i huvudet på en finnpajsar jänta

Ja då sitter jag här med en kropp som värker och jag är så trött att jag skulle kunna somna på stående fot. Har sovit jätteilla inatt och drömt massor.

Anledningen är middagen igår kväll.

En helt vanlig avslutningsmiddag med spes,  på en kvarterskrog i stan. Bara vi, ett sällskap på tio som var där. Inget skrålande och stimmande. Ingen alkohol. Bar en vanlig 2 rättersmiddag och samtal.

Jag åkte hemifrån halv fem och var hemma igen halv tio. Fem timmar hemifrån. Fem timmars fokus på att prata och umgås. Och jag är utslagen.

Jag har en skitkropp som inte pallar nånting. Jag hade i alla fall en riktigt trevlig kväll. Mycket viktigt blev sagt och det kändes fint att se alla igen. Jag har varit ganska så osynlig denna termin pga hälsan.

Men idag får jag betala för det trevliga genom att varken kropp eller huvud funkar som de ska.

Är glad att det mest är kroppen. Jag kan skriva rätt ok idag och jag är inte så slö i tanken.

Den senaste veckan har för mig varit ett resande fram och tillbaka mellan sextio sjuttiotalet till nu. Jag startade en facebook grupp som jag kallade för Meningslösa Nostalgigruppen.

Jag ville hitta fler som gillar att minnas och bli nostalgisk och jag kan bara säga att det blev över min förväntan. Och så roligt som jag haft när jag publicerat bilder och musik och läst om andras minnen. Skrattat igenkännande och känt hur sånt jag inte kom ihåg plötsligt blev tydligt. Det är så välgörande för mig och min hjärna att minnas så här.

Vad är det man säger? Hjärngympa? Use it or lose it!

Jag har inte råd att förlora min hjärna mer än jag gjort. Därför är jag så glad, som jag skrivit tidigare, att korsordet återigen blivit ett sätt att koppla av, varva ner samtidigt som jag är aktiverad i huvudet.

Och angående den här gruppen så har jag nu förstått att det finns fler som mig. Som gillar att leta i minnesbanken och dela med sig. Skratta gott och komma samman och prata gamla gemensamma minnen.

Jag har sagt det för och jag säger det igen, jag är en riktig nostalgiker  J

Givetvis hindrar det mig inte från att leva i nuet men jag uppskattar mycket av det som var förr.

Tex det här att när man bilade så åkte man genom städer i Sverige. Man fick se små orter, kunde stanna vid deras lokala korvmoj och köpa nån lokalspecialitet. Det fanns olika sorters mjukglass och det smakade olika vart man än kom. Idag smakar all mjukglass likadant.

Idag ser man inget annat än fält av Sverige mer än möjligen på håll när man susar fram på Europavägarna. Och när man närmar sig en stad så ser man samma skyltar överallt….IKEA, Bauhaus, Ica Maxi, Biltema, Willys etc…..Och vill man rasta så är det McDonalds som gäller. Finns banne mig inget annat.

Jag brukar föröka välja småvägarna när jag är ute och åker. För ett lugnare tempo och för att få se annat än motorvägen.

Naturligtvis är boende i de mindre orterna glada att slippa dagens trafik genom stan. Det skulle jag också vara och jag är ju själv mycket trött på bilismen här där jag bor.

Men drömma får man väl….drömma om allt det som faktiskt var bättre förr.

En hemmahelg har passerat. Vi har inte varit ute med husvagnen. Vi brukar ju åka på fredageftermiddagarna då Magnus slutat men i fredags så hade vi ett ärende som tog hela am och när vi var hemma vid sex på kvällen så orkade jag absolut ingenting.

Ville bara sjunka ner i soffan, vilket jag också gjorde.

Lördagen började med att jag slog upp ögonen kvart över sju och kände att jag nog måste åka till Västerås.

Tanken hade slagit mig kvällen innan, men bara svischat förbi liksom. Vad jag ville var att göra en utflykt. I Västerås finns en affär som heter Dollarstore. Ullared i miniminiminiatyr.

Jag rungde min dotter Kajsa, hon är ju släkt med mig liksom och förstår mig. Och ska sanningen fram så är hon bra på att shoppa hon med.

Före klockan tio var vi på väg och en timme och ett melodikryss senare så var vi framme.

Jag hade inget som jag måste köpa men har man svart bälte i shopping så har man. Nä där överdrev jag allt lite…..jag handlar inte hejdlöst och det måste verkligen vara billigt, praktiskt eller loppissaker som jag verkligen känner att jag har fyndat.

Fast det är klart ibland slinker det ner en och annan grej i kundvagnen och som kanske inte är så genomtänkt. Som ett badkar.

Det bara stod där på hyllan, ett litet bedårande badkar i porslin. Jag vet inte vad jag ska ha det till, vet inte var det ska stå. Jag visste bara att jag måste ha det. Bara för att det är så underbart sött och bedårande.

Jag vet, Sjukt!

Och det var det enda som Magnus undrade över och skakade på huvudet åt när jag i lyckorus packade upp kassarna.

Mest hade jag handlat saker till husvagnen. Grejer som vi behövde och som gör det trivsammare eller enklare.

Men badkaret kan jag inte ha med mig där. Just nu står det bara i badrummet bland en massa jox på en byrå. Det kommer inte till sin rätta och det ser bara stökigt ut. Jag måste ta tag i pryttlarna och skapa något vackert att vila ögonen på.

Jag är i alla fall lycklig ägare till mitt tjugokronorsbadkar i porslin.

Det var lördagen det och efter en shoppingdag så gick kvällen i samma tecken som fredagen.

I soffan! Sovandes!

Och så gårdagen då. Tidig morgon igen. Lite fix och städ. Vi bar ner en massa saker till husvagnen. Däribland det jag hade köpt dagen innan. Jag organiserade lite i vagnen. Packade upp och planerade.

Eftersom vi inte hade varit ute så kändes det som evigheter sen jag steg in i den. Fast det är bara en vecka sen. När jag öppnade dörren slog den välbekanta doften mot mig. Aningens instängt, blandat med solvärme och såpa.

Såå mysigt  J

Husvagnar kan lukta illa, instängt och fuktigt. Men vårt lilla krypin luktar rent av såpa och har svartvita trasmattor på golvet. Rena textilier som luktar tvättmedel och nytt.

I badrummet luktar det lite tvättmedel. Bara ljuvliga dofter som känns hemtrevliga.

Efter vårt pyssel i vagnen så packade vi min rygga med te-termos, mugg och honung.

Magnus plockade fram brickor och tejp och bingopennor.

Ja för BilBingo i Upplands Väsby stod på agendan.

Vi svängde förbi centrum för att hämta ut våra Jerry Williamsbiljetter och för att gå på kondis och köpa en bakelsekaka att ta med till bingon.

Väl framme så köpte Magnus brickor och jag ställde mig i korvkön. Det var längesen vi åt frukost så en mosbricka skulle det bli.

Och jag måste bara säga det….jag äter ALDRIG mosbricka. Jag tycker inte ens om mosbricka.

Men när jag spelar bingo DÅ är det mosbricka som gäller. Och det är så himmelskt gott.

För tjugo kronor får man en kokt korv, tre kulor mos, moskrydda, valfri gurka, rostad lök och så senap och ketshup.

Och aldrig smakar väl pulvermoset så gott som på grusplanen i Väsby innan spelet börjar.

Jag är inte ensam om att känna så här för mosbrickan. Kön ringlar lång och damerna bakom disken i den lilla containern som utgör kiosk, de langar korv och skapar mosbrickor för glatta livet.

Stämningen är hög och skratten duggar tätt.

Det är söndag och bilbingo och sen tutas det.

Vår tuta den fick inte tuta som de andra bilarna. Det är ju lite trist det måste jag medge eftersom förväntan är så stor. Men så är spelets regler. Snart åker vi dit igen. Äter mosbricka och befinner oss mitt i den sjudande spänningen.

Idag är en ny dag. Måndag och jag har just lagt ett rådjur i saltlag. Rådjuret har tillagats i ugnen hela natten och nu ska Bambi gotta till sig och bli gott så gott.

Hade för ett ögonblick glömt att jag  skulle bort på restaurangmiddag ikväll då jag slängde in rådjuret i ugnen igår kväll. Men Magnus får smaska ensam och jag äta rester i morgon.

Nu ska jag börja min dag med att gå ut på promenad och dofta på försommaren. Det är snart midsommar och fram till dess så är allt nytt och skirt. Ljuvligt grönt sen går det som det går….mot slutet. Ja jag vet att det låter pessimistiskt men det är inte så illa som det låter. Jag längtar efter Magnus semester som infaller mitt i allt. Jag uppskattar den korta tid som vi har sommar i vårt land och jag älskar de ljumma kvällarna i augusti då mörkret sänker sig.

Ha en bra dag! Det ska jag ha.

Vaknade till ett tomt och tyst hem idag. Det är i och för sig inget ovanligt eftersom jag oftast är ensam hemma när jag vaknar.

Men Magnus är inte på jobbet utan i Småland, fast just nu sitter han på tåget hem. Det är konstigt vad saknaden kommer på fort när han inte är här.

Det är verkligen så tydligt att han har rest iväg. Att prata i telefonen känns också annorlunda än när vi pratas vid i veckorna när han är på arbetet. Om ett par timmar ska jag åka in till centralen och möta honom.

Känns fint.

Men det var inte bara känslan av ensamhet som var annorlunda i morse. Det var känslan av att något avgörande hade skett igår. Något som gjorde skillnad.

Och det som var annorlunda är väl inget som påverkar mig direkt. Det handlar såklart om Kajsa och att hon tagit studenten. Skolan är slut nu. Men tankar har sökt sig till mig idag. Tankar om att det även för mig blev annorlunda idag.

Skolan har varit en väldigt stor del i livet som förälder.

Första skoldagen är stor och förväntansfull. Både Martin och Kajsa har sett fram emot den och varje termin som börjat har varit lika spännande och pirrig som varje avslutning har varit förlösande och  frigivande.

Nya gymnastikkläder och skor har inhandlats. Böcker har klätts in och skolsaker inhandlats. Ryggsäckar och skolväskor har kommit, nötts och kasserats. Läxor har glömts och läxförhör har gjorts med barn vid köksbordet och jag samtidigt framför spisen.

Mutor, hot och böner omvartannat. Tjat om att inte glömma än det ena än det andra. Panikinhandling av matsäck som aviserats just innan läggdags.

Skolan är en stor del av småbarnsåren och när högstadiet börjar så läggs oron till. Vilka kompisar ingår i vänkretsen. Vad gör man ute sent om kvällarna. De första tecknen på att man tycker att mamma tjatar och undrar för mycket, kommer.

Gymnasiet som för Martins del fortsatte vara en ”kamp” och han var skoltrött så in i bängen. För Kajsa blev gymnasiet en vändning från skoltrötthet till att älska skolan och sin klass.

De blev myndiga och när det sker så anses de själva bära ansvar för sin skolgång och vi föräldrar får plötsligt inte lika stor inblick i skolan.

Ändå så kan man inte låta bli att undra, fråga och tjata.

Varje terminsavslutning har inneburit ett uppehåll i strikta rutiner och att jag som mamma har känt att man slipper tjata och får lite lugnare vardag.

Nu är den här tiden slut. Inga fler betyg kommer visas upp. Inga fler prov kommer pluggas på och förhöras. Inga fler utvecklingssamtal. Allt detta är slut och det är med blandade känslor för mig med.

Vemodigt är det och det känns konstigt.

1996 började Martin skolan och nu 2012 slutade Kajsa. I sexton år har jag varit engagerad i skolan, varit klassförälder, bakat, gått på föräldramöten och hem och skolamöten.

Presenter till lärare har inhandlats och examenskläder har strukits kvällen innan.

När jag tänker på allt detta så är det en dörr för mig med, som stängs. Den kommer inte öppnas igen. Jag kan låsa och slänga nyckeln.

När jag går på avslutning igen gör jag det som moster, faster, mormor och farmor om jag har tur. När jag nästa gång går på ett studentutspring kanske det är David med vit mössa om sexton år som jag tar emot.

Ja vemodigt känns det minsann.

Var sak har sin tid i livet. Livet är i ständig förändring och det man är upp i för stunden, det är borta i nästa.

Allt kommer, varar en stund för att sen försvinna. Inget är bestående. Annat än människorna vi bär närmast vårt hjärta och vad vi känner för dem.

Det är endast kärleken vi känner för våra närmaste som är bestående.

Vänner kommer och går precis som arbetskamrater och saker vi gör och engagerar oss i.

Livet pågår hela tiden och vi gör bäst i att var här just nu och göra det vi kan med vad vi har.

Göra vad vi kan för att må bra.

Jag vill efter många år av förluster till döden och förlusten av min friska kropp. Säga att det är inte värt en minut att låta det svåra man varit med om, påverka framtiden så att den och själva livet glider ur händerna på en.

Varje minut som man ger till det förflutna är en minut du tar från din framtid.

Varje minut som du ger till ångest är en minut du tar från ditt nu.

Varje minut som vi ägnar åt missnöje över livet är en minut som går förlorad till att göra skillnad med.

Varje människa bör varje morgon fråga sig själv – Vill jag må bra idag?  Om svaret blir Ja kommer följdfrågan – Är jag då beredd att göra vad som krävs genom att själv ta ansvar för att jag ska må bra?  De flesta svarar Ja även på denna fråga men hur många axlar ansvaret och verkligen gör det som krävs?

Många gömmer sig bakom samma ”lögner” och fortsätter tycka att det är någon annans ansvar att man mår och känner sig så misslyckad som man gör. Många gömmer sig bakom sin ångest, sin sjukdom, sin skilsmässa, sin förlust, sin arbetslöshet, sin dåliga lön, sin barndom…….ja det finns en uppfinningsrikedom som slår med häpna när man hittar gömställen.

Och oavsett vad någon har tagit ifrån dig så kan Du sätta ner foten idag. Här och nu kan du säga stopp och själv ta kommandot över Ditt liv.

Ingen kan ta något som man inte ger sitt medgivande till. Vuxna människor låter t.o.m sedan länge döda människor fortsätta styra deras liv.

Varför???

Varför är man så rädd att säga nej och bestämma sig för att skaffa sig det liv man vill. Skaffa sig det som ger mening och tillfredsställelse istället för missnöje.

Jag vet inte. Jag vet bara att så sker hela tiden över allt.

Peter LeMarc sjunger så här i en sång:

Ditt liv är ditt eget

Du äger din tanke och tid

Låt ingen ta det ifrån dig

Älskling, Du är en speciell individ

Det är väl värt att ägna lite tid till att tänka på och sen fatta ett beslut om man känner att man är den som låter sig styras och ta vad man vill ifrån.

Jag vet att det går att säga nej. Jag vet att det går att själv börja styra sitt liv. Och jag vet att det går att inte låta någon ta något mer.

För jag satte ner foten i mitt liv och tog över och började använda huvudet.

Jag har gjort det.

O A V B R U T E T regn hela helgen i husvagnen. Man kan ju tycka att vi måste vara galna som stannar kvar och inte åker hem när vi bara har nån mil att köra.

Man kan även tycka att det låter ju mysigt, att kura inne i en mysig husvagn medan regnet smattrar på taket.

Och ja, det var mysigt. Jag hade absolut inget behov av att sitta ute. Det hade jag ju inte gjort om jag var hemma heller. Visst är ytorna större hemma men då hade vi ju å andra sidan känt att man borde göra nåt, städa eller annat.

I husvagnen behöver vi inte göra ett dugg. Bara fixa mat och sen så bara är vi.

Jo jag ska medge att Magnus var lite rastlös, fast bara lite. Fast det kanske mest handlade om att han blev blöt varje gång han gick ut för att röka.

Vi tittade på film på Kajsas minidvdspelare. Chippade och dippade. Magnus fixade nattmackor när vi inte orkade laga middag.

Natten till igår vaknade jag och märkte direkt att något var annorlunda. Det var tyst. Jag hade ingen aning om vad klockan var men regnet hade upphört och inte ett ljud hördes.

Självklart hoppades jag att det skulle vara slut där och då men morgonen förde med sig mer regn.

Jag som är väldigt känslig för ljud numera kan borde bli galen och fullständigt slut av att lyssna på smattrandet. Men konstigt nog så finner jag det rogivande.

Naturligtvis skulle tre veckor semester med ihållande regn vara helt annorlunda och jag hade nog inte ens andats ordet mysigt då.

Men en helg, annan miljö än hemma, och möjligheten att slippa krav och måsten det gör att regn plötsligt blir mysigt.

Riktigt myspysigt  J

Jag har ofta på senare år funderat på detta med krav och måsten. Vad det egentligen är som vi måste göra och varför vi har så lätt att känna att andra har krav på oss.

Jag har större delen av mitt liv levt med en känsla av att andra människor har förväntningar på mig som jag måste leva upp till.

Att det har varit så är mycket olyckligt för varenda en som upplever det.

Och någonstans har det blivit en miss liksom. Mina upplevelser kontra sanningen och hur det egentligen var, behöver inte alls stämma överens med varandra.

Jag vet bara att jag är en av många duktiga Annikor som haft ribban alldeles för högt upp och därför alltid känt att jag inte nått upp till den.

Detta kunde jag till viss del hantera innan min bror dog och innan jag blev sjuk. Jag hanterade de så att jag bara ansträngde mig lite mer, blev ännu lite mer duktigare och ribban höjdes ännu lite mer.

Men jag hanterade det och var jävligt duktig. Det var så mycket som jag måste ha kontroll över. Så mycket som måste göras på ett visst sätt och  naturligtvis bättre än alla andra och jag jämförde mig både till höger och vänster och försäkrades om att alla andra nog fixade allt ändå lite bättre än mig så jag måste anstränga mig lite till.

Det sjuka är ju att då i livet som jag hade som mest att göra, var som mest tröttast och hade viktigare saker att göra än att sträva efter perfektion, det var när jag hade småbarn. När jag skulle lagt all energi på dem och vårt liv där och då istället för att banna mig själv och straffa mig när jag inte lyckades, genom att välkomna ångesten i mitt liv.

De ljuva och så värdefulla åren då barnen är små. De försvinner så fort och man får dem aldrig åter och sen är det så dags att ånga sig att man inte gjorde annorlunda och banna sig för att man tyckte att det viktigaste var att stenarna i trädgården låg i storleksordning eller att bullarna till skolklassen var hembakade och perfekt gräddade med exakt lika många pärlsockerkorn på varje.

Jag ser och hör idag att detta sjuka fenomen fortsätter och fortsätter. Människor bränner sina ljus i bägge ändarna för att sträva efter perfektion och jämför sig hela tiden med alla andra.

Vill man inte göra exakt så som mamma alltid gjorde så vill man göra bättre än alla fruarna i trappuppgången eller på villagatan.

Ja fruarna, för det är banne mig inga karlar som håller på så här.

När vi har som mest att göra i livet så är ytan som allra viktigast.

Idag med snart utflugna barn, två rejäla livskriser som handlade om förlusten av min bror och förlusten av min friska kropp, i bagaget, och ett par män och relationer senare så har jag förstått vad det hela handlar om. För mig. Livet handlar om att vara här och må så bra som möjligt. Att göra det bästa av de kort jag får eller kan spela mig till.

Att känna tillfredsställelse i mina relationer med andra människor. Le och skratta varje dag och känna att jag gör vad jag vill med mitt liv utan att snegla på grannarna eller någon annan.

Fast med sorg i hjärtat kan jag bara konstatera att det fortsätter.

Jag har levt med att ständigt känna mig jagad av måsten. När min kropp och mitt sinne var som sjukast och som mest utmattat så klarade jag inte av en vecka med ett läkarbesök på fredagen inbokat. Den veckan var ett helvete och vissheten om att jag måste på läkarbesöket jagade mig och gjorde mig så sjukt sjuk att det hela ändå slutade med att jag avbokade i sista stund.

Jag vet att många lever så idag, nu. Jag vet att måsten och krav, inbillade eller verkliga gör människor sjuka och tar dem bort från nuet. Tar dem bort från människorna som de behöver och som behöver dem. Barn får växa upp utan närvarande mammor därför att de inte klarar att släppa på kraven och klarar inte att säga nej.

Hela tiden pågår denna ohälsa som i många fall får mycket vådliga konsekvenser.

Självmedicinering av alkohol eller andra droger. Medicinering av medicinska preparat och i värsta fall så orkar man inte leva längre.

Jag vet inte om det krävs att man drabbas av något svårt innan man som människa kommer till insikt om vad det är man håller på med.

För mig var det i alla fall så. Jag kan ju inte veta annat. Jag hoppas ändå att det inte är så, utan att människor kan komma till insikt ändå.

Jag hoppas att människor kan ta sitt förnuft till fånga och stanna hjulet, stiga av för att sen fundera på om man ska kliva på samma hjul igen eller styra in sig själv på andra vägar där ett mer livsnära liv får råda.

Människor skaffade barn förr. För att det blev barn oavsett om man ville det eller inte. Idag kan vi välja och ändå så blir det så många barn satta till denna värld som får växa upp med icke närvarande föräldrar.

Jag är tacksam över att jag med mycket låg lön, valde möjligheten att arbeta hemifrån när Martin och Kajsa var små. Jag är tacksam över att jag medan tid fanns kom till insikt om livets värden. Jag är tacksam över att jag valde att inte lägga ett sånt stort livspussel så att jag trots min jakt på perfektion ändå hade huvud kvar att tänka med och prioriterade att vara med mina barn när de var små.

Idag vet jag hur lätt jag kan känna mig jagad och jag känner igen tecknen. Då vet jag att jag bara har att stanna upp, stiga av och tala om för mig själv att det finns ingen som kan ha några krav på mig och jag måste absolut ingenting. Och det viktigaste av allt – jag har lärt mig att be om hjälp.

Men detta är ingen som kommer av sig själv, jag måste jobba på det.

Och nu måste jag faktiskt klä på mig och börja denna dag. Jag har ju faktiskt en del att greja med och stressad är det sista jag vill känna mig.