i huvudet på en finnpajsar jänta

Hej kära Ni som troget läser mina gamla inlägg och (förhoppningsvis) väntar på nya inlägg. Så lång tid har gått sen jag senast hade möjlighet att sitta ner och skriva. Som vanligt så är det i huvudsak hälsan som sätter krokben för mig.

Ibland har jag ett pågående inlägg i upp till en vecka som jag skriver på, ett par meningar då och då. Sen inser jag att det spänner över för lång tid, innehållet är inte sammanhängande och allt är bara hattigt så jag raderar.

Idag som är den första dagen i augusti, sommarens sista månad, sätter jag mig i alla fall ner och jag tänker inte ge mig förrän jag får iväg ett inlägg. Även fast det är med viss svårighet jag skriver.

Hälsan sätter som sagt krokben och jag är lite lätt trött på att det blir så. Att jag inte orkar gå eller att jag ramlar. Att mina diverse sjukdomssymptom förvärras så att jag måste vila mycket, den kan jag väl ta.....men jag vill inte ta att jag inte kan skriva. Jag vill inte förlika mig med och jag vill inte bara finna mig i att jag inte orkar skriva. Det är genom att jag skriver som jag håller kontakt med mina vänner, många av dem. Det är genom att skriva som jag skapar och känner mig levande. När jag inte orkar ens det så blir jag lite vrång.

Jag har så mycket att säga ju. Och nu pressar jag mig själv men det skiter jag högaktningsfullt i just nu. Jag är så trött på mig själv att det kan kvitta om jag blir sämre för det är redan illa. Men lite snäll mot mig är jag i alla fall, i smyg, jag skriver såååå långsamt. Men å andra sidan kan jag inte skriva så fort heller. Hjärnan funkar ju inte som den brukar.

Anledningen till att jag blivit så dålig är sommaren, värmen, hettan, det kvalmiga och soliga......det som alla ni andra längtat så hett efter och älskar.
Jag står inte ut. Jag går ut så lite som möjligt och ändå så hjälper det inte. Vissa dagar andas jag bara frisk luft när mörkret lagt sig. Tittar ut från mitt fönster på norrsidan av huset där det är skugga....ser sommarens grönska och söker i minnet efter mina vintervackra bilder då snön låg tung och vit över trädens grenar.





Självklart önskar jag mig inte vinter nu för jag njuter och mår gott på balkongen dessa sena sommarkvällar när mörkret lagt sig och jag ligger bland mina kuddar och lyssnar på tystnaden och känner svalka efter dagen hetta.

Men jag vill ju kunna vara ute och bada, uppleva sommaren på dagtid och njuta av alla dagar och väder. Jag vill inte uppleva hur min kropp förlorar precis all kraft och inte ens orkar stå upp. Eller hur mitt inre skriker och vrider sig i smärta som om jag brann upp inifrån för att solens strålar når mig genom fönstret.

Givetvis är det inte så här hela tiden och självklart kan jag vara i solen, jag är ju ingen vampyr  ;-) . Jag har gjort massor av saker utomhus i sommar och jag är ute dagtid då jag måste och behöver. Det funkar till viss del om jag kan balansera upp det med att få skugga och svalka och vila. Ibland kommer reaktionen på värmen först efteråt. Det behöver inte  vara den direkta solen som skadar mig heller. Blåser det så funkar det bättre. Är det däremot kvavt och utan direkt sol så är det lika illa. För det är värmen som skadar mig.

Magnus gör vad han kan för att underlätta för mig. Han hänger ut mitt täcke på balkongen om kvällen så att det blir kallt. Fläkten går i sovrummet dygnet runt och han vänder mina kuddar och ordnar med fläkt i vardagsrummet när vi ser på tv. Han står ut med att han ibland inte ens får lägga sin hand på någon del av min kropp, därför att han är varm. Jag tål inte beröring utan skriker till av smärta som om han bränt mig med ett strykjärn.

Förra sommaren låg jag flämtande i soffan och önskade mest att jag fick dö för att slippa plågorna. Ibland är det så bra att jag piggnar till så snart det blir kväll, men ibland så hjälper inte ens det.

Då har det gått långt, som nu......

I mitt huvud så ser jag bilder....klara vackra höstdagar...soliga dagar då blåsten yr bland löven på marken. Jag drömmer om höstregn som slår mot fönstret och tända stearinljus inomhus. Jag bläddrar med längtan i höstens postorderkataloger och minns hur skönt det känns när frosten nyper i kinderna. Och jag längtar efter att sitta på balkongen insvept i en filt och smutta på en kopp hett te och se snöflinorna dala ner.
Jag vill äta mustiga grytor och känna doften av nybakat bröd i köket. Jag vill baka pepparkakor med David och jag drömmer mig till dagen då jag ska köpa en ny vinterjacka......

Att vara här och nu....javisst är det att vara närvarande i livet men just nu gör nuet mig så illa att mina drömmar får mig att må bättre.......så därför drömmer jag vidare om hösten som jag välkomnar och längtar till.

Ha! Jag klarade det....jag klarade att skriva ett helt inlägg. Lycka på hög nivå för mig idag. Jag gick just ut på balkongen innan solen når fram. Fällde upp parasollet och stängde dörren noga så att ljuset och värmen inte når in. Först framåt kvällen så öppnar jag dörren igen och släpper in sommaren......då går jag ut och lägger mig därute, tänder upp mina ljus i natten och tänker på hur bra jag har det.

Tack för nu....