i huvudet på en finnpajsar jänta

Återigen flera dagars frånvaro från bloggen...har sina orsaker.
Jag har tidigare skrivit om att det för närvarande är jobbigt i min relation. Jag kände att vi kommit en bra bit på väg genom samtal, insikter och en uppriktig vilja att vara tillsammans och få det att funka.

Nu är ju allt lättare i teorin än i praktiken. Och när man haft det jobbigt en längre tid så behövs inte mycket för att det ska flamma upp igen. Och det var vad som hände. En incident fick oss att må dåligt igen och inte kunna prata med varandra.

Det är så oerhört tufft när man är så långt ifrån varandra när det gäller sätt att hantera det som är svårt och tror på olika saker. Vi har provat hans teori om hur vi ska klara detta, många gånger och resultatet blir oftast detsamma....kraschlandning och börja om på ruta ett.
Jag har bönat och jag har bett om att vi ska ta hjälp utifrån för att lära oss att lyssna, förstå och respektera varandra. Jag vill inte slå mig för bröstet å säga att jag är bättre på att hantera konflikter än vad han är, men jag har jobbat oerhört mycket med detta, velat utveckla mig som människa och är intresserad av beteende vetenskap och ser så tydligt orsak och verkan, när man flyr problemen.

Jag blir oxå sårad och höjer garden och känner att jag måste försvara mig. Och det är när två människor gör så, som det bara slutar med att man slår skallen blodig i väggen och till sist gör varandra illa. Fast man inte vill. Det söndrar och väcker känslor som man inte haft tidigare.
Känslor som att man vill vara själv, känslor som hat över den smärta man åsamkas.

Jag älskar Magnus och jag vill inte behöva känna att detta inte går längre. Jag vill inte att den man som kommit att bli min bästa vän och älskade, ska komma att bli någon jag tycker illa om och aldrig mer vill se.

Men den risken finns alltid när man inte kan mötas och konflikterna haglar och man till slut bara måste rädda sig själv. Risken finns alltid att man till slut sårar så djupt att förlåt inte längre räcker och kan göra bra.

Vi har problem, men inte olösliga problem. Vi är bara så fruktansvärt olika men samtidigt så är vi så lika i att vi bägge bär ärr från saker som hänt oss som barn och som tvingat oss att skapa överlevnads strategier, för att just kunna överleva. Och när det krisar, när rädslan sätter in, när man känner sig angripen....då släpps den primitiva instinkten lös....man måste bara överleva till varje pris och skydda sig själv från smärta.

Det är plättlätt att säga...jamen ni är ju inga barn längre, så ta å kamma till er och red upp detta!

Men det är så att har man inte dealat med och mött det som man flytt från som barn, så ligger det kvar och smärta väcker alla gamla känslor till liv och då är det inte ett vuxet tänkande som träder in, utan bara en strid om att skydda sig själv och ta bort det som gör ont. Det handlar om ren och skär överlevnad.

Alla är vi produkter av det som var vårt liv, vår vardag eller trauman som vi utsattes för som barn. Det kan aldrig bli nåt annat. Sen är det upp till varje människa att göra sig fri från detta och att vem som än svek eller tog ifrån oss vår självklara rätt till kärlek, skydd, bekräftelse och trygghet....inte ska få ta ifrån oss mer....men många gånger är det så att vi låter dem fortsätta ta fast de ibland faktiskt kan vara döda idag.

Insikt är det som behövs och ett mod att våga glänta på locket och en vilja att bli fri....men det är lättare sagt än gjort för många av oss människor.

Man kanske skulle fötts tex som hund...de lever bara i nuet och allt nytt som de lär sig det anammar de och så finns inga gamla beteenden.....det har Mannen som talar med hundar sagt på tv  :-)

Nåväl....varje dag är ny och ger en chans till förändring och jag tror på att människor kan förändras, jag tror på andra chanser och jag tror på mirakel. För så ofta som jag varit stenhårt övertygad om något negativt så har det visat sig att jag har haft fel. Vilken lättnad va? då jag insett att det jag aldrig trodde kunde ske, att det faktiskt skedde ändå. Överbevisad!
Så jag vet att bra saker sker, jag vet att inget tillstånd - varken det olyckliga eller det lyckliga för den delen - varar för evigt.
Allt är föränderligt och utan det ena så existerar heller inte det andra. Hela tiden sker förändring. Vår peronlighet ändras med åren, våra ideal, mål, drömmar och hur vi tänker, känner, reagerar och agerar - det ändras hela tiden utefter de förutsättningar som råder och efter mognad.

Vi fattar beslut idag som vi aldrig skulle kunnat tänka oss för tjugo år sen och kommer i framtiden fatta beslut som vi aldrig kan tänka oss idag att göra.

Det är minst sagt spännade det här att leva......som en film som är allt annat än förutsägbar och vi själva är både regissören och har huvudrollen i vårt liv. Det är STORT det. Och det är vi som kammar in intäkterna i form av lycka och välmående, om det är så att vi bestämmer oss för att göra vårt liv till en "feelgood film".

Ja det är verkligen stort och vi har oftast ganska lång tid på oss för omtagningar och att reflektera över de scener som utspelats fram till nu.....men ibland tar filmen slut fortare än tänkt och den läggs ner - inga nya chanser till omtagningar så det bästa är nog att tänka sig att det är direktsändning och göra det bästa av det vi har här och nu! Och det där med repriser, det vet vi ju att det inte finns några.

Livet är HÄR och NU

Tar DU chansen att göra detta till DITT livsverk eller låter du nån annan regissera dig?

Tål att funderas på....det är aldrig försent att casta de människor man vill ha omkring sig och starta inspelningen av århundradets film. Filmen om Dig - Ditt Liv så som Du vill ha det

Återigen, tack Laila och Tack S....ni är guld värda.

Jag tänker på det du Laila skrev....att man ska vara sin mans/frus älskarinna/älskare - innan någon annan blir det. Så himla sant men tyvärr tror jag att alltför många glömmer bort varandra i vardagen för att man är så upptagen med att stressa, uppnå den "ribba" man satt upp och för att man jämför sig med andra.

Det behövs så himla lite för att man ska känna sig sedd och uppskattad i en relation. Idag har vi ju dessutom tillgång till världens bästa sätt att utan större ansträngning visa detta och ha en "spännande" relation med sin partner. SMS - att skicka uppskattande meddelanden, pussar å kramar, foto på sig själv, flirta och fresta lite - det är sååå effektivt och sätter absolut guldkant på tillvaron och bidrar till en spänning i förhållandet.

Visst finns det relationer som är riktigt dåliga, där antingen bägge eller den ene mår riktigt dåligt. Och då behöver man verkligen sopa upp lite och rensa bland sina känslor och titta på vad det är man samtycker till. För så länge man står ut med sånt man inte mår bra av, så samtycker man till det.

Gräset är sällan grönare hos grannen, och tyvärr är det just oftast uppskattning, spänning och att bli sedd - som man söker.
När man inte får detta så är det lätt att höja blicken och titta på det som finns utanför.

Lätt är också att tycka att den andra har slutat att ge allt detta, man tittar sällan på sig själv, på hur man själv bidragit till att relationen ser ut som den gör. Många gånger sätts kraven på att mannen ska uppvakta sin kvinna och göra alla dessa små saker som får henne att känna sig betydelsefull. Men en man behöver det exakt lika mycket. Så köp blommor till din man, skicka ömma eller för den delen heta sms till honom, skriv en kärleksförklaring på en lapp och lägg i hans fick så han hittar den när han minst anar det...uppvakta din man - uppvakta din kvinna...även om ni varit tillsammans i hundra år!!

Laila och S, jag är glad över att ni kommit in i mitt liv på de mest oväntade sätten egentligen. Och det är ju det som gör livet spännande, man vet aldrig vad som ska ske och heller inte vilka man kommer att möta och vilken betydelse de kommer att få för en.

Jag är så glad och tacksam över den positiva respons som ni ger mig, att ni tar er tid att läsa mina ord som beskriver mina tankar och känslor. Jag är så tacksam över den värme och omtanke som ni visar mig.

Och jag är glad över att jag kan tillföra något i era liv.

Du S skriver och säger ofta att du ser hur jag utvecklats från första gången vi möttes, du säger att du tror på mig för du vet att jag har svaren inom mig och du vet att jag jobbar hårt på att bibehålla den styrka och trygghet som jag har åstadkommit i mig själv. Du säger att du imponeras av mig....det är häftigt att höra från dig. Tack!

Idag, en helt vanlig måndag i slutet av februari så mår jag rätt ok faktiskt.

Min helg var av blandad kompott. Vaknade ju och kände mig oerhört stark och energifull på lördagen. Vi bestämde att göra lite ärenden och var ute ungefär 2,5 timmar och efter det så var jag fullständigt urlakad. Det vad var jag orkade med och så var det med den energin. På söndagen så vaknade jag helt tvärtom. Urbota trött och helt utan gnista......bara så trööööött. Hela dagen gick till ingenting, bara att försöka hämta kraft till det jag behövde göra på em. En föreläsning och årsmöte.

Magnus var med mig och det gick bra. Lika trött när vi kom hem men jag behövde ju inte göra nåt mer.

Det är lite lätt jobbigt detta, varannandags-mående. Att det svänger så fort och går mellan såna ytterligheter.
Jag vet att det jag har att göra är att spara på krafterna när jag känner mig energisk och pigg för att även orka dagen efter. Men det är svårt för entusiasmen över att känna mig som förr och må bra, är så enormt stor och jag vill hinna med så mycket som möjligt eftersom jag vet att det sndra kommer så småningom.

Nu önskar jag i alla fall allra mest lite stabilitet i det hela. Att jag hamnar på en jämn nivå och främst får vara frisk från förkylningar som helt slår undan benen på mig under lång tid och då spelar ingen vilja i världen, nån som helst roll. Jag har ett stabilt inre, mår bra mentalt och är lycklig men ibland är det lite väl skört....som när jag själv inte kan påverka då min kropp helt slås ur funktion. Då avskyr jag och kämpar emot tills jag inser att det inte är nån idé. Men det är tufft att må så dåligt och ha så ont och vara så utmattad att ingen vila i världen hjälper, inga tabletter som kan lindra utan det handlar bara om att ligga rakt upp och ner och härda ut om det så tar en vecka.

Då hinner man tänka en hel del och då älskar man inte livet direkt.

Fast idag mår jag bra och är fylld av tillförsikt och sinnesro.

Denna vecka kommer Magnus son Jesper hit, i morgon närmare bestämt. Jag ska tillbringa två dagar med lillasyster och älskade David, har jag tänkt. Det är så länge sen jag var där och mycket händer i en babys liv när man bara är dryga halvåret.

Jag ska även dansa två kvällar denna vecka. Ta igen lite förlorad tid och tanka lycka, för när jag dansar så existerar inget annat än just bara lycka och glädje.
Det finns ingen sjukdom, inga smärtor. Det finns inga bekymmer i världen och jag är bara JAG och jag mår bra.

Och sen på fredag kan ni tro....så ska Magnus och jag på Börsen och äta och se på R.E.A. En julklapp vi fick. Ser mycket fram emot att äta gott och underhållas.

Men nu minsann ska jag äta lite, klä på mig och se över om jag orkar ta tag i lite småplock här hemma. Efter många veckors downläge så har hemmet blivit eftersatt. Magnus gör så gott han kan med att hinna med att både laga mat, dammsuga, diska och samtidigt arbeta på dagarna och ta hand om mig. Han jobbar hårt men plockandet och lite dammande å sånt det får vara.
Han är världens bäste och aldrig att han klagar eller suckar över att jag är sjuk eller inte orkar.  Han är bara glad och lycklig och lägger sig intill mig på kvällarna och sträcker ut armen så att jag kan lägga mig på den och så talar han om att han älskar mig och hur bra han mår.

Tack fina snälla DU älskade Magnus. Jag älskar Dig.

Jag önskar Er alla en fin dag och glöm nu inte att uppvakta den som du älskar.

Laila och S...tack för era kommentarer. Så mycket vänlighet och omtanke. Uppskattande ord från er ger mig kraft att orka och tro på mig själv.

I detta nu sitter jag och skriver här samtidigt som jag löser melodikrysset och jag har nyss skrivit i en ny blogg som jag hittade på NHR´s sida. Känner att jag måste komma i kontakt med andra neurologiskt handikappade, som lever med samma typer av besvär och begränsningar som jag gör. Och Magnus fixar med frukost.

Han tittade in genom dörren och höll upp ett ägg, ett gult kokt ägg. Det fick mig genast att minnas en helg i början av vårt förhållande. Han var här hos mig i Stockholm och gjorde frukost till mig, beordrade mig att sätta mig på balkongen och vänta.
Och ut kommer han med frukost bestående av kokta ägg som han färgat med lökskal, smörgåsar och te.

Vackra guldgula ägg för att göra något fint och överraska mig. Då, den gången förstod jag vilken annorlunda man Magnus är.
Tack kära du för alla dessa små guldstrimmor som du förgyller mitt liv med.

Det är min Magnus som fixar frukost på helgerna och idag färgade han alltså ägg till mig igen. Det är min Magnus som lagar den mesta av maten oxå. Jag är ofta så väldigt trött på kvällarna. Det är förmiddagar och mitt på dagen som är min bästa tid då jag orkar som bäst.

Idag har jag vaknat pigg och utvilad. Kroppen känns som om den återhämtat sig lite och jag är inte lika utmattad.

Känner att denna dagen är den bästa jag vaknat upp till på flera dagar nu. Hoppet tänds inom mig, hoppet om att det vänder nu, att jag bara ska må bättre så att jag kan samla på mig lite styrka.

Nu kom frukosten in till mig, en kopp te och två smörgåsar med ägg å majonäs serverades av min älskling :-)

Det kan ju kanske tyckas som att jag är lite otrevlig som sitter och skriver och äter samtidigt men han vet att när jag väl skriver så funkar det just då. Jag orkar och behöver få det gjort. Annars så får ofta det stå tillbaka och det gör mig så ledsen.

Jag avslutade mitt förra inlägg med att jag hade varit hos min neurolog.

Jag var mycket trött efteråt men åkte för att möta S, då vi hade bestämt att ta en fika å prata lite.

Lite lätt stressad efter att trafiken varit så tät så anlände jag och den känslan som jag hade i kroppen när jag återsåg S efter nära två år.....den går knappt att beskriva.

En stor varm kram mötte mig och vi satte oss ner med varsin kopp.

Det är så förunderligt detta, det jag känner för S (jag vet att du läser det jag skriver :-) Han är en person som jag mötte då jag mådde mycket mycket dåligt. Jag stod mitt i en fruktansvärt jobbig kris och visste inte hur jag skulle ta mig ur den.
Jag har tidigare skrivit om hur jag har honom att tacka för att jag är där jag är idag. Att det var han som lärde mig använda huvudet och på så sätt börja göra förändringar i mitt liv.

Han har med jämna mellanrum under den tid som passerat då vi inte haft kontakt, ändå hört av sig, undrat hur det är.
Jag har vänt mig till honom då jag haft svackor.
Jag är fullständigt trygg i vetskapen att han vet ALLT om mig och då menar jag faktiskt allt. Alla mina skelett i garderoben, vilka demoner som jagat mig och hur den lilla tös som bor i mig dagligen kämpar för att växa ikapp och läka till den vuxna kvinna jag är idag.

Ingen annan vet detta. Ingen annan har jag varit trygg med och har kunnat berätta. Han tog emot det jag berättade utan rädsla och han stannade kvar.

När det så krisade rejält mellan mig och Magnus så var det naturligt för mig att vända mig till honom. Jag behövde få bekräftat att mina tankar och känslor inte var helt befängda och jag behövde även själv få "kritik" och insikt i att även jag kan ändra förhållningssätt.

Vårt samtal handlade nästan uteslutande om min relation och vi hann prata massor under den timmen vi fikade.
Och jag kände just så som jag visste att jag skulle göra, då jag åkte därifrån. Lättad och bekräftad.
Stärkt i att mina känslor var ok och med insikter som jag använde mig av redan samma kväll då jag talade med Magnus.

För nästan jämt är det så att vi inom oss vet vad som är det rätta att göra, men ibland vågar vi inte eller så blundar vi för magnkänslan, då beslut fattade utefter den kan vara jobbiga även om de är de rätta att ta.

Jag fick så mycket feedback och uppmuntran av S att jag kände mig än mer stärkt i mig själv än jag gjort tidigare. Jag vet vad jag vill, jag vet vad jag kan och var mina gränser går.
Det tänker jag inte tumma på.

Och lättnaden över att ha kommit dithän, väger nog lika mycket som om jag tappat minst tio kg tror jag  ;-)

Därför är det nära på en euforisk känsla att ha en så god, smart och klok vän som S. Jag har många vänner och de står mig nära. Och jag vet att till de flesta skulle jag kunna riunga mitt i natten och be om hjälp, men de har även nån sorts relation till andra människor i min närhet eller så har jag känt dem sen länge och vi har våra roller.

Med S är det så att han är min vän. Ingen i min familj känner honom inte heller några av mina vänner. Han vet allt om mig, mina svartaste stunder, han känner till det destruktiva och det är ok. Han står kvar och han dömer mig inte. Jag är bara så trygg.

Och det önskar jag att alla hade. En sån vän som S. TACK!!!

Så efter vårt samtal så vänder jag hemåt. Fick huvudvärk direkt och är aptrött men mår bra och känner mig lugn.
Jag vet att från och med då så kan jag och Magnus mötas på ett nytt sätt och det kan ske förändringar.
Jag känner att jag är väl förankrad i mitt beslut att fortsätta leva med honom och tror på vårt förhållande och att allt det som är bra, det goda och kärleken kan övervinna det svåra.

Jag visar var mina gränser går och är tydlig med vad som är förhandlingsbart och inte.

Där står vi nu. Med framtiden för våra fötter och tillförsikt i blicken. Ingen av oss, varken jag eller ni vet vad morgondagen bär med sig. På ett ögonblick kan allt förändras både till gott och ont.

Därför har vi bara nuet att göra det bästa av. Vi har ett val varje morgon som vi slår upp våra ögon, att bestämma oss för att vara här och nu eller befinna sig i det förgångna eller sträva efter morgondagen. Ingen annan väljer åt oss och det är bara nuet som kan göra oss lyckliga, om vi väljer det.

Tack för mig och nu. En salig blandning känns det som om det blivit idag. Men jag tänker inte ens korrläsa för det får bli som det blir. Ni är säkert smarta tänkande varelser som kan lista ut vad jag menar eller så stänger ni bara av datorn å gör nåt kuligare istället  :-)

En bra lördag önskar jag Er alla....

Jag vaknade upp med en mycket omedgörlig kropp som inte alls vill lyda mig. Den orkar knappt att gå, förflytta sig mellan rummen här hemma. Att skriva vid tagnentbordet, fixa med lite mat, plocka bland mina saker - tar mycket lång tid och är uttömmande av min energi.
Det är svårt att förstå hur man kan bli så trött av att bre an macka, med de få moment som egentligen ingår. Ta fram bröd, öppna kylskåpet å ta fram smör å ost, stänga kylen, dra ut lådan å ta fram kniv å osthyvel.
Smöra å hyvla och sen lägga tillbka allt.

Men jag blir så trött att jag knappt orkar äta smörgåsen sen. Jag växlar skrivandet mellan att använda bägge händerna men så blir jag så utmattad att jag måste vila vänstern å då skriver jag bara med höger hands fingrar.

Denna utmattning kommer sig av dels den senaste tidens jobbiga mentala påfrestningar och av att jag varit förkyld i snart två veckor.

Kroppen orkar inte och meddelar mig genom att strejka.

Att jag påverkas så av så många olika faktorer förklarar min doktor med att jag varit med om så många fysiska och psykiska påfrestningar de senaste sex åren. Min kropp och min mentala hälsa har kämpat hårt.
Jag har haft mycket smärtor av olika slag och en kropp kan till slut inte reda ut vad som är vad.
När jag drabbas av nåt som påverkar mig negativt om det så är en förkylning, att jag slår mig, stress utan jobbigt psykiskt inslag eller stress med psykiskt inslag - så kan inte kroppen skilja på vad som är vad, utan reagerar med full styrka varje gång.
Tex har jag ju blivit så smärtkänslig att jag nära svimmar om jag slår mig lite lätt. Kroppen skickar ut katastrofsignaler direkt. Fara å färde.

När centrala nervsystemet är skadat som i mitt fall så påverkas hela kroppen av hjärnans signaler som ofta blir feltolkade och skickar ut smärtsignaler då den inte behöver.

Därför så är sjukdomen så nyckfull, så oberäknerlig och jag kan inte påverka den på annat sätt än att jag MÅSTE se till att ha lugn och ro omkring mig. Inte utsätta mig för stress av något slag, inte utsätta mig för att jag måste negligera behovet av att sova eller vila, för det kommer blixtsnabbt tillbaka iform av svaghet och smärta.
Jag måste väga allt jag gör, på guldvåg så att balansen blir så jämn som möjligt.

Men såklart så slarvar jag en hel del. Tex när det gäller dansen. Ofta vet jag att jag borde stå över men i det fallet kan jag bara inte om det inte så allvarligt att jag faktiskt inte kan stå på benen.
Dansen ger mig så mycket glädje i livet att jag hellre planerar min vardag kring att orka med den, än avstår.

Att drabbas av sjukdom och förkylningar kan jag inte undika eller påverka, men då jag nu under höst å vinter varit extra drabbad så inser jag att jag måste backa enormt en tid framöver. Undvika alla folksamlingar inomhus, vilket inkluderar inhandling, evenemang, åka med kommunala färdmedel, träffa förkylda människor....en bra tag framöver tills de värsta snuvorna försvinner.
Jag har inte råd att bli förkyld igen eftersom min återhämtning tar så lång tid, upp till 5-6 veckor.
Så mycket av min styrka dalar under den tiden och det tar så lång tid att bygga upp den igen.

Igår hos min läkare så frågade jag om de preparat som säljs i handeln och som sägs öka motståndskraften mot förkylningar. Jag får ju så många bra tips från vänner.
Tyvärr så får jag ett negativt svar. Han avråder mig från att ta något hälsopreparat eftersom det inte finns några studier som visar hur de påverkar en människa med den sjukdom jag har.
Man vet inte hur centrala nervsystemet påverkas och därför är det hälsovådligt för mig att ta något.
T.o.m att ligga på spikmatta triggar igång signaler till hjärnan som får mig att må dåligt därför att hela kroppen blir påverkade av spikmattans effekt.

Så jag har bara att undvika förkylningar å andra sjukdomar så gott det går.

Nya prover togs i alla fall hos läkaren igår. För att se hur immunförsvar och jag mår. Vi talade en hel del om den tillväxt som ökat i min högra lungsäck. Där tumören satt som jag opererade bort -05. Något finns kvar och som sakta växer.
Ingen kan i dagsläget svara på om det slutar likadant, med operation av en ny tumör. Castlemans sjukdom är i alla fall högst aktiv ser det ut som.

Bara att vänta och avvakta. Igår hade min läkare två kollegor med i rummet. Eftersom jag är så ovanlig ville han ge dem en chans att vara med å lyssna och ta del av mig. Man vet ju liksom inte riktigt vad man ska göra med mig, hur jag ska behandlas och i vilket fack jag ska stoppas för det jag har följer inget av det någon har lärt och sett tidigare.
Ingen information finns att söka och inga liknande fall finns att jämföra med.

Inför varje gång jag ska träffa min doktor så byggs sakta en mycket stark anspänning upp. Jag tycker det är jättejobbigt att återvända till sjukhuset där allt hände, där jag låg inlagd så länge och upplevde så mycket skräck.
Det kräver mycket arbete och positivt tänkande från min sida att hålla känslorna i schack, att inte panika å få ångest.

Jag tycker mycket om min doktor och vi är Du med varandra och skojar en hel del och har en lättsam relation. Jag är inte rädd att träffa honom men min kropp reagerar väldigt katastrofaktigt.

Därför blir det så att när jag väl varit där så pyser allt ur mig som luften ur en ballong. Jag blir helt slut och utmattad. När anspänningen släpper får jag ofta migrän och kraften jag behöver för att orka röra mig, gå och stå - den finns inte.

Därför behöver jag ofta sällskap till doktorn, för jag har svårt att tänka klart efteråt för utmattningen sprider sig till hjärnan och jag fungerar dåligt tankemässigt efteråt, blir lite irrationell. Men igår vad jag ensam och de tar mer på krafterna.

Nu måste jag gå å lägga mig så jag avslutar här å återkommer när orken återkommit.

Hej på Er  :-) Idag är en BRADAG! Inget särskilt har hänt å jag mår fortfarande inte så bra i min förkylning....men det är en bra dag med glädje och lättsamhet i sinnet.

Jag är jättetrött men kan inte sova. Gick upp kl sex för att åka med M till jobbet och ta hem bilen eftersom jag har läkarbesök idag. Efter det ska jag ut till S och ÄNTLIGEN, ser det ut som, få till en fika. Vi har pratat läääänge om att ses och när vi planerade så fick först jag ställa in pga sjukdom å sen han pga vabb.
Men än så länge så har inte min telefon signalerat sms. Så det ser ut att bli av. Vilket gläder mig oerhört. Vi har inte setts på närmare två år nu tror jag.

Och sen efter vår fika ska jag vidare mot stan och till min syskongrupp på Spes.  Det blir en lång dag för mig å jag kommer inte hem förrän framåt halv tio tidigast.

Men detta måste gå, i morgon bitti får jag sova ut och vila innan jag ska dansa i morrn kväll å om jag orkar blir det faktiskt dubbelpass  :-)

Jag vill berätta något för er. Som egentligen är ytterst sorgligt men dessvärre vanligare än vi tror och märker.

Jag blev kontaktad av en kille/man, vet inte hans ålder. Han hade läst min blogg. Och skrev en rad och kommenterade att han tyckte om det han läst.
Jag skrev tillbaka och tackade för vänligheten. Jag fick tillbaka några fler rader och så berättar han lite om sig själv.
Det visar sig att han har ytterst dålig självkänsla och har inte kontakt med så många människor.
Det visar sig att han är tacksam över att jag ens tilltalar honom.

Och det slår mig....hur många människor där ute bland oss och t.o.m bakom stängda dörrar och som vi aldrig ser, finns det människor som är tacksamma för att de blir tilltalade. Tacksamma över att de blir sedda.
Hur många människor passerar oss och är där men ändå inte för att de pga sin egen självbild befinner sig så långt ifrån oss som det bara går.

Idag är ytan så oerhört viktig. Och färre och färre människor tar sig tid att titta närmare på dem som vid första anblicken inte faller i smaken. Att vara snygg, vältränad, lyckad med karriär och vänner, är för så många det enda viktiga.....se bara på alla bloggar som finns. De mest välbesökta är de som handlar om mode, skönhet, träning etc....

Jag vet hur min egen flicka jämfört sig med andra, vet hur hon byggt upp ett självhat för sitt utseende under många år för att hon ser annorlunda ut och trodde sig aldrig kunna ha en pojkvän. Men hon vågade öppna upp sig och vad fann hon då....jo sin Niklas som älskar henne för precis vad hon är och han tycker att hon är vacker.
Han ser bortom hennes yttre "defekt". Jag visste tidigt att detta skulle hända henne, att hon skulle må dåligt pga sin sjukdom och jag kunde inte förhindra det.
Jag vet hur viktigt det är att vara som alla andra när man är ung, man vill inte avvika.

Men det som den här killen berättar för mig är så sorgligt, och jag blir uppriktigt ledsen över att det finns människor som faktiskt känner sig tacksamma över att någon ser dem och talar till dem, om än så bara via text på en dator.

Det är så viktigt att vi, som varit med ett tag, om och om igen visar för våra unga att det faktiskt är insidan som räknas. Att det relevanta i relationer med människor är det en person ger iform av vänlighet, omtanke och kärlek....inte hur snygg och framgångsrik han eller hon är.

Det är så viktigt att i handling föregå med gott exempel och visa att man själv inte dömer en människa pga det yttre utan att alla har något att ge om man bara tar sig tid att lyssna och ta emot.

Det är så viktigt att var och en har i åtanke att man genom att le mot en person, byta några ord med någon, se någon i ögonen....faktiskt kan rädda någons dag och göra skillnad. Ibland kan det göra sån stor skillnad att en människa faktiskt bestämmer sig för att fortsätta leva för att man just den dagen blev sedd av någon.

Allt räknas....alltid....i livet och i möten med människor. Det finns mycket man inte behöver vara så noga med....att städa varje fredag tex, eller alltid ha hembakade kakor hemma, eller att komma ihåg att vattna blommorna.....såna saker är triviala när allt kommer omkring.
Det är människor, möten, riktiga känslor, kärlek som är det viktiga och där han man inte råd att slarva.

Det är hur en annan människa får en att känna som är det relevanta.....det är så vi ska bemöta dem vi möter varje dag. Ett leende kostar så lite jämfört med vilken utdelning det ger. Omtanke och bekräftelse är inte särskilt betungande att ge och ger lika stor utdelning det.

Jag är glad över att du skrev till mig. Det är ett enormt stort första steg ut ur den ensamhet du bär inom dig. Och när man har tagit ett steg så är alltid steg två lättare.
Och jag lyssnar gärna på din berättelse...

Jag vill önska er alla en bra dag. Jag hoppas att ni vill lyfta blicken och titta på en helt främmande människa och le. Just det leendet kan göra skillnad och rädda den här dagen. Ett leende kostar inte mycket i tid....bara några sekunders tanke och det har vi alla råd med.

Vem vet....en dag kommer kanske dagen då vi själva behöver det där leendet från en annan människa, det som gör att dagen med ens känns lättare att vara i.

Den vänlighet som vi investerar i andra kommer oss själva tillgodo.

Så le och skratta, det sprider ringar på vattnet.

Tack snälla ni som kommenterat mitt förra inlägg. Det betyder oerhört mycket. Att känna ett stöd, en annan människas omtanke det värmer och ger en känsla av kärlek.
Och kärlek är för mig det största i livet. Att bry sig om varandra och visa omtanke är för många dyrköpt tid. Många är de som tänker....Jag ska...sen, när jag får tid. Visst räknas tanken men att sätta tanken i handling, det är ädlare.

Så tack för era kommentarer, era tankar och ord till mig. Ni betyder mer för mig än ni nog kan förstå.

Och för att säga något om mitt förra inlägg så är läget rätt lugnt just nu. Trevande, försiktigt och vi pratar inte så mycket om framtiden. Vi bara är och ser nog vad detta bär med sig.

Jag måste i alla fall få delge ett par meningar som min gode vän S, skrev till mig. Som hans hängivne beundrare för klokhet och smarthet när det gäller att förstå mig, så var jag ju tvungen att hojta "HJÄÄÄÄLP" när jag nu står i denna oerhört jobbiga sitation.
Trots att detta inte alls är inom hans område så har han ändå kunnat hjälpa mig att få lite klarhet och reda ut tankar och känslor. Han skrev bl a så här....

"Har alltid tänkt att i våra liv, i våra värderingar har vi en del icke-förhandlingsbara grejer och en hel del i gråzonen som vi kan diskutera. Bara du vet vad som ingår det icke-förhandlingsbara."

Och det var just detta, att så tydligt få ord på det jag känner som hjälpte så mycket. Man känner många känslor, tänker många tankar och är under viss påverkan av människors allmänna uppfattning och även under Magnus påtryckning om vad som är rätt å fel i hans sätt att se på saker å ting.

Inom oss alla finns det saker som man vet med sig att man inte kan förhandla om, det går emot allt vad man är och gräver ett djupt hål i en, om man tillåter det.
Nu är det lättare för mig att tänka klart och fatta beslut som grundar sig på min magkänsla.

Tack S...än en gång så baxnar jag av hur smart du är som fattar just vad jag menar å har så kloka saker att säga till mig  :-)

Och jag ser fram emot när vi nu får till den där gratis fikan!

Just i denna stund som jag skriver så är jag rätt så tung i huvudet. Inte så konstigt kanske med tanke på att jag är sjuk, förkyld och inte har varit ute på många dagar.
Kylan slog ju till så att ge sig ut med mina redan ansträngda luftrör, har inte känts som en hit.
Feber har kommit och gått men hostan har bestått.....

I morgon har jag ett besök hos min neurolog. Jag har rustat mig med en kom-ihåg-lapp så att jag ska minnas allt jag ska prata med honom om.
Var så längesen jag träffade honom och jag har varit rätt så rejält dålig i många omgångar senaste tiden. Hoppas på att få några av frågetecknen uträtade.

Annars så hoppas jag på en frisk och pigg vår för min del. Hösten och vintern har tagit hårt och jag behöver ha det lite komplikationsfritt ett tag nu för att orka med min dotters kommande operation.
Och alla yttre påfrestningar som stress, infektioner å annat gör att jag blir sämre i min grundsjukdom. Jag vill bara må bra nu och orka göra det jag mår bäst av....

Dansa min Linedance, gå på mina promenader, umgås med min syster och hennes baby, umgås med min andra syster som kommer hem och hälsar på med två av barnen nu i alpril/maj....

Min vardag och det jag orkar är så begränsad och jag behöver noga planera för att få en balans bland måsten och vilja göra-saker.

Nu ska jag i alla fall laga mat åt mig och Kajsa...

Önskar er en fin kväll

Varje dag, från det att man stiger upp tills det att man går och lägger sig igen, ställs vi inför olika val. De flesta valen gör vi utan att vi tänker på att det är just ett val. Det blir lite på rutin.
Det handlar om allt från att välja frukost, kläder, om att kanske ta trapporna istället för hissen osv.....hela dagen väljer vi omedvetet.

Ibland dyker det upp oförutsedda val och de flesta kan vi göra utan att fördjupa oss alltför mycket.

Ibland står man inför mycket svåra val, där man måste väga in tunga för och-nackdelar. Då blir det svårare.

Jag är en person som tror på att svaren alltid finns inom en, det är ens egna magkänsla som är det rätta. Ibland kan man behöva vägledning och hjälp med att orientera sig i ens innersta för det är väldigt lätt att pga känslor, inte våga närma sig vad som egentligen är det rätta att göra.

Där står jag nu....inför ett val, som kanske egentligen är det första av flera val som givetvis påverkar mitt liv och framtid.

Jag skrev i mitt förra inlägg att livet ibland tar vändningar som man inte räknat med och just nu svänger det ordentligt.

Utan att gå in på detaljer så handlar det om min och Magnus relation. Kris med stort K. Det handlar inte om avsaknad av kärlek.

Det finns de i min familj som vet vad detta handlar om, det finns vänner som vet att det är jobbigt just nu och det finns de, de flesta som inte vet något och när de frågat hur allt är så har jag svarat att allt är ok.
Jag har aldrig varit den typen av kvinna som sitter med väninnor och ondgör mig över min man och allt han gör och inte gör.
Jag bär det inom mig och uppvisar att allt är som det ska. Annika har aldrig med en min visat utåt vad hon bär på.

Nu är det inte så att Magnus gör en massa onda saker. Vi är två som har tagit oss hit där vi är idag och det har pågått under lång tid. Och just nu står vi stilla och stampar på en och samma fläck. Vi har väldigt svårt att prata med varandra och lösa de problem som finns.
Vi har dagar då det känns som om vi är på väg till en lösning men så kommer dagar då vi får börja om på ruta ett.

Att jag skriver om detta här är för att jag måste bara ha en ventil, nånstans att göra av känslor och frustration även om jag egentligen inget berättar.

Jag förstår om detta kommer som en överraskning för många....min underbare fina perfekta Magnus som jag hyllar och som är så god mot mig. Ja han är fortfarande allt detta.
Men livet är inte perfekt, människor är inte perfekta utan fel och brister och eftersom han och jag möttes mitt i livet och har erfarenheter, gamla sår och smärtor, ett halvt liv i bagaget så är det inte smärtfritt och komplikationsfritt.

Både han och jag står inför många svåra val att göra nu.

Jag kommer inte att säga mer än så här, inte berätta ingående om vad detta handlar om så jag ber er om att inte fråga. Det finns de som vet och det räcker.

....att det har hänt en hel del jobbiga saker då här på hemmaplan, den senaste tiden. Därför har jag inte skrivit ett ord någonstans, bara försökt reda mig å hålla huvudet ovanför ytan.

Ibland tar verkligen livet en vändning som man alls inte hade räknat med.

Jag finns här och har inte glömt er.

Kram