i huvudet på en finnpajsar jänta

Jag har varit mycket trött en lång tid. Så trött att jag inte har orkat skriva. Är väl inte så jobbigt kan man kanske tänka, men mitt skrivande kräver mycket energi och det har varit en bristvara.

Jag har t.o.m varit så trött och mått så dåligt att jag tänkt att jag borde ringa mina doktorer för att få tid till provtagningar. En oro, inte helt obefogad har grott i mig för jag känner för det mesta igen mina symptom och hur jag mår. Men den senaste tiden har jag mått annorlunda och därför har en viss oro infunnit sig. Symptom som en av läkarna bett mig vara extra vaksam med för de bådar inte gott.

Jag har i alla fall avvaktat och tänkt at jag ger det lite tid och nu känner jag mig mest bara trött, de symptom jag inte kände igen och heller inte mådde bra av, de har lugnat sig lite.

Så jag avvaktar lite till och hoppas på att det bara är utmattning pga för många järn i elden. Jag har ju förmågan att köra på när jag mår gott och glömmer av att vila så mycket som jag borde.
Jag har haft så mycket i almanackan denna höst och har massor inskrivet ända fram till jul. Roliga saker som jag mår bra av och som jag vill göra men nu inser jag att jag måste sätta stopp för fler aktiviteter.
Inget mer får skrivas in, utan jag måste fokusera på att orka göra det som är bokat och vila övrig tid för att orka ha en vilsam och frisk jul.
För det vill jag.

Dansen - varje vecka - är viktig för mig, då känner jag att jag lever. Att träffa min syster Johanna och hennes lille David - varje tisdag - är mycket viktigt för mig, då känner jag att jag är viktig.
Att ha vilsamma helger tillsammans med Magnus är viktigt, för då kan vi hämta kraft tillsammans och ge näring till vår relation.
Sen är det roliga tilldragelser som bröllop, konstert på Globen, resa till Småland, födelsedagar etc....och dem behöver och vill jag oxå orka med.

Jag håller mina tummar och säger till mig själv på skarpen om jag behöver - för att jag verkligen ska kunna göra detta för mig själv och de som är mig närmast....alltså ta det lugnt och vila mycket.

Jag ska låta er läsa en text som jag skrev för ganska många år sen. Det är en text som ger en liten glimt till hur mina föräldrars skilsmässa har påverkat mig som person.

Jag vill oxå klargöra att det inte finns varken bitterhet eller anklagelser mot någon av dem. Försoning och förlåtelse i livet är nödvändigt för att själv kunna bli lycklig.
Jag anser mig inte bättre än någon annan men erfarenheter och insikter har lett mig hit och jag har om och om igen gjort val som jag känt varit nödvändiga för att jag ska må bra.
Jag kommer även fortsättningsvis välja livet och vara lycklig för bara jag själv kan styra mitt liv åt det håll jag vill och mår bäst av.

Jag har stridit så länge och har mått så dåligt i alldeles för många år av mitt liv...år som på många sätt känns som jag slösat bort.

Min text är en av alla förklaringar till varför jag haft det så kämpigt.

Jag ska fylla tolv år, den dagen som jag fasat för, födelsedagen jag helst vill slippa.

 

Jag sitter i mitt rum med dörren stängd och telefonen indragen, den långa grå skarvsladden räcker ända dit in.

Jag ska ringa till min pappa. Antagligen vill han veta vad jag önskar mig för mamma hade sagt att jag skulle ringa upp honom.

 

Jag kan telefonnumret utantill, lätt som en plätt, men jag kan inte förmå mig till att slå det.

Gång på gång slår jag hälften av siffrorna eller alla utom den sista, för att sen lägga på luren.

 

Mina händer skakar, jag svettas, ångesten river i min unga kropp och jag är livrädd, ja riktigt livrädd för att ringa upp min pappa.

 

Jag tror nämligen att han har en fråga till mig som jag måste svara på och om jag svarar nej, så tror jag att han kommer bli arg på mig.

 

I fem år har jag, först väntat på den här födelsedagen senare bävat för att den ska komma, någon sa nämligen åt mig att när skilsmässobarn fyller tolv år så får de själva bestämma hos vilken av sina föräldrar de vill bo hos.

 

Jag började vänta på pappa när jag var sju år då han flyttade ifrån oss, han sa att han skulle komma och hämta mig när jag kunde bo hos honom.

Det var det enda jag ville och min väntan blev lång.

Samma år som jag skulle fylla tolv flyttade vi till en ny ort, jag fick nya vänner, intresset för killar kom in i bilden och jag var på väg att bli tonåring. Jag fick en lillebror och med mammas nya man var vi en familj. För första gången på länge hade jag det bra och trivdes och jag ville inte flytta därifrån.

 

Därav min rädsla för att pappa skulle fråga, sen kände jag ju honom inte heller. Att umgås med sin pappa ungefär 10-13 ggr på fem år och varje tillfälle varade kanske en timma, gör ju inte att man får en stabil och sund relation till honom.

Det var högtidligt när han kom till oss på min och syrrans födelsedagar, överräckte ett paket och satt i soffan och åt tårta med oss.

 

Och det var lika smärtsamt att stå i hallen och känna hans stenhårda grepp om min lilla kropp när han skulle gå, se tårarna i hans ögon och efteråt när dörren var stängd, känna hur ett par dagars väntan och förväntan bara pyser ur kroppen och en konstig tom känsla träder in.

Det där var min pappa, kungen i mitt liv som jag dyrkar på avstånd. Ett år till nästa gång han kommer in i mitt liv.

 

Jag vet att jag måste förmå mig till att ringa honom, jag kommer inte undan men leker med tanken att låta bli för det ger mig lite mer tid. Jag funderar på att hitta på en lögn om att jag har ringt hela kvällen men att ingen svarade, jag kunde ju säga att jag ”glömt” telefonnumret eller att jag kastat om de två sista sifferkombinationerna.

 

Men det gör jag inte….till slut vågar jag låta den sista siffran i numret löpa hela vägen i sifferplattan på telefonen och jag släpper den och numret är slaget.

 

Signalerna går fram och någon svarar, minns inte om det var han eller hans fru.

Pappa frågar hur jag mår, hur det går i skolan och så, samma frågor varje gång och så kommer frågan om vad jag önskar mig i födelsedagspresent.

Jag talade om att jag önskade mig en rutig ”gubbkeps” det var så populärt då och jag vill ha en som alla mina kompisar.

Han undrade ju såklart om jag var redig i huvudet men efter att ha försäkrat honom om att det var vad jag ville ha så avslutar vi samtalet och säger hej då, vi ses på födelsedagen.

 

Frågan jag var så rädd för kom inte, han undrade inte var jag ville bo. Är jag lättad?

Ja det är jag väl för jag slapp ju säga att jag inte ville flytta men samtidigt var det ju ett bevis för att han inte ville att jag skulle bo hos honom.

För då hade han ju frågat, eller?

 

Nu som vuxen kan jag ju förstå och inse att för hans del fanns det ingen väntan på min tolfte födelsedag då han äntligen skulle få ha sin äldsta dotter boende hos sig.

 

En skilsmässa ter sig väldigt annorlunda för de olika parterna. Upplevelserna är ljusår ifrån varandra men mina känslor finns i mig och det är minnena som gör så fruktansvärt ont.

För ett barn är sällan känslorna och upplevelserna rationella. Man har inte förmågan att förstå logik utan drar sina egna slutsatser om hur sanningen ser ut.

Man äger inte förmågan att uttrycka sina känslor i ord, just för att man bara är ett barn och har inte erfarenheter och referensramar att ta till.

 

Han kom aldrig och hämtade mig, han frågade heller inte om jag ville bo där…anledningen är för mig solklar…han älskar mig inte och om inte ens min egen pappa älskar mig, vem i hela världen ska då göra det.

Han är ju den som ska älska mig utan förbehåll för den jag är, han är ju den som ska bekräfta att jag duger, är bra på mitt sätt, han är ju den som ska gå på föräldramöten och få höra hur jag egentligen är i skolan, han är ju den som ska hjälpa mig med läxorna.

Han är ju den som ska visa mig hur livet ska levas och ta hand om mig och leda mig och skydda mig när livet blir för hårt.

Han är ju den som ska ge mig min identitet så jag slipper gå genom livet och söka den på annat håll, i andras famnar, i en betvingad jakt på bekräftelse om att jag är värd att älskas.

 

Det tog många år för mig att förstå varför jag var som jag var, varför jag hade så usel självkänsla och inte trodde mig kunna vara älskad. Det tog många år att förstå varför mina relationer till män var så behövande, varför jag var så kärlekstörstande och i behov av ständig bekräftelse.

 

Mitt vuxna Jag, har försonats med min pappa idag, byggt upp en bra relation, bra utifrån förutsättningarna som rådde.

 

Mitt vuxna Jag, ser med kloka och visa ögon på det som hände och är en trygg och självsäker kvinna. En vuxen kvinna som vet sitt värde och tror på sig själv.

 

Mitt vuxna Jag, insåg att det enda sättet att bli fri, var att välja…antingen ha ont och vara ledsen och otrygg resten av livet…eller bestämma mig för att oavsett hur mitt liv såg ut när jag var barn, så äger jag förmågan att förändra det idag.

 

Det har varit en lång och svår kamp.  Jag har både misströstat och varit målmedveten, om vartannat.  Jag har haft många och långa samtal med mig själv där jag om och om igen säger till mig själv att även om min pappa inte kom och hämtade mig, så älskar han mig.

Även om han hade sina skäl till att inte träffa oss flickor så ofta så glömmer man inte bort att man har två döttrar.

 

Och som en vuxen kvinna med två egna barn kan jag vittna om att man alltid gör det man tror är bäst för sina barn.

Man fattar beslut och handlar därefter, ibland är besluten felaktiga och man känner ånger och vill göra ogjort, men man måste försonas med sig själv och förlåta.

 

Min pappa visar idag på alla sätt och vis att han älskar mig, han har givit mig förklaringar till sitt handlande och jag kan förstå dem.

Som den vuxna förnuftiga kvinnan kan jag absolut förstå och förlåta honom.

För jag älskar min pappa.

 

Jag arbetar hårt med att lära mig förstå mitt värde som människa. Jag arbetar hårt med att inte låta den otrygghet jag kände som barn, råda i mitt vuxna liv.

Jag har gjort många och långa resor inåt för att lära mig vem jag är, vilka värderingar jag har, vilka som är mina starka respektive svaga sidor, jag har en gång för alla bestämt mig för att ingenting skall någonsin igen få beröva mig min identitet och självkänsla.

 

Och jag är glad och stolt över mig själv för jag blir starkare och starkare och jag kan oftare och oftare känna att mitt ihärdiga arbete gett resultat.

Jag vågar ta emot uppskattning och tro på den och jag vet att jag är en älskad person. Det finns så många i mitt liv som älskar om mig och min pappa är en av dom.

 

Men ibland, inte så ofta numera, men när för många saker i vardagen blir tunga, när tvivlen på om man klarar än det ena än det andra, sätter in…..då kommer hon fram, den lilla tösen som bor i mig. Hon som för det mesta slumrar sött och inte gör så mycket väsen av sig.

Hon vaknar och hon gråter, hon har ont av saknad och hon förstår inte. Hon tror inte, hon söker, hon väntar och hon ropar högt inom mig att hjälpa henne.

Hennes tårar rinner ur mina ögon och hennes smärta river i min kropp och jag står som förlamad och vet inte vad jag ska göra.

Jag försöker fylla hennes tomhet i andras famnar, okända famnar. Jag försöker trösta henne med mat och godis, jag försöker bedöva henne med alkohol.

Men hon bara gråter tills hon är utmattad och slutligen somnar igen.

 

Och jag kan återigen bli mitt vuxna Jag, den kloka och förståndiga, trygga och självsäkra kvinnan som vet att hon är älskad och duger för den hon är.

Den vuxna kvinnan som idag, i sin pappas omfamning, bara svagt hör en liten flickas rop, långt inifrån sin egen kropp.

Jag tillbringar sen några veckor, mina tisdagar i Trångsund. Det är där min mamma och syster Johanna bor och hon har den mest underbara bebis på fyra månader som jag är stolt moster till.
Så för att regelbundet tillbringa tid med dem, vara till hjälp om det behövs och för att få möjligheten att blir en viktig person i Davids liv så är det där mina tisdagar tillbringas.

Men Trångsund innebär många minnen. För tretton år sen bodde de på torget och det var där i den lägenheten på fjärde våningen som Johan dog.
Att åka samma väg varje vecka, titta upp mot lägenheten väcker mina minnen.

Det är inte jobbigt på det viset att jag försöker fly eller inte orkar med det. Det är jobbigt på det viset att sanningen blir så sann. Hur lät det?
Det går än en gång upp för mig att min bror inte lever längre.

Igår gick vi på promenad, Johanna och jag. Vi stannade på torget och tittade upp mot fönstren. Det som var Johans rum hade persiennerna nerdragna.
Jag kan se exakt hur det såg ut där innanför. Hur det var möblerat, vilka saker som var framme.
Och ganska så långt senare så mindes jag att jag hade drömt en dröm många år tidigare.

Jag drömde att Johan dog och att han låg i sin säng under ett öppet fönster. Och det var så mamma fann honom.
Och jag mindes då att när jag vaknade efter drömmen bara visste, något inom mig visste att vi skulle förlora honom. Men det glömde jag med åren och mindes alltså igen en tid efter hans död.

Mamma och Johanna flyttade från den lägenheten ett tag efteråt för den var för stor och dyr i hyra. En ny familj flyttade in och en gång träffade Johanna dottern i familjen, dottern visste att Johanna bott där. Och plötsligt frågar hon Johanna  - Vet du ifall någon har dött i den där lägenheten? För vi hör att någon går omkring i köket på nätterna.

På vår promenad igår visade även Johanna huset där Johans flickvän med familj hade bott.
Han tillbringade mycket tid där och när vi stannade till vid uppfarten så kändes det tungt i bröstet på mig. Jag visste att hans fötter trampat marken på uppfarten så många gånger och att han sovit innanför husets väggar, varit levande.....nu såg jag bara en gestalt gå upp för backen.

Johanna pratade även om systern till Johans bästa vän. Micke heter han. Det väckte upp andra minnen. När Johan tog med sig Micke på mitt trettioårskalas och hur de rensade min reflexsamling för de skulle på disco, fast det var ett raveparty, och ville ha reflexer så de skulle synas ordentligt.

Så att vara i Trångsund så mycket som jag varit den senaste tiden har väckt minnen, känslor och jag har gråtit en del. Jag tänker mycket på honom, på de platser han varit på och vad han gjorde. Hur han gick till videoaffären som är kvar och hyrde filmer.
Jag tog ut pengar ur bankomaten på torget. Samma bankomat som jag såg från hans fönster då jag ville skrika till dem som stod i bankomatkön.
Jag kunde se ambulansen stå parkerad utanför porten. Tänk att man kan ha så tydliga bilder på näthinna. Som fotografier.
Jag har känt mig nära Johan. Det gör ont att det bara är en illusion eftersom han fysiskt inte är här.

Jag måste nog gå och lyfta på det lilla silverlocket till min lilla Johanask, dra in hans doft i min näsa och smeka hårlocken. För då är han där på riktigt.

Jag har en bit av honom kvar hos mig.

Hur gör man för att finna ett levbart liv igen? Hur bemöter man frågor som... När ska den gamla vanliga Annika komma tillbaka igen?
Den gamla vanliga Annika finns inte längre. Livet som var innan Johan tog sitt liv, det finns inte det heller.

För det blir aldrig mer som vanligt och det är en stor sorg.

Här nedan lägger jag nu ut några av mina dagboksanteckningar som jag skrivit under åren.

Jag skriker stumt men det syns inte utanpå mig.

Mitt ansikte förråder mig inte.

Ingen kan se vad jag bär på inom mig.

Jag har inget bandage om mitt smärtande sår.

Jag kan visa upp en leende mun och glada ögon.

Men du som ser lite djupare kanske kan ana smärtan

 i mitt hjärta och i min själ.

 

Det syns inte utanpå vad mitt huvud är fyllt av, samtidigt som jag gör vanliga saker…handlar, äter, skrattar och andas.

Ja, jag andas fortfarande. Betyder det att jag lever?

Jag trodde att mina andetag skulle upphöra

 samtidigt som dina.

Men jag vet nu, att vi dör inte av sorg, vi dör inte av att gråta och skrika hysteriskt.

Visst, det känns som om man skulle gå i tusen bitar när som helst. Men vi dör inte.

Vi fortsätter att andas och leva, en liten bit i taget.

Och våra ansikten förråder oss inte.

 A S

1998

Du knackar på min axel, gör dig hela tiden påmind.

Det har gått en tid utan känslor, utan dom verkliga känslorna.

Men nu är dom här igen, smärtan och sorgen.

Återigen ställs jag inför det faktum att du verkligen är borta för alltid.

Återigen vill jag inte tro det, vill inte förstå.

Det har snart gått två år.

Två år är lång tid och många sår läks under den tiden.

Men inte hjärtesår. Finns det något som läker hjärtesår?

Finns det någonting som bäddar in hjärtat och skyddar det mot livets hårda tag, som sliter obarmhärtigt och blottar hela ens innersta väsen, blottar själen?

 

Nej, ingen rustning eller mur står emot när livet gör oss illa.

Vi står bara där och förstår ingenting.

Förstår inte varför vi inte känner igen oss själva.

All den kraft vi trodde oss besitta, allt det vi är, flödar ut tillsammans med tårarna.

Och vi förblir tomma tills vi förstår att för att överleva måste vi sakta och efter noga övervägande arbeta och kämpa för att välja livet.

Och när vi har gjort vårt val måste vi satsa hundra procent.

Lyssna till oss själva och vår överlevnadsinstinkt.

Det krävs styrka och mod att leva vidare, det kostar oss mycket smärta och tårar.

Men det är vår enda chans till lycka igen.

Vår enda chans är att leva och inte bara existera.

Men det kostar och kräver all vår styrka.

 A S, 1999

Känslan kommer fortfarande då och då.

Den där diffusa känslan av att någonting måste ut.

Känslan av att bära på någonting som börjar i magen och som söker sig upp mot halsen tills man inte kan svälja ner det längre och det bara väller ut tills tomheten är det enda som återstår.

 

Sen börjar det om igen och fylls sakta på.

Det är nästan som när man kräks, för man spyr ut gråten, smärtan, ilskan och frustrationen över att det inte kan bli ogjort.

Att Johans död inte kan suddas ut

och aldrig ha ägt rum.

 

Att acceptera en älskad persons död är nog absolut bland det svåraste man måste göra. Ja, måste, för att själv kunna leva och inte bara existera.

Att acceptera betyder INTE

sluta sakna och sluta älska.

 A S

Always on my mind…så går refrängen i en sångtext som Elvis sjunger.

Den är så sann, så sann.

Fem år har gått, fem jular, otaliga familje- födelsedagar och högtider.

Fem år av Ditt liv är borta.

Allt detta har du missat, valt bort.

Eller valde du egentligen?

Visste du att det var för alltid som du gick ifrån oss?

 

Jag har slutat jaga efter svaret.

Jag har lärt mig acceptera och lärt mig leva med att du är borta.

Jag har vant mig vid tomheten i mitt hjärta.

 

Jag kan se dig le, jag kan se dig sitta i soffan eller jonglera med dina färgglada bollar eller

några äpplen ur en skål.

Fast ser jag dig egentligen? Du är ju inte där.

Ingen annan ser eller hör dig.

Åh…gud, måtte aldrig ditt skratt tystna i mina öron.

 

Kommer jag att sluta se?

Kommer du att försvinna?

 A S

Om jag trodde…

 

Om jag trodde det skulle hjälpa att jag slet mitt hår, så skulle jag slita mitt hår.

 

Om jag trodde det skulle hjälpa om jag aldrig skrattade mer, då skulle jag sluta skratta.

 

Om jag trodde att det skulle hjälpa om jag bar all världens sorg på mina axlar, så skulle jag bära.

 

Om jag trodde det skulle hjälpa om jag bara grät hela dagarna, då skulle jag gråta varje minut.

 

Om jag trodde att det skulle hjälpa att jag aldrig nuddade vita streck på gatan, då skulle jag hoppa allt vad jag kunde.

 

Om jag trodde att jag kunde göra något, vad som helst, för att du skulle komma tillbaka och vara min levande bror….om jag trodde det, då skulle jag göra det.

 

Men du kommer inte tillbaka vad jag än gör, vad jag än tänker. Du kommer inte tillbaka.

Och det är det som gör så jävla ont.

 

Vad skulle du gjort de senaste sju åren om du varit här?

Vad skulle jag ha gjort?

Trettio år idag…en vuxen man

Du var tjugo år när jag såg dig sist,

en ung man på livets tröskel.

 

Vart tog åren vägen?

Så många år har passerat utan dig.

Så många år med besök hit till din grav.

Så många år utan ditt skratt, din doft och dina leende ögon.

 

Så många år av smärta och tomhet.

 

Jag tänder ett ljus för dig idag

Det brinner för att du är saknad

Det flammar för att du är älskad

Och slocknar till slut för att du är borta.

 

Du är min lillebror, Johan och jag är din storasyster.

Och jag saknar dig så mycket.

"Jag höll den meningslösa döden vid liv och jag odlade det meningslösa livet med mina tankar"

Allt var verkligen meningslöst tills den dag jag kom på vad jag höll på med, för det var jag själv som gjorde livet meningslöst och jag höll Johans meningslösa död vid liv genom att hela tiden nära den med mina tankar.
Jag ville inte att min brors död skulle vara meningslös, jag ville att hur ont det än gjorde att förlora honom, så måste ju något gott komma ur smärtan.

Det är så lätt att se sig som ett offer för livets grymhet och därmed känna att man inte kan påverka något själv. Jag vet för jag har själv burit offerkoftan alldeles för många gånger.
Jag vet också att jag stod som handfallen och inte visste hur jag skulle fortsätta leva.
Men det är där som det hårda arbetet kommer in, beslutsamheten och att ha ett mål för vad det är man vill.

Jag skrev om rannsakan av sig själv förut, och det är ett mycket bra sätt och ta reda på vad det egentligen är man vill.
Genom att titta på sig själv, sitt liv och vem man har varit som människa och vad man har blivit så kan man börja förändra.
Jag hittade massor av märkliga ting hos mig själv, som jag inte ville ha, som jag inte ville vara.

Vad ville jag istället då? Jag ställde mig själv frågan om och om igen och tittade ofta på mig själv och mitt liv från ett annat perspektiv. Utifrån.

Det är så lätt att fastna i sorg. Att känna att man inte kommer vidare och det gör man inte heller - av sig själv - automatiskt. Man måste jobba för det. Man måste välja och acceptera att det är dessa omständigheter som råder nu. Vi har alla människor kvar i livet som betyder mycket för oss. Vi är älskade och älskar tillbaka. Trots att vi har förlorat en älskad så behöver inte hela vårt liv raseras och aldrig mer kännas bra.

Vi får faktiskt känna lycka och glädje igen. Utan att det är ett svek mot den vi har förlorat.

Man behöver tid på sig, ofta väldigt lång tid.

Ett inlägg som jag skrivit i spes gästbok, sju år efter Johans död.


skrev den 3/9 22.40

Hej, jag vill bara säga att det är ovanligt att få läsa om någon som liksom jag, känt att när man är där nere i helvetet av sorg och smärta och saknad tillslut inser att det inte går längre.
Att man faktiskt måste välja, att börja leva igen eller fortsätta att endast existera (vara "död" fast man är i livet). Och att det är man själv som måste göra det valet.

De flesta tänker som så, även jag själv i början....att det ALDRIG kommer bli bättre, att det ALDRIG kommer göra mindre ont eller att det ALDRIG kommer en dag då man kan le och känna lycka över livet igen.

Det gör det inte heller så länge man är fast i sina tankar, så länge man inte tillåter sig att försöka glädjas åt det positiva och bra som trots allt finns kvar. Ett aktivt utbytande av de negativa "aldrig" tankarna mot tankar om att livet trots allt har något att glädjas åt...är en början.

Det flesta av oss har ju faktiskt kvar människor i livet som vi älskar och som älskar oss, och bara det är ju det första stora glädjeämnet som man bör ta tillvara och vårda i sin stora sorg.
Allt kan tyckas förlora sin mening, men om man tänker efter så är man ju delaktig i detta om man låter det ske.
Många av oss har barn som är kvar och om man "leker" med tanken att de, när de är vuxna frågar....Varför räckte det inte med att en person dog, varför var det tvunget att alla ni andra också försvann för mig? Fanns det ingenting i mig som gjorde det värt att leva för min skull?...för ett barn som mister tex ett syskon eller en förälder och den övriga familjen inte kan fortsätta leva i livet pga sorgen, blir det ju ett dubbelt, tredubbelt övergivande. Hela det barnets framtid blir märkt av händelsen och hur kan man få ett bra och tryggt liv där man känner sig älskad och betydelsefull då?

Det är en skrämmande "lek" med tanken, och i mitt fall blev den ett hårt uppvaknande och jag insåg vad jag höll på med i min egen flykt undan livet och mitt ansvar. Jag höll på att bli delaktig i att hålla den meningslösa döden vid liv, jag odlade det meningslösa livet med mina tankar.

När man råkar ut för en stor förlust måste man givetvis ha ett sorgearbete, man måste få gå igenom alla faser och få sörja. Man tänker alla dessa tankar om meningslöshet och "aldrig mer" tankar.
Man ser inget ljusnande mer...det är helt normalt och sunt.
Men det är när man fastnar och inte kommer vidare ut ur mörkret som man behöver dessa tankeställare om vart man egentligen är på väg.

Jag "hejar" på er alla där ute, vi spelar i samma lag vet ni...Team Survivers...




Och ett till...


24/8-04  Jag fick diagnosen utmattningsdepression eller utbrändhet som det vardagligare heter, efter att i flera år försökt komma på fötter efter brorsans självmord, därefter min älskade mormors död, därefter min egen smärtsamma skilsmässa, sen mer självmord då mammas man tog sitt liv och samtidigt med allt detta så lever jag med min dotters tumörsjukdom och finns vid hennes sida under smärtsamma behandlingar.

Man är inte så mycket människa då och tar tacksamt emot piller som "ska" hjälpa. Jag har sett mig som ett hjälplöst offer som sitter fast i mitt liv.
(minns, detta är min berättelse och inte ett påhopp eller en åsikt på/om någon)
Jag har legat i min ångest och vältrat mig i smärtor och varit övertygad om att det är så mitt liv kommer att se ut resten av min tid på jorden.
Det fanns överhuvudtaget inte en endaste positiv tanke i min skalle.
Jag har tagit piller för att klara av att steka några jävla pannkakor till dotterns skolutflykt för att sen storgråtande stå vid spisen och fundera på hur man bäst går tillväga för att befria sina barn från den fruktansvärda mamman man är.

Jag har skrivit mitt avskedsbrev och det enda som hindrade mig var att det var hon som skulle hittat mig.
Jag blev folkskygg, rädd för att gå ut. Ångest för minsta lilla "måste" och klarade inte av annat än att ligga under täcket och gömma mig för världen.
Ravioliburkar värmda i micron blev mina barns middagar, för det kunde dom göra själv.

Jag tyckte fruktansvärt synd om mig själv, som drabbats av detta och jag axlade rollen som ett tablettberoende offer för livets grymhet.

Jag mötte en kvinna som sa åt mig att ångest finns inte i nuet, bara i det som varit och i rädslan för det som ska komma.
De mest värdefulla orden jag någonsin hört.

Hon sa åt mig att varje gång jag kände ångesten skulle jag fokusera på det första jag kom att titta på, en krukväxt, en radio, en bil eller vad som helst.
Fokusera på den/det med blicken, beskriva den högt för sig själv, hur den ser ut, struktur, vilken färg osv....för när man fokuserar på något i nuet, hur det är just nu så kan inte ångesten komma åt en.
När man vaknar med ångest så börjar man med en gång och känner hur lakanet känns mot kroppen hur mattan under ens bara fötter känns, vilka färger det är i tapetens mönster. Hur vädret är osv. Man tänker på allt detta medan man gör sina morgonsysslor och påbörjar sin dag och det är hisnande när man kommer på att
automatiskt ha annat i tankarna än hur man mår.

Man kan aldrig sluta tänka men man kan byta ut de nedåtgående negativa tankarna mot positiva tankar.
Mot något så trivialt som att solen skiner eller att det går en film på teve som man velat se.

Det kräver träning och man måste vara villig att prova på.
För mig var detta en helomvändning, att upptäcka att jag själv kunde styra över min kropp och hur jag mådde.

För det är så att man kan ALDRIG ha en känsla utan att först ha haft en tanke. Med tankarna styr man helt och hållet hur man mår psykiskt.
Det är inget hokus pokus, bara ren och skär sanning men det krävs att man vågar inse det.
Jag åt antidepp samtidigt som jag utövade det här sättet att slippa ångesten för visst kan man få avlastning med hjälp av tabletter.
När man är riktigt illa däran kan medicin vara enda utvägen men man behöver inte fastna där.

Jag började mer och mer känna att det var en massa händelser som hade kontroll över mitt liv och hur jag mådde. Behov av tabletter hade kontroll och jag gillade inte det. Jag vill själv ha den kontrollen och vara den som avgör hur jag ska må.

Lite krasst kan man säga att jag bestämde mig för att alla dessa svåra händelser inte skulle få påverka mig negativt längre. De skulle inte vara centrum i mitt liv och vara det som hela jag fokuserade på.

Efter det har jag jobbat mot det målet att jag ska ha ett bra liv trots allt.
Det betyder inte att jag inte älskar och saknar dem som dött ifrån mig, det betyder bara att de inte får dra mig med sig.
Jag lever och om jag inte kan göra det med glädje och fullt ut så är det inget alternativ att bara existera. Självmord har varit en frestande utväg många gånger.

Det har varit långt ifrån enkelt, jag har fallit tillbaka många gånger och misströstat och återigen vänt tillbaka till tryggheten under täcket och knaprat piller, men vägen upp i ljuset har varit lättare för varje gång.

Och idag, sju år senare är jag medveten om min minskade stresstålighet, jag har lärt mig vad jag klarar av och när det börjar bli för mycket.
Då är jag självisk och säger ifrån och när jag vill komma i harmoni med mig själv sätter jag mig ute i naturen. TITTAR på allt det vackra runtomkring och tar in, ända in i själen minsta lilla synintryck, minsta lilla doft och minsta lilla ljud.

Ett maraton inlägg idag, men det var också ett maratonlopp att överleva. Trodde aldrig att jag skulle komma i mål. Idag har det gått tretton år sen Johan dog och jag gråter ännu då och då. Jag känner enorm smärta och saknar honom så det river i min kropp. Men jag låter det komma, jag gråter tills tårarna tar slut.
Sen fortsätter jag mitt liv här och nu och är tacksam över insikterna jag har fått och över att jag överlevde det jag trodde skulle döda mig långsamt.

Att jag nu sen fem år tillbaka kämpat för livet på annat sätt vet ni som följt min blogg. Och jag har gått igenom många liknande saker i kampen att återigen välja livet och acceptans över den situation som råder nu. Att jag har en sjuk kropp men jag vill älska livet ändå och vara lycklig.
Jag vill känna glädje och må bra trots att jag har tusen skäl till att låta bli.

Och det är det jag påminner mig själv om när mina mörka dagar kommer, när jag faller ner i brunnen som numera inte är så djup utan lätt att klättra upp ur.....JAG VILL MÅ BRA och därför måste jag själv skapa förutsättningar för det.