i huvudet på en finnpajsar jänta

 

Det är mitt i natten nu och den 21 december. Bara några dagar kvar till Julafton.

Idag har jag skjutsat min dotter till bussen för hon ska fira jul hos sin pojkvän och hans familj i år. Det var med blandade känslor som jag hastigt kramade om henne vid bussen. Vi var så försenade så det fanns inte tid till ett långt adjö.

Ock kanske var det lika bra för jag skulle bara börjat gråta. Jag har inte problem med att kunna gråta inför mina barn, men att göra det när de är på väg att resa känner jag stjälper mer än det hjälper.

Jag vill att mina barn ska vara trygga i att vara på egen hand och inte behöva känna sig ledsna över att jag lipar och gråter när de åker ifrån mig.

De har oroat sig nog för min del i många år pga att jag blev sjuk, och sen deras pappa och jag skildes så har jag alltid talat om för dem att jag är vuxen och klarar mig bra.

Alldeles för många barn får bära bördan av föräldrarnas saknad och sorg.

 

Min flicka är nu i Ljusdal och ska tillbringa julen med sin älskade Niklas.

Jag är så glad för hennes skull och det är kanske så att från nu, i år, att de jular som jag får ha henne hemma, blir  lika många som jag får fira utan henne.

 

Vi har ju bara våra barn till låns och bör vara rädda om den tiden. De dagar vi får rå om våra barn helt och hållet är så få i jämförelse med de dagar som vi får glädjas åt när de kommer hem korta stunder. Livets gång…

 

Om jag vetat när mina barn var små, det jag vet idag så hade jag varit mindre upptagen med att städa, varit mindre arg och irriterad över att ständigt bli avbruten, varit mindre upptagen med sånt jag trodde var viktigare än att vara med barnen. Och då har jag ändå varit mycket med mina barn eftersom jag jobbade hemma som dagmamma.

 

Det är så klassiskt att vara efterklok, att se med klarare ögon när det inte längre går att ändra eller göra ogjort. Jag minns så många gånger som jag suckat över städningen, gnällt över att jag inget hinner, stönat över att jag blivit avbruten för att de ville ha min uppmärksamhet.

 

Jag kan idag undra varför det var så viktigt med allt annat än att bara ta vara på den korta tiden som vi hade med dessa underbara individer.

 

Nu är ju vi föräldrar givetvis också individer med behov av egen tid och återhämtning…..MEN ofta ser jag föräldrar som är arga på sina barn för att de själva sätter ribban så högt och för att de prioriterar ”fel” saker.

 

Alldeles för ofta skriker mammor och pappor till sina barn offentligt. De drar och sliter i dem för att de tröttnat på att gå i klädaffärer eller för att de frestas av lösgodiset i mataffären.

Alldeles för ofta så ser man att föräldrars trötthet och brist på tålamod går ut över barnen.

 

Istället borde man titta på sig själv och sitt liv, fundera över varför man är arg så ofta och vad man kan ändra på. Man borde fråga sig själv vad som är viktigt.

 

Men återigen så tror jag att de som inte gör det, det är de som ser sig som offer för livet och tror sig vara oförmögna till att göra förändringar.

 

Julen står för dörren. Likaså förväntan eller bävan för vad som komma skall. Beroende på i vilka relationer man lever. Jag har alltid älskat den här tiden på året. Pyntat förberett och väntat med glädje på julen. Men det har funnits jular då jag gråtit av saknad och känsla av meningslöshet. Jular då jag bara önskat att dagarna skulle passera fort.

 

I år blir det en jul med en ny familjemedlem. Min systers son David är fem månader och även om han är så liten att han inget förstår, så skänker det en glädje i julen som inte funnits på länge. Ett litet barn som just börjat sin tid här på jorden, redan så älskat och som har påverkat så många människor positivt, ska förgylla vår jul i år.

 

Mitt år har varit både bra och mindre bra. Mindre bra mest ur hälsosynpunkt.

Jag har pga olika anledningar inte mått så väl varken i början av året, mitt under sommaren och nu höst och vinter. Jag hoppas så innerligt att det ska bli en förändring så att jag slipper de fysiska åkommor och hinder som gör livet väldigt tråkigt och framförallt jobbigt att hantera. Ett stort glädjeämne har varit min dans i höst.

 

Att börja dansa Linedance har varit ett lyft för mitt sinne och det har gett livet mening och för första gången på många år har jag känt att jag har varit i ett sammanhang. Haft en plats, träffat människor som skänkt glädje och mening.

Det har verkligen gjort skillnad att börja dansa. Att bli sjuk och förlora sitt arbete, gör att man samtidigt just förlorat att vara en del i något större. I dansen så får jag tillbaka en del av det.

 

Jag har även under hösten haft min samtal/självhjälpsgrupp på spes. En grupp som består av syskon som precis som jag har förlorat en bror eller syster i självmord.

 

Det är ett uppdrag som är både tungt och jobbigt samtidigt som det ger så oerhört mycket att veta att det finns något jag kan göra för dem som liksom jag gått igenom det fruktansvärda att förlora i självmord. Att möjliggöra för dessa människor att kunna träffa andra som vet hur det är och förstår, det är så värdefullt.

Jag är alltid väldigt trött efter gruppkvällarna och jag behöver mycket återhämtning, men det är gott att kunna hjälpa till och ge något av det som jag själv fick då jag var nydrabbad.

 

Nu är det helguppehåll, trots att sorgen inte har några röda dagar, bara svarta…i januari börjar vi igen.

 

Nu i vinter, troligen i februari så ska min Kajsa opereras. Hon ska genomgå den svåra käkoperation som jag tidigare har skrivit om.

Det är med mycket mycket olika känslor som jag försöker hantera detta. Och i skivande stund så är det bara för svårt att tänka på det utan att brista ut i gråt så jag återkommer till det vid ett annat tillfälle. Min Kajsa….

 

Snart jul…en fridens tid

 

Jag önskar er alla en fridfull jul och att Ni verkligen ska låta julefriden sänka sig över sinne och tanke. Jag önskar Er alla att just era önskningar ska slå in, vad de än månne vara. Vi har alla olika behov och önskningar men kärlek, glädje och samvaro med dem vi bryr oss om brukar vara det vi alla vill ha.

 

Jag önskar också att alla förmår sig att skänka en tacksamhetens tanke till det Ni har, även om ni har det svårt. För trots allt så finns det saker att vara tacksam över och glädjas åt, det finns människor i ens liv, värda att ta vara på och vara rädda om och leva för.

Så var en smula tacksam.

Det är jul snart och med den kommer traditionen av ge varandra julklappar.

Jag älskar julklappar och att ge bort saker - allt från kramar till matriella ting. Jag älskar att tänka ut vad just en särskild person behöver eller vad jag tror den skulle vilja ha. I många år har jag haft en särskild sida i min almanacka där jag skriver ner så fort jag kommer på vad jag vill ge till någon.

Det kan vara vid tillfällen då man undlipper...en sån skulle jag behöva....och då skriver jag ner det för att minnas till födelsedag eller jul.
Men jag ger gärna bort gåvor annars också, det behöver inte vara ett speciellt tillfälle.

I många familjer har man slutat att ge varandra klappar till jul. Man tycker att det bara är ett utbyte av pengar, att det är onödigt...ibland köper man en gemensam present som en resa eller liknande.
Och det är ju bra om man trivs med det. Men jag tror att innerst inne så gläds nog alla människor åt att få en gåva, inslagen i veckert papper. Det skänker spänning, glälje och är en kärlekshandling.
Det är synd tycker jag att många är så anti detta med julklappar, man måste ifrågasätta anledningen till att ge.
När på året annars så ifrågasätter vi varför vi lägger pengar eller tid på saker vi gör av ren rutin tex.

Men det finns olika sorters människor....det finns de som inte tycker om att ge. Det finns de som är missunsamma och som tycker att får de inte något själva så ska ingen annan heller få något.

Anledningen till att jag tar upp detta är för att jag läser en blogg. Det är svårt cancersjuka Linda som har fyra barn och som med all sannolikhet firar sin sista jul.
Hon fick en aggressiv cancer i samband med senaste barnets födelse och det har bara gått utför, väldigt snabbt.

I sin blogg så har hon låtet omvärlden ta del av hennes kamp och liv. Hon har öppnat dörren till sitt hem och hjärta och läsarna är otaliga.

De flesta som läser hennes blogg är empatiska människor som känner med henne och som, i och med att de läser om hennes liv, numera kan sätta större värde på sitt eget liv.
De får distans och ser hur bra de har det trots att de har gnällt om allt möjligt.
De lever friska, ska fortsätta leva och finnas hos sina familjer.

Detta gäller även mig. Jag får också perspektiv på mitt liv. Jag har det såå bra och är såå tacksam över att det fruktansvärda som drabbade Linda, inte drabbat mig.

För en tid sen uttryckte hon en dröm om att få återse New York där hon tidigare bott. En av hennes läsare startade då en insamling till henne så att hon och maken skulle kunna åka.
Alla som varit beroende av försörjning från försäkringskassan VET att man inte blir rik på det, man får knappt pengar över till något annat än det ytterst nödvändiga.

Det strömmade in pengar, alla som gav var så glada över att få hjälpa till med något. Många bor långt ifrån lilla Habo där Linda bor.
Människor som gav, ville ge för att de fick något tillbaka. De fick en tillfredsställelse i att veta att man kunnat bidra med något som underlättar en svårt sjuk och behövande medmänniskas liv.

Linda var så glad och tacksam, även om hon inte visste hur hon skulle kunna tacka. Hon kände det som om hon tiggde.
Men vi läsare var bara glad åt att kunna hjälpa till.
Pengar är inte allt och pengar ger inte henne ett friskt liv så att hon slipper dö. Men pengar underlättar och det vet också varenda en som varit sjuk att om man slipper oroa sig för pengar så mår man bättre.

Linda tigger inte, hon berättar hur hon har det och nu alldeles nyligen började förfrågningar från hennes läsare att dyka upp.
- Kan du inte lämna ut ditt kontonummer igen så att vi kan få hjälpa till?
- Vi vill att ni ska kunna få en alldeles underbar sista jul, med klappar, mat och allt
- Snälla lämna ut numret så att även vi som bor långt bort kan göra något, vi som inte kan komma förbi med en   gryta med mat för att underlätta.
- Om vi får bidra så kan din make vara hemma lite mer, så att ni får det ni allra mest behöver....TID tillsammans, eftersom dina dagar är räknade å de går fort.

Till slut gav hon med sig, hon satte ut sitt kontonummer och sa att ok, som ni vill. Pengarna kommer enbart gå till mina prinsar (hon har fyra söner) så att jag kan ge dem minnesjulklappar som fotoböcker, stora förstoringar (Linda är fotograf) och julklappar.
Hon understryker även att INGEN ska känna sig tvingad att ge något, för hon vill inte tigga men att hon på allmän begäran sätter ut numret.

Hon älskar sina barn, varken mer eller mindre än någon annan förälder och för henne är prinsarna de bästa barnen på jorden.
Hon känner en viss oro över att de små kommer att glömma henne och vill ge dem minnen av sin mamma.

Vi, hennes läsare blev väldigt glada. Äntligen kan man göra något konkret. Visst är glada hejjarop och styrkekramar bra men det är inte konkreta ting som underlättar.

Människor har genast börjat sätta in pengar och det gör jag med, nästa vecka då min sjukpension kommer.
Jag har inte mycket pengar och jag får ofta vända på slantarna men jag har mer än Linda och jag kan avstå något till förmån för henne och veta att jag gjort en annan människa väl.

MEN MEN och åter MEN......givetvis så finns även de där olika sorters människorna även som läsare på Lindas blogg.
De missunsamma människorna. De som rasar och blir arga, de som höjer rösten och talar om att de aldrig mer ska läsa hennes blogg då de inte kan tro sina ögon.

En kvinna säger att hennes fyra barn minsann inte fått en enda julklapp under de fyra år som hon varit sjukskriven och varför ska då Lindas barn ha julklappar?
En annan tycker att tiggeri är det lägsta man kan syssla med och bara för att man har en dödlig sjukdom ska man inte sko sig på andra och bli rik.
En tycker att bara för att Linda har blogg, vilket inte alla har, så ska hon inte ha fördelar som vanliga sjuka inte har.

Detta är anonyma människor som anser att om de inte får något så ska ingen annan heller få. De är bittra och avundsjuka för att det finns människor i Lindas närhet som vill ge och som vill hjälpa.
De vill utan att blinka, skänka lite glädje åt en familj där mamman snart fattas dem och barnen blir ensamma med sin pappa.

Vi ordnar insamlingar till katastrofoffer i världen, vi samlar pengar åt cancerfonden, vi uppmanar människor att köpa meningsfulla klappar som vaccin och maskmedel till Världens barn.
DET är tydligen helt ok och då vet man ändå inte vart pengarna hamnar och gång efter gång får man läsa att välgörenhetsorganisationer skor sig på pengarna och bara en bråkdel kommer fram.

Jag ska erkänna att jag ger inte pengar särskilt ofta till insamlingar. Men jag är med i postkodlotteriet, där bidrar jag med pengar varje månad. Jag lägger några kronor i en bössa då och då och jag ger ibland till uteliggare som ber om hjälp.

Om jag ger pengar till Linda så vet jag att pengarna kommer dit de ska och för mig spelar det i detta läge inte så stor roll om de köper knäck för pengarna eller gör fotoböcker, huvudsaken att de är till hjälp och underlättar.
Kanske man beställer hem julmat för allt så att släkten som är tungt belastade och redan hjälper till mycket, slipper laga mat å istället njuta av varandra och tiden som är kvar.

Så därför gott folk - låt givandets glädje finnas i era hjärtan, oavsett vad och till vem Ni ger.

Det är min filosofi...

Jag har inte så många läsare men jag vet att det finns några som troget läser och väntar på att jag ska skriva igen.

Jag har inte skrivit på drygt tre veckor nu. Det beror på dels att jag inte mått så väl. Att ha den sjukdomen jag har medför för många att man drabbas av svår yrsel och jag tillhör den kategorin.
För mig är det så att jag blir väldigt sjuk när jag utför arbeten som kräver att jag böjer min nacke och tittar nedåt...som matlagning vid spis och diskbänk, skrivande vid tagnentbordet, om jag sitter och läser en tidning....helt vanliga saker som kräver att jag böjer nacken alltså.

Då sätter yrseln in och jag blir kraftigt illamående och jag måste gå och lägga mig.
Det har fungerat bra väldigt länge men den senare tiden har mina besvär varit mer uttalade och jag har ofta fått avbryta för många pauser.
En del av er vet att jag är aktiv på facebook, och även där så är de korta inläggen jag gör, påfrestande och får mig att må illa.

Därför så har jag inte ens kunnat tänka på att skriva.
Sen så har jag även haft många tuffa och jobbiga veckor nu på hlsten då jag varit väldigt förkyld, då har orken trytit och jag har bara kunnat göra det jag absolut måste.

De senaste veckorna har jag planerat en överraskningskalas till min Magnus som fyllde år igår, lördag, och det har upptagit mycket av min energi.

Nu när festen gått av stapeln så återstår bara en tom, trött jag som knappt orkar röra mig.

Jag vet att de närmaste dagarna bara måste fyllas med vila i tanke och kropp för att jag ska återhämta mig och orka fira en jul med glädje och utan så mycket trötthet.

Jag har pressat mig med att ordna kalaset samtidigt som jag varit sjuk och det får jag betala nu. Men jag är nöjd - Magnus blev mycket glad och överraskad och jag ville ge honom detta för han gör så mycket fint för mig - varje dag.

Detta jag skriver nu tar väldigt lång tid och jag försöker att inte böja mitt huvud så mycket.

Nåväl.....ni som känner mig vet att jag älskar den tid som är nu. Advent. Julen nalkas och med den så mycket goda minnen, glädje, mys och värme.
Jag älskar JULEN och har alltid gjort det.

En gång i tiden var jag en småbarnsmamma som stressade och vände ut och in på mig själv för att hinna med alla måsten. Jag mådde dåligt tills jag en dag bara kände att det fick vara nog.

Jag satte mig helt sonika ner och funderade på vad det var jag ville ha ut av julen och jag tittade på det jag stressade för och frågade mig själv om det var vettigt.

Jag kom på att om man planerar och gör bara det man tycker är roligt så blir det inte stressigt.

Jag började skriva ner det jag tyckte var viktigt för mig, för att det skulle kännas jul.

Och sen tog jag min almanacka och så skrev jag ner det jag skulle göra på alla de olika dagarna i december.

Det slutade med att jag såg till att baka alla mina julkakaor veckan före första advent, jag frös in dem och så behövde jag inte tänka på det mer.
Jag skev när jag skulle göra köttbullar, frös in dem och så var det momentet borta....etc

Jag tog tom fram kläderna som familjen skulle ha, strk dem och hände på galgar så de var klara.

Det slutade med att på kvällen den 23 så återstod bara att granen skulle kläs, vilket gjordes med glädje av barnen. Skinkan skulle kokas och det skötte deras pappa, jag dukade - om det var så att julen skulle vara hos oss det året. Vi hade alltid knytis och jag bad våra gäster ta med sig varsin sak till julbordet, för inte ville jag stå själv å laga all mat heller.

När sen barnen hade kommit i säng å julstrumporna var upphängda så tappade jag upp ett bad, tände massor av ljus och hällde upp ett glas whiskey och sen hade jag min egen lugna fridfulla stund.

Detta pågick i alla år som vi hade badkar och det var nog det bästa med hela julen - att veta att allt jag tyckte om och ville ha med på julen var färdigt och jag var inte utmattad.

Ofta när jag talade om detta med vänner och bekanta så märkte jag att de blev provocerade. De ville inte höra om hur man kunde få allt å flyta utan stress.

Folk vill i allmänhet klaga och gnälla. De vill tycka synd om sig och skylla sin livssituation på någon annan än dem själva.
Folk vill gärna vältra sig i klagan och den som kommer och säger att den är nöjd, lycklig och mår bra - den får inte vara med.

Jag är inte småbarnsmamma längre och jularna är lite lugnare med färre gäster, men fortfarande så glädjs jag barnsligt åt att tända adventsljus, se hur snön täcker vårt land och njuta av julsånger.

Jag insåg för länge sen att myset och stämningen inte kommer av sig själv - man måste vilja känna stämning och skapa den i sin tanke och i sitt hjärta.
Man måste sätta sig ner och tänka och känna.....se på sitt stearinljus som brinner, känna frid och avkoppling för att det ska bli så.
Inget kommer på beställning eller för att man suckar över att man inte har nån julstämning.

Många stirrar sig blinda på kommersen och avskyr att pengarna ska styra julen.....men man kan välja att blunda för det.
Man kan välja att köpa julklappar under hela året då man kan fynda på rea och ägna december åt att bara gå på julmarknad och njuta av den brända mandelns doft å veta att klapparna är klara.
Man kan välja att inte följa med i ekorrhjulet och i sin familj sätta sin egen ribba utan att titta på grannarnas ribba å plånbok.
Jag har aldrig haft gott om pengar å har aldrig kunnat köpa flera tusenkronorsklappar till mina barn....men jag vet att julen kommer den 24 dec varje å och jag äslkar julklappar så då planerar jag å spar pengar för att kunna handla.
Och jag älskar att göra egna klappar, både ätbara och annat som man kan göra för en billig peng.

Och konstigt nog så har människor uppskattat mina gåvor trots att det bara kostade mig lite mjöl, smör å socker samt min tid då jag gav bort kakor.

Man kan välja för flertalet människor har bara en tänkare i sitt huvud och det är de själva.

Jag ska bifoga en text som jag skrev på min facebooksida för en tid sedan och minns du Laila att jag nämnde detta i början av vår vänskap?...Jag hittade den å här e den!


TID - vad är det? Tid är den enda resurs här på jorden som är exakt på sekunden millimeterrättvist fördelad till alla människor. ALLA har exakt lika mycket tid varje dag, varje vecka att förvalta.

Ingen har mer - Ingen har mindre....det är inte orättvist fördelat så att de rika har fler minuter än de fattiga. Alla har exakt lika mycket.

Är TID en naturresurs? en rättighet? en självklarhet? Är TID en dyrköpt lyxvara och i såfall, vem har satt priset?

Är TIDEN något vi tacksamt bör ta emot för att det innebär att vi är här, vi har ett liv och ett val att använda vår tid till vad vi vill?

TIDEN går säger vi - nej...den bara upprepar sig om och om igen....vi har klockor, veckodagar och almanackor som säger att tiden går.
Den går för fort säger vi, vi hinner inte ifatt den...
(på teve gör amf reklam för pensionspengar, de säger att en dag får vi tid över och då är det bra att ha pengar)
Var sparar vi tiden då, den vi inte använder, den som vi inte hinner använda?

På ett konto kanske som vi tänker lyfta transaktioner ifrån när vi har TID att använda tiden.

Tiden upprepar sig som sagt - monotont och utan att någon kan påverka den. TIDEN bara är och allt liv på jorden anpassar sig - UTOM vi människor.

Vi vägrar anpassa oss till att vi inte kan styra över TIDEN, vi vill härska över den, ändra årstider, väderlek så att det passar oss.
Vi vill ge dygnet flera timmar, girigt vill vi ha mer och mer tid.

Vi vill inte använda en enda minut till att se hur vi förvaltar våran tid, ödmjukt förstå att jag själv kan uppleva att jag ger mig mer tid genom att vara här och nu, inga fler timmar än någon annan men jag kan tacksamt ta emot och använda de få åren av evighet som jag får gå på denna jord

Vi skyller på TIDEN - att vi ingen har. Det är det enda vi har och den är exakt rättvist fördelad på oss alla.

Vem är DU? är du den som girigt vill ha mer eller är du nöjd och tacksam för den tid du har?

Ta en minut av DIN tid, om du hinner, och fundera....