i huvudet på en finnpajsar jänta

Efter en vecka, Återbesök på Thorax. Pojkvännen är med mig igen. Vi sitter i väntrummet och doktorn kommer och ropar upp.

Inne på hans rum säger han att jag fortfarande låter andfådd.

Jag är tyst, vågar inte säga något, livrädd för det han ska säga till mig.

Och så börjar han prata.

Jag har både bra och dåliga nyheter säger han, jag håller andan.

 

-När jag såg dina röntgenbilder trodde jag det var ute med dig, säger han. En sån stor tumör av elak sort hade vi inte kunnat göra något åt.

I det ögonblicket passerade mitt liv verkligen revy i mitt huvud, på en sekund både dog och överlevde jag.

 

-Men vad är det då, undrar jag?

-Vi är ganska säkra på att det är en form av blodcancer, Malignt Lymfom, heter den. Det goda är att den är tacksam att behandla med hjälp av operation,  strålning och cellgifter.

-Kommer jag tappa håret är det enda jag kommer mig för att säga.

 

Doktorn vill ta mer prover på tumören och de ska undersökas färska så folk från laboratoriet ska komma och lägga de små ”provkorvarna” i sina vätskor direkt och så vill han tappa ut mer vätska.

 

Vi får sitta ned på en soffa i korridoren en liten stund. Jag börjar skaka, letar efter min telefon och ringer till pappa.

När han svarar kommer mina tårar. – Jag har cancer pappa.

Jag minns inte mer vad vi sa till varandra, min pojkvän tog luren och sa några ord han med. Jag bara grät.

En sköterska kom och frågade hur det var fatt och jag bara grät och sa att jag hade cancer.

Hon ordnade så vi fick komma in på ett rum, fick en säng att lägga mig i och jag fick en tablett av lugnande slag eftersom jag skulle vara kvar en stund.

 

Så efter en stund körs jag in i operationsrummet igen där massor av folk väntar på mig.

Samma procedur som förra gången. Ytterligare två liter vätska rinner ur mig och ner i påsen på golvet. Smärtan i halsen kommer tillbaka.

Jag frågar hur operationen av tumören går till. Han berättar att man går in genom ryggen, lossar några revben från sina fästen för att komma emellan och in till lungsäcken. Han sa att kirurgen troligen blir en kvinna och att det är bra för hon har inte så stora händer.

Jag får nog räkna med att ligga kvar på sjukhuset någon vecka och sen följer några veckors rehabilitering hemma.

Ärren kommer knappt synas men måste tejpas nu första sommaren.

 

- Men nästa sommar, säger han, kan du sola topless igen.

- Det var ju bra, svarar jag, för det har jag inte kunnat på flera år och tänker på hur man ser ut som en medelålders mamma i bikini.

 

Så ska de nya proverna tas, fler den här gången och jag känner hur nålen går emot revbenen några gånger. Det gör ont och jag ”hör” skrapljudet, nål mot ben, inom mig.

 

Provsvaren kommer även denna gång ta en vecka på sig och det är bara att åka hem och fortsätta vänta………

Jag säger då det! Vilka fina kommentarer och vilken respons och fina ord som naturbegåvning etc, jag har fått från er, Både här och på facebook.
Så därför vill jag nu tacka ER alla unisont, ingen nämnd och ingen glömd. TUSEN TUSEN TACK - era varma ord värmer långt in i mitt arma hjärta. Jag blir glad och uppmuntrad och t.o.m så tänker jag för mig själv - det kanske är så att du e bra på att skriva å att det finns folk som vill läsa!?

Ni vet min självkänsla vill ofta å gärna ner i skoaskaften å gömma sig så jag måste locka fram den då och då. Att tro på mig själv har aldrig varit min starka sida.

Nåväl....det jag plockade fram igår och visade er är sånt som jag hämtade långt tillbaka ifrån -05 då jag blev sjuk första gången. Tankar funderingar, skräck och i vilket ingenmansland jag befann mig i då.
Alla ni förstår ju att utgången blev positiv eftersom jag sitter här idag, men det har varit en lång resa och bara för att man ska överleva så är det inte självklart att bara återvända till livet utan garantier igen.

Man har levt i en mardröm under lång tid, man har förberett sig för att dö och rustat för att leva om vartannat.

Jag kommer fortsätta skriva om den tiden och se gå framåt - många är de som tyckt att jag ska skriva, däribland min älskade mamma. Det tar tid att bearbeta, att landa att känna att det man har i djupet av sig har mognat klart.
Modet måste oxå mogna, för det är med skräckblandad förtjusning som jag skriver.

Orden pockar på och vill ut samtidigt som alla känslor oxå ser sin chans att komma upp till ytan. Jag upplever ju givetvis ännu en gång allt det jag skriver nu.
Fast den stora skillnaden är att nu är jag inte ensam, jag är inte utsatt för hotet längre, jag är ute på andra sidan och kan stänga dörren bakom mig och vara i nuet, det nuet som inte är skrämmande.

Nuet som rådde då för fem år sen vill jag aldrig mera uppleva. Ändå är det i nuet vi ska vara, leva och verka. Vi ska njuta och uppleva för att få största möjliga utdelning av livet. 





ÄNTLIGEN FÅR JAG KOMMA TILL THORAX

Efter en vecka får jag träffa en doktor på Thorax lungklinik. Livrädd men lättad över att äntligen få träffa en specialist. Livrädd för vilken dom han ska ge mig.

Han hämtar mig och min pojkvän som är med mig, från väntrummet.

Efter den korta promenaden genom korridoren till hans rum påpekar han hur andfådd jag är.

Jag märker det knappt själv längre eftersom jag gradvis blivit sämre under de senaste månaderna. Men jag hör mig själv flåsa och undrar hur jag kunnat undgå att märka det egentligen.

 Det hänger ett par röntgenbilder på ljusväggen bakom honom i hans rum, det är mina lungor. Jag tittar, vill se men är rädd….syns det något tänker jag. Kan jag se det läkarna ser?

Han visar och pekar på bilderna, tumören syns tydligt och den är stor, han knyter sin ena näve och visar hur stor.

Jag frågar om han kan veta om det är cancer. Givetvis säger han ingenting, bara att min andfåddhet beror på att jag har vätska i lungsäcken och att om han tappar ur den så kommer jag kunna andas lättare.

Han vill även ta ett prov på tumören för att kunna fastställa vad det är för något.

 
Jag tror att jag ska få gå hem och komma tillbaka senare för provtagningen och för tappningen av vätska.

Det sa nämligen en sköterska när jag talade med lungkliniken och undrade hur det skulle gå till. Hon sa att om doktorn behöver ta prover så får jag komma tillbaka en annan dag.

 

Men doktorn vill göra det på en gång…..det väcker mina misstankar och som den smarta uttänkaren jag är så fattar jag att han tror det är farligt eftersom han vill jobba snabbt.

 

Vi går till ett operationsrum, jag får klä av mig på överkroppen och min rygg tvättas. Doktorn och sköterskorna är mycket vänliga, de ser hur rädd jag är och berättar hur det hela ska gå till.Jag är rätt förvånad över att man överhuvudtaget kan tappa ur vätska ur lungan bara genom att sticka in en nål i ryggen.

 

Jag blir först bedövad, jag får sitta upp och luta armarna mot en kudde som ligger på britsen, jag måste vara rak i ryggen hela tiden. När bedövningen tagit börjar doktorn leta efter ett ställe på ryggen så långt ner som möjligt på lungan, att sticka mig på. Han knackar och lyssnar, det låter så dovt.

 

Så får han tappnålen på plats, den är kopplad till en påse som ligger på golvet.Han säger att det rinner bra och att vattnet är klart, vilket också är bra.Jag vrider mitt huvud och tittar ner på golvet. Påsen fylls sakta och jag frågar hur mycket vatten som egentligen finns där inne.

- Ja det är några liter, svarar han. Och jag får en smärre chock.

- Hur mycket vatten kan man ha i lungsäcken undrar jag och han svarar att det får plats närmare tio liter.

Jag ser en tiolitershink framför mig, fylld med vatten. Det låter sjukt.

 

Han säger att jag inte har så mycket vätska där inne men att han tänker tappa ut två liter. En av sköterskorna talar om att jag snart kommer få lite ont i halsen när jag andas. Det är pga att lungan helt plötsligt kan röra sig igen när vattnet försvinner. Och mycket riktigt, snart känner jag att det stramar och gör mycket ont på högersidan av halsen så snart jag drar in ett andetag.

 

- Då får det räcka för den här gången, jag kanske måste tappa ut mer om det fyllts på när du kommer tillbaka om en vecka.

Så kopplar de bort påsen och tar ut nålen. Påsen är sprängfylld med gulaktig klar vätska som varit inuti min lungsäck, det är svårt att förstå och ta in.

 

Så är det dags för att ta ett prov på tumören, en ny nål ska stickas in i min rygg.

Jag får ligga på magen och doktorn gör en snabbröntgen där på plats för att exakt lokalisera var tumören är och var han ska sticka för att inte komma åt något revben.

Han ritar in stället på min rygg och släcker sen ner röntgen apparaten.

 

Jag känner hur han sticker, han talar om att han hoppas undvika revbenen då det kan göra lite ont. Han sticker in nålen flera gånger och ”fiskar” upp små korvar av tumören som ska analyseras.

Det är så overkligt allting, jag fattar inte att det är jag som ligger där.

 

Så är det klart, jag får stiga upp och klä mig. Mina ben skakar och jag är yr i huvudet och mår illa.

Om en vecka ska jag komma tillbaka och få besked.

 

Inget är som väntans tider sägs det ju, inget är sannare. Och jag avskyr att vänta. Det känns omänskligt att behöva gå och vänta på om man ska få leva eller dö, att allt ska ta sån lång tid.

Jag vill att dom ska fatta det att de måste skynda sig, att väntan är olidlig.

Men det förstår de nog, de låter nog ingen vänta i onödan, proverna tar den tid de tar.

Men jag bara går här i vaccum, göra saker mekansikt, lever i ett mellanrum och håller masken inför barnen.

De vet naturligtvis att jag varit hos doktorn och att man tagit prover på det som orsakat mina andningsbesvär.

 

Nätterna är värst, så snart jag släckt lampan kommer skräcken till mig.

Jag ligger ensam i mörkret och tystnaden, hör mina egna andetag, vet att det växer inuti mig. Och om det tänker döda mig så kan jag inte göra ett endaste dugg åt det.

Vanmakt!!! Frustration!!! Primitiv Rädsla!!!

Jag vet inte namnet på min fiende, jag har inga vapen att slåss med, jag kan inte se honom….vet bara att han finns där i min närhet och flåsar mig i nacken.

Jag försöker gömma mig.

Jag kan inte längre se mig i spegeln, kan inte möta min blick eller se min kropp.

Jag känner inte igen blicken på henne jag möter i spegeln, vet inte vem hon är med den där jagade blicken. Och kroppen är äcklig, det växer i den, hela tiden växer det något som inte hör hemma där.

Hur många har egentligen tid att verkligen försöka förstå mig?

Hur många har egentligen modet att sätta sig in i min situation…sätta sig in i hur det känns att ligga vaken ensam när lampan har släckts och världen har tystnat…och bara höra sina egna hjärtslag och veta att för varje tungt andetag så pressas tumören ihop inuti lungsäcken.

För varje tungt andetag där tumören ligger omsluten av litervis med vätska så vet man att det växer något inuti ens kropp – något som inte ska vara där – något som kan döda.

 

Barnen sover i sina sängar – jag vet att de är rädda, men de sover ovetandes om min skräck.

Alla sover ovetandes om min rädsla och min ensamhet.

När det är dag och ljust så spelar jag min roll, den vanliga jag, mamman som lugnar barnen när rädslan jagar i deras ögon.

Mamman som tröstar och försöker att inte visa minsta spår av min egen panik och fasa.

 

Jag svarar på omgivningens frågor, de som vågar fråga, de som fortfarande hör av sig….

Jag säger att jag gör som de uppmuntrar mig; kämpar – Kämpa på! Du är stark Annika!

 

Men vad är styrka, vad är det egentligen? Är det att inte gråta i kudden? Är det att tappert le och visa tummen upp? Är det att fortsätta måla på ett fräscht ansikte när jag ska gå ut, fixa håret och välja kläder?

Är det styrka?

Eller kan jag vara stark även om jag gråter förtvivlat, även om jag inte orkar duscha på tre dagar för att jag inte behöver gå utanför dörren, även om jag bara sitter och stirrar framför mig, glömmer bort att äta och funderar på om jag orkar vara kvar här på jorden – levande.

 

Stark eller Svag…vilket är jag egentligen?

 

Behöver jag vara antingen det ena eller det andra, är det ett mått på hur bra jag hanterar min situation…är det bättre att vara stark? Är jag en bättre människa då eller om jag är svag – är jag dålig då?

 

Det finns ett visst mått av sjukdom, sorg och smärta som många människor klarar av att ta till sig. Det är lite som – hit men inte längre!

Man klarar av att lyssna, att säga

-         Ja jag förstår att det är jobbigt, men du är stark och det kommer att gå bra!

 

Men som sagt, vad är det man klarar av att sätta sig in i och förstå och hur vet man att det kommer att gå bra.

 

Ingen vet utgången och ingen vågar ens tänka tanken att det kanske går åt helvete, att det värsta händer, att jag dör.

För om man tänker på det så kanske det händer, verkar många tro att så är fallet.

 

Ingen vågar gråta med mig i min rädsla och förtvivlan, ingen vågar visa sin egen rädsla för mig. Det är det som gör mig så ensam…ingen är där med mig – i det förbannade väntrummet, vaccumet som jag befinner mig i. Ingen vågar och jag vet inte varför…

Det är ju nu som jag behöver som mest. Det är ju nu som jag verkligen har tappat fotfästet och behöver stöd från alla håll.

Det är ju nu som jag behöver verklighet för allt är så overkligt.

 

Det är overkligt att på nån minut få veta att jag har en apelsinstor tumör växandes inuti min kropp och jag måste börja vänta på läkartid, prover, mer röntgen för att få veta om den skall döda mig.

 

Overkligt…ofattbart och bedövande. Ena minuten frisk och nästa minut dödssjuk.

 

Jag trodde jag skulle få besked att jag hade astma, jag trodde doktorn skulle ge mig ett recept på medicin och så skulle jag gå därifrån, nöjd över att jag äntligen gjort slag i saken och sökt läkare.

 

Men det blev inte så, jag fick inget recept, för mina andningssvårigheter berodde inte på astma. Det var nåt i min högra lungsäck. - Förändringar, sa han.

- Vad då för förändringar? frågade jag……

- En tumör som är ungefär tio centimeter stor, svarade han.

 

Mina ben började skaka, jag såg ut genom fönstret och tårarna steg i mina ögon. Han såg det och rullade fram sin stol mot mig och gjorde det enda mänskliga han gjort både före och efter. Han la sin hand på mina händer och sa att det inte behövde vara cancer. Jag skulle inte tro det värsta.

Mina tankar går till barnen och jag gråter mer.

Han skulle faxa en remiss till Thorax lungmedicin för vidare utredning. Och då började min väntan.

 

Jag ville bara hem, lyckades stappla ut i korridoren, skakar fortfarande och tänker att jag måste ringa till min pojkvän, men jag har inte pengar på telefonkortet och ber att få låna telefonen i receptionen.

 

Den unga killen som står bakom disken, ser på mig med vänliga ögon och räcker mig telefonen och jag försöker slå numret.

Jag skakar så mycket att det inte går och helt plötsligt vet jag inte vad det är för nummer.

Jag ber honom hjälpa mig, jag ber honom slå numret och letar febrilt i min förvirrade hjärna efter siffrorna.

 

Så till slut får jag dem i rätt ordning och han ringer upp åt mig.

Han svarar på en gång och jag ber honom ringa tillbaka till min egen mobil och jag lägger på, lämnar tillbaka telefonen till killen bakom disken och tackar honom för hjälpen.

 

Går mot utgången och min telefon ringer och jag kan äntligen tala om för någon vad doktorn sagt till mig.

- Jag har en tumör i min högra lungsäck. Och jag kan inte sluta skaka.

 

Hur jag kommer hem är en gåta, jag leder min cykel genom centrum och det är så kallt, jag susar nedför backen och fryser och det gör så ont i bröstet.

Jag vill bara hem. Tänker att jag kanske borde ringa någon annan. Men vem ska jag ringa?

 

Jag vill bara hem till tryggheten.

 

Äntligen inomhus. Jag ringer till jobbet och talar om att jag inte kommer på förmiddagen nästa dag. Berättar om tumören och säger att jag måste lämna blodprov och träffa doktorn igen på morgonen.

Min kollega börjar gråta och jag gråter med henne.

 

Sen försöker jag få tag på mamma, ingen svarar. Ringer till  min syster Jeanette som bor i USA, vet att de har stigit upp. Berättar och försöker själv förstå det jag berättar. Det är som om allt stannat upp, ännu en gång stannade tiden upp, jag har ju varit med om det tidigare.

Gråter mer, hon frågar men jag har inga svar. Hör att hon är chockad och försöker få grepp om situationen.

Hon är ju så långt borta och just då vill jag ha henne hos mig.

 

Jag vet inte hur länge vi pratade men jag sa att jag måste få tag på mamma. Vi lägger på och jag ringer upp Johanna, min andra syster, hon vet kanske var mamma är.

Johanna hör direkt att nåt är fel och frågar vad som hänt och jag berättar.

–Fan vad det ska växa i alla människor, säger hon och berättar att hennes chef också har en tumör.