Mardrömmar
Jag gillar inte mardrömmar, och jag gillar inte när det är "samma" dröm som återkommer. Inte så att jag drömmer exakt samma sak, men ämnet eller hur jag ska förklara det, är samma.
När jag drömmer så drömmer jag alltid så intensivt och mina drömmar är liksom med mig hela dagen. Kan inte skaka dem av mig bara för att jag är vaken. Känslan sitter i och jag måste verkligen tala förstånd med mig själv och jaga bort känslan när den är extra intensiv.
Så fånigt på nåt sätt att högt säga till mig själv...det var bara en dröm, det har inget med verkligheten att göra, allt är bra och som det ska vara, tänk på annat nu.
Jag är ju vuxen ju och vill inte vara rädd för mardrömmar. Det är inte drömmar om troll och spöken som små barn kanske har. Mina värsta mardrömmar handlar om att bli bortvald.
Sen är det ju givetvis fruktansvärt när jag drömmer att mina barn dör och det händer med jämna mellanrum att jag drömmer det. Då mår jag fysiskt illa och har ångest i upp till ett par dagar efter drömmen.
Men att bli bortvald det är min värsta mardröm, kanske för att det är det jag upplevde att jag blev som barn. Bortvald av den som betydde mest i mitt liv. Under hela min uppväxt har jag kämpat med mitt människovärde. Att känna mig värd att älskas och bekväm i att vara jag. Jag har jobbat hårt med att lära mig själv att tycka om mig och att trivas med mig, den jag är.
När jag drömmer mina mardrömmar idag så drömmer jag att Magnus lämnar mig, att han väljer bort mig till förmån för någon annan. Att han lämnar mig helt enkelt.
Sorgen och smärtan som jag känner i min dröm, lämnar inte min kropp förrän oftast efter en ny natt.
Det är inte så att jag går omkring på dagtid och är rädd för detta. För jag har levt och varit lycklig ensam och med andra män, före mitt liv med Magnus så jag vet att det finns och jag vet att jag klarar mig själv. Jag lever efter devisen att vi väljer att vara tillsammans och är trygg i det, att Magnus har valt mig och jag honom. Givetvis vet jag att känslor kan ändras, det har jag erfarit förr. Men jag är lycklig idag och jag är inte rädd.
Men antagligen så finns det en rädsla ändå, det som finns i mitt undermedvetna, känslor som min kropp minns och som gör ont.
Jag bär ett trauma inom mig och även om det är läkt och jag har kommit tillfreds med det så finns ärren kvar.
Och i natt drömde jag alltså att Magnus lämnade mig. En annan kvinna gjorde sitt bästa för att såra mig.
Och det är klart att det är befängt när jag tänker på det i vaket tillstånd. Jag vet tex att man inte kan "ta" någon ifrån nån. För om Magnus lämnade mig eller jag honom så skulle det vara så att vi går självmant för att känslorna har ändrats. Man kan inte bli tagen.
När jag var barn så drömde jag ofta att jag inte hittade hem....jag visste var hemmet låg men kunde inte hitta rätt väg. Och när jag till slut hittade så visade det sig att det bodde andra människor i vår lägenhet. Min familj var borta.
Otrygghet har kantat min väg genom livet. I kamratrelationer kunde jag bli svartsjuk och ledsen om min bästis valde att vara med nån annan nån gång. Jag kände det då som att hon valde bort mig för att en annan flicka var roligare att leka med.
Och just denna förbannade känsla av otrygghet är det som jag har varit mest rädd för att mina barn ska uppleva. Därför har det varit en av de viktigaste sakerna som jag har jobbat med, att få dem att känna självkänsla. Veta att de är fullständigt trygga i det de gör och att vi, deras föräldrar alltid finns här för dem. Jag har sett det som den viktigaste uppgift att de aldrig ska tvivla på om de är värda att bli älskade.
Och det har väl kanske i förlängningen bidragit till att jag jobbat med mig själv, genom att stärka dem så har jag stärkt mig själv samtidigt.
Jag har fått god självkänsla och jag kan vara ytterst självsäker på det jag vet att jag kan och klarar av.
Det är bara jobbigt när det gamla, det begravda dyker upp och gör sig påmint...som i nattens dröm.
Men den kommer försvinna under dagen och snart är den glömd.....och så kommer ju Magnus hem och pussar på mig om några timmar. Då ska han få lite god husmanskost, pannbiff med lök!
När jag drömmer så drömmer jag alltid så intensivt och mina drömmar är liksom med mig hela dagen. Kan inte skaka dem av mig bara för att jag är vaken. Känslan sitter i och jag måste verkligen tala förstånd med mig själv och jaga bort känslan när den är extra intensiv.
Så fånigt på nåt sätt att högt säga till mig själv...det var bara en dröm, det har inget med verkligheten att göra, allt är bra och som det ska vara, tänk på annat nu.
Jag är ju vuxen ju och vill inte vara rädd för mardrömmar. Det är inte drömmar om troll och spöken som små barn kanske har. Mina värsta mardrömmar handlar om att bli bortvald.
Sen är det ju givetvis fruktansvärt när jag drömmer att mina barn dör och det händer med jämna mellanrum att jag drömmer det. Då mår jag fysiskt illa och har ångest i upp till ett par dagar efter drömmen.
Men att bli bortvald det är min värsta mardröm, kanske för att det är det jag upplevde att jag blev som barn. Bortvald av den som betydde mest i mitt liv. Under hela min uppväxt har jag kämpat med mitt människovärde. Att känna mig värd att älskas och bekväm i att vara jag. Jag har jobbat hårt med att lära mig själv att tycka om mig och att trivas med mig, den jag är.
När jag drömmer mina mardrömmar idag så drömmer jag att Magnus lämnar mig, att han väljer bort mig till förmån för någon annan. Att han lämnar mig helt enkelt.
Sorgen och smärtan som jag känner i min dröm, lämnar inte min kropp förrän oftast efter en ny natt.
Det är inte så att jag går omkring på dagtid och är rädd för detta. För jag har levt och varit lycklig ensam och med andra män, före mitt liv med Magnus så jag vet att det finns och jag vet att jag klarar mig själv. Jag lever efter devisen att vi väljer att vara tillsammans och är trygg i det, att Magnus har valt mig och jag honom. Givetvis vet jag att känslor kan ändras, det har jag erfarit förr. Men jag är lycklig idag och jag är inte rädd.
Men antagligen så finns det en rädsla ändå, det som finns i mitt undermedvetna, känslor som min kropp minns och som gör ont.
Jag bär ett trauma inom mig och även om det är läkt och jag har kommit tillfreds med det så finns ärren kvar.
Och i natt drömde jag alltså att Magnus lämnade mig. En annan kvinna gjorde sitt bästa för att såra mig.
Och det är klart att det är befängt när jag tänker på det i vaket tillstånd. Jag vet tex att man inte kan "ta" någon ifrån nån. För om Magnus lämnade mig eller jag honom så skulle det vara så att vi går självmant för att känslorna har ändrats. Man kan inte bli tagen.
När jag var barn så drömde jag ofta att jag inte hittade hem....jag visste var hemmet låg men kunde inte hitta rätt väg. Och när jag till slut hittade så visade det sig att det bodde andra människor i vår lägenhet. Min familj var borta.
Otrygghet har kantat min väg genom livet. I kamratrelationer kunde jag bli svartsjuk och ledsen om min bästis valde att vara med nån annan nån gång. Jag kände det då som att hon valde bort mig för att en annan flicka var roligare att leka med.
Och just denna förbannade känsla av otrygghet är det som jag har varit mest rädd för att mina barn ska uppleva. Därför har det varit en av de viktigaste sakerna som jag har jobbat med, att få dem att känna självkänsla. Veta att de är fullständigt trygga i det de gör och att vi, deras föräldrar alltid finns här för dem. Jag har sett det som den viktigaste uppgift att de aldrig ska tvivla på om de är värda att bli älskade.
Och det har väl kanske i förlängningen bidragit till att jag jobbat med mig själv, genom att stärka dem så har jag stärkt mig själv samtidigt.
Jag har fått god självkänsla och jag kan vara ytterst självsäker på det jag vet att jag kan och klarar av.
Det är bara jobbigt när det gamla, det begravda dyker upp och gör sig påmint...som i nattens dröm.
Men den kommer försvinna under dagen och snart är den glömd.....och så kommer ju Magnus hem och pussar på mig om några timmar. Då ska han få lite god husmanskost, pannbiff med lök!
