Nu när jag är på kortisonkur så är ingenting sig likt. Jag satt och väntade på den väntade sidoeffekten som är vanligast, att bli speedad och stressad i kroppen. Tyckte jag var som vanligt hela dagen förutom magpaj.
Men till natten fick jag svar på tal. Klarvaken, tokvaken och det gick inte att koppla av i sängen och komma till ro. Hur trött jag än kände mig så NO SLEEP.
Först efter fyra på morgonen lyckades jag somna och vaknade två timmar senare. Magnus tvingade med milt våld tillbaka mig och jag sov ytterligare nån timme. Nu är magen fylld med ny dos kortison och duracellkaninen som inte kommer nånvart sitter med uppspärrade ögon och hjärnan går på högvarv.
Men när man är vaken om natten hinner man tänka och skriva en hel del även om det för tillfället tar tid att plita ner orden.
Min gårdagkväll slutade med ett svårt tillstånd i en kropp som fullständigt ballade ur. Spagettiben som inte kunde gå eller stå själv, fick bäras/släpas till toa och tillbaka till sängen.
Kroppen var helt tömd på energi och att sträcka upp en arm för att släcka lampan, fanns inte på kartan. Det är en märklig känsla det där att ens kropp inte lyder ens vilja. Att man helt enkelt inte kan styra sina lemmar. Bara att vrida på huvudet och ändra läge i sängen kostar som ett maraton. Och det utan att överdriva.
Eftersom jag ovanpå detta fick kramper så blev det stesolid och jag hoppades ju kunna somna på det och kroppen svarade som den brukar.....i 30 minuter ungefär....innan stesoliden tydligen insåg att den fick se sig besegrad av kortisonet. Och det var då jag insåg att nattsömnen skulle utebli.
Och det är då det kommer till mig, det här att följa motståndets minsta lag för att göra det så enkelt som möjligt för mig.
Det handlar inte så mycket om det fysiska utan mest om det mentala och min attityd till den situation som råder.
Jag har ju under resans gång lärt att jag inte har något som helst vinning i att kämpa emot. Jag vinner ingenting på att slåss mot något som jag aldrig kan besegra bara för att min hjärna envisas med att vilja härska och besegra mina svårigheter. I de stunderna åsamkar min hjärna mig stora otjänster och gör allt annat än gott för mig som individ och kännande person.
Det som är det primära i såna situationer är att omprogramera tankarna till att hjälpa istället för att stjälpa.
Det handlar återigen om acceptans. Insikt och vetskap om att det inte spelar någon som helst roll hur mycket jag vill, när det inte går. Jag måste välja mina slag och strida där jag vet att jag har en chans att förändra.
Och den möjlighet som jag alltid har är att fårhålla mig annorlunda till hur jag mår, annorlunda än den första instinkten som är att kämpa emot.
En människa kan aldrig få ett annat resultat om hen gör samma sak gång på gång men ändå i sin "dumhet" förväntar sig något annat. Man behöver ju aktiva tankar och handlingar för att förändra. Jag har arbetat hårt på att i dessa situationer "go with the flow" så att säga.
Acceptera och följa motståndets minsta lag och inte göra livet surt för mig själv genom att utkämpa en stid som är dömd att misslyckas eftersom den aldrig ger mig det jag eftersträvar. En frisk kropp och ett vanlig liv som det var innan.
Jag får aldrig det, så att ideligen sitta och önska det, kämpa emot och vilja allt annat än att lära känna detta nya är kort och gott handlingar mot en själv som inte är särskilt omtänksamma och hälsofrämjande.
Den enda vägen till bättring på snabbast möjliga sätt är acceptans och att följa motståndets minsta lag. Jag har varit urbota trött på att vara sjuk, på att må så här. Jag har förbannat livet som kastat detta i ansiktet på mig. Jag har övervägt att ta mitt liv och jag har vaknat varje morgon och plockat upp vapnen, beredd att strida.
Till ingen nytta alls. Det enda som jag fått ut av detta är ett sorgset, ledsamt och smärtsamt liv på ALLA plan. Istället för att sträva efter att smärtan får hålla sig till kroppen. Min själ får sjukdomen inte komma åt och förgöra.
Men det var då, innan jag började använda skallen på för mig rätt sätt. Jag kan snabbt idag, som att jag var lärd och programerad, se över min primära situation. Vad jag kan och inte kan göra. Och då utföra detta och sen inte ägna tiden åt en massa suck, stön och tycka synd om mig själv. Omlärningen och omprogrammeringen har jag stått för själv men med mycket god hjälp av min vän, mentor och guru Stephen.
Naturligtvis blir jag ledsen och besviken och gråter ibland. Naturligtvis känner jag att det är ett jäkla skit att saker jag bestämt och sett fram emot, måste avbokas. Och naturligtvis så är jag trött på att vara trött och se alla mina planer läggas på hyllan. Men jag väljer ändå att förhålla mig till det så som det gör mig mest gott och gynnar min kropp och själ.
Och det är genom att tänka goda tankar när jag måste vila. Jag låter inga negativa tankar nå mig och förstöra. Jag bestämmer mig för att vara aktivt tacksam när det vissa gånger känns som värst. Då går jag igenom allt fint jag har. Jag lyfter fram saker som kunde vara mycket värre och jag ser till att få perspektiv och distans till mig själv. Mitt liv är för kort och för meningsfullt för att jag ska fylla det med ältande och missnöje. Även fast jag inte kan göra mig själv frisk så kan jag tänka friskt och sunt och på det viset ge mig livskvalitet.
Jag har slutat gråta över det jag har mist. Jag känner glädje och tacksamhet över allt som jag har fått i livet och som jag kunnat uppleva innan jag blev sjuk. Jag går ofta till mitt minnesalbum och bläddrar i tankarna och ser tillbaka med glädje. Jag måste vara här och nu och i framtiden. Jag är som personlighet en benägenhet att vara mycket sentimental och nostalgisk. Inga dåliga egenskaper tycker jag. Men jag fastnar inte där och sörjer. Mitt sorgearbete har jag gjort och det tog sina år.
Men det var nödvändigt för att kunna släppa det livet jag hade och kunna skapa mig de bästa förutsättningar jag kan nu, för att må bra.
Jag talar ofta om lycka och för många är det en floskel och ett ganska så provocerande ord. Ändå så är det något som alla har i bakhuvudet och vill uppleva. Förväntningarna på vad lycka är, är mycket stora och besvikelsen är ännu större när man inte får det man förväntat sig eller anser sig ha rätt till.
Men du.....Du är din egen lyckas smed och det är dina tankar som tar dig till det tillstånd du vill. För lycka är just bara ett tillstånd av en inre frid. En förmåga att kunna känna sig tillfreds och nöjd även fast omständigheterna är svåra.
Lyckan är inte materiell, en frisk kropp, avsaknad av sorg och smärta. Lycka är att kunna må bra och se sin potential även fast oddsen är emot en och fast man fått mer att hantera än någon önskat.
Jag påstår att dagens människa är för fokuserad på att alla bitar måste vara kompletta innan lycka kan uppstå. Vi strävar efter perfektion och efter att ha precis allt i lagom dos. Strävan är så stark att vi inte ser att första steget mot total lycka och harmoni är förmågan att se det vi har omkring oss och som är bra. Kanske inte perfekt men alla har något som är bra och när man förstår vidden av att uppskatta istället för att sörja, så är det då som lyckan gör entré i livet.
Jag har en svår tid nu med ett nytt skov som fullständigt vänt upp och ner på min tillvaro med smärtor, utmattning, att inte kunna klara mig själv igen. Var dag är en ny kamp att ta sig igenom och den tröttar ut mig. Men jag gör bara det jag absolut orkar, NÄR jag orkar. Jag ägnar INTE tid åt ältande och att förbanna livet. Jag ser över mina möjligheter och vilka som kan bereda mig glädje nu när jag har mycket begränsad rörlighet och svårigheter att se.
Jag har fått avboka alla planer för nu och framåt till jul. Jag måste ha alla dagar fria från måsten och stress som kan stjälpa allt. Och julen den får i år bli som den blir. Jag får ta hjälp med det jag annars brukar sköta och jag får prioritera så att jag får det jag mår bäst av.
Jag har varit outgrundligt ledsen över detta skov som kastade mig tillbaka in i helvetet. Och jag var ledsen så länge som jag behövde, ett par dygn, sen kände jag att min sorg bara drev mig längre och längre bort från det jag vill känna. Att jag mår bra och styr över mitt liv.
Då var det bara att spotta i nävarna, be till gudarna om att åter leda tacksamheten till mig och hjälpa mig att hitta tillbaka till mitt positiva livsval.
Jag tycker detta är långt ifrån roligt och jag lider samma kroppsliga kval som alla andra som hamnar här. Men det är inte det som drabbar mig, som formar mig som person. Utan det är hur jag hanterar det, som gör mig till vad jag är och vill vara.
Det här med stress och måsten än viktigt för mig att eliminera eftersom jag pga livets alla trauman har en ökad stresskänslighet. Och när det är illa, så slås allt förnuft ut och strassen leder mig in i ett tillstånd som bara är förgörande och där herr ångest åter kan slå klorna i mig. Det är bara stress som kan ha en sån negativ inverkan på min hjärna att jag tappar fokus.
Det är mänskligt och naturligt när man levt långvarigt med psykiska och fysiska trauman och kriser. Stress är min akilleshäl och jag behöver noga passa mig för den.
Det finns ingenting i livet som jag måste annat än att må bra och det är min plikt gentemot min familj att ta hand om mig på bästa sätt. Jag sätter inte livet på spel för måsten som inte handlar om liv eller död. Jag stressar inte för att det är hippt att tala om hur mycket man har att göra eftersom det betyder att man finns och är. Jag klagar sällan eftersom det är upp till mig att förändra det jag inte trivs med och om jag inte förändrar själv så kan jag hålla klaffen. Alla mina val i livet har tagit mig hit, till den plats jag är på idag. Och om jag överlåter åt andra att styra, ja då får jag väl vara nöjd med det då. Jag ägnar inte tid åt att uppröra mig åt det jag inte kan påverka. Jag har bara nuet och här vill jag må så bra som möjligt.
Mitt liv är viktigt och värdefullt och jag vill leva det, oavsett vad jag fått att deala med. Och jag vill vara lycklig och väljer därför lyckan som en ständig följeslagare.
Tack för nu, eller i natt då detta är skrivet.
Nu ska pillren i magen få sällskap av frukost så kommer det kurra lite mindre.
