i huvudet på en finnpajsar jänta

DU...Godmorgon!

I morse var verkligen inte "rätt" dag att gå upp i ottan. Jag hade behövt sova länge. Och anledningen är dans igårkväll.

Jag kunde bara, det gick inte att hålla sig därifrån. Egentligen var jag inte i skick att dansa eftersom jag redan innan var trött, hade haft en eftermiddag på spes, vilket alltid gör mig uttömd på energi.

Men dansen förför mig och får mig att må så bra och jag har abstinens. Har knappt tagit ett steg sen kryssningen.

Jag åkte och hämtade Carina, vi snörade på skorna och två timmars dans blev det = LYCKA!!!

Hemma så bannade min kropp mig genom att inte orka bära. Snubbel och rammel och så pladask i sängen.

Men jag hade svårt att sova, trötthet betyder inte per automatik att jag är sömnig och kan sova.

I alla fall så visste jag att jag i morse skulle upp med tuppen Magnus och köra honom till jobbet. Kick off med avslut av diverse drycker som man inte får ha innanför västen när man kör bil. Därför ska jag även hämta honom framåt kvällningen nångång.

Och aldrig har jag väl varit så seg och så trött. Vaknar dock av en smäll som får sängen att skaka. Han som i vanliga fall smyger så bra, skulle skjuta in en byrålåda och tog i lite för hårt och kullagren som lådan glider på, de tog väl extra fart och lådan smällde i botten och jag blir livrädd.

Ja han sa snällt förlåt eftersom det inte var meningen att väcka mig så brutalt  :-)

Min eftermiddag på spes var väldigt givande. Träffade tre kvinnor jag ej mött tidigare och alla hade de förlorat ett av sina älskade barn i självmord.

Samtalen blev långa och smärtsamma. Deras berättelser berör så och jag kan inte låta bli att känna ilska över hur lite psykvården har hjälpt dem när de behövt den som bäst.

De berättar om unga människor som i förtvivlan ber om hjälp och som när de inte får den, ger upp livet och lämnar anhöriga med en smärta som de får bära så länge de lever.

Jag åter tunnelbana till stan dessa onsdagar som jag tar emot anhöriga. Jag gillar inte att åka tunnelbana. Det är för stressigt för min skadade hjärna. Därför har jag öronproppar och försöker att hålla tankarna upptagna med något så att tiden går fort. Något som håller alla ljud och intryck borta. Ja så långt ifrån hjärnan det går.

När jag klev på så valde jag för första gången att inte sätta mig vid de närmsta platserna. En grupp barn med fröknar var på väg nånstans. Och med ett stygn i hjärtat valde jag bort barnen. Ja för så känns det. Jag tycker ju om barn, iaktta dem och se hur de underfundigt ser på världen. Men barn låter och pratar högre än oss vuxna och jag klarar inte det.

Istället gick jag förbi många platser och satte mig långt ifrån dem. Sjönk ner på ett säte bredvid en ung kille som lyssnade på musik. Hade jag sett det innan jag satte mig hade jag valt bort honom också.

Men jag kände att jag inte kunde resa mig igen när jag väl satt mig ner intill honom.

Han diggade, trummade på benen och skakade rytmiskt på huvudet och jag hörde musiken, om än ganska svagt, genom mina proppar.

Efter en liten stund märker jag att han har ansiktet vänt mot mig och tittar länge. Jag förstår att han ser mina proppar. Jag har håret uppsatt och då syns de tydligt.

Så tittar han bort igen, ner på sin musikmaskin och så sänker han ljudet.

Han säger inget och jag säger inget jag heller. Jag kan ju inte med säkerhet veta att det var för min skull och vad ska jag säga. Tack, och han undrar varför jag tackar.

Jag fortsätter att titta ut genom fönstret. Beundrar de blommande träden.

Närmare stan så blir tåget mer fullsatt. Jag måste sysselsätta mig med något och börjar betrakta människorna.

Mitt emot sitter en äldre man. Propert klädd med skjorta och tröja. Han ser fruktansvärt sur ut.

Jag undrar hur han såg ut som ung, vem han är och vart han är på väg.

Jag tittar vidare på människorna omkring mig. Jag lägger till eller drar ifrån sådär en 20-30 år på alla. Försöker föreställa mig dem som de en gång såg ut och var eller hur de kommer se ut.

Den uppenbart stressade mannen i trettiofemårs åldern som snabbt talar i telefonen. Portfäljen i knät och oklanderlig kostym. Han drar handen över huvudet och ser plötsligt alldeles trött ut. Inget av affärsmannens ansiktuttryck syns längre. Ser mer uppgiven ut och då ser jag den lilla pojken i honom.

En gosse förväntansfull som åker tunnelbana mot äventyr i stan. Ja han har ju varit liten han med. Vilka var hans drömmar? Visste han att han skulle sitta här en dag som igår, vara stressad, se ut att ha ett "viktigt" arbete och för ett ögonblick släppa masken och naket visa sitt rätta ansikte?

Nä det är klart att han inte visste det.

En ung flicka pratar i telefonen hon också. Hon pratar om pengar. Tuggar sitt tuggummi och ser sorglös ut. Kommer även hon sitta på det här tågen om tjugo år, dra handen över ansiktet och se trött ut. Kanske med ett par barn som trötta vill ha mammas uppmärksamhet. Kommer hon tugga sitt tuggummi och se sorglös ut? Le lika stort som när hon skrattar åt det som personen säger i andra änden av telefonen.

Kvinnan på sätena intill la en dyna på sätet innan hon satte sig. Varför? Ont i ryggen kanske. Bacillskräck? Jag kan ju inte veta. Hon tar upp ett block och börjar skriva och jag undrar vart hon är på väg. Det är ju mitt på dagen och tåget är fullt med folk som är på väg någonstans. Jag undrar vad hon skriver? Givetvis frågar jag inte, det gör man ju inte.

Visst kan jag prata med folk men jag frågar inte vad som helst och hon får väl skriva vad hon vill utan att nån behöver bry sig om det.

Jag tittar på den äldre mannen framför mig. Han som ser så sur ut. Det gör han inte längre. Istället ser jag att hans ögon är ledsna, lite glansiga. Han ser verkligen ledsen ut och jag undrar om det hänt något i hans liv. Har han förlorat någon? Vad är det som gör att man plötsligt inte kan hålla tillbaka det man annars döljer. Ledsna ögon som är glansiga av tårar.

Det kan såklart lika gärna vara att de rinner pga allergi. Vad vet jag. Jag vet ingenting om alla dessa människor som sitter och står runtomkring mig.

Inte var de kommer i från eller vart de är på väg. Jag vet inte varför de bär de ansiktsuttryck de gör. Jag vet inte om vi delar några upplevelser. Vet inte om vi kommer vara på samma plats vid samma tidpunkt någon annan gång i livet.

Jag vet ingeting om deras liv och vad de bär på. Varför de just den här dagen valde de kläderna de bär.

Vet ingeting och ändå kan jag sitta och betrakta dem, tro en massa saker, bilda mig uppfattningar som kan vara helt fel.

Och det är ju det vi människor gör varje dag. ALLA gör vi det. Vi betraktar och utifrån det första intrycket så placerar vi en person i ett visst fack, ger honom eller henne vissa egenskaper. Vi dömer och fördömer helt utan hejd och utan en tanke på att vi kan ha fel.

Jag försöker att inte döma människor eller ha förutfattade meningar, men jag vet att jag har det ändå. Att inte ha elaka sådana är det jag strävar efter. Jag vill inte tycka något om någon som kan såra och som kan vara fel.

Jag vill inte ha åsikter som jag grundar utifrån så tunna fakta som att sitta framför en människa på tåget i sju minuter.

Och ändå skaffar sig människor sina ståndpunker på detta sätt. Genom att titta, snabbt bestämma vad man tycker och sen står man benhårt fast vi det. Hellre stridar man än erkänner att man hade fel.

Alla borde nu och då fråga sig själv

Vem är jag att döma?

Vem är jag att dra slutsatser av ingenting?

Vem är jag att tycka så mycket om andra?

Lite ödmjukhet och kanske se på sig själv i spegeln och fråga om man verkligen vill att andra, genom en enda blick, ska döma till nackdel för mig.

Jag kan inte låta bli att undra vad folk tänkte om mig. Vilka slutsatser de drog av att betrakta mig?

Jag drömde i natt att jag var i Akalla. Det är i Akalla som mina tonårsår utspelar sig. Det tar ungefär 20 minuter med blå linjen att åka från T-centralen till slutstationen Akalla.

Året var 1976 när vi flyttade dit och jag skulle fylla tolv år. Min lillebror Johan föddes bara en månad efter inflytt. Jag och syrran började nya skola och ny klass.

Från en betongförort till en annan mindre betongigare förort. I Akalla fanns 4H gård, djur och hästar. Järvafältet och skogsdungar här och var.

Och vart man än skulle i HELA Akalla så behövde man inte korsa en enda bilväg. Gångvägar och gångbroar gjorde området barnsäkert.

I Akalla blev jag tonåring och där blev jag också förälskad om och om och om igen.......mamma sa det där klassiska att kärleken består, det är bara föremålen som växlar.

Jag fattade inte vad hon menade.

Min första pojkvän i Akalla hette Kjelle, han kom ny till klassen några månader efter mig och vi blev ihop några dagar efter det. Det varade inte så länge men vi var ihop några gånger till under skolperioden fram till att vi slutade högstadiet.

Kjelle var den jag för första gången var riktigt kär i, man säger att det första kärleken aldrig rostar och han har en speciell plats i mitt hjärta.

För det mesta var man ju kär på avstånd. Hjärtat slog snabbare och kinderna hettade och man vågade knappast andas när föremålet befann sig i samma lokaler. När man kom ner till "Gården " som vi kallade ungdomsgården(inte så långsökt, eller?) förhörde man sig genast om och var han med stort H, befann sig.

Var han inte där så gjorde man sig många och långa besök utanför dörren. Kedjerökte och tittade bort mot hörnet och hoppades innerligt att den välbekanta siluetten skulle dyka upp.

Man hoppades att håret skulle ligga perfekt och att man skulle se så cool ut som man hoppades. Man ville så gärna att Han skulle se lilla mig.

Ja lilla, för det var ju oftast de äldre killarna som var mest intressanta. De som gick på högstadiet eller t.o.m hade gått ut och börjat på gymnasiet.

Jag var definitivt inte den framåt tjej som jag är idag. Jag tog inte plats. Jag höll mig i bakgrunden och hoppades att jag inte helt smälte ihop med tapeten.....

Fast när jag och min klasskompis Nettan umgicks med de STORA pojkarna från Husby så var jag rätt tuff. Och vi spelade mest innebandy och var helt klart accepterade fast vi var småtjejer.

Det är ljuvligt att tänka tillbaka, minnas och le för mig själv. Jag hade en fantastisk tid i Akalla med skolan som var ok och alla kompisar.

Jag hade en granne mitt över gården. Lasse hette han, två år äldre. Och eftersom vi gick i samma skola och dessutom bodde grannar så möttes vi ofta. Vi kunde se varandras rum från fönstret så gjorde vi ofta sällskap ner till centrum och sen hem igen. Jag var kär i Lasse med, i perioder. Men vi var aldrig "officiellt" ihop.

Efter en tid började folk undra om vi var syskon eftersom vi kom och gick samtidigt. Han kunde ropa till mig att jag skulle säga till när jag skulle gå hem och jag sa samma sak till honom.

När Lasse fick körkort och bil så åkte jag såklart med honom till Gården. Vi satt ofta i hans bil och pratade långt efter att vi åkt hemåt när de stängt.

Lasse var en av mina bästa vänner, samtidigt som vi gjorde sånt som syskon definitivt inte gör...hrmmm.....

Även Lasse har en speciell plats i mitt hjärta......banne mig om inte alla pojkar har det.

Alla förälskelser var ju speciella på sitt sätt oavsett om man svärmade för några veckor eller blev ihop.........Så Tack....Kjelle, Lasse, Thomas, Roger, Sami, Stefan, Christer, Anders...nu får jag sluta va??  ;-)  ......Micke, Bassie, Tommy, Tarzan, Ulf, Bengt, Rickard, Michell, Rafael, Marc, Classe, Moberg, Jocke...........ja osv osv........ En del av er lever inte längre. Några av er har jag kontakt med än idag. Men de flesta av er vet jag inget om.

NI gjorde min tonårstid speciell, spännande och alldeles alldeles underbar och lycklig. Alla har NI bidragit på ett eller annat sätt till den jag är idag.

Jag hade kanske tur men jag var sällan olyckligt kär. Blev aldrig dumpad. Och även om min kudde fick ta emot många tårar så var det inte mer än vanlig oskyldig hjärtesorg som går över. Snart blev ju en annan pojke målet för min beundran. Oftast bara på avstånd och utan att han visste om det även om han säkert fick veta, kompisar var ju mer än villiga att ge menande pikar så man skämdes ihjäl.

Min mamma sa även en annan sak som jag inte förstod då men gör idag. Hon sa....Aldrig någonsin i livet än under tonåren så känner man sig så euforiskt lycklig så att lyckan inga gränser har och man känner heller aldrig sån djup bottenlös sorg.

Och så här mitt i livet. Med perspektiv så kan jag ju bara skriva under på det. Som ung så lever man i nuet på ett helt annat sätt än vad man gör när "allvar och vuxenliv" börjar. När man bor hemma, har föräldrar som sörjer för en och det största bekymret är att man vill ha nya tajta jeans till discot. Då är livet verkligen slut om man inte får jeansen eller om HAN inte är på discot som man hoppats.

Aldrig hågonsin känns livet så hopplöst när det man tänkt göra, inte blir av pga ens föräldrar. Aldrig någonsin leker heller livet så fantastiskt som när man får den där blicken eller ännu hellre att han frågar chans!!!!

Som vuxen lever man i en helt annan dimension. Man har tagit klivet ur magin och det underbara. Man har lagt ifrån sig spontanitet och vet inte längre hur man gläds åt en blick från den man har kär.

Minnena är det dyrbaraste vi har. Alla kan vi frammana ett minne och då genast känna den känslan vi hade då det utspelade sig.

Och hur härligt känns det inte i magtrakten när man känner igen det där bortglömda pirret. Glädjen och vetskapen om att man var odödlig, hade livet framför sig och atta allt skulle vara så bra som det var nu.

Jag vet mycket väl att det jag beskriver nu är långt ifrån en verklighet och vardag för många unga. Både då och nu. Jag vet mer än väl hur livet och den lycka jag beskriver aldrig får slå ut i full blom. Och det pga de vuxna som finns i den unges närhet. För vad helst som tar bort livsglädjen från ett barn, en ung så är det alltid de vuxnas ansvar. Barn kan inte göra barn illa utan att det finns frånvarande vuxna. Och barn kan inte utsättas för övergrepp eller svek utan att vuxna blundar eller väljer att själva utföra övergreppen.

Så visst vet jag......även jag har moln på min tonårshimmel. Även jag har önskat att de vuxna skulle agera och se.

Men min tonårstid, mina vänner och pojkvänner och dem jag svärmade för. Alla Ni har gett mig dessa fantastiskt sköna minnena och jag tänker ofta på den tid som var. Tänker och ler.

Utan Er hade allt varit annorlunda. Utan Er hade jag varit verkligt ensam.

Det jag ska skriva om nu är nästan lite pinsamt, eller jag vet inte. Helt galet känns det i alla fall och antagligen så sitter både en och annan bakom sina skärmar och skakar på huvudet och tänker "Hon är verkligen mer än lovligt galen"

Vi skaffade ju alltså husvagn för lite sen. Helt plötsligt och kanske utan att jag vet hur det hände så satt jag med det underskrivna pappret i handen. Skulle vi ha råd? Tänk om det är fel på vagnen? Tänk om vi gjort nåt dumt?

Var frågor som virvlade omkring i skallen samtidigt som jag nästan hoppade av ett glädjebubbel inuti kroppen.

Jag ville skutta och dansa, tjoa och tjimma. Jag gjorde några av dom sakerna  ;-)

I alla fall. I ett par veckor har vi burit ner saker i vagnen. Suttit där om fredagkvällarna och druckit drinkar och planerat och drömt.

Min syster kom och vagnen visades stolt upp för hela familjen. Vi ville ju åka iväg nånstans men varken vädret el tidpunkten var bra.

Men så i måndags var det dags. Syster for till Arlanda med mamma och vi packade ihop lite saker och plocka smör å pålägg ur kylen och så åkte vi.

Vi åkte till grannkommunen ungefär femton minuter bort.

Vi tänkte att vi ju inte behöver åka långt förstå gången. Bara känna av vagnen. Veta att allt funkar osv. Jag hade kollat kartor och i skallen gått igenom ställen härikring som jag kunde tänka mig vara lite avskilda och passa för en natt i husvagn.

Campingplats? Nä fricampa ville vi ju och som sagt veta att gas å värme funkar som det ska. Och för en natt hemmavid ville vi ju inte bo på camping. Visserligen har vi ju en nära, tar väl bara sju minuter att köra dit så vi kunde ju gå hem i värsta fall.

Nej jag hittade en plats vid en skidbacke (ja vi har många slalombackar här i huvudstaden). Parkeringen är omgiven av skogsdungar och åkrar och vem åker väl skidor på sommaren.

Sagt och gjort. Vi anländer, det står några bilar parkerade och folk är ute och frilufsar.

Ja ja, de försvinner framåt kvällen. Magnus parkerar och stödbenen fälls ner. VI CAMPAR!!!!

Bord och stolar fälls upp. En öl och en långdrink öppnas med ett pys. Ryggen lutas tillbaka och våra kroppar slappnar av och vi bara ler fånigt mot varandra. Ja mest jag då för detta är ju min dröm. Magnus har ju camperat i evigheter med ex å barn. Han är veteran inom området.

Camping i tält är jag expert på. Vet allt efter mina år med ex och barn.

Vi har handlat en köttbit för grilla ska vi ju såklart. Rester från potatissalladen och tzatzikin som blivit kvar från dagen innan och den grillmiddagen, blir tillbehör.

Snart ligger grilloset tät över parkeringsplatsen. Det luktar sommar och vi lagar lite primitivt vår första semestermiddag.

För semesterkänslan har ju givetvis infunnit sig. Platsen är underbart vacker med utsikt över en åker som små harar skuttar omkring på. Björken har musöron i skiraste grönt och fåglarana sen. De hälsar oss välkomna och får våra kroppar att sjunka än djupare ner i solstolarna. Vi är lyckliga.

Suckar av välbehag tills ett öronbedövande ljud når oss. Ljudet kommer från alla håll och det mullrar och skriker. Det är motorfordon, så långt är jag med. Och plötsligt uppenbarar sig moped efter moped. De omringar oss då de kör rätt uppför skidbacken. Ja inga vanliga moppar här inte. Dessa är trimmade till max och skriker högt när de gång på gång varvar.

Mitt ansikte är förstenat. Magnus med men han ler stort. Ljudet får honom att minnas sin ungdom. Trimmade moppar och polisjakt. Kul!

Mopparna kör alltså upp för den branta skidbacken. Ända till toppen helt utan svårighet. Och det är inga ungdomar här inte. Det är "gubbs" på gamla Zündapps och Push moppar. Och de är över trettio stycken som till slut samlas på backens topp. Varvar och kör i kapp.

En tanke slår mig. Tänk om de ska fira Valborg där på toppen, härja natten lång!!!!

Men jag inser snart att deras ålder talar för att de inte kommer göra det.

Snart ger de sig iväg och Magus står med tummen upp och ser löjligt glad ut.

De vinkar och nickar till honom och jag ler lite stelt.

Snart lägger sig tystnaden igen och jag vågar luta mig tillbaka igen och min kropp blir skönt slapp.

Efter att ha haft besök av min syster hela veckan, avslutat med grill och kubb kvällen innan och dessutom stigit upp tidigt, vid sex, på måndagmorgonen så var vi trötta. Vi tänkte att vi lägger oss å vilar middag.

Klockan var typ sju och vi somnar och sover som döda i flera timmar. Vaknar när det är mörkt, kallt i vagnen för dörren står vidöppen med alla värdesaker framme. Plånböcker, nycklar å telefoner.

Ja vi sov bort den ljumma försommarkvällen och sket i fågelsången för att istället snarka bak i vagnen.

Sömndrucka blev det lite kvällstoalett, värmen påsatt och så krypa ner mellan lakanen.

Sakta faller jag ner i sömn igen, känner hur skönt det är och hur nöjd jag trots allt är. Spela roll att vi sovit bort kvällen. Vi behövde väl det.

Så hör jag hur det knäpper nånstans. Hör ljud jag inte känner igen och då sätter fantasin igång. Ja den skenar snabbare än ett snabbtåg och jag som har en livlig fantasi börjar se huliganer utanför vagnen.
Rånare, mördare. Jag inbillar mig att vi ska bli omringade och så tänder nån eld på oss och vi brinner inne.

Jag är klarvaken och att sova finns inte på kartan.

Och så börjar trafiken. Ja för om jag hade varit bara lite lite smartare så hade jag tänkt så långt att en öde parkeringsplats en valborgskväll är ett perfekt ställe för ungdomar att samlas på.

Det körs fram och tillbaka. Bilar svishar förbi så vagnen skakar. Musik dånar ut stängda bilar och tjoande ungdomar hörs in till oss.

Magnus sover. Timmarna går och mina ögonlock blir tyngre.

Jag somnar tillslut men drömmer de värsta mardrömmar man kan tänka sig. Vaknar om vartannat när biltrafiken varit lugn ett tag men börjar om.

Då vet jag inte om det var drömt är just bara en dröm eller verklighet. Såg jag inte en mördare genom fönstret i alla fall???

Magnus sover.

En dovt muller bryter tystnaden. En bil närmar sig sakta och stannar nära oss. Konstiga ljud. Jag går upp och kikar i rullgardinsglipan.

För givetvis kan ingen se in till oss, alla gardiner är neddragna.

Spritt språngande naken står jag framåtlutad över bordet och glor ut genom gardinspringan. Andas knappt eftersom jag är övertygad om att mördaren snart slänger en fackla på taket.

Är så rädd att jag skakar och det är då väcker jag Magnus.

Han fattar inget och har inte hört nåt alls. Men han går i alla fall upp och kikar han med. Sen lägger han sig igen och säger till mig att sova.

Jag lägger mig intill honom, försöker sova och säger till mig själv....om och om igen upprepar jag....

Vi kommer inte dö i natt  -  Vi kommer inte dö inatt. Folk bränner inte husvagnar och mördar inte campare.

Vid fyra är det dags igen. En bil stannar nära. Föraren går ut och går omkring. Han röker. Jag vet detta för jag står naken och kikar ut genom garidnspringan igen.

Sen känner jag att det luktar konstigt utifrån.

Det luktar bränd bil. Och nu skakar jag Magnus. Jag väser åt honom att det brinner en bil nånstans och vill att han ska gå ut och titta. Han som rökte därute har rökt klart och åkt.

Magnus drar på sig morgonrocken och stapplar ut. Det var inte vår bil som var nedbrunnen. I min galnaste fantasi fick jag för mig att nån eldat upp den och ändå vet jag att vi omöjligen skulle kunnat sova då, eller mindre överlevt med den hettan som uppstår.

Men nånstans brann det ändå en bil för lukten var skarp och ingen vanlig heltrevlig majbraselukt.

När han kommer in igen så säger jag att värmen är slut. För det är iskallt i vagnen och värmen är borta.

Han försöker få igång den men det tänder inte och vi ligger under två täcken resten av timmarna. Fåglarna har vaknat och sjunger så högt att vi knappt kan sova. Skönt tycker jag för då är det morgon snart.

Och vi överlevde natten för vi vaknar till en underbar morgon. Samma skira grönska, samma åker med harar och solen skiner gulligt ner över vårt lilla läger.

Kvar av nattens mardrömmar finns inte ett spår och parkeringsplatsen är tom. Ingen bränd bil i sikte, inte ens lukten är kvar.

Vi ler rart mot varandra och Magnus skakar på huvudet och säger att jag inte är klok i huvudet.

Jag njuter när jag dukar fram frukost, kokar mitt ägg och när vi sitter i solen utanför vagnen så är jag så trött att jag kan spy. Jag mår illa och mina ögon svider. Men jag ler och är lycklig.

Och så säger jag att till nästa gång ska jag hitta en bättre plats att sova på. Långt bort från parkeringsplatser, trimmade moppar och bilbränder.

Väl hemma så bärs saker upp, trötta kroppar slängs på sängen och ja vi somnar igen och sover i flera timmar.

Utan mardrömmar och utan att jag rusar upp och kikar mellan gardinerna.

Jag ser fram emot vår nästa natt. Jag älskar campinglivet och husvagnen och vår sängplats är så skön och man sover gott. När man sover vill säga!!!!

Jag har knappast suttit vid datorn på väldigt lång tid. Bara snabbisar nu och då, kollat läget på facebook, kollat mail och betalat räkningar.

Anledningen har ju såklart varit att jag har haft fullt upp med besök av min syster Jeanette och  lilla Linnea.

Och mycket ska hinnas med. Träffa släktingar, fika här, äta där. Denna gång hade vi även farfars begravning.

Och hade jag haft en lucka nånstans så hade jag inte ens orkat skriva. Jag har varit så trött.

Det blir så hur ogärna jag än vill det, när jag har gäster.

När mina vanliga rutiner rubbas, när jag inte får den vila och tystnad jag är van vid. Då rinner snabbt all ork och energi från mig.

Och det spelar ingen roll hur roligt jag har. Bara att prata i flera timmar, fast jag är hemma och sitter vid mitt eget köksbord så blir jag fullständigt slut i hela kroppen och knoppen av att prata och lyssna. Konversera.

Jag får betala ett högt pris för umgänge och pågår umgänget i fler dagar än att jag har en heldags vila emellan då slutar jag att fungera.

Och det gör mig så ledsen. Jag vill ju att det ska vara som förr. Huset fullt med folk, massor av aktiviteter och full rulle. En frisk och pigg jag som orkar.

Jag vill inte känna att människor jag bryr mig om blir ledsna för att de gör mig trött. Det är ju inget personligt och inget jag väljer. Det gäller all aktivitet jag gör och alla människor.

Att gå bort på middag en kväll, vanligt prat, lite vin och skratt. Sorl från fler människor än jag och en till….gör mig så trött att en natts sömn knappast räcker. Dagen efter är jag som ett vrak. Kan inte tänka, orkar inte röra mig. En bedrift att gå från rum till rum.

Såna dagar avskyr jag min skitkropp. Jag avskyr att jag inte kan välja bort min sjukdom. Jag avskyr att den styr mig och mitt liv.

Att sen något så ljuvligt som min lilla systerdotter på 1 ½ år helt kan slå undan benen på mig, genom att bara vara i mitt hus i några dagar. DET är smärta det. Barnen jag älskar, mina systrars barn som jag vill finnas för så mycket jag kan. Som jag vill ha en nära relation till och som skänker mig sån glädje är samtidigt det som snabbast och effektivast tömmer mig på energi.

Att ligga raklång på sängen och känna att man inte ens kan resa sig för att gå på toaletten för att man är så urbota trött och slut av att ha lekt och busat med ett litet barn….det gör ont.

Jag tackar tyst för att jag inte blev så här sjuk när mina egna barn var små. Hur hade jag inte lidit av det?

Jag har haft en långsam dag idag. En hel del sittande vid datorn. Intressanta diskussioner och ett nytt möte. Jag har bara gjort minsta möjliga för att spara energi.

Ändå gäspar jag ständigt. Blir toktrött av att hämta te i köket. Tuppar nästan av i värmen när jag hämtar luft på balkongen.

Nä fy vad tråkigt det här började. Bara en massa klagomål om hur illa allt är.

Vad kan jag då ha för annat att skriva om? Jo nu vet jag.

Igår när jag stod på trottoaren mitt på S.t Eriksgatan här i Stockholm så upplevde jag något märkligt.

Jag hade varit på gymnasieskolan i närheten och suttit modell för min son Martins flickvän, Therese som gjorde några av sina gesällprov. Hon färgade och klippte mitt hår.

Magnus skulle hämta upp mig och jag passade på att handla lite på Daglivs. Hungrig som en varg slank jag in på Thelins bageri.

Eftersom jag är svag för tosca så fick det bli en toscabulle till mig och till Magnus köpte jag en blåbärsmuffins. 51 kr kostade kalaset.

Och jag säger bara en sak. Hädanefter går jag till macken eller pressbyrån å köper toscabullar för de är bra mycket godare och billigare. Thelins kan slänga sig i väggen!

Men det var inte det jag skulle berätta. Jag stod på trottoaren och väntade. Lite på sidan liksom. Mer åt skyltfönstren till än åt gatan. Ville inte stå i vägen med min kasse som jag hade på marken mellan fötterna.

Periodvis kommer folk i klungor men allt som oftast bara en eller ett par åt gången. Och tots att det finns gott om plats mellan mig och gatan så går människor på mig. De slår emot mig med sina väskor, kör nästan över fötterna på mig med barnvagnen.

Noll koll!!!  Hur kan man vara så avskärmad eller upptagen att man inte har koll på hur och var man går. Kan man inte bedöma avståndet eller?

Och inte en enda en, vände sig och bad om ursäkt eller ens reagerade på att de stötte till mig.

Visst luften är fri men man kliver inte in på någon annans ”sfär” och bara går vidare.

I stan är det trångt och man stöter i folk när man möts i trängsel men man försöker ju undvika det. Och framför allt, man ber om ursäkt och man går inte på folk när det finns nära två meters fri väg att gå på.

Är det jag som är kinkig och överreagerar eller vad? Jag har i alla fall inte varit med om detta tidigare att man måste gå in i mig fast det finns utrymme och att man nonchigt går vidare trots att man just smällt till nån med en mattrulle liksom.

Ilandsproblem kanske, men eftersom jag bara inte kan stänga av och sluta reflektera och reagera så är detta ett ok att bära.

Hoppas jag har nåt roligare att skriva om en annan dag, kanske i morgon  :-)

Påsklov med förkylning är inte roligt.

Och när det dessutom är Dunderförkylning med feber så är det riktigt trist. Men så var det och jag är fortfarande inte frisk.

Vi hade Magnus syster Anita här på besök och när de åkte ut på saker så var jag kvar hemma och snorade.

Så mina dagar just nu går åt till att bara göra ingenting alls. Måste kurera mig med vila så att jag kan åka på danskryssningen på söndag.

För som jag så hett längtat så kan jag ju bara inte falla på målsnöret.

Vi har dessutom urtrist väder här i Stockholm. Bara regn och rusk i flera dagar nu. Och även om jag sällan låter vädret göra mina dagar deppiga så är jag superless nu. Vill ju kunna sitta ute på balkongen och lyssna på koltrasten ju.

Istället går jag nu och vankar från rum till rum. Har långtråkigt och väntar på att Magnus ska komma hem. Mellanläget att vara för pigg för att ligga ner och för trött för att orka greja och dona, är frustrerande.

Men tvättar gör jag. Fyller maskin efter maskin och hänger.

Jag har pga förkylningen heller inte kunnat ta mina promenader så träningen inför Vårruset har legat nere. Och den goda form jag var i för ett par veckor sen, sen dalar.

Men snart så…..  J

Jag längtar till danskryssningen, jag längtar till nästa fredag för då kommer min syster hem från Amerika.

I över en vecka kan vi umgås och hitta på saker som att gå på loppis. Begravningen ska vi ju såklart gå på och vi har planerat in en syskonmiddag med våra brorsor. Vi ska vara hos Johan och Malin och det blir nåt grillat och så tar vi andra med oss annat. Knytis!

Och den middagen kan ju bli hur rolig som helst. Det brukar det bli.

Jag läste klart en bok häromdagen. Hur kunde hon? heter den och författaren är den kvinna, Dana Fowley som tillsammans med sin lillasyster som barn, blev offer för Skottlands värsta pedofilhärva.

Det var 2007 som rättegångarna ägde rum mot dem som förgripit sig på dem. Några av de värsta förövarna var avlidna och den som så att säga utgjorde det största sveket mot flickorna var deras egen mamma.

Hon tillät det, var med och förgrep sig själv på dem och skickade dem till andra vuxna.

Idag sitter de fängslade och jag gick in på youtube och hittade klipp från rättegången och bl a när hennes mamma förs ut till väntande polisbil.

Det är så fruktansvärt svårt att förstå detta. Att förstå hur en mamma kan begå dessa fasansfulla handlingar mot sina egna barn. Men nånting är ju uppenbarligen fel i ”huvudet” på mamman och det berättar Dana om själv.

Hur mammans brist på normala känslor och hur hon aldrig har varit det minsta moderlig eller öm.

Att tillåta, delta villigt och uppmuntra andra till att förgripa sig på sina barn är för mig det värsta man kan göra.

Och detta fortgår ju hela tiden. Bara andra barn och andra förövare. Man försöker ju ”bota” pedofili genom terapi och en av förövarna i detta fall talade i radio om detta och sa sig gladeligen gå med på kemisk kastrering om han visste att det skulle ta bort hans lust på småbarn.

Denna böjelse är sjukare än något annat, möjligen kan nekrofili komma på samma plats.

Han medgav även att man som pedofil inte ser på offret som ett barn eller ens en människa, bara en kropp och något man utnyttjar.

Det var en väldigt smärtsam och känsloväckande bok att läsa. Och eftersom jag är intresserad av människor och våra förehavanden och varför vi är som vi är. Så väcker detta mycket tankar.

Jag vill förstå det som sker och det gäller allt i livet, för förståelse är på något sätt kunskap. Men förståelse betyder absolut inte att man samtycker, rättfärdigar eller tycker det är ok.

Men detta är så svårt att förstå och jag kan bara inte.

Det finns sjuka människor och har alltid funnits och kommer alltid att göra. Vi är en art som kan vara lustfullt onda och det är skrämmande.

Det är också skrämmande att det för många människor är så långt till goda tankar och handlingar, att det är närmare att vara ond och vilja illa. Och det behöver inte alls vara så illa som att vara pedofil.

Sen har vi den stora massan av människor som inte använder huvudet till annat än att sätta mössan på.

De otänkande människorna. Eller de som bara tänker på sig själva och som saknar förmågan att se en annan människas skörhet och vad elaka ord kan orsaka.

Jag tänker återigen på allt som vi slänger ur oss utan att reflektera över hur det kan tas emot och att det kan såra.

Vi har fått ett uttrycksmedia i och med Internet. Vi uttrycker åsikter om stort och smått både här och där i olika forum. Och det gör vi. Ofta anonyma i skydd bakom en skärm.

Vi tycker oss äga rätten att kritisera vem som helst för vad som helst. Och detta gäller både barn och vuxna.

Vi glömmer alltför ofta bort att det som en gång har hamnat i skrift eller bild på nätet, det finns där för alltid.

Även om någon raderar något så kan en annan ha kopierat det och sprider i sin tur vidare.

Inget försvinner och allt kan spåras.

Jag tror på godhet och jag tror att den övervinner det onda. Men jag tror att människan behöver stanna upp och använda huvudet och fråga sig själv vart man är på väg. Om man bidrar till att mänskligheten ska bli varmare och vänligare eller om man gör tvärtom.

Man borde varje dag fråga sig själv om man gjort något vänligt utan att vinna något på det. Vinna annat än tillfredsställelsen att ha gjort gott för en annan människa.

Idag har ett hjärta på jorden slutat slå. Ett hjärta bland många tusen, ja antagligen miljoner hjärtan, som har upphört att slå.
Ett hjärta i mängden. Men ändå ett levande väsen som har älskat och som är älskat.
Ett hjärta som har hållit min lillasyster Johannas hjärta så trofast och lojalt som inget mänskligt hjärta gör.
Det finns de som rycker på axlarna och inte förstår vidden av det. Det är dom som aldrig har älskat en hund.



Tyson lever inte längre.

Det gör ont att mista den man älskar. Kanske ännu ondare när man själv måste hålla i kopplet på väg till veterinären.
Att skaffa sig ett djur är ett stort beslut som noga tänks igenom. Att tvingas fatta ett beslut som ändar det djurets liv, är ett ännu större och svårare beslut.

Vi människor fattar beslut varje dag. Vi gör det efter de förutsättningar som råder just nu. Vi kan inte se hur morgondagen påverkas av de besluten.

Vi kan inte se vad morgondagen kommer att bära med sig och hur den får omständigheterna att plötsligt ändras.

Min syster hämtade hem Tyson en dag för fyra år sen. Han blev hennes allt. Och då menar jag verkligen allt.

För vissa människor blir en hund mer än bara en hund. Kärleken man upplever, få och ger, är för en del människor mer betydelsefull än för andra.

För Johanna var det så. Under de svåra åren då hon blev hotad och förföljd och levde under en ständig skräck att vi, hennes familj, skulle dödas därför att mannen som förföljde henne hjärntvättade henne så att hon inte kunde tro annat.
Under de åren var Tyson hennes trygghet. Tack vare honom vågade hon gå ut ensam. Det var han som var ljuset i hennes liv när allt annat var mörkt.

Men saker förändras. Livet pågår hela tiden och förutsättningar blir andra än dem man levt med.

Johanna fick sin son David. Ännu en kärlek. Hon har kämpat ensam för att kunna ge både sitt barn och sin hund det de bägge behöver.
Hennes tid och engagemang. Men det är svårt när man är själv.

Samtidigt har hon byggt upp sitt liv efter åren av förföljelse. Hon har kämpat med att återfå sin självkänsla och bli fri från rädsla.

Tyson är en stor hund. Jag skriver är för det känns svårt att redan nu prata om honom i dåtid. Som att har var.....
Med en stor hund följer medföljer att man måste lägga många timmar på motion, stimulans och aktivitet.
Att hinna med det samtidigt som man är ensamförälder är närapå omöjligt.

Samtidigt har Tyson haft otur med att vara sjuk mycket. Svampinfektioner, allergi som måste utredas. Problem med tassarna och förra sommaren fick han en svår fästingburen sjukdom, som nästan dödade honom.

Har man barn och hund blir det naturligt att det är djuret som får komma i andra hand. Tyson har givetvis fått kärlek och omvårdnad och Johanna har kämpat med att bota hans sjukdomar.

Ovanpå allt så blev David svårt sjuk i krupp och astma. Eftersom han inte ens är två år så är det svårt att säga hur mycket Tysons närvaro har bidragit. Men den är givetvis inte gynnsam.

Tillslut så fanns ingen annan råd än att fatta ett beslut.

Och beslutet blev att Tyson skulle skulle få somna in. Att hitta en ägare som är villig att lägga ner all den tid, energi och pengar för veterinärkostnader som han hade behövt, hade inte varit lätt.
Att bara lämna honom till första bästa var inget alternativ.
Tyson mådde heller inte bra. Han hade mycket mycket svår separationsångest när Johanna lämnade honom hos dagmatten. Han klarar inte av att vara ensam hemma ens 30 minuter utan att stressa sig själv till panik.
Och han följer henne från rum till rum.
Hon är hans allt.

Och det var i hennes famn han nu ikväll andades sina sista andetag.

Hundhimlen har blivit en underbar hund rikare. Tyson, vänligheten personifierad i en hund. Och vilken lekkamrat han sen har varit för David.
Tyson förstår mycket väl att David är liten och behöver lekas försiktigt med.
Med oss andra kämpar han om bollar och pinnar, springer bort och busar. När David leker med honom så apporterar han och lägger ner leksakerna framför honom och väntar på att han ska kasta. Och aldrig att han har försökt att ta en leksak från Davids händer.

Det gör ont att älska den dagen man mister. Även om man vet att besluten man fattar är bäst under de omständigheter som råder just nu.

Mer kan vi människor inte göra.

Jag undrar så vart det barkar hän med mänskligheten. Med den moderna människan.

Kommer vi att bli mer och mer benägna att vilja bli omhändertagna och slippa ta ansvar för våra liv? Eller kommer vi förstå att vi inte kan förvänta oss att någon anna löser våra problem och kan ställas till svars för att vi inte mår bra?
Eller handlar detta egentligen om Svensken? Är det annorlunda i andra kulturer och andra länder?

Jag funderar ofta på detta fenomen att vi så ogärna själva tar ansvar. Och jag funderar även på vår förmåga att klara kriser och trauman.

Vi lever inte längre i en tid då överlevnad hängde på en skör tråd. Vi har det förjäkla bra fraktiskt. Vår överlevnad hänger inte heller på om skörden regnar eller torkar bort. Vi behöver inte föda djur för att sedan slakta dem.
Vi är inte jagade. Vi behöver inte slåss för maten. Vi förlorar inte halva vår barnaskara i för tidig död- Vi dör inte själva i olika farsoter och det finns mediciner till de flera åkommorna och vi botas och kan leva långa liv.

Kort och gott så har vi det bra. Bättre än människan kanske någonsin har haft det. Och ändå klagar vi kanske värre än någonsin. Vi klagar över livspusslet, över att tiden inte räcker, över att barnen har aktiviteter. Vi klagar över arbetsuppgifter och värk i axlar och då får vi ergonomiskt utformade arbetsplatser. Vi går in i den berömda väggen, blir sjukskrivna och får pengar så att vi ändå kan klara oss ekonomiskt.

Vi har det så förbannat bra i vår moderna tid med jobbfria helger och fem till sex veckors semester. Och ändå är tidningarna fulla med tips om hur du ska klara av semesterstressen eller slippa en julkollapps.
Vi kan alltså inte ens vara lediga utan att må dåligt.

Vi mår ju alltid dåligt!!! Och vi kan inte handskas med svåra saker som att någon dör. Vi klarar inte att mista. Ingen får dö i dagens samhälle.

Och om någon nu dör så kommer det som en fullständig överraskning att man kan och kommer att dö ifrån det här livet.

Vi är på något vis så fjärran ett egenansvar. Så långt ifrån livets realiteter. Med livet så kommer även sjukdom och död. Livet innebär att ibland ställas inför svåra prövningar.

Och då innebär inte en svår prövning att till fots flytta hela sin familj 100 mil för att betet har tagit slut. En svår prövning kan vara att pendeltågen stängs av i några månader pga reparationer på räls och stationer.

Den moderna människan ställs sällan inför existentiella prövningar. Vi behöver sällan se hur hela vår familj blir utplånade. Även om det fortfarande sker dagligen i krigsdrabbade länder. Vi har möjlighet att påverka hur vårt land ska styras.
Vi blir upplysta. Vi använder mer pengar än någonsin och ve traktar efter fler saker som vi anser ska hjälpa oss att klara livet. Vi behöver appar, färdigkomponerade matkassar och tidningar som talar om för oss hur vi ska klara av att sitta i en solstol på semestern utan att få hjärtinfarkt.

Vi förlitar oss helt och hållet på att all information som når oss, är rätt information och det som gäller NU. Vi har väldigt svårt att lita till vår magkänsla, våra egna behov och lyssna inåt.
Vi klarar knappt av att göra egna val och sedan stå för dem.

Istället beklagar vi oss utifrån den plats vi sitter på och tycker väldigt synd om oss själva för att livet inte blev som vi en gång drömde om.

Vi är inte längre rustade för att klara motgångar, överleva kriser eller ta en motgång.

Jag menar inte att man inte ska få sörja när man mister någon till döden. Eller att ett avsked från jobbet inte får innebära en kris för kanske hela familjen. För självklart är det tufft att drabbas av förluster och motgångar. Det är fruktansvärt att drabbas av sjukdom och vara nära döden. Och självklart ska det få finnas och man ska kunna få stöd och hjälp.

Men hur ofta anser sig människan bli knäckt och aldrig mer kunna resa sig efter en motgång eller förlust? Hur ofta händer det inte att man aldrig mer återvänder till livet.

Varför?  Ja det är just det jag funderar på. Varför klarar vi inte livet om det är annat än en dans på rosor?

De flesta upplever säker att det är tråkigt att gå i skolan. Man vet från början att man är tvingad till det eftersom vi har skolplikt. Men efter det så är man själv fri att välja vilka vägar man vill gå i livet. En nybakad student är kanske sällan helt klar och mogen att fatta livsviktiga beslut. Men de flesta vet vad de vill göra de närmaste åren.

Och vi börjar gå på livets vägar och snart så lämnar vi föräldrahemmet.

När det sen börjar, detta tänkande att någon annan ska ordna saker för en. Eller när klagandet över att det är så jobbigt att vara förälder, är det enda som ekar i etern.

Jag förstår inte. Men å andra sidan är jag kanske såpass gammal nu att jag tillhör den äldre generationen.

Människan är skapad till liv. Skapad att resa sig efter fall och överlevnadsinstinkten är stark. Människan är skapt att vara kreativ och läka sig själv.

Jag tror på den självläkande människan. Den som lyssnar inåt, litar på sin intuition och förstår att var sak har sin tid i livet.

Men det är jag det...uppenbart är att många andra tycker annorlunda.

Snart kommer våren och då börjar de dyka upp. Tipsen på hur du ska klara din vårdeppression och kunna titta på en vitsippa utan att få ångest.

Ja då är vi hemma igen då efter en eftermiddag på stan.

Och än en gång måste jag prisa mina öronproppar. Det är helt underbart att slippa allt ljud. Visst hör jag och visst störs jag fortfarande när folk pratar eller skriker högt. Men propparna filtrerar massor och alla småljud sållas också bort de med. Sus och sorl.

Vi gick i alla fall och fönstershoppade lite i väntan på att klockan skulle bli hanv fyra. och eftersom Smile Fish Spa ligger på Biblioteksgatan så höll vi oss i närheten av Stureplan.
Och eftersom det var ganska kallt ute så gick vi in en sväng i Sturegallerian. Och om man nu inte hade sett på människorna att vi befann oss på Östermalm, så skvallrade butikerna om det.
Inte ett H&M i sikte, nä inte ens ett Lidl. Och människorna sen....

Jag vet inte vilken typ av människor det är som liksom behöver visa utåt att de minsann INTE är någon som handlar på H&M. När man går på Biblioteksgatan och inne i gallerian så ser man dem överallt.
De där som med avmätt blick och faktiskt med lite höjd haka, tittar förbi en.

Ja i min panna kunde man säker läsa. Jag bor i Vällingbys gamla getto, Grimsta.

Och döm om min förvåning när jag nu idag insåg att de faktiskt finns...brattsen/stekarna alltså. Ja de finns där kring Stureplan och de ser ut precis som Peter Magnussons karaktärer.

Och i min naivitet så förstår jag inte storheten eller det förnäma med Stureplan. Jag förstår inte hur viktigt det kan vara att bära butikskassar därifrån. Jag förstår inte heller fenomenet med det som händer med språket, dialekten eller vad man nu ska säga. För inte katten pratar "de" som folk.

Jag må vara kategorisk och ha föråldrade åsikter men jag kan inte annat än att skaka på huvudet åt det febrila putsandet av fasaden som så tydligt märks i Kungsgatans slutände.

Eftersom vi flanerade lite så var vi även på andra ställen och jag studerade folk noga och det jag såg där på Östermalm, det fanns inte att se vid tex hötorget.
Så mycket mer avslappnade människor som köpte frukt eller var på Panduro än dem inne i Sturegallerian.

Nu är jag hemma i gamla Grimsta igen och folket som gick av t-banan samtidigt med oss hade inte ett endaste stänk av avmättnad i blicken.

Magnus fotspa var en upplevelse i sig, tycker jag som inte gjorde annat än tittade på. Jag skulle då aldrig stoppa fötterna i en tank med fisk som åt på mig.

I 40 minuter satt han stilla med fötterna. Och fiskarna började äta på honom direkt. De älskar döda hudceller, fast det är ju ingen näring alls i det så de måste äta annan mat. Då får de alger och kött.

De vill äta i flock och om det var fler fiskar på ena foten så skulle han bara föra samman fötterna lite och vips så strömmade massor av fisk till den andra foten.

De knaprade i omgångar. Några åt och andra var på botten och vilade. Sen bytte de. De skapade också revir så att om nån åt på ett ställe, som stortån, och en annan fisk kom dit. Då blev den genast bortkörd av den starkare fisken som redan var där.

Sen gillar de inte att någon kommer nära tanken. För då slutade alla att äta och simmade ner och la sig på botten. Det var ok att Magnus satt där och tittade ner i tanken men om nån gick förbi så slutade de direkt. Och sen återvände de när personen var borta.

Hans fötter blev ju så bekant rätt "svampiga" av att vara i blöt i 40 minuter så inte förrän vi var hemma kunde man se resultatet.
Och jösses så lena och fina fötter han har nu. Han är renäten  :-)

Efteråt så gick vi till Jingis Kahn och åt buffé. Och jag kan bara säga att det är ju så gott och så fräscht när man får ta vad man själv vill ha och de tillagar det direkt.

En trevlig dag på stan, trots alla människor som trängs och har bråttom. Men ack så skönt att vara hemma igen.

Jag tog en promenad till centrum, gick den sedvanliga vägen dit. Och ni som vet var jag bor, vet också vilken väg jag går.

Den här vägen har jag gått i ungefär åtta år då jag ska upp på byn. Lika länge som jag bott på den här gården.

Och från första början så lade jag märke till det. Jag kanske ska tillägga att det möjligen är så att jag är mer än lovligt "skadad" i huvudet som lägger märke till detta fenomen. Kan vara så, men det är inte säkert.
Fast å andra sidan så så har jag lagt märke till och noterat företeelser och fenomen i hela mitt liv. Fosterskada kanske?

Vad jag vill komma till är detta. Att på min väg på trottoaren mot centrum så passerar jag en lite gräsmatteplätt.
På denna gräsmatteplätt så finns det två stycken elskåp med ca 10 meters mellanrum. Och det är det som händer bakom dessa två helt vanliga elskåp som är det märkliga.

I ungefär åtta års tid så har det legat bananskal bakom dessa två skåp. Bananskal i olika stadier av förruttnelse. Och det läggs dit ett nytt skal VARJE dag. Ja jag menar det, varje dag året om.

Det finns alltså en människa som går på denna trottoar varje dag och som passerar den lilla gräsmatteplätten med elskåpen och som VARJE dag äter banan och slänger skalet bakom något av skåpen.
Det är som sagt ca 10 meter mellan dem så stegen är nära på exakta varje dag.

Jag har aldrig någonsin sett denna person, vet alltså inte om det är en man eller kvinna eller om det är ett barn. Det enda jag vet är att denna person har en mycket stark vana.

Och eftersom jag blir fascinerad av sånt här så måste jag ju bara försöka klura ut vem denna person är och varför detta med bananätandet sker och varför skalen slängs på samma ställe. För det betyder ju att bananen också äts vid samma plats och antagligen samma tidpunkt varje dag.

Jag har periodvis gått denna väg avsiktligt bara för att se om det verkligen kommer nya skal varje dag. Och det gör det och det slutar ju aldrig.

Här är det ena elskåpet och där ser ni tydligt flera olika skal.



Och här är det andra och samma sak här. Flera skal i olika stadier av förruttnelse.

Det som slår mig när jag tänker på denna företeelse är just vilka vaneindivider vi människor är.

Vissa av oss bara måste göra vissa saker på ett och samma sätt varje dag. För andra spelar det ingen roll alls.

Att vi alla tex klär på oss  klädesplagg i en viss ordning, eller tvättar oss i samma ordning och alltid tar på samma sko före den andra. Det är ju välkänt. Det sitter i ryggmärgen och det känns jätteavigt om vi plötsligt byter sko och tar på den "andra" först liksom.
Och ofta vill vi ha saker städade på det sätt som vi brukar göra. Men detta med bananskalen tar liksom priset. Jag har aldrig sett på maken.

Och jag frågar så här rätt ut i rymden.

VEM ÄR DU??????  TRÄD FRAM!!!!!!