i huvudet på en finnpajsar jänta

Underbara barn....älskade dotter Kajsa och älskade systersom Karl för ett par år sen. Kusiner i en varm omfamning.

 

Sitter här framför skärmen, jag är ensam hemma och marken gungar så fruktansvärt under mina fötter.

Som vanligt så är det ingen särskilt upplyftande läsning när jag känner så här. Men detta forum är mitt forum, min plats där jag lägger ifrån mig allt.

 

Och jag måste verkligen stanna upp nu och låta allt överskölja mig, jag måste verkligen tillåta mig att känna och få bryta samman för ett ögonblick.

 

Jag har så många veckor nu hållit ihop mig själv på ren vilja. Tvingat mig till positivitet genom att vägra låta något smärtsamt nå mig.

Ingen bra strategi men det har varit tvunget så. Och jag gör vad jag måste göra när jag måste överleva.

 

Jag så många månaders sorg att bearbeta. Sorg över min älskade hund som jag tvingades låta flytta ifrån oss.

Absolut att jag fattade rätt beslut och absolut att hon har det bra där hon är nu, vilket är det viktigaste.

Men jagf har ett hjärta och jag bär en saknad och är full av känslor som misslyckande, som dålig person som fick henne att älska oss för att sen låta henne flytta.

Dumma irrationella känslor, men ändå så är de mina och jag måste handskas med dem för att kunna lägga dem bakom mig.

Jag vet att jag inte är misslyckad eller dålig, men det gör ont att ha tvingats fatta det beslut vi gjorde.

 

Allt har gått bra för min älskling Curry och jag får rapporter då och då, vilket gläder mig. Jag har bara inte kunnat släppa fram några känslor, närma mig dem och låta dem få vara.

Så snart hon kommer i min väg så tänker jag på annat och distraherar mig.

Helt enkelt för att jag inte orkar vara ledsen.

 

I samband med detta krashade det rejält mellan Magnus och mig. Det inträffade en sak som fick mig att känna mig sviken och mycket ledsen. Så till den milda grad att jag var nära att lämna honom.

Vi jobbade oss igenom det och det resulterade i en personlig krash för Magnus. Läkarbesök, sjukskrivning och en lång väg att komma tillbaka.

 

Jag behöver orka, vara stark, stötta och peppa. Sånt som han alltid gjort för mig. Jag behöver vara steget före och läsa av. Mina känslor låter jag inte närma mig. Jag stänger av och biter ihop.

Det har resulterat i många krampattacker, och till slut ringde Magnus ambulans och jag kollades, fick medicin men avböjde att åka med dem.

 

Våra dagar går framåt mycker försiktigt. Ibland som att gå på tå. Vi behöver undvika sånt som upprör eller irriterar. Vi behöver rida ut detta och bara invänta att tiden gör gott.

 

Samtidigt så närmar sig den 23 maj med stormsteg. Årets värsta dag och har så varit i 16 år.

Dagen då min bror tog sitt liv.

Jag tar mina morgonpromenader och insuper försommarens dofter och färger. Känner eufori efter den långa vintern men gråter samtidigt förtvivlat inom mig.

Det är så svårt att varje år närma sig den här årstiden. Så många minnen väcks av dofter, av solljuset, värmen och av saknaden.

 

Jag har som en stenhårt spänd fiolsträng inom mig som vibrerar kraftigt. Den får mig att dra ihop alla muskler och vara spänd.

Korta stunder lyckas jag slappna av, tänka mig bort från allt detta och finna vila.....

 

Så slår en bomb ner....mitt i allt så exploderar allt och jag flyger i tusen bitar.

 

Jag får veta att min älskade systersom Karl som är elva år, troligen har skelettcancer.

 

Det går bara sönder liksom. Åtta år av egen sjukdom och egna cancerbesked kommer och kastar sig över mig.

Åtta år av egen rädsla och panik gör sig till minnes.

Åtta års kamp för livet får mig att flåsa tungt och kippa efter andan.

 

Så ändras plötsligt prognosen och man förstår att den tumör Karl har i benet inte är malign. Naturligtvis blir det operation och lång rehabilitering men han har inte cancer såvitt man kan se i dagsläget.

 

Fienden, monstret ger plötsligt vika och döden flåras inte i nacken. Hanterbart.

Men jag bara pyser som en ballong som det gått hål på.

 

All kraft försvinner. Bara tomt och jag vet att det kommer ta lång tid att fylla på med goda energier och kraft att orka lyfta blicken.

Det är så tungt och inom mig pockar en gråt, stor som en tsunami, på att få brista ut.

 

Jag kan släppa ut lite lite i taget men vågar inte ge efter. Är så svag nu och min kropp håller inte.

Alla psykiska påfrestningar tar sig i direkt uttryck i fysiska och slåt ut min kropps funktioner.

Jag virrar omkring, fumlar, sluddrar, ramlar, tappar ord och meningar.

Jag beter mig som en dement person och min vänstra kroppshalva drar ömsom ihop sig i spasmer eller så är den helt okoordinerad och oberäknelig.

 

Återigen kommer känslan av att vara misslyckad. Jag kan inte sätta mig på första bästa plan och komma min syster till undsättning.

Jag kan inte göra för henne vad hon gjorde för mig för åtta år sen.

Hon stod på min tröskel dagen efter att jag kommit hem från sjukhuset.

Opererad i lungan och utan att kunna röra mig drog hon ner mina byxor så jag kunde gå på toaletten, hon drog upp dem efteråt, hjälpte mig i och ur sängen, lagade min mat och bara var där och tog hand om mig.

 

Hon åkte från andra sidan jordklotet för MIN skull. Hon av alla människor lämnade allt hemma och gav mig odelat tre veckor av sin tid.

 

Nu sitter jag här och måste komma på en lösning så att jag kan hjälpa henne i det arbete hon måste utföra.

Stå sin son bi samtidigt som storebrors och lillasysters liv och vardag ska flyta på.

 

Jag håller ihop delarna av mig som just nu hänger på en skör tråd. Jag har inte råd att mista en endaste bit utan kan bara ta en minut i taget och undvika fler påfrestningar. Psykiska eller fysiska.

 

Jag måste bara vila och röna ut var jag ska fylla på mina energidepåer. Måste bara hitta en väg att gå så jag inte dräneras mer. Måste bara omge mig av goda tankar och positiva goda människor.

Måste bara hålla ihop och hoppas att kittet håller, att allt det jag har lärt mig förblir synligt för mig att applicera så jag fortsätter hålla ihop.

 

Magnus är vid min sida och ser hur illa det är fatt. Han hjälper mig orientera mig nu när jag har svårt att förstå. Han ser till att jag får mat och sömn. Han kommer med mediciner och han håller om och pussar på mig. Säger att han älskar mig.

 

Det är så tungt att andas och jag kan inte riktigt se vägen klar framför mig.