i huvudet på en finnpajsar jänta

Om det var så att jag levde min sista dag idag så finns det bara ett par saker jag skulle göra. Jag skulle samla alla dem som jag älskar och som älskar mig tillbaka. Jag skulle samla de vänner som betyder något för mig, de som berör mitt innersta och som gör skillnad i mitt liv. Jag skulle samla alla dem för en måltid, för en fest där jag får ta farväl av dem och tala om hur mycket de betyder för mig.

Om min sista dag var idag så skulle jag ge mina barn och Magnus varsitt brev. Ett brev där jag berättar hur de har gjort mitt liv till en plats som jag älskar att vara på. Jag skulle tacka dem för allt jag har upplevt tillsammans med dem.

De flesta av oss har människor i våra liv som vi älskar, hämtar styrka, kraft och inspiration ifrån. Vi har människor som håller om när det blåser och som stöttar när man faller omkull. Ofta tackar vi dem när de varit till hjälp men hur ofta låter vi dem veta hur betydelsefulla de egentligen är och tex vad dessa småsaker i vardagen betyder konkret?

Hur ofta talar vi om för våra barn hur tacksamma vi är över att få vara deras föräldrar och hur ofta får de veta att vi bär minnena från deras första dag i livet och genom alla år? Får de någonsin veta vilka vi blev i samma stund som vi blev deras föräldrar?

Jag vet inte när min sista dag kommer. Inte heller hur den dagen ser ut och jag kommer säkert inte kunna samla alla de jag vill för att tacka dem en och en.

Och tur är väl det.....men jag vill vara förberedd så jag hinner skriva till mina barn. Därför börjar jag nu.


Min älskade pojke Martin

Aldrig någonsin hade jag känt större lycka eller kärlek än från den dag som jag visste att du fanns inuti min mage. Vi hade väntat så länge, din pappa och jag. Ibland hade jag gett upp hoppet om att jag skulle få bli mamma.
Men min högsta dröm besannades och du föddes.

Jag grät dagen då vi skulle få lämna BB. Din pappa kom med kläder och den lilla blå bilbarnstolen. Du hade bara haft sjukhusets kläder på dig innan och nu låg du på plats i stolen i den nyinköpta veloursparkdräkten.
Du skulle följa med hem och bo hos oss, du var vårt barn, så hett efterlängtat. Jag kunde inte tro att det var sant.

Jag gråter nu med när jag berör minnet, jag minns din doft och hur du med dina stora blå ögon tittade på oss.

Du var en nöjd och rolig baby, otålig när du inte kom dit du ville. Du var alltid glad och positiv och lätt att ha att göra med.
Det svåraste vi hade att tampas med var att du fick svår astma när du var ett år gammal.
Då började en tid av akutbesök på sjukhuset. Du blev jättedålig så snart du smittades av en förkylning och att medicinera dagligen blev en vana. Du var så duktig och förstod hur vikitigt det var för aldrig motsatte du dig allt du måste andas in. När du blev äldre lärde du dig att själv tala om när det började bli trögt att andas och du kunde själv ta mediciner från inhalator.

Du var en mycket aktiv liten pojke. Du älskade att leka och fantasin hade inga gränser. Din högsta dröm var att bli fraktpilot. Den drömmen fick du när du var två år och tittade på Disneydags på tv - Luftens Hjältar. Du fick ett duploflygplan av pappa när vi kom hem från en resa till Finland.

Detta plan blev din följeslagare vart du än gick och vi tvingads måla om det så att färgerna skulle bli som på "Vildand" Baloos fraktflygplan. Du var Baloo och Ville Virvel på en och samma gång. Hela ditt liv kretsade kring dessa hjältar.

Det är såna här minnen som gör mig varm inombords. Jag kan se och höra dig för mitt inre. Min underbara lilla pojke som fyllde mitt liv med så mycket glädje och skratt.

Du var en fantastisk hjälpreda till din pappa. Det roligaste som fanns var att hjälpa honom med allt som behövde göras på huset. Du spikade och sågade och körde din skottkärra. Precis som pappa gjorde.

Om somrarna var vi på landet i Järvsö och du älskade att smyga omkring i buskarna med din pilbåge eller bada nere vid älven. Vi campade mycket, och att bo i tält och sova i sovsäck var något du också älskade.
Vi åkte Sverie runt och upptäckte nya platser.
Och det var aldrig några problem att åka långa sträckor med bil. Du gillade att ha saker att förströ dig med, lyssna på band eller små leksaker att leka med.
Vi pausade ofta på vackra rastplatser, fixade mackor och fika, då fick du sträcka på benen.

Du var världens stoltaste storebror när Kajsa föddes. Och så snäll  å go mot henne sen. Ingen kunde få henne att skratta som du kunde. Hon låg på en filt på golvet och tittade på när du lekte med lego. Du pratade med henne och lät henne förstå att hon var med i leken, så liten hon var. Det var såklart mindre roligt när hon växte och kunde ta sig framåt. Då gillade du inte att hon rörde dina grejer.

En gång låg Kajsa på golvet i köket och vi hörde dig komma springandes från vardagsrummet. Ett hopp hördes och så började Kajsa skrika. När vi frågade dig vad som hade hänt så svarade du bara
- Jag hoppade inte på henne. Vilket vi förstod att du så klart hade gjort. Sprungit och sen gjort ett avstamp på lillasyster. men ingen skada var skedd, hon älskade dig ändå.

Det var bara ett fel med henne tycket du. - Kajsa är liten och lat, sa du. Just för att du inte kunde leka med henne de lekar du ville, Hon låg ju bara där.
Fast en dag sa du, 
- Jag vill leka en liten lek med Kajsa.
- Vadå för en liten lek, undrade jag.
- Kurragömma, svarade du då.
- Men hon är för liten för det, var jag ju tvungen att svara.
- Men mamma, du kan gömma henne och så letar jag, blev ditt finurliga svar då.

Under åren som har gått har ni verkligen lekt tillsammans. Jag vet att jag en gång undrade om ni två skulle kunna ha så mycket glädje av varandra eftersom ni var pojke och flicka och för att fyra år skilde er åt. Men mer fel kunde jag inte haft.
För som ni har trivts tillsammans och som du har älskat din lillasyster och skyddat henne. Givetvis så har ni även bråkat och du har tyckt att hon mest har varit till besvär då hon velat vara med när du lekt med kompisar.

Du var en finurlig kille också. Duktig med att klä på dig själv och en gång sa du så här.
- Det finns tre ställen här hemma som jag har kalsonger på. Först så tittar jag i skåpet och hittar jag inga där så går jag till tvättstugan och finns det inga där så tittar jag i tvättkorgen och tar ett par därifrån. Glasklart och enkelt uträknat!

Som mamma kan jag tilläga att det hände nog inte särskilt ofta att du hämtade kalsonger ur tvättkorgen.

Du frågade även om allt du ville veta. Och jag talade alltid om att du skulle lära dig att fråga. Bättre att göra det än att låtsas som att man kan och vet.
Vid juletid ett år hade vi kokat julskinka och dekorerat den med nejlikor och en skinkpinne. En pinne med en gris högst upp. Du frågade varför det var en gris på pinnen och jag förklarade att det måste nog bero på att julskinkan är av gris, alltså griskött.
Vi var bjudna till dina kusiner på julafton och knappt hade du kommit innanför dörren hos demm förrän du ropade
- Vaah!! Ska vi få bockkött????
Ja de hade en julbock i änden på sin skinkpinne.

Några av de bästa stunderna som vi har haft det har varit vid läggdags. Då dagen är slut, kvällsfikat avklarat och tänderna bortats och pyamasen tagit på. Då la vi oss antingen i din säng eller senare när Kajsa var större, i soffan i vardagsrummet alla tre. Vi läste böcker och du låg tätt intill mig. Din varma lilla kropp så ljuvligt doftande. Ditt lilla huvud på min arm och lockarna som kittlade i min näsa. Vi läste och myste, jag sjöng för dig, vi pratade om dagen som varit om det hänt något särskilt eller om det hade varit ledsamheter oss emellan.
Denna lilla stund har varit då vi varit så nära, världen har tystnat och kvällen med sitt mörker lystes endast upp av din sänglampa och månen som hängde i ditt fönster. Denna lilla stund har varit så värdefull och det var aldrig några kontigheter med att du skulle sova.

Aldrig har du krånglat. Fram tills att du var tre och ett halvt år så somnade du alltid med antingen mig eller pappa intill dig i sängen. Vi hade våra mysstunder och det var så härligt att stilla se din kropp somna bredvid mig, andas lugnt och stilla så rofyllt som bara ett barn kan.

Jag väntade Kajsa och hon skulle födas några månader senare. Din pappa jobbade och jag nattade dig som vanligt när jag kom att tänka på att jag ju inte kan fortsätta ligga hos dig tills du somnar när Kajsa har kommit och om hon var vaken. Det skulle ju inte fungera praktsikt om jag var ensam hemma.

Så dagen efter bestämde jag mig för att du skulle få somna själv. Efter sagan, myset och pratet så talade jag om att jag nu skulle gå ut i köket och städa lite. Jag sa att du skulle ligga kvar här i sängen och somna själv. Jag sa även att om det var något du ville så skulle du ropa på mig och så skulle jag komma in. Du skulle höra mig hela tiden sa jag.

Och ja, du ropade....ungefär 35 gånger. varje gång gick jag in och frågade vad du ville och du hade väl de första sju gånger något du verkligen ville. Sen ville du bara kolla att jag verkligen kom som jag hade lovat och jag försäkrade dig varje gång att jag skulle komma om du ropade igen. Jag försäkrade dig om att jag var alldeles där utanför. Efter en timme hade du somnat.

Kvällen efter så sa jag återigen att jag skulle gå ut i köket och ordna med lite. Den kvällen ropade du ungefär 20 gånger innan du somnade. Och kvällen efter det kanske tio gånger. Tre kvällar tog det sen var du trygg i vetskapen att mamma fanns där ute som jag sa och efter det har det aldrig varit något märkligt med att somna själv.

Vi gjorde heller aldrig något väsen av att vara tysta när ni sov. Utan det var ju då som vi kunde städa och tex så dammsög och torkade jag ofta erat rum när ni somnat. Jag gick in med dammsugaren utan att tända, bara ljuset från köket och månen i fönstret lyste upp rummet. Jag passade ofta på att städa upp bland leksaker också.

Min lyckligaste stund på dagen var vid åttatiden på kvällen. Du sov, det var tyst i huset. Jag tog en kopp te och satte mig på trappan till altanen och hade min egen stund. Jag tänkte på gåvorna jag hade i min fina familj, mina underbara barn och att jag hade min egen tid då jag kunde vila och hämta krafter efter en lång dag.

Att vara din mamma Martin har varit och är fortfarande det jag är mest stolt över i livet. Jag kommer skriva likadant till Kajsa för Ni är båda det jag är mest stolt över att ha åstadkommit som människa.

En gång hade jag en sån stund. Ni satt och ritade och jag kände hur det av stolthet värkte till i mitt arma moderhjärta. Jag kände att jag måste tala om det för er och sa att jag var mest stolt i livet att vara eran mamma, - Va, älskar du att städa och laga mat? svarade du mig och jag fick mig ett gott skratt. För visst var det mycket av den varan.

Åren rinner snabbt iväg. Det är så kort tid som man har sina barn, så kort tid som man är deras hönder då de behöver hjälp med allt, så kort tid som man visar dem på allt här i världen som de behöver lära sig, så kort tid har man på sig att rusta dem inför livet och framtiden, deras eget liv som vuxna.
Det kommer du själv att märka när och om du får förmånen att bli förälder. Och hur mycket du än har älskat i ditt liv tidigare så är kärleken du kommer känna till ditt barn, större än något annat du känt. Sitt barn vill man ge allt och det största och viktigaste är kärlek och trygghet.
En del människor lägger ner mycket energi på att tvinga sina barn att äta upp maten, eller städa efter sig, eller att sitta rakryggade vid matbordet. De går in i strider som de anser livsviktiga men glömmer samtidigt bort att sånt löser sig oftast själv med åren. Att istället som barn få lära sig att vara ärlig, lära sig konsekvenserna av sitt beteende, att ta ansvar och att vara kärleksfull och känna tillit till vuxenvärlden....det ger en grundtrygghet som inte tomma tallrikar på matbordet kan ge. Det är även svårare att tillskansa sig det på egen hand som vuxen.

Jag har alltid varit helt seriös i min mammaroll och den"metod" jag har använt mig av är att vid varje beslut jag fattat, stort som smått, som rör dig är, Vad får detta för konsekvenser i framtiden? Jag har frågat mig själv hur mitt handlande påverkar dig i förlängningen. Det har varit till en oerhörd hjälp och det enda som jag vill ge dig som tips inför ditt eget eventuella föräldraskap. Fråga dig själv och svaren du får leder dig rätt.

Det viktigaste för mig har varit att du är trygg, att du kan lita på mig och att du aldrig ska tvivla på din egen förmåga.

Jag minns när jag hade blivit sjuk och du inte visade så mycket vad du tänkte på. Jag förstod såklart att du var rädd för att jag skulle dö. Men jag talade om för dig att du inte behövde oroa dig för det. Jag sa lita på mig. Och du gjorde det för ett par år senare så frågade jag dig om du fortfarande var rädd och jag undrade hur du tänkte kring min sjukdom.
- Nej jag är inte rädd, svarade du.
- Varför då, undrade jag.
- För att du sa åt mig att inte vara det mamm, blev ditt svar.

Då brast det för mig, inombords, för jag kände att du hade full tillit till mig och jag kände att mina ansträngningar verkligen hade resulterat i en ung kille, som visste att det mamma säger, det är sant. Det kan jag lita på.

Därför har du även kommit till mig när du har haft problem. Du har frågat om råd, du har gråtit ut din smärta över kärlekstrassel med din flickvän. Du kramar mig så hårt idag, tjugotvå år och en ung man. Dina starka armar omsluter mig i din famn och du talar om för mig att du saknat mig och att du älskar mig.

För nu är det ett tag sen du bodde hemma på heltid. Du arbetar och tillbringar mest tid hos din pappa och med din flickvän.

Jag hade dig till låns för några få år av evigheten. Några få år som är min guldskatt. Du är mitt första barn, min son och från första dagen då du föddes har jag viskat i ditt öra att jag älskar dig och alltid finns här för dig.
Med åren så har jag om och om igen visat dig att det stämmer. Jag finns här för dig och jag vet att du vet det. För du kommer när du behöver. Nu är du i full färd med att leva ditt eget liv. Skapa din framtid och dina relationer. Du gör det du vill och tycker om och du vet om min oro. För den har jag talat om att den alltid finns där. Oron som bara en mamma kan ha. Oron över att något ska hända som skiljer oss åt för tidigt.

Vi förlorade en ung man i familjen då du var liten, din morbror Johan. Och även om du inte minns honom så tydligt så har han ändå varit levande under hela din uppväxt. Och det fanns inga gränser för hur du tröstade mig då jag grät av smärta över den förlust jag gjorde. Du lät mig tröstas av alla dina gosedjur, du kramde mig och torkade mina tårar med dina pussar. Sen gick du glatt ut och lekte. Precis som det ska vara.

Dina och mina minnen är olika. Jag minns de små stunderna, detaljer som för dig kanske inte är så viktiga eller som du kommer ihåg. En nyvaken sovvarm treåring i knäet. Knubbiga armar om min hals och din lilla röst som säger att du älskar mig. Dina stora häpna ögon när jag säger att du ska sluta springa för annars ramlar du, Och givetvis ramlar du och du förstår inte hur jag kunde veta det. När jag var tvungen att hämta nåt ur frysen i förrådet och jag sätter dig på trappan och säger att jag ska gå ut, ber dig vänta på mig och du bara sitter där och väntar duktigt tills jag kommer in igen.
Det tog ett russinpaket för mig att duscha. Ja för när jag var själv hemma så gav jag dig ett paket russin, ställde dig i soffan i rummet och sa att du skulle titta på barnen genom fönstret som lekte på dagisgården. Det gjorde du och när russinen var slut så hade jag duschat klart.

Jag har tusen små minnen, du var en hejare på att baka kanelbullar. Du älskade att bygga pepparkakshus och sen plundra det till tjugondedag Knut genom att låta till flygplan störta i det så pepparkaksbitar och godis flög åt alla håll.
När du hade öroninflammation satt vi uppe på natten och såg tecknad film för det hjälpte dig att glömma det onda lite.
Dagen före julafton och du var ett år så petade du in pekfingret i ett nyckelhål av metall...och fastnade. Jag ropade på din pappa som var på andra sidan dörren och han öppnade såklart. Fingret åkte ut och störtblödde så vi fick åka till akuten mitt i julmats förberedandet.

Vi har många gånger under åren skratta åt dessa små minnen. De är som guldstrimmor och jag är så rik som har dessa. De kommer värma mig så länge jag lever.

Jag älskar dig så innerligt och jag är så stolt över att du är min son. Jag kan betrakta dig när du skrattar och pratar vid matbordet hemma och jag har inga ord som kan beskriva det jag känner. Jag är så tacksam för dig. För allt vi upplevt och för allt som framtiden bär med sig för oss båda.

Tack Martin

Mamma