i huvudet på en finnpajsar jänta

Hej denna soliga sköna söndag.

Just nu så står mig gråten upp i halsen och jag blinkar hela tiden bort tårarna. Jag skakar av ilska och frustration och vill egentligen bara kasta mig på sängen och gråta en jättestor gråt.

- Jaha...Kejsaren av Kina tänker alltså inte åka skidor idag,han tänker inte ens stå upp...faktiskt...
Och det lilla barnet ligger och vrider sig i snön med skidorna på...och skriker att han inte vill. Mammans röst är uppgivet konstaterande. Det var inte första gången det hände  ;-)

Den enkla meningen i reklamavsnittet på tv är så underbart igenkännande. Den är så rolig och jag skrattar gott varje gång jag ser den. För ibland var det ju så....att man hade en liten unge som var helt omöjligt, att ha att göra med.

Ingenting passade och ingenting var bra och det man planerat tillsammans, det var plötsligt inte alls aktuellt för det lilla livet. Och då la man sig bara rakt upp och ner, på fläcken där man befann sig just då.

Så hanterar man motgångar när man är liten. Man lägger sig ner.

Hur hanterar vi motgångar som vuxna? På många olika sätt såklart, beroende på vad vi lärt oss är effektivast.

En del "lägger" sig fortfarande raklånga ner och väntar på att nån annan ska fixa. Andra har lärt sig att man får agera själv om det ska hända nåt. En del bryter ihop och är övertygade om att "denna" motgång kommer att ta livet av dem. Andra har lärt sig att man tar sig igenom det mesta.

Visst har vi väl alla önskat att vi kunnat lägga oss på rygg på marken eller i affären när vi är så trötta att vi nästan bryter ihop. Eller när motgången ter sig alldeles för jobbig. Då önskar man kanske att man vore Kejsaren av Kina som kunde göra precis som han själv ville och inte alls göra det som nån annan vill att man ska göra.

Det är mycket man ska lära sig i livet. Och det gäller att man har bra och villiga lärare. Ens föräldrar är ju de första lärarna. Övriga vuxna omkring en och givetvis andra barn.
Eftersom vi så gärna imiterar flocken, de som är som oss. Så lär sig barn otroligt fort av andra barn.

I förskolan tex kan barn så otroligt mycket mer än de kan hemma. Föräldrarna blir ofta mycket förvånade för de har ingen aning om vad ungarna kan och lär sig på förskolan i det sociala samspelet med andra barn.

Det är i hallen när mamma eller pappa kommer och hämtar som vi får se förvandlingen. Den lilla ungen "vi" känner blir som förbytt och kan plötsligt inget och den intet ont anande förälderna skyndar till hjälp.
När mamma och pappa är på jobbet så har man världens driftigaste unge att ha att göra med  :-))

Barn är magi och det är hedrande när man får bli inbjuden till deras magiska värld där allt är möjligt och vad som helst kan ske. Vi har så mycket att lära och använda oss av om vi stannar upp lite och låter dem visa vägen.
Barn är glada från det att de stiger upp ur sängen på mordonen. Det finns inte att en femåring suckar över vädret. Eller som med en suck säger till kompisen som säger att han längtar efter julen.....att han ska ta och hejda sig lite. Det finns inte heller ett barn som börjar dagen med att älta det förflutna. Barnet är här och NU.

Givetvis har vi alla undantag, barn som lever under dåliga förhållanden och annat som fråntar dem lyckan och glädjen att bara vara.

Men det är inte dem jag skriver om här. Utan jag fokuserar på det friska sunda barnet som har allt det som varje unge har rätt till. Trots att vi vuxna ofta försöker få ner dem på jorden och stilla dem. Ta ifrån dem det magiska och underfundiga.

Jag vet inte när det börjar, men jag antar att det är i puberteten. När man börjar se sig omkring och man ska bestämma sig för vilken mall man ska passa in i.

Plötsligt blir barnets spontanitet pinsam och man leker inte längre. Sen slutar faktiskt många föräldrar att prata med sina barn när tonåren närmar sig.

När barnet slutar ställa frågor så slutar vi kommunicera. När barnet drar sig tillbaka så följer vi inte efter.

Och så går åren och snart undrar vi vad det var som hände. När förlorade vi vår lilla unge med stjärnögon?

Kajsa är den av mina barn som har suckat mest över mig. Hon är den som tycker jag är pinsam. Hon är den jag haft mest konflikter med. Jag har inte gett upp. När det sprakat som mest har jag inte kunnat nå henne, utan har snällt fått vänta tills det är lugnare.

Då har jag pratat med henne om det som hände och jag har kort och koncist talat om för henne att det ingår i mitt jobb som mamma att fråga, att vilja vara delaktig i hennes liv trots att hon är på väg att bli vuxen.
Jag har sagt att det finns inga andra alternativ är att vara rak och ärlig och att tala om var hon är.

Jag har sagt att om det skulle hända henne något och jag inte vet var hon är....hur ska jag då ens veta om jag ska gå till höger eller till vänster utanför dörren.
Och jag har sagt att jag inte skulle kunna leva med mig själv om något hände henne eller hennes bror, och jag inte hade brytt mig. Jag tar liksom inte slut som mamma bara för att de är tonåringar och vill bli vuxna.

Och faktiskt så har de bägge två köpt konceptet och pratar med mig, låter mig veta och de stillar min oro genom att höra av sig.

Och oroa mig, ja det kommer jag göra så länge jag lever. De är mina barn och jag vill inte vara med om att nåt händer dem om de så är sextio år.

För den skull är jag inte sjukligt orolig så att jag inte släpper dem eller litar på dem.

Jag är nöjd med den relation vi har idag.....fast visst har jag slitit mitt hår när min "Kejsaren av Kina" la sig ner på trottoaren vid en starkt trafikerad väg och vägrade röra sig om hon inte fick ligga på suffletten på den tunga tvillingvagn jag sköt uppför backen. Ungen bara låg där och skrek sen som om jag försökte mörda henne om jag lyfte upp henne för att med milt våld få ner henne i vagnen.

Då kunde jag gärna skickat "tillbaka" henne till Kina  ;-)

Hej...jag gick ut på en promenad igår.

Denna förmiddag har jag tillbringat med att vara kreativ. Jag har knåpat ihop en kalasinbjudan....

Det fanns tydligen ett behov av att sova. La mig klockan nio igår efter Time out och vaknade halv tio i morse. Tolv och en halv timme.

Men så har jag ju varit ovanligt trött och mått ovanligt mycket sämre än vanligt också. Idag plockade jag fram min nässköljare och saltet.
De står på köksbordet så jag inte ska glömma bort att skölja näsan innan jag lägger mig ikväll. Jag hade ju goda intentioner att skölja varje dag då jag fick sköljaren för nåt år sen. Men det gjorde jag aldrig.
Nu kan jag i alla fall inte skylla på att jag glömmer bara för att jag inte ser nässköljaren.

Jag satt en stund på balkongen. Iskall näsa som vanligt men så skönt solen värmer trots att det är lite disigt.
Lätta att längta till våren och ännu mer värmande sol och försommar med bladsprickning och humlesurr.

Ju äldre jag blir desto mer ökar längtan till vårt sommarhalvår. Halvåret då vi har löv på träden....från de första små ljusgröna späda bladen till de färgstarka röda, gula och oranga löven just innan de faller.

Försommaren är helt klart bäst. När allt just har slagit ut och blommor står i sin fulla prakt och allt är så skirt grönt i olika nyanser. Koltrasten sjunger om kvällarna och luften är full av dofter....så många doftminnen vaknar om våren.
Hägg och syrén minner om skolavslutning och en pirrande otålig längtan om att sommarlovet skulle börja. Hägg och syrén minner mig även om den svåra tiden i maj -97. Det var så smärtsamt i början att år efter år känna dessa dofter som påminde om att Johan inte längre levde med oss.

Men jag ville så gärna kunna känna njutning av försommarens alla dofter och beslutade att jag måste tillåta mig och lära mig att njuta av livet igen.
Min egen kärlek till livet och de levande människorna omkring fick inte försvagas eller t.o.m dö bara för att han inte fanns.

Med sommarens dofter kommer även doften av bad och solvarmt skinn, doften från alla grillar som plockas fram och tänds så snart värmen är här.

Alla dessa dofter gör att det sprider av liv inom mig och jag vill inte missa en sekund av sommaren.

Att jag numera måste hålla mig inne de allra hetaste dagarna och bara göra det jag absolut måste, är såklart tråkigt och ledsamt. Men inte heller det får hindra mig från att njuta av det jag kan. Sommarens svala kvällar...

Jag vet att många av oss har en tendens att börja längta till semestern så snart det våras. Otåligt väntar och längtar vi. Planerar och har stora planer. Så kommer den magiska tiden då allt ska ske och vädret bara måste vara så som vi önskar efter de aktiviteter vi har planerat.

Besvikelsen blir ofta stor.

Vi har väldigt mycket att vinna på att utnyttja de varma sköna helgerna innan semestern. Passa på att vara i nuet och njuta av aprilsolen eller sköna maj. Packa ner middagsmaten till familjen och åka till badsjön och äta middag ute, kanske grilla...en helt vanlig veckodag. DET ger en känsla av minisemester. Eller verkligen ta en minisemester genom att kompa eller ta fredagen ledig och åka bort över helgen.

På så sätt förlängs sommaren och semestern behöver inte bli så prestationsladdad. Sen finns ju ytterligare ett stort plus och det är att de flesta nöjesfält, djurparker är öppna i maj och har billigare priser och färre trängsel. Bara det är ju en vinst i sig att slippa köer och trängsel.

Jag har nyss gått med i en grupp på Facebook. Semesterbytargruppen, heter den. Där kan man hitta människor att byta bostad med för kortare eller längre tid och givetvis under årets alla årstider.
Många har svårt att resa bort pga dålig ekonomi men genom att byta bostad så kan man ändå få resa hemifrån och se annat. Detta passar såklart inte alla men ett stort antal människor tycker det är positivt och kan själva tänka sig att låta någon bo i ens hem om man i sin tur får bo gratis där man just vill under en semestervecka.

Att hyra stuga eller bo på hotell kostar alltid ordentligt med pengar.

Vi har ännu inte bestämt vad vi ska göra i sommar. Min syster med hela sin familj kommer på besök och stannar här i Sverige i nästan tre veckor. Det ska bli fantastiskt roligt att få träffa dem alla.

Men tills dessa tänker jag ta semester var och varannan dag och njuta så mycket jag kan.

En sak som jag gillar är när vi tidigt på lördagmorgonen, packar en korg med frukost, filt, ett par kuddar och radio. Sen cyklar vi ner till sjön och dukar upp, äter och bara softar på filten och löser melodikrysset kl 10. Det är tyst och lungt, inte så mycket folk och det ger en skön semesterkänsla. Efter ett par timmar cyklar vi hem och då har vi hela dagen kvar att göra vad vi vill med.

Det är alltför lätt att fastna i en lunk och känna att man har det tråkigt. Man behöver få nya uppslag och idéer och känna att man själv kan påverka vardagen till att bli lite roligare.
Och vem vill inte ha en nära fem månader lång "semester" att tänka tillbaka på och minnas med glädje över allt man faktiskt gjorde och som inte var särskilt kostsamt i vare sig tid eller pengar.

Hur var det nu igen?.....Livet är dagarna man minns inte dagarna som passerar....

Jag vill minnas ett roligt och njutningsfullt liv!

Jag påbörjade detta inlägg vid ett tiden igår fredag och avbröt hastigt då journalisten kom.....


Idag, om en stund kommer journalisten som vill träffa mig ang artikeln om syskons perspektiv vid självmord.

Jag har plockat lite, snyggat till både mig själv och hemmet. Idag är egentligen en riktig skitdag för jag är dödstrött. Jag vet att dödstrött är ett kraftuttryck som de flesta använder...idag ligger det verkligen kraft bakom det ordet.

En journalist vill ta bilder eftersom det lockar fler läsare.....jag skulle helst vilja slippa att nån fotograferar mig idag. Jag har gjort mitt bästa för att skapa illusionen av en pigg och välmående människa. Kanske det lurar någon.

Jag möter helgen som en skrutt och på måndag ringer jag vårdcentralen på morgonen för att få en akuttiud. Kan inte vänta till sjunde mars för att få ta de prover jag vill ha tagna för att utesluta bakterier eller annat skit som gör att min förkylning aldrig går över. Åtta veckor är inte kul längre.

Jag låg på soffan, blundade och låg och tänkte på samtalet hon och jag ska ha idag. Om Johan och hans död. Tankarna vandrade vidare till olika delar av mitt liv. Och det kom till mig att jag levt så många olika liv i ett och samma.

Jag har tidigare skrivit om det här att livet, nuet är i ständig förändring. Nuet är ju bara en sekund i taget. Kortare än så egentligen.
När vi är i ett skede så är det vårat liv. Där och då kan vi ha svårt att se att livet kan och ska bli annorlunda.

Vi är mitt uppe i det vi "har för händerna" och somliga njuter för fullt medans andra känner missnöje.

Och liksom jag sagt tidigare så har vi en bild av oss jälva. En bild av det vi tror är vi för all framtid. Vi har tankar och idéer om vilka vi är. Vi har ibland tydliga mål och vilka vägar vi ska gå för att nå dem. Då är vi aktiva i skapandet av det vi vill ha.
Vi har en illusion om att vi känner oss själva utan och innan. Vi tror oss veta.

Det är väl i och för sig ingen dålig illusion. Men sanningen är ju den att vi inte vet ett endast dugg om vilka vi är när vi hamnar i andra situationer, under andra omständugheter och ställs inför andra saker att handskas med, än dem vi lever under just NU.

Jag befinner mig just nu i ett skede av mitt liv där jag mår väldigt bra. Jag har fattat beslut som jag aldrig trodde jag skulle göra och en del som jag faktiskt inte ville göra heller. Sånt jag hade bestämt att aldrig göra.
Besluten ledde mig vidare till andra okända nejder.

Men jag är väl medveten om att detta inte kommer vara. Allt jag har nu och så som jag lever, det kommer att förändras. Vissa saker kommer givetvis att bestå, men inte på långa vägar allt.

Jag har massor av bra saker jag kommer bära med mig. Sånt som jag tillskansat mig på vägen hit. Man talar om att man har en personlighet. Från födelsen till döden är man samma.
Tror jag inte alls....personligheten förändras hela tiden anser jag. Jag vet inte ens om jag på ett bra sätt kan säga vad personligheten är.
Det borde var det sätt på vilket man är, det som beskriver mig som person.

Och det har ju ändrats radikalt med åren. Jag är väldigt långt ifrån den person idag som jag var för tex tjugofem år sen.
Jag har ju utevecklats, vilket man ju gör ända tills man dör. En beskrivning av mig då och en nu så skulle det vara som två skilda människor.

Allt är i ständig förändring och vi förändras vi med och får nya personligheter.

Därför så lever vi också i nya liv, om och om igen. Utefter hur relationer, arbete, umgänge, boplats ändras så ändras även vi och vårat liv.
Två ytterligheter kan vara en människa som går från att vara missbrukare av något slag till att inte längre vara det...eller tvärtom.
Eller om man lever i olika länder. Då omges man av olika kulturer som man anpassar sig efter och som blir en liv.

Det jag ser som mest spännande är hur man anpassar sig till livet beroende på vilka människor man omges av, vilka relationer man har. Och hur det snabbt ändras när människorna "byts" ut.


Och här fortsätter jag nu...på lördag eftermiddag.

Mitt möte med journalisten igår var så bra. Hon kom halv två och gick halv fem. Jag pratade oavbrutet i tre timmar. Berättade min historia och svarade på hennes frågor. Alltmedan bandspelaren rullade.

Tre timmars fokus, att vandra tillbaka bland minnen, att ha saker jag vill säga, på lut medans jag pratar om annat.....att konversera. Det sög fullständigt ur mig alla energi jag hade. Mina ögon rann av trötthet och jag orkade inte hålla dem öppna. Jag orkade inte gå och röra mig. Stappalde och ramlade omkring.

Det kostar så mycket att vara fokuserad och samtala. Nu var jag ovanligt trött redan innan så jag visste att det skulle bli så efteråt.
Men jag är så nöjd för hon tyckte så mycket om det jag berättade. Hon sa att det kommer bli en jättebra artikel och jag hade tur. Hon fotade mig inte. Utan kommer skicka en fotograf vid ett senare tillfälle.

Min histora handlade om döden, livet och människorna.

Vi pratade om människors rädslor och människors ansvar över sina egna liv. Johan har varit mig väldigt nära nu i några veckor. Det bli så när jag berättar om honom.

Jag berättade om dagen då han dog. Om hur vi hade förmånen att få ta ett bra avsked under många timmar och om hur vi valde att klä honom inför begravningen.

Jag berättade hur jag så ofta hört människor säga att de inte vill se sina anhöriga efter att de dött. Hur de inte vill ha den bilden som en sista bild att minnas. Eller hur de varit där och värjt sig själva mot döden genom att säga att de "kände" att han/hon inte var där. Att själen var borta.

Och för att sticka ut hakan ordentligt, med risk för käftsmällar så säger jag bara att det är feghet.

Jag har suttit vid min iskalla döda bror i timtal, jag har sett vad döden gjort med hans kropp efter en månad i ett kylrum och obduktion. Jag har lyft min lilla mormor i mina armar och lagt ner henne i kistan då hon dog.
Och det har jag gjort för att jag älskar dem. Jag har sett det som den sista kärlekshandling och jag har inte velat att okända människor ska göra det sista.
Detta är kanske ovanligt i Sverige, men inte i många andra länder och kulturer. Innan deras död hade jag aldrig reflekterat över valmöjligheten vi har att själva svepa våra döda. Därför att vi i landet och samhället Sverige är så skyddade och har lärt oss att andra ska göra det åt oss.

Det är inte längesen man faktiskt la upp den som dött hemma, på köksbordet, och hela byn kom och tog farväl och kondolerade till familjen. Alla gjorde det och barn skyddades inte särskilt. Det gjorde man här i vårt land. På andra ställen så la man dem Lit de parade. Påklädda i bästa kläderna och fotograferades.

Döden är inte konstigare eller mer ovanligt än livet. Utan det ena kan inte det andra existera. De är varandras motsatser.
När en människa dör påbörjas omedelbart nedbrytningen av kroppen. Det är en del av kretsloppet. Precis som vilket annat levade väsen som helst på denna jord.

Och vi skyddade omhändertagna människor är livrädda. Tror att ett avsked av en död älskad människa ska vara det enda man minns om man vågar se på den döda eller t.o.m röra vid den.

Det är så befängt så det finns inte. Rädslan gör ett avsked traumatiskt. Och man är rädd för en död kropp. En kropp som man har älskat. En kropp som man som mor har burit under sitt hjärta och hållt mot sitt bröst. En kropp som är en mamma eller pappa och vars händer har smekt till tröst och vars famn har inneburit trygghet.
En älskad make eller maka som varit en livskamrat och ens stöd i livet. Kärlek Kärlek Kärlek.

Dessa kroppar är man rädd för och väljer bort att se på, vidröra och ta avsked av. Avskedet är i huvudsak till för oss som är kvar. Det är vi som ska leva vidare och vi behöver avsked. Ta in förlusten med alla våra sinnen. Vi behöver våga stanna i det som gör ont. Vi moderna skyddade omhändertagna människor behöver se sanningen i vitögat.

Och sanningen är den att döden är en del av livet. Att få vara här på jorden, den korta stund av evighet som det innebär för en människa, innebär ett ansvar. Att förvalta sitt eget liv och leva de olika liv man hamnar i och kommer till. Döden innebär att det vi vet här och nu, är slut. Vad som väntar sen, om det väntar något. Vet vi ingenting om. Och när vi ändå är så bra på att vara rädda så borde rädslan över att allt ska ta slut, vara drivkraften bara den att sträva efter att nå sin fulla potential i total lycka och harmoni.

Jag är trygg i vetskapen att ingen främmande människa kommer göra det sista man kan göra för mig när jag dör. Jag vet att min familj kommer vara där. Min lillasyster vara bara sjutton år då hon hade mist både sin storebror och sin mormor och tillsammans med oss andra gjorde svepningarna. Hon lovade mig då att hon skulle göra det sista för mig med. Sjutton år ung lämnar hon ett löfte som jag vet att hon gav på fullaste allvar.
Och hon ensam var många år senare hos sin farmor vid hennes död. Farmor som varit långt bortom medvetande under lång tid och vi bara väntade på att hennes hjärta skulle sluta slå.
På efternatten slår hon plötsligt upp sina ögon och Johanna är där. De kommunicerar och farmor dör i Johannas famn.

Liksom ett barns födelse är naturlig så är en människas död lika naturlig.

Liv kommer och liv går...

Det har svidit ordentligt idag...ja för att jag var uppe i natt alltså. Så trött och ändå kan jag inte sova middag heller.
Det är så dumt det här att jag får svårare att sova ju tröttare jag är.
Känner mig som ett övertrött lite barn. Jag får prata förstånd med mig själv tror jag...ordna rutiner på kvällarna, läsa saga och sånt.

Nu har jag dansat ikväll....då ändras tröttheten lite. Jag är fortfarande sömnig men samtidigt så blir jag så full av energi och endorfiner att jag kvittar och dansar fram.
Dansen gör mig så lycklig och är den bästa medicin jag provat.

Ibland blir det så att mina ben och fötter inte gör det jag vill att de ska göra och vet att de kan göra. Det är för att hjärnan blir uttröttad och minns kanske inte vilka order den ska skicka ut och kroppen i sin tur blir så trött att den inte förmår att tolka ordrarna så den gör lite som den vill. Då dansar jag fel.
När det händer vet jag att jag är trött och då sätter jag mig. Då är det lönlöst att försöka mer. Jag MÅSTE vila.
Ibland hjälper vilan men ibland gör den inte det utan jag fortsätter att dansa fel.

Jag känner mig så stolt när inget går fel. När kroppen lyder det som hjärnan säger. Och att faktiskt hjärnan då i sin tur har fattat vad det är fråga om och i vilken ordning stegen ska tas och skickar ut ordrar i rätt ordning.

Då känner jag mig stark och duktig. Ikväll bad vi Wanda att lära oss, som ska åka på danskryssningen, två danser som är speciellt roliga. De är väl inte så svåra direkt men de är i många takter. Och musiken är underbar!!!

Hon var absolut positiv till det och sa att hon kan ordna en workshop nu innan vi åker i april. Det gillar vi :-)

Nu ska jag gå å lägga mig, håller tummarna för att jag kan sova. Är ofta svårt efter dansen men jag får försöka att inte stressa up mig för det. Jag har ju ändå ingen klocka som ringer i morgon.

Ja det var väl det....see ya´ 

Just i denna stund är klockan 22.22. Det är ett klockslag som liksom förföljer mig. Eller jag vet inte, det låter ju konstigt.
Jag menar att nästan varje dag, när jag kollar på klockan så är den 22.22 och det kan den ju bara vara en gång per dygn. Och bara vid en och samm tidpunkt. Och av nån anledning så återkommer dessa siffror hela tiden.
Ja jag tror ni fattar och om inte så får ni väl fundera lite på vad det är jag egentligen menar  ;-)

Jag vet knappt själv....tror jag.

Hela kvällen har jag varit dödstrött. Längtat tills jag kan gå och lägga mig. Det kan jag ju i och för sig när som helst men jag vill inte somna för tidigt, för då kan jag inte sova i natt. Fast det gör jag ju inte nu heller.

Vi gick och la oss. Så skönt i svala sovrummet och jag låg länge alldeles tyst och stilla och njöt av vilan jag kände i kroppen och av tystnaden som så skönt slätade ut alla musker i min kropp.

Sen började jag tänka och då var det kört. Å inte tänker jag på nåt vettigt heller. Nä tankarna far fram och tillbaka. Jag inreder, ger ut min bok, jag åker på semester, jag lagar mat och jag målar möbler.....allt om vart annat och huller om buller.

Tacka sjutton för att man inte kan sova då!

Jag har lärt mig att jag lika gärna kan gå upp och trötta ut mig här framför skärmen. Att ligga kvar och se hur timmarna går är ingen hit.

Ikväll så ringde telefonen. Det var en journalist som jag talat med tidigare. Hon vill skriva en artikel som speglar ett syskons perspektiv vid ett självmord. När vi hade talats vid ett tag så bestämde vi att hon kommer till mig på fredag em och gör en intervju. För hon hade hittat en tidning som vill skriva publicera detta.
Det känns bara bra. Jag blir väldigt glad varje gång man vill uppmärksamma ämnet självmord och jag blir såklart ännu gladare när man tycker att det jag säger är viktigt och vill publicera det och synliggöra det för så många läsare som tidningen har.

Min brors självmord har varit väldigt nära en tid nu. Att han är död är ju inget som jag glömmer. Att han tog sitt liv är inget jag tänker på varje dag. Men nu den senaste tiden så har mycket omkring mig kretsat kring hans död.
Dels så söker sig mina egna tankar dit eftersom det närmar sig årsdagen. Ännu flera månader kvar, men min kropp börja påminna mig.
Men det är också pga att jag före mötet med poliserna igår tänkt en del på det jag skulle prata om. Jag hade samtalet med journalisten för nästan två veckor sen. Sen är det så att före och efter mina eftermiddagar på spes i mötet med anhöriga, liksom förbereder mig mentalt på min uppgift. Jag berättar och pratar såklar om Johan när vi har samtalsgrupp. Så han är med.

Det finns en uppfattning bland människor som inte drabbats av självmord i familjen. Och den uppfattningen är att vi påminner oss själva hela tiden genom att prata om den döda. Att vi inte kan släppa och gå vidare, sörja klart om vi gråter och pratar för mycket.
Jag vet inte hur jag ska uttrycka det utan att fördumma dessa människor. Det är som om uppfattningen är att om vi bara höll tyst och inte pratade och helst inte tänkte heller på den döda, så skulle vi inte längre sörja, sakna och ha ont. Om vi var tysta så skulle vi inte bli påminda om det som hänt.

Och det är då jag ibland har undrat om det på riktigt är så att en människa tror att man glömmer bort att man haft en bror. Eller att man påminner sig själv genom att nämna hans namn och därför slutar man heller inte att sörja.

Och för att säga det i klarttext så....NÄ man glömmer inte bort att ens syskon, ens barn, ens förälder...vem som helst...har tagit sitt liv och är död. Därför kan man heller inte påminnas om det för det finns där hela tiden.
Vi lever med en saknad som inte kan fyllas. Den kan inte ersättas med något eller någon.

Med detta menar jag inte att jag gråter hejdlöst varje dag. Eller att Johan är det enda jag tänker på.

Jag fick en fråga av en av poliserna igår. Hon undrade om det inte fanns en "fara" med att vara kvar i det så länge som jag och mamma har varit. Hon menade att om man hela tiden är bland anhöriga som pratar om självmord, att man då själv inte blir klar med sin egen sorg.

Och t.o.m där bland polisen så finns alltså uppfattningen om att man fastnar och aldrig slutar sörja. Detta var ju såklart hennes personliga fråga och inget som poliskåren i sig undrar.

Att jag blivit "kvar" i spes beror på fler olika saker.
Spes gav mig mycket när jag var nydrabbad. Det är så vi kallas i början när det just har hänt......eller så kan man vara nydrabbad även om det gått trettio år och man aldrig har fått prata om eller bearbeta självmordet.

I alla fall.....bland människorna som kom till spes var jag normal. Jag kände igen mig och fick stöd. Jag fick se att jag inte var ensam och att höra andra människor berättelser gav mig styrka att orka fortsätta leva.

Spes är uppbyggt av frivilligt arbete. När man sökte folk till styrelsen så sa jag ok. Jag blev mer engarerad och framförallt så kände jag att jag kunde ge något tillbaka. Ge det jag själv fick. Stöd!

Jag hade samtalsgrupper av olika slag, mötte en aldrig sinande stid ström av människor som mist sina älskade.
Jag kunde ge av mig själv, jag kunde lyssna och jag kunde visa att det finns en väg tillbaka till livet.

För dem som kommer så har livet kraschat. Vi hjälper dem genom att finnas. En del kommer bara en gång medans andra kommer regelbundet under flera år. Behovet av oss är så individuellt, sett utifrån vad de själva har i sitt bagage och vilket kontaktnät de har. Vilka som finns att prata med. 

Då och då dyker en eldsjäl upp. En människa med krafter och vilja att vara med och påverka samhället. Med en vilja att själv ge stöd och tröst. Och det krävs eldsjälar eftersom det vi gör är helt frivilligt och vårt arbete sköts ideellt.
På så sätt blir vi fler och på så sätt kan spes verka vidare.

Att ge av min tid, mina erfarenheter, hålla en annan människas hand och våga möta en gråtande blick....ger givetvis mig någonting. En känsla av att jag är behövd. Att jag kan hjälpa och lindra. Att jag kan göra skillnad. Och det är nog det viktigaste. Att göra skillnad i en annan människas liv.
Det är stort och det är en ära att kunna göra det.
Att få vara med och se hur en person förändras och kommer framåt och orkar kliva på livet igen är en fantastisk känsla.

Vi är en anhörigförening som vilken som helst. Eller en förening som jobbar för att ge stöd till fysiskt sjuka människor.....MS, Reumatism tex.

Och det är knappast så att någon ifrågasätter pensionärens val att vara aktiv i PRO genom att fråga om hon inte tror att det kan ligga någon fara i att regelbundet år ut och år in, vara tillsammans med andra pensionärer......man undrar inte om det är lätt att fastna där, eller om man inte påminns om att man blir gammal.

Nu börjar mina ögon bli trötta så jag ska passa på att kliva på det här sömntåget som kommer så jag inte blir stående kvar när det passerar.

Och på tal om något helt annat så måste jag nu, när tanken fladdrade förbi......så måste jag tipsa er om programserien som visats tre kvällar i rad hitills och sista delen i morgon kl arton. Serien som går på svt2 och heter, Född att vara annorlunda.
Det är en brittisk serie om ett antal barn och deras familjer. Barnen är alla födda med speciella handikapp.

Att se dessa barns liv och deras familjers kamp är verkligen rörande. Barnen är underbart glada och positiva och kämpar på men man märker hur de med åldern blir mer och mer medvetna om att de avviker från det normala.
Tv-teamet har följt dem ända sen de föddes så man får som tittare se hur de växer.
Så, glöm inte att leta upp programmen på svt play nu och titta.

Ja det var det.....från mig här i Vällingby till Er nånstans där ute...GOD NATT!!!

Det kom en bokreakatalog för nån dag sedan. Jag bläddrade litegrann. Kollade in vilka böcker som kunde intressera mig. Det jag märkte var att det är relativt nya böcker som redan reas ut.
Böcker som med dunder och brak släpptes och nu knappt/drygt året senare, reas ut till under halva priset.

Plötsligt undrade jag om jag en dag skulle bläddra i en annan katalog och där se min egen bok reas ut.

Jag tror att denna ständiga ström av nya författare, artister och filmskapare gör att utbudet är för stort för att alla ska få plats. Det är för många stjärnor som tänds så de orkar inte konkurrera med de nya som ständigt föds. Man faller platt som en pannkaka tillbaka till jorden och försvinner in i anonymiteten igen.

Bra eller dåligt? Jag vet inte......Lite sorgligt kan det väl vara känner jag. Det är ändå en människa bakom varje framgångsstjärna som föds. En människa med en dröm, som har jobbat hårt och hoppas kunna förmedla något.

Har man tur så är man något utöver det extra och kan därför få lite extra tid på himlen men de flesta stiger och faller snabbt.

Och så länge en människa har framgång så bärs den framåt av dem som vill sola sig lite i glansen....all vill ta del av den....men när efterfrågan avtar så avviker beundrarna och även de som burit.

Och det beror nog på den strida ström av kreativa människor som skapar på olika sätt. Vi är så många som vill uttrycka oss och så många som lockas att göra det genom löften om kändisskap, kontrakt, pengar osv...

Jag tänker på det nymuntade uttrycket Deckardrottning. Ja tänk att kunna få titulera sig så....eller nä, inte!

Jag gillar inte medias hittepåord. Ord och händelser som de skapar för att få rubriker och sälja mer.
Nakenchock, Troschock, Kupp, Rysskyla, Tyskvärme, Spritfest......ja listan är lång. Det senaste som jag finner väldigt märkligt är när man för några veckor sen i feta rubriker skrev att Snökanonen kommer!!!!!!

???????? Vadå snökanon ??????.......för mig är en snökanon en maskin som fiffigt fixar snö i skidbacken. Men nu skulle det alltså komma en snökanon och liksom begrava Sverige i snö. Och jag väntade och väntade......men kanonen kom inte, jag såg inte ens skymten av den.

Jag är inte alls bekväm i den hets media driver efter rubriker. Media har ett samhällsansvar och ska ju spegla och meddela det som händer omkring oss. Inte skrämma skiten ur oss med varsel om snökanoner! Eller livsfaran i att äta pommes frites och chips, som vi matades med för en tid sen. Vi skulle ju alla dö om vi åt detta.

Ansvar är ett laddat ord. Tycker det blir mer och mer laddat ju äldre jag blir. Ingen vill ta det, kännas vid det. Inte många känner till respekten som man vinner när man tar det till sig.

Igår kunde jag inte blunda längre. Ljuden från lägenheten bredvi började igen och jag sa till Magnus att nu måste vi ringa polisen. Jag fick akut huvudvärk av obehaget och bad honom ringa. Och det vart många turer med alla möjliga poliser. Till slut så kom de i alla fall och Magnus visade dem vilken lägenhet det var och de gick in.

En timme senare ringer de tillbaka till Magnus och meddelar att allt verkade vara i sin ordning hos grannen. De hade åkt därifrån utan att göra något men de sa ändå att om vi hör liknande ljud igen och tydliga rop på hjälp så måste vi ringa dem igen. För det var så att igår när det härjades som värst där inne så hörde Magnus att kvinnan skrek hjälp.

Jag är tacksam över att de inte fann något som verkligen tydde på att det var någon som hölls där mot sin vilja. Men jag vet också hur vanligt det är att kvinnor känner sig så hotade av sina män att de håller tyst när polisen frågar. Men det är ändå polisens sak att avgöra om någon ingripande ska ske.

Jag hoppas innerligt att jag slipper höra ljuden igen.

Nu om en stund ska jag åka till spes. Ta emot anhöriga på vår sedvanliga mötesplats. Jag har preppat mig med medicin idag med. Är trött efter gårdagen hos polisen men har sovit på en sömntablett i natt.

Och i morgon bitti ska jag ringa vårdcentralen och hoppas få en akuttid samma dag. Vill att de tar när och halsodlingar på mig för att se om jag bär nåt. Tydligen kan mykoplasma visa sig så här hos vuxna. Långdragna förkylningar alltså.
Jag behöver bli fri viruset/bakterien som härjar i min kropp för att kunna återfå mitt vanliga hälsotillstånd.

En bra dag önskar jag er...och varför inte ta en funderar på vilket ansvar ni axlar eller undflyr.

Vilken fantastisk eftermiddag jag har haft. Fullpreppad med diverse mediciner för att jag skulle orka så begav jag mig mot stan. Blev upplockad av Magnus vid T-banan och han körde mig till Polishuset där mamma väntade.

Poliserna vi träffade och pratade med var en salig blandning av poliser som ville vidareutbilda sig. Så det var allt från vanliga konstaplar till chefer. Kvinnor och män blandat.

Mamma och jag berättade först vilka vi var och vår historia, våra upplevelser. Som skiljer sig trots att vi båda var där samma dag som Johan dog. När jag hade berättat med mina ord och ur mitt perspektiv så torkade alla kvinnor sina ögon och en och annan kille blinkade lite väl mycket.

De berördes och det gläder mig eftersom det betyder att de tar till sig vad vi berättar och vill förmedla.

De ställde en del frågor och vi berättade om vårt arbete i spes och om hur viktig polisens första möte är med anhöriga. Vi berättade hur de genom att titta på sig själv och sina egna reaktioner, kan förstå varför de agerar som de gör och varför en del möten inte blir bra.

En lärorik och intressant stund och arrangörerna för denna utbildning som poliserna går, var mycket glada över att jag var där och att få lyssna. Meningen är att jag kommer kunna ta såna här uppdrag själv eftersom det blir mer och mer efterfrågan från olika yrkesgrupper.

Och som du Laila skrev i en kommentar. Begravningsbranchen har en del att lära och ta till sig de med.

Ikväll blir det stilla. Bara vila för i morgon ska jag in till spes och ta emot anhöriga.

Känner mig så glad över min dag. Tack för den!

Tänk vilken skicklig illusionist jag är. Inte ett spår syns av hur jag mår eller av värken eller tröttheten. Jag prisar och tackar för magiska medel i tub och på burk  :-)

Är klar och färdig i god tid innan jag ska gå till tunnelbanan. Öronpropparna ligger i väskan. Har kommit på att jag nog kan göra resan med t-bana något mindre jobbig och uttröttande om jag kan skärma bort lite av alla ljud. Susandet och väsandet. Allt öppnande och stängande av dörrar och människor prat gör mig så trött att det tar kraften jag behöver till det jag ska göra när jag nått mitt mål.

Idag ska jag alltså ha proppar för första gången. Blunda tänker jag oxå göra så att jag stänger av intrycken som når hjärnan genom ögonen.

Jag hoppas att jag inte inger ett alltför dåsig intryck inför poliserna eftersom mina ögon tenderar att åka ihop om jag inte hela tiden fokuserar på att hålla dem öppna.

Att välja kläder inför detta var ju hur svårt som helst. Jag har inte svårt att prata inför en grupp människor och jag känner mig säker när jag vet att jag behärskar det jag talar om. Men första gången så här är såklart lite pirrig och jag vet ju att man granskas där man står. Provade massor av kläder innan jag tillslut bestämde mig.
Vill ju känna mig bekväm i det jag har på mig för det speglar jag ju vidare.

Så nu väntar jag tills att klockan ska bli dags att gå.

Hejsvejs å ja just det.....Hjärtliga hälsningar, goda tankar och kärlek till ER att ta för er av så mycket ni behöver....både idag och alla dagar framöver <3

Jag visste att jag skulle få vakna tidigt idag och troligen till att telefonen ringer. Men Magnus dotter jennifer hann före då hon sände ett sms till mig kvart över sju. Hon ville jag skulle ge hennes pappa en kram och puss på kinden från henne, idag.
Och det tänker jag såklart göra  :-)

En kvart senare kom telefonsamtalet jag väntat på. Bovärden här där jag bor, ringde efter ök igår.
Jag hade inte hunnit somna om sen smset men att sätta sig upp, harkla sig lite och förbereda sig för att prata utan att låta alldeles för "tagen på sängen" tog sin lilla tid så många signaler gick innan jag svarade.

Eller signaler å signaler förresten....min telefon spelar Svansjön när det ringer....I like!!!

Nåväl bovärden sa att jag hade något jag ville prata om och undrade vad det var.

Och det är nu det svåra börjar. Det svåra att förklara. Jag ska göra ett försök....

Alla hör vi väl våra grannar ibland, ja om man bor i flerfamiljshus alltså. Och jag de senaste månaderna börjat höra ljud från lägenheten intill. Jag vet inte vem som bor där för den tillhör porten bredvid som som jag skrev nyligen så har man inte tillträde till andra portar än ens egen. Jag har aldrig sett människan ens.

Men ljuden då.....jo det är högljuda kvävda gråt och skrik, gnyenden. Första gången trodde jag att någon bara grät. Sen återkom ljuden och jag la t.o.m örat mot väggen och då hör det tydligare. Fast ibland behöver jag inte ens det för det ekar i mitt vardagsrum ändå.

Genom uteslutningsmetoden så har jag förstått att det är "sexljud" det handlar om. Det obehagliga är att jag inte vet om denna kvinna frivilligt deltar eller om det är en film eller om det är en sadistisk lek.

Och det spelar ingen roll om det är dag eller natt, vardag eller helg. De återkommer hela tiden. Det är helt ok för mig om det nu sitter en man där bakom min vägg och ser på porrfilm. Det störs jag inte av. Det märkliga är bara att jag ALDRIG hör något annat tvprogram eller filmljud. ALDRIG....så att det är teven känns inte helt rätt.

Det som jag inte känner är ok är att jag inte vet om kvinnan frivilligt deltar. För de ljud och skrik hon utstöter och som ALLTID avslutas med högljudd och snyftande gråt...de känns inte normala. Jag hör hur folk går omkring där inne samtidigt.
Jag har sett vanlig porrfilm och detta är inte vanlig porrfilm om det nu är en film. I vanlig film är det alltid nån slags utländsk dialog och musik. Och det finns inte tillstymmelse till det i det som hörs inifrån grannen.

Igår när jag sitter vid datorn i rummet intill vardagsrummet, jag har musik på och då sätter det igång. Jag stänger av musiken och det låter som om någon är i vardagsrummet. men det kommer alltså från grannen. Kvinnan skriker och gråter. Det är kvävda rop som om munnen var förbunden och hon snyftar och gråter.

Jag går ut i rummet och då får jag nog och ringer till Svenska bostäder. Berättar som det är och säger att jag inte vet vad jag ska göra. Säger att jag kan inte ignorera det om det skulle vara så att en människa därinne hålls mot sin vilja eller får utstå detta mot sin vilja.
När människor ligger med varandra så brukar det låta annoslunda. Även om det är en våldsam lek. Man brukar höra positiva ljud på slutet. Att gråta skrikandes och snyfta högljutt låter inte positivt.

Jag har funderat på att ringa polisen och spela "dum". Säga att det låter som om någon blir misshandlad så att de får gå in och i bästa fall hittar de en ensam kille framför teven med byxorna nere. Då vet jag iaf att ingen hålls och utsätts mot sin vilja vägg i vägg med mig.

Min bovärd skulle i alla fall vara lite extra vaksam och gå in i porten och lyssna själv nån gång varje dag. Han tackade för att jag ringt men jag tror inte att det händer nåt från deras sida. Det får nog bli polisen nästa gång.

Jag vet att de flesta tänker att det säkert inte är nåt men faktum är att bakom väggarna hemma hos "vanliga" människor pågår ibland de värsta sakerna. Och trafficing och kidnappning av kvinnor och barn från öst sker om inte dagligen, ändå ofta. Och dessutom så har vår granne tejpat aluminiumfolie över sina fönster och gardinerna är alltid fördragna. Bara det utgör ju en undran om vad man sysslar med därinne.

Nu ska jag andas lite och skaka av mig den obehagliga känslan. Kanske jag förresten ska ta tillfället i akt och prata med en polis idag.
Jag ska nämligen åka in till Kronobergshäktet....eller kontorsdelen. Huvudbyggnaden.

Mamma och jag har fått en timme av en grupp polisers tid. Att prata med dem och berätta om hur viktigt det första bemötandet är när de kommer med bud om anhörigs självmord.
Tack vare spes och min mammas möten med polisen så kommer Spes i Stockholms, visitkort ligga i varenda radiobil i Stockholm. Så att de kan lämna info om att vi finns direkt vid första mötet.

Dessa möten brukar uppskattas enormt av polispersonal. De får information och berättelser från oss som själva har drabbats av självmord. Vi får om och om igen på våra anhörigträffar, höra om hur illa polisen skötte det hela. Hur de inte tänkte på viktiga saker eller hur de inte förstod hur annorlunda ett självmordsdödsbud är mot ett annat dödsbud.

Nu har poliserna vi ska träffa, utbildning så det blir kanske inte tillfälle att tala om detta andra.

Dusch och frukost står härnäst på vad jag ska göra innan jag åker. Nyss ringde Magnus och frågade om han skulle hämta mig vid tunnelbanan i stan och köra upp mig till Polishuset, och det blev jag ju såklart jätteglad för.
Jag behöver minsta möjliga rörelse idag eftersom jag fortfarande är så dålig. Alla chanser till vila är välkomna och så får jag ju såklart några pussar som stärker också  :-)

Ha en bra dag alla Ni!

Ser ut att kunna bli en stund i solen idag med. Får dock vänta lite till så att balkongen hinner värmas upp. Sen kan jag linda in mig i filten och luta mig tillbaka.

Jag gör inte många knop idag. Orkade dock bre mig en smörgås och äta. Annars är att värma te i micron det mest ansträngande jag orkat den senaste tiden. I matlagningsväg alltså.

Och klätt på mig har jag gjort med. Visserligen bara hobbybyxor och raggsockar å långärmad tröja. Inte klädd för att gå ut eller ens öppna dörren om det skulle ringa på.
Och spegeln har jag inte ens tittat i. Apropå att det ringer på dörren. Jag minns inte senast det gjorde det, utan att jag visste och väntade det.

När man har låst port och bara brevbäraren och städaren går in så blir det inga oväntade besök.
Jo nu minns jag. Det var ju på nyårsnatten kl 01.00 när vi hade lagt oss. VEM i hela friden ringer på vår dörr???

Magnus drog rocken på sig och öppnade och vips så slinker en katt in. Det var inte katten som hade ringt på dörren utan en granne från andra porten. Vi pratar ibland och han kan egentligen inte gå in i vår port för alla är specifikt låsta. Han hade nog gått genom källaren.
Men att han stod där nere i trappan det var märkligt. För i samma stund som katten slank in så sa han till Magnus att här är eran katt.

Vi har ingen katt!!!!  Magnus är ruskigt allergisk mot katter. Och katten var livrädd och sprang och gömde sig.
Magnus efter och så utbröt ett "slagsmål" i hallen. Katten skrek och Magnus svor. Till slut fick han ut katten och grannen glodde fåraktigt.
Vi vet INTE varför han fått för sig att det var vår katt eller var han hade hittat den.

Så slutligen kommer Magnus tillbaka till sovrummet. Blödande armar. Katten hade ju både bitit och rivit honom och det rann verkligen blod.
Och viking som Magnus är så hämtade han en handspritsflaska och duchade armarna....ja han svor då med.....sen plåster på för att inte fläcka lakanen.

Så nyårsaftonsnatten var senaste gången någon oväntat ringde på vår dörr. Katten eller grannen har vi inte sett sen dess.

Och det gör mig faktiskt ingenting.

Men av nån anledning så har jag börjat vänta på brevbäraren. Det är lite drygt en månad sen jag sände in mitt manus och enligt info på förlagets hemsida så tar det ca två månader innan man får svar från dem. Och nu är jag inne på andra månaden och det pirrar lite i magen då och då.....särskilt när jag hör dunket från brevlådan och något landar på dörrmattan.

Jag ber och hoppas och håller tummarna om vartannat. Och då och då emellan så tvivlar jag starkt.....

Nätter och dagar avlöser varandra. En och en halv vecka har passerat sen jag satt vid tangentbordet och skrev här i.
Fler av dagarna har varit som ett töcken av trötthet och smärta. Andra har varit så bra att de svischat förbi för att jag har passat på att göra det jag inte kunnat då jag varit trött och haft ont.

De senaste dygnen har mitt brännande, stickande och nervsmärtande ansikte plågat mig. Det brukar inte hålla på så länge så jag får lätt en bekymmersrynka i pannan. Gillar inte att det inte går över.

Det värsta är när jag vaknar på morgonen och det första som jag känner är bara ont. Men tiden går ändå. Dagarna läggs till varandra och jag är här.

Idag har jag haft en väldigt bra dag, fast det har varit närapå outhärdligt ibland. Jag har känt en glädje och ett lugn inom mig som jag mått bra av.
Jag har suttit i solvärmen på balkongen och drömt om våren. Numera är våren och den första värmen min bästa tid. Jag kan vistas ute på min oas och må gott och njuta utan att min sjukdom blir sämre.
Jag kan t.o.m sola och bli lite brun så jag ser frisk ut. April och maj är bra månader på så vis. Om de inte är ovanligt varma såklart, för då är det lika illa som mitt i sommaren.

I alla fall så har min dag varit bra. Magnus gav mig frukost på sängen i morse. Jag var trött efter gårdagkvällen som jag tillbringade hos min vän Carina. Jag träffade några av hennes vänner som jag inte känner sen tidigare och det var så roligt och trevligt. Mat och vin och det blev senare än jag hade planerat. Men å andra sidan så kompenserar glädjen jag känner över kvällen, det jag måste betala idag.

Vi gjorde några ärenden sen mitt på dagen. Det var ju så fantastiskt skönt väder och Magnus handlade ingredienser till middagen "bakom min rygg". Han hade hittat ett nytt recept som han ville göra och han skickade ut mig från köket och kom sen ut och serverade en fantastiskt god middag efter Leif Mannerströms komponerande.

Vi har bara kopplat av och sett på tv under kvällen. En riktigt skön söndag.

Jag trodde att jag inte skulle ha några problem att somna ikväll, men där fick jag tji. Låg och tittade på Wallander, bläddrade i en inredningstidning i reklampauserna och så började mitt vänstra ben....eller ja en muskel i mitt vänsrta lår, att rytmiskt krampa.

Jag hade lite svårt att koppla av och gick istället upp. Att gå brukar hjälpa ibland när jag har kramper. Jag hamnade här vid datorn och nattens tystnad ger ro.

Häromdagen när jag låg i sängen. Vet inte om jag skulle sova eller om jag bara vilade, så låg jag i alla fall och tänkte på när jag var liten.

Tankarna flöt och så kom jag på att det var längesen man hörde någon säga något på hedersord. När jag var liten användes det ordet flitigt och det är 35-40 år sen som man vänner emellan lovade saker på sitt hedersord.

Jag vet inte om unga idag vet vad det betyder. Eller vad det betyder att ge någon sitt ord. Eller att ett handslag var lika med att man kunde lita på personen i fråga.

Heder och samvete. Jag och mina kompisar berättade hemlisar för varandra och försäkrade oss om att de skulle bevaras genom att säga
- Lovar du? på heders.

Och det gjorde man ju lovade och hedersordet visade ju att det var på riktigt och hemligheterna i tryggt förvar.

Ibland undrar jag om samvetet, den inre rösten har tystnat inuti många människor. Ett samvete "säger ju till" när man är på väg att göra något som inte är rätt, något som kan vara helt galet, något som kan såra någon och samvetet ska ju på nåt sätt leda en. Eller!?

För mig är det så i alla fall. Jag varken kan eller vill ljuga för människor. Okända eller inte. Jag kan inte hoppa på någon jag inte vet något om och klandra den för de valen den har gjort eller kritisera tankar och agerande.

Jag tycker inte och känner inte att jag måste ventilera alla mina åsikter i tid och otid. Jag anser inte att jag gagnar någon om jag tycker att jag måste kritisera någon för att den lever ett liv som jag själv inte skulle välja att leva.

Eftersom jag är intresserad av människor så läser jag en del bloggar. Inte slaviskt varje dag, men jag läser och det behöver inte vara nån särskild blogg med särskilt innehåll. Men har man börjat läsa det en person skriver så vill man liksom ha fortsättningen.

Och jag har märkt att människor är hemska. Ja fruktansvärt hemskt elaka i sina kommentarer.
Att en person väljer att skriva ger inte per automatik okända människor rätten att ibland rent av skapa en lynchstämning i kommentarsfälten.
Vuxna människor MÅSTE hävda sig och skriva folk på näsan. De drar sig inte för att öppet och helst anonymt tala om hur illa de tycker om bloggaren och dennes liv och val. Man går till rena personangrepp och stämningen kan vara hatisk.
Och alla tycker sig äga rätten att göra det och om någon ifrågasätter detta så hänvisar man till tryckfrihetslagen eller yttrandefriheten.

Jag läser ett barns blogg. Ja hon är bara 15 år och har pga olika anledningar kommit att må väldigt dåligt. Eftersom hon är ett barn och dessutom har bokstavsdiagnoser, så saknar hon iblande det där omdömet man tillskansar sig som vuxen. Därför har hon ofta skrivit väldigt utlämnande saker och hon har definitivt inte förstått vilka konsekvenser detta skulle komma att få.

Och denna flicka har av bloggläsarna hetsats och mobbats och man har tom skrivit rakt ut att hon ska gå och ta livet av sig, att man hatar henne, att man tycker att hon är ful och inte borde få leva.

Bloggportalen agerade inte. Hon fortsatte sponsras. Det blev ett krig på hennes blogg. Människor som hatade mot människor som brydde sig och som ville hjälpa flickan och som uppmanade henne att söka hjälp på riktigt.

Hon fick hjälp och socialen omhändertog henne. Idag bor hon på behandlingshem och får hjälp med bearbetning och stöd så att hon ska kunna flytta hem till sin mamma igen och återfå vårdnaden om sin dotter. Ja för hon har en ettårig flicka.

Jag har även jag skrivit kommentarer i den här flickans blogg. Jag har försökt göra vad jag kan genom att få de värsta att förstå hur illa de gör genom att skriva sina kommentarer. Men vet ni att ingen bryr sig. De hävdar ännu starkare att de har sin yttrandefrihet och att hon får skylla sig själv.

Ett samvete hindrar en ofta från att öga mot öga med en annan människa, säga elaka saker.
Men samvetet har inte en chans mot internet och skyddet man har bakom sin skärm.

Jag förstod att de som var värst mot den här flickan, själva var barn och ungdomar. Men jag har även läst bloggar där vuxna människor är lika hemska.
Människor som öppet spyr ut sin galla utan någon som helst tanke på hur mottagaren kan känna. Istället säger man, skyll dig själv som har en blogg.

Samvete, hedersord och betydelsen av att ta i hand på något....känns som ord och handlingar som inte längre betyder något.

Efter gårdagens syltolycka så gick det bara utför....

Och med det menar jag att allt för ur mina händer. Jag lyckades tappa både smör och jäst på mattan och fläcka den ännu mer. Magnus skulle baka och jag "assisterade" men fick mest torka golv istället.

Och värre blev det. Kopplingen mellan händer och hjärna ja egentligen mellan hela kroppen och hjärnan, den fungerade skitdåligt. Tankar och handlingar fungerade inte. Vad jag än skulle göra så fumlade jag, blev stående mitt i ett steg och fattade inte vad det var jag var på väg att göra. Jag la saker fel, stötte i och pratade "baklänges" sa konstiga ord och svarade fel på saker som Magnus sa.

Försökte se på tv och det brann duktigt i huvudet när han pratade med mig samtidigt som jag försökte förstå vad det var jag tittade på.

Till slut så skrek kroppen och hela mitt inre av smärta av alla ljud och allt ljus. Jag tålde inte att Magnus rörde vid mig. Gjorde så ont så ont. Jag tålde inte att hans röst, att han talade med mig, inte ens att han viskade. Ljudet skar genom min kropp och huvudet kändes som om det skulle sprängas.

Bara mörker och tystnad omkring mig, inga rörelser från hans kropp i sängen bredvid min, gav mig lindring i kaoset som rasade i huvudet och från smärtan som for som elektriska stötar genom kroppen.

Det är fan också att det ska bli så här. Och varför kan man ju undra.

Trötthet är orsaken och FÖRKYLNING!

Förutom vanliga symptom som snuva, hosta, feber och kanske halsont.....så blir det alltså såhär för mig. Dessutom så får jag svårt att gå. Hur många andra känner ni som inte kan gå då de blir förkylda?

Självklart försvinner inte förmågan helt. Jag spetsade till det.

Det som händer är att förkylningen orsakar ofta en tempraturhöjning i kroppen och eftersom jag är så otroligt värmekänslig så räcker den lilla förhöjningen, även om det inte är feber, till att "slå undan fötterna" på mig.

Jag blir så svag och så mycket tröttare och slås ut av utmattning betydligt snabbare än annars. Att försöka dammsuga - ja jag försökte i förrgår för jag snubblade på dammråttorna i köket - det fick mina ben att helt vika sig.
Tog mig knappt till sängen efteråt. Och då hade jag bara slagit på dammsugaren, som stod framme, med ena foten. Jag hakade loss slang och rör från fästet, behövde alltså inte ens böja mig ner. Och så höll jag i handtaget och drog slangen fram och tillbaka över golvet. Sakta sakta..... och så tog jag ett steg framåt och då veks benen under mig.

Jag är ordentligt less nu. Idag har jag gått från att vakna och känna mig ok. Utvilad efter natten. Till att känna hur jag blir tröttare och tröttare och hur toleransen mot ljud och ljus minskar succesivt.

När jag sitter vid datorn så blir allt en fummel och jag stirrar oförstående på skärmen. Att skriva nu tar tid. Jag läser allt jag skrivit ord för ord och rättar alla stavfel som blir.
Och det blir många. Efter varje mening måste jag skaka mina armar och räta ut fingrarna på vänsterhanden för de är i kramp.
Jag måste tvinga mig att andas lungt, fokusera på min andning. Slappna av och liksom nollställa allt omkring mig. Jag måste vara i en bubbla och stänga allt annat ute.

Det går som ni ser eftersom ni ju läser det jag åstadkommit i skrift trots att det är så pass illa just nu.

Men nu avslutar jag, går till min säng och drar täcket över huvudet.