En andra chans
Jag satt i soffan nyss och tittade på första avsnittet av Anne Lundbergs nya serie, En andra chans.
Jag följde den förra hon gjorde som hette, Himlen kan vänta, och som handlade om fyra svårt sjuka människor och hur de hanterade att bli sjuka mitt i livet.
I kvällens första avsnitt får vi möta de fyra det ska handla om denna gång. Fyra människor som plötsligt skadar ryggmärgen i en olycka och som gör dem förlamade och rullstolsberoende.
Det första som visas upp på tvskärmen är Rehab Station Stockholm. Där bodde jag i två veckor efter min långa sjukhusvistelse för sex år sen.
Jag kunde inte åka direkt hem utan måste på rehab, träna och bli bättre på att gå. Man måste mäta hur mycket jag kunde och orkade och vilka hjälpmedel jag skulle behöva ha hemma.
Det är med blandade känslor som jag ser bilderna av interiören flasha förbi. Entrén med biljardbordet, gymmet och den stora träningshallen. Jag har varit där massor av gånger efter min tid som patient där. Men att se det på tv var en helt annan upplevelse för att samtidigt lyssna till de som berättar hur de hanterat den allra första tiden efter att de "vaknat" till efter olyckorna, det gör att jag känner igen mig så mycket.
Jag skadade inte min rygg från en sekund tilt en annan. Men jag fick en inflammation i hjärnan som skadade det centrala nervsystemet.
Från en dag till en annan så var mitt liv fullständigt upp och ner. Och jag fick liksom dem börja leva efter helt nya förutsättningar.
Lika ofta som jag har förbannat det som drabbade mig så har jag prisat den turen jag hade som inte blev värre sjuk.
Lika ofta som jag har gråtit bittra tårar så jar jag skrattat mig lycklig över att jag lever.
Det är en livskris att råka ut för en olycka eller bli sjuk så att det liv man hade inte längre är möjligt.
Man går igenom alla faser från att vilja dö till att vilja kämpa. Hela registret av känslor ska gås igenom och behöver få ta plats och ta den tid det tar.
Det är ett sorgearbete, verkligt som något att sörja sitt gamla liv. Men det måste göras innan det kan komma något nytt.
Det är bra att såna här program görs. De belyser kampen som varje människa som varit med om detta, utför varje dag, och de belyser hur man kan komma tillbaka och faktiskt bli lycklig och få ett bra liv igen.
Nu ska jag gå och lägga mig....jag har under kvällen fått ont i halsen och min skalle värker. Det betyder att jag kommer må väldigt mycket sämre i min sjukdom den närmaste tiden. Jag har haft tur som har klarat mig från allehanda sommarsnuvor men nu så är det alltså klippt.
Tack för den här dagen.
Jag följde den förra hon gjorde som hette, Himlen kan vänta, och som handlade om fyra svårt sjuka människor och hur de hanterade att bli sjuka mitt i livet.
I kvällens första avsnitt får vi möta de fyra det ska handla om denna gång. Fyra människor som plötsligt skadar ryggmärgen i en olycka och som gör dem förlamade och rullstolsberoende.
Det första som visas upp på tvskärmen är Rehab Station Stockholm. Där bodde jag i två veckor efter min långa sjukhusvistelse för sex år sen.
Jag kunde inte åka direkt hem utan måste på rehab, träna och bli bättre på att gå. Man måste mäta hur mycket jag kunde och orkade och vilka hjälpmedel jag skulle behöva ha hemma.
Det är med blandade känslor som jag ser bilderna av interiören flasha förbi. Entrén med biljardbordet, gymmet och den stora träningshallen. Jag har varit där massor av gånger efter min tid som patient där. Men att se det på tv var en helt annan upplevelse för att samtidigt lyssna till de som berättar hur de hanterat den allra första tiden efter att de "vaknat" till efter olyckorna, det gör att jag känner igen mig så mycket.
Jag skadade inte min rygg från en sekund tilt en annan. Men jag fick en inflammation i hjärnan som skadade det centrala nervsystemet.
Från en dag till en annan så var mitt liv fullständigt upp och ner. Och jag fick liksom dem börja leva efter helt nya förutsättningar.
Lika ofta som jag har förbannat det som drabbade mig så har jag prisat den turen jag hade som inte blev värre sjuk.
Lika ofta som jag har gråtit bittra tårar så jar jag skrattat mig lycklig över att jag lever.
Det är en livskris att råka ut för en olycka eller bli sjuk så att det liv man hade inte längre är möjligt.
Man går igenom alla faser från att vilja dö till att vilja kämpa. Hela registret av känslor ska gås igenom och behöver få ta plats och ta den tid det tar.
Det är ett sorgearbete, verkligt som något att sörja sitt gamla liv. Men det måste göras innan det kan komma något nytt.
Det är bra att såna här program görs. De belyser kampen som varje människa som varit med om detta, utför varje dag, och de belyser hur man kan komma tillbaka och faktiskt bli lycklig och få ett bra liv igen.
Nu ska jag gå och lägga mig....jag har under kvällen fått ont i halsen och min skalle värker. Det betyder att jag kommer må väldigt mycket sämre i min sjukdom den närmaste tiden. Jag har haft tur som har klarat mig från allehanda sommarsnuvor men nu så är det alltså klippt.
Tack för den här dagen.
