Här är jag igen....
Hej alla kära läsare.....det är med stor förskräckelse som jag inser att så lång tid har gått sedan jag senast skrev.
Jag har haft fullt upp med livet utanför både facebook och skrivandet. Och egentligen bara gjort snabba uppdateringar och inlägg då och då.
Jag hittade något meningsfullt att göra och har gett mig hän åt skapandet efter att ha hittat en pysselgrupp på facebook.
Mycket av det jag trodde var förlorat har jag åter hittat tillbaka i och jag har funnit vila i att pyssla med saker, hantverk och att vara kreativ.
Det var så lite jag kunde och orkade ta mig för efter att jag blev sjuk för flera år sen. Och när det toppades med att jag blev sjuk i hjärnan så fanns helt enkelt inte ens förmågan att klara av att arbeta med händerna.
När jag nu hittade tillbaka så har kreativiteten sprudlat och att skapa intensivt ger också intensiv trötthet så jag har behöv varva med mycket vila.
Jag har haft besök av min älskade syster från Amerika och kunde njuta av att få ha henne nära och inte med ett jordklots avstånd.
Vi står nu inför att börja skapa jul i vårt hus. Jag tar en dag i taget och skyndar långsamt. Vill göra massor men har inte energin och orken och jag vet att jag lätt kan känna stress av att vilja men inte kunna.
Därför så handlar det mycket om att tänka goda tankar, inte låta stressimpulser slå sig till ro utan bara vara varlig med mig själv.
Jag känner mig själv rätt väl vid det här laget och jag vet när jag behöver börja använda verktygen som jag dessutom vet var jag har lagt.
Och jag är ypperligt bra på att trycka på stoppknappen när jag märker att nödbromsen behövs :-)
Det händer något annat nu med och som innebär en enorm förändring och definitivt en ny fas för mig som jag behöver landa i och lära mig hantera på ett bra sätt.
Min flicka Kajsa har sökt arbete i Falun och har goda chanser att få det. I många månader nu har hennes strävan att lämna Stockholm för Dalarna ökat och jag vet att det sker inom kort.
Naturligtvis stöttar jag henne i det hon vill och det viktigaste för mig är att hon lever och bor där hon är lycklig. Som mamma och ur mitt eget perspektiv så "vill"jag ju inte att hon ska lämna Stockholm men jag förstår henne. Jag vill som mamma ha henne nära. Men jag är stolt över att hon vill och vågar ta detta steg för det betyder att hon är trygg i sig själv och det betyder i sin tur att jag har gjort ett bra jobb som förälder.
Att skapa trygga individer av de barn man har fått torde vara varje förälders viktigaste uppgift. Jag är glad för hennes skull samtidigt som jag vet att det för min del medför lite gråt i kudden då och då, innan jag vant mig vid detta nya skede i livet.
Var sak har sin tid och nu står en annan tid för dörren i mitt liv och jag behöver hitta vägar att anpassa mig till det nya, som i sig inte är konstigt eller ovanligt då barnen SKA lämna boet och ställa sig på helt egna ben.
Jag ska göra lite terapiarbete nu och putsa ett fönster, genom att ta ett om dagen så får jag nog putsat till advent :-)
So Long Folks, tack för att ni fortsatt att titta in här hos mig
