Publicerad 2011-05-31 09:08:16 i Allmänt,
Hej på er. Efter en helg med massor att göra så sitter jag äntligen här, alldeles ensam. Så skönt.
Jag får ofta ingen ro att sitta och skriva när Magnus är ledig, ofta gör vi saker tillsammans eller tar tag i en massa måsten och ärenden. Sen vill jag å andra sidan hellre vara med honom eftersom han jobbar på dagarna och jag har ju all tid i världen att skriva då.
Och när Kajsa är hemma så är datorn oftast upptagen och jag skriver bäst på den stationära. Laptopen ger mig en märklig sittställning och bara ont i axlarna.
Jag gick in på NHRs sida nyss. Jag brukar skriva lite där och såklart läsa vad andra neurologiskt sjuka upplever och hur de lever sina liv.
Jag hade fått en kommentar på ett blogginlägg jag gjort för lite sen och jag skrev tillbaka till kvinnan som skrivit till mig.
Inlägget handlade om måsten, aktiviteter och utmattning. Hennes och min vardag.
Och det slog mig plötsligt hur jag idag upplever livet nästan som en drog. En drog som jag berusas av och som jag ibland betalar vad som helst för att få.
Livet för mig, det jag vill ha idag är stunder av hisnande glädje. Skratt och aktivitet. Jag vill berusas och uppfyllas av livet. Jag försätter mig ofta i situationer som jag vet kommer ge mig ordentliga bakslag, just bara för att få uppleva detta.
Ibland spelar jag med för hög insats. Jag ignorerar varningssignalerna och jag vet om att jag egentligen inte har täckning för insatsen.
Allt för att få berusas av drogen och känna mig levande och bortom all sjukdom och smärta. För det är så att när mitt sinne är upptaget av glädje, av att uppleva skratt, dans, umgänge, kärlek, vänner, familj....då är jag mitt gamla vanliga jag. Mitt friska jag.
Men bieffekterna av denna drog är att jag får ont, blir in till döden trött. Biverkningarna är så många att min fysiska kropp skulle jubla om jag aldrig mera gick ut, om jag alltid stannade inomhus i tystnad. Om jag aldrig mer dansade, om jag aldrig mer skrattade så att jag kiknade, om jag aldrig mer upplevde musik, om jag aldrig mer träffade vänner och familj och umgicks och hade roligt. Om jag aldrig mer gjorde något tillsammans med mina barn som fick dem att skratta av glädje och deras ögon att lysa av lycka för att vi gör något tillsammans
Då skulle min fysiska kropp vara nöjd och må bra.
Men min psykiska kropp, min själ skulle gråta varje dag. Visst jag skulle aldrig mer bli så trött i hjärnan att det känns som om huvudet ska explodera. Jag skulle aldrig mer behöva vila. Jag skulle aldrig mer behöva känna sommarens värme och önska att jag skulle dö för att komma ifrån plågan. Jag skulle aldrig behöva känna smärtorna i min kropp som kommer av att jag har skrattat och haft roligt. Jag skulle aldrig behöva bäras till toaletten eller skaka i kramper. Jag skulle aldrig mer ramla ihop på hallmattan för att jag har gått upp för mina trappor. Jag skulle aldrig behöva se oron och rädslan i barnens ögon när de ser mig så sjuk och kraftlös, oförmögen att röra mig.
Jag skulle slippa allt det och bara titta på livet som pågår utanför mina fönster.
Men vad är det för ett liv?
Inte ett liv som jag vill ha i alla fall. Inte ett liv som jag vill leva i tills jag blir gammal. Därför är inte antingen, eller ett alternativ för mig.
Därför måste jag utsätta både min fysiska och psykiska kropp för denna drog. Jag betalar vad det kostar även om jag många gånger säger till mig själv....aldrig mer....aldrig aldrig mer....det är inte värt detta. Det är inte värt att ha roligt när jag får betala så dyrt efteråt.
För många är de gångerna då jag förbannar mig själv och säger till mig själv att sluta.
Men sen kommer suget, det pockar på, det lockar mig och jag kan bara inte stå emot. Jag stänger av rösten inom mig som talar förstånd med mig. Jag stänger av allt och bara kastar mig utför och ger mig hän och låter mig berusas av livet. För det är ju allt jag har och jag är bara människa. Jag kan inte stå emot.
Jag kan inte stå emot när sommaren där ute ropar på mig eller när min flicka ber mig följa med och shoppa. Jag kan inte stå emot när Magnus vill att vi ska hitta på något roligt. Jag kan inte stå emot när jag läser om Parkteatern i sommar och vill gå. Jag kan inte stå emot när jag hittar ett stort hus att hyra på semestern, som rymmer alla barn och som kommer innebära en intensiv vecka. Jag kan inte stå emot att åka på en kryssning med vänner för att få 24 timmars frist. Jag kan inte stå emot när jag ser att det är dans. Jag bara måste dit då. Jag kan inte stå emot när älskade David skrattande sträcker sina armar mot mig, hans moster, och stjärnorna i hans ögon ropar på mig.
Jag vet att jag är fast i denna drog, den är förödande för min kropp. Jag vet att jag inte kan sluta sukta efter den och göra vad som helst för att få den. Jag bara måste....annars dör jag.
I helgen som var så sprang en av mina bröder Marathon. Det är en stor bedrift och kräver mycket träning. Jag beundrar dem alla som vill och som orkar springa. Som pressar sin kropp för något som för mig egentligen är meningslöst. Att springa tills man stupar. Men det tycker jag ju bara för att jag själv inte gillar att springa.
Jag "springer" mitt eget maratoh varje dag. För varje dag är jag så trött att jag stupar. Men det är det ingen som ser. Inga gator i Stockholm stängs av, ingen nyhetsbevakning, ingen tidtagning, inget mål på Stadion. Men jag gör mitt Marathon varje dag och det kostar mig lika mycket som för varje löpare en gång om året. Ingen bedrift alls och jag har inga medaljer.
Men varje morgon vet jag vad jag har framför mig och det är bara att stiga upp och knyta skorna om jag ska vara med på banan i detta livet.
Publicerad 2011-05-27 10:26:47 i Allmänt,
| 2011-02-09 |
|
För några veckor sedan inträffade en liten trevlig händelse som jag gärna skulle vilja dela med mig av.
en kund kom in i brödbutiken jag arbetar i, det var en kvinna, några år yngre än mig själv. hon frågade om jag sett ett tv-program som handlade om "anonyma klubben" några kvällar tidigare. eftersom att jag inte hade gjort det så förklarade hon vad "anonyma klubben" hade för syfte. den hade för avsikten att överaska och glädja människor i sin omgivning helt anonymt, som man sedan tidigare inte hade någon relation till. hon betalade sedemera mig 15 kronor för två kanelbullar som jag i min tur skulle förmedla till nästa kund som kom in just för att köpa två kanelbullar.
jag stod då helt plötsligt som budbärare i "anonyma klubben" och jag måste medge att det kändes lite nervöst dom närmaste timmarna. egentligen är det ju extremt fånigt att vara nervös inför ett uppdrag där man med all sannolikhet kommer att glädja någon. eller extremt typiskt svenskt och stelt kanske man skulle kunna påstå.
kruxet var att det inte kom in någon kund för att enbart köpa två kanelbullar, så jag beslöt mig för att drabba någon som köpte två kanelbullar och något mer för att lättare kunna fullborda mitt uppdrag som låg över mitt samvete.
då kom en man in som bad om thekakor, grov limpa, gi-knäcke, chokladbiskvier och slutligen fyra kanelbullar. jag summerade hela kalaset, utom två kanelbullar och när jag delgivit honom slutsumman så gav jag honom informationen om dom två kanelbullarna som redan var betalda genom "anonyma klubben".
jag som redan hade föreställt mig en förvånad uppsyn och en axelryckning från mitt offer sken istället upp som en sol i det bredaste leendet och sa; "jaså minsann? "anonyma klubben"? jag såg ett program om det det på tv förra veckan! tänk vilken tur jag har som får äran att ta del av en sådan trevlig överraskning!"
det kändes så härligt av glädje i hela kroppen efter att vi sagt hejdå till varandra. en tanke började gro om vad lite som behövs för att göra någons dag lite extra innehållsrik och lyckad. kanske kan min lilla historia få någon annan att våga göra samma sak. möjligheterna är oändliga, fantasin har inga som helst gränser. jag ska i alla fall göra det - för att från och med nu är jag medlem i "anonyma klubben".
|
Ovanstående hittade jag på nätet i en persons blogg, när jag skrev in anonyma klubben i sökmotorn. Det kom upp hur mycket som helst och många berättelser om denna fantastiska företeelse. Flera tips är att tex skrapa någons bilrutor en morgon och sätta en lapp med hälsning från klubben, på vindrutan. Eller köpa en skraplott och lägga i ett kuvert och sen stoppa i en valfri anonym brevlåda med samma hälsning....det finns massor man kan göra och många vittnar om hur roligt det är att vara någon av de tre parterna :-)
Så mitt val är att gå med och börja sprida godhet och glädje på detta sätt och kanske jag bidrar till att människor blir snällare mot varandra. Den tanken är stor minsann!
Publicerad 2011-05-26 10:13:25 i Allmänt,
Nu har jag bestämt mig, jag ska gå med i anonyma klubben. Det är en hemlig men ändå helt ohemlig klubb.
Man får inget medlemskort, man blir inte registrerad och kostnaden för medlemsskapet, det bestämmer man själv, den är bara vad man själv väljer att spendera.
Och man kan gå ur klubben när man vill, men de flesta som en gång gått med, de går aldrig ur.
Medlemmarna i klubben, som är världstäckande, är helt vanliga människor som kommit till insikt att givandets glädje är den sanna glädjen. Medlemsskapet går ut på att man anonymt ger något helt osjälviskt till en helt okänd person.
Klubben använder sig av principen att ha två givare och en mottagare. Det är ett oöverträffat sätt att slippa givandets baksidor. Många har nämligen svårt att ta emot.
Ett exempel. En kvinna i Frankrike skulle betala vägskatt. När hon körde fram till kuren sa vakten att skatten redan var betald. Han sa att en förare redan hade betalat för tre bilar bakåt, med en hälsning från anonyma klubben.
Det är så klubben värvar medlemmar. Människor hör talas om den eller får en gåva och blir glada.
Gåvan kan vara vad som helst. Allt från en fika på tåget eller ett café, en bussbiljett eller så kan man gå in i en blomsteraffär. Köpa en ros och betala, sen säga att floristen ska ge rosen till en kund, vilken som helst, säga att den redan är betald och hälsa från anonyma klubben. Tre personer blir glada. Givaren, överlämnaren och mottagaren.
Gåvor att ge finns i all oändlighet och det är bara att börja tänka ut vad man själv skulle tycka om. Ett tips är bara att inte använda sig av så stora summor så att mellanhanden blir frestad att behålla gåvan själv.
Men anonyma klubben har större effekt än att man blir glad just för stunden över att man har fått en anonym gåva.
När man får någonting från en människa som man aldrig kommer att träffa får man en upplevelse av att det finns generositet utan baktankar.
Då kan man börja fundera över hur man själv ger, och börja tro på att den osjälviska goda människan finns.
Så nu går jag med i klubben och tackar Lou Rossling, vars bok jag läser just nu, och där hon berättar om denna fantastiska klubb.
Alla förfasas vi över att samhället är hårt och kallt, alla tänker på sig själva och vi undrar vart det barkar hän. På detta sätt kan vi göra skillnad, vi kan ändra trenden och visa att den goda och omtänksamma människan finns. Vi kan alla bidra med en liten bit generositet och godhet och dra vårt strå till stacken.
Publicerad 2011-05-25 14:49:54 i Allmänt,
www.aftonbladet.seDen här länken visar ett inlägg i Aftonbladet i april. Handlar om huruvida barn ska sova på dagis eller inte. Det finns föräldrar som tycker det är alldeles för jobbigt att skapa rutiner och få barnen att somna på kvällen, därför ska deras barn tvingas vara vakna så de somnar och gör det lättare för föräldrarna.
Som sagt jag ser rött!!! På fb har jag skrivit så fingrarna glöder idag. Delger er mina tankar här oxå.
Det är helt absurt att tro att barn som ofta har en betydligt längre arbetsdag än sina föräldrar, ibland upp till 10 tim, inte skulle behöva sin vila.
Den som inte arbetar på förskola kan rimligen inte se hur mycket energi det kostar att lära sig den sociala samspelet i grupp, anpasning, hänsyn, lära sig innebörden av ja och nej. Lära sig matintag i grupp.
Sen att vistas i den miljö som innebär hög ljudnivå, konflikter och tandagnisslan - det skulle vi vuxna aldrig acceptera.
Vi kräver en lugn arbetsmiljö, raster och vi har möjlighet att gå ut på vår rast. Vilka barn kan idag äta utan stress och vilka... kan ta en paus. Detta pågår upp i högstadiet.
Jag ser rött ännu en gång när förskolan ska anpassa barnen efter sina föräldrar för att de inte ids skapa rutiner eller avrunda dagen tidigare för att få en naturlig temposänkning. Jag vet inte hur många gånger jag ljugit för en förälder och sagt att barnet inte sovit trots att han gjort det.
Vad gör man med ett barn som gång på gång ramlar i golvet när jag släpper honom. Trots att han sover när jag tvingar honom att stå upp. Till slut tar man upp 2 åringen i famnen och låter honom sova och sen säger man till mamma eller pappa att - Nä han har inte sovit, för att man inte orkar med ännu ett utbrott.
FÅ förstår hur mycket arbete och energi det kostar barnen att anpassa sig. Det är det allt handlar om, anpassning, inte forma dem som vi vill utan lära de små hur en grupp fungerar.
För samhället består av grupper och anpassning. Sociala signaler ska man lära sig att tolka.
Vi har barn som är ledartyper så små de är. De är kraftfulla och driftiga. De behöver vägledning för att inte "köra över" sina kamrater. De behöver kanske lära sig att vänta på sin tur, att inte alltid få bestämma i leken.
Vi har barn som är försynta och blyga och rädda för många saker. De behöver stärkas. Få hjälp med att våga möta rädslor och stå på sig. Vi har de mycket aktiva barnen som ibland har neuropsykiatriska diagnoser som tex adhd. De barnen kostar energi i barngruppen.
Att dagarna i ända vara i livets skola och jobba hårt med att möta rädslor, lära sig kommunicera med språket, lära och åter lära...DET kostar så mycket kraft och energi att vuxna sällan har en aning om hur mycket. Man ser lekande barn i en sandlåda men har ingen aning om vad som pågår egentligen.
Vi sitter på våra arbeten och går inte igenom hälften av det våra barn har att bita i varje varje dag. Det är så mycket lärande och mycket "mentala" påfrestningar. Att då inte få en paus med vila och sömn efter maten, varva ner och efter nån timma få börja om. Tempot är alltid lugnare direkt efter vilan och man har en nystart på dagen.
Självklart ska man inte tvinga barn att sova och många gör det heller inte utan ligger vakna och antingen tittar i böcker eller lyssnar på saga. De flesta somnar faktiskt och vi personal tycker ju inte att vilan finns för att vi ska få extra rast och därför låter dem sova så länge som möjligt.
Vi har bara 30 min rast som alla andra. Under vilan arbetar vi med annat. Och vi väcker faktiskt barnen efter ålder och hur mycket de kan behöva sova. Ofta har vi sjuka barn på dagis eftersom föräldrarna inte prioriterar att vara hemma med dem så de får lugn och ro, de barnen behöver mer vila och får därför oftast sova längre.
Jag kan bara inte förstå de människor som är föräldrar och som inte unnar sina barn detta. Jag anser att den dagen man väljer att sätta ett barn till världen så har man ett ansvar som sträcker sig i stort sett livet ut och den som inte fattar det kan ju bara låta bli.
Förskola är ett bra ställe att vara på för att förberedas inför skolan och man lär sig otroligt mycket. Men förskolan och heller inte mor-och farföräldrar är inte dem som ska uppfostra och bära ansvaret när föräldrarna inte kan prioritera. Hård är jag! Jag vet inte hur många gånger jag ringt efter föräldrar när barnen insjuknat på dagis eller alvedonen som de fått på morgonen, har slutat verka och då möts av ett frågetecken i telefonen.
- Vem ska då ta hand om henne, jag kan ju inte gå från jobbet?
Eller som en pappa sa, min son måste få börja förskolan tidigare än inskolningen för min fru kan inte vara hemma ensam med bägge barnen.
Jag bara undrar!!!! Varför har man skaffat fler än ett barn då?????? Räknar man kallt med att aldrig behöva ta hand om bägge sina barn SAMTIDIGT!?
Ibland är föräldrar de sista människorna på jorden som skulle ha barn.
Det finns inte en enda instans här i Sverige som helt och hållet står på barnens sida och för deras talan. Ingen vågar säga till föräldrar som är dåliga, att de är dåliga föräldrar. Ingen vågar säga att nu får du ta å kamma till dig, ditt beteende får dessa negativa konsekvenser för ditt barn. Ingen ställer krav utan det bara mjäkas med och barnen sitter i kläm. Ingen säger till på skarpen förrän det värsta händer, att ett barn skadas svårt fysiskt eller psykiskt OCH det sker varje dag!
Idag gnälls det för att man inte hinner med vardagspusslet...som man själv har skapat!!!!
Men
Går man ner i arbetstid? Nej
Drar man in på semetrar? Nej
Drar man ner på bilparken? Nej
Sänker man sina utgifter? Nej
Vem får betala kalaset? Jo barnen på förskolan och på fritids. De som kommer först och går sist. Och som aldrig får vara hemma och vara sjuka och bli ompysslade av mamma eller pappa.
Visst vi har ensamstående som kämpar själva men jag vet att det finns hjälp att få och alltid en prioritering att göra.
Det finns de ensamstående som vägrar prioritera bort sina husdjur till förmån för barnen. Och som hellre låter dem vara ensamma varje kväll och natt från kl tre på em, för att man ska ha råd att ha häst. Att de får laga mat och lägga sig själva varje dag är mindre viktigt, för hästen är viktigast.
Inte ett dugg konstigt att Bris blir nedringda av barn som är svikna av och sina föräldrar och andra vuxna.
NU har jag lugnat ner mig lite....blir som sagt galen av att läsa sånt här och måste bara få ur mig vad jag tycker och mina erfarenheter från mitt arbete på förskola.
Publicerad 2011-05-25 10:46:40 i Allmänt,
Återkoppling till gårdagens prat om Vänskap....givetvis ska man omge sig med människor som ger kraft och inspiration och som man mår bra av, det som Laila kommenterade. De man känner man blir trött av, de får man helt sonika välja bort att ha så nära. Det är det jag menar med att ha ett eget val. Och man har kommit långt när man har vänrelationer där det faktiskt kan dröja väldigt länge mellan samtal eller att man ses, och att inga sårade känslor uppstår.
Alldeles för ofta känner sig ena partern sårad och blir arg om någon inte hör av sig och lika ofta ställer man inte sig själv frågan, hör jag av mig själv då? Telefoner går alltid åt två håll. Alldeles för ofta går människor in i offerroller och lägger sin olycka på någon annan. Sällan är någon annan orsak till att man inte mår bra. Vänner och partners får ofta bära hundhuvudet och all skuld läggs på dem.
Man har alltid ett eget ansvar och en egen vågskål att fylla för att relationsvågen ska väga jämt.
Jag vet inte hur många ädre människor som sitter i sina hem och är ensamma. De är olyckliga och lägger all skuld på sina barn, för att de inte hör av sig och hälsar på.
Jag undrar alltid då, Hur såg deras relation ut när barnen var yngre, bodde hemma? Skapade man en god relation med dem? En relation med ömsesidiga behov och samtal.
För att generalisera det hela så är min mening att man får de barn man förtjänar och allt, precis allt man vill att detta barn ska lära sig, kunna göra, ha för goda egenskaper....DET måste man som förälder lära dem. Och det gäller allt från ansvar, omtanke, artighet till goda nattvanor och att städa efter sig.
Barn lär sig sällan allt detta av sig själv. Vi sätter dem till världen och vi bär ansvaret över vilka sorts människor det blir.
Generaliserat!!! Det finns såklart undantag där barnen väljer andra vägar och maktlösheten som förälder, träder in.
Så min övertygelse är att vi sätter grunden till relationen redan när de är små. Jag slutade inte att samtala med mina barn och slutade inte att lära om livet, trots att frågorna uteblev nångång under högstadiet. Jag tror det är så att när de blir tonåringar och vi slutar prata med dem och frågorna inte längre kommer, det är då vi förlorar dem.
Vi är hjältar i deras liv så länge vi kan svara på varför gräset är grönt eller tala om att det inte finns troll och spöken. Frågorna avtar och det är då vi måste fortsätta ändå att prata med dem, skapa tillfällen att samtala och att lära om livet på ett annat plan. Prata om tonårens våndor och vuxenlivets rädslor.
Jag har två barn. Dotter på snart 18 och jag vet att hon kommer ringa och kontakta mig lika mycket som jag ringer henne. Hon kommer att regelbundet höra av sig till mig, vart hon än hamnar i livet.
För sån är hon idag och det är den relation vi har.
Min son på snart 22 däremot är det helt annorlunda med. Han ringer när han har ett ärende. Han glömmer ofta ringa tillbaka till mig när jag ringt. Han har idag fullt upp med sitt liv.
Och det är ok för mig. Jag håller kontakten med honom och jag talar om att jag finns här när han behöver. Och jag får det kvitto jag behöver på att jag är viktig för honom, att han behöver mig och att jag finns i hans liv ändå. Oftast genom kärleksfulla sms och när han kommer hem och han kramar mig så hårt eller när han söker råd och hjälp och tröst då han har det svårt. Då vet jag att jag fortfarande har en betydande roll även om den ser annorlunda ut än mellan min dotter och mig.
Jag skulle aldrig drömma om att anklaga honom för att han inte bryr sig om mig. Och den relationen har vi att jag kan säga till honom om något inte är ok, vi kan prata om allt och han är ödmjuk och ber om förlåtelse om jag har blivit ledsen över något som han har gjort.
Skulle jag på ålderns höst känna mig ensam och tycka att de borde hälsa på och ringa oftare så kommer jag säga till dem, men inte förrän jag frågat mig själv hur ofta jag hälsar på dem eller ringer. Sen vet jag att man ofta får en helt annan roll och behövs väldigt mycket plötsligt, och det är om barnbarnen börjar trilla in.
Men det är ju så livet är och alltid har varit. Vi behövs av våra barn olika mycket och på olika sätt under olika tidsperioder i livet. Barnen ska aldrig ha rollen att fylla våra behov. Dem ska vi fylla själva och inte belasta dem så att de alltid bär en börda av att inte räcka till. Så illa får vi inte göra dem.
Jaaaa....det började med vänskap och gick över i föräldrarskap och barn.....men så är det ju alltid. Jag bara skriver och skriver och vet inte vart jag hamnar.
Igår tog vi en tur till stormarknaden för att fylla på skåpen. Just när vi var klara kom jag på att jag skulle ha pumpakärnor. Jag har aldrig köpt det, vet inte hur det smakar men jag hade hittat ett recept i senaste MersSmak, som coop ger ut. Ett recept på hur man kan göra toscasmet till kaktopping med pumpakärnor istället för mandelflarn. Med sirap å socker får man ju kolaknäcksmaken och kärnorna skulle då ge crunchet.
Toppen tänkte jag eftersom Magnus är nötallergisk men älskar Tosca. Nu skulle jag glädja honom och skulle alltså köpa pumpakärnor.
Jag stegade mot hyllan där de har allehand utländska råvaror och hittade en påse!
Glad i hågen visade jag för Magnus. Den var lite dyr men jag tänkte att om jag nu kan göra toscasmet så får det kosta vad det vill.
Min glädje föll platt som en pannkaka när han säger att det är fel påse. Det jag hämtat från hyllan är oskalade pumpafrön och man kan omöjligen skala dem alla för att få ihop kärnor till tosca.
Nähe!!! hojtade jag bestämt. Dessa var rätt och han insisterade fortfarande på att det var fel. Han tog tag i ett frö genom påsen och bröt det mitt itu och inuti fanns en kärna men jag vidhöll att han hade fel och jag rätt. Jag skulle ha dessa kärnor och baka toscakakor, det skulle han minsann få se och smaka på.
Hemma så packade vi upp allt och jag öppnade påsen och skulle överbevisa honom. Tar upp ett frö å stoppar in i munnen och spottar snabbt ut igen. Det var så SALT att jag baxnade.
Sen bet jag i skalet och ut trillar ett litet frö som var lite mindre salt.
Vad gör jag? Jo jag vänder mig till Magnus och erkänner att han hade rätt. Jag hade köpt fel.
- Jag sa ju det, säger han men insåg att det var bättre att låta dig hållas för jag såg hur du började tempa inne i affären, var hans svar till mig.
Han hade förklarat att det var såna fröskal som ligger i drivor under parkbänkar när invandrare suttit och ätit dem. Jag hade hävdat att det var ju solrosfrön han talde om.
Så nu äger jag en stor påse frön som är så salta att de inte går att äta och som man definitivt inte kan göra toscasmet av...eller nåt annat för den delen.
Vad lärt av detta då? Jo att inte vara så förbannat envis och kanske lyssna på och inse att nån annan kan ha rätt. Men det är banne mig svårt ;-) Ha ha ha. Tur jag har en gubbe som förlåter mig.
Nu e jag ju inte särskilt påstridig av mig och alltid kräver rätt överallt men denna gång var jag ju så förbannat övertygad och kanske förblindad bara för att fröna såg ut som mandelflarn till färg och form. När jag hemma kollar receptet så står det rostade pumpakärnor och inte pumpafrön. Och på bilden ser man att det är små kärnor och inte dessa stora vita "flarn" som jag trott.
Jakten fortsätter för jag SKA baka god toscakaka åt min älskling. Och påsen med salta oskalade frön får jag väl skänka bort för inte ens fåglarna kan jag mata med dem. Då vill de säkert ha drinkar till, så salt som det är.
Nu väntar en disk på mig. Jag övertalade Magnus om att inte diska igår efter middan för vi var så trötta. Jag skulle göra det idag så det är bäst jag sätter fart.
Publicerad 2011-05-24 10:43:45 i Allmänt,
Jag välkomnar dessa regniga mornar lika mycket som jag välkomnar de soliga. Känslan är bara på helt olika sätt. Jag vill ju såklart ha solens ljus och värmen. Men de innebär även ett visst mått av stress. Att hinna med att vara ute samtidigt som jag behöver vara inne och vila. Visst kan jag vila ute men värmen gör det svårare men med svalkan inomhus blir det effektivare vila.
Så när det är regnigt som idag så känner jag bara ro och frid. Jag behöver inte känna att jag måste ta tillvara varje minuts solljus genomn att gå ut, utan kan bara vara inne och koppla av och göra mina små måsten.
Måsten som att skriva mail, fixa med räkningar, skriva här och annat pyssel vid sidan om datorn.
Jag gick in på bloggen igår, det sista jag gjorde innan jag la mig och läste två kommentarer. En av dem var från en för mig anonym person, mig veterligen i alla fall eftersom han/hon inte skrivit ut sitt namn. Den kommentaren fick mig att ligga vaken och fundera en hel del innan jag kunde somna.
Jag tycker om när ni skriver till mig och jag tycker såklart om snälla saker. Det särskilda med den här kommentaren var i alla fall de vänliga orden. Hur jag beskrevs. Och jag kan inte smälta att orden är riktade till mig. Jag kan inte smälta att en annan människa beskriver mig på det sättet. Det är fantastiskt och jag kan knappt tro att det är sant.
Att lilla jag kan vara allt det. Jag som inte är någonting. Jag som alltid har sett mig själv som en färglös figur som ingen lägger märke till.
När jag var yngre var det så illa ställt med min självkänsla att jag var bergsäker på att inga människor mindes mig efter ett möte. Om jag tex skulle ringa upp någon som jag bara träffat en gång så kissade jag nästan på mig av oro för jag var så säker på att den här personen inte skulle ha en aning om vem jag var, inte ens när jag sa mitt namn. Jag föreställde mig att personen i andra änden av luren skulle leta i minnet och säga mitt namn och sen säga tyvärr, jag vet inte vem du är, jag minns inte.
Att jag själv inte glömde bort att jag mött och talat en person, det spelade ingen roll, jag var bara säker på att ingen mindes mig.
Så när någon så målande beskriver mig positivt som den här anonyme personen gjorde, så kan jag knappt tro att det är sant. Jag tänker att han eller hon måste ta fel på person, för inte kan det vara mig man menar.
Givetvis vet jag inom mig att allt detta inte är annat än mina fantasier, mina dålig-självkänsla-fantasier. Jag uppskattar enormt mycket att få höra eller läsa att jag berör någon eller att min personlighet, den man uppfattar att jag är, påverkar denne positivt. Jag har lärt mig att inte fly in i misstro utan istället tro på det och låta orden sjukna in i mig. Jag har lärt mig att ta emot beröm och lita till att det någon säger till mig, faktiskt är den personens uppfattning om mig.
Dålig självkänsla är alltid det våra egna tankar och känslor säger till oss att vi är. Sen finns det såklart de som skapar detta mot andra genom att i sin egen olycka, förtrycka en annan människa tills den till sist själv tror att det negativa är sant.
Så har det inte varit för min del. Någonstans långt tillbaka såddes ett frö och det växte sig starkare tills jag var övertygad om min otillräcklighet och oförmåga.
Jag ska skriva lite om mina tankar på VÄNSKAP. Jag är en aktiv facebookare. Och där är väldig fokus på vänner.
Sanna vänner, äkta vänner, falska vänner, dåliga vänner, bästa vänner etc......
Det cirkulerar många texter om vänner som man ska kopiera och sprida vidare. Man har sin vänlista full av människor som för en del är begränsad till just endast vänner och för andra så finns där ibland flera tusen personer som man omöjligen kan känna allihop.
Hur som helst så uttrycks det ofta på facebook att äkta vänner är de som ställer upp i vått och torrt. Det är människor som aldrig sviker, som aldrig uttalar sig negativt. Det är människor som aldrig får en att känna sig ledsen.
Man talar om dåliga vänner, de som sviker, de som inte ställer upp och de som anses som falska.
Jag kan inte direkt säga var jag står någonstans i detta, vad min ståndpunkt är.
Jag vet bara mina egna tankar om andra människor, de som finns i vår närhet och som väljer att vara det.
Vad har vi för rättigheter att ställa krav och förväntningar på andra människor, vilken relation vi än har till dem?
Vad ger mig/oss rätt att kategorisera in dem som jag har i min vänkrets eller bekantskapskrets, till bra eller dåliga vänner?
Jag tänker som så att varenda en som jag har runtomkring mig och som jag kallar "min". Det är en människa som av egen fri vilja faktiskt har gjort ett val att vara en vän (och i princip alltid så är det något som sker utan avtal). Att säga att någon är mer eller mindre bra vän än någon annan är nog ganska förmätet av mig i så fall.
Våra partners är även de människor som väljer att vara med oss. Det är ingen självklarhet i hela världen att en annan människa ska vilja välja oss till vän eller partner. Det är inget vi kan förvänta oss eller kräva.
Det är väldigt lite som man över huvud taget kan kräva av en annan människa, för allt handlar om dennes fria vilja. Vi kan aldrig tvinga fram känslor eller lojalitet.
Att bli ihop med någon, gifta sig eller bli sambos - är ett avtal man gör och då finns det absolut vissa förväntningar man bör ha på varandra. Lojalitet, trohet, vänskap och att tillsammans föra det man skapar tex familj, framåt och till trygghet. Att bli sviken i det läget är absolut ett hårt slag. För man har ingått något tillsammans.
Det är såklart även hårt när man råkar ut för en kris och tror sig veta att de människor man har omkring sig, ska stötta och finnas där, att de då inte finns. En känsla av svek uppkommer ofta.
Men ofta är det även så att då man är i kris så reagerar man väldigt starkt på allt. Alla känslor är intensiva och man är i chock och kan sällan tänka rationellt. Det är väldigt lätt att döma och dra förhastade slutsatser. Jag vet, för jag har varit där och jag har även jag dömt mina vänner utifrån den situation jag befann mig i.
Relationer - vilka de än är. Kärlek, vänskap, arbete, föreningsrelationer.....Alla är de svåra att balansera och kräver ansvar från bägge parter. Och att sopa rent framför sin egen dörr innan man ger sig på och kritiserar sin väns tillkortakommanden är inte så dumt faktiskt.
Jag kan inte kräva något av en annan människa. Förväntningar till viss del beroende på vilken relation man har. Men kräva och sen döma ut och kalla falsk, dålig och vara besviken...det hör kanske sandlådan till.
Visst sjutton finns det människor i vår närhet som kan göra oss illa och ledsna. Men vi har ju våra val vi med och sällan är det faktiskt så att någon vi varit vän med länge, att denne plötsligt medvetet sårar oss. Oftast handlar det om missförstånd eller att vi faktiskt har för höga förväntningar eller krav på den människan.
Man talar om äkta vänskap och att då kan man säga vad som helst till varandra och ändå så består vänskapen, men jag tror långt ifrån att man alltid talar ur hjärtat och säger som det är. Tex att jag blir sårad när du lovar att vi ska göra något men uteblir.......Istället talar man vitt och brett om svek och falskhet, gärna till andra, och inom sig bestämmer sig att sanningen ser ut på ett visst sätt.
Men vi kan aldrig veta till hundra procent vad som får en annan människa att agera på ett visst sätt. Vi vet bara vårt eget och det är vårt ansvar att vara ödmjuka och icke dömande.
Ja det var mycket det om vänskap. Och inte vet jag om det blev förståbart heller. Jag skriver bara det som kommer och korrläser sällan just nu. Rättstavningen funkar bättre för närvarande. Och DET gläder mig även om det säkert smyger sig in fel här och där men de är inte så uppenbara som för en tid sen när jag själv inte fattade vad jag hade skrivit.
Men nu är jag trött i vänster arm och hand så jag sätter punkt innan jag blir för trött. Ha en bra dag alla, det ska jag ha!
Publicerad 2011-05-23 12:16:16 i Allmänt,
Jag har tänkt mycket på Johan nu i några veckor. Anledningen är såklart för att årsdagen för hans död är idag. I år skulle han ha blivit 35 år. Och det är så svårt att föreställa sig honom som en vuxen man, för mig är han ju bara 20 år fortfarande. För evigt. Aldrig en dag äldre. Det är omöjligt att tankarna inte snuddar vid hur allt hade kunnat vara idag om han inte hade tagit sitt liv. Det är lönlöst att spekulera men ändå så finns den där, undran över hur han hade mått, vad han hade gjort, hade han haft familj. Skulle han vara lycklig?
Tio år efter hand död skulle han fyllt trettio och jag skrev några rader till honom som jag la tillsammans med blommor på graven den födelsedagen. Ett födelsedagsfirande brukar vara glatt och roligt. Man hyllar livet och den älskade personen som fyller år. Att uppvakta sin bror vid hans grav, tar udden av glädjen. Att uppvakta med blommor vid ett fotografi som förevigat en ung pojkes leende, det där leendet som slocknade och förbyttes till sorg och smärta.....
Det gör så in i helvete jävla ont.
Jag vill inte vara storasystern som idag minns hur jag för fjorton år sen satt och höll hans kalla hand. Som kände iskylan i hans kropp som slutat andas och som aldrig mer skulle lyfta sina armar för att ge mig en kram. Som aldrig mer skulle känna värmen i min hand från hans ansikte och se glittret i hans levande ögon eller höra det bubblande skrattet i mina öron. Jag vill inte vara den storasystern....
Hur gammal jag än blir så kommer Johan alltid att vara tjugo år. Hur mycket jag än har försonats med att han inte längre lever här med oss så gör det så ont idag. Och hur många gånger jag än hyllar livet och är tacksam över allt jag har så fattas han mig alltid. Han fattas mig och det är så tungt att bära hans sorg och smärta över att han inte längre orkade leva. För den bär jag med mig, alltid. Den är mitt osynliga tunga bagage. Det finns ingen tröst i att han numera är bortom smärtan och "vilar i frid" för det är hans liv tillsammans med oss, som räknas.
Det finns ingen tröst i att han inte längre har ont....för den smärtan som driver en människa till att göra det han gjorde, det måste vara värre än skärselden. Och hur kan man trösta sig när den sista känslan i en människa var annat än frid.
Ja jag har försonats för det gav mig frid tillslut. Men försoning betyder inte glömska eller frånvaro av sorg, saknad och smärta. Försoning betyder bara att man resignerar och gör det bästa av den situation som råder och lever efter de "kort som ligger på bordet".
Försoning är en nödvändighet för oss som lever kvar men aldrig att vi glömmer eller slutar ha ont.
Det absolut värsta tänkbara har hänt.Hans röst och skratt tystnade i mina öron. Jag kan inte längre höra dem, hur mycket jag än försöker förnimma och minnas. Det är bara tyst. Jag ser hans ansikte på fotot framför mig men det är tyst i mina öron. Det är bara tyst. Jag gråter förtvivlat och känner det som att jag förlorar honom ännu mer.
Trettio år idag…en vuxen man
Du var tjugo år när jag såg dig sist,
en ung man på livets tröskel.
Vart tog åren vägen?
Så många år har passerat utan dig.
Så många år med besök hit till din grav.
Så många år utan ditt skratt, din doft och dina leende ögon.
Så många år av smärta och tomhet.
Jag tänder ett ljus för dig idag
Det brinner för att du är saknad
Det flammar för att du är älskad
Och slocknar till slut för att du är borta.
Du är min lillebror, Johan och jag är din storasyster.
Och jag saknar dig så mycket.
2006
Publicerad 2011-05-19 12:42:21 i Allmänt,
Ja vi skall åka till Ljungby idag. En resa som innebär att träffa och bo hos Magnus syster, Anita, i två nätter. Vi kommer även umgås med hans barn och vi ska få träffa dotterns pojkän för första gången. Sen blir det även en natt hos kompisar. Där är bara maken hemma denna helg men vi tillbringar lördagkvällen där och grillar lite och bara mår allmänt bra.
Dessa resor över en helg är väldigt påfrestande för mig. Själva bilfärden är superjobbig och tröttar ut mig till max. Och det även fast jag bara sitter rakt upp och ner i fem timmar. Men det som tröttar ut och gör mig väldigt dålig, är ljudet inuti bilen. Det eviga susandet i kabinen gör mig så hjärntrött att jag vet inte vad. Jag ska ta med öronproppar denna gång och även prova att lyssna på musik i mp3n.
Vi kommer fram ganska sent och behöver inte sitta uppe å umgås särskilt länge så jag får vila direkt och det är bra. Värre är det när vi anländer tidigt och har en kväll framför oss med en massa umgänge, prat och skratt. Då återhämtar jag mig inte på hela helgen.
Annars så får vi låta bli att boka in massor så att det blir stressigt, utan bara ta det lugnt så orkar jag med.
Nu har jag vattnat blommor, diskat, knytit ihop soporna, packat både mina å Magnus kläder (för ovanlighetens skull packade jag åt honom för att vi skulle hinna, annars packar han alltid själv) och nu återstår endast att ta en dusch och innan jag åker för att hämta M från jobbet för avfärd så ska jag färga Kajsas hår.
Jag kollade väderprognosen oxå inför helgen och den ser lovande ut. Mycket sol och det är roligt. Blir skönt med tystnaden på "landet" och att få promenera i naturen och umgås med familjen.
På återseende efter helgen. Må ni få sköna dagar, Kram
Publicerad 2011-05-17 10:01:51 i Allmänt,
Jag har fördragna gardiner i sovrummet när vi sover. De är linnefärgade så de släpper in ganska mycket ljus, men håller ändå det skarpaste borta. Jag kan se in i köket från sängen och där har vi stora fönster och balkong. Så det första jag gör när jag slår upp ögonen är att snegla in mot köket och kolla vädret.
Nu så är den här. Det jag längtat efter hela året. Försommaren.
Jag tycker bäst om den här tiden då allt ännu är grönt. Jag är lyckligt lottad som slipper leva med pollenallergi utan kan bara njuta av trädens explotionsartade pånyttfödelse och all blomprakt både i trädkronor, buskar och snart på marken.
Jag nästan svimmar av lycka då jag är ute i naturen och känner alla dofter och hör koltrastens sång. Det surrar och byggs bon överallt. Knastret under fötterna på grusvägen där jag går promenader låter annorlunda nu än det gör andra årstider. Det knastrar barndom, då det fanns många många fler grusvägar att gå och samma minnen till minnesbanken på.
Jag tycker bäst om när maskrosorna täcker stora grönskande fält och inbjuder till pick nick. Jag tycker bäst om de första prästkragarna och midsommarblomstren.
Nu bjuder oss naturen världens bästa smörgåsbord att ta för oss av helt gratis. Att njuta av och insupa dag efter dag.
Än så länge klarar jag av tempraturen dagtid och kan njuta när som helst. Snart så begränsas det till mornar och kvällar då det är svalare.
Då är det å andra sidan tystare, alla samhällets ljud dämpas då och man hör naturen och känner dess doft tydligare.
Så varje dag för mig är underbar och jag vet inte till mig av lycka. Jag känner förväntan, pirr i magen. Jag känner bubbel i kroppen och det sprudlar och skrattar överallt inuti mig.
Alla gröna nyanser är som balsam för min själ.
Jag njuter nu, så mycket jag kan för jag vet att snart är det över. Snart kommer sommarhettan och med den det brända och torra. Hetta som gör att jag inte orkar vistas utomhus alls.
Sommarregn är underbart. En pånyttfödelse i det lilla. Som återfärgar det gröna ännu grönare och ger kraft och liv till det som slokar.
Jag tycker om att jag bor i ett land med årstider. Att vi har alla dessa skiftningar som för med sig olika känslor och förväntningar.
Den korta tid som försommaren är, det är min bästa tid. Men jag välkomnar hösten när den kommer med sitt mörker och sin vila.
Jag växte upp som ett förortsbarn bland betonghus och asfalt. Mamma var ensam med mig och syrran under en del perioder. Men om somrarna så var syrran och jag i Finland. När sommarlovet kom åkte mamma över med oss och där stannade vi sen hela sommaren medan hon var hemma och jobbade.
Mina morföräldrar levde fattigt nära naturen. Lilla Jämsä var verkligen litet och vi sprang barfota och lekte i trädgården. Fick sommarfötter och skrubbsårsknän. Mummi flätade våra långa hår varje morgon för att vi inte skulle se helt förvildade ut och för att hon inte skulle få för mycket arbete med att reda ut tovorna.
När mamma träffade en man och var förlovad under flera års tid så hade hans föräldrar ett sommarställe i Västmanland. Där var det samma sak. Spring och lek på gräsmattor och frihet.
När hon sen träffade mina syskons pappa, Lasse, så fick vi ett sommarställe i Småland. Då var jag elva år och de minnena tillsammans med finlandsminnena är starkast. I småland delade vi hus med en moster till Lasse.
De hade nedervåningen och vi hade övervåningen. Ett stort vitt hus med grusplan framför och pelare vid entrén.
Där var vi fullständigt fria och åt när vi var hungriga och sov när vi var trötta. Vi gick till badsjön som låg ett par kilometer bort. Vi gick till den lilla handelsboden som låg fyra km bort och handlade lördagsgodis.
Vi klättrade i körsbärsträden och åt bär tills vi fick magknip. Vi sov på balkonegn och gömde oss under täcket när fladdermössen gjorde störtdykningar mot oss.
Vi tältade, vi sov på höskullen och vi plockade smultron och lekte cirkus. När det regnade dansade vi i baddräkt på gräsmattan.
Så trots min uppväxt som förortsbarn bland betong så har jag så många härliga underbara sommarminnen. Däribland då vi två år i rad var sommarbarn hos två olika familjer.
Sommar är för mig frihet och lycka och en kort kort tid som man bör ta till vara och njuta av varje dag. Lägg bort krav och måsten. Gör det Du blir lycklig av. Då får man fina minnen att spara.
I många år då mina egna barn var små så kom tyvärr sommar och semester att förknippas med måsten och krav då vi delade hus med barnens pappas familj. Till slut fick jag svår ångest och blev sjuk så snart semestern närmade sig för det fanns så många oskrivna förväntningar och måsten som var mycket svåra att bryta emot. Till slut hade jag bara ett alternativ och det var att ställa ett ultimatum för min man, att vi skaffade oss något eget, tyvärr så hann vi inte det för skilsmässa kom emellan.
De önskningar jag har inför årets sommar är att det inte ska bli för varmt. Jag vet att många älskar hettan och solen men för mig är den "dödande" och det är ledsamt eftersom även jag varit den som kunnat tillbringa långa dagar på stranden och inte bekommits nämnvärt av värmen.
Jag önskar mig lugn och ro, ingen stress och inga måsten. Givetvis så styr man mycket över detta själv men eftersom vi båda har familj och barn så medför det vissa åtaganden. Jag önskar vila och avkoppling för Magnus så att han får återhämta sig ordentligt efter nära ett års arbete.
För att ta tillvara och inte missa något så är jag ute varje dag. Promenerar och tar in och noterar allt som händer i naturen. Jag sitter på min balkong och tänker och funderrar. Vilar och njuter. Det räcker med att vara upptagen och stressad under en vecka så har man missat massor. Ibland blommar tex blåsipporna bara en vecka och missar man dem så är det över för det året och man får vänta ett helt år till nästa gång.
Sen fjorton år tillbaka så innebär även den här tiden på året väldigt mycket smärta. Det är en bitterljuv känsla som ofta lägger en ridå av grumlighet för mina sinnen. Det är när saknaden efter min bror är som störst. Årsdagen för hans självmord är nu på måndag detta år. Den 23 maj. I många år led jag helvetets alla kval när maj närmade sig. Det gjorde så ont och alla ljuvligheter som häggens doft och studeneternas vita mössor och sång minde mig om att allt det var över för hans del. Den här tiden väckte att känslor till liv. Allt det som hände den där dagen då han dog och tiden efteråt.
Ännu så finns känslorna inom mig men inte lika starka. Den gången jag bestämde mig för att leva så bestämde jag mig också för att leva lycklig och inte låta hans död förmörka mitt liv. Min brors korta liv och saknaden efter honom finns för alltid levande hos mig, men den hindrar mig inte längre från att njuta av mitt liv.
Mina tårar rinner såklart när jag skriver detta för återvändandet till den tiden väcker alla minnen till liv och jag blir ledsen. Jag saknar min älskade Johan.
Nu ska jag torka mina tårar, värma mig en kopp te och äta frukost på balkongen. Jag ska tänka på hur lyckligt lottad jag är som får vakna till en ny dag och uppleva detta underbara. Inte en minut av mitt liv vill jag förspilla.
Kärlek till Er
Publicerad 2011-05-16 14:08:28 i Allmänt,
Jag har inte varit här på bloggen på evigheter och det gnager mig lite. Men det var ju så att jag fick prioritera min bok och färdigställa den. Sen pusta efter allt det jobbet som jag la ner. Och efter det var det dags för min syster att komma hem från Amerika och hälsa på ett par veckor.
Och då blev det ju verkligen ingen tid till att skriva. Förrsten så kunde jag inte första veckan heller eftersom vi hyrde stuga utan möjlighet till internet, på Marholmen.
Nu har syster åkt hem och jag kan se tillbaka på ett par veckors intensitet. Många aktiviteter och ett tempo som jag inte brukar hålla. Vilket såklart resulterat i att jag varit mycket trött. Och ur ett hälsoperspektiv så är just detta förödande för mig....massor att göra men inte tid till återhämtning. Det gör att jag sakta men säkert töms på energi och till slut återstår bara en smärtande massa som inte tål ljud, kan inte fokusera, tänka eller ens ibland vara trevlig.
Samtidigt med detta så har jag tampats med en envis förkylning som ytterligare tar ner mitt allmäntillstånd och gör mig utmattad.
Nu har jag fått korta stunder under denna tid då jag varit ensam och utan dem så hade jag varit mycket mer illa däran.
Men jag är glad över att Jeanette kom hem och att vi fick vara tillsamman, träffa barnen som vuxit och Linnea hade vi ju inte ens träffat än. Denna underbara lilla rosenknopp till baby som är så otroligt nöjd med livet.
Men det blir snabbt tomt och påtagligt att hon inte längre bor här hos oss. I fjorton år snart har hon levt i Amerika, skapat sig en familj och ett socialt nätverk av vänner.
Nu blir det kontakt via telefon och facebook tills nästa gång vi ses.
I morse när jag vaknade så var en av de första saker jag tänkte på, att jag skulle skriva här. Jag hade flera ämnen och saker att berätta och nu minns jag inte en endaste av dem. Det är ytterligare ett konkret bevis för att min hjärna är utmattad. Saker jag tänker på försvinner på mindre än ett ögonblick och det blir helt blankt i huvudet.
Det räcker med att lyfta händerna mot tangenterna så kan något jag tänkt på. vara totalt borta ur huvudet. Det är minst sagt irriterande och frustrerande. men numera känner jag väl ingen symptomen och jag vet att vila är enda boten.
Och vila ska jag göra nu i ett par dagar. Inte ha en massa åtaganden eller måsten mer än att jag ska ta Kajsa till sjukhuset på onsdag, för ett hjärtultraljud, inför kommande operation.
Hon har ju de missbildningar som består av cystor och blodkärlsnystan även i bröstkorgen runt hjärtat. De vill man ta sig en titt på.
Sen under torsdagen blir det att packa och förbereda för Smålandsresa efter att Magnus slutat jobbet. Fredagen har han tagit ledigt och vi åker ner till hans syster och tillbringar två nätter där. Träffar hans barn och sen åker vi till kompisar på lördagen för lite umgänge innan vi återvänder hem på söndagen.
Återigen så skulle jag ur hälsoperspektiv egentligen behöva vara hemma men vi behöver också underhålla Magnus relation med sina barn. Sen är det så att jag älskar att vara hos hans syster Anita. Hon bor i en pytteort som heter Lidhult och som ligger mittemellan Ljungby och Halmstad. Hos Anita är det TYST, TYST och åter TYST. Det är lugnt och fridfullt och jag kan vila när jag behöver, gå ut på sköna promenader när jag behöver och umgås med Magnus lilla familj.
Så det blir nog bra med det. Och jag tycker om dessa små avbrott i vardagen som är som små semestrar för Magnus och mig. Jag är ju hemma jämt och gläds åt att se annat än mina väggar.
Vi har haft dansavslutning också under den här tid som jag har varit borta. Åh vad det är tomt redan nu att inte dansa varje vecka. Som tur är så ska Wanda ordna öppna danser under sommaren så det blir många tillfällen att dansa. Redan på onsdag kväll faktiskt :-) och det är så bra för det är lätt att glömma när man inte underhåller alla danser man lärt sig. På två terminer är jag ju uppe i över ett trettiotal danser med olika steg så det är mycket att hålla igång och minnas.
Nu minns jag en sak som jag ju faktiskt funderade på att skriva om. I lördags vid ett tillfälle så slog det mig att jag mådde så bra. Magnus och jag hade stigit upp rätt tidigt och startade dagen med att jobba i landet. Vi sådde de sista fröerna och fixade med stenar och luckrade jorden. jag kände mig så nöjd med detta och en idé föddes om att göra en portal av armeringsnät som en vacker klängväxt kan klättra på. Jag kände mig som sagt väldigt nöjd och det kom till mig att jag är så nöjd med livet.
Jag trivs, är lycklig och nöjd. Jag saknar ingenting utan jag har det jag behöver och mår bra av. Visst har jag önskningar och drömmar som alla andra och vissa kan jag uppfylla medans andra som att tex bli frisk, får förbli en dröm. Jag har mycket att vara glad och tacksam över och det vore så dumt att inte ta det tillvara och glädjas och känna mig nöjd. Att ödsla min energi och mina dagar till att känna missnöje över det jag inte kan göra något åt eller påverka eller inte äger är hur korkat som helst.
Det finns en sak dock som gör mig olycklig och som smärtar och det är att bara kunna stå och se på när Kajsa blir sämre i sin sjukdom. De flesta dagar har hon ju inte ont fysiskt av den, men när hon väl får det så blir det tusenfalt svårare och jobbigare att vara Kajsa. Trots att hon haft den i hela sitt liv så är hon ännu så ung och har inte nått den mognad som kommer med livet. Hon kapsejsar och avskyr och visar tydligt hur ont hon har och hur dåligt hon mår. Jag ber varje gång om mognad och insikt om hur hon ska lära sig leva med det utan att det svåra tar över.
Det gör ont, det gör mig som mamma olycklig för att bara kunna stå bredvid och vara åskådare och inte kunna trösta och hjälpa....det är maktlöshet som river i min kropp.
Min tröst är att hon blir äldre och kan så småningom se på allt som skett oss och som har varit svårt, ur ett annat perspektiv och ändå vara tacksam över livet. Och jag vet att det kommer för jag har en mogen tonåring som just pga att hon varit med om familjekriser och sjukdomar, är mognare och visare än många jämnåriga.
Idag har det regnat och hettat från solen omvartannat. Jag är tung i huvudet och funderar på om jag ska ta en promenad eller lägga mig en stund. Jag tror det blir det senare och satsar på en kvällspromenad istället.
Tack för nu kära ni som läser mina rader.
