i huvudet på en finnpajsar jänta

Igår när jag skulle åka till styrelsemötet i spes så började jag plötsligt fundera på mitt liv.
Jag gillar att köra bil och att sitta bakom ratten ger en frihetskänsla och en kittling i magtrakten när jag susar över Tranebergsbron och ser ut över livet.

Jag funderade i alla fall på mitt liv och vad som skett hittills. På de händelser, både bra och mindre bra och en del rent av dåliga, som lett till den jag är idag.

Och jag kände då att tack vare allt och trots allt detta så är jag tillfreds och nöjd här och nu i mitt liv. Jag är lycklig.

Det enda vi med säkerhet vet om livet från ganska så tidig ålder, det är att livet tar slut en dag. Vi kommer att dö.
Ändå är vi sällan rädda om de dagar och de år som vi har här.

Vi lägger ner otaliga timmar som blir dagar och i sin tur veckor, på att vara missnöjda, tycka synd om oss själva, gnälla, skylla ifrån oss och dra på oss offerkoftan.

Jag har också gjort det. Massor av gånger och under lång tid.

Och jag har många gånger reflekterat över att nu har ännu en dag gått till spillo. En dag av mitt liv då jag inte gjort något alls som varit kreativt, bra för mig eller gett mig goda minnen.

Visst är vi alla tillåtna att ha dåliga dagar men när dessa tar överhanden i livet så bör man kanske fundera på varför man är så missnöjd med allt.

Jag träffade mina barns pappa då jag var ung, bara sjutton år och vi flyttade ihop tidigt, gifte oss och fick barn. Många var de som kraxade över att jag inte hade levt livet och redan skulle binda mig.
För mig var livet just då att ha trygghet och en familj. Jag hade inget intresse av att resa eller leva livet på annat sätt, vad det nu innebär.
I arton år var vi ihop och gifta. Efter det så har jag haft flera relationer med olika män. Jag har kanske gjort allt bakvänt, vad vet jag? Men det är svårare tror jag att finna det man söker och vill ha - en livskamrat i vuxen ålder när man redan har ett liv bakom sig.

Jag har blivit sårad och jag har sårat själv. Jag har sökt och jag har varit uppgiven. Det har varit trassliga relationer med mycket bråk....men jag måste ändå konstatera att nu i efterhand så har alla (låter som om det vore i stil med Lillbabs alla män) relationer ändå berikat mig och gett mig något positivt att bära med mig.

Att leva är ju att lära!

Jag har älskat de män som jag har varit tillsammans med. Kärlek är ju inte mätbart på så vis att man älskar lite eller älskar mycket.

Ibland har jag tänkt och känt att jag kanske borde ha varit ensam istället för att försöka ha en relation som till slut visat sig inte höll. Jag har känt skam ibland. Gamla kvinnan!! Men idag kan jag inte göra det. För jag struntar faktiskt i om någon har haft synpunkter på hur många relationer jag haft. Egentligen inte fler än flertalet tror jag men jag gjorde nog omvänt.

Jag är tacksam över mina möten.

Jag är även tacksam över att jag haft förmågan att komma tillbaka till livet efter de svåra kriser jag haft. Först då min bror begick självmord och sedan då när jag blev svårt sjuk.

Det lättaste hade såklart varit att ge upp och tycka synd om mig själv och det orättvisa livet.

Men det har jag inte gjort, varför vet jag inte men jag har alltid tror jag letat efter vad jag kan lära mig i olika situationer, vad kan jag ta tillvara och bli stärkt och visare av.

Ni som följt min blogg vet att resan tillbaka efter dessa händelser har varit lång och mödosam och jag har ofta känt att jag inte orkar mer.

Men faktum är att jag står här idag och mår bra och är lycklig.

Jag vet...jo det kan jag nog påstå att jag gör....jag vet att allt beror på vilken inställning och vilka tankar man har.
Positivt kontra negativt.
Det man fokuserar på, det växer och så blir även livet.

Utifrån sett så kanske mitt liv är miserabelt. En handikappad människa som blir försörjd av samhället med pengar som man knappast kan leva på.
Så kan nog många titta på mig och tänka, på mig eller någon annan. Och visst är det sant, jag är handikappad och jag har inte stora medel....sånt som anses viktigt idag.

Men det spelar ingen roll vad andra tycker och tänker, jag har ju bestigit otaliga berg och överlevt otaliga stormar i livet och kommit igenom helskinnad och är nöjd med min insats.

Våra liv och vår lycka ligger i våra egna händer. Så är det bara.
Jag minns när jag och Krister ville bli föräldrar. Inget hände, inga barn blev det och till slut sökte vi hjälp. Och vi fick Martin efter en hormonbehandling. Lyckan var ju total efter nära fem års utredningar och längtan.
Men jag ville ju ha fler barn, det tog tid, inget hände. Jag var olycklig tills jag en dag plötsligt fattade vad jag höll på med.
Jag fokuserade så mycket på vad jag ville ha och inte hade så att jag glömde bort att vara lycklig och tacksam över att jag hade ett fantastiskt underbart friskt barn i Martin. Jag var lyckligt gift och vi bodde i ett hus och hade det bra.
Jag skämdes och så skrev jag en lapp som jag satte upp på badrumsspegeln

" Var tacksam över det du har istället för att sakna det du inte har"

De orden läste jag flera gånger om dagen och kom tillbaka till verkligheten och glädjen över att jag hade ett barn. Jag hade ett medans många inte hade något.

Jag blev gravid igen strax efter detta. Och jag vet att det berodde på förflyttandet av fokus. Jag kunde faktiskt påverka mitt liv genom att ändra mitt tankesätt. Och Kajsa kom till oss.

Och det är när jag i mina kriser har flyttat fokus och ändrat tankesätt som förändringar och mirakel har skett.
Det jag trott ha varit omöjligt, det har skett och det har stärkt mig.

Jag vägrar tro att det endast är genom kriser som människor kan få detta förhållningssätt till livet. Man borde inte behöva nära på mista livet för att förstå hur värdefullt det är och att vi själva avgör vår lycka.

Ändå så är det så man säger. Sällan hör vi dem som lever efter denna devis. Men tex munkar Tibet gör ju det och de har knappast allihop varit nära döden eller upplevt en naturkatastrof.

Varför kan inte vi västerlänningar bara ta in och förstå att vi alla har ansvar för vårt eget liv och att det alltid blir precis vad vi tänker och fokuserar på.

Jag är medelålders, 47 fyller jag i år och med all säkerhet har jag färre år kvar att leva än jag redan har avverkat.
Jag har inte råd att förspilla mer tid på oväsentligheter, på missnöje, på att gnälla och tycka att livet är orättvist och trist.
Jag har inte råd att låta en endaste dag gå åt till självömkan, men visst vältrar jag mig i det ibland när min sjukdom gör sig extra påmind och jag mår riktigt dåligt. Men att stanna där....nä aldrig.

Jag har ett liv och jag vill inte när dagen är inne för mig att dö....ångra mig, känna att det aldrig hände mig något bra. För det är sällan som saker bara händer, det mesta måste man faktiskt se till att det händer.

Så att gnälla över vädret, över att grannen har det bättre, över att man har ett tråkigt jobb, över att det är måndag, över att ingen hälsar på eller över att livet är orättvist....det är bara slöseri med dyrbar tid.

Vi har alla bråda dagar när det gäller att ta tillvara det vi fått och göra det bästa av det.

En sanning som tål att upprepas - alla har vi ett val - välja att vara positiva och må bra eller välja missnöje och må dåligt.
Det är ju faktiskt roligare att må bra och det kostar så mycket mindre i energi. Och det naturliga svaret på frågan

Vill du vara lycklig?  borde ju vara, Ja det vill jag!

Men hur många är beredda att göra det som krävs då? Hur många är berdda att ta tag i sitt liv och göra de förändringar som måste till för att man ska nå dit. Hur många är beredda att titta in i sig själva och där upptäcka att det är man själv som är orsaken till att man mår dåligt bara därför att man hela tiden är negativ och missnöjd?

Jag kanske är en Lycklig idiot. Det kanske sticker i ögonen på andra att jag är lycklig och nöjd. Men det skiter jag faktiskt i. För jag vet att det är avundsjuka det handlar om i så fall, för vi svenskar gillar inte att andra människor är lyckliga och till synes bekymmersfria när vi själva vältrar oss i våra negativa inställningar och sorger.

Dåliga dagar - JA, självklart får vi alla ha det för vi är människor, men att göra alla dagar till dåliga för att man tycker att livet är orättvist, då är man illa ute.

Gör det du tycker om, då blir du lycklig!

Jag har försökt skriva nytt inlägg i flera dar nu men på något vis så har vi haft en märklig fördröjning av bokstäverna när vi skriver på tagnentbordet och plötsligt så hoppar den oxå över flera bokstäver så man har inte en aning om vad man skrivit.

Märkliga skeenden i datorns hemliga värld som jag inte alltid förstår mig på.

Nåväl....

Man brukar prata om att man sover hårt och det är nåt jag inte brukar göra utan är ganska så lättväckt. Men ibland sover jag hårdare, eller vad det nu är, än vanligt. Dessa nätter drömmer jag otroligt mycket, jag vaknar alltid med massor av ränder efter lakanen på kroppen - överallt - vilket jag sällan har annars.

Det är svårt att få sömnen ur kroppen och jag vet när jag vaknar att jag inte hört ett ljud av Magnus när han gått upp och slamrat i köket och sen kommit in till mig och stängt fönstret och pussat mig hejdå. I dag har han t.o.m satt på mig en ögonmask för nu när ljuset kommer så vaknar jag tidigt och just nu behöver jag den sömn jag kan få.
Jag har alltså ingen som hest aning omn att han gjort detta.

Men det är å andra sidan inte så konstigt att jag är trött, ända sen i onsdags så har jag tullat på mina resurser som alltid finns för lite av.
Det började då med spes och syskongrupp, tordagen så dansade jag hela kvällen och på fredagen så var ju Magnus och jag ute och åt vår "julmiddag" och såg show.
Lördagen fortsatte så med att Kajsa behövde shoppa å jag körde henne. Söndagen kalas hos lillasyster och måndagmorgon vaknar jag förkyld men ändå så behövde jag hjälpa Kajsa igen igårkväll. Vi åkte till Kista efter att hon panikat en stund över något som hon måste handla.

Vi landar hemma igen strax efter nio och då dråsar jag ner i soffan å ser på Gynekologen i Askim och sen direkt i säng och sover stenhårt som en stock hela natten.

Jag vet att jag tagit ut mig för mycket, ansträngt kroppen mer än vad den tål och jag har inte hunnit återhämta varken hjärna eller kropp...så nu blir det bara vila till i morgon kväll då det är möte på spes och som jag behöver gå på. Dans på torsdag och sen till helgen så är bägge dagarna planerade med varsin aktivitet.

Det är klart det är mycket men om man räknar timmarna som jag är aktiv så är de inte särskilt många med tanke på att hela mina dagar just nu är tomma. Om man räknar denna veckas sammanlagda timmar då jag har planerat vad jag vill och måste göra så är de 16 stycken till antalet.
16 timmar av hur många då av vaken tid? Förr jobbade jag ju i 40 timmar på en vecka, vilket de flesta gör.

Men 16-20 timmar är alltså i överkant av vad jag orkar med av fysisk aktivitet och då är inte de timmar som jag tar en promenad eller handlar med Magnus, inräknade. Inte heller när jag hänger en maskin tvätt eller diskar. Lägger jag sen till ett läkarbesök eller dagarna då jag åker till min syster och är med henne å David, ja då skenar det genast iväg.

Det här satt jag och räknade på när jag fyllde i min ansökan om sjukpension, hur många timmar om dagen som jag kunde vara aktiv och orka göra helt vanliga saker som alla gör utan att blinka. Och jag kom fram till att det var mellan två och fyra timmar per dygn. Resten av tiden gick åt till återhämtning.

Därför är det så viktigt att jag verkligen planerar, väger in allt jag behöver göra så att jag får med allt inom ramen av det jag orkar. En timme eller två som är felräknade eller en spontan aktivitet kan stjälpa allt.

Och lägger man dessutom på en förkylning, ja då rasar allt.

Jag har blivit bättre på att säga ifrån, lyssna på kroppen och känna av varningssignalerna men ofta händer det som "gemene man" tycker att vi sjuka ska göra.

Bita ihop och kämpa lite och inte känna efter så mycket.

Den allmänna uppfattningen från friska människor är ofta att man måste bita ihop oavsett vilken sjukdom man drabbats av. Den allänna uppfattningen är även att om man känner efter så blir man sjukare än man är.

Den allmänna uppfattningen är att vi som är sjuka, gillar att vara det för då får vi "benefits" av det och att vi tycker det är skönt att inte behöva arbeta utan att istället kamma hem sjukpension som jag har. Efter skatt får jag i underkant ca 6500 kr i plånboken. Det är något att sträva efter!!!! 

Jag ska med gott samvete ligga på sofflocket idag och bara vila. Inte göra ett endaste dugg mer än det jag måste när jag behöver gå på toa å ta mig nåt att äta. Jag ska tänka på alla sköna tusenlappar som jag kammar hem genom att ligga där omhändertagen av samhället i min lyxtillvaro  ;-)

Usch å fy å blääää......idag blev det ett gnällinlägg tror jag minsann. Men det skiter jag nog i.....mina tankar och känslor är så här idag.

Jag hoppas att ni alla förvaltar era timmar väl och gör det som ni mår bra av. De kan ta slut eller minska drastiskt när man minst anar det och även fast man inte vill. Vår tid är värdefull.

Tack Laila och Tack S för kramar och omtanke om mig.

Som du Laila skriver så är tacksamhet något som vi alla bör känna då vi tittar på de liv vi har och på allt som vi kan göra. Jag är så glad och tacksam över att jag ändå kan göra allt som jag kan. Och det viktigaste av allt...jag kan kommunicera, ge kärlek och ta emot kärlek. Jag har min hjärna i behåll och kan uttrycka mig. Jag är fri på det sättet och även om jag är i behov av andra människor hjälp så är jag fri i mitt sinne och är här både kroppsligt och vid fullt medvetande hos min familj.

Jag har kvar mina minnen, de allra flesta faktiskt även om mycket är glömt från de senaste sex åren. Jag har glädjen över livet i behåll och trots att jag idag, just nu sitter med värk i kroppen och minnet av söndagkvällen är allt annat än behaglig så är jag så glad över att jag kan sitta här och skriva och vara en del av livet. Jag är glad över att jag känner hopp inför framtiden och vet att jag kommer kunna dansa på torsdag om jag bara vilar tills dess.

Och just så är det Laila....när man dansar är alla glada. Man är mitt bland människor som gör det som de tycker om och goda energier omgärdar en. Kan inte kännas annat än lyckligt då :-)

Och S....i kramkön hoppas jag att du alltid står :-) det var allt läskigt i söndags och väldigt overkligt att uppleva denna situation i mitt eget sovrum, sånt ser man ju bara på teve annars. Även jobbigt att så tydligt kastas tillbaka till mina gamla minnen och upplevelser på neuroavd. Så tydligt blir det att jag är sjuk. Jag lyckas lura mig själv ibland men det går inte när det visar sig så konkret. Tröttheten är ju en ständig förljeslagare numera så den är jag van vid, men inte vid detta riktigt ännu.
Det är märkligt egentligen vad man är anpassningsbar och hur lätt man vänjer sig vid ett tillstånd.

Vi har sol idag och härliga plusgrader, om än få. Jag ska ta mig en promenad och njuta lite av vädret och känna av hur kroppen känns. Det kan vara svårt att avgöra när jag bara är hemma och inomhus. När jag promenerar ute så får jag liksom en check på hur jag mår och vad jag orkar.

En skön, bra och frisk dag önskar jag er alla.

Idag måndag och jag har fruktansvärda smärtor i kroppen, varena muskel värker och min högra lunga plågar mig oerhört vid varje andetag.
Jag känner mig som om jag blivit svårt misshandlad, slagen och sårad.

Men det har jag inte. Jag fick bara kramper igår igen. Satt på en stol och kände när ena foten började skaka. Reste mig då för att gå och föll ihop och i och med det så började hela kroppen snabbt att skaka i kramper och spasmer. Jag veks ihop på mitten och fastnade i det läget flera gånger samtidigt som jag tappade andan.

Magnus försökte som vanligt få mig att sluta genom att hålla fast mina lemmar där på golvet. Enligt honom var det de värsta anfallet jag hittils haft.
Det lugnade sig lite och då släpade han mig till sängen och där låg jag sen och hade lugnare kramper i främst högra höften och benet.

Det brast för honom och han började gråta. Magnus som aldrig annars blir rädd eller får panik när jag blir sjuk. Han behåller lugnet, arbetar lugnt och metodiskt och panikar aldrig.
Nu grät han och sa att han tänkte ringa amulans. Mina armar var hårt spända mot bröstet och händerna stelt förvridna och fingrarna gick inte att räta ut.

Jag hör han slår numret till sos alarm och jag hör hur han gråtande i telefonen berättar vad som händer. Han får upprepa sig fler gånger för de har antagligen svårt att uppfatta allt.

En ambulans ska komma och han återvänder till mig på sängen. Rör mina händer och försöker räta ut dem och när det inte går så gråter han mer.
Jag kan inte göra något, bara titta på honom. Jag är vaken hela tiden men på något sätt fast i min kropps spända tillstånd.

Magnus går fram och tillbaka mellan balkongen och sängen, tittar efter ambulansen.

Så kommer de och han visar dem in i sovrummet. Jag hör hur han gråter mer i köket och en av männen frågar lite om vad som hänt. Magnus förklarar min sjukdom.

De tar blodtryck, vilket visar normalt. Jag har en puls på 120 och de säger att de ska ge mig Stesolid.
De ska sätta en nål och ge det girket i blodet för det ger snabbast effekt.

När de stasat vänsterarmen säger Magnus att de inte får sticka mig där för att jag har så ont på min vänstra sida.
De byter och försöker hitta ett kärl på högerhanden.
Stasar och sticker, jag skakar och tänker...kan han verkligen sticka när jag inte är stilla.

Som vanligt så funkar det inte. Magnus berättar om hur svårstucken jag är och de bekräftar att ja så var det ju.
Jag säger tyst till killen som sitter på huk intill mig att om han kan sticka snabbt och rätt så får han ta vänsterhanden.

Stasar igen, nu tar de även nitrospray till hjälp, kanske syns mina ådror bättre då, jag vet inte men nu så får han infarten på plats och snart sprutas Stesoliden in.

Det tar inte lång stund innan jag känner hur hela kroppen slappnar av och jag blir alldeles tung. Det är så skönt. Jag andas inte så ytligt längre och killarna ser hur pulsen börjar gå ner. Man tar även en temp och den är lite förhöjd. Kan bero på virus eller kramperna.

De vill ta mig med till sjukhuset men jag avböjer, vill vara hemma och de säger att de ju inte kan tvinga mig.
Men de vill ringa sin jourläkare som finns på plats och rådgöra med honom. Jag ber Magnus leta fram mina läkarjournaler.
Som alla sjukvårdspersonal står de frågande inför vad de läser och inte heller läkaren i andra änden av telefonen har hört talas om mina sjukdomar.

Det bestäms i alla fall att de åker utan mig, De säger att om jag börjar krampa igen efter de sex timmar som effekten av Stesoliden har, så ska jag ringa så kommer de tillbaka och hämtar mig.

Jag vinkar från sängen och känner bara hur trött jag är. Törstig och trött.

När de åkt får Magnus hjälpa mig av med min morgonrock som jag har på mig, ta av strumpor och bädda ner mig ordentligt.
Det är så skönt att kroppen är avslappnad nu men jag mår lite illa och känner att migrän är på väg.

Jag har sovit gott men vaknar alltså med en kropp som känns misshandlad. Det kommer ta några dagar nu innan all värk försvinner helt så det får bli totalvila.

När jag orkar så ska jag ringa min doktor och tala lite med honom om detta.

Och nu ska jag vila lite mer.

Så gick det några dagar då innan jag kom på plats vad tagnentbordet igen. Jag börjar med att skriva till Laila som kommenterade ett av inläggen ang samhällsansvar, så här skrev hon.

"Jag har länge känt att man skulle kunna göra en insats. En timme i veckan av mitt liv, om det ger guldkant åt någon annan? Tycker att samhället vi lever i nu är så kallt och hårt på ett sätt som jag inte gillar, ingen har tid med varnadra snart.Allt ska vara uträknat på minuten, inget extra får ges, gör det du ska och sen till nästa....vart finns den tid som behövs för det sociala, hjälpen med att få höra en bok, samtala en stund över en kopp kaffe, extra mormor en stund i veckan. Nu måste man ju beställa tid för att gå till varandra...Tror på detta. Dotter och man tycker att jag har så det räcker och blir över redan så jag tvekar lite ändå. Kramen"

Det är nog så att inom hos några av oss finns den här naturliga viljan att hjälpa, att göra något för nån annan....hos andra av oss finns den inte. De frågar sig, varför skulle jag hjälpa nån annan om jag inte får nån hjälp tillbaka? Det är inte taget ur luften för jag har själv upplevt det på nära håll.

Att titta på sitt liv och det man gör visar sig kanske mynna i en upptäckt att man redan gör mycket för sina medmänniskor, som man kanske inte tänker på. Jag vet att du Laila regelbundet, och jag tror det är varje vecka, åker hem till dina föräldrar och hjälper mamma att lägga håret. Ni fikar och ni hjälper till med andra saker som de inte orkar själva.
Också det en självklarhet kan många tycka, men hur många gör inte detta för sina föräldrar, utan de har hemtjänst istället.

Men vad jag vill komma till är att du tvekar lite, din man och dotter tycker att de redan nu har mycket. Och det vet jag att du har för du tar hand om hem och familj, du tar hand om dig själv genom att se till att göra det du älskar - dansa - du tränar för att din rygg ska fortsätta hålla och framför alllt så arbetar du heltid.

Men man kan även om man tittar på det man gör "baka in" detta att vilja göra något för nån annan eller andra, utan att det egentligen tar så mycket mer tid.

Stig Dagerman skriver en text som jag tycker om och som beskriver hur mycket en liten gest gör, hur mycket det betyder att dela med sig.

Jorden kan du inte göra om
Stilla din häftiga själ
Endast en sak kan du göra
En annan människa väl

Men detta är redan så mycket
Att själva stjärnorna ler
En hungrande människa mindre
Betyder en broder mer

Och nu åter till att baka, ett tips Laila är att eftersom jag vet att du bakar mycket, både bröd och kaffebröd - är att baka lite mer och det kostar inte så mycket extra av din tid och du är hemma samtidigt.
Men det brödet kan glädja någon annan. Hembakt bröd på ett dagcenter, ålderdomshem eller hos en ung barnfamilj som inte hinner eller hos ett gammalt par som inte längre orkar.

Detta kostar så lite men betyder så mycket och kan lugna maken och dottern som är oroliga över att du kanske stressar ihjäl dig om du åtar dig ännu ett projekt :-))


Sådär, det var det om det.....

Jag har senaste tiden dansat mycket vilket har resulterat i en enorm trötthet de senaste dygnen. I torsdags var det mycket märkbart att kroppen sa ifrån genom att alls inte lyda vad min hjärna ville att den skulle göra.
Jag vet att jag har lätt att tänja på gränserna när det gäller vad jag orkar med och detta med dansen är en sån sak som jag bara vill och numera faktiskt måste göra.
Därför blir det lätt så att jag fullständigt igorerar kroppens signaler, vilket givetvis är tokfel och skitdumt MEN och åter MEN det är även skitjobbigt att alltid vara begränsad, klok och förnuftig och aldrig ta ut svängarna.

Dansen förde mig tillbaka till livet, hur knäppt det än låter så var det faktiskt så. Visst hade jag ett liv innan dansen med men jag fick åter en plats i ett sammanhang och INGEN som inte har varit där jag befann mig när jag blev sjuk och efter det har tvingats till att hitta ett liv som jag vill leva och som jag ser meningsfullt, vet hur det är. INGEN som heller inte förlorat sitt arbete och hela den sociala apparaten vet hur det är.

När jag dansar är jag med i ett socialt sammanhang, jag har glada skrattande människor omkring mig. Vi har ett gemensamt mål och vi peppera varann och vi får beröm. För första gången på länge så säger en utomstående människa till mig att jag är duktig och gör ett bra jobb.

Jag gör ett bra jobb, jag får ingen lön, jag betalar istället för att få tillhöra den här gemenskapen. Men en annan människa, min danslärare, ser mig och säger att jag och vi tillsammans gör ett bra jobb och är duktiga.
Kan någon sätta sig in i den känsla jag känner då?  Kan någon förstå hur mycket detta verkligen betyder för mig?

Kanske bara den som provat gå i mina skor de senaste sex åren. Då är det nog inte så konstigt att jag är euforisk och lycklig och ignorerar min kropp för jag lever när jag dansar. Jag utveckas, lär mig nya saker och jag känner tillfredsställelse över att göra ett bra jobb.

För det har gått sex år nu sen jag insjuknade. Och det är de senaste två åren som jag har varit på väg mot framtiden och livet igen. De fyra första var bara ett svart förvirrat och ångestfyllt hål, när jag ser tillbaka.
En labyrint som jag inte visste om jag skulle kunna hitta ut ur.

De senaste dygnen har alltså varit väldigt tunga att vara i. Jag har känt en utmattning och trötthet som tar oerhört lång tid att återhämta sig från. Jag bannar mig själv, självklart gör jag det för att jag får betala dyrt nu. Jag vet att jag behöver ta det lugnare och jag kommer med alla säkerhet göra det eftersom jag vet hur mycket stryk min kropp och hjärna tar av detta.

Jag prioriterar detta i mitt liv. Att få dansa och för första gången i mitt liv så tänker jag på mig själv och vad JAG mår bra av och det gör jag utan dåligt samvete. Jag väljer bort andra saker för att kunna dansa och det gör jag utan att blinka och nån skulle bara våga komma och skriva mig på näsan eller ifrågasätta mitt val.
Endast två år av mitt snart fyrtiosjuåriga liv så har jag tänkt på mig själv i första hand utan att förgås av dåligt samvete. För sex år sen visste jag inte ens hur man gjorde då man var snäll mot sig själv och prioriterade sig själv för att må bra. Jag levde bara för att få andra att må bra....å de är sjukt.

Jag har äntligen förstått och gett mig själv tillåtelse att känna lycka, vara glad över mitt liv och faktiskt funnit en mening i livet trots att jag drabbades av sjukdom på detta sätt.

Alla är vi var och en vår lyckas smed, det är ett gammalt talesätt men högst aktuellt. Ingen annan är ansvarig för att jag ska må bra...eller Du.

Jag avskyr hormoner. De får mig att vara gnällig, de får mig att tycka att precis allt är tråkigt, de får mig att vilja äta en prinsesstårta, choklad och massor av glass på en och samma gång å gärna med fyra glas vin till. Hormonerna gör mig irriterad och gråtfärdig och önska att nån skulle torka min köksluckor så jag slapp själv. Bläää för hormoner :-((( Idag är det bäst att gå på tå för mig, annars bryter jag ihop.


Det där var ett av mina inlägg på min facebook idag. Och det har verkligen varit en riktigt dålig, jobbig skitdag idag. Och jag avskyr verkligen när hormonerna göra detta med mig.

När jag var yngre så kände jag sällan av PMS, fattade väl inte heller riktigt vad det innebar. Men efter att jag blivit mamma första gången så märkte jag att nåt hände i kroppen på mig en gång varje månad.
Jag blev irriterad, gråtmild, ville hetsäta godis och värst var att jag blev deppig och arg för minsta lilla.

Det funkade i alla fall att leva med det. Jag sökte dessutom hjälp och fick extra B-vitaminer att äta som skulle kunna lugna det hela lite.Men fyra år gick och jag blev mamma för andra gången. Då bröt helvetet ut på allvar, inte för att lilla Kajsa kom utan för att hormonerna fullständigt löpte amok i mig - tre veckor av månadens fyra.

Jag var ständigt deprimerad, jag kunde explodera i raseri för absolut ingenting. Barnen var de som fick skäll och när jag såg deras förskräckta miner så bröt jag ihop och ville dö. Jag bad gråtande om förlåtelse och önskade dem en bättre mamma än mig. Jag ville på fullt allvar dö pga att jag penlade mellan helvetet och ett liv.
Jag kunde bara ett par minuter efter att jag gråtande sagt förlåt, bli lika arg igen. Jag var galen mot deras pappa och jag kände bara att mitt liv var allt annat än värt att leva.

Jag sökte såklart hjälp igen till slut och var livrädd för att inte bli tagen på allvar. Denna gång satt jag gråtandes hos min läkare och bönade om hjälp för jag orkade inte leva som jag gjorde och avsky mig själv och vad dessa hormoner gjorde med mig.
För det var verkligen inget jag kunde styra över själv. Jag levde som småbarnsmamma med alla dess göromål och kände självklart en viss stress över att få allt att funka.

Min läkare förstod allvaret och skrev ut ett serotoninhöjande preparat - lyckopiller alltså. Och jag blev verkligen lycklig, jag fick mitt liv tillbaka. Äntligen så kastades jag inte ner i PMS helvete. Jag slapp explodera i raseri över ett glas spilld mjölk, för så illa hade det verkligen varit. Jag var jämt arg och skrek och mådde skitdåligt.
Jag  var vansinnigt arg på dem som underskattade allvaret i att lida av PMS. När man skämtade nonchalant över dessa kärringar som skällde på maken.

Idag har jag mer distans till det och kan själv skratta. men jag vet hur svårt det är och hur många kvinnor som verkligen lider ocgh om jag på allvar gjort slag i mina tankar om att dö, så hade jag tagit mit eget liv hundra gånger om, under de åren då det var som värst.

Det vanliga är att man känner av pms ca en vecka innan man menstruerar. I mitt fall var det så att enda veckan som jag mådde bra, var just veckan jag hade mens. ALL annan tid härjade hormionerna fritt och förstörde allt.

Jag har under senare år haft olika typer av preventivmedel och de har i viss mån dämpat hormonernas verkan, men numera när jag inte har något alls eftersom jag inte mår bra av att tillsätta andra typer av hormoner som dessutom kan göra mig allvarligt sjuk, så härjar de fritt i mon kropp.

Jag har med åldern och tiden lärt mig att vara snäll mot mig, inte stressa, ta det med ro och fokusera på att detta tillstånd endast råder under att par dagar numera. Jag vet med mig när jag känner mig deppig att det inte finns annan orsak än just hormonerna som gör detta med mig. Jag vet med mig att det bästa är att ta allt med ro och äta en chokladbit om det är det jag vill.

Jag vet att det går över. Men ibland så står det mig upp i halsen och jag blir bara galen över att jag känner så mycket negativitet. Men jag vet att det går över och kan känna en viss glädje över att jag ändå kommit så långt att jag kan hantera det numera.

Men visst biter jag ifrån om nån irriterar mig fast jag är snabb på att be om förlåtelse och säga att det inte är nån annans fel utan bara mina hormoner  :-)

Nu har jag bara kvällen att stå ut sen mår jag bättre i morgon.

Kråkan, en av mina skyddslingar.



Sårad, värnlös och skakandes av din instängda gråt kom du till mig.

Din tysta ordlösa vädjan...hjälp mig...förstå mig...ta min hand och led mig...gick rakt in i mitt hjärta.

Jag blev din tröst i natten när paniken och smärtan tog sitt grepp om dig. Ville kväva dig och slita dig i stycken.

Så småningom blev din tystnad till ord, få till en början men snart fick jag din berättelse, dina förtroenden.

Du accepterade mina frågor. Jag accepterade din tystnad men jag slutade aldrig att fråga.

Och du gav mig svaren.

Du har stått på gränsen mellan liv och död, velat resa dit där smärtan inte längre finns.

Du har önskat dig till ditt hjärteblod.

Livet har hindrat dig, hållit dig kvar.

Vet du min Kråka...kärleken drabbade mig, kärleken till dig.

Din absoluta tillit till mig, din omtanke och ditt goda hjärta har gett mig glädje och tröst i mina egna smärtor.

Tillsammans har vi gråtit vår sorgegråt. Tillsammans har vi skrattat oss till magknip och förlösande lättnad.

Du och jag tillsammans, vi två som talar samma språk.

Tack min lilla Kråka, för att jag fick ge av mig själv, för att du tog emot och gav tillbaka.

 

Din Anka.....

Svar på gårdagens Laila-kommentar :-)

För några år sen så annonserade vår lokaltidning efter volontärer till ett nytt projekt som staden skulle införa.
Just sånt som du beskrev. Besöka gamla, hjälpa nyinflyttade invandrare till rätta och vara stödperson till dem, baka på ålderdomshem, vara stödperson i förberedelseklasser etc....

Jag nappade direkt och kontaktade vår kommun och killen som jag mötte blev eld och lågor när jag berättade om min bakgrund, mina erfarenheter inom spes. Han ville jag skulle leda en självhjälpsgrupp. De skulle ordna med lokaler, stå för fika och annonsera efter folk.

Vi var många som nappade på detta med volontärarbete och vi hade många träffar och flera fick sina uppgifter och de funkade så himla bra. Tyvärr så tog det jag skulle göra så himla lång tid att iscensätta så innan allt var klart så la kommunen ner volontärprojektet.
De fick för mycket kritik utifrån och tyckte inte att de kunde undvara personal som skulle organisera det hela.

Det var så himla trist för alla de som hade börjat fick ju avveckla fast flera fortsatte fakiskt på egen hand att tex besöka gamla å gå ut med dom eller att ha fortsatt kontakt med "sin" utlandsfamilj.

Så det är verkligen kul att läsa att det finns ett liknande engagemang hos er i Ljusdal för samhället behöver verkligen fler människor som av fri vilja hjälper de som behöver och som det inte finns resurser till.

Kyrkan har tex i alla tiden hjälpt svaga och utsatta människor, för dem har det varit naturligt att sträcka ut en hand och inte fördöma....varför är det då så svårt för en icketroende människa att göra det. Eller tex hänvisa till kyrkan, att de kan ju förbarma sig.
Nu menar jag inte att icketroende inte kan eller vill hjälpa men många gånger är det så ändå.

Den som tror och som i hela sitt liv har levt med en människosyn där alla är lika värda och att alla har rätt till medmänsklighet och där man delar med sig av sitt bröd även om man själv har lite, den har oftast ett mindre egoistiskt tankesätt.

Visst vore det underbart om kommunerna hade råd att anställa högläsare som läste för gamla eller på dagis. Visst vore det underbart om kommunerna kunde betala för alla dessa små saker och sätter guldkant på tillvaron för många.
MEN det är ju även så att den som gör något av fri vilja och utan att få betalt, den lägger in hela sitt hjärta i uppgiften. Och själva vetskapen att man gör något för en medmänniska är lön nog och ger enorm tillfredsställelse.

Så snart pengar blandas in blir folk giriga och det blir ett arbete som är ett nödvändigt ont.

Jag generaliserar såklart. Det finns eldsjälar överallt, och en del har det som försörjning och det finns de som inte tjänar en krona på det.



Samhällsansvar är i vilket fall som helst allas vårt ansvar eftersom vi är högst delaktiga i samhället och vill kamma åt oss vår del av det vi anser oss ha rätt till.

Hur många kan - med handen på hjärtat - medge att Ni suttit i tevesoffan en skön fredagkväll och kopplat av, sett på nyheterna att nåt fruktansvärt orättvist läses upp, och då hetsat upp Er, blivit irriterade och brustit ut i meningen - Nu får det vara nog, nån borde göra något!!

Och vem är då denna NÅGON???  Undrar jag.

Kan det vara samma person som hetsar upp sig? Eller är det någon annan, anonym person som ska göra detta? Som ska säga ifrån att det får räcka nu.

I andra länder, Egypten tex, kan ett folk resa sig mot makten och genom massans kraft och en obeveklighet så kan de göra förändring. Varför kan de och inte vi? Jag bara undrar.

När jag för många år sen stod inför att vår dagmamma skulle sluta och kommunen inte kunde erbjuda mig annat än dagisplats så vägrade jag.
Jag hade då en fyraåring som var fruktansvärt sjuk i astma. Jag ville att han skulle ha en mindre grupp med färre sjukor i omlopp. Och eftersom han var sjuk mycket och jag fick vabba så var tryggheten i en liten grupp viktig.
Att komma tillbaka efter ibland veckor sjuka till en jättegrupp, det visste jag inte skulle vara bra för Martin.
Man kunde erbjuda mig en dagmamma med hund och jag ifrågasatte hur befängda de egentligen kunde vara.

Då tog jag upp min kamp och jagade dem med blåslampa. Jag krävde omsorg till mitt barn på hans villkor. Jag köper en tjänst av kommunen och har rätt att ställa krav på den. Mina arbetskamrater på den tiden kunde inte förstå varför jag inte bara rättade mig i ledet och följde de andra fåren.
De kunde inte förstå varför jag idogt strävade efter att få männen med makt att titta på den lilla människans behov. 
Mina arbetskamrater sa att det är ju så här det är, man kan inte ändra på nåt, det är bara att anpassa sig.

Jag ramlade nästan baklänges av det de sa, anpassa mig var det sista jag skulle göra i detta ärende.

Och jag "vann" Jag fick en annan dagmamma. Min syster Jeanette blev anställd dagmamma i vårt eget hem för mina barn och för ett annat syskonpar som också hade gått hos vår gamla dagmamma.

Det lönar sig att inte ge sig. Det lönar sig att visa att den lilla människan inte tål att köras över. Inte mig i alla fall.

Punkt för nu! Frukost blir nästa punkt. Önskar er en bra helg. Själv åker jag till Uppsala och badar med mina barn i morgon. Det blir nog minsann roligt.

Ja igår fick bloggportalen vajsning i maskineriet för jag kunde knapphändigt komma in på min blogg, andra kunde heller inte komma in utan fick felmeddelande och ibland fick jag tom meddelande om att bloggen hade plockats bort och stängts.

Som tur var så fick jag info om detta, annars hade jag nog blivit lite lätt irriterad.

En lite seg morgon idag, jag har lite svårt att somna efter speskvällarna, många tankar har väckts och det tar sin lilla tid att varva ner och tömma huvudet på allt.
Och det även om jag är så trött att jag nästan stupar. Jag åkte från stan vid 21 igår och som tur är så är det lite trafik så att komma hem tar knappt en kvart mot de tre kvartar det tar att åka in i rusningstrafiken.

Jag plockade upp Magnus å så åkte vi en snabbis till coop och handlade lite laktosfria produkter som jag ska ha för att baka med idag. Min dotters pojkvän är laktorintollerant och jag ska fixa lite mat och fikabröd till på lörd å sönd, då jag ska plocka upp dem (som åker från Ljusdal) i Uppsala och sen badar vi på Fyrishov hela dagen och jag har hyrt stuga så vi kvistar över dit efter badet. Äter tacos och umgås och har mysigt. Och min son kommer oxå med.

Det blir inte så ofta numera att jag gör saker ensam med mina barn och definitivt inte bägge samtidigt. Magnus blir alltså hemma å håller ställningarna här och skjuter antagligen ner lite tyskar eller maffiabossar i nåt av dataspelen.

Idag och i morgon blir alltså lite matförberedelser. Det finns servering inne på badet men eftersom Niklas inte tål laktos och Kajsa är vegetarian så tar jag med lite lätt lunchmat så att de slipper känna att det blir svårt att hitta nåt som passar.
Till kvällen ska jag förbereda tacos hemma genom att steka å krydda både köttfärs och Kajsas fejkfärs. Jag skär lite grönsaker och packar med å låter allt ligga i bilen i kylväska under dagen så att jag har så lite som möjligt att göra i stugan, trött efter en dag på badet.

Jag tänker t.o.m ta med papperstallrikar för att slippa diska en massa. Smart jag  :-))

Jag har mått riktigt bra nu i snart två dagar. Tisdagen innebar mycket trötthet efter den svåra "attack" av kramper som jag hade kvällen innan. Men jag blev sakt bättre och bättre under dagen.
I går, onsdag, så kände jag mig väldigt stark och pigg. Hade inga nämnvärda problem med trötthet eller svaghet i kroppen. Kändes så skönt att få en glimt av hur underbart skönt det är när jag inte är utmattad eller har ont.

Jag är trött idag men det beror bara på att jag hade min syskon på spes igår kväll. Tre timmars samtal om ämnen som väcker starka känslor, det kräver ganska mycket energi och även om jag själv inte numera behöver prata om min brors självmord och sorgen så är jag högst delaktig i deras berättelser.
Jag minns hur det var är jag var nydrabbad, hur slut i hela kroppen och själen man var efter en kväll på spes. Hur jobbigt men ändå samtidigt så skönt det var att ha en egen tid för sig själv där man fick vara bara sig själv och prata om den fruktansvärda händelsen som hade drabbat en.

Jag vet att vi fyller en funktion som man inte finner någon annanstans. Vår verksamhet är unik i hela Europa bl a för att vi varje vecka ger möjlighet för anhöriga att komma och möta andra anhöriga.
Vi har familjemedlemmar och anhöriga till fler av de sk kända personer som tagit sitt liv och som det stått i media om, som har kommit och funnit tröst i att vara bland oss som vet vad en självmordsförlust innebär.
En kvinna som förlorade sina barns pappa, som var en mycket känd och hyllad artist, bara ett par veckor efter min brors självmord, hon har kommit att bli en vän till familjen.

När anhöriga stiger innanför våra dörrar så är alla lika, alla delar samma sorg oavsett vem man är utanför våra väggar. Oavsett samhällsklass, kändisskap eller inte, ung eller gammal, kvinna eller man......självmord drabbar oss alla och hos oss får alla andrum och vara bara där och då.

Igår fick jag frågan från en av "mina" tjejer. - Hur orkar du Annika med att komma hit och lyssna på oss? Hur orkar du höra samma sak om och om igen?

Jag försökte förklara att de timmar av min tid som jag av fri vilja och utan betalning ger till spes och till er som sitter i soffan framför mig, ger mig en känsla av tillfredsställelse.
Jag vet att det jag gör är till stor hjälp, jag vet att min insats hjälper människor att orka komma tillbaka till livet och så småningom orka höja blicken mot framtiden igen.

Jag känner att jag kan ge tillbaka något av det som jag fick när jag behövde spes som mest. Jag orkar och jag är inte rädd för att möta dessa människor i sorg och lyssna till deras ibland så tragiska berättelser om deras älskade som inte orkade längre.
Jag är inte rädd för tårar och jag vet att jag kan inge en smula hopp. Jag är inte rädd för ordlöshet och förtvivlan för jag har gått hela den vägen själv och gjort mina val som gör att jag idag står här där jag står.

När min bror tog sitt liv ställdes jag inför det mest meningslösa i livet som jag någonsin ställts inför. Jag kände så starkt att hans död inte fick vara förgäves. Det måste födas något ur den tragedi som ger kraft och liv och om jag kan "rädda" en enda människa, kan jag vara till stöd och hjälp för en enda person som mår dåligt - så har Johans död inte varit meningslös och förjäves.

Jag har under åren haft ett stort antal nära kontakter med mycket självmordsnära människor utanför spes. Människor som av någon anledning hittat mig och som har öppnat sina hjärtan för mig. Jag har hittills aldrig förlorat någon.
Jag är ingen terapeut, jag är inte utbildad läkare. Jag är bara en medmänniska som själv har drabbats av livet på många olika sätt. Jag är inte rädd för det svarta och destruktiva som finns inom många av oss och jag törs ifrågasätta.
Jag skulle aldrig få för mig att tro att jag kan bota depression eller psykiska sjukdomar och många är de gånger då jag så gott jag kunnat verkligen understrukit att vederbörande måste söka proffesionell hjälp.
Men jag har kunnat ge det som många inte har....någon som lyssnar, förstår och har egen erfarenhet.

Det är därför som jag fortsätter mitt arbete med spes. Jag tycker att vi alla människor har ett samhällsansvar eftersom vi faktiskt är en del av samhället.

Att bara betala skatt och sen säga att jag bidrar med min del, är att göra det väldigt enkelt för sig, för de människorna är oftast de som ropar högst på samhällets hjälp när det går dåligt för dem.

Jag anser att vi alla har ett ansvar utöver att betala skatt, för det är faktiskt något vi inte väljer att göra, det måste vi oavsett om vi vill eller inte.

Jag undrar....hur många plockar upp skräp i naturen eller på sin egna gård? Man vet att nån annan slängt det och irriterar sig över att folk är så nonchalanta, men hur många tar upp skräpet och slänger det i en papperskorg och hur många går förbi och är sura?

Hur många slänger skräp? Som tycker att det var ju bara en glasspinne. Den glasspinnen skall någon komma och plocka upp, någon som ska ha lön för det. Och lönen kommer från våra skattepengar och denna någon är oftast en människa från ett annat land än Sverige. En invandrare alltså....och dem gillar vi ju inte va, de som kommer och tar våra jobb!!!????  Nu hoppas jag att ni som läser förstår att jag spetsar till detta och att det var ironi. Inte min personliga åsikt men väl många andras.

Hur många tar sig tid att hjälpa en annan människa, att packa en matkasse, eller att hjälpa den ensamma mamman som förtvivlat försöker betala och packa sina kassar samtidigt som babyn i hennes famn skriker av hunger och för att mamman är stressad. Hur många går fram och säger - Får jag hjälpa dig att packa för jag ser att du har det lite körigt just nu.
Hur många suckar och pratar sinsemellan om barnet som gallskriker och stör och om den dåliga mamman?
Denna episod utspelade sig på Citygross i Bromma. Jag sa till Magnus att gå och hjälpa henne. Jag ville göra det själv men pga av att jag för tillfället var väldigt dålig och hade problem med mina ögon och dubbelseende, så då var det omöjligt för mig att utföra packning av matkassar.
Magnus tittade först förvånat på mig men sen gick han dit.
- Min tjej sa att jag skulle hjälpa dig att packa så att du kan ta hand om babyn och intre stressa så dant.

Mamman blev mycket förvånad men oerhört glad och tackade ödmjukt. Babyn tystnade och Magnus packade, lyfte kassarna i hennes vagn och ALLA människor glodde med hakorna nere på bröstet.

När Magnus kom tillbaka så sa jag att nu har ALLA sett detta, nu kommer åtminstånde några av dem själva göra samma sak vid ett liknande tillfälle och främst så kommer den stressade mamman minnas detta och prata om det för sina vänner och vara DIG evigt tacksam. Det kommer att sprida oanade positiva ringar på vattnet.

Och det här är att ta en sorts samhällsansvar enligt mig. Att göra gott, för gott sprider sig och om vi alla bara klagar på det onda samhället istället för att göra gott när vi kan, då blir det aldrig gott.

Om vi inte lyfter blicken och tittar framåt och agerar istället för att klaga så blir det aldrig ett mjukare och vänligare klimat.

I Ikeas korvkö finns massor av tillfällen att hjälpa människor med jättetrötta barn, för barn orkar inte handla hur mycket möbler som helst. De vill äta korv och glass och det NU!!!! Man kan enkelt erbjuda sig att passa varorna, handla åt dem eller bära maten och drycken, för det blir oftast där som det skiter sig och kaoset bryter ut och ALLA tittar argt på situationen. Bästa sättet att få lugn och tyst är att erbjuda sin hjälp  :-)

Nu ska jag äta frukost och sen ska jag nog börja baka. Det blev en salig blandning av olika ämnen idag...men men det bjuder jag på.

Jag vet inte om jag lagt ut detta tidigare, hittar det inte bland mina gamla inlägg, så jag vet inte.


Jag ska fylla tolv år, den dagen som jag fasat för, födelsedagen jag helst vill slippa.

 

Jag sitter i mitt rum med dörren stängd och telefonen indragen, den långa grå skarvsladden räcker ända dit in.

Jag ska ringa till min pappa. Antagligen vill han veta vad jag önskar mig för mamma hade sagt att jag skulle ringa upp honom.

 

Jag kan telefonnumret utantill, lätt som en plätt, men jag kan inte förmå mig till att slå det.

Gång på gång slår jag hälften av siffrorna eller alla utom den sista, för att sen lägga på luren.

 

Mina händer skakar, jag svettas, ångesten river i min unga kropp och jag är livrädd, ja riktigt livrädd för att ringa upp min pappa.

 

Jag tror nämligen att han har en fråga till mig som jag måste svara på och om jag svarar nej, så tror jag att han kommer bli arg på mig.

 

I fem år har jag, först väntat på den här födelsedagen senare bävat för att den ska komma, någon sa nämligen åt mig att när skilsmässobarn fyller tolv år så får de själva bestämma hos vilken av sina föräldrar de vill bo hos.

 

Jag började vänta på pappa när jag var sju år då han flyttade ifrån oss, han sa att han skulle komma och hämta mig när jag kunde bo hos honom.

Det var det enda jag ville och min väntan blev lång.

Samma år som jag skulle fylla tolv flyttade vi till en ny ort, jag fick nya vänner, intresset för killar kom in i bilden och jag var på väg att bli tonåring. Jag fick en lillebror och med mammas nya man var vi en familj. För första gången på länge hade jag det bra och trivdes och jag ville inte flytta därifrån.

 

Därav min rädsla för att pappa skulle fråga, sen kände jag ju honom inte heller. Att umgås med sin pappa ungefär 10-13 ggr på fem år och varje tillfälle varade kanske en timma, gör ju inte att man får en stabil och sund relation till honom.

Det var högtidligt när han kom till oss på min och syrrans födelsedagar, överräckte ett paket och satt i soffan och åt tårta med oss.

 

Och det var lika smärtsamt att stå i hallen och känna hans stenhårda grepp om min lilla kropp när han skulle gå, se tårarna i hans ögon och efteråt när dörren var stängd, känna hur ett par dagars väntan och förväntan bara pyser ur kroppen och en konstig tom känsla träder in.

Det där var min pappa, kungen i mitt liv som jag dyrkar på avstånd. Ett år till nästa gång han kommer in i mitt liv.

 

Jag vet att jag måste förmå mig till att ringa honom, jag kommer inte undan men leker med tanken att låta bli för det ger mig lite mer tid. Jag funderar på att hitta på en lögn om att jag har ringt hela kvällen men att ingen svarade, jag kunde ju säga att jag ”glömt” telefonnumret eller att jag kastat om de två sista sifferkombinationerna.

 

Men det gör jag inte….till slut vågar jag låta den sista siffran i numret löpa hela vägen i sifferplattan på telefonen och jag släpper den och numret är slaget.

 

Signalerna går fram och någon svarar, minns inte om det var han eller hans fru.

Pappa frågar hur jag mår, hur det går i skolan och så, samma frågor varje gång och så kommer frågan om vad jag önskar mig i födelsedagspresent.

Jag talade om att jag önskade mig en rutig ”gubbkeps” det var så populärt då och jag vill ha en som alla mina kompisar.

Han undrade ju såklart om jag var redig i huvudet men efter att ha försäkrat honom om att det var vad jag ville ha så avslutar vi samtalet och säger hej då, vi ses på födelsedagen.

 

Frågan jag var så rädd för kom inte, han undrade inte var jag ville bo. Är jag lättad?

Ja det är jag väl för jag slapp ju säga att jag inte ville flytta men samtidigt var det ju ett bevis för att han inte ville att jag skulle bo hos honom.

För då hade han ju frågat, eller?

 

Nu som vuxen kan jag ju förstå och inse att för hans del fanns det ingen väntan på min tolfte födelsedag då han äntligen skulle få ha sin äldsta dotter boende hos sig.

 

En skilsmässa ter sig väldigt annorlunda för de olika parterna. Upplevelserna är ljusår ifrån varandra men mina känslor finns i mig och det är minnena som gör så fruktansvärt ont.

För ett barn är sällan känslorna och upplevelserna rationella. Man har inte förmågan att förstå logik utan drar sina egna slutsatser om hur sanningen ser ut.

Man äger inte förmågan att uttrycka sina känslor i ord, just för att man bara är ett barn och har inte erfarenheter och referensramar att ta till.

 

Han kom aldrig och hämtade mig, han frågade heller inte om jag ville bo där…anledningen är för mig solklar…han älskar mig inte och om inte ens min egen pappa älskar mig, vem i hela världen ska då göra det.

Han är ju den som ska älska mig utan förbehåll för den jag är, han är ju den som ska bekräfta att jag duger, är bra på mitt sätt, han är ju den som ska gå på föräldramöten och få höra hur jag egentligen är i skolan, han är ju den som ska hjälpa mig med läxorna.

Han är ju den som ska visa mig hur livet ska levas och ta hand om mig och leda mig och skydda mig när livet blir för hårt.

Han är ju den som ska ge mig min identitet så jag slipper gå genom livet och söka den på annat håll, i andras famnar, i en betvingad jakt på bekräftelse om att jag är värd att älskas.

 

Det tog många år för mig att förstå varför jag var som jag var, varför jag hade så usel självkänsla och inte trodde mig kunna vara älskad. Det tog många år att förstå varför mina relationer till män var så behövande, varför jag var så kärlekstörstande och i behov av ständig bekräftelse.

 

Mitt vuxna Jag, har försonats med min pappa idag, byggt upp en bra relation, bra utifrån förutsättningarna som rådde.

 

Mitt vuxna Jag, ser med kloka och visa ögon på det som hände och är en trygg och självsäker kvinna. En vuxen kvinna som vet sitt värde och tror på sig själv.

 

Mitt vuxna Jag, insåg att det enda sättet att bli fri, var att välja…antingen ha ont och vara ledsen och otrygg resten av livet…eller bestämma mig för att oavsett hur mitt liv såg ut när jag var barn, så äger jag förmågan att förändra det idag.

 

Det har varit en lång och svår kamp.  Jag har både misströstat och varit målmedveten, om vartannat.  Jag har haft många och långa samtal med mig själv där jag om och om igen säger till mig själv att även om min pappa inte kom och hämtade mig, så älskar han mig.

Även om han hade sina skäl till att inte träffa oss flickor så ofta så glömmer man inte bort att man har två döttrar.

 

Och som en vuxen kvinna med två egna barn kan jag vittna om att man alltid gör det man tror är bäst för sina barn.

Man fattar beslut och handlar därefter, ibland är besluten felaktiga och man känner ånger och vill göra ogjort, men man måste försonas med sig själv och förlåta.

 

Min pappa visar idag på alla sätt och vis att han älskar mig, han har givit mig förklaringar till sitt handlande och jag kan förstå dem.

Som den vuxna förnuftiga kvinnan kan jag absolut förstå och förlåta honom.

För jag älskar min pappa.

 

Jag arbetar hårt med att lära mig förstå mitt värde som människa. Jag arbetar hårt med att inte låta den otrygghet jag kände som barn, råda i mitt vuxna liv.

Jag har gjort många och långa resor inåt för att lära mig vem jag är, vilka värderingar jag har, vilka som är mina starka respektive svaga sidor, jag har en gång för alla bestämt mig för att ingenting skall någonsin igen få beröva mig min identitet och självkänsla.

 

Och jag är glad och stolt över mig själv för jag blir starkare och starkare och jag kan oftare och oftare känna att mitt ihärdiga arbete gett resultat.

Jag vågar ta emot uppskattning och tro på den och jag vet att jag är en älskad person. Det finns så många i mitt liv som älskar  mig och min pappa är en av dom.

 

Men ibland, inte så ofta numera, men när för många saker i vardagen blir tunga, när tvivlen på om man klarar än det ena än det andra, sätter in…..då kommer hon fram, den lilla tösen som bor i mig. Hon som för det mesta slumrar sött och inte gör så mycket väsen av sig.

Hon vaknar och hon gråter, hon har ont av saknad och hon förstår inte. Hon tror inte, hon söker, hon väntar och hon ropar högt inom mig att hjälpa henne.

Hennes tårar rinner ur mina ögon och hennes smärta river i min kropp och jag står som förlamad och vet inte vad jag ska göra.

Jag försöker fylla hennes tomhet i andras famnar, okända famnar. Jag försöker trösta henne med mat och godis, jag försöker bedöva henne med alkohol.

Men hon bara gråter tills hon är utmattad och slutligen somnar igen.

 

Och jag kan återigen bli mitt vuxna Jag, den kloka och förståndiga, trygga och självsäkra kvinnan som vet att hon är älskad och duger för den hon är.

Den vuxna kvinnan som idag, i sin pappas omfamning, bara svagt hör en liten flickas rop, långt inifrån sin egen kropp.

Vi hanterar allihop det som händer oss, på olika sätt och skaffar oss överlevnadsstrategier. Man kan inte säga att något är mer rätt eller fel....för det är ett barn som skapar dessa strategier. Ett barn som inte vet något om livet, känslor, rationella tankar eller vad som är sant eller inte sant, och som gör sitt bästa för att inte ha ont. Ett barn som lär sig ett beteende som det tar med sig i vuxen ålder och blir på så sätt starkt präglad av det beteendet.

Det är svårt att bryta och kräver insikt på insikt och en djupdykning tillbaka till det som var för att titta på vad som hände och dra nya slutsatser, nya och mer rationella tankar och en förståelse över att barnets sanning kanske inte var den enda sanningen.

Ja jag bär djupa ärr av den förlust jag gjorde då mina föräldrar skildes, och de ärren har ofta varit svårare än något annat att leva med. Jag har lyckats bättre med att acceptera att min bror dog, att ha ett friskt förhållande till den saknaden och sorgen. Jag har lyckats bättre med att acceptera att jag blev obotligt sjuk och numera lever med ett handikapp. Men att acceptera och att läka mig själv från de gamla såren från min förlust av pappa, det har varit det svåraste och mest smärtsamma av allt.

Jag har inte kunnat tala om detta med vem som helst. Egentligen så är det bara med min syster Jeanette, hon fanns ju där med och är den jag pratat med under alla år. Skillnaden mellan henne och mig är att hon inte minns så mycket och det är det som är hennes problem.

Jag har tigit och brottats ensam med mina känslor, så ofta fallit platt till marken men stigit upp igen och insett att jag måste fokusera på nuet. Insett att ingen får ta något mer från mig. Men hur jäkla duktig man än är, hur beläst, hur mycket man än vet och har insett så blir man aldrig till hundra procent fri.
Det förflutna och minnena finns alltid kvar. Och de gör lika ont varenda gång som de tar över mitt sinne.

Men som tur är så har jag strategier och verktyg idag som snabbt hjälper mig upp på banan igen. Jag blir inte liggande så länge.

Mina känslor, mina upplevelser kan ingen ta ifrån mig, kan ingen klandra mig för.

JAG är jag och mitt liv är MITT och alla dealar vi olika med vår livsryggsäck. För vissa är den tyngre än för andra.

Igår skrev jag om livet som en film….skulle jag göra en film av mitt liv idag så hade det varit en långdragen trist sjukhus serie. En sån där dålig såpa där man ser hur kulisserna skakar när skådespelarna kommer in genom dörren.

 

Jag mår med andra ord skit idag. Är sååå urbota trött på min kropp att den e ganska så billig nu om nån e intresserad…ha ha ha.

 

Som jag skrivit tidigare så reagerar den onödigt kraftfullt på saker som händer mig…stress, yttre smärta, psykisk stress, förkylningar osv….och nu protesterar den vilt genom att ge mig spasmer, kramper och skakningar.

 

Återigen så hade jag en kväll då vi lagt oss då kroppen först lite i smyg sådär börjar rycka till lite lätt då och då. Snart så eskalerar ryckningarna till långdragna kramper som får min kropp att stelna i nästan omöjliga positioner.

Så lugnar det sig lite och så börjar det om. Ibland skakar jag så kraftigt att hela sängen skakar med mig och Magnus får lägga sig ovanpå mig med hela sin tyngd på nära 100 kg, för att tvinga musklerna  att vara stilla.

 

Det är det enda förutom medicin som får kramperna att lägga sig tillfälligt. Att han kraftigt håller i och trycker ner tex mina ben eller hela mig mot sängen. Fast om han håller i bara benen så fortplantar sig ofta kramperna och går upp i överkroppen istället.

 

Vid en kort paus så släpper han taget om mig och hämtar stesolid, det lugnar efter en liten stund och jag blir trött.

 

Jag är vaken hela tiden och kan prata under tiden som detta händer. Jag känner ofta när dessa långdragna kramper kommer och då jag stelnar, de är värst för då kan jag inte komma tillbaka själv, kroppen är låst och det börjar göra ont överallt.

Annars så har jag inte ont av detta annat än att det är fruktansvärt jobbigt.

 

Idag vaknade jag med en fruktansvärt trött vänstersida. Den är ju försvagad annars men detta gör att den blir fullständigt utmattad. Det är svårt att gå, armen å handen lyder inte som de ska å handen vill gärna dra ihop fingrarna.

Jag mår illa av stesoliden. Sådär gravidilla å de e pyton.

 

Jag skulle ha åkt till min syster idag, för att passa hennes pojke då hon var hos läkaren. Det fick jag ställa in och som tur var kunde mamma hjälpa henne istället.

 

Huvudet funkar heller inte som det ska, nu när jag skriver detta så tar det mycket lång tid för jag hittar inte ord, det är blankt i skallen. Jag stavar fel på vart tredje ord, så nu korrläser jag och rättar.

Måste ta många pauser för vänsterarmen tenderar att krampa av ansträngningen.

 

Men jag har ju tid, kan inte å orkar inte göra annat idag och när jag skriver så är det som med dansen, jag får ett andrum, jag mår bra i själen.

 

Men nu lämnar jag ämnet kramper.

 

Igår skrev jag även om att jag tror på förändring, andra chanser och på Mirakel. Och kan ni tänka er….det har skett ett Mirakel!!!  J

Så underbart härligt att få detta bekräftat att när man känner att det är som mest hopplöst så kan ändå ljuset bryta sig igenom och skingra molnen.

 

Det var så att jag igår sände ett sms till Magnus, med en vädjan. Jag vädjade till honom att eftersom vi gång på gång blir varse om att vi själva inte kan komma till den plats där vi kan mötas och konstruktivt kan titta på det som skapar konflikten mellan oss, så bad jag honom att ännu en gång överväga mitt förslag att ta hjälp utifrån för att på neutral mark och strukturerat få hjälp att förstå och lyssna på varandra för att kunna fortsätta älska varandra och vara tillsammans

 

Han har tidigare nekat tvärt då jag föreslagit att vi ska ta hjälp av en familjerådgivare.

 

I smset skrev jag även att jag inte vill förlora honom och att jag inte är hans fiende som han måste försvara sig emot, att jag faktiskt spelar på samma planhalva som honom och vill att vi tillsammans ska vinna över detta.

 

Jag bad honom fundera under dagen och lämna besked till kvällen.

Medvetet så tog jag inte upp det igår kväll utan ville ge honom mer tid och låta honom märka att jag inte vill tjata ut honom.

 

I morse skrev jag så ett nytt sms och frågade om han hade funderat och jag fick till svar.

 

”Jag har funderat och det kan nog vara bra men jag vet inte hur”

 

Jag frågade om han kan tänka sig att prata om tillvägagångssättet med mig öga mot öga och fick även där ett ja-svar.

 

Då skrev jag, att då pratar vi om några dagar och tills dess kan vi bägge fundera lite kring hur vi tror att det är lämpligast å vilket som känns bäst.

 

FATTAR NI!!!??????  Vilket Mirakel. Det jag varit så övertygad om, så bergsäker på att aldrig kommer kunna bli en verklighet eftersom jag gång på gång fått nekande och ibland arga svar om att han vägrar för han vet att det inte kommer hjälpa….det skedde i alla fall.

 

Jag vet att det i Magnus finns det en rädsla att han ska målas upp som boven i dramat, att en familjerådgivning ska tvinga honom att lägga sina rädslor på bordet och att han måste försvara sig för att han känner sig angripen.

Han vet att han inte har ord att sätta på allt han känner, det är det som ofta får honom att ta till flykten för att han inte vet vad han ska säga eller förklara sina känslor…..ganska vanligt hos män å kvinnor med för den delen. Men vi kvinnor har för det mesta lättare att prata då vi sysslat med det sen barnsben. Män talar sällan känslor med varandra.

 

Men för mig är detta inte ett sätt för mig att få medhåll och hänga honom offentligt. Detta är ett sätt att få hjälp av en tredje part som kan hjälpa oss att se på det vi gör, ur ett annat perspektiv och ge konkreta råd om hur man undviker att hamna i de situationer som får våra primitiva känslor att bryta sig lös.

 

Jag vet att jag kan vara en riktig ”pain in the ass” att leva med då jag analyserar det mesta, ifrågasätter för ofta och kräver svar och förklaringar.

Så detta är oerhört nyttigt för mig med.

Nu är det ingen som vet vad utgången blir av det här. Men att ha kommit så långt att prova nåt annat är ett enormt framsteg och det är positivt. Jag älskar Magnus och vill inte förlora honom, inte förrän vi faktiskt har försökt med allt om det visar sig att det ändå inte funkar.

Men att ge upp innan dess känns fel även om jag emellanåt har känt att jag inte orkar mer.

 

Så nu så tackar jag innerligt för Miraklet som kan ge oss en chans att faktiskt komma ett stort steg längre i vår relation.

 

Det är så skönt att leva med vetskapen att bra saker faktiskt händer fast man ibland inte tror det.

Pröva Ni med  :-)