i huvudet på en finnpajsar jänta

å däri finns det mycket att rota i - glädje & skratt - sorg & gråt - allvarligt och lättsamt! Törs du öppna å kika in?

En fridens dag

Publicerad 2015-05-24 01:00:29 i Allmänt,

Ja det är  det fridsamma tillståndet som råder. Frid och sinnesro. Och egentligen så borde det vara tvärtom....eller det låter ju också konstigt. Men saken är den och det är simpelt nog inte svårare än så att när jag tog tag i saken och bestämde mig för att finna sinnesron. Så fick jag också just det vad jag önskade och bad om.
 
När jag bestämde mig för att det fick vara nog med migrän eftersom jag inte orkade vakna med huvudvärk varje dag. Så började jag visualisera och affirmera mig en god natts sömn och en god och frisk morgon då jag skulle vakna och må alldeles underbart, och det tog inte särskilt lång tid innan det gav det resultat jag ville uppnå.
 
Jag har i en vecka nu mått så bra att jag inte behövt medicinera för migrän. Jag andas igen och jag känner mig starkare än jag gjort på evigheter. Jag kan inte minnas när jag mådde så här bra. Jag har energi och jag blir naturligtvis trött men jag har kortare återhämtningsperioder än på länge.
 
Jag känner ett lugn och jag känner tillit. Jag är trygg i vetskapen om att jag själv skapar mitt välmående. Jag använder en stund i sängen i mörkret innan jag somnar för eftertanka och för bön. Jag känner och jag visar min tacksamhet inför allt det goda som jag har och jag gör mig mottaglig för alla de goda energier som kommer mig tillgodo.
 
Jag tror och om min tro nu hittar på allt detta så...fine, det kan jag leva med. För jag mår bra och jag styr aktivt mitt liv. Och det är min vinst och alla andras förlust. Förlust för dem som förkastar det och anser att inget kan hjälpa en att må bra.
 
Jag tror så stenhårt på tankens kraft och min egen förmåga att må precis så bra som jag vill. Hur kroppen än är trött och sliten så kan jag må gudomligt bra i mitt sinne
 
Jag har länge varit så ledsen, rädd,  håglös, oinspirerad och inte känt att jag varken velat eller orkat göra något. Och det gör ingen människa lycklig att känna så och jag behövde ta tag i det med och förändra detta. Där kommer mina böner om att bli piggare, starkare och känna mig inspirerad och stimulerad in. Jag ber om energi och lust att göra sånt som jag gjorde förr. Jag ber om att orka bära mina bördor och att orka det jag behöver och vill.
 
Och kan ni tänka er...ja ni kommer inte tro det, men det blir just så som jag önskat och bett. Jag är gladare, jag har mer energi, jag vill göra sånt som jag gjorde förr och jag gör det också. Jag känner mindre oro och jag känner att jag kan hantera det svåra som råder nu.
 
Är det månntro mina tankar som faktiskt får mig att göra det jag tänker? Kan det vara så att om jag tänker att jag ska......ja då gör jag också?
 
Jag vet i alla fall att inget händer om man inte tar tag i det. Man måste använda skallen och jag väljer att göra det på det sätt som gagnar mig positivt istället för negativt.
 
Jag var ute och åt middag idag. En tidig middag och det har jag velat länge. Det blev ett favoritställe, en pub som jag tycker mycket om. Och allt bestämdes på typ fem minuter. Jag tog bara på mig skor, jacka och låste dörren och körde iväg.
Tänkte inte så mycket annat än att det skulle bli jätteroligt. Och det är detta som är så förunderligt att jag inte tänkte. Inte en endaste liten tanke på hur mycket energi det skulle kosta och vad jag skulle behöva betala för det i form av vila.
 
Och speciellt som jag redan varit och gjort lördagshandling denna dag och stod i färd med att plantera lite blommor.
Jag var bara glad och körde med musik i bilhögtalarna och jag sjöng. 
 
När jag kom hem var allt kvar som jag lämnat det. Blommor och jord överallt och balkongdörren öppen. Och jag körde ner händerna i jorden och gjorde färdigt.
 
Nu ska jag hålla fast det här fina och sköna som jag känner och som får mig att orka och klara av mina dagar. Jag ska hålla fast vid mina visaualiseringar och fortsätta ha ett öppet sinne och ta emot glädjen. För varför skulle jag inte när det ger så gott resultat.
 
Nu ska jag krypa ner mellan mina svala lakan och ge mig själv dagens bästa stund. Tid, tystnad och goda tankar.
 
 
 
 
 
 

bara några tankar

Publicerad 2015-05-18 23:11:29 i Allmänt,

På lördag har min lillebror varit död i arton år. Då när han levde och jag kunde se och höra honom andas. Se hans blick och känna värmen från hans kropp.....Då hade vår mamma fått bröstcancer för första gången. Nu har hon det igen.
Arton år är lång tid och för varje år som går slås jag över hur längesen det är som han levde.
 
Man tror aldrig att man ska glömma en människa och det är klart att jag inte glömt honom. Nonsens liksom. Men jag hör inte hans röst i mina öron längre. Den tystnade...Jag söker febrilt efter nya minnen, nya fotografier...någonting nytt. Men allt bara frös och stannade där och då den 23 maj 1997.
 
Jag kan däremot känna hans omfamning.Det känns när min egen son lägger sina armar omkring mig. Den unga manskroppen, stark och senig, mot min. 
Men min son kommer alltid att vara äldre än sin morbror. Morbror Johan blir bara 20 år.
 
I år är minnena extra jobbiga eftersom mamma är sjuk igen. Jag försöker hantera dem och allt det nya på ett sätt så att jag inte bränner ut mig själv.
 
Jag kan ju inte göra ett endaste dugg åt någonting som har skett eller som kommer att ske. Fakta är att mamma är sjuk igen och min Carina är sjuk igen. Och jag har ett val att göra. Antingen försöker jag göra dem friska genom att varje dag stiga upp och starta min dag med att mentalt kämpa emot och inte vilja det som hänt. Eller så accepterar jag det som hände och försöker njuta av livet. Samla krafter och vara stark när det behövs och vila däremellan.
 
Väljer jag att kämpa emot så kommer jag att sakta men säkert att gå sönder och brytas ner tills inget av mig kvarstår. Man kan aldrig vinna den kampen. Väljer jag däremot att acceptera och att ta alla tillfällen jag kan till att må bra, vila och att vara tacksam så kommer jag ha ork att göra det jag måste och behöver.
 
Och jag vill må bra. Jag vill känna den annalkande sommaren i varenda cell i min kropp. Jag vill känna lycka och jag vill vara glad och ha energi. Jag gråter varje gång jag tänker på mina älskade som behöver ta denna kamp igen. Kampen för livet och för att de behöver lägga sin tillit i läkarna och i vetenskapens händer. 
 
Jag vill inte byta med dem och ändå så skulle jag utan att blinka, bära deras bördor. 
 
Det är vid såna här tillfällen som det är så svårt att ha begränsade energiresurser. Förr fanns inte ens tanken på att jag inte orkade. Kroppen höll och jag behövde inte gå med rollator. Jag var stark och kunde ta mig an vad som helst. Det är vid såna här tillfällen som jag kan hata att jag blev sjuk.
 
Hatet håller tack och lov inte i sig så länge eftersom jag snabbt märker hur dåligt jag mår av att hata och kämpa emot. Det spelar ju ingen som helst roll vad jag gör. Det finns bara ett facit och det är att så här är det IDAG.
 
Och jag måste förhålla mig till det så att jag mår så bra som möjligt. För mig finns inga andra alternativ...så därför gör jag det jag måste. Jag lever, skrattar ofta och söker guldstrimmorna som får det att pirra av liv inom mig. Livet är det enda som är viktigt.
 
Sen att jag då och då gråter i kudden och är utmattad och ber om styrka....ja det hör till. 
 
Jag säger det igen det som jag sagt förut....När den dagen kommer då jag sitter på hemmet och någon ber mig berätta om mitt liv, ja då kan jag säga att jag aldrig gav upp. Hur svårt det än var och vilka prövningar jag än utsattes för, så gav jag aldrig upp, utan jag gjorde det bästa jag kunde med det jag hade.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

på väg tillbaka

Publicerad 2015-05-12 11:40:50 i Allmänt,

Det "blanka pappret" ligger framför mig och jag tar sats och lyfter händerna till tangenterna. Efter en natts sömn så fungerar händer och armar rätt så bra i denna tidiga förmiddagstimme.
Annat var det igår kväll när tvätt skulle vikas och jag inte kunde vika något utan att sänka armarna och vila två till tre gånger under samma vikning och plagg.
Vikandet och rörelsen av armarna gjorde mig andfådd. 
 
Många veckor har gått sen de trista beskeden ang mina nära och kära. De slog fullständigt undan benen på mig och energimässigt så har jag inte hämtat mig ännu. Vissa dagar är något bättre och då funkar det att göra saker som att handla, duscha, städa lite, umgås med någon eller att följa med min väninna till läkaren.
Andra dagar, som är flest till antalet så gör jag inget annat än klär på mig hobbydräkt, undviker spegeln och så sitter eller ligger jag mest och tomglor och mediterar. Sparar energi så jag orkar ta mig nåt att äta och orkar gå på toa.
 
Jag blir mindre handlingsförlamad vartefter klara besked ang behandling för dem kommer. Bubblan som har omslutit mig, lättar sakta sitt grepp.
Och det mest glädjande av allt är att det man befarade ang min pappa, visade sig vara ofarligt. Ingen cancer och jag kan andas ut och släppa min oro ang honom. 
 
Men jag är som sagt så trött så trött. Och det börjar gå mig lite på nerverna. I vanliga fall håller det sällan i sig så länge, utan jag kan vila mig bättre på ett par veckor. Nu hjälper det liksom knappt inte hur mycket jag än vilar. 
 
Jag har haft perioder då jag matar på och gör saker som i blindo. Håller mig och huvudet sysselsatt för att jag inte orkar tänka eller känna. Jag flyr. Nånstans ifrån kommer energi som får mig att fungera mekansiskt. Men sen blir fallet så stort och det slutar riktigt illa.
Som i lördags då vi i hyresgästföreningen hade ordnat med en familjedag för de boende i området. Mitt ansvar var att göra ett par vinster i form av varuhinkar. Plättlätt och inga problem och inte särskilt krävande.
På lördagen gick jag och gav bort lotter och pratade med folk. Också plättlätt och framförallt trevligt.
 
Men jag kan ju inte mingla, prata och ha folk omkring mig längre, utan att bli mer död än levande. Jag betalar fortfarande för det idag, tisdag, tre dagar senare.
 
Jag vill i alla fall inte ha det ogjort eftersom evenemang och umgänge ger mig energi samtidigt som det tar och jag fått trevliga upplevelser som jag behöver för att orka med allt.
 
Jag har suttit och bläddrat i almanackan nu på morgonen. Funderat på de planer vi har för sommaren och insåg att jag behövde göra några bokningar.
Samtidigt som glädjen infinner sig, så skuggas den av tankar på om jag verkligen kommer kunna genomföra det vi önskar. Vi har inga stora krav på semster och förströelse men två dagsaktiviteter är inbokade och mellan dem är det många dagars vila.
 
Vi åker ner till Småland och bor hos min svägerska. Där får jag bra vila och naturen omkring mig. Det är tyst och stilla. 
Och det är ungefär det som är vår semester....att jag vilar på en annan plats än hemma och av fjorton dagar så är det två dagar som är "turistdagar" på annan ort.
 
Mer kan det inte bli för då blir kostnaderna för mina utsvävningar så pass höga att det inte räcker med de typ tio dagarna det tar att återhämta mig från semestern. Och jag har verkligen inte råd att betala för det längre än så. Jag vill ha lite livskvalitet även efter semestern.
 
På lördag ska jag göra något som jag endast gör några gånger per år. Jag ska åka in till stan och träffa några vänner. Det är en träff med några gamla klasskompisar och vänner från ungdomsåren. Jag ser jättemycket fram emot det och samlar på mig energi genom att vila. Den utsvävningen kommer kräva sitt i många dagar efteråt men jag vill och behöver göra det och jag har ordnat så att jag får skjuts både in och hem från stan. 
 
Dessutom så kommer Kajsa hem över helgen och att jag får umgås med min dotter gör att kroppen och sinnet spritter av glädje. 
 
Och det är det jag behöver göra....boosta mig med glädje och goda tankar. Jag prioriterar strängt och gör bara det som ger mig något.
 
Jag bygger upp min mentala energidepå genom att "mindfulnessa" alltså vara här och nu. Jag förbjuder mig å det strängaste att oroa mig. Och när de tankarna kommer så tar jag till mina strategier som tar mig bort därifrån. 
I mörkret i min säng när jag lagt mig för natten så ger jag mig en stunds eftertanke kring dagen som varit.
Jag tackar för min dag och för allt som har skett. Jag tackar för allt vad jag har, för min familj, barnen, de nära och kära. Jag skickar goda energier och tankar till alla dem alla som jag älskar. Jag gör mig mottaglig för att ta emot universums alla goda energier. Jag öppnar upp mig mentalt och kroppsligt. Jag ber om läkning och helande. Jag ber om harmoni och balans och jag affirmerar mig en god natts sömn, och att få vakna helt tillfreds och lycklig, må bra och bara känna välbefinnande.
 
Detta är mina metoder till att själv skapa mig det jag behöver och vill ha. Och det kommer till mig. Är inte konstigare än så än att det jag ber om, det får jag. Men när jag glömmer och när jag låter tankar skena. När jag drunknar i stress och glömmer av att jag själv styr......ja då mår jag inte bra heller. 
 
Då blir jag så mycket sjukare och så mycket tröttare än jag behöver vara. 
 
Jag kan välja mellan att okontrollerat svänga hit och dit som ett rö i vinden eller så kan jag välja att själv kontrollera hur jag svänger. Jag föredrar att välja själv och att påverka mitt liv så som jag vill ha det. 
 
Ju mer man inser att man kan kontrollera själv, desto mer behaglig blir ens tillvaro. Och varför skulle man inte själv bestämma när man håller i ratten. Man skulle ju aldrig låta någon annan styra bilen man kör, genom att tillåta den dra i ratten och köra in på vägar som man inte alls vill. 
 
Den lycka jag upplever har jag skapat själv med mina tankar och mina sinnen. Likaså tvärtom....
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Annika

Inget flashigt yrke eller utbildning - bara tagit mig igenom den sk hårda skolan i livet och står fortfarande med bägge fötterna på jorden. Tituleras som sjukpensionär 50 år ung efter lång tids sjukdom och ovanliga diagnoser, Castlemans sjukdom som gav mig en apelsinstor tumör i ena lungsäcken. På det en immunbrist som i sin tur gav mig en inflammation på hjärnstammen. Och sju år senare så kom en inflammation på synnerven i höger öga och diagnosen var ett faktum. Jag har Multipel Sklersos, MS Detta har styrt mitt liv i en helt annan riktning än vad jag hade tänkt mig. Lever idag med ett neurologiskt funktionshinder som innebär svår fatigue, utmattning, neurogena smärtor, kognitiva problem och en försvagad vänster kroppshalva. Har även hittat vägen ut ur mina livskriser med depressioner och destruktivt tänkande och är numera "nykter depressiv". Har alltså ett bättre liv och är lyckligare än någonsin trots min "skitkropp" ;-)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela