldeles för ung mamma och bär ett ansvar hon aldrig ens kunde föreställa sig.

Man är bara ett barn när man är femton år och man behöver massor av stöd och hjälp. Man behöver få vara ung och tonåring samtidigt som man i lugn och ro får lära sig att växa in i sin föräldraroll.
När så unga barn få barn så borde samhället vara djupt insyltade och ha insyn i hela familjen. Ta reda på om det finns ordentligt stöd och är familjen funktionell eller vad finns egentligen i garderoberna.

Det ska inte behöva gå så långt att en baby faktiskt far illa, innan socialen griper in och styr upp för att rädda både baby och de unga föräldrarna från ett livslångt skadebeteende på sig själva och varandra.

Idag är det roligt att läsa hennes blogg för hon mår bra och jobbar mycket på att må bra, hon har även fått då neuropsykiatriska diagnoser, vilka förklarar en hel del av hennes självdestruktivitet.

Och jo jag glömde....samtidigt som hela denna cirkus utspelar sig offentligt så agerar inte bloggadministratörerna överhuvudtaget. De säger sig bara att inte kunna eller vilja göra något när människor vädjar till dem att stänga hennes blogg eller att säga åt henne att inte publicera bilder som visar olämpligt innehåll.
Många av hennes läsare har hetsat flickan till att ta sitt liv, de kallar henne hora och all världens hemskheter. Och det kommer från både unga och vuxna människor. Att så öppet mobba och hetsa någon via internet är helt ok. Att så öppet visa sitt hat mot någon man ens aldrig träffat, det blinkar man inte för.

Jag mår illa!