i huvudet på en finnpajsar jänta

Hjärntumör....det smakar beskt och bittert och ångar av rädsla. Inget som man en helt vanlig måndagkväll förväntar sig eller ens kan föreställa sig att få besked om.

 

I mitt fall, godartad - alltså inte cancer - men ändå en tumör som växer och som pga var den sitter så stör den min ansiktsnerv på höger sida. Den ger mig väldiga smärtor och känselbortfall. Ansiktförlamning är ett tydligt och långt skridet symptom på att tumören trycker på en plats i hjärnan som reagerar med försämrad funktion ut i kroppen.

 

Vad gör man nu av ett sånt besked när det landar i knät? 

 

Jag blev tyst, tom och chockad. Jag blev rädd och kastades tillbaka elva år i tiden, till 2005, då en annan läkare sa att jag hade en tumör i lungsäcken, stor som en mans knuten näve.

Jag kastades tillbaka och kroppen reagerade på instinkt "det här har jag varit med om förut" jag knäar och illamåendet växer i svalget. Alla känslor av att se döden i vitögat kom för en stund tillbaka till mig. 

 

Ringer till mina barn och närmsta familj, berättar och hör deras skakade röster när de tar emot mina ord. Försäkrar mig om att barnen är trygga i det jag säger. De litar på mig och säger mamma att de inte ska vara rädda så är de inte heller rädda.

 

Jag tar ett bad och kan inte undgå spegelbilden av mitt ansikte. Vågar inte möta blicken för jag känner igen ansiktet och den där skuggan som mötte mig i spegeln för elva år sen.

Vill inte möta blicken för jag vill inte se rädsla. Och jag orkar inte med rädsla, kan inte vara rädd alls för då brister det.

 

Jag måste bara hålla mig i balans, andas och vänta ut tiden tills jag får mer information om hur fortsättningen ser ut.

 

Jag måste spara mina krafter och hushålla med dem så de räcker till allt jag behöver och vill göra. Rädsla och oro är det som dränerar mest en människas mentala hälsa. 

 

Jag dog inte första gången och jag ska inte dö nu heller. Jag hade en lång rehabilitering efter min omfattande lungoperation då det också uppdagades att jag hade en immunbrist och fick en sällsynt sjukdomsdiagnos. 

Snart därefter kom mitt första MS skov och ett liv med en neurologisk funktionsnedsättning förjade.

Den här hjärntumören är en helt egen sak i sig och har inget med min MS att göra. 

Den måste jag hantera utöver det jag redan idag hanterar varje dag.

 

Man säger att jag är stark....ja, jo jag är väl det. Men just nu känner jag mig svagare än någonsin.

 

Jag vet att jag har min positiva livssyn i ryggen. Min förmåga att välja glädje och göra det bästa av det jag har. 

 

Det här sättet att leva har jag kommit fram till därför att jag sen barnsben har behövt kämpa och jobba med saker för att de inte ska dränka mig.

 

Jag har gjort upp med min barndom och det faktum att jag var en flicka som hade behövt min pappa hos mig då mina föräldrar skildes. Jag har vänt total brist på självkänsla och självsäkerhet till att jag idag tror på mig själv och är trygg i vem jag är.

Jag har dealat med ofrivillig barnlöshet och sen till slut fått två underbara barn. 

Det visade sig snart att de bägge var sjuka. Martin i sin svåra astma som gjorde livet så tungt för honom och oroligt för oss föräldrar. Och Kajsa, ja hon hade sitt lymfangiom som smärtade henne och var orsak till att hon utvecklade en låg självkänsla.

Alla dessa strider och sömnlösa nätter med barn som hade ont eller inte kunde andas.

 

Jag har varit nere på botten i förlustens djupa sorgebrunn då jag miste min bror genom självmord. En livskris som ställde hela mitt liv på en kant och allt föll samman.

Krisen ledde till till skilsmässa i mitt äktenskap och den skilsmässan var ännu en smärtsam kris.

 

Levde flera år utan fast bostad, något som vi kunde kalla för stadigvarande och VÅRT hem. Under den tiden började Kajsas operationer som innebar en mycket svår tid för henne.

 

Jag förlorade fler familjemedlemmar och jag blev själv sjuk och Kajsa blev sämre i sitt mentala tillstånd och utvecklade ett självskadebeteende medan min son utvecklade ett dataspelsberoende.

 

I övriga familjen har det varit mycket allvarliga sjukdomar, bl a när min lillasyster närapå förorade livet i samband med förlossningen av sin dotter. 

 

Jag har haft alla anledningar som finns att bara ge upp och sluta stiga upp ur sängen. Jag har haft alla möjliga omständigheter att skylla på för att de gjort mitt liv så här. Men jag vill inte leva ett sånt bittert och negativt liv.

 

Jag har dealat med det som kommit och jag har blivit stärkt.

 

Jag ska deala också med detta även om en hjärntumör var det sista jag trodde skulle drabba mig.

 

Vad livet än tar ifrån mig så får de aldrig min själ.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det har gått en tid sen jag stängde igen mitt fönster, det stod vidöppet tidigare men nu har jag det på glänt. Gardinerna hänger för så jag ser inte riktigt ut. Men det är så jag vill ha det och som jag behöver ha det nu.

 

Jag talar om mitt mediefönster, facebook. Jag orkade bara inte ha det på vid gavel längre. Senaste tidens upprörda politiska delningar. Det vilda dömandet av människor. Familjer och vänner tar ställning och om man inte hakar på eller om man frågar och ifrågasätter, så är man en av dom som inte vill människor väl. Man är en av dem som det är legalt att öppet bespotta. Jag såg detta dagligen i mitt flöde. 

 

Jag ser fortfarande hur vindarna blåser och hur människors röster blir mer och mer anklagande mot allt och alla som inte håller med en själv till punkt och pricka.

 

Så jag smällde igen fönstret och kikar bara ut lite då och då i en springa lagom stor för mig. Jag slutade följa många vänners inlägg och valde att se bara dem som jag har närmast. Inte för att jag inte bryr mig om dem eller vill säga upp nån bekantskap. Utan helt enkelt för att j a g själv vill avgöra vad jag vill se och höra. Jag anser att det är min rättighet att ta emot det som passar mig och välja bort det som på ett eller annat sätt inte bidrar med något positivt.

 

Scrolla säger en del, läs inte då!.....men det är ungefär som att ha ytterdörren öppen jämt och ständigt och samtidigt försöka ignorera allt som sker utanför och mota bort folk och katter som försöker komma in bara för att det är öppet.

 

Facebook är inte mitt liv, men det fyller en funktion på många sätt. Socialt, kunskapsmässigt och utvecklingsmässigt. Jag vill att det stannar där. Jag vill inte befinna mig på en arena där en enda sanning är den enda rätta. För så är det nu, så otroligt många människor omkring mig anser sig sitta på sanningen, den allmänna och enda rätta.

 

Jag bryr mig väldigt mycket om vårt lands politiska läge. Man idag kan man inte tala om politik utan att man blir dömd och kallad saker. Förr var kanske det västa att bli kallad borgarbracka eller kommunist. Idag är det andra tongångar där rasist toppar listan alla kategorier. Och jag är ingetdera.

Idag kan man inte tala om politik, ekonomi och välfärd eller för den delen om vårt land som en nation som man vill vara stolt över. För det enda som alla återkommer till hela tiden och det enda som räknas är för eller emot flyktingar. Är man för så betyder det att man vill ALL IN och är man emot så betyder det att man vill ALL OUT.

Finns inga som helst nyanser, inga mellanting. På ett ögonblick kastas man in i ett fack och därifrån kan man inte ta sig ut. 

 

Om jag frågar hur man tänker sig att vårt lands ekonomi ska räcka till oss alla, oss som redan bor här och nyanlända som behöver komma in i en trygg vardag samt den enorma tillströmningen av flyktingar som sker dagligen. Så MÅSTE jag bevisa att pengarna inte räcker. Jag måste ha alla fakta, siffror och statistik. Jag måste bevisa. Om jag säger att vårt land är rikast i världen och att vi har det så bra att vi kan ge ALLA som behöver, försörjning, pensioner, bidrag, mat, husrum, arbete och utbildning, så dehöver jag inte bevisa någonting. Jag kan bara öppna munnen och säga rastist till den som ifrågasätter mig och så är det slut på diskussionen. Jag får rätt och den som frågar har fel och är omänsklig och vill människor ont. Ja det är draget till sin spets men i stort så är det just på detta sätt.

 

Jag ser på nyheter varje dag, där får jag en ganska bra koll på läget. Jag vill inte få världens kriser i hundrafalt upptryckt i ansiktet varenda gång jag loggar in på facebook. 

Att jag inte vill detta gör mig inte på något sätt till en individ som inte bryr sig eller till någon som man måste tvinga att bekänna färg eller välja sida.

 

Jag har varit väldigt inaktiv på facebook en lång tid. Glädjen har försvunnit och känslan av att jag är med i ett socialt sammanhang, känns väldigt frånvarande. 

Det känns såklart väldigt tråkigt då facebook i flera år har varit en viktig kanal till umgänge. Men samtidigt så är det väldigt skönt att ha stängt igen fönstret för jag saknar inte det som har blivit. Jag saknar det gamla facebook, det positiva och glädjerika som gav energi. Jag saknar inte hatet, den piskade stämningen, alla politiska delningar och all denna negativitet och legalitet att hata och avsky människor som frågar och har andra åsikter.

 

Så jag stannar här bakom mina gardiner och stänger ute det som människor vill tvinga på mig. Lika säkert som religiösa fanatiker vill pracka på andra sin religion, lika säkert prackas det på människor att ta ställning eller stämplas som rasist. 

 

Och ja, jag har blivit kallad detta för att jag har ställt frågan om vad som görs i Europa för att stoppa krigen så att människor slipper fly. Den frågan avgjorde direkt vem jag var som människa. Jag var rasist!

 

Sen när blev man rasist genom att ställa en fråga om hur ett krig ska stoppas?

 

Jag är skör och har begränsat med både fysisk och mental energi. Jag är urstark men det betyder inte att jag är okrossbar. Jag hoppas att det kommer en dag då varje individ frågar sig själv om man verkligen är så god som man tror att man är. Att man frågar sig själv om man verkligen sover på så gott samvete som man tror sig göra. Människor byggde upp vårt Sverige till en demokrati som hyllades för individens rätt att tycka som den ville. Idag gäller det bara vissa, de som tycker RÄTT och bödlarnas storhetstid är nu. 

 

Och, ja förlåt för att jag skrev "vårt Sverige" det kan ju kanske uppfattas som rasistiskt. 

 

 

Jag sitter med så tungt hjärta. Jag vill gråta. Jag vill fråga varför och jag vill få ett svar. Jag vill förstå.

 

Jag är så ledsen och jag vet inte vad jag kan göra för att "göra något" för att förändra.

 

Jag talar om det som händer i vårt land nu, det som händer gång på gång sen lång tid tillbaka. Jag talar om våldsbrott, dåd, mord, avrättningar.

Jag talar om rädsla. 

 

Igår gick jag en gångväg igenom en stor skogsdunge. Idag gick jag en skogsstig. Och för första gången sen jag var ung var jag rädd. Fullt dagsljus och Magnus fanns inom ett par hundra meter.

 

Men jag var rädd. Jag vet att jag inte är ensam om att vara rädd. Det händer någonting i vårt land som väcker denna känsla. Det händer saker som gör människor förtvivlade och som gör människor arga.

 

Jag ser via media och via sociala nätverk att människor skriker i nöd. De skriker på hjälp. De vill att någon ska lyssna. 

 

Men ingen tycks göra det, lyssna alltså. Jo man lyssnar på några. På dem som pekar ut rasister. På dem som fördömer män. På dem som lägger pengar i tiggarnas muggar och säger att vi alla måste göra detta.

 

Men man lyssnar inte på dem som undrar hur man tänker bygga upp en fungerande migration och invandringspolitik så att människor inte packas som sillar på undermåliga boenden och aldrig någonsin kan komma i arbete. Eller att människor som etablerat sig här, arbetar och betalar skatt, har barn i skola - ska fotas ut ur landet efter tjugotal år. Man lyssnar inte på dem som undrar hur bostäder och arbeten ska skakas fram när det redan är brister i varenda kommun.

 

Man lyssnar inte när man säger att det är fel att ge svenska män en skuld, för att de just är svenska män. Man lyssnar inte när protester ljuder om att det är fel att könsneutralisera människor och därmed vill radera ut mannen.

 

Man lyssnar inte när människor undrar hur vi ska kunna försörja och ge tiggarna ett värdigt liv genom att fortsätta låta dem sitta utanför våra affärer. Man lyssnar inte när människor blir förtvivlade över att det byggs kåkstäder.

 

INGEN lyssnar på det skriande kokande folket.  

 

En tystnad ljuder och som kryper in i märg och ben. Ingen säger något. Ingen statschef, ingen ledare, ingen politiker säger någonting alls som dödens sommar 2015 och de senaste årens händelser.

 

Jag kan snart inte andas. Jag känner mig benägen att fly. Men vart flyr man, vart undkommer man den rädsla jag känner över att mitt land känns otryggt.

 

Vi ser på nyheter hur människor flyr sina länder. Som råttor så flyr människor över vattnet, klamrar sig fast på varandra. Världen ser på. Vem ställer frågorna. - Varför kan människor inte bo kvar i sina länder?  Varför flyr de?  Och vill de verkligen fly och lämna sitt land? 

 

Man talar om förintelsen, att den aldrig får upprepas. Och ändå så pågår en förinteelse i högsta grad och världen ser på. IS slaktar, mördar, torterar och utplånar människor. Det är en förintelse och ingen gör något.

 

Istället så har man bestämt att i vårt land så är det Sverigedemokraterna som vill starta en ny förintelse och börja mörda, sparka folk av landsgränsen och utplåna.

Man har bestämt att det är Sverigedemokraterna som bör utplånas och man börjar med att tysta deras röster.

 

Om någon tyckte att förra valet var dramatiskt så är det inget mot vad nästa val kommer bli. Valet kommer splittra arbetsplatser, kapa vänskapsband, skilja familjer åt. 

 

Vårt land blöder, faller samman och lider skeppsbrott. Jag tror kaptenen var först att lämna skeppet. 

 

Var är vår regering som valdes av folket? Var är svaren på våra frågor om hur det ska bli? Hur ska pengarna räcka? Hur ska åldringarna få en god omvårdnad och hur ska arbeten skapas. Och var ska alla bo?

Hur kan vi behandla människor så illa som vi gör när vi tar emot och förvarar dem som tyskarna gjorde. För vad är ett asylboende annat än en barack där individer packas samman. 

I en strid ström kommer människor och vi säger välkomna utan vad det verkar, en tanke på hur mat och husrum ska lösas.

Och om någon frågar så viftas det med rasistkortet.

 

Alla frågor bemöts med att den som frågar är omänsklig, rasist och ofta nazist. Jag har massor av frågor och jag är ingetdera.

 

Jag har frågor för att jag bryr mig om mitt land, jag är orolig och jag undrar över hur man ska lösa allt och hur människor ska få känna sig trygga igen.

 

Jag säger mitt land för det är här jag är född även om jag är finska. Jag säger mitt land för Sverige är mitt hemland. Norge är inte det, inte heller Italien, Syrien eller nåt annat land. Utan det är Sverige som är MITT land som jag bryr mig om och är rädd om.

 

Jag är rädd om kultur, tradition, seder och bruk. Precis som alla andra människor i världen är när det gäller deras hemländer.

Det betyder inte att jag inte är öppen för andra traditioner eller kulturer. Det betyder inte att jag vill tvinga alla människor som lever och bor här, att vara svenskar.

 

För jag blir aldrig annat än Svensk med Finskt hjärta. I vilket land jag än bor i. Jag kan aldrig bli Italienare eller Syrier. Medborgare i ett annat land kan jag bli. Stolt medborgare om jag väljer att flytta. Men jag blir aldrig annat än det jag föddes som.

 

Jag upplever ofta att människor som kommer hit ska tvingas bli Svenskar. Det låter absurt tycker jag och jag skulle bli förolämpad om jag förväntades se på mig själv och känna mig som något annat än den jag är bara för att jag flyttar till ett annat land.

 

Jag är rädd för att dessa saker som stöts och blöts i media och kallas för vardagsrasism, plåsters färg, pepparkakor, glassar, Pippi Långstrump, nationalsång, svenska flaggan....name it....ska bli det som kommer skilja folket åt. För den som idag blir förbannad över detta trams, den får direkt brännmärket SD på huden. 

Och hur kan man försvara sig mot det. Mobben är hård när den skriker om alla människors rätt och så gäller det bara dem som tycker som mobben.

 

Idag lynchar vi gärna människor och hänger dem utran rättegång, som man gjorde med hästtjuvar förr.

 

Lynchmobben finns idag på facebook och i kvällstidningar. Skillnaden från förr är att man hade begått ett brott och fick sitt straff. Idag är brottet att säga att man tycker det är trams när plåsters färg menas vara det som får mörkhyade att känna sig utsatta för kränkning och rasism.

Lynchmobben drar sig inte för att hänga ut någon, skada en människa för en åsikts skull. Den drar sig inte för att offentligt stena den som köper pojkkläder till sin pojke och flickkläder till sin flicka.

 

Jag är kvinna, jag är inte feminist....eller så kanske jag är det. Jag vet inte eftersom de jag ser omkring mig och som säger att de är feminister, de skrämmer mig. De är hatiska och jag upplever dem våldsamma. Sån är inte jag, sån vill inte jag vara. Jag är rädd för feminister om det är så man är.

 

Jag kanske är feminist eftersom jag tycker att det finns många kvinnor som jag kan se upp till och som har gjort och som gör ett bra jobb när det gäller jämställdhet. För nej, kvinnans väg fram till nu har inte varit lätt.

 

Men jag gillar män också. Jag ser upp till många män som har gjort bra saker. 

 

Jag tycker om människor, jag kanske är humanist då. Får jag vara det och tycka som jag vill och känna att jag vill vara god, jag vill inte hata eller skuldbelägga ett kön eller en grupp människor. Får jag känna att jag bara vill ha lugn och ro och att jag inte orkar bråka och leta fel i allt?

 

Får jag ställa frågor om hur man ska lösa den enorma kris som pågår i mitt land? Får jag göra det utan att någon säger att jag är något som jag inte är? Får jag öppna min mun utan rädsla för att bli hängd?

 

Jag vill inte vara rädd längre. Jag vill vara trygg.

 

 

 

 

 

* harklar mig * .... ok, då säger jag det - Jag har gått ner 5 (fem!) kilo (minst och troligtvis lite mer)

 

Ja då var det sagt. Fem kilo mindre på mindre än tre veckor. Och det jag kan skylla det för är LCHF.

 

Nu ska ni få höra....jag är stans största skeptiker till dieter och att banta. Äta mindre och träna mer är liksom det enda rätta har jag tänkt. Och jag håller fortfarande fast vid det men har fått andra erfarenheter nu.

Jag har omedelbart förkastat lchf sen den första gången jag hörde talas om det. Jag som lever i tron att jag inte har fördomar har dissat detta helt utan grunder, erfarenhet och utan att veta ett dyft om VARFÖR metoden funkar för viktnedgång.

 

Det började med Elin Larsson, en vän på facebook och som en tid ätit enligt detta levnadssätt.  Hon levererade tallrikar med mat och jiddrade på om hur underbart gott, enkelt det var och hur välmående man blev. Ja, ja lilla Elin tänkte jag  ;-) Du är ju inte så gammal som mig och det är såklart lätt att haka på trender.

 

Men så talade den där rösten till mig igen....den där som sa att jag är för gammal för att ha fördomar, att jag inte kan ha en massa årikter utan grund, att jag åtminstone kan prova innan jag dissar. Och jag bestämde mig för att ge det två veckor. (inne på fjärde nu) Och ja, jag skrev till Elin och frågade lite  :-)

 

Sagt och gjort, jag tog till gamla hederliga google och började läsa. Och ta mig fan om jag inte kunde ta till mig och förstå det som stod skrivet om VARFÖR man ska äta mycket fett och rejält sänka kolhydratintaget. Jag fattade varför man går upp i vikt av mat som innehåller kolhydrater.  Och för att reda ut vad kolhydrater är så är det följande: Socker i alla dess former, Och vad som blir till socker i magen är spannmålsprodukter som bröd, pasta, ris. Stärkelserika grönsaker som växer under jord blir också till socker i magen.

 

Och hmanar sockert i magen så kommer det snart ut i blodet och då jävlar höjs blodsockret. Och vips så måste det till insulin för att sänka blodsockernivåerna. Och insulin det ni, är inget annat än ett fettlagrande hormon.

 

Alltså, mycket kolhydrater (socker) = högt blodsocker = höga insulinnivåer = fettlagring pågår för fullt.

 

Jamen hej vad fiffigt då att ösa på med ännu mer fett......ja det undrade jag också. Men vi måste ju få energi nånstans ifrån för att kunna leverera nåt och kunna leva. Fett är energi. Och när man tar bort kolhydraterna så sjunker blodsockernivån (som styr hunger och sug) till en jämn och stabil nivå.

Fett som finns naturligt i maten och som man tillsätter i form av tex grädde och smör, gör att man håller sig mätt länge.

 

Jag ärter marginellt mer fett nu än förut och jag äter inga äckliga onaturliga fetter utan det jag tillsätter är bra fett som kokosolja, avokado och det naturliga fettet som finns i nötter. 

 

Det kroppen gör när den inte får socker som energikälla är att den använder fettet på kroppen. 

 

Jag saknar inte mackor, pasta eller potatis. Och då ska ni veta att jag ofta tänker på potatis eftersom det är bland det godaste jag vet. Men jag har inte ätit min sista potatis i livet i och med detta.  

 

Jag saknar faktiskt inte nånting av det jag inte äter just nu. Jag äter kött, fisk och skaldjur. Jag äter massor av grönsaker, såser med grädde, majonäs, creme fraishe. Jag äter smoothies och färska bär med grädde. Jag gör glass och bakar knäckebröd.

Jag dricker vin och sprit. Inte öl dock eftersom det är flytande bröd. Men det finns ölsorter med lägre kolhydratinnehåll och jag kommer dricka öl när jag tar en krogkväll eftersom jag gillar öl.

 

Bara för att jag äter så här nu så betyder det inte att jag går upp allt jag tappat om jag tar en öl eller att en lchf-polis kommer hem och kortfäster mig för att jag syndar.

 

För mig finns ingen synd eller att göra fel och fuska. Jag äter kolhydrater varje dag men om jag förr åt från 300 gram och uppåt på en dag så äter jag idag mellan 10-25 gram på en dag.

 

Det är en rejäl minskning och ger ett resultat. Min kropp minskar i omfång och jag mår bättre.

 

Vad som jag inte visste om lchf och som kom som en total överraskning och sidoeffekt var att dag två var mina ledbesvär helt borta. Ingen värk alls. Likaså var magen liksom osynlig, den gjorde inget väsen av sig om man säger så. 

Har inga bekymmer med att känna mig stinn, uppblåst eller blåsa fanfarer. Magen är kolugn och jag som av och till känt av gallan då jag ätit fett, känner inte av några som helt tecken på det nu.

 

Jag är klar i huvudet, pigg, rörlig och mår kanon. Jag känner mig mycket yngre i kroppen. 

 

Jag har i hela mitt liv kunnat äta för att det är gott även om jag är mätt, alltid haft ett sötsug då jag är en godisråtta och alltid kunnat skåpäta. Kan inte det idag, jag känner inget sug efter något och jag är sällan hungrig.

 

Jag kombinerar lchf med något som kallas periodfasta. Går ut på att man endast äter under åtta timmar av dygnets tjugofyra. De resterande sexton timmarna dricker man bara sånt som inte ger energi. Det för att öka antalet timmar då kroppen förbränner det som finns att ta av.

 

Jag äter frukost kl 11 och middag mellan fem och sex. Däremellan kanske ett mellanmål men ofta inte. Och efter 19 så äter jag ingenting. Jag är mätt hela tiden. Och inget sug som sagt.

Detta funkar bra för mig då jag aldrig varit den som är hungrig på morgonen. Alltid börjat med flera koppar te innan jag framåt lunchtid vill ha mat.

 

Om man vill äta enligt 16/8 periodfasta så väljer man själv under vilka timmar man äter. Viktigt bara att det är samma timmar varje dag och minst tre dagar i veckan.

Många minskar i vikt bara av att äta enligt den metoden.

 

För mig har lchf gett mig en ny tillvaro. Främst hälsomässigt eftersom jag mår så bra av att utesluta sockret och kolhydraterna men också för att jag tappar kilon. Vilket har varit ett problem för mig sen jag blev sjuk och mindre rörlig.

Jag har varit så "sjuk" i hjärnan. Jag säger inte att lchf har botat min MS men maten och det vi stoppar i oss påverkar oss på alla sätt. Och jag har fått bevis för att mindre socker gör mig piggare och mindre sjuk. Jag är inte lika hjärntrött längre och tänker klart. Jag har fått en högre tröskel för vad jag tål att utsättas för i form av ljud och annan stimuli. Jag känner mig liksom renad och lätt i varenda cell av kroppen.

 

Så tack Elingumman för alla facebookinlägg, det fick fart på den här tanten. 

 

Sitter här proppmätt efter frukosten för två timmar sen. Bestod av tre knäckemackor av mitt hembakta fröknäcke, med ost och smör på och ett STORT glas smoothie på turkyoggi färska blåbär och massor av grädde.  

 

Just ja, glömde ju säga att lchf på samma gång blir glutenfri kost. Så det är bra för magen på många sätt.

 

 

 

 

Det här med att uppskatta något som man har haft i hela sitt liv och som man ser varje dag, använder varje dag och som man aldrig behöver ifrågasätta om det tänker fungera även nästa dag.

 

Det här att vara tacksam för det som är det mest givna i hela ens liv. Jag tala om våra kroppar. Din och min kropp.

Alla funktioner, sinnen. Allt som din kropp utför åt dig och det utan att protestera. Den säger aldrig nej eller bara sluta upp med att göra det du vill. Den surar inte, trots att vi gnäller över den. Den är aldrig otacksam.

 

Tänk bara på våra fötter och ben. Hur de varje dag utför en mängd saker åt dig. De tar dig upp ur sängen, tar dig till arbetet, till vänner och skola. Du kan stå, träna, dansa och det främsta av allt är att du kan gå. De utför mirakel varje dag och lyder dig sen den dag då du kring ett års ålder steg upp och lärde dig gå. De tar dig på semester, strandpromenader och upp & ner för trappor.

Förmågan att gå ger oss frihet att njuta av livet.

 

Tänk sen på armarna och händerna och hur många saker du tar upp och håller i under en dag. Händerna är dina främsta redskap och de har tjänat dig sen den dag då du som baby första gången grep om din mors finger. Händerna gör det möjligt för oss att skriva, äta, ringa, duscha, klä på oss och göra alla dessa saker själv. Utan dem vore vi ständigt beroende av att någon annan utförde dessa saker åt oss.

 

Och vad vore vi utan våra fantastiska sinnen? Smaksinnet som möjliggör att kunnanjuta av livets goda smaker. Varje gång man äter eller dricker något så upplever vi med vårt smaksinne.

Vi har luktsinnet som ger njutningsfulla upplevelser. Allt från matens dofter till doften av din baby eller älskade partner. Våra årstiders och högtiders dofter. En brasas doft en vinterkväll eller sommarens nyklippta gräs. Livet våre så fattigt utan smak och luktsinne.

 

Hur känns det när någon rör vid dig, eller när du kramar om någon du älskar? Vårat känselsinne gör det möjligt att känna kärlek med fysisk beröring. Och att känna en annan människas hand som tröst, eller lära sig skillnaderna mellan hårt och mjukt, lent och skrovligt. Känselsinnet skyddar dig mot skador.

 

Tänk på det mirakel dina ögon är, en gång har de slagits upp för fösta gången och du har mött kärleken i dina föräldrars blick. Dina ögon ger dig möjligheten att se livets sköna ting. Du kan läsa, skriva, se på tv, hålla kontakt med vänner. Och du kan se din väg genom livet. Ögonen speglar vår själ.

 

Hur tyst vore inte livet om du inte kunde höra? Om du inte hade ditt hörselsinne. Du skulle aldrig höra andra människor tala till dig, dina barns skratt. Din favoritmusik eller naturens underbara ljud. 

 

Det vore omöjligt att använda något av dina sinnen utan din hjärna, som bearbetar över en miljon informationsbitar varje sekund genom alla dina sinnen. Det är tack vara hjärnan som du upplever livet.

 

Vi har triljoner celler som arbetar dygnet runt för vår hälsa, vår kropp och vårt liv. Alla livsuppehållande organ arbetar dag ut och dag in för att hålla oss vid liv. Det är ett ständigt filtrerande, regörande, förnyande som pågår helt per automatik utan att man behöver tänka på det.

 

Men mer mirakulöst än något annat sinne, system, funktion eller annat organ i kroppen är vårt hjärta.

Det styr livskraften i alla organ och i hela kroppen eftersom det är det som håller igång syretillförseln till alla delar. Och hjärtat är det första tecken på liv när två celler förenats. I mitt fall har mitt hjärta slagit i över femtio år för min skull. Utan en sekunds uppehåll och helt utan vila. Dag och natt utan att jag behöver ägna det en tanke.

 

HÄLSANS GÅVA HÅLLER MIG VID LIV

 

Finns det något enda som vi bör vara tacksamma över så är det vår kropp som utför all detta för oss och betjänar oss varje dag. Följer vår minsta nyck närhelst vi vill.

 

Jag har i många år levt med en kropp som slutade fungera så som jag lärt känna den. Jag fick lära vissa saker på nytt och jag var ofta besviken på den. Tyckte den svikit mig. Jag var arg och frustrerad och väldigt otacksam för allt vad den fortfarande gjorde för mig varje dag.

 

Med åren så har jag blivit klokare och insett min kropps betydelse. Jag kan se ner på mina händer och iaktta dem och minnas hur de har förändrats med åren. Från min barnahand tills nu. Då gråter jag av tacksamhet.

 

Jag gråter också av glädje när jag inser vilken tur jag har haft som har min hjärna i behåll. Den är skadad och ärrad. Funktionerna flyter inte på lika pricksäkert och smärtfritt som de en gång gjorde. Men den arbetar för mig vareviga sekund. Den blir betydligt tröttare numera och då påverkas kroppen direkt och fungerar sämre.

Men jag kan aldrig aldrig mer missunna min hjärna vila för att den trots sina skador aldrig ger upp. Den fortsätter jobba på med vad den har att jobba med. Den leder information i trasiga nervbanor och ibland blir det fel. Men herregud, den fungerar ju!

 

Och jag ger den vila med glädje. Jag unnar den vila så att den orkar mer och jag är tacksam över min förmåga att kunna hjälpa den istället för att vara bitter över att den inte jobbar som förut.

 

Jag läste detta om hälsans gåva i en bok och ju mer jag läste desto mer grät jag och kände den djupa tacksamhet över att jag har en kropp som ger mig ett liv där jag kan älska och bli älskad. Där jag kan uppleva underbara saker och människor. 

 

Och apropå människor....Det jag ska berätta nu är något som har skakat mig å det djupaste ikväll. Jag har på ett tydligt sätt fått erfara det en del kallar karma, andra säger "what goes around, that comes around" eller att Gud straffar somliga medesamma.

Det finns många beskrivningar för fenomenet. Jag fick ta emot ett dödsbesked ikväll.

Och det är ju naturligtvis något som aldrig någonsin är positivt att ta emot. Saken denna gång är att denna person som har avlidit är en person som jag hyst agg gentemot. Jag har tänkt väldigt negativa tankar och jag har talat illa om personen. Jag har faktiskt helt utan grunder bestämt mig för vad hen är för en typ. Och jag har närt de negativa känslorna jag känt och hållit dem vid liv med tankarna om hen.

 

Detta pågick under några år och jag mådde egentligen mycket dåligt av det men jag rättfärdigade mina tankar och känslor rätt bra och tyckte att jag hade rätt att uttrycka dem. Så för två år sen så fick jag nog. Jag bestämde mig för att jag måste sluta vara den sortens person som håller liv i en helt befängd känsla. Jag visste ju att jag bara skadade mig själv genom att hålla det negativa vid liv. 

Så jag skärpte till mig och gjorde upp med mig själv och slutade helt enkelt. 

 

Resultatet uteblev ju inte. Jag mådde mycket bättre. För att gå omkring och hysa agg mot något drabbar bara i förlängningen en själv. Jag var tillfreds och kände att jag varit klok nog att fatta ett bra beslut som jag kunde leva med.

 

Så ikväll fick jag veta att hen är död. Avliden sen ett par veckor. Och trots att jag varken är skyldig till det eller har önskat det så mår jag fruktansvärt dåligt över detta. Jag vet att jag inte har någon som helst anledning att ta på mig skuld. Men bara vetskapen om att jag inom mig varit negativ, gör att jag direkt känner verkan av det som kallas " det du ger till andra, det får du också tillbaka" 

Sex barn har förlorat en förälder. Denna persons död är tragisk och är naturligtvis chockartad för familj och vänner. Denna person var och är älskad och jag har i min småaktighet ansett mig ha rätt att tycka illa om hen.

 

Som sagt jag bär ingen skuld och kan inte rå över det som hänt. Men vad gav mig rätten att vara så negativ och av vilken anledning? är frågor som jag ställer mig själv.  

 

Livet är för värdefullt för att inte uppskattas och tas till vara. Ikväll kommer jag somna med tankarna hos barnen som bara har en förälder kvar och jag kommer be för dem.  

 

Och jag kommer faktiskt aldrig någonsin mer sätta mig till doms över en annan människa och anse saker som jag inte har en aning om. 

 

Jag vet bara mitt, aldrig ditt...

 

 

. 

Hav förtröstan, vila i din tro. Känn tillit. Bär övertygelse och visshet i ditt hjärta.

 

Ord med tung betydelse och det borde vara så att varendaste individ på denna jord kunde känna dem och leva med dem varje dag.

 

Men så sker icke. För börja tala om tro och förtröstan. Tala om övertygelse och att allt har en mening så ryggar folk och många blir förbannade. För de vet minsann att det är bullshit att tro för det hjälper inte.

Och ändå så är det ju så att i samma sekund som de spottar ur sig motsatsen så visar de att de tror ändå. 

 

Ja för alla tror vi. En del tror på att det hjälper att vara positiv medan andra tror att det inte hjälper att vara positiv.

 

Jag ställer mig frågan. Vilka mår bäst? Vilka får mest av det som de önskar?

 

Varje dag säger människor att det är inte någon idé att försöka för det är ändå ingen idé. De tror inte att det hjälper.

Jag köper ingen lott för jag tror inte jag kommer vinna ändå.

Jag söker inte det där jobbet för jag tror inte att jag får det.

Jag hoppas inte på bra väder för jag tror inte att det kommer bli det på semestern.

 

Jag tänker inte prova för jag vet att det ändå inte hjälper.

 

Det är så många människors övertygelse och tro. De lever med vissheten att inget kan bli bättre. Och deras tro är stenhård och kan inte rubbas.

 

Och ve den som säger - Prova att tänka tvärtom, att det kommer funka...

 

Jag tror tvärtom. Jag tror att jag ska vinna när jag köper lotten. Jag tror jag ska få jobbet jag söker och jag tror att jag kommer må bättre när jag tänker positiva tankar.

 

Jag tror att jag får det jag ber om. Och jag får alltid det också. Jag har tillit och känner förtröstan. Jag tror på kärlek och på godhet och på att jag själv skapar det jag vill vara och mitt mående.

 

Ja jag vet att många protesterar och säger att jag har fan inte skapat sjukdomar eller arbetslöshet. Och jag har inte skapat min dåliga ekonomi eller bostadsförhållande.

 

Och nej, kanske inte direkt. Men man skapar hur man förhåller sig till allting. Och det är ingen som säger att man måste skratta med hela ansiktet när man blir sjuk eller arbetslös. Man får rasa och man får känna förtvivlan men någongång  m å s t e  man resa sig igen.

 

Ja, måste, för om man inte gör det så kan det heller aldrig bli någonting annat. Ingen kommer och kastar hälsa och välmående över dig. Ingen tar din ångest ifrån dig. Ingen knackar på dörren och erbjuder dig ett jobb (jo det kanske händer nån gång) Ingen ringer och säger att du vunnit högsta vinsten på lotteriet när du inte har köpt en lott.

 

Ingenting blir annat än dina val eller uteblivna val. 

 

Jag undrar verkligen helt seriöst varför människan är så rädd för att tro. Är det för att man tror att tro per automatik innebär att man måste tro på Gud? För då måste man ju kanske motivera vad/vem Gud är och varför man tror.

Är folk rädda för att klassas som en viss typ av människa om de tror? Eller tror man att om man tror så måste man kunna förklara varför människor dör och varför tex fruktansvärda illdåd sker?

 

Varför är det så mycket lättare att välja bort att tro mot livsfilosofin att INTE tro och då alltid känna sig missnöjd, besviken, avundsjuk och uppgiven över att livet inte är som man vill.

 

Jag vet att människor som tror och som har en övertygelse, mår bättre. Och det är helt betydelselöst VAD de tror på. Men att känna förtröstan och trygghet i att allt kommer ordna sig, gör människor lugna, tillfreds och lyckliga.

Min tro tillåter inte andra människor att begå onda handlingar. Lika lite som att Gud är ansvarig för svält, krig och små barns död. 

 

Min tro bär mig och ger mig styrka för vad jag än ber om, så får jag det.

 

Jag önskar att människor inte var så rädda för att prova på att tro och känna tillit. Man behöver inte bekänna sin tro inför nån särskild Gud i någon särskild religion. Man behöver inte plugga på någon bibel. Man behöver inte gå med i en församling eller börja gå i kyrkan. Man behöver inte klä sig i orangea skynken och raka bort allt hår. Man behöver inte göra något endaste dyft än att släppa taget och andas och lita på att allt kommer att gå bra.

 

Man behöver bara be om att få vägledning. Och du kommer att hitta vägledning inom dig och du kommer se den utanför dig. Och att be är inte en religiös handling som direkt stämpar dig som kristen, muslim, buddhist eller vad som....  En bön är en bön om att få det man behöver. En bön är ett samtal, en dialog med vad man än tror på. En kraft, sig själv, en Gud eller universum. Och om man tänker efter så ber vi alla, flera gånger om dagen eller i veckan då vi är tillsammans med andra människor. Vi ber om hjälp och stöd. Vi ber om att nån skickar saltet och vi ber om att inköpen i affären ska gå fort. 

 

 

Jag läste ett inlägg i en fbgrupp idag. En kvinna som brukar skriva fantastiska kommentarer på det jag skriver och vi har märkt att vi tänker väldigt lika. Nu befinner hon sig på en ordlös plats och är oerhört trött och vet inte hur hon ska återfå energi. Hon vet att stadiet är övergående men vet inte när det kommer lätta men hon behöver det nu.

 

Till dig vill jag bara säga...Våga tro. Be om det du vill ha och mena det i hjärtat så kommer all den energi du behöver och tungsinnet kommer att lätta. Bara släpp taget så kommer du se en förändring.

 

Min bön just nu är att människan ska vara mindre skeptisk och mindre provocerad av böner. Och att hellre tro på att goda saker händer än att de inte händer. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag hoppas att alla människor har upplevt eller kommer få uppleva den här fantastiska känslan när man förstår och kommer till insikt och när pusselbitar faller på plats. Helt naturligt makar de sig tillrätta och den platsen som tidigare var tom, är nu fylld av känslor, insikter och ren och skär lycka. 

 

För min egen del handlar det om hur jag glasklart märker hur min inställning till livet och hur jag tänker & känner, påverkar mitt mående och ger mig allt jag behöver och vill ha. Jag märker att ju mer jag älskar livet och är tacksam, desto bättre mår jag och mina besvär med min sjukdom minskar och t.om minimeras. Det blir så mycket lättare att tackla besvären och återhämtar mig snabbare. Ju mer jag uppskattar desto mer får jag av mina önskningar och böner. Jag får ett lätt sinne och jag får glädje och jag är lycklig. Det är mina högsta önskningar.

 

Och det är faktiskt så att eftersom jag somnar med ett leende på läpparna så vaknar och också med ett leende. Fylld av förväntan inför dagen och nyfiken på vilka ytterligare steg jag ska ta till att må bättre.

 

Jo jag vet, jag är så där äckligt positiv och provocerande i mångas ögon. Jag borde fan fatta att livet inte är så himla festligt att man somnar med ett leende när man är sjuk, får kämpa varje dag och dessutom har dåligt med pengar. 

 

Men faktum är att jag har ägnat alldeles för många dagar och år till att inte somna leende och vakna förväntansfull. Jag har tillåtit att mina sjukdomar och begränsningar har full fokus i mitt liv och därför inte lämnat något utrymme till annat. Det är tack och lov många år sen och jag har länge nu mått väldigt bra. Bästa tiden i mitt liv faktiskt. Men så har jag nu sen en tid nått det där extra lilla (stora) snäppet och liksom kommit en nivå högre.

Och det trots att jag själv blev mycket sjukare i höstas då jag fick ett nytt skov och trots att två av mina nära och kära drabbats av cancer. 

 

Oj vad det gungade och var svårt ett tag och jag hade mycket svårt att komma vidare efter skovet. Det vet ni som har läst det jag skrivit om det här i bloggen. Jag stod handfallen och vara bara så oändligt ledsen.

 

Men så hände ju det där att "någonting" sa mig att jag inte kan ändra på något som har skett. Jag kan bara förhålla mig till det så att jag mår så bra som möjligt och kan stötta mina älskade och samtidigt må bra och inte falla samman. Jag påmindes om att det är fullständigt lönlöst att lägga energi på det man inte kan förändra. Och gör man då tvärtom så sker de mirakel som man eftertraktar. Man mår bättre.

 

Och vägen är dit är tacksamhet, glädje, lycka och kärlek. Att älska och känna den fantastiska känslan inom mig. Jag älskar livet, jag älskar att vara här och uppleva allt det fantastiska jag upplever varje dag. Att få vakna, se ut genom fönstret och säga tack. Livet och världen står kvar och jag är fortfarande med. 

 

Jag älskar människorna omkring mig och jag älskar allt det jag lär mig i möten och jag är tacksam även för de möten som är mindre bra för de ger mig perspektiv att uppskatta de andra ännu mer.

 

Jag älskar att sitta på mina uteplatser eller i naturen och uppleva vår sommar. Oftast invirad i filtar och fleece hittills i år men vad gör det. Mina blommor skänker mig sån glädje och när jag sitter i mörkret om natten och tänder ljus så finns det inga gränser för den harmoni som finns inom mig.

 

Igår jobbade Magnus och jag satte mig på balkongen på eftermiddagen. När han kommer hem så letar han efter mig inne och kommer till sist ut på balkongen och ser att jag har gråtit. Han blir naturligtvis orolig och undrar vad som hänt. Och jag svarar att jag är ok och att jag bara har haft en stund med min bror. Han frågar vad vi kom fram till och mitt svar blir att det är hit, tills nu, arton år senare som allting har lett fram. Jag hade talat länge med Johan. Om livet, om att han är död och hur allting har blivit. Och jag såg med ens helt klart och tydligt hur allt hängde samman och vad jag aktivt har gjort (eller inte gjort) sen hans död, min skilsmässa och sen att handskas med mina sjukdomar. Jag har hamnat på avvägar och sidospår men så har jag åter hittat tillbaka och tagit mig upp på vägen. Efter hans död valde jag livet och förstod att enda vägen tillbaka är genom kärlek. Och det har jag hållit fast vid genom alla kriser sen dess.

 

Idag hade jag ett ärende till en guldsmedsaffär och jag körde till mina gamla hoods i Vällingby. Stoppade i en gammal skiva jag bränt för många år sen. Helt ovetandes om vilken musik det var.

Och varenda låt som spelades upp handlade om livet och kärleken om tacksamhet. Jag sjöng med för full hals och förstod att det var en mening med det också, att påminnas. Jag grät av lycka under min bilfärd för det enda som räknas är nu och att vi är här på denna plats.

Livet berör oss alla och alternativet är att inte finnas....antingen genom att inte alls existera eller att vara död. Och att leva oavsett olika hinder och annat man kämpar med som man har är ändå det bästa alternativet enligt mig eftersom jag är här.

Jag är satt här av någon anledning som jag inte vet om. Men jag är här och jag gör det bästa av situationen. Och jag vill lyckas med livet. Det är min främsta uppgift och skyldighet mot mig själv. Och att lyckas är för mig att älska det, vara lycklig och må bra. Sen är allt annat som man fyller sina dagar med, bara bonus.

 

Efter guldsmeden stod jag plötsligt framför DEA, min favorit damklädesaffär. Varför inte tänkte jag och stegade in. Jag hade inte gått länge förrän en hög och svärande kvinnoröst ekade i hela affären. Kvinnan gick omkring och talade högt för sig själv som om hon letade efter något och var allmänt missnöjd och burdus över att hon inte hittade vad hon sökte. Sa sen att hon fick väl ringa syrran då och sen hördes en fråga rätt ut i etern då hon undrade vad det var för affär hon var i.

 

En sån där konstig och jobbig människa med andra ord. En sån som man ser till att inte möta bland klädställningarna. Men så kom det sig att hon gled upp bakom mig och började titta på topparna på samma ställning och så muttrade hon ang färgvalet på linnet som hon hade i handen. Det var turkost och hon dividerade med sig själv om det skulle passa henne. 

 

Jag tittar upp på henne och ser hennes trollaktiga hår och flinten som täcker hela ovansidan av huvudet. Bara några strån här och där. Hon ser verkligen udda ut och så säger jag att jag tycker absolut att det turkosa linnet är fint och att det kommer klä henne.

För färgen gjorde verkligen det. Och då ser hon upp på mig och börjar berätta att hon behöver ett nytt linne för det gamla hon har är så kort och att hon vill gärna välja turkost eftersom hon har blå ögon.

 

Och så kommer det sig att vi står där och småpratar om kläder och färger och hennes osäkerhet går över till beslutsamhet om att linnet kommer passa henne fint. När hon bestämt sig och vi skiljs så tackar hon mig så mycket för hjälpen och smakråden. Och jag säger att det var bara trevligt och tackar själv.

 

För det var så att jag kände sån tacksamhet över vårt möte. Mina fördomar fick sig en käftsmäll och jag kan inte ens nu efteråt säga vad det var som fick mig att tilltala henne. För det var jag som sa att det turkosa linnet skulle bli fint och plötsligt befann vi oss i ett samtal som var otvunget och trevligt och hon talade med helt vanlig samtalsvolym och svor inte en enda gång.

 

Själv kunde jag lämna affären med tre underbart nya toppar för fyra hundra kronor eftersom jag fick hundra spänn rabatt då jag handlade över femhundra. Jag älskar verkligen DEA. Inget tjafs om att två plagg var på rea och att rabatten inte skulle gälla. Är det rabatt så är det rabatt, oavsett!

 

Jag har en fantastisk dag och ska nu börja laga mat till middagen. Ungdomarna kommer ju över som vanligt och det älskar jag också. Jag är lyckligt lottad som får så fin kvalitetstid med dem varje söndag. 

 

Jag är nyförälskad och tok-kär....i livet. Så underbart att den relationen kan förnyas precis när som helst och det är aldrig nåt tjafs om...jamen du då! du gör ju alltid!....det är bara att säga,  Jag älskar dig och allt är förlåtet och man kan börja om. Man kan lägga sig och somna med ett leende och känna sig trygg för livet älskar mig.

 

Och livet älskar dig med...

 

 

 

 

 

Ja det är  det fridsamma tillståndet som råder. Frid och sinnesro. Och egentligen så borde det vara tvärtom....eller det låter ju också konstigt. Men saken är den och det är simpelt nog inte svårare än så att när jag tog tag i saken och bestämde mig för att finna sinnesron. Så fick jag också just det vad jag önskade och bad om.

 

När jag bestämde mig för att det fick vara nog med migrän eftersom jag inte orkade vakna med huvudvärk varje dag. Så började jag visualisera och affirmera mig en god natts sömn och en god och frisk morgon då jag skulle vakna och må alldeles underbart, och det tog inte särskilt lång tid innan det gav det resultat jag ville uppnå.

 

Jag har i en vecka nu mått så bra att jag inte behövt medicinera för migrän. Jag andas igen och jag känner mig starkare än jag gjort på evigheter. Jag kan inte minnas när jag mådde så här bra. Jag har energi och jag blir naturligtvis trött men jag har kortare återhämtningsperioder än på länge.

 

Jag känner ett lugn och jag känner tillit. Jag är trygg i vetskapen om att jag själv skapar mitt välmående. Jag använder en stund i sängen i mörkret innan jag somnar för eftertanka och för bön. Jag känner och jag visar min tacksamhet inför allt det goda som jag har och jag gör mig mottaglig för alla de goda energier som kommer mig tillgodo.

 

Jag tror och om min tro nu hittar på allt detta så...fine, det kan jag leva med. För jag mår bra och jag styr aktivt mitt liv. Och det är min vinst och alla andras förlust. Förlust för dem som förkastar det och anser att inget kan hjälpa en att må bra.

 

Jag tror så stenhårt på tankens kraft och min egen förmåga att må precis så bra som jag vill. Hur kroppen än är trött och sliten så kan jag må gudomligt bra i mitt sinne

 

Jag har länge varit så ledsen, rädd,  håglös, oinspirerad och inte känt att jag varken velat eller orkat göra något. Och det gör ingen människa lycklig att känna så och jag behövde ta tag i det med och förändra detta. Där kommer mina böner om att bli piggare, starkare och känna mig inspirerad och stimulerad in. Jag ber om energi och lust att göra sånt som jag gjorde förr. Jag ber om att orka bära mina bördor och att orka det jag behöver och vill.

 

Och kan ni tänka er...ja ni kommer inte tro det, men det blir just så som jag önskat och bett. Jag är gladare, jag har mer energi, jag vill göra sånt som jag gjorde förr och jag gör det också. Jag känner mindre oro och jag känner att jag kan hantera det svåra som råder nu.

 

Är det månntro mina tankar som faktiskt får mig att göra det jag tänker? Kan det vara så att om jag tänker att jag ska......ja då gör jag också?

 

Jag vet i alla fall att inget händer om man inte tar tag i det. Man måste använda skallen och jag väljer att göra det på det sätt som gagnar mig positivt istället för negativt.

 

Jag var ute och åt middag idag. En tidig middag och det har jag velat länge. Det blev ett favoritställe, en pub som jag tycker mycket om. Och allt bestämdes på typ fem minuter. Jag tog bara på mig skor, jacka och låste dörren och körde iväg.

Tänkte inte så mycket annat än att det skulle bli jätteroligt. Och det är detta som är så förunderligt att jag inte tänkte. Inte en endaste liten tanke på hur mycket energi det skulle kosta och vad jag skulle behöva betala för det i form av vila.

 

Och speciellt som jag redan varit och gjort lördagshandling denna dag och stod i färd med att plantera lite blommor.

Jag var bara glad och körde med musik i bilhögtalarna och jag sjöng. 

 

När jag kom hem var allt kvar som jag lämnat det. Blommor och jord överallt och balkongdörren öppen. Och jag körde ner händerna i jorden och gjorde färdigt.

 

Nu ska jag hålla fast det här fina och sköna som jag känner och som får mig att orka och klara av mina dagar. Jag ska hålla fast vid mina visaualiseringar och fortsätta ha ett öppet sinne och ta emot glädjen. För varför skulle jag inte när det ger så gott resultat.

 

Nu ska jag krypa ner mellan mina svala lakan och ge mig själv dagens bästa stund. Tid, tystnad och goda tankar.

 

 

 

 

 

 

På lördag har min lillebror varit död i arton år. Då när han levde och jag kunde se och höra honom andas. Se hans blick och känna värmen från hans kropp.....Då hade vår mamma fått bröstcancer för första gången. Nu har hon det igen.

Arton år är lång tid och för varje år som går slås jag över hur längesen det är som han levde.

 

Man tror aldrig att man ska glömma en människa och det är klart att jag inte glömt honom. Nonsens liksom. Men jag hör inte hans röst i mina öron längre. Den tystnade...Jag söker febrilt efter nya minnen, nya fotografier...någonting nytt. Men allt bara frös och stannade där och då den 23 maj 1997.

 

Jag kan däremot känna hans omfamning.Det känns när min egen son lägger sina armar omkring mig. Den unga manskroppen, stark och senig, mot min. 

Men min son kommer alltid att vara äldre än sin morbror. Morbror Johan blir bara 20 år.

 

I år är minnena extra jobbiga eftersom mamma är sjuk igen. Jag försöker hantera dem och allt det nya på ett sätt så att jag inte bränner ut mig själv.

 

Jag kan ju inte göra ett endaste dugg åt någonting som har skett eller som kommer att ske. Fakta är att mamma är sjuk igen och min Carina är sjuk igen. Och jag har ett val att göra. Antingen försöker jag göra dem friska genom att varje dag stiga upp och starta min dag med att mentalt kämpa emot och inte vilja det som hänt. Eller så accepterar jag det som hände och försöker njuta av livet. Samla krafter och vara stark när det behövs och vila däremellan.

 

Väljer jag att kämpa emot så kommer jag att sakta men säkert att gå sönder och brytas ner tills inget av mig kvarstår. Man kan aldrig vinna den kampen. Väljer jag däremot att acceptera och att ta alla tillfällen jag kan till att må bra, vila och att vara tacksam så kommer jag ha ork att göra det jag måste och behöver.

 

Och jag vill må bra. Jag vill känna den annalkande sommaren i varenda cell i min kropp. Jag vill känna lycka och jag vill vara glad och ha energi. Jag gråter varje gång jag tänker på mina älskade som behöver ta denna kamp igen. Kampen för livet och för att de behöver lägga sin tillit i läkarna och i vetenskapens händer. 

 

Jag vill inte byta med dem och ändå så skulle jag utan att blinka, bära deras bördor. 

 

Det är vid såna här tillfällen som det är så svårt att ha begränsade energiresurser. Förr fanns inte ens tanken på att jag inte orkade. Kroppen höll och jag behövde inte gå med rollator. Jag var stark och kunde ta mig an vad som helst. Det är vid såna här tillfällen som jag kan hata att jag blev sjuk.

 

Hatet håller tack och lov inte i sig så länge eftersom jag snabbt märker hur dåligt jag mår av att hata och kämpa emot. Det spelar ju ingen som helst roll vad jag gör. Det finns bara ett facit och det är att så här är det IDAG.

 

Och jag måste förhålla mig till det så att jag mår så bra som möjligt. För mig finns inga andra alternativ...så därför gör jag det jag måste. Jag lever, skrattar ofta och söker guldstrimmorna som får det att pirra av liv inom mig. Livet är det enda som är viktigt.

 

Sen att jag då och då gråter i kudden och är utmattad och ber om styrka....ja det hör till. 

 

Jag säger det igen det som jag sagt förut....När den dagen kommer då jag sitter på hemmet och någon ber mig berätta om mitt liv, ja då kan jag säga att jag aldrig gav upp. Hur svårt det än var och vilka prövningar jag än utsattes för, så gav jag aldrig upp, utan jag gjorde det bästa jag kunde med det jag hade.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det "blanka pappret" ligger framför mig och jag tar sats och lyfter händerna till tangenterna. Efter en natts sömn så fungerar händer och armar rätt så bra i denna tidiga förmiddagstimme.

Annat var det igår kväll när tvätt skulle vikas och jag inte kunde vika något utan att sänka armarna och vila två till tre gånger under samma vikning och plagg.

Vikandet och rörelsen av armarna gjorde mig andfådd. 

 

Många veckor har gått sen de trista beskeden ang mina nära och kära. De slog fullständigt undan benen på mig och energimässigt så har jag inte hämtat mig ännu. Vissa dagar är något bättre och då funkar det att göra saker som att handla, duscha, städa lite, umgås med någon eller att följa med min väninna till läkaren.

Andra dagar, som är flest till antalet så gör jag inget annat än klär på mig hobbydräkt, undviker spegeln och så sitter eller ligger jag mest och tomglor och mediterar. Sparar energi så jag orkar ta mig nåt att äta och orkar gå på toa.

 

Jag blir mindre handlingsförlamad vartefter klara besked ang behandling för dem kommer. Bubblan som har omslutit mig, lättar sakta sitt grepp.

Och det mest glädjande av allt är att det man befarade ang min pappa, visade sig vara ofarligt. Ingen cancer och jag kan andas ut och släppa min oro ang honom. 

 

Men jag är som sagt så trött så trött. Och det börjar gå mig lite på nerverna. I vanliga fall håller det sällan i sig så länge, utan jag kan vila mig bättre på ett par veckor. Nu hjälper det liksom knappt inte hur mycket jag än vilar. 

 

Jag har haft perioder då jag matar på och gör saker som i blindo. Håller mig och huvudet sysselsatt för att jag inte orkar tänka eller känna. Jag flyr. Nånstans ifrån kommer energi som får mig att fungera mekansiskt. Men sen blir fallet så stort och det slutar riktigt illa.

Som i lördags då vi i hyresgästföreningen hade ordnat med en familjedag för de boende i området. Mitt ansvar var att göra ett par vinster i form av varuhinkar. Plättlätt och inga problem och inte särskilt krävande.

På lördagen gick jag och gav bort lotter och pratade med folk. Också plättlätt och framförallt trevligt.

 

Men jag kan ju inte mingla, prata och ha folk omkring mig längre, utan att bli mer död än levande. Jag betalar fortfarande för det idag, tisdag, tre dagar senare.

 

Jag vill i alla fall inte ha det ogjort eftersom evenemang och umgänge ger mig energi samtidigt som det tar och jag fått trevliga upplevelser som jag behöver för att orka med allt.

 

Jag har suttit och bläddrat i almanackan nu på morgonen. Funderat på de planer vi har för sommaren och insåg att jag behövde göra några bokningar.

Samtidigt som glädjen infinner sig, så skuggas den av tankar på om jag verkligen kommer kunna genomföra det vi önskar. Vi har inga stora krav på semster och förströelse men två dagsaktiviteter är inbokade och mellan dem är det många dagars vila.

 

Vi åker ner till Småland och bor hos min svägerska. Där får jag bra vila och naturen omkring mig. Det är tyst och stilla. 

Och det är ungefär det som är vår semester....att jag vilar på en annan plats än hemma och av fjorton dagar så är det två dagar som är "turistdagar" på annan ort.

 

Mer kan det inte bli för då blir kostnaderna för mina utsvävningar så pass höga att det inte räcker med de typ tio dagarna det tar att återhämta mig från semestern. Och jag har verkligen inte råd att betala för det längre än så. Jag vill ha lite livskvalitet även efter semestern.

 

På lördag ska jag göra något som jag endast gör några gånger per år. Jag ska åka in till stan och träffa några vänner. Det är en träff med några gamla klasskompisar och vänner från ungdomsåren. Jag ser jättemycket fram emot det och samlar på mig energi genom att vila. Den utsvävningen kommer kräva sitt i många dagar efteråt men jag vill och behöver göra det och jag har ordnat så att jag får skjuts både in och hem från stan. 

 

Dessutom så kommer Kajsa hem över helgen och att jag får umgås med min dotter gör att kroppen och sinnet spritter av glädje. 

 

Och det är det jag behöver göra....boosta mig med glädje och goda tankar. Jag prioriterar strängt och gör bara det som ger mig något.

 

Jag bygger upp min mentala energidepå genom att "mindfulnessa" alltså vara här och nu. Jag förbjuder mig å det strängaste att oroa mig. Och när de tankarna kommer så tar jag till mina strategier som tar mig bort därifrån. 

I mörkret i min säng när jag lagt mig för natten så ger jag mig en stunds eftertanke kring dagen som varit.

Jag tackar för min dag och för allt som har skett. Jag tackar för allt vad jag har, för min familj, barnen, de nära och kära. Jag skickar goda energier och tankar till alla dem alla som jag älskar. Jag gör mig mottaglig för att ta emot universums alla goda energier. Jag öppnar upp mig mentalt och kroppsligt. Jag ber om läkning och helande. Jag ber om harmoni och balans och jag affirmerar mig en god natts sömn, och att få vakna helt tillfreds och lycklig, må bra och bara känna välbefinnande.

 

Detta är mina metoder till att själv skapa mig det jag behöver och vill ha. Och det kommer till mig. Är inte konstigare än så än att det jag ber om, det får jag. Men när jag glömmer och när jag låter tankar skena. När jag drunknar i stress och glömmer av att jag själv styr......ja då mår jag inte bra heller. 

 

Då blir jag så mycket sjukare och så mycket tröttare än jag behöver vara. 

 

Jag kan välja mellan att okontrollerat svänga hit och dit som ett rö i vinden eller så kan jag välja att själv kontrollera hur jag svänger. Jag föredrar att välja själv och att påverka mitt liv så som jag vill ha det. 

 

Ju mer man inser att man kan kontrollera själv, desto mer behaglig blir ens tillvaro. Och varför skulle man inte själv bestämma när man håller i ratten. Man skulle ju aldrig låta någon annan styra bilen man kör, genom att tillåta den dra i ratten och köra in på vägar som man inte alls vill. 

 

Den lycka jag upplever har jag skapat själv med mina tankar och mina sinnen. Likaså tvärtom....

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det omedvetna har släppt sitt grepp om tårarna idag. I strida strömmar rinner de över mitt ansikte. Det gör så otroligt ont inom mig. Alla känslorna kommer verkligen på en och samma gång.

 

Bedövningen har liksom släppt. Och jag kan inte värja mig för det. Jag känner mig så ledsen, så himla djupt ledsen. Jag satt och tittade på fotografier igår. Bilder från förr på mig som barn och ung och bilder på mina föräldrar som unga. Jag ser leenden och till synes bekymmerslösa ansikten.

Jag ser de unga och naiva blickarna....människor som inte har en aning om vad livet har i beredskap.

 

Även fast det gör ont så är det ändå så befriande att känslorna finns där, att de kom till slut. Att jag inte bara är bedövad och tom. Det är så mycket jobbigare att hantera tomhet än att hantera smärtan.

 

Jag gör vad jag kan för att vara här och nu. Se livet och tingen omkring mig. Uppskatta det jag upplever då jag sitter på balkongen. 

Den ljumma luften, löftet om sommar, dofterna från naturen som vaknar till liv. Jag fokuserar på att andas, på att inte fastna i ett andetag som plötsligt berövar mig luften. Det är så lätt att fastna och man märker det inte ens.

 

I min ledsamhet märker jag hur trött jag är. Jag märker att jag inte har några krafter och jag märker hur lätt det är att hänge sig åt modlöshet, hopplöshet och apati. Det skulle vara så lätt att bara släppa efter och låta de nedbrytande känslorna ta över och låta dem bädda in mig i en kokong av uppgivenhet.

 

Men det tjänar ingenting till att vara uppgiven och apatisk. Läget ändras inte, ingen blir friskare och beskeden som lagts på bordet, ändras inte. Allt är som det är och det är bara att hantera det. 

 

Men det förhindrar inte att jag är ledsen och känner sorg inför allt det här som händer. Och det är helt i sin ordning. 

 

Jag har alldeles för ofta mött på alla dem som förväxlar chock och reaktion med att ta ut något i förskott.

Det är ofta nästan förenat med att bli dumförklarad om man visar oro och rädsla, blir ledsen och rädd när man får veta att någon närstående är sjuk, eller man själv för den delen. Man vet kanske inte omfattningen eller behandling men om man ger uttryck för känslor som rädsla så får man snabbt höra att man inte ska ta ut något i förskott.

Jag vet inte varför man är så livrädd för känslor eller vad det handlar om?

 

Vi människor känner saker hela tiden och vi tar emot händelser i livet på olika sätt helt och håller beroende på vilka vi är och på vad vi tidigare har behövt ta emot och hanskas med.

 

Det är respektlöshet i sin renaste form att ta ifrån en människa en reaktion och avfärda den. Det är respektlöst att inte försöka förstå att oavsett vilka fakta man har för stunden, så framkallar negativa besked starka känslor och de måste få utrymme och få finnas. 

En dunk på axeln och orden att det inte är så många som dör i cancer nuförtiden, är långt ifrån stöttande och till hjälp för den som sitter med besked och rädslor.

 

Att vara den som får knackningen på axeln eller att vara anhörig, gör att man hamnar på en plats bortanför alla andra. En plats som många dessvärre har åsikter om hur det är att vara på även fast de inte behövt känna dess gastkramande effekt.

 

Jag vet att människor vill väl och att man vill ha något tröstande och smart att säga. Jag vet att rädsla ofta blir till plumpa ord. Och jag vill inte vara den att döma men ibland önskade man mer förståelse över att människor är olika och tar emot besked på olika sätt.

 

Jag är jag och jag försöker stå stadigt och försöker hitta mina vägar som leder till att jag tar mig hel ut allt som kommer i min väg. Mina vägar är mina och jag kan bjuda med dig att gå med mig men endast om du respekterar de steg jag tar och inte gång efter annan försöker få mig att gå i dina fotspår och efter vad som är rätt för dig. Du är du och jag är jag och vi kan mötas i respekt och förståelse. 

 

Jag ska torka mina tårar och ta några andetag av frisk luft på balkongen. Hur det än är och hur det är blir så blir det bra i slutänden, och blir det inte bra så är det inte slut än...

 

 

 

 

 

 

 

 

Det gör ont när ens bästa och äldsta vän faller en om halsen och viskar i mitt öra - Jag vill inte dö.

Det gör ont att hålla en skakande och fuktig hand när man sitter intill hos doktorn när hon får veta att cancern har kommit tillbaka. Det är maktlöshet i sin renaste form. Det gör så in i märgen ont att se hennes rädsla och se henne dra sig över håret och sucka när hon förstår att hon kommer förlora allt hår igen.

 

Man ack så fint det kändes att få vara där för henne, med henne och att det inte bara var hennes öron som tog emot orden och hennes kropp som skulle förstå innebörden.

 

Bara några timmar innan tog jag emot besked att även mamma har bröstcancer igen. Och igår ringde min pappa och sa att han har en centimeterstor tumör i lungan och hostar blod.

 

Tre av de viktigaste personerna i mitt liv har inom loppet av timmar blivit dödsjuka. 

 

Och här står jag och är mållös, handfallen. Hjärnan har sagt upp sig och jag sitter bara och tomglor. 

Att skriva hjälper mig smälta, förstå och ta in vidden av detta. Att pränta ner orden som inte kan komma ur min mun ger mig känslorna tillbaka.

 

För det är så att min kropp har stängt av. Den behöver endast bara några få funktioner nu och resten stängs ner. Den orkar inte fungera och jag märker hur jag blir mer och mer trött. 

 

Är orkeslös utan att vara sömning. Utan förvarning stiger tårarna upp i ögonen och jag tror de ska svämma över men så drar de sig tillbaka igen. Jag vill känna och jag vill gråta men allt är bara tomhet och känslan av att inte förstå.

Och det är väl klart att jag inte kan förstå heller. Det är rätt mycket att ta in på kort tid.

 

Jag vet att en lång kämpig tid inleds för dessa tre så älskade personer. En mentalt jobbig resa där livskraft och kampen om livet ska segra över sjukdom och dödsångest. En fysiskt jobbig resa med operationer, cellgifter och återuppbyggande av en kropp som är svag och ärrad. 

 

De flesta överlever cancer idag men det är inte något man gör med en klackspark och utan att bli märkt för livet. 

 

Jag står vid sidan om, vill kunna stötta och hjälpa. Jag har mina egna rädslor och oro över att förlora dem, att hantera. Och sakta men säkert kommer väl vaccumet som omslutit mig att släppa och jag kan andas vanligt igen.

Jag kommer kunna tänka igen och kroppen kommer kunna bära mig och fungera. 

 

När jag var på väg till sjukhuset för att möta upp och vara sällskap så spelades en låt på radion.

Those where the Days...

 

Om hur de var unga, höjde ett glas eller två, var oslagbara och hela livet låg framför. Det skulle aldrig ta slut...det var så det var. 

 

Det var tider det....ta vara på er tid med dem ni har och gör det ni tänker på men inte kommer till skott med.

Lev och älska idag för i morgon kan det vara försent.

 

Idag har cancern visat mig sitt ansikte i min väns ögon och det är en blick som gör ont att ta emot. Men jag viker inte undan, min blick är stadig och jag möter hennes. Hela vägen så långt det behövs kommer jag ge vad jag kan och bära då jag behöver.

 

 

 

 

 

 

Jag tog en promenad med rollatorn idag. Trots trötthet och att jag egentligen borde nöja mig med att sitta på balkonegn för att få luft, så tog jag i alla fall på gåskorna, hämtade rollatorn och gick.

 

Och jag är ofta nöjd med att sitta på balkongen men jag vill och behöver få uppleva naturen och våra årstider Live liksom. På plats där ute och mitt i den.

 

Passerade dungar med blåsippor och vitsippor. Jag såg hur buskar börjar knoppas och det bruna skiftar i ljust grönt. För mig är det en nödvänighet och ett sätt att vara närvarande och inte missa någonting.

 

Drog mig till minnes en vår för flera år sen. Det var mycket den våren med att jag nyss insjuknat, var rädd, jag hade legat på sjukhus och rehab i nästan två månader. När jag kom hem var endast korta påtvingade andningspromenader för lungornas skull, det enda jag gjorde. Tio minuter runt huset och sen hem och sjunka ner i sängen.

 

Då när jag började få energi och orkade mera så upptäckte jag att hela våren passerat. Alla blommorna hade kommit och blommat ut. Löven på träden var utslagna och det var liksom över. Jag hade inte varit där, inte sett och inte upplevt.

 

Jag kände mig som snuvad på konfekten. Jag bestämde då att det aldrig mer få ske. Och sen dess är det viktigt för mig att ta mig tid att uppleva hur mycket det än är som stör runtomkring.

 

För hur lätt är det inte att bara stressa och tänka att man ska ta sig tid sen? Hur lätt är det inte att vara någon annanstans än just där och då i väntan på tunnelbanan, i bilkön, på väg från förskola och jobb?  Hur lätt är det inte att bara inte orka lyfta blicken och ge sig själv en enda minut.

 

För det är faktiskt bara det som behövs. En enda liten ynka minut, sextio sekunder av ditt hektiska och stressiga och upptagna liv och vardag. 

 

Under den här minuten så händer saker man inte tror är möjligt. Om man stannar till och höjer blicken och ser sig omkring. Låter den falla på en blomma i dikeskanten, en fågel i ett träd eller på några lekade barn. Om man samtidigt lyssnar på ljuden omkring sig. De ljuden som kommer från naturen och inte från en telefon eller annan apparat. Så är man plötsligt där och anammar det som alla talar om. MINDFULNESS.

 

Om du låter den där blomman eller fågelsången nå ditt hjärta och dina sinnen under en minut så kommer ditt hjärta vilja ha mer. Du kommer bli frestad att prova det igen. Du kommer våga ta ytterligare en minut av den stressiga tillvaron.

 

Man kan aldrig känna de där känslorna som man vill känna om man inte skapar förutsättningar för dem. Du kan aldrig känna vårens spirande grönska och det nya spritta inom dig om du inte låter den komma till dig genom att du möter våren ute och håller en vitsippa eller första tussilagon i handen eller vad som helst för den delen som är vårkänslor för dig.

Du kan aldrig få sommar och semester feeling om du inte skapar förutsättningar för det. Genom att packa middagsmaten i en korg och äta på en strand en vanlig tisdag eller gå på bryggorna i båtklubben och titta på båtarna och känna doften av tjära.

 

Det händer heller aldrig att du får en känsla av julmys och en släng av barndomens förväntningar om du inte skapar det genom att sitta ner och samla de saker, tankar och känslor omkring dig och ger det lite tid. 

Det händer aldrig att de här känslorna bara kommer. Och ändå så tycker vi att de ska göra det för att vi ska få må lite bra. Någon ska fixa det!

 

Man behöver tänka sig till det välbefinnande man vill ha. Man kan vara stressad och ha mycket att göra men ändå ge sig själv några minuter då och då och det kan rädda ditt liv.

 

Och för den som är sjuk, deppig och har hamnat i olika kriser så är det samma enkla saker som gäller. Oavsett vad som tynger än så kan man ge sig en minut av nuet och släppa det svåra.

 

Man blir inte frisk, man återfår inte nån man förlorat, man blir inte rikare och man får inte ett bättre jobb av att inte tillåta sig att släppa tankarna på det man ältar.  Men å andra sidan händer inte de sakerna hur mycket man än håller fast vid dem heller. 

 

Varken stressbefrielse eller ett bättre liv kommer så länge vi inte släpper in det till oss via våra hjärnor. 

 

Det finns ingen presige i att stressa och på det viset visa att man är viktig och betydelsefull. Det finns ingen vinnare i jakten på stress och mycket att göra. Endast förlorare, för du eller någon nära dig är förloraren.

Likadant så finns det ingen vinst i att vakta sina sjukdomar och sorger. 

 

Genom alla världskrig och allt annat hemskt som har skett på jorden så kan man gå ut i naturen var som helst. Där pågår allt som det alltid har gjort. Årstider kommer och går, djuren lever som de alltid gjort. Växtlighet och vattendrag finns där tillgängliga och vinden susar i lövverket och kan skänka ro även om bomberna viner eller du gråter din hjärtegråt.

 

Inget annt är beständigt och följer sitt mönster så som naturen och den finns där tillgänglig för alla att ta del av och vara närvarande i. 

 

Jag har upplevt våren idag, låtit de blå sipporna etsa sig fast inunder mina ögonlock så att jag kan ta fram dem och se dem när jag vill. Jag har lyssnat till småfåglarna och sett hur de rustar för tillökning i familjen. Jag har sett livet.

Tiden är vår vän. Tiden är det som helar, läker och ger distans. Tiden är viktig att ta tillvara och vilja hålla ut i.

Och ändå så är det så lätt att förkasta den, tala illa om den och inte vilja ha den.

 

Jag har hållit ut, gått på den lägsta sparlåga som man kan i några dagar nu. Jag har masat mig upp varje morgon och konstaterat att det är fasen så illa fortfarande, men ändå så är det något bättre än dagen innan.

 

Tiden gör mig gott och jag tar tacksamt emot den. Att jag har den betyder att jag är här, är med och att jag fortfarande kan känna och göra skillnad.

 

Tiden har tagit mig dit jag är idag och hur kämpigt det än har varit så är det mödan värt. Varje minut har varit mödan värt. 

 

Idag är första dagen som jag har känt annat än förlamande trötthet. Jag har klarat att gå uppför trapporna hemma utan att vilja bryta ihop och gråta nedanför ytterdörren. Jag har känt att rörelser inte möter lika mycket motstånd och jag har varit ute.

 

Med en snabb blick i spegeln och ett konstaterande om att jag skiter i hur jag ser ut, så tog jag på mig träskorna utan strumpor, skinnjackan och så åkte vi och slängde skräp. 

Bara att vara ute, se natur, människor, och att livet pågår utanför mina fyra väggar, är så läkande och välgörande för själen. Det skänker mig lycka. 

 

Att sen stiga in i en affär och göra lite helgshopping är ännu mer livfullt. Riktigt jobbigt och inte roligt på en enda fläck men likväl så är det en fläkt av ett normalt liv och jag tog mig igenom det.

 

Hemmavid så sjunker jag ner i stolen på balkongen efter att ha konstaterat att solen siktat in sig på just den fläcken där den stod. Ett glas rött och en djup utandning av välbefinnande och en känsla av att jag utfört ett dagsverke. Tar bara en minut så är gårdens barn ute med bobbycarsen och det finns inget ljud som är mer störande, fruktansvärt och uttröttande än detta körande med plastbilar på asfalt,

 

Missunnar inte alls barnen och förstår deras glädje men för min del så är det döden. Bara att gå in och sjunka ihop i en annan stol. 

 

Jag har sammantaget haft en bra dag. Jag har känt en vändning i min fysiska och för närvarande i min mentala status som är i gungning. Ovisshet och oro grumlar och fördröjer läkning av kroppen.

 

De pseudoskov som kommer då kropp och själs balans rubbas tar lång tid att återställa och det är en kämpig tid innan jag åter är i samma status som innan. Men vändningen kommer alltid med hjälp av vila och fokus på det som är viktigt. På mig alltså och att vila i att det just nu är sämre än vanligt istället för att kämpa emot och inte vilja.

 

Oviljan tar så mycket energi som jag behöver till annat.

 

Jag orkar tänka idag. Tänka på saker som jag vill göra. På saker som jag behöver göra. På sånt som att det finns grejer som behöver köpas hem eller på att pappersinsamlingen borde packas ihop. Jag blir glad när jag orkar tänka för det betyder att jag mår bättre. Hjärnan samarbetar och svarar på mina önskningar istället för att bara vara kaputt och freaka ut. 

Jag gillar att tänka. Det är att vara kreativ för mig.

 

Så bara den lilla glädjen att jag klarar av att tänka, för mig framåt och lyfter  :-)  

 

Det är inte så lätt att förstå vilken kraftansträngning det kan vara att tänka helt vanliga tankar. Att förstå hur mycket energi som går åt och att den energin kanske behövs för att man ska klara av att gå själv till toaletten.

 

Ibland får man välja...kissa eller tänka på morgondagens middagsmat.

 

Jag är expert på att tomglo. Att sitta rakt upp och ner och verkligen inte göra något alls, Ha huvudet tömt på tankar som kräver engagemang och energi. Jag har lärt mig den konsten att bara sitta stilla och inte göra något alls medan visarna på klockan flyttar sig framåt timme för timme,

 

Ibland är det så outhärdligt att jag misströstar och ibland är det helt ok, just vad jag måste för att "go with the flow" och möta motståndets minsta lag.

 

Oftast misströstar jag inte. För jag är också expert på att finna mig i vad jag måste göra. Det sa en person till mig idag. " Du måste anpassa dig väldigt mycket varje dag, märker jag" Och ja, det är vad livet handlar om för mig. Anpassning varje dag och lära mig att inte känna sorg över allt jag inte kan eller orkar göra. 

 

Som att ibland kissa själv och tänka samma dag.

 

I alla fall, jag har en mycket bättre dag idag än det varit de senaste och mest glad är jag över att jag orkar och vill tänka.  

 

Tack för att jag har min tankeförmåga kvar i behåll.

 

 

 

 

Sitter på badrumsgolvet nedanför badkaret, andas så tungt att jag flåsar. Vattnet rinner i strömmar utmed min kropp och jag funderar på hur länge jag blir sittande innan jag har krafter att resa mig. Jag drar handduken om mig eftersom det börjar bli kallt.

 

Tankar och känslor drar igenom huvudet och jag väger för och emot att släppa efter och även låta tårarna väta ner mig. Bestämmer mig till slut för att inte gråta. Samlar krafterna igen och reser mig, först på alla fyra och sen med hjälp av en hand på badkarskanten så står jag snart på benen och kan räta på ryggen. 

 

Jag höjer blicken och möter mitt ansikte i spegeln. Betraktar det våta håret som nu i alla fall är rent och inte luktar smör längre. Undviker att möta min blick, det orkar jag inte för då kommer tårarna av sig själv.

Jag har bara tagit en dusch och denna gång tvättat mitt hår. Magnus erbjöd sig hjälpa mig igår men det fanns inte ens energi till att orka ens med hjälp till det. 

Har de senaste duscharna valt att inte tvätta det eftersom det kostar för mycket av min styrka att göra det och sen torka och försöka ordna någon sorts frisyr efteråt. 

 

Ett gummiband i håret och sen undvika att se mig i spegeln har varit nödlösningen för att inte känna mig alldeles för jävlig och ynkligt svag.

 

Jag har sen kortisonkurens start för några dagar sen, känt hur värken i lederna känns annorlunda. Det gör inte lika stickande och intensivt ont och jag hoppas att det bådar på gott resultat av kuren.

Jag har känt ett hopp om att återfå styrkan i kroppen när inflammationen släpper sitt grepp.

Jag har visualiserat mig hur muskler, leder och celler kan slappna av och inte behöva bekämpa det som härjar när det nu finns medicin som sköter det.

 

Jag har varit så trött. Så vansinnigt trött och det har varit mer än den vanliga tröttheten som jag alltid annars måste leva med och hantera på ett sätt så att jag ändå kan ha ett meningsfullt och trevligt liv.

 

 

Därför kunde jag inget annat än att sjunka ihop i en våt fläck på golvet och vänta på att jag skulle orka resa mig igen.

 

 

Det finns tillf'llen då jag pressar mig till det yttersta. Jag gör saker fast jag vet att jag gör min kropp illa och att jag får betala stort.

 

Ett sånt tillfälle var förra helgen när jag åkte upp till min dotter som bor i Borlänge. Hon behövde hjälp med en del småsaker och det blev en lång rundtur i affärer, uppsättande av hyllor, fönsterputs, balkongstädning.

Helt vanliga saker som egentligen inte får en människa att fullständigt kollappsa med kroppen.

 

Men det händer mig, varje gång så svarar min kropp med trötthet, utmattning och värk som om jag gjort några mataton och bestigit några berg och däremellan brutit kol i en gruva, f ö r  h a n d.

 

Det är ingen som tvingar mig att göra dessa saker som är helt normala för vanliga normala friska människor i ett helt normalt liv där man har saker man behöver gör i hem och hushåll. Jag gör dem även fast jag egentligen skulle låta bli.

 

Jag är i alla fall mycket gla och tillfreds över att jag kunde finnas till hjälp för min dotter, köra henne på natten då hon skulle på fest och hämta henne. Kommunikationerna fungerar inte i småstäder som de gör i storstan. Jag var så trött men så glad när vi åkte hem och jag vet hur mycket det betydde för henne att jag kom upp och hjälpte till.

 

Hela veckan har vikts åt att vila och inte gör mer än absolut nödvändigt. Påskhelgen planerade jag att själv städa och komma ikapp. Såg fram emot att röja och få rent och snyggt. Men det har inte blivit något alls gjort.

 

Jag har inväntat först lusten och sen orken. Men hur jag än försökt locka fram i tanken och känslan det jag brukar, då jag ska städa. Så har det inte kommit. Jag gillar att städa så det handlar inte om att det är tråkigt. Det handlar bara om att jag inte orkar eller förmår vara mer aktiv under en dag än att stiga upp, klä mig, äta, kolla av datorn. Kanske handla, duscha, plocka i en maskin eller ställa i ordning skorna i hallen. 

 

Sen är det stopp. Det går inte mer. Jag orkar inte göra nåt mer som kräver att jag står eller går och rör mig.

 

Att sitta ner och försöka fixa saker sittande är illa det med. Att ha fokus och tänka gör snabbt slut på ork och energi och efter en kvart är jag tömd och måste vila. 

 

Men det är klart, det är inte så konstigt att det är så här. Nånting i kroppen har orsakat en inflammation. Det vittnar värken i mina leder om. Och när kroppen måste bekämpa inflammation så lägger den all energi på att döda det som orsakar detta och kvar blir inte mycket att hänga i julgranen.

 

Att jag har feber var och varannan dag och benen inte bär utan jag ramlar, ja det har sin förklaring.

 

Nu ringde min doktor i måndags som utlovat och hade svar på blodproverna som togs för att se om det var något reumatiskt på gång. Och det man kunde se var att jag hade förhöjs snabbsänka samt att ett reumatismprov var något förhöjt. Inte alarmerande men det var ändå lite mer än normalt.

 

Blev satt på en kortisonkur på fem veckor. Förhoppningsvis tar det och bekämpar inflammationen och att de besvär med smärtor som jag har, kommer lätta. Om inte, så blir nästa steg reumatologen.

 

Jag grämer mig inte så värst över att mina städplaner för helgen inte har blivit av. Jag kämpar inte emot och tycker det är skit att jag måste vila och inte göra något. Jag tänker att jag gör det jag måste. Städningen kommer det tid till att göra och jag får förströ mig med sånt som gör mig glad istället för att deppa.

 

I morgon kommer delar av familjen på middag och bingospel. Det känns gott att umgås lite och även om det också kommer sänka mig så har jag flera dagar efter det...ja ett helt liv faktiskt...att återhämta mig och se kortisonkuren an och vänta ut att den gör mig piggare i samma takt som inflammationen motas bort. 

 

Så glad påsk folket och må väl, det gör jag  :-)

 

 

 

 

 

 

Några dagar senare efter några vändor magsjuka, massor av ledvärk och feber så är jag åter tillbaka till en vardag där jag orkar stiga upp på morgonen.

Jag orkar klä mig och ta mig något att äta.

Jag orkar röra mig här hemma och jag orkar ta kortare turer utanför, som att handla.

 

Den akuta värken som fick hela kroppen att vilja gråta har lagt sig. Kvar finns för värvarande endast distinkt värk i enstaka leder som jag har svårt att röra och vidröra vid.

 

Blodprover är i alla fall lämnade och jag inväntar doktorns samtal på måndag. Det känns bra och jag är i dagsläget tillfreds med tanken att oavsett vad det är och om det innebär en ny sjukdom att lära känna, så kommer jag hantera det med. Precis som jag hanterat det mesta annat hittills. Ömsom med trygghet och tillförsikt ömsom med ledsamhet och stilla panik.

 

För så är det ju. Allt har två eller fler sidor som man behöver gå igenom och ta till sig och lära känna.

 

Idag går mina tankar kring livet som sjuk. Och jag minns hur dåligt jag har mått över detta. Och hur mycket jag har stretat emot och velat ändra på saker som inte går att ändra.

 

Jag har ödslat mycket energi och att i n t e vilja. Istället för att lägga den energin på att vilja leva och må bra.

 

Idag gör jag det. Jag lägger bara energi på att leva och må så bra som möjligt. Jag känner inte så ofta längre att jag INTE KAN än det ena eller andra.

 

Självklart finns det saker som jag inte kan pga mina sjukdomar och svårigheter. Men det fanns även saker som jag inte kunde göra innan jag blev sjuk. I ett liv finns det alltid saker man inte kan göra, oavsett vem man är och hur man har drabbats.

 

Jag Kan göra massor och faktiskt så är det nästan som det var förut. Fast i mycket mindre skala och mycket sällan. Och med olika hjälpmedel. Det kräver sin planering och ibland jag gör saker som jag blir riktigt riktigt dålig av. Men jag väljer att göra dem eftersom jag vill leva ett liv som mentalt får mig att växa och må bra.

Och jag vill vara social. 

 

Jag mår mycket bättre, och det på alla plan, när jag tänker positivt på allt jag kan istället för att tänka negativt på allt jag inte kan göra.

 

Jag har sörjt färdigt när det gäller att sörja mitt friska liv och min friska kropp. Det är den här kroppen och det här livet jag har nu och det vill jag använda. Livet ska levas så länge livet pågår.

 

Jag har under åren ägnat alldeles för mycket tid åt att tänka på människorna omkring mig och vad de tänker och tycker samt tror om mig och min sjukdom. Jag har lagt mycket tid på att tillskriva dem tankar som de antagligen aldrig ens har närmat sig i sina huvuden. Jag har på så sätt också upplevt en massa känslor som inte alls är relevanta och sanna eftersom det är jag som "bestämt" vad andra tänker ock sen reagerat på det.

 

Det är rätt knäppt att göra det. För vilka rättigheter och befogenheter har jag att utgå från att jag vet vad folk tänker. Mer än knäppt faktiskt, det är vansinne att göra så.

 

Det enda man kan göra är att sätta upp mina egna gränser. Vara tydlig när man tackar ja och tackar nej till det människor frågar om. Man ska också vara tydlig inför sig själv med varför man tackar ja eller nej och sen "leva" med det och inte skylla ev konsekvenser på någon annan än sig själv. För endast jag själv vet vad jag klarar av och varför jag väljer att pusha mig själv trots att jag kanske inte borde.

 

Man måste lita på att människor som är i sin närhet, är det för att de väljer att vara det. Och jag måste lita på att människor som säger, - Jag förstår, faktiskt gör det också eller åtminstone försöker och då försöker helhjärtat. Jag måste lita på att den som sträcker ut en hand genom att säga, - Ring om du behöver hjälp, också menar det när de säger det. 

 

Man måste börja lita på människor och inte vakta sin sjukdom. För om sanningen ska fram så vaktas det väldigt mycket på sjukdomar här i landet och människorna som är sjuka är ofta väldigt arga och har väldigt lite förståelse för andra människor fast de själva kräver full förståelse.

 

När man blir sjuk går man igenom många faser och syftet är att G Å igenom dem och inte stanna kvar. 

 

Glädjeämnena är många här i livet och spännvidden är stor. Allt från att känna lyckorus över att ha orkat ta en dusch med allt vad det innebär med påklädning och göra sig fin till att gå på ett socialt evenemang bland människor och hålla ut fast man vet vad det kommer kosta i veckor efteråt. 

 

Vi kan se så många fler facetter av livets mirakel om vi bestämmer oss för att hålla ögonen och sinnena öppna.

 

 

 

 

 

Jag ska göra ett tappert försök till att pränta ner något av det som trängs inom mig just nu.

Och jag menar verkligen ett försök för jag vet inte alls om det kommer att gå.

 

Jag tittar ner på mina händer och fingrar. De är mig så välkända och är mina verktyg. De betjänar mig från det att jag stiger upp på morgonen och tills dagen är slut.

Jag har de senaste veckorna blivit obarmhärtigt varse om hur lite jag klarar mig själv utan dem. 

 

Anledningen till att mina rader här och nu handlar om mina händer är att sen flera veckor tillbaka så pågår en smärtprocess inuti dem. I varje liten enskild led i varje finger. Det blir sammanlagt 28 leder på bägge händerna. Sen lägger vi till handlederna, armbågarna, axlarna, knäna och fotlederna och nu ansluter sig även tåled efter tåled till denna helvetiska och försvagande smärta.

 

Jag har mer eller mindre ont hela tiden varje dag. När det är mer ont så pulserar och molar varje enskild led från axeln ut i varje fingertopp, av smärta. Det värker ända in i märgen. Då kan jag inte lyfta en tallrik eller dra upp mina trosor. Jag kan inte torka händerna på en handduk. Jag kan inte förflytta mig med hjälp av armarna om jag är liggandes för det går inte att sätta ner dem mot underlaget. Jag kan inte föra en kopp te mot min mun för att dricka. Jag kan inte ha en jack hängandes på ett finger.

 

Då när jag har mest ont skriker det högt och hjärtskärande inom mig. Jag får feber och känner mig influensasjuk pga inflammationen som på pågår i mina leder. 

 

Om ett knä ligger emot en kudde så att det blir för hårt tryck så triggar det igång en smärtvåg ner i fötterna och genast hakar fötter och tår på.

 

Tack och lov så är det inte så här illa hela tiden utan det kan komma och gå under en dag. Det flesta dagar håller det sig till att jag kan använda händerna lite. Fortfarande så kan jag inte lyfta, skruva eller öppna förpackningar. Jag kan inte lyfta tallrikar med en hand och jag klarar inte ta på och av behå utan att få tårade ögon. Det är när man stöter på motstånd som man först fattar hur mycket man behöver händerna.

 

Laga mat som innebär skära, röra och öppna förpackningar och lyfta grytor, det går fetbort. 

 

Om jag gör allt detta, trotsar smärtan så kommer febern direkt och slår ut amarna fullständigt.

 

Och det jävligaste av allt jävligt är att för att få lindring när det gör mest ont, så behöver jag VÄRME. Då drar smärtan i lederna sig tillbaka lite och jag får andrum. Men som bekant så är värme helt förödande för min MS.

 

Jag blir så dålig av att vara varm och så gör det så ont när jag är kall. 

 

I-Landsproblem och världsliga ting i denna tid då människor har det långt värre kan man tycka. 

 

Men allvarligt så är jag lite lätt uppgiven pga detta. Oron är stor över att det ska vara ledgångsreumatism eftersom jag har många kvinnor med ledbesvär och ledsjukdomar i släkten/familjen.

 

Oron får även näring eftersom det blir värre och värre. Det stannar inte av och blir bättre eller går tillbaka. Nu har jag i alla fall varit och lämnat blod för ett första test för att spåra ev antikroppar som ofta är förhöjda vid reumatism. Och efter det så är nästa steg remiss till reumatolog.

 

Häromnatten när jag inte kunde sova ägnade jag mig åt självömkan som späddes på av mina tårar. Känns som om "nån" säger - Och här står jag med en reumatism över, vem ska vi kasta den på då?.........Och så blickar man över församlingen och se mig och tänker, - Hon där har ju fått både det ena och det andra och står upp fortfarande, det borde hon inte göra. Vi måste testa henne mera och så landar reumatismen på mig den också.

 

Naturligtvis är det inte så men det är farligt nära att känna att man inte orkar mer. Jag har haft och har fortfarande tillräckligt med smärtor att leva med pga MS och att få en smärtsjukdom som Reumatism, skulle definitivt vara en avgörande spik i kistan. 

 

Jag hoppas och ber att jag ska möta lite mildhet i slutet av denna utredning. Känner att jag riktigt orkar ta mig an nya utmaningar och förutsättningar och tvingas lära känna en ny sjukdom som tar min kropp i beittning. 

 

 

 

Som motvikt till veckans riktigt usla dagar så har jag en bra dag idag, so far. Det är gott när det jag känner i kroppen då jag slår upp ögonen, är att jag är utvilad, inte har så ont och att det är lätt att röra mig.

 

Passade på att duscha när jag kände att kroppen höll. Tvättade dock inte håret eftersom det skulle vara att utmana ödet och riskera kraschlandning innan klockan blivit tio på fm.

 

Jag tänkte också att eftersom jag var på fötter så kunde jag plocka upp kläder som låg på stolar och golv, sortera det och placera i tvättkorg resp tillbaka till garderoben.

Fick även på mig lite paltor som inte hör till kategorin pyjamas.

 

Inte ens det att jag behövde sätta på en ny panna te försvagade mig eller att jag medan teet puttrade på, tömde den halvfulla diskmaskinen och slängde in de få tallrikar och bestick som låg i vasken.

 

Det blev också en knäckemacka till frukost och med nyborstat hår och smulor på hakan så funderar jag på helgen.

 

Alltså en bra dag så här långt och jag har förmågan att känna mig hoppfull och låta känslan sprida lite glädje och frid inom mig.

Känner att den stora gråten inom mig inte tar så stor plats idag. Jag ska göra vad jag kan för att behålla det så.

 

Men jag vet att så som det är nu, så bidrar det till att det är svårare för mig att hålla igång den positiva glöden. Kasten är så snabba och jag hinner inte alltid med att använda huvudet så som jag lärt och som jag vet gör all skillnad. Jag ser för tillfället på mig själv som en ganska sorgli g figur. En figur som faller samman för minsta lilla och som inte har särskilt mycket trevligheter att tillföra. Det jag känner inombords visar sig naturligtvis på utsidan.

 

Jag samlar mina krafter att vara trevlig och social när så det krävs då jag träffar folk. Förutom på söndagarna då Martin och Therese kommer hem och äter middag och vi umgås. Då blommar jag.  Det är så roligt och jag mår så bra av dem. De timmarna skänker så mycket glädje och för en kort stund så kan jag låtsas som att allt är så bra som det känns.

När min Kajsaflicka ringer mig så sjunger mitt hjärta. Det är underbart att lyssna när hon berättar om allt det fina och roliga som händer i hennes liv nu.

 

Men annars så är jag nog allt en ynklig och sorglig figur som mest tråkar ut den som står mig närmast här hemma. Magnus som inte vet vad han ska göra med mig.

 

Men nu stundar helgen och en glad upplevelse och stund leder lätt till flera. Jag måste fokusera på det och fortsätta göra min dag så bra som jag förmår och så länge kroppen håller.

 

Gråta får jag göra en annan dag

 

 

 

 

 

 

 

En stund av frid och tacksamhet har infunnit sig. Och det är välbehövligt i denna för mig svåra tid.

För det är mycket svårare än jag ger sken av och vad som kanske syns. 

 

Jag genomgår  kort och gott en rejäl kris. Och det är en kris som jag är helt oförberedd på (som om man någonsin är förberedd på kriser) och som äter sig djupt in i mig.

Jag har mått så bra i så många år. Jag har varit så tillfreds med mig själv och livet även om varje dag bär med sig saker som jag behöver hanskas med genom att välja ett positivt tankesätt.

 

Jag är fullständigt oförberedd på det som händer nu, att jag famlar i ovisshet och inte har grepp om min vardag, vad jag orkar och förmår.

 

Dag efter dag passerar som i dimma.Jag får ständigt glimtar som påminner om saker jag behöver göra och de försvinner lika fort. Ena dagen kan jag klä på mig och ta en promenad medans jag nästa dag knappt orkar ta mig något att äta utan att lägga mig och vila efteråt.

 

Jag trodde verkligen att jag hade koll på och kunde hantera livet. Men jag märker nu att jag står tafatt och vet inte vad jag ska göra.

 

Jag är bara tom och lipar alldeles för mycket. Känner mig återigen sviken av själva livet. Det är ingen relevant känsla men det finns liksom inget annat att skylla på. Ingen bär skulden, det är ingens fel och ändå vill jag skrika ut min vrede och vara arg och på någon.

 

 

Men ikväll så fick jag en stunds frist från alltsammans. Trots en enorm trötthet beroende på alldeles för lite sömn under flera och utsvävningar som en promenad, så infann sig en känsla av att allt kommer ordna sig. Jag kommer må bättre.

 

Jag är ensam på den plats som jag befinner mig på nu. Och ibland är det förskräckligt ensamt oavsett hur många underbara människor jag har omkring mig och oavsett hur många som hejar på mig och bryr sig om. Jag är själv här och måste utföra arbetet ensam. Det är så livet är.

 

Jag har haft en bra kväll med goda tankar och tacksamma känslor. Jag vilade i stunden så länge den varade.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ser att förra inlägget har blivit helt galet i texten då det publicerats ovanpå en massa annat

 

ska försöka rätt till det för så konstigt kan det ju inte vara  :-)

 

Pust och stånk. Där blev jag trött efter att ha författat ett klagomålsbrev till taxi 020 och färdtjänsten efter gårdagens helvetes resa.

 

Brevet lyder som följer....

 

och det är inte mitt fel. 

Sen hittar han inte ut från området eller till E18. Och då har tiden passerat för min avtalade tid på sjukhuset och han meddelar att han ska åka och hämta andra 
passagerare i Kungsängen.  

När vi närmar oss Kungsängsavfarten så är det på håret att han kör förbi den och när han upptäcker det så, tvärnitar han,  kastar bilen åt höger, rätt över 
spärrfältet vid avfarten, igenom snödrivor och modd och vi sladdar av motorvägen. 

Inte heller i Kungsängen hittar han rätt adress på gatan utan provar alla hus.  

Under hela resan bromsar han till var trettionde till var femtionde meter, vilket medför åksjuka och en mycket obehaglig bilresa.  

Under mina fötter ligger tidningar och fruktskal slängda på mattan som jag får ha fötterna på. 

Jag anländer till sjukhuset trettio minuter efter min bokade tid. 
Och när jag väl sitter och får min behandling hos läkare så ringer min telefon och det är chauffören som ringer ytterligare en gång. Dock utan att säga något 
i telefonen. 
Oavsiktliga uppringningar är inte ok. 

Det finns ingenting i denna resa och hos denna chaufförs bemötande och handlande som är ok.  

Jag vill bestrida kostnaden om 140 kr som jag måste betala för denna resa. Dels eftersom jag kom trettio minuter för sent men också för att jag inte vill betala för en resa som närapå tar livet av mig.

Och jag kommer hädanefter att avsäga mig resor med taxi 020 om det inte går att få erfarna chaufförer som 

 

Så här glad är jag idag, glad och lite tokig. Fast det här fotot e ju inte taget nu, ja e ju inte på fest liksom nu en vanlig tisdagmorgon  :-)

Men glad är jag och det pga att gårdagens dans gick jättebra. Jag vilade mindre än jag borde ha gjort men å andra sidan gick dansen bättre än förra gången också. 

Man får det snabbt i blodet.  

 

Carina som sitter intill mig är en av anledningarna till att jag mår så bra av att dansa. För då kan vi träffas på dansen varje vecka och prata av oss. Och det saknar man när man känt varann i fyrtio år, och inte ses så ofta ändå. Det är en glädjekick att träffa Carina.

 

Jag är mycket bättre i kroppen idag än förra tisdagen. Och det är underbart eftersom jag om några timmar ska bege mig till sjukhuset för att medicineras.

Det är väldigt skönt att utgå från en pigg eller ok kropp än att plussa en kass kropp med medicin som gör den ännu mer kass.

 

Men ändå så är den här dagen lite stressad. Jag har alltid ett ökat stresspåslag då jag ska åka till neurologen. Mina kroppsminnen och det undemedvetna minnen spelar mig alltid spratt och skapar lätt oro inom mig. Antar att jag får leva med det och hantera det bäst jag kan. Stressen är inte särkilt uttalad så att den syns utåt men jag behöver lugn och ro. Och definitivt inte en massa annat som jag måste göra samma dag innan jag ska iväg. 

 

Och när jag kommer hem så faller jag pladask och är sååå trött. Anspänningen släpper och om jag fått medicin så är jag förlamande trött av den. Och lägg sen resan och aktiviteten utanför hemmet till det så får man en liten äpplaskrott som skakar under täcket.

 

Men skitsamma, så är det och idag är jag glad. Full med fnitter och endorfiner. 

 

Så här står det i mitt horoskop denna vecka och det låter ju trevligt. Inte för att jag är särskilt horoskopig och tror blint men jag blir glad när det står bra saker. Står det nåt trist så väljer jag att inte tro  :-)  vänder kappan efter vinden alltså, hahaha...

 

"Sensuella Venus, intuitiva Neptunus, och heta Mars bildar en intressant pakt i ditt femte hus i vecken vilket höjer såväl självförtroendet som din personliga stjärnglans. Vinka nu adjö till dina tillbakadragna mystiska vibbar och stig ut i rampljuset igen Skorpionen.

https://www.youtube.com/watch?v=yT2cWl3BO6Q

 

Bye bye folket...see yá

 

 

Jag har funderat mycket de senaste dagarna. Och anledningen är några rader som en av mina facebookvänner skrev i en kommentar på ett inlägg jag hade gjort.

Hon skrev att hon saknade feedback från mig, att jag mycket sällan skrev kommentarer på hennes inlägg.

 

Jag kunde inte säga emot. Jag kunde bara säga att hon säkert inte är ensam bland mina vänner att tycka/känna så. Jag har varit enormt aktiv när det gäller att skriva, uppdatera, kommentera och nätverka på facebook.

Det har varit en ventil och ett sätt för mig att känna tillhörighet i ett sammanhang. 

Jag möter vänner och träffar nya människor. Hamnar i intressanta diskussioner och jag hittar människor som är som mig genom att vara med i olika grupper.

 

Jag var sjuk och utan arbete och sysselsättning i flera år innan facebook. Det var en tyst och ensam tid. Sen kom facebook och jag kunde vara med och umgås med folk fast jag var hemma. Och det är alldeles fantastiskt underbart att inte känna ensamhet. Det är underbart att få se in i mina vänners vardag. Få uppdateringar från min familj och mina barn. Det är fantastiskt att följa min systers liv i Amerika och på distans känna att jag ändå kan vara moster.

 

Men för egen del så känner jag mig rätt så mätt. Jag loggar fortfarande in på facebook varje dag, kollar lite men skrollar sällan bakåt för att se vad som hänt under dagen. Jag läser vänners inlägg, gillar ibland, kommenterar ibland. Att jag inte gör det kan alltså både betyda att jag har läst och att jag inte har sett och läst.

Och det är ungefär så jag tänker om de inlägg som jag själv gör. Jag utgår från att somliga ser och somliga ser inte.

Jag vet att mättnadskänslan infann och rotade sig rejält när jag i höstas fick nya skovet och inflammationen på  synnerven och inte kunde se ordentligt. Och jag klarade inte att läsa, varken tidningar, böcker eller text på datorn. Jag skrev ganska många blogginlägg då. Jag prioriterade det då jag visste att många undrade hur det gick för mig och oroade sig. Så jag la tid, det tog timmar att skriva, på att blogga.

 

Jag har varit oerhört trött och väldigt okoordinerad den här tiden och jag har inte orkat ens tänka på facebook ibland och då smyger sig det dåliga samvetet in.

 

Ja för hur konstigt det än låter så känns det som om jag borde vara mer aktiv. För det har jag ju varit. Samtidigt som det är så oerhört skönt att inte vara det. Det är skönt att plingen inte duggar tätt. För ju mer aktiv man är desto fler aviseringar och pling i telefon och dator. 

Jag har väldigt lätt för att bli sittande vid datorn. Jag har ju liksom inget annat jag måste. Och vissa dagar orkar jag inget annat än att sitta. Och jag tycker inte om hur det har blivit. Inget blir av sig själv och jag har själv bidragit till att känna så här nu, pga att facebook har haft så stor roll i min vardag.

 

Vi vuxna talar ofta om ungdomarna och deras avskärmning från yttervärlden, som de skapar genom att sitta framför en skärm. Men vi då....vi som inte växt upp i dataåldern. Vi fullkomligen häpnas av allt och vi blir fast. Vi får en nymodighet presenterad för oss och vi sväljer allt med hull och hår. 

 

Jag har som sagt funderat mycket kring detta  och vad människor förväntar sig att få ut av facebook och de människor som finns där, vad syftet är att ha ett konto och vad man själv ger. 

Många är de som jag blivit vän med men som också har plockats bort då jag gjort regelbundna rensningar i vänlistan. Det är folk som först visat sig verka trevliga men sen visat sig vara tvärtom. Människor som aldrig gör egna inlägg eller människor som tapetserar väggen med inlägg som på ett eller annat sätt inte är vad jag vill läsa så snart jag loggar in. På facebook kan man få vänner för livet men lika gärna så kan man se varann på skärmen i åratal utan att veta ett dugg om varandra. 

 

På facebook anser sig folk äga rättigheten att kritisera en person öppet. Gå in i en diskussion mellan två människor. Vädra alla sina åsikter när som helst och hur ofta som helst. Man tar sig friheter som man aldrig skulle göra i en busskö där en samling människor står och väntar samtidigt och där några talar med varandra.

 

Lika fantastiskt som det kan vara att nätverka, lika hemskt kan det vara att se hur vidrigt människor kan bete sig mot varandra.

 

Jag har många vänner på facebook. Det är en blandning av vänner som jag hade innan, som jag fått under tiden och som jag aldrig har träffat och så är det vänner som jag har börjat umgås med på riktigt tack vare facebook.

Jag förväntar mig inget särskilt av dem. De är mina vänner på olika sätt och jag känner dem i olika sammanhang. Med somliga har jag nära samtal och med andra så är det ytligt. 

 

Jag vet att till flera av dem så skulle jag kunna lyfta luren och be om hjälp. Och det gör jag med. Medans jag inte skulle göra det till andra eftersom det inte är på den nivån. 

 

Eftersom jag själv inte ser facebook som universums centrum så bekommer det mig inte så mycket att mina vänners inlägg och kommentarer kommer och går mer eller mindre frekvent under åren. Jag tänker att alla har vi vårt och vi använder detta forum på olika sätt. Och använder det när det passar och fungerar. Ibland i vissa grupper så behöver man nästan skriva att man sover om nätterna eftersom folk blir upprörda om svar och kommentarer dröjer. 

 

Folk, naturligtvis inte folk jag känner, kan bli arga om man inte är kontaktbar under en kväll. Men att tänka så långt att man kan vara upptagen med att umgås med människor på riktigt eller med sina barn, man kan vara sjuk eller arbeta och därför inte kunna vara tillgänglig 24/7, ja det ligger långt borta ibland.

 

I allas telefoner finns ju facebook och telefonen har man med sig och då ska man ju också svara, är den allmänna uppfattningen som många har.  

 

Jag är ledsen om mina vänner inte tycker att jag ger feedback eller gillar och kommenterar deras inlägg. Jag ignorerar ingen med vilje eller för att det är ointressant. Jag är bara inte online lika mycket längre och även om jag känner dåligt samvete över det ibland så tyar jag inte mer än detta just nu.

 

Och jag är enormt tacksam över att mina vänner kommenterar och svarar på det jag skriver, när jag skriver. Jag vet att det man ger det får man också tillbaka och är man inte aktiv, nä då händer det inte så mycket på ens egen sida heller. Jag har fått och får fortfarande så enormt mycket stöd och känner glädje från mina vänner. Det tar jag inte för givet. 

 

Jag har dragit mig tillbaka och kanske jag får kraft och energi att återigen kasta mig in i facebooks underbara märkliga värld med samma intensitet som förr....eller så får jag det inte. Kanske stannar det här...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det går väldigt bra att bota ilska med våfflor, sylt och grädde. Och det bästa är att effekten sitter i länge. Det är bra medicin.

 

För att efter igår ha varit arg som ett bi så är jag idag glad som en lärka. Våfflorna gjorde så att förutom att ge tröst så fick de mina ögon att se roliga saker istället för dysterhet och mitt hjärta sjunger istället för suckar.

 

Det är tur att man kan kurera sig med det man har hemma i skafferiet. 

 

Idag har jag energi. Hur långt den håller vet jag inte än men eftersom jag sovit mycket bra och många timmar i natt så är kroppen utsövd. Och den energin som behövs för gott mod, och som kommer inifrån, ja den fixade ju våfflorna  ;-)  Jag är rustad för en bra dag.

 

Jag är entusiastisk, ser möjligheterna istället för att stupa mentalt vid varje sak som behöver göras här hemma. 

Det kan ju förstås ha bidragit att jag igår gnällde, kräktes och bara vräkte ur mig all frustration. Och jag fick gehör och medhåll i allt. Magnus tyckte också som jag och helt plötsligt fann vi oss sitta och göra en plan för hur vi ska gå tillväga för att nå det vi bägge vill.  

 

Det finns säkert de som tycker att det kan inte vara hela världen att man behöver städa då och då, för det måste ju alla göra. Men jo, just nu är det "hela världen".  För att försöka förklara lite närmare så har jag varit (och är) en samlare och sparare av saker. Jag är nostalgiker och tycker om sånt som väcker fina minnen. Och jag har alltid haft utrymme och kunnat ha de saker, pryttlar och ting som jag ansett mig behövt. Men så har jag också varit frisk. I kroppen alltså!

 

Jag har orkat ta storstädningar, jag har inte haft problem med att på ett par timmar organisera upp vad som har blivit rörigt. Det finns inte på kartan idag att yra fram som en vind och plocka, städa och organisera det som tog en halv dag, för det tar en hel vecka idag. Och det kräver massor av energi.

 

Jag har i flera år nu, bantat ner min arsenal av bra-att-ha-saker. Jag kan numera kasta, sälja eller ge bort sånt som jag förr höll kärt. Och det är en befrielse. Nu ska jag inte måla upp en bild för ert inre om att jag är som människorna på tv. De som deltar i programmet Rent hus, och som är maniska samlare. O nej, så illa är det inte. Jag gillar bara vackra, udda och fina saker som jag behöver eller kanske kan komma att behöva i framtiden.

 

Men det håller alltså inte längre. Jag måste gå hårdare fram och rensa och röja ännu mer. Göra mig av med sånt som kanske kan tänkas behövas någon gång långt in i framtiden om jag plötsligt skulle få lust att.......

 

Jag måste se till att var sak i mitt hem har sin alldeles särskilda bestämda plats och att alla (två) som bor här vet var den platsen är. För jag kom på att jag upprepar mitt beteende dag efter dag år ut och år in. Jag röjer och rensar och blir aldrig klar. Så mycket av min energi läggs på att göra om samma sak som jag redan gjort hundra gånger. 

 

Nu ska jag inte påstå att det enda jag gör är att städa och att det aldrig blir bättre. För det låter ju nästan sjukt. Och mitt hem ser inte alltid ut som en rövarkula utan är oftast städat och rent. Men när situationen är som den är för mig, att jag i perioder är så dålig att jag inte ens kan laga något åt mig att äta, än mindre sköta hemmet så rasar det snabbt.

 

Men nu är alltså planer smidda och det känns gott. Jag skyndar långsamt och tar en sak i taget. Och det viktigaste är att jag inte är arg eller känner hopplöshet utan istället är glad  :-)  

 

 

 

Hur många gånger ska man behöva upprepa samma misstag innan man kan tillskansa sig epiteten "dum i huvudet, mer än lovligt korkad"  osv...

 

Sitter nu i soffan och konstaterar att jag troligtvis aldrig lär mig.

 

Ta det lugnt säger man. Vila och hämta krafter. För mig är inte vila att torka av diskbänken, gå en runda i hemmet och lägga lite saker tillrätta, vika ihop en filt och öppna kylen för att hoppas att nåt färdiglagad uppenbarar sig där inne.

 

För mig betyder vila just nu att jag sitter blick stilla och stirrar in i väggen alt blundar. Eller att jag ligger på rygg i sängen och tittar i taket alt blundar.

 

Önskan, viljan, förhoppningen och längtan efter att klara av att göra något åt det jag behöver här hemma. Nämligen rensa lite bland saker som senaste tiden bara släppts på närmast tomma lediga plats eller kastats in i klädkammaren, den önskan ska banne mig uppenbarligen I N T E bli uppfylld.

 

Detta är saker som är överkurs för Magnus. Han är bra på mycket men dit hör inte plocka, rensa, organisera och ställa saker på dess rätta plats. Det hänger alltså på mig och jag tycker om att göra detta. 

 

Jag vet att mina vänner och andra i välmening säger att jag inte ska bry mig om att hemmet förfaller och att det är stökigt, eftersom min hälsa är viktigast.

Men hur många veckor av stillasittande kan en människa tåla?

 

Kämparglöden och de positiva känslorna stärks inte i samma takt som hemmet dammar igen och som man får gå i snitslad bana mellan saker som ska kastas och plockas undan.

 

Trot eller ej men det tenderar faktiskt att kännas värre inombords. Att vara missunsam, grinig och att tycka synd om mig själv hör inte till min personlighet och är inte en sysselsättning som jag brukar ägna mig åt.

 

Men situationen promenerar på mina nerver. Jag klättrar på väggarna trots att jag inte rör mig ur fläcken. I vanliga fall brukar kvällarna kännas bättre då Magnus kommer hem. Men nu sen dryga veckan så har han värsta infektionen i ögat. Det plågar honom svårt med svåra smärtor att att knappast kunna se. Dessutom så har han gikt och de smärtorna finns inte ens nån liknelse till. Han orkar knappt gå. Och eftersom han stiger upp fem varje dag så är han rätt trött då han landar efter jobbet.

 

Och att få nån som helst glädje av honom just nu är lika fruktsamt som att försöka klämma det ur en sten. Naturligtvis missunnar jag honom inte att vara sjuk och jag förstår väl att han är trött. Men alltihop sammantaget gör att "happy daysen" inte utsepar sig hos mig just nu.

 

Jag är mest bara arg eftersom allt jag försöker göra, däckar mig och gör mig ännu sämre.  

 

Jag har varit tålmodig, har anpassat mig, spelat de kort jag fått, vält att vara positiv och jag tar mig igenom varje dag med gott mod, i så många år nu. Är inne på det åttonde året med en sjuk kropp. Nu tryter tålamodet rätt ordentligt sen en tid tillbaka. 

 

Jag känner mig inte alls som en god person som hanterar allt så himla bra och klämkäckt kämpar på.

Den här sidan är ful, mörk, skamfylld och får tårarna ständigt att rinna. Minsta motgång fyller ögonen och halsen värker av en hård klump. 

 

Wonderwoman ligger ordentligt nere för räkning

 

 

 

 

 

Hur trött kan en kropp egentligen vara?

 

Det tar sån tid att återhämta mig från skovet som bröt ut i början av november. Själva synnervsinflammationen har läkt bra. Jag har så gott som ingen dimsyn kvar. Det enda som är besvärligt är att när jag är ute i dagsljus eller inne i affärer så flimrar allt precis som i skenet av trasiga lysrörslampor.

Jag ser då dubbelt, blir ansträngd i ögonen och kan inte fokusera. Det är rätt jobbigt och kräver solglasögon då det flimrar som värst.

 

Värre är det med kroppen som sviker hela tiden. Att bara sitta upp och ner i soffan en fredagkväll, kolla på spåret och ha nåt gott i glaset gör att jag känner mig kanonfrisk och stark. Jag blir övertygad om att jag nu kan lägga den jobbiga tiden bakom mig.

 

Men så slås fötterna undan som när man drar bort en matta och jag faller. Det är när jag märker att det inte finns någon styrka eller uthållighet alls i kroppen. Jag blir utmattad så jag måste sitta eller ligga ner och vila efter att jag plockat ur ena korgen i diskmaskinen, efter att jag bäddat sängen, klätt på mig, duschat, lagat lite mat eller som nu när jag har gjort en veckokalender på en plåt på insidan av en skåplucka i köket.

 

Vi kom fram till att vi ville h en stor och tydlig kalender att skriva upp återkommande saker i som behöver göras och för att fullförlja alla bra idéer vi får. Magnus skaffade plåten, igår inköptes whiteboardpennor och idag började jag teja upp rutor.

Mätte och markerade, behövde alltså räkna, fokusera och använda skallen. Det sänkte kroppen så totalt att jag började må illa och mjölksyran rusade till varje muskel. Jag får även mjölkyra i min vänstra arm då jag går på plan mark. Och då hänger den bara helt rakt upp och ner och jag bär inget med den. Jag bara går och använder mina ben. Armen blir obrukbar och jag orkar inte lyfta eller bära något med den.

 

Men i alla fall, efter att jag mätt klart så sjönk jag ner i soffan. Och 45 minuter senare så kunde jag ställa mig igen, illamåendet hade lagt sig och jag kunde börja tejpa. Proceduren upprepade sig och illamåendet sköljde över och mjölksyran och kraftlösheten fick benen att vika sig.

 

Soffan igen och nu vilade jag i en timme. Sen tog jag pennan och började skriva veckodagar och det vi planerat. Var så nöjd och glad att jag missade varningssignalerna som larmade då jag tog upp skåpdörren och försökte hänga den på plats. Ville ju fota den och skicka kortet till Magnus så han fick se.

 

Det kunde ju bara sluta på ett sätt. Dörren ramlade ner och missade med nöd och näppe allt porslin som stod på bänken. Men luckan fick en skada i ena hörnet och allt mitt tejpande och skrivande  förstördes på ett ögonblick. Mina armar skakade av utmattning och hjärtat slog hårt eftersom jag blev rädd. Ville brista ut i gråt men hejdade mig eftersom det är helt jädra lönlöst att gråta över skiten och sin egen dumhet.

 

Jag är mest arg över att jag måste göra om allt. Men först få Magnus ta bort all tejp och all text och så får han tejpa om eländet.

 

Har i så många veckor varit helt orkeslös och inte gjort ett skapaned dugg. Man tappar sugen då minsta lilla får såna konsekvenser. Ändå vet jag ju att jag måste ta myrsteg och vänta ut återhämtningen. Jag vet ju att inget kan skyndas på. Men det är frustrerande att se hemmet förfalla och inte orka göra nåt åt det.

 

Men när folk frågar hur det är så säger jag ju att det är bra. Och det är ingen lögn för det är så himla mycket bättre. Och det tar tid och är svårt om inte omöjligt att förklara hur sakta det går och hur omfattande utslagningen av en kropp är. För vanligt folk som jobbat hårt ett tag så räcker det med vila några dagar och så kan man vara på igen. Här räcker inte veckor av vila och det lilla som byggts upp i form av energidepåer, det töms direkt när man tappar en förbannad skåplucka. 

 

Så dagens tillfredsställelse i form av att ha orkat vara lite aktiv och känt sig nöjd, vändes snabbt i att befinna sig på ruta ett igen. 

 

Jag är just nu fånge i min kropp. Den tillåter inga utsvävningar som att sköta hem, hushåll och hygien. Den tillåter mig inte göra något alls utan att jag får betala dyrt för det.

 

Och samtidigt ska jag hålla humöret uppe, vara glad och positiv så att folk i min närhet trivs med att vara där. Jag ska vara älsklig och kelig. Jag ska inte låta alla negativa och uppgivna tankar och känslor få ta plats.

 

Jo jag möter förståelse och jag får vara ledsen och arg. Och jag får utrymme att inte vara kelig. 

 

Men nu är jag trött på att möta motstånd i precis allt och vara fånge här och jag avskyr att behöva göra om saker. Göra samma arbete fler gånger. Men där har jag bara mig själv att skylla. Nu ska jag släpa mig till köket och göra en korvmacka.

 

 

 

 

Det är en bra dag när man har krafter att sköta sin hygien själv. När man klarar av att duscha och klä på sig efter en tid då man varit sämre en vanligt.

Det är också en bra dag när man orkar bereda sig något att äta.

 

Vad som är en bra dag ser olika ut för person till person och även från dag till dag. Det är en alldeles särskild känsla att klara av saker som är helt naturliga och som sker utan större eftertanke och ansträngning.

 

Alla dagar har sina egna utmaningar och jag får välja och vraka bland dem för att se vilka prioriteringar jag ska göra. Och det handlar varje dag om vad jag vill, behöver och måste klara av och orka. Det är viktigt att prioritera rätt när man endast har mellan två till max fyra timmar per dygn då man kan och klarar av att vara aktiv och göra något annat än att sitta eller ligga i soffa eller säng. 

 

Det är inte många timmar då en människas önskningar och göromål ska hinna utföras. Om jag håller mig inom denna tidsram så fungerar vardagen och livet ganska smärtfritt. Det är när jag går utanför och pressar mig genom att ha en kvällsaktivitet som innebär att åka hemifrån eller om jag väljer att ha en heldag utanför hemmet, som allt faller samman. Men man måste göra det också ibland eftersom det ger livskvalitet även om det ska  betalas tillbaka.

 

Och idag har jag alltså orkat duscha OCH klä på mig riktiga kläder istället för pyjamaskläder. Det känns som en bra start på helgen. Och jag ska verkligen försöka att gripa tag i ett halmstrå och ta mig tillbaka upp på banan igen. Det är inte roligt att vara ledsen och känna olust och jag vet att det hänger på mig att förändra läget, inte på någon annan.