i huvudet på en finnpajsar jänta

å däri finns det mycket att rota i - glädje & skratt - sorg & gråt - allvarligt och lättsamt! Törs du öppna å kika in?

facebook

Publicerad 2015-01-29 22:47:57 i Allmänt,

Jag har funderat mycket de senaste dagarna. Och anledningen är några rader som en av mina facebookvänner skrev i en kommentar på ett inlägg jag hade gjort.
Hon skrev att hon saknade feedback från mig, att jag mycket sällan skrev kommentarer på hennes inlägg.
 
Jag kunde inte säga emot. Jag kunde bara säga att hon säkert inte är ensam bland mina vänner att tycka/känna så. Jag har varit enormt aktiv när det gäller att skriva, uppdatera, kommentera och nätverka på facebook.
Det har varit en ventil och ett sätt för mig att känna tillhörighet i ett sammanhang. 
Jag möter vänner och träffar nya människor. Hamnar i intressanta diskussioner och jag hittar människor som är som mig genom att vara med i olika grupper.
 
Jag var sjuk och utan arbete och sysselsättning i flera år innan facebook. Det var en tyst och ensam tid. Sen kom facebook och jag kunde vara med och umgås med folk fast jag var hemma. Och det är alldeles fantastiskt underbart att inte känna ensamhet. Det är underbart att få se in i mina vänners vardag. Få uppdateringar från min familj och mina barn. Det är fantastiskt att följa min systers liv i Amerika och på distans känna att jag ändå kan vara moster.
 
Men för egen del så känner jag mig rätt så mätt. Jag loggar fortfarande in på facebook varje dag, kollar lite men skrollar sällan bakåt för att se vad som hänt under dagen. Jag läser vänners inlägg, gillar ibland, kommenterar ibland. Att jag inte gör det kan alltså både betyda att jag har läst och att jag inte har sett och läst.
Och det är ungefär så jag tänker om de inlägg som jag själv gör. Jag utgår från att somliga ser och somliga ser inte.
Jag vet att mättnadskänslan infann och rotade sig rejält när jag i höstas fick nya skovet och inflammationen på  synnerven och inte kunde se ordentligt. Och jag klarade inte att läsa, varken tidningar, böcker eller text på datorn. Jag skrev ganska många blogginlägg då. Jag prioriterade det då jag visste att många undrade hur det gick för mig och oroade sig. Så jag la tid, det tog timmar att skriva, på att blogga.
 
Jag har varit oerhört trött och väldigt okoordinerad den här tiden och jag har inte orkat ens tänka på facebook ibland och då smyger sig det dåliga samvetet in.
 
Ja för hur konstigt det än låter så känns det som om jag borde vara mer aktiv. För det har jag ju varit. Samtidigt som det är så oerhört skönt att inte vara det. Det är skönt att plingen inte duggar tätt. För ju mer aktiv man är desto fler aviseringar och pling i telefon och dator. 
Jag har väldigt lätt för att bli sittande vid datorn. Jag har ju liksom inget annat jag måste. Och vissa dagar orkar jag inget annat än att sitta. Och jag tycker inte om hur det har blivit. Inget blir av sig själv och jag har själv bidragit till att känna så här nu, pga att facebook har haft så stor roll i min vardag.
 
Vi vuxna talar ofta om ungdomarna och deras avskärmning från yttervärlden, som de skapar genom att sitta framför en skärm. Men vi då....vi som inte växt upp i dataåldern. Vi fullkomligen häpnas av allt och vi blir fast. Vi får en nymodighet presenterad för oss och vi sväljer allt med hull och hår. 
 
Jag har som sagt funderat mycket kring detta  och vad människor förväntar sig att få ut av facebook och de människor som finns där, vad syftet är att ha ett konto och vad man själv ger. 
Många är de som jag blivit vän med men som också har plockats bort då jag gjort regelbundna rensningar i vänlistan. Det är folk som först visat sig verka trevliga men sen visat sig vara tvärtom. Människor som aldrig gör egna inlägg eller människor som tapetserar väggen med inlägg som på ett eller annat sätt inte är vad jag vill läsa så snart jag loggar in. På facebook kan man få vänner för livet men lika gärna så kan man se varann på skärmen i åratal utan att veta ett dugg om varandra. 
 
På facebook anser sig folk äga rättigheten att kritisera en person öppet. Gå in i en diskussion mellan två människor. Vädra alla sina åsikter när som helst och hur ofta som helst. Man tar sig friheter som man aldrig skulle göra i en busskö där en samling människor står och väntar samtidigt och där några talar med varandra.
 
Lika fantastiskt som det kan vara att nätverka, lika hemskt kan det vara att se hur vidrigt människor kan bete sig mot varandra.
 
Jag har många vänner på facebook. Det är en blandning av vänner som jag hade innan, som jag fått under tiden och som jag aldrig har träffat och så är det vänner som jag har börjat umgås med på riktigt tack vare facebook.
Jag förväntar mig inget särskilt av dem. De är mina vänner på olika sätt och jag känner dem i olika sammanhang. Med somliga har jag nära samtal och med andra så är det ytligt. 
 
Jag vet att till flera av dem så skulle jag kunna lyfta luren och be om hjälp. Och det gör jag med. Medans jag inte skulle göra det till andra eftersom det inte är på den nivån. 
 
Eftersom jag själv inte ser facebook som universums centrum så bekommer det mig inte så mycket att mina vänners inlägg och kommentarer kommer och går mer eller mindre frekvent under åren. Jag tänker att alla har vi vårt och vi använder detta forum på olika sätt. Och använder det när det passar och fungerar. Ibland i vissa grupper så behöver man nästan skriva att man sover om nätterna eftersom folk blir upprörda om svar och kommentarer dröjer. 
 
Folk, naturligtvis inte folk jag känner, kan bli arga om man inte är kontaktbar under en kväll. Men att tänka så långt att man kan vara upptagen med att umgås med människor på riktigt eller med sina barn, man kan vara sjuk eller arbeta och därför inte kunna vara tillgänglig 24/7, ja det ligger långt borta ibland.
 
I allas telefoner finns ju facebook och telefonen har man med sig och då ska man ju också svara, är den allmänna uppfattningen som många har.  
 
Jag är ledsen om mina vänner inte tycker att jag ger feedback eller gillar och kommenterar deras inlägg. Jag ignorerar ingen med vilje eller för att det är ointressant. Jag är bara inte online lika mycket längre och även om jag känner dåligt samvete över det ibland så tyar jag inte mer än detta just nu.
 
Och jag är enormt tacksam över att mina vänner kommenterar och svarar på det jag skriver, när jag skriver. Jag vet att det man ger det får man också tillbaka och är man inte aktiv, nä då händer det inte så mycket på ens egen sida heller. Jag har fått och får fortfarande så enormt mycket stöd och känner glädje från mina vänner. Det tar jag inte för givet. 
 
Jag har dragit mig tillbaka och kanske jag får kraft och energi att återigen kasta mig in i facebooks underbara märkliga värld med samma intensitet som förr....eller så får jag det inte. Kanske stannar det här...
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Omvänd

Publicerad 2015-01-22 10:20:40 i Allmänt,

Det går väldigt bra att bota ilska med våfflor, sylt och grädde. Och det bästa är att effekten sitter i länge. Det är bra medicin.
 
För att efter igår ha varit arg som ett bi så är jag idag glad som en lärka. Våfflorna gjorde så att förutom att ge tröst så fick de mina ögon att se roliga saker istället för dysterhet och mitt hjärta sjunger istället för suckar.
 
Det är tur att man kan kurera sig med det man har hemma i skafferiet. 
 
Idag har jag energi. Hur långt den håller vet jag inte än men eftersom jag sovit mycket bra och många timmar i natt så är kroppen utsövd. Och den energin som behövs för gott mod, och som kommer inifrån, ja den fixade ju våfflorna  ;-)  Jag är rustad för en bra dag.
 
Jag är entusiastisk, ser möjligheterna istället för att stupa mentalt vid varje sak som behöver göras här hemma. 
Det kan ju förstås ha bidragit att jag igår gnällde, kräktes och bara vräkte ur mig all frustration. Och jag fick gehör och medhåll i allt. Magnus tyckte också som jag och helt plötsligt fann vi oss sitta och göra en plan för hur vi ska gå tillväga för att nå det vi bägge vill.  
 
Det finns säkert de som tycker att det kan inte vara hela världen att man behöver städa då och då, för det måste ju alla göra. Men jo, just nu är det "hela världen".  För att försöka förklara lite närmare så har jag varit (och är) en samlare och sparare av saker. Jag är nostalgiker och tycker om sånt som väcker fina minnen. Och jag har alltid haft utrymme och kunnat ha de saker, pryttlar och ting som jag ansett mig behövt. Men så har jag också varit frisk. I kroppen alltså!
 
Jag har orkat ta storstädningar, jag har inte haft problem med att på ett par timmar organisera upp vad som har blivit rörigt. Det finns inte på kartan idag att yra fram som en vind och plocka, städa och organisera det som tog en halv dag, för det tar en hel vecka idag. Och det kräver massor av energi.
 
Jag har i flera år nu, bantat ner min arsenal av bra-att-ha-saker. Jag kan numera kasta, sälja eller ge bort sånt som jag förr höll kärt. Och det är en befrielse. Nu ska jag inte måla upp en bild för ert inre om att jag är som människorna på tv. De som deltar i programmet Rent hus, och som är maniska samlare. O nej, så illa är det inte. Jag gillar bara vackra, udda och fina saker som jag behöver eller kanske kan komma att behöva i framtiden.
 
Men det håller alltså inte längre. Jag måste gå hårdare fram och rensa och röja ännu mer. Göra mig av med sånt som kanske kan tänkas behövas någon gång långt in i framtiden om jag plötsligt skulle få lust att.......
 
Jag måste se till att var sak i mitt hem har sin alldeles särskilda bestämda plats och att alla (två) som bor här vet var den platsen är. För jag kom på att jag upprepar mitt beteende dag efter dag år ut och år in. Jag röjer och rensar och blir aldrig klar. Så mycket av min energi läggs på att göra om samma sak som jag redan gjort hundra gånger. 
 
Nu ska jag inte påstå att det enda jag gör är att städa och att det aldrig blir bättre. För det låter ju nästan sjukt. Och mitt hem ser inte alltid ut som en rövarkula utan är oftast städat och rent. Men när situationen är som den är för mig, att jag i perioder är så dålig att jag inte ens kan laga något åt mig att äta, än mindre sköta hemmet så rasar det snabbt.
 
Men nu är alltså planer smidda och det känns gott. Jag skyndar långsamt och tar en sak i taget. Och det viktigaste är att jag inte är arg eller känner hopplöshet utan istället är glad  :-)  
 
 
 
 

dumma mig

Publicerad 2015-01-21 13:21:36 i Allmänt,

Hur många gånger ska man behöva upprepa samma misstag innan man kan tillskansa sig epiteten "dum i huvudet, mer än lovligt korkad"  osv...
 
Sitter nu i soffan och konstaterar att jag troligtvis aldrig lär mig.
 
Ta det lugnt säger man. Vila och hämta krafter. För mig är inte vila att torka av diskbänken, gå en runda i hemmet och lägga lite saker tillrätta, vika ihop en filt och öppna kylen för att hoppas att nåt färdiglagad uppenbarar sig där inne.
 
För mig betyder vila just nu att jag sitter blick stilla och stirrar in i väggen alt blundar. Eller att jag ligger på rygg i sängen och tittar i taket alt blundar.
 
Önskan, viljan, förhoppningen och längtan efter att klara av att göra något åt det jag behöver här hemma. Nämligen rensa lite bland saker som senaste tiden bara släppts på närmast tomma lediga plats eller kastats in i klädkammaren, den önskan ska banne mig uppenbarligen I N T E bli uppfylld.
 
Detta är saker som är överkurs för Magnus. Han är bra på mycket men dit hör inte plocka, rensa, organisera och ställa saker på dess rätta plats. Det hänger alltså på mig och jag tycker om att göra detta. 
 
Jag vet att mina vänner och andra i välmening säger att jag inte ska bry mig om att hemmet förfaller och att det är stökigt, eftersom min hälsa är viktigast.
Men hur många veckor av stillasittande kan en människa tåla?
 
Kämparglöden och de positiva känslorna stärks inte i samma takt som hemmet dammar igen och som man får gå i snitslad bana mellan saker som ska kastas och plockas undan.
 
Trot eller ej men det tenderar faktiskt att kännas värre inombords. Att vara missunsam, grinig och att tycka synd om mig själv hör inte till min personlighet och är inte en sysselsättning som jag brukar ägna mig åt.
 
Men situationen promenerar på mina nerver. Jag klättrar på väggarna trots att jag inte rör mig ur fläcken. I vanliga fall brukar kvällarna kännas bättre då Magnus kommer hem. Men nu sen dryga veckan så har han värsta infektionen i ögat. Det plågar honom svårt med svåra smärtor att att knappast kunna se. Dessutom så har han gikt och de smärtorna finns inte ens nån liknelse till. Han orkar knappt gå. Och eftersom han stiger upp fem varje dag så är han rätt trött då han landar efter jobbet.
 
Och att få nån som helst glädje av honom just nu är lika fruktsamt som att försöka klämma det ur en sten. Naturligtvis missunnar jag honom inte att vara sjuk och jag förstår väl att han är trött. Men alltihop sammantaget gör att "happy daysen" inte utsepar sig hos mig just nu.
 
Jag är mest bara arg eftersom allt jag försöker göra, däckar mig och gör mig ännu sämre.  
 
Jag har varit tålmodig, har anpassat mig, spelat de kort jag fått, vält att vara positiv och jag tar mig igenom varje dag med gott mod, i så många år nu. Är inne på det åttonde året med en sjuk kropp. Nu tryter tålamodet rätt ordentligt sen en tid tillbaka. 
 
Jag känner mig inte alls som en god person som hanterar allt så himla bra och klämkäckt kämpar på.
Den här sidan är ful, mörk, skamfylld och får tårarna ständigt att rinna. Minsta motgång fyller ögonen och halsen värker av en hård klump. 
 
Wonderwoman ligger ordentligt nere för räkning
 
 
 
 
 
 
 

Förbannat också

Publicerad 2015-01-20 14:11:11 i Allmänt,

Hur trött kan en kropp egentligen vara?
 
Det tar sån tid att återhämta mig från skovet som bröt ut i början av november. Själva synnervsinflammationen har läkt bra. Jag har så gott som ingen dimsyn kvar. Det enda som är besvärligt är att när jag är ute i dagsljus eller inne i affärer så flimrar allt precis som i skenet av trasiga lysrörslampor.
Jag ser då dubbelt, blir ansträngd i ögonen och kan inte fokusera. Det är rätt jobbigt och kräver solglasögon då det flimrar som värst.
 
Värre är det med kroppen som sviker hela tiden. Att bara sitta upp och ner i soffan en fredagkväll, kolla på spåret och ha nåt gott i glaset gör att jag känner mig kanonfrisk och stark. Jag blir övertygad om att jag nu kan lägga den jobbiga tiden bakom mig.
 
Men så slås fötterna undan som när man drar bort en matta och jag faller. Det är när jag märker att det inte finns någon styrka eller uthållighet alls i kroppen. Jag blir utmattad så jag måste sitta eller ligga ner och vila efter att jag plockat ur ena korgen i diskmaskinen, efter att jag bäddat sängen, klätt på mig, duschat, lagat lite mat eller som nu när jag har gjort en veckokalender på en plåt på insidan av en skåplucka i köket.
 
Vi kom fram till att vi ville h en stor och tydlig kalender att skriva upp återkommande saker i som behöver göras och för att fullförlja alla bra idéer vi får. Magnus skaffade plåten, igår inköptes whiteboardpennor och idag började jag teja upp rutor.
Mätte och markerade, behövde alltså räkna, fokusera och använda skallen. Det sänkte kroppen så totalt att jag började må illa och mjölksyran rusade till varje muskel. Jag får även mjölkyra i min vänstra arm då jag går på plan mark. Och då hänger den bara helt rakt upp och ner och jag bär inget med den. Jag bara går och använder mina ben. Armen blir obrukbar och jag orkar inte lyfta eller bära något med den.
 
Men i alla fall, efter att jag mätt klart så sjönk jag ner i soffan. Och 45 minuter senare så kunde jag ställa mig igen, illamåendet hade lagt sig och jag kunde börja tejpa. Proceduren upprepade sig och illamåendet sköljde över och mjölksyran och kraftlösheten fick benen att vika sig.
 
Soffan igen och nu vilade jag i en timme. Sen tog jag pennan och började skriva veckodagar och det vi planerat. Var så nöjd och glad att jag missade varningssignalerna som larmade då jag tog upp skåpdörren och försökte hänga den på plats. Ville ju fota den och skicka kortet till Magnus så han fick se.
 
Det kunde ju bara sluta på ett sätt. Dörren ramlade ner och missade med nöd och näppe allt porslin som stod på bänken. Men luckan fick en skada i ena hörnet och allt mitt tejpande och skrivande  förstördes på ett ögonblick. Mina armar skakade av utmattning och hjärtat slog hårt eftersom jag blev rädd. Ville brista ut i gråt men hejdade mig eftersom det är helt jädra lönlöst att gråta över skiten och sin egen dumhet.
 
Jag är mest arg över att jag måste göra om allt. Men först få Magnus ta bort all tejp och all text och så får han tejpa om eländet.
 
Har i så många veckor varit helt orkeslös och inte gjort ett skapaned dugg. Man tappar sugen då minsta lilla får såna konsekvenser. Ändå vet jag ju att jag måste ta myrsteg och vänta ut återhämtningen. Jag vet ju att inget kan skyndas på. Men det är frustrerande att se hemmet förfalla och inte orka göra nåt åt det.
 
Men när folk frågar hur det är så säger jag ju att det är bra. Och det är ingen lögn för det är så himla mycket bättre. Och det tar tid och är svårt om inte omöjligt att förklara hur sakta det går och hur omfattande utslagningen av en kropp är. För vanligt folk som jobbat hårt ett tag så räcker det med vila några dagar och så kan man vara på igen. Här räcker inte veckor av vila och det lilla som byggts upp i form av energidepåer, det töms direkt när man tappar en förbannad skåplucka. 
 
Så dagens tillfredsställelse i form av att ha orkat vara lite aktiv och känt sig nöjd, vändes snabbt i att befinna sig på ruta ett igen. 
 
Jag är just nu fånge i min kropp. Den tillåter inga utsvävningar som att sköta hem, hushåll och hygien. Den tillåter mig inte göra något alls utan att jag får betala dyrt för det.
 
Och samtidigt ska jag hålla humöret uppe, vara glad och positiv så att folk i min närhet trivs med att vara där. Jag ska vara älsklig och kelig. Jag ska inte låta alla negativa och uppgivna tankar och känslor få ta plats.
 
Jo jag möter förståelse och jag får vara ledsen och arg. Och jag får utrymme att inte vara kelig. 
 
Men nu är jag trött på att möta motstånd i precis allt och vara fånge här och jag avskyr att behöva göra om saker. Göra samma arbete fler gånger. Men där har jag bara mig själv att skylla. Nu ska jag släpa mig till köket och göra en korvmacka.
 
 
 
 

definitionen av en bra dag

Publicerad 2015-01-16 12:42:40 i Allmänt,

Det är en bra dag när man har krafter att sköta sin hygien själv. När man klarar av att duscha och klä på sig efter en tid då man varit sämre en vanligt.
Det är också en bra dag när man orkar bereda sig något att äta.
 
Vad som är en bra dag ser olika ut för person till person och även från dag till dag. Det är en alldeles särskild känsla att klara av saker som är helt naturliga och som sker utan större eftertanke och ansträngning.
 
Alla dagar har sina egna utmaningar och jag får välja och vraka bland dem för att se vilka prioriteringar jag ska göra. Och det handlar varje dag om vad jag vill, behöver och måste klara av och orka. Det är viktigt att prioritera rätt när man endast har mellan två till max fyra timmar per dygn då man kan och klarar av att vara aktiv och göra något annat än att sitta eller ligga i soffa eller säng. 
 
Det är inte många timmar då en människas önskningar och göromål ska hinna utföras. Om jag håller mig inom denna tidsram så fungerar vardagen och livet ganska smärtfritt. Det är när jag går utanför och pressar mig genom att ha en kvällsaktivitet som innebär att åka hemifrån eller om jag väljer att ha en heldag utanför hemmet, som allt faller samman. Men man måste göra det också ibland eftersom det ger livskvalitet även om det ska  betalas tillbaka.
 
Och idag har jag alltså orkat duscha OCH klä på mig riktiga kläder istället för pyjamaskläder. Det känns som en bra start på helgen. Och jag ska verkligen försöka att gripa tag i ett halmstrå och ta mig tillbaka upp på banan igen. Det är inte roligt att vara ledsen och känna olust och jag vet att det hänger på mig att förändra läget, inte på någon annan.
 
 
 
 
 
 

...

Publicerad 2015-01-15 12:36:06 i Allmänt,

 
 
Det går inte särskilt fort att återfå energi, lust och entusiasm. Det går inte särskilt bra att finna motivation och känna sig glad just nu. Att välja ett positivt förhållningssätt kräver arbete och att hela tiden vara medveten om när negativa tankar och uppgivenhet smyger sig på en. Och då agera genom att rikta fokus på bra saker och på sånt som ger energi och glädje.
 
Men som sagt, det går inte särskilt bra nu. Jag är trött och den tillförsikt som jag kände för ett par veckor sen, kan jag inte finna inom mig just nu.
Jag kände ju att jag hade all tid i världen att vila, inga måsten och att det nya året började bra, stilla och lugnt.
 
Det är i och för sig inte konstigt att jag knäar och känner som jag gör. Jag har en arbetsam och jobbig period bakom mig och luften kan gå ur vem som helst. Och det är ju väl känt att det händer då allt plötsligt blir stilla omkring en.
 
Jag har varit trött länge, i flera år. Trötthet är min vardag pga MS. Och man kan bli väldigt trött på att vara trött. Men då måste man hitta strategier så att man inte går under. Och jag har skapat mig strateger i flera år och kan hantera tröttheten utan att bli nere och utan att den äter upp mig.
 
Men jag är trött på ett annat sätt nu. Jag är trött inom mig, i min själ liksom. Den vanliga tröttheten finns där fortfarande och är lika påtaglig som vanligt. Och ovanpå det så försöker jag alltså hitta tillbaka till den sinnesfrid och till den glädje som jag brukar känna.
 
Kort och gott kan jag väl säga att jag är ledsen. Jag gråter en del och jag väntar. Jag väntar på att det ska kännas annorlunda. Även fast jag vet att inget händer om man själv inte ser till att det händer. Men jag orkar inte klamra mig fast vid halmstrån just nu. Jag har inte krafter till det. 
 
Det betyder inte att jag ger upp eller att jag slutar kämpa (vad det nu betyder att kämpa) jag vet att jag snart orkar igen. Ingenting är beständigt, allt är i ständig förändring, så även jag.
 
Och tacka sjutton för att en människa blir trött ibland när det som redan är jobbigt, blir ännu svårare för att man blir sjukare. 
 
 
Och för mig är anledningen att det inte finns något annat alternativ än att fortsätta, för här och nu är livet och mitt liv ser ut så här även om jag inte önskade och planerade det. 
Jag ska bara vila lite och gråta lite innan jag reser mig igen.
 
 
 

Inte snyggt inredningsgrått utan fulgrått

Publicerad 2015-01-07 14:57:31 i Allmänt,

Det känns grått. Grått både inombords och utanför mig. Inte snyggt inredningsgrått utan fulgrått.
 
Och jag inser att denna grå känsla varat ganska länge. Jag tänker tillbaka på de senaste två månaderna och förstår att det är under november det började.
 
Det är inte grått så att jag är deprimerad utan mer grått som om någon tryckt på pausknappen på en gammal videobandspelare och bilden stannar, blir grå och suddig.
 
November och December har inneburit chock, väntan, oro, stress vila och framför allt trötthet och utmattning.
Däremellan kom julen och nyåret. Umgänge med familj och vänner och ett försök att känna stämning och ha jul.
 
Det har fungerat och de gånger som jag har samlat mina krafter till umgånge så har de varit bra. Jag har känt kärlek och tacksamhet. Glädjen över de mina och lyckan jag känner över att jag kan uppleva detta ger mig krafter att orka vara positiv. Det är mitt bränsle.
Jag har haft fina glimtar av ljus och värme där livet pulserat inom mig och den totala harmonin fyllt varje cell av min kropp.
 
Magnus och jag har haft en ganska så jobbig period nu ett tag. Alla påfrestningar tar på olika sätt ut sin rätt, hos både mig och honom.
Vi är trötta, körda i botten och i mötet med varandra så har vi båda hävdat vårt behov av att bli förstådd av den andre och tyckt att den uteblivit. Och så blir det lätt till slut när man lever under orimliga förhållanden som skapar mental stress och oro. 
Alla människor har en begränsad mängd kraft och energi att ge en annan människa och när man sällan får en paus eller kan fylla på med goda energier som ger istället för tar, så går man in i väggen till slut och irritation, konflikter och allmän orkeslöshet blir ett faktum. Tålamodet tryter. 
 
Lösningen är att prata, prata och åter prata med varandra. Lyssna och åter lyssna på vad den andre förmedlar genom ord eller handlingar. Och vardagen som nu med en kortvecka, träder in, kommer hjälpa till med att få oss bägge på rätt köl och ge oss ork att ta tag i det vi själva behöver ta tag i. 
 
De två senaste månaderna har stått stilla men samtidigt har så mycket hänt och det har varit allt annat än stilla inombords.
Jag tycker igång playknappen igen och längtar tills det grå lättar.
 
Med vardagen är det lättare att ha rutiner som ger mig en överblick över hur jag mår, hur sjukdomen förändras och vad som triggar och vad som lugnar.
 
I stort så är inte så mycket förändrat nu med diagnos MS mot innan diagnosen. Den stora skillnaden är att skovet som jag fick i november gjorde mig sjukare. Och hur lång tid det kommer att ta innan skovets verkningar stabiliseras och läker ut, det kan ingen svara på.
 
Som det är nu så svänger det lika fort som i hockey. Ena timmen har jag pucken och styr spelet. Jag är segerviss och känner att det går bra nu. Och nästa minut så tacklar MSbitchen in mig i sargen, tar pucken och så är spelet över för min del. Det händer utan förvarning och jag kan inte förutse det. 
 
Det är så svårt för utomstående att förstå hur det kan bli så. Många tror att det handlar om svaga muskler. Men det handlar om nerver. Elektriska impulser som inte kan tolkas av hjärnan eftersom kroppens centrala nervsystem är drabbat och har ett major elfel. Det är den enkla förklaringen.
 
Hjärnan som aldrig slutar arbeta och som sliter hund med att koppla samman alla kroppens funktioner, handlingar och rörelser samtidigt som den ska fungera att tänka med, den blir ganska trött och förvirrad och då blir det ERROR. Jag får felmeddelanden genom att jag ramlar eller att jag inte kan tänka och sysemet hänger sig. Ctrl Alt Delete är enda utvägen. Alltså ge upp, vila och sen försöka starta igång hårddisken men inte köra fler program än ett åt gången. Tänka  e l l e r  vara aktiv. 
 
Det är jobbigt emellanåt att inte kunna lita till sig själv och sin förmåga. Det man vet att man brukar klara av.
Det är jobbigt att ofta vara tvungen att lägga sig fast man vill annat. Det är jobbigt eftersom det på ren vilja inte går att tänja, bita ihop och orka lite till. 
 
Jag har levt med detta i många år nu och är van och har byggt mitt liv och min vardag efter det. Det nya skovet stjälpte allt det som jag byggt upp, det som varit trygghet och välkänt.
 
Det är jobbigt att börja om, att bara vänta och ha tålamod. Det är jobbigt att vara oförmögen att resa sig för att hämta något eller för att gå på toaletten. Det är mycket jobbigt att ha en kropp som inte lyder din önskan om att fungera.
 
Men nåja, det kan jag älta i evigheter och ett faktum kan inte ändras. Det är som det är och jag har bara att ta till mig detta nya och göra det så bra som möjligt. Att streta emot genom att inte vilja, löser inget och gör inte min vardag lättare och mindre mödosam.
 
Jag står här på randen till ett nytt år, jag har alla möjligheter i världen att fylla mina dagar med glädje och välmående och jag ser med tillförsikt fram emot detta år som kan bli precis hur underbart som helst. 
 
Och det tänker jag också se till att det blir. För vad är det annars för mening med någonting alls...
 
 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Annika

Inget flashigt yrke eller utbildning - bara tagit mig igenom den sk hårda skolan i livet och står fortfarande med bägge fötterna på jorden. Tituleras som sjukpensionär 50 år ung efter lång tids sjukdom och ovanliga diagnoser, Castlemans sjukdom som gav mig en apelsinstor tumör i ena lungsäcken. På det en immunbrist som i sin tur gav mig en inflammation på hjärnstammen. Och sju år senare så kom en inflammation på synnerven i höger öga och diagnosen var ett faktum. Jag har Multipel Sklersos, MS Detta har styrt mitt liv i en helt annan riktning än vad jag hade tänkt mig. Lever idag med ett neurologiskt funktionshinder som innebär svår fatigue, utmattning, neurogena smärtor, kognitiva problem och en försvagad vänster kroppshalva. Har även hittat vägen ut ur mina livskriser med depressioner och destruktivt tänkande och är numera "nykter depressiv". Har alltså ett bättre liv och är lyckligare än någonsin trots min "skitkropp" ;-)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela