Detta är allvarligt
Hej igen....mitt långa uppehåll beror denna gången på att jag brände mitt högra långfinger i tisdags.
Jag lagade lite lunch till Kajsa och Niklas och flyttar stekpannan till vasken. Jag använder inte just den här stekpannan så ofta men tar i alla fall upp den för att diska.
Och då är den så smart konstruerad att mellan plasthandtaget som ju då inte är varmt, och själva pannan, så finns en metallbit som hade blivit brännhet.
Och nu är det så illa att bär jag bränner mig numera så kopplar inte hjärnen på nåt sätt. Signalerna som omedelbart ska gå till handen och tala om att det är fara å färde så att jag ska släppa, ja de funkar inte.
Så jag står bara där och håller i pannan, känner att det gör fruktansvärt ont någonstans och släpper helt enkelt inte. Mina händer fattar inte.
Därför blev brännskadan, även om den var liten till ytan just på fingertoppen, ändå ganska djup.
Sedvanlig förstahjälpen med vatten såklart men sen drog jag mig till minnes att vi hade en pain reliver gel för brännskador och jag rotade fram den och sprayade på.
Och den mina vänner ska jag säga, gjorde underverk. Smärtan som nu var outhärdlig lindrades rejält och kanske det tom finns kylande egenskaper fastän det inte kändes kallt, för det var som att efterspridningen av skadan stoppades upp.
Att duscha, tvätta hår, skriva på tagnentbord....ja massor av saker är faktiskt mycket svårare att göra utan att nudda med långfingret. Fast nu ett par dagar senare så mår fingret mycket bättre :-)
Det var det om detta........
Igårkväll var vårt första öppna möte i Spes för anhöriga som drabbats av självmord.
Vi har lite nya tider och har även integrerat syskonen, som jag tidigare satt ensam med, i den andra gruppen för blandade anhöriga.
Anledningen är att jag ensam har varit "spindeln" i den gruppen och det har varit så sårbart då jag har varit sjuk. Ivåras hade jag en lång period då jag inte kunde åka iväg om kvällarna och jag blir så ledsen då det inte funkar så som vi annonsera om på vår hemsida.
Syskonen har även kommit väldigt sporadiskt och ibland har bara ett dykt upp och då blir det inte mycket till samtalsgrupp.
Det kom i alla fall några anhöriga igår. Olika hur länge sen de hade förlorat och deras historier är lika tragiska som olika. En ung flicka hade för sex år sen mist sin 13 åriga lillasyster. Flickebarnet hade efter många mobbningshändelser i skolan, inte orkat mer och det som utlöste mobbningen var att man började kalla henne för hora för att hon hade blivit våldtagen i skolan på lunchrasten.....AV KLASSENS FRIENDSREPRESENTANT!!!!!!!!!!!!!!
En kille som röstats fram av kamraterna för att han anses vara en god kamrat och mogen nog att vara Friends ansikte utåt på skolan.
Vad säger man, finns det ord för detta? Barn kan vara så fruktansvärt grymma. Men den som borde bära hundhuvudet är skolan och kommunen. För sex år fanns ingen lag som tvingade skolor att agera vid mobbning. De riskerade inget vite om de inte hade en plan och tog tag i problemet och man kunde inte stämma en skola och få skadestånd för att de inte skyddade alla barn.
För i den här skolan så fick inte föräldrarna komma till skolan och prata om det som hänt. Lärarna informerades inte och än idag finns det lärare, sex år senare som just fått veta varför flickebarnet tog sitt liv 13 år gammal.
Kommunen sa att vi lägger locket på, när föräldrarna vände sig dit.
och vad blir budskapet då till alla. JO VI TYSTAR NER DET SOM ÄR OBEHAGLIGT, VI PRATAR INTE OM DET UTAN LÅTSAS SOM DET ALDRIG HÄNT!!!!!!!
Varenda unge i den här skolan har nåtts av rykten och det har pratats i korridorer. Men bara barn till barn. Inga vuxna har tagit sitt ansvar och visat på konsekvensen av ett handlande. Ingen har låtit barnen sörja och gråta så att de lärt sig förstå att man inte kan behandla en annan människa illa.
En tröst är kanske att varenda unge kommer när de blir stora nog, att då förstå vad de gjorde, att de orsakade en annan människas död. Men det är så dags då att våga möta det, man väljer nog även då att inte tala om det för det är ju det som vi vuxna har lärt dem.
Pojken fick gå kvar i skolan och. Jag kan inte säga vilket straff han borde ha fått. Jag kan inte säga att han ska sona för resten av sitt liv, för även han var ett barn. Ett offer för ignoransen från vuxna. Jag kan tillägga att pojkens pappa anmälde flickans pappa för förtal.
Han lever med det värsta livstidstraffet, att våga möta sig själv i spegeln varje dag. Men det mest troliga är att han dövar sin ångest och flyr, för som sagt, det är det vi lärt dem.
Att organisationen Friends, eller vad man nu ska kalla den, hamnar i blåsvädret är inte första gången som jag hör talas om.
Det är många gånger populära ungar som blir framröstade, just för att de är populära - inte för att de är goda kamrater.
De ska stå för något som de inte fattar själva och det är rent ut sagt förjävligt när de själva går i täten för mobbningen. Jag tycker att Friends ska ta och lägga ner sin verksamhet eller ta och utbilda de elever som röstas fram och om det behövs, banka in i skallen på dem vad kamratskap är för något.
Jag blir så upprörd och ledsen att jag saknar ord.
En annan historia från igår är en kvinna vars dotter plötsligt får en akut depression. Och då menar jag akut. Från ingenstans kommer plötsligt en mycket dålig självkänsla. Hon tycker att hon inget duger till. Pluggar på högskola och klarar med ens inte av att prestera det hon tycker hon ska.
Kommer till doktorn och doktorn skriver ut medicin, där biverkningarna är hög suicidrisk (det har nästan alla antidepp i början) och hon mår sämre. Går ut på en promenad i februari förra året och är sen dess borta.
Ingen kropp, inget avslut, ingen begravning.....ingenting. Bara en väntan. Jag frågade om hon väntade fortfarande. Nä, svarade hon. Jag vet att hon är död. Inga pengar har tagits ut från hennes konto, inte ett ljud, ingenting. Hon var med på teves Efterlyst, men inga spår, ingen har sett henne. Polisen slutade leta ganska snart.
Jag undrar hur jag själv skulle hantera en sån sak. Att mitt barn går ut genom dörren och aldrig mer återvänder.
Jag undrar när jag själv skulle sluta vänta. Jag undrar när jag skulle förstå att mitt barn aldrig kommer tillbaka. När skulle jag ta undan kläder och saker? Och ingenstans skulle jag ha att gå, en gravplats, för att konkret även efter döden förstå att mitt barn är borta.
Det här är verkligheten för många som ni möter där ute. Hon som sitter mitt emot dig på tunnelbanan, mamman som gungar sina barn i parken, mannen som sitter med en flaska på en bänk i centrum, banktjänstemannen som lånar ut pengar till dig, kassörskan på coop, din dranne som du nickar till varje dag, pizzabagaren, läkaren på vårdcentralen......ALLA har de förlorat en mamma, en pappa, ett barn, en syster eller bror, en man eller fru.........ALLA bär de på sin smärta bakom ansiktet som de visar upp och ni kan inte se det.
ALLA kämpar sin kamp för att förstå och förlåta sig själva för vad de såg eller inte såg. För vad de gjorde och sa eller inte gjorde och sa.
ALLA kämpar med sina minnen och ser framtiden som något de med nöd och näppe vill eller klarar av att ta sig igenom.
Varje dag här i Sverige ansluts ofrivilligt ett stort antal människor till denna skara av svårt skadade människor. För en människas självmord berör och drabbar så många människor....som ringar på vattnet när en sten sjunker till botten.
Och det är deras ögon du ser in i och du vågar lyfta din blick....
Jag lagade lite lunch till Kajsa och Niklas och flyttar stekpannan till vasken. Jag använder inte just den här stekpannan så ofta men tar i alla fall upp den för att diska.
Och då är den så smart konstruerad att mellan plasthandtaget som ju då inte är varmt, och själva pannan, så finns en metallbit som hade blivit brännhet.
Och nu är det så illa att bär jag bränner mig numera så kopplar inte hjärnen på nåt sätt. Signalerna som omedelbart ska gå till handen och tala om att det är fara å färde så att jag ska släppa, ja de funkar inte.
Så jag står bara där och håller i pannan, känner att det gör fruktansvärt ont någonstans och släpper helt enkelt inte. Mina händer fattar inte.
Därför blev brännskadan, även om den var liten till ytan just på fingertoppen, ändå ganska djup.
Sedvanlig förstahjälpen med vatten såklart men sen drog jag mig till minnes att vi hade en pain reliver gel för brännskador och jag rotade fram den och sprayade på.
Och den mina vänner ska jag säga, gjorde underverk. Smärtan som nu var outhärdlig lindrades rejält och kanske det tom finns kylande egenskaper fastän det inte kändes kallt, för det var som att efterspridningen av skadan stoppades upp.
Att duscha, tvätta hår, skriva på tagnentbord....ja massor av saker är faktiskt mycket svårare att göra utan att nudda med långfingret. Fast nu ett par dagar senare så mår fingret mycket bättre :-)
Det var det om detta........
Igårkväll var vårt första öppna möte i Spes för anhöriga som drabbats av självmord.
Vi har lite nya tider och har även integrerat syskonen, som jag tidigare satt ensam med, i den andra gruppen för blandade anhöriga.
Anledningen är att jag ensam har varit "spindeln" i den gruppen och det har varit så sårbart då jag har varit sjuk. Ivåras hade jag en lång period då jag inte kunde åka iväg om kvällarna och jag blir så ledsen då det inte funkar så som vi annonsera om på vår hemsida.
Syskonen har även kommit väldigt sporadiskt och ibland har bara ett dykt upp och då blir det inte mycket till samtalsgrupp.
Det kom i alla fall några anhöriga igår. Olika hur länge sen de hade förlorat och deras historier är lika tragiska som olika. En ung flicka hade för sex år sen mist sin 13 åriga lillasyster. Flickebarnet hade efter många mobbningshändelser i skolan, inte orkat mer och det som utlöste mobbningen var att man började kalla henne för hora för att hon hade blivit våldtagen i skolan på lunchrasten.....AV KLASSENS FRIENDSREPRESENTANT!!!!!!!!!!!!!!
En kille som röstats fram av kamraterna för att han anses vara en god kamrat och mogen nog att vara Friends ansikte utåt på skolan.
Vad säger man, finns det ord för detta? Barn kan vara så fruktansvärt grymma. Men den som borde bära hundhuvudet är skolan och kommunen. För sex år fanns ingen lag som tvingade skolor att agera vid mobbning. De riskerade inget vite om de inte hade en plan och tog tag i problemet och man kunde inte stämma en skola och få skadestånd för att de inte skyddade alla barn.
För i den här skolan så fick inte föräldrarna komma till skolan och prata om det som hänt. Lärarna informerades inte och än idag finns det lärare, sex år senare som just fått veta varför flickebarnet tog sitt liv 13 år gammal.
Kommunen sa att vi lägger locket på, när föräldrarna vände sig dit.
och vad blir budskapet då till alla. JO VI TYSTAR NER DET SOM ÄR OBEHAGLIGT, VI PRATAR INTE OM DET UTAN LÅTSAS SOM DET ALDRIG HÄNT!!!!!!!
Varenda unge i den här skolan har nåtts av rykten och det har pratats i korridorer. Men bara barn till barn. Inga vuxna har tagit sitt ansvar och visat på konsekvensen av ett handlande. Ingen har låtit barnen sörja och gråta så att de lärt sig förstå att man inte kan behandla en annan människa illa.
En tröst är kanske att varenda unge kommer när de blir stora nog, att då förstå vad de gjorde, att de orsakade en annan människas död. Men det är så dags då att våga möta det, man väljer nog även då att inte tala om det för det är ju det som vi vuxna har lärt dem.
Pojken fick gå kvar i skolan och. Jag kan inte säga vilket straff han borde ha fått. Jag kan inte säga att han ska sona för resten av sitt liv, för även han var ett barn. Ett offer för ignoransen från vuxna. Jag kan tillägga att pojkens pappa anmälde flickans pappa för förtal.
Han lever med det värsta livstidstraffet, att våga möta sig själv i spegeln varje dag. Men det mest troliga är att han dövar sin ångest och flyr, för som sagt, det är det vi lärt dem.
Att organisationen Friends, eller vad man nu ska kalla den, hamnar i blåsvädret är inte första gången som jag hör talas om.
Det är många gånger populära ungar som blir framröstade, just för att de är populära - inte för att de är goda kamrater.
De ska stå för något som de inte fattar själva och det är rent ut sagt förjävligt när de själva går i täten för mobbningen. Jag tycker att Friends ska ta och lägga ner sin verksamhet eller ta och utbilda de elever som röstas fram och om det behövs, banka in i skallen på dem vad kamratskap är för något.
Jag blir så upprörd och ledsen att jag saknar ord.
En annan historia från igår är en kvinna vars dotter plötsligt får en akut depression. Och då menar jag akut. Från ingenstans kommer plötsligt en mycket dålig självkänsla. Hon tycker att hon inget duger till. Pluggar på högskola och klarar med ens inte av att prestera det hon tycker hon ska.
Kommer till doktorn och doktorn skriver ut medicin, där biverkningarna är hög suicidrisk (det har nästan alla antidepp i början) och hon mår sämre. Går ut på en promenad i februari förra året och är sen dess borta.
Ingen kropp, inget avslut, ingen begravning.....ingenting. Bara en väntan. Jag frågade om hon väntade fortfarande. Nä, svarade hon. Jag vet att hon är död. Inga pengar har tagits ut från hennes konto, inte ett ljud, ingenting. Hon var med på teves Efterlyst, men inga spår, ingen har sett henne. Polisen slutade leta ganska snart.
Jag undrar hur jag själv skulle hantera en sån sak. Att mitt barn går ut genom dörren och aldrig mer återvänder.
Jag undrar när jag själv skulle sluta vänta. Jag undrar när jag skulle förstå att mitt barn aldrig kommer tillbaka. När skulle jag ta undan kläder och saker? Och ingenstans skulle jag ha att gå, en gravplats, för att konkret även efter döden förstå att mitt barn är borta.
Det här är verkligheten för många som ni möter där ute. Hon som sitter mitt emot dig på tunnelbanan, mamman som gungar sina barn i parken, mannen som sitter med en flaska på en bänk i centrum, banktjänstemannen som lånar ut pengar till dig, kassörskan på coop, din dranne som du nickar till varje dag, pizzabagaren, läkaren på vårdcentralen......ALLA har de förlorat en mamma, en pappa, ett barn, en syster eller bror, en man eller fru.........ALLA bär de på sin smärta bakom ansiktet som de visar upp och ni kan inte se det.
ALLA kämpar sin kamp för att förstå och förlåta sig själva för vad de såg eller inte såg. För vad de gjorde och sa eller inte gjorde och sa.
ALLA kämpar med sina minnen och ser framtiden som något de med nöd och näppe vill eller klarar av att ta sig igenom.
Varje dag här i Sverige ansluts ofrivilligt ett stort antal människor till denna skara av svårt skadade människor. För en människas självmord berör och drabbar så många människor....som ringar på vattnet när en sten sjunker till botten.
Och det är deras ögon du ser in i och du vågar lyfta din blick....
