i huvudet på en finnpajsar jänta

å däri finns det mycket att rota i - glädje & skratt - sorg & gråt - allvarligt och lättsamt! Törs du öppna å kika in?

en jävligt bra dealare

Publicerad 2013-07-30 23:42:31 i Allmänt,

 
Deala med livets jävligheter är jag skitbra på. Och det eftersom jag har fått många tillfällen att träna. Jag vill för all del inte klaga för livet har gett mig mycket gott också.
Gott i form av mina två barn, i form av människor i mitt liv som älskar mig men kanske främst gott i form av förmågan att resa mig efter varje fall.
 
En del säger att det är styrka men jag vet inte. Jag säger nog att det är något i min ryggrad som säger mig att alla andra alternativ än att fortsätta är sämre alternativ.
 
Vi var på bio ikväll. Hade fått gratisbiljetter till en förhandsvisning och salongen fylldes snabbt av folk.
Och plötsligt insåg jag att jag satt mitt i ett vimmel av yrkesarbetande människor.
 
Det är inte svårt att undgå att höra alla samtal omkring en. Samtal om luncher, möten, after work och semester.
 
Ett tungsinne kom över mig och jag blev mycket liten. Min självkänsla sjönk till botten som en sten sjunker i sjön.
Plötsligt kände jag mig totalt värdelös som människa. Som en karaktärslös individ som inget kan eller värde har.
 
Jag vet att det är helt befängt. Helt uppåt väggarna galet att känna så men det är dagsens sanning. Det finns tillfällen då självkänslans varma och trygga filt rycks av mig och jag står blottad och känner mig som om alla kan se rätt igenom mig och öppet se vem och vad jag är.
 
Jag räknade bakåt på fingrarna. Över åtta år sen som jag gick till jobbet. Arbetade en dag och upplevde den utvecklande och alldeles underbart bra. Åtta år sen jag kom hem, trött och kastade mig på spisen för att laga middag till mina barn.
Åtta år sen jag sprättade upp ett lönekuvert och gladdes åt löneökningen. Åtta år sen jag dansade hem sista fredagen innan fyra veckors semester och kände den totala lyckan över att ha så mycket tid att göra vad jag ville på.
 
Ja jag kan ju räkna ut hundra saker till som jag gjorde för åtta år sen.
 
Jag satt där i biofåtöljen och sjönk ner så långt jag kunde. Jag försökte stänga ute alla människor som för en stund fick mig ur balans.
Det var ju egentligen inte de som fick mig att vackla för det skötte jag ju om alldeles själv.
 
Men men inte alltid som man hinner värna sig och skydda sig mot känslorna som blixtsnabbt föds ur en tanke.
 
Tack och lov så började filmen och snart så fanns inte ett spår kvar av gråten som smugit sig upp i halsen som en stenhård klump.
 
Jag är bara människa och dessa stunder kommer då och då. Inte ofta men de kommer. Vi människor har en tendens att mäta och bedöma andra utifrån prestation och yrken.
 
Jag har dealat med tuffa saker de senaste åtta åren. Varit på platser inom mig som jag önskar att ingen annan skulle behöva få besöka. Jag har gråtit så många tårar och jag har förbannat min skitkropp.
 
Jag bär ärr på min kropp och i min själ. Ärr som är läkta men ömmar. Och ärren i min själ blöder ymnigt ibland.
Det är inget som syns.
Och även om mina sår är gamla så gör de fortfarande ont.
 
Jag bär en skörhet inom mig som finns där helt pga det jag har varit med om och tvingats deala med.
Och jag kan bara säga att den som inte förstår det bara för att allt verkar så jävla normalt och vanligt kring mig är dummare och blindare än jag någonsin kunde tro.
 
Men det är det som är hela grejen med att vara osynligt sjuk och bära med sig svåra smärtor genom livet.
Folk, både nära och kära och de som passerar, har svårt att ta till sig och hålla i minnet hur sargad en människa kan vara inombords och att det inte läker bara för att ytliga sår läker eller för att man kan stå och gå igen.
 
Och ställer mig igen, det gör jag varje dag då jag stiger ur sängen. Jag ser med glädje fram emot varenda dag jag får vara här och uppleva allt. Jag är så förbannat lycklig över att jag är kvar här hos mina barn. Bara tanken på dem får mig att gråta, varsomhelst och närsomhelst.
 
Jag har upplevt ännu en dag då jag varit skittrött, då värmen varit så svår att jag nästan tuppar av, då tröttheten fått mig att vilja bryta ihop och gråta.
Och jag går till sängs och jag är tacksam och jag ser fram emot i morgon. En morgondag som kommer vara lika svår och lika lycklig eftersom den är min och jag får uppleva den.
 
Minns att bakom ett leende du möter så kan det finnas en mycket sargad individ.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (3)

Bara ett vanligt tvättfat

Publicerad 2013-07-13 13:41:44 i Allmänt,

 
 
Bara ett vanligt tvättfat, slitet och med några år på nacken. Närmare femtio år faktiskt.
Ur detta tvättfat öser jag minnen som får mig att må bra. Minnen som tar mig många och långa år tillbaka i tiden. Till min barndom.
 
Tvättfatet fanns hos mina morföräldrar i Finland. De bodde i ett hus som morfar byggde till dem och sen målade han huset i mormors älsklingsfärg, turkos. Ja han målade även det mesta innomhus i denna vackra behagliga färg. Väggar och golv i köket. Dörrar och dörrfoder. Matbordet och de bäcke långbänkarna vi på.
Det stora fundamentet som järnspisen satt i var turkos den med och överallt fanns det röda detaljer.
 
Så vackert. Och här i detta kök fanns alltså tvättfatet. Det stod i ett skåp under diskbänken, intill slaskhinken.
Bastun eldades bara i en gång i veckan så all annan kroppstvätt sköttes i köket i detta tvättfat. Morgon som kväll, ansikte och händer och ibland hela kroppen och tandborstsköljet spottades i slaskhinken.
 
Under min och min systers uppväxt så tillbringade vi hela somrarna i Finland och även de andra skolloven.
Mamma tog oss dit med båten och sen åkte hon tillbaka till Sverige och jobbade och kom sen och hämtade oss då hon hade semester.
 
Vid ett tillfälle hade jag ögoninflammation. Och jag kunde inte öppna ögonen om morgnarna. Vatten värmdes och sen fick jag luta mig fram över fatet och mormor vätte och tvättade hela mitt ansikte så att varet löstes upp och jag kunde se.
 
En annan gång hade jag gått i vägen för en spade. Min morbror skulle skotta bort vårsnön från sandhögen så att vi kunde leka. Han svingade iväg snön och jag gick för nära och fick spaden i huvudet som skar upp ett jack i mitt huvud.
Vatten i tvättfatet och återigen fick jag luta mig över det, troligen skrikandes medan mormor tvättade såret.
Blodet rann och jag stirrad ner i vattnet och sakta försvann rosen i botten på fatet och allt vatten blev mörkrött.
Det minnet får mig att må lite illa.
 
Varje gång fatet skulle tömmas så bars det ut på verandan och innehållet slängdes ut över blommorna som växte runt huset.
 
Det är många år sen nu som jag åkte till Finland om somrarna. Mormor och morfar är döda sen många år. Morfar gick först och eftersom mormor hade svårt att klara sig själv så tog mamma med henne hit till Sverige och vi barnbarn och barnbarnsbarn kunde förgylla hennes sista år här.
Borsta hennes hår och ge henne manikyr och smörja hennes värkande händer.
 
De flesta av mormors saker blev kvar i finland. Bara en bråkdel kunde följa med hit. Bl a det här tvättfatet. Jag har haft det i min ägo i många år och meningen var att jag skulle använda det som ett tvättfat.
Jag hade en dröm om en husvagn och där skulle fatet vara och komma till användning.
 
Husvagnen införskaffades förra året, inreddes med allt jag kunde tänka mig behövas. Jag hade några gamla köksattiraljer som också de kom från mormor och morfar.
Det blev så fint och ombonat i husvagnen. Jag skulle bara leta fram fatet som då för tillfället stod i källare och så skulle det äntligen komma till användning igen. Till både disk och kroppstvätt.
 
Jag hann aldrig leta fram fatet för husvagnen stals. En dag var den bara borta och ett par månaders slit och massor av drömmar gick upp i rök. Vi hann ju inte ens åka iväg på semester i den.
 
I allt kaos av känslor så sörjde jag djupt mitt arvegods. Allt annat kunde jag ersätta men inte de gamla saftglasen i plast. De som jag druckit mormors svartvinbärssaft ur så många gånger.
De små emaljerade skålarna som överbliven mat lades i och som jag skulle servera kokt nypotatis i under semestrarna.
Det vackra förklädet som mormor sytt och som jag bar själv de få helgerna som vi provade vagnen förra våren.
 
Ja jag sörjde mina oersättliga saker och allt det arbete jag lagt ner och i kaoset så visste jag plötligt inte om fatet ändå hade hittats och burits ut i vagnen och att det var borta med allt annat.
 
I höstas skulle vi flytta. Packandet påbörjades och när vi kom till källarförrådet så låg plötsligt fatet där.
En smärta lyftes från mitt bröst och jag blev så oerhört glad över att det inte var förlorat.
 
Denna sommar pryder fatet min balkong. Det står där stilla och minner om svunna dagar och jag kan ösa goda minnen i en aldrig sinande ström.
 
Mitt fat gör mig lycklig och så länge jag kan minnas så är jag rik
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (4)

Till Salu inlägg

Publicerad 2013-07-05 20:13:03 i Allmänt,

 
Måste tyvärr av platsbrist sälja min fina piedestal. Den är unik och från 1913 finns en spricka i "kulan" men det påverkar inte funktionen. Ett par armar behöver limmas för att sitta stadigt.
Lite avskavd färg men det höjer charmen enligt mig, jag hade inga tankar på att måla om den. Lite shabby chic  :-)

Min idé var att köpa lika många silverfat på loppis och skruva eller limma dem på varje blomtallrik och vips så har man en alldeles bedårande serveringsmöbel för buffémat, kakor, efterrätter etc.
Fantastiskt att ha på sommarens alla fester på altanen eller i trädgården. Eller varför inte till Julbordet.
Man kan samlas runt den och mingla, ha plockmat och drinkar på den.

Ganska stor och tung, mer exakta mått kan fås om det önskas.

Ja eller så har man den till blommor som den en gång tillverkades för.

700 kr eller bud. Jag kan inte skicka den utan den finns i Kallhäll för avhämtning.
 
Kontakt via kommentarsf'ltet om intresse finns.
 
Kommentarer (0)

Kan man sakna något som man har kvar?

Publicerad 2013-07-03 18:10:02 i Allmänt,

Kan man det, kan man sakna fast man inte förlorat? Kan man sakna personer som de en gång var även fast de fortfarande finns kvar i ens liv?
 
En svunnen tid. Tid som man upplevt, har minnen av och som är passerad.
 
Jag talar om mina barn. Mina älskade barn som är det viktigaste i mitt liv. Två människor som ger mig kraft och som har drivit mig framåt sen de dag då de låg vid mitt bröst.
 
Det är svunnen tid. Snart tjugofyra år har passerat sen jag blev mor första gången. Martin, så väntad och efterlängtad.
Fyra år senare kom Kajsa. Så älskad från första stund.
 
Två människor som jag gett liv åt, burit under mitt hjärta och som hört mina hjärtslag långt innan de andades luft.
 
Ja jag har tagit moderskapet på största allvar och gjort allt vad som står i min makt att fostra två hela människor.
Jag har kämpat hårt med vidöppna ögon för att ge dem färdigheter, trygghet, styrka och mod som jag själv inte hade.
 
Jag har omsorgsfullt packat deras livsryggsäck med allt vad jag tror de kan tänkas behöva för att klara sig i livet och på alla dess irrgångar.
 
Nu många år senare har jag gjort mitt inom fostran och inom omsorgens famn.
 
Fortfarande kan jag ge råd, öppna min famn och trösta. Jag kan fortfarande förmana och mana till eftertanke. Men min tid som den magiska mamman som kunde göra allt bra, är förbi.
 
Jag kan inte längre läka sår, skrämma bort monster under sängen. Jag kan inte längre säga att inga faror hotar och tryggt lova att allt ska blir bra.
 
Jag kan inte ta i famn, vagga till sömns och att blotta närvaron av mig lugnar.
 
Att få ha upplevt denna magiska tid då jag kunde utföra mirakel är en ynnest. En gudomlig gåva.
Att få vara mamma är det största någonsin.
 
Ofta får jag bekräftelse från dem att jag har gjort ett bra jobb. De talar ofta om hur mycket de älskar mig, de skriver meddelande och de kommer hem. Men framför allt så samtalar vi. De berättar för mig om sina liv, anförtror sig åt mig och det går inte att ta miste på glittret i deras ögon när de ser på mig.
Glittret visar mig att de mår bra, att de är tillfreds med sina liv.
De älskar och blir älskade tillbaka. En pojke och en flicka som numera är nummer ett i deras liv.
 
Det finns alltså två människor som valt att älska mina barn, de vill vara med dem och tycker om deras egenskaper och personligheter.
 
Det är en sån lycka i sig att veta att de har kärlek i sina liv. Att de är lyckliga.
 
Men visst saknar jag....
 
Jag saknar de små mjuka armarna omkring min hals
Jag saknar de sov varma små kropparna i pyamas som kryper upp i min famn och mornar sig
Jag saknar de bubblande skratten
Saknar så mycket....
 
Så länge sen som jag läste sagor och sjöng godnattsånger
Så länge sen jag gjorde en play doh, alldeles varm som de begravde sina små händer i
Så länge sen som jag pusslade fyra olika pussel samtidigt för att de låg utspridda på golvet
 
Jag saknar de fantasifulla lekarna, kojbygge under vardagsrumsbordet, bullbak med de små bargarna i förkläde intill mig vid köksbänken. Jag saknar skolavslutningar, de strålande små ansiktena när de kom hem med egengjorda alset från slöjden.
Jag saknar tassande steg i natten efter mardrömmar. Jag saknar feberheta vaknätter vid sängkanten.
 
Under så många år var detta min vardag, liksom den är för alla föräldrar. Vi suckar, är trötta och vi vet inte alltid att ta vara på de dagar vi har.
 
All tid blir snart svunnen tid och den går inte att få tillbaka.
 
Jag har idag två stora barn. De klarar sig själva och är inte i behov av att jag skrämmer bort monster längre.
 
Kvar finns inga sov varma mjuka kroppar som söker mig då de vaknar.
 
Men när jag ser in i deras blick så finns den där. Den finns kvar....blicken som mötte min då de låg i mina armar och var mina babysar.
 
Jag saknar mina små barn och all glädje och alla skratta som jag upplevde med dem då.....
Jag har dem kvar och de gör mig gång på gång stolt över dem.
 
Syskon(kär)lek
 
Jag trodde att tonårstiden var den jobbigaste tiden att ta sig igenom. Allt det där med hormoner och vilsenhet.
Men jag kunde inte ha mer fel. Så här mitt i livet, snart femtio år, så känns vilsenheten ibland större och smärtsammare än någonsin.
Som ung vet man inte vad man har att förvänta sig av livet. Som gammal så sitter man med facit och man vet vad det vill säga att ha ont.
 
Nu är idag och jag har haft ett bra liv. Naturligtvis har det funnits saker att önska i form av trygghet och kanske några färre smärtor. Men ändå. Jag är här och jag är nöjd.
 
Idag kom längtan efter mina barn mig ovanligt nära. Minnen vällde fram och tårar rann. Naturligtvis lyckotårar över allt jag har fått uppleva och över att den stora gåvan att få bli mamma, gavs till mig.
 
Tack, från djupet av mitt hjärta kan jag bara vara så tacksam över mitt liv
 
 
 
 
 
Kommentarer (1)

Jag är överväldigad

Publicerad 2013-07-02 08:28:40 i Allmänt,

 
Jag låg i natt när jag inte kunde sova, och tänkte på hur okända människors respons gör gott.
Jag blev inbjuden till en grupp på facebook, Bloggare 35+
Trevligt tänkte jag eftersom jag gillar att skriva och för den delen också läsa. Jag la upp mitt senaste blogginlägg och tänkte att jag ska titta närmare på sidan lite senare.
 
Men oj! Plötsligt så aviseras en massa likes från människor som läst mitt inlägg och som berörts. Jag blir alldeles häpen och tappar andan sen när jag går in på min blogg och ser hur många som läst under kvällen.

Jag har inte skrivit på länge och det har sina naturliga förklaringar....som vanligt då. Hälsan, och detta upphåll har berott på både att jag varit extremt dålig i min sjukdom men även för att det varit kämpigt hemma.
Min Magnus han har det fortfarande jobbigt.
Jag går mellan att samla ihop mig själv och ha honom i fokus till att själv rasa och då kommer han till undsättning.
 
Det är som att sitta på en gungbräda och ömsom vara högt i luften ömsom långt nere i dalen. Inget bra alls.
Vi jobbar på att få en jämnare väg att gå. Mer lagoma dagar där vi både kan ge och få utrymme till vila och återhämtning.
 
Ja för det är så illa ställt med mig nu att vi kan inte åka iväg som vi planerat.
Vi skulle dra oss ner mot Småland och bröllopet vi är bjudna på. Stanna till och bada på Varamon. Åka en sväng till Magnus barndomshem och platser, efter bröllopet. Men det blir ingenting alls av det.
 
För jag kan inte lämna hemmet. Jag kan inte lämna min ac som jag är beroende av nu när det är varmt. Vissa dagar kan jag inte ens gå och andra dagar är jag så trött att jag bara sover.
Att åka bort, vilket vi skulle behöva för miljöombytets skull och för att få annat att tänka på och göra något som tillför glädje och energi, hade verkligen varit det bästa.
 
Men vi får ta nya tag här hemma och passa på att tillföra energi och glädje de korta stunder som jag ens står på benen. Äta ute nån kväll, gå och fiska lite när kvällssvalkan infunnit sig, gå på bio.....
Små saker som egentligen är vanliga och vardagliga saker men som i nuläget ger guldkant och positiva minnen.
 
I söndags var en sån dag. Vi hade spelat bilbingo och åker in på en för oss okänd väg, på väg hem. Vi tänkte kolla kantarellstatusen i skogen.
Inga svampar men smultron.
 
Det första fotot på mig är från den dagen. Jag mådde så bra just då. Vi lullade på i skogen, det var svalt och koltrasten sjöng. Smultronen bredde ut sig vid våra fötter och lyckan var gjord.
Det var nog den första kvällen i år som jag könde sommar i hela kroppen. Första gången som känslan från barndommen vibrerade inom mig. Samtidigt så var det så stilla. Jag kände sånt lugn och tänkte att denna kväll ska jag spara i minnesbanken och ta fram i vinter när jag behöver påminna mig om något fint.
 
Magnus mådde bra han med. Inte ett spår av stress över hans kropp. Det kändes gott för jag ser ju direkt när han är på gång att stressa upp sig och det ena sen leder till det andra.
 
Sommaren i år har inte för ett spår blivit som jag hade tänkt, planerat eller drömt. Det betyder inte att den är dålig men lite ledsamt är det såklart.
Vi hade ju planerat en hel del saker och när de nu inte kan infrias pga mig så blir jag lite moloken.
 
Naturligtvis och det tar jag mig rätten att känna. För hur mycket jag än vet efter åtta års sjukdom att jag inte bör planera så mycket så kan man inte leva ett liv utan någon som helst framförhållning.
Man kan inte ALLTID ha plan B i beredskap när plan A skiter sig.
 
Det blir besvikelser och ledsamheter och sorg när allt går om intet. När sånt jag velat göra i flera år inte blir av.
Jag vet att kostaste och snabbaste vägen för mig att bli bättre är att ta bort alla måsten, all stress, alla åtaganden och bara vila. Enbart tänka på mig själv och mina behov.
 
Mina närmaste vet att det är så det är och de gillar läget. Men jag gillar inte alltid läget. Även om det är länge sen jag låg i sängen och vilade med kroppen full av frustration och protest så kommer dessa känslor ändå till mig då och då.
För det är så att livet för mig och mina närmaste handlar inte enbart om mig och mina behov.
De anpassar sig och säger, - ok, det gör inget. Om och om igen gör de det.
Och jag ska med gott samvete inte känna ett spår av sorg för jag måste lyssna till min egen kropp och vad den säger till mig.
 
Livet funkar inte så.
 
I går morse var en skitmorgon. Jag hade somnat på tablett kvällen innan. Jag har sovit kasst i flera veckor och kände att jag bara måste få en natts ordentlig sömn. Vaknar och det första som händer är jag jag får kramper.
Väcker Magnus som ilar upp och hämtar Stesolid.
 
Vi ligger kvar i sängen och några timmar senare går vi upp för att äta. Och det som händer då är för mig oförklarligt.
För jag somnar men är ändå vaken. Jag hör och ser men kan inte hålla kroppen uppe och kan inte titta.
Jag hade börjat äta min äggsmörgås som han hade gjort åt mig. Jag tittade på morgonteve för vi satt i soffan och jag somnar mitt i maten liksom.
 
Att små barn kan äta när de sover, det vet man ju, men att vuxna gör det?.....
 
Jag minns att jag frågade vad Magnus gett mig, om han gett någon tablett för jag kände mig drogad. Vaken och sovandes samtidigt.
Jag grät av förtvivlan för jag kunde ju inte fortsätta äta när jag inte kunde sitta upprätt eller hitta maten på bordet när jag blundade.
 
Jag har aldrig befunnit mig i det tillståndet tidigare. Och jag är säker på att det inte berodde på Stesoliden för jag hade bara tagit en halv tablett ett par timmar tidigare. Sömntabletten går ur kroppen på ett par timmar så jag var "ren" liksom.
Resten av dagen, när jag vaknat till alltså, så snubblade jag mig fram. Att använda armarna var uteslutet och att försöka göra något i mer än fem minuter åt gången, ja det var uteslutet det med.
 
Nu är det tisdag morgon. Dagens schema är tomt. Alltså, det finns inget att göra än det som kommer i vår väg och som vi vill göra. Inomhus är i alla fall det som gäller eftersom vi har sol och det funkar bara inte att vara ute i klart väder om det inte blåser ordentligt så att det blir svalare.
 
Jag ska väcka Magnus med frukost idag....det var det sista han önskade innan han somnade igår.
Och självklart gör jag det för mitt hjärtas kärlek. Han tar hand om mig, ser till att jag får mat och vila. Han tänker alltid på mig i första hand och sen på sig själv.
Vår kris är över, det som händer för några månader sen är utrett.
Vi lever i efterdyningarna av den för det var riktigt illa, men vi är tillbaka och behöver bara lugn och ro nu. Läka inom oss och stärkta av detta går vi vidare.
 
Tack för nu!
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (1)

Om

Min profilbild

Annika

Inget flashigt yrke eller utbildning - bara tagit mig igenom den sk hårda skolan i livet och står fortfarande med bägge fötterna på jorden. Tituleras som sjukpensionär 50 år ung efter lång tids sjukdom och ovanliga diagnoser, Castlemans sjukdom som gav mig en apelsinstor tumör i ena lungsäcken. På det en immunbrist som i sin tur gav mig en inflammation på hjärnstammen. Och sju år senare så kom en inflammation på synnerven i höger öga och diagnosen var ett faktum. Jag har Multipel Sklersos, MS Detta har styrt mitt liv i en helt annan riktning än vad jag hade tänkt mig. Lever idag med ett neurologiskt funktionshinder som innebär svår fatigue, utmattning, neurogena smärtor, kognitiva problem och en försvagad vänster kroppshalva. Har även hittat vägen ut ur mina livskriser med depressioner och destruktivt tänkande och är numera "nykter depressiv". Har alltså ett bättre liv och är lyckligare än någonsin trots min "skitkropp" ;-)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela