i huvudet på en finnpajsar jänta

Idag har ett hjärta på jorden slutat slå. Ett hjärta bland många tusen, ja antagligen miljoner hjärtan, som har upphört att slå.
Ett hjärta i mängden. Men ändå ett levande väsen som har älskat och som är älskat.
Ett hjärta som har hållit min lillasyster Johannas hjärta så trofast och lojalt som inget mänskligt hjärta gör.
Det finns de som rycker på axlarna och inte förstår vidden av det. Det är dom som aldrig har älskat en hund.



Tyson lever inte längre.

Det gör ont att mista den man älskar. Kanske ännu ondare när man själv måste hålla i kopplet på väg till veterinären.
Att skaffa sig ett djur är ett stort beslut som noga tänks igenom. Att tvingas fatta ett beslut som ändar det djurets liv, är ett ännu större och svårare beslut.

Vi människor fattar beslut varje dag. Vi gör det efter de förutsättningar som råder just nu. Vi kan inte se hur morgondagen påverkas av de besluten.

Vi kan inte se vad morgondagen kommer att bära med sig och hur den får omständigheterna att plötsligt ändras.

Min syster hämtade hem Tyson en dag för fyra år sen. Han blev hennes allt. Och då menar jag verkligen allt.

För vissa människor blir en hund mer än bara en hund. Kärleken man upplever, få och ger, är för en del människor mer betydelsefull än för andra.

För Johanna var det så. Under de svåra åren då hon blev hotad och förföljd och levde under en ständig skräck att vi, hennes familj, skulle dödas därför att mannen som förföljde henne hjärntvättade henne så att hon inte kunde tro annat.
Under de åren var Tyson hennes trygghet. Tack vare honom vågade hon gå ut ensam. Det var han som var ljuset i hennes liv när allt annat var mörkt.

Men saker förändras. Livet pågår hela tiden och förutsättningar blir andra än dem man levt med.

Johanna fick sin son David. Ännu en kärlek. Hon har kämpat ensam för att kunna ge både sitt barn och sin hund det de bägge behöver.
Hennes tid och engagemang. Men det är svårt när man är själv.

Samtidigt har hon byggt upp sitt liv efter åren av förföljelse. Hon har kämpat med att återfå sin självkänsla och bli fri från rädsla.

Tyson är en stor hund. Jag skriver är för det känns svårt att redan nu prata om honom i dåtid. Som att har var.....
Med en stor hund följer medföljer att man måste lägga många timmar på motion, stimulans och aktivitet.
Att hinna med det samtidigt som man är ensamförälder är närapå omöjligt.

Samtidigt har Tyson haft otur med att vara sjuk mycket. Svampinfektioner, allergi som måste utredas. Problem med tassarna och förra sommaren fick han en svår fästingburen sjukdom, som nästan dödade honom.

Har man barn och hund blir det naturligt att det är djuret som får komma i andra hand. Tyson har givetvis fått kärlek och omvårdnad och Johanna har kämpat med att bota hans sjukdomar.

Ovanpå allt så blev David svårt sjuk i krupp och astma. Eftersom han inte ens är två år så är det svårt att säga hur mycket Tysons närvaro har bidragit. Men den är givetvis inte gynnsam.

Tillslut så fanns ingen annan råd än att fatta ett beslut.

Och beslutet blev att Tyson skulle skulle få somna in. Att hitta en ägare som är villig att lägga ner all den tid, energi och pengar för veterinärkostnader som han hade behövt, hade inte varit lätt.
Att bara lämna honom till första bästa var inget alternativ.
Tyson mådde heller inte bra. Han hade mycket mycket svår separationsångest när Johanna lämnade honom hos dagmatten. Han klarar inte av att vara ensam hemma ens 30 minuter utan att stressa sig själv till panik.
Och han följer henne från rum till rum.
Hon är hans allt.

Och det var i hennes famn han nu ikväll andades sina sista andetag.

Hundhimlen har blivit en underbar hund rikare. Tyson, vänligheten personifierad i en hund. Och vilken lekkamrat han sen har varit för David.
Tyson förstår mycket väl att David är liten och behöver lekas försiktigt med.
Med oss andra kämpar han om bollar och pinnar, springer bort och busar. När David leker med honom så apporterar han och lägger ner leksakerna framför honom och väntar på att han ska kasta. Och aldrig att han har försökt att ta en leksak från Davids händer.

Det gör ont att älska den dagen man mister. Även om man vet att besluten man fattar är bäst under de omständigheter som råder just nu.

Mer kan vi människor inte göra.

Jag undrar så vart det barkar hän med mänskligheten. Med den moderna människan.

Kommer vi att bli mer och mer benägna att vilja bli omhändertagna och slippa ta ansvar för våra liv? Eller kommer vi förstå att vi inte kan förvänta oss att någon anna löser våra problem och kan ställas till svars för att vi inte mår bra?
Eller handlar detta egentligen om Svensken? Är det annorlunda i andra kulturer och andra länder?

Jag funderar ofta på detta fenomen att vi så ogärna själva tar ansvar. Och jag funderar även på vår förmåga att klara kriser och trauman.

Vi lever inte längre i en tid då överlevnad hängde på en skör tråd. Vi har det förjäkla bra fraktiskt. Vår överlevnad hänger inte heller på om skörden regnar eller torkar bort. Vi behöver inte föda djur för att sedan slakta dem.
Vi är inte jagade. Vi behöver inte slåss för maten. Vi förlorar inte halva vår barnaskara i för tidig död- Vi dör inte själva i olika farsoter och det finns mediciner till de flera åkommorna och vi botas och kan leva långa liv.

Kort och gott så har vi det bra. Bättre än människan kanske någonsin har haft det. Och ändå klagar vi kanske värre än någonsin. Vi klagar över livspusslet, över att tiden inte räcker, över att barnen har aktiviteter. Vi klagar över arbetsuppgifter och värk i axlar och då får vi ergonomiskt utformade arbetsplatser. Vi går in i den berömda väggen, blir sjukskrivna och får pengar så att vi ändå kan klara oss ekonomiskt.

Vi har det så förbannat bra i vår moderna tid med jobbfria helger och fem till sex veckors semester. Och ändå är tidningarna fulla med tips om hur du ska klara av semesterstressen eller slippa en julkollapps.
Vi kan alltså inte ens vara lediga utan att må dåligt.

Vi mår ju alltid dåligt!!! Och vi kan inte handskas med svåra saker som att någon dör. Vi klarar inte att mista. Ingen får dö i dagens samhälle.

Och om någon nu dör så kommer det som en fullständig överraskning att man kan och kommer att dö ifrån det här livet.

Vi är på något vis så fjärran ett egenansvar. Så långt ifrån livets realiteter. Med livet så kommer även sjukdom och död. Livet innebär att ibland ställas inför svåra prövningar.

Och då innebär inte en svår prövning att till fots flytta hela sin familj 100 mil för att betet har tagit slut. En svår prövning kan vara att pendeltågen stängs av i några månader pga reparationer på räls och stationer.

Den moderna människan ställs sällan inför existentiella prövningar. Vi behöver sällan se hur hela vår familj blir utplånade. Även om det fortfarande sker dagligen i krigsdrabbade länder. Vi har möjlighet att påverka hur vårt land ska styras.
Vi blir upplysta. Vi använder mer pengar än någonsin och ve traktar efter fler saker som vi anser ska hjälpa oss att klara livet. Vi behöver appar, färdigkomponerade matkassar och tidningar som talar om för oss hur vi ska klara av att sitta i en solstol på semestern utan att få hjärtinfarkt.

Vi förlitar oss helt och hållet på att all information som når oss, är rätt information och det som gäller NU. Vi har väldigt svårt att lita till vår magkänsla, våra egna behov och lyssna inåt.
Vi klarar knappt av att göra egna val och sedan stå för dem.

Istället beklagar vi oss utifrån den plats vi sitter på och tycker väldigt synd om oss själva för att livet inte blev som vi en gång drömde om.

Vi är inte längre rustade för att klara motgångar, överleva kriser eller ta en motgång.

Jag menar inte att man inte ska få sörja när man mister någon till döden. Eller att ett avsked från jobbet inte får innebära en kris för kanske hela familjen. För självklart är det tufft att drabbas av förluster och motgångar. Det är fruktansvärt att drabbas av sjukdom och vara nära döden. Och självklart ska det få finnas och man ska kunna få stöd och hjälp.

Men hur ofta anser sig människan bli knäckt och aldrig mer kunna resa sig efter en motgång eller förlust? Hur ofta händer det inte att man aldrig mer återvänder till livet.

Varför?  Ja det är just det jag funderar på. Varför klarar vi inte livet om det är annat än en dans på rosor?

De flesta upplever säker att det är tråkigt att gå i skolan. Man vet från början att man är tvingad till det eftersom vi har skolplikt. Men efter det så är man själv fri att välja vilka vägar man vill gå i livet. En nybakad student är kanske sällan helt klar och mogen att fatta livsviktiga beslut. Men de flesta vet vad de vill göra de närmaste åren.

Och vi börjar gå på livets vägar och snart så lämnar vi föräldrahemmet.

När det sen börjar, detta tänkande att någon annan ska ordna saker för en. Eller när klagandet över att det är så jobbigt att vara förälder, är det enda som ekar i etern.

Jag förstår inte. Men å andra sidan är jag kanske såpass gammal nu att jag tillhör den äldre generationen.

Människan är skapad till liv. Skapad att resa sig efter fall och överlevnadsinstinkten är stark. Människan är skapt att vara kreativ och läka sig själv.

Jag tror på den självläkande människan. Den som lyssnar inåt, litar på sin intuition och förstår att var sak har sin tid i livet.

Men det är jag det...uppenbart är att många andra tycker annorlunda.

Snart kommer våren och då börjar de dyka upp. Tipsen på hur du ska klara din vårdeppression och kunna titta på en vitsippa utan att få ångest.

Ja då är vi hemma igen då efter en eftermiddag på stan.

Och än en gång måste jag prisa mina öronproppar. Det är helt underbart att slippa allt ljud. Visst hör jag och visst störs jag fortfarande när folk pratar eller skriker högt. Men propparna filtrerar massor och alla småljud sållas också bort de med. Sus och sorl.

Vi gick i alla fall och fönstershoppade lite i väntan på att klockan skulle bli hanv fyra. och eftersom Smile Fish Spa ligger på Biblioteksgatan så höll vi oss i närheten av Stureplan.
Och eftersom det var ganska kallt ute så gick vi in en sväng i Sturegallerian. Och om man nu inte hade sett på människorna att vi befann oss på Östermalm, så skvallrade butikerna om det.
Inte ett H&M i sikte, nä inte ens ett Lidl. Och människorna sen....

Jag vet inte vilken typ av människor det är som liksom behöver visa utåt att de minsann INTE är någon som handlar på H&M. När man går på Biblioteksgatan och inne i gallerian så ser man dem överallt.
De där som med avmätt blick och faktiskt med lite höjd haka, tittar förbi en.

Ja i min panna kunde man säker läsa. Jag bor i Vällingbys gamla getto, Grimsta.

Och döm om min förvåning när jag nu idag insåg att de faktiskt finns...brattsen/stekarna alltså. Ja de finns där kring Stureplan och de ser ut precis som Peter Magnussons karaktärer.

Och i min naivitet så förstår jag inte storheten eller det förnäma med Stureplan. Jag förstår inte hur viktigt det kan vara att bära butikskassar därifrån. Jag förstår inte heller fenomenet med det som händer med språket, dialekten eller vad man nu ska säga. För inte katten pratar "de" som folk.

Jag må vara kategorisk och ha föråldrade åsikter men jag kan inte annat än att skaka på huvudet åt det febrila putsandet av fasaden som så tydligt märks i Kungsgatans slutände.

Eftersom vi flanerade lite så var vi även på andra ställen och jag studerade folk noga och det jag såg där på Östermalm, det fanns inte att se vid tex hötorget.
Så mycket mer avslappnade människor som köpte frukt eller var på Panduro än dem inne i Sturegallerian.

Nu är jag hemma i gamla Grimsta igen och folket som gick av t-banan samtidigt med oss hade inte ett endaste stänk av avmättnad i blicken.

Magnus fotspa var en upplevelse i sig, tycker jag som inte gjorde annat än tittade på. Jag skulle då aldrig stoppa fötterna i en tank med fisk som åt på mig.

I 40 minuter satt han stilla med fötterna. Och fiskarna började äta på honom direkt. De älskar döda hudceller, fast det är ju ingen näring alls i det så de måste äta annan mat. Då får de alger och kött.

De vill äta i flock och om det var fler fiskar på ena foten så skulle han bara föra samman fötterna lite och vips så strömmade massor av fisk till den andra foten.

De knaprade i omgångar. Några åt och andra var på botten och vilade. Sen bytte de. De skapade också revir så att om nån åt på ett ställe, som stortån, och en annan fisk kom dit. Då blev den genast bortkörd av den starkare fisken som redan var där.

Sen gillar de inte att någon kommer nära tanken. För då slutade alla att äta och simmade ner och la sig på botten. Det var ok att Magnus satt där och tittade ner i tanken men om nån gick förbi så slutade de direkt. Och sen återvände de när personen var borta.

Hans fötter blev ju så bekant rätt "svampiga" av att vara i blöt i 40 minuter så inte förrän vi var hemma kunde man se resultatet.
Och jösses så lena och fina fötter han har nu. Han är renäten  :-)

Efteråt så gick vi till Jingis Kahn och åt buffé. Och jag kan bara säga att det är ju så gott och så fräscht när man får ta vad man själv vill ha och de tillagar det direkt.

En trevlig dag på stan, trots alla människor som trängs och har bråttom. Men ack så skönt att vara hemma igen.

Jag tog en promenad till centrum, gick den sedvanliga vägen dit. Och ni som vet var jag bor, vet också vilken väg jag går.

Den här vägen har jag gått i ungefär åtta år då jag ska upp på byn. Lika länge som jag bott på den här gården.

Och från första början så lade jag märke till det. Jag kanske ska tillägga att det möjligen är så att jag är mer än lovligt "skadad" i huvudet som lägger märke till detta fenomen. Kan vara så, men det är inte säkert.
Fast å andra sidan så så har jag lagt märke till och noterat företeelser och fenomen i hela mitt liv. Fosterskada kanske?

Vad jag vill komma till är detta. Att på min väg på trottoaren mot centrum så passerar jag en lite gräsmatteplätt.
På denna gräsmatteplätt så finns det två stycken elskåp med ca 10 meters mellanrum. Och det är det som händer bakom dessa två helt vanliga elskåp som är det märkliga.

I ungefär åtta års tid så har det legat bananskal bakom dessa två skåp. Bananskal i olika stadier av förruttnelse. Och det läggs dit ett nytt skal VARJE dag. Ja jag menar det, varje dag året om.

Det finns alltså en människa som går på denna trottoar varje dag och som passerar den lilla gräsmatteplätten med elskåpen och som VARJE dag äter banan och slänger skalet bakom något av skåpen.
Det är som sagt ca 10 meter mellan dem så stegen är nära på exakta varje dag.

Jag har aldrig någonsin sett denna person, vet alltså inte om det är en man eller kvinna eller om det är ett barn. Det enda jag vet är att denna person har en mycket stark vana.

Och eftersom jag blir fascinerad av sånt här så måste jag ju bara försöka klura ut vem denna person är och varför detta med bananätandet sker och varför skalen slängs på samma ställe. För det betyder ju att bananen också äts vid samma plats och antagligen samma tidpunkt varje dag.

Jag har periodvis gått denna väg avsiktligt bara för att se om det verkligen kommer nya skal varje dag. Och det gör det och det slutar ju aldrig.

Här är det ena elskåpet och där ser ni tydligt flera olika skal.



Och här är det andra och samma sak här. Flera skal i olika stadier av förruttnelse.

Det som slår mig när jag tänker på denna företeelse är just vilka vaneindivider vi människor är.

Vissa av oss bara måste göra vissa saker på ett och samma sätt varje dag. För andra spelar det ingen roll alls.

Att vi alla tex klär på oss  klädesplagg i en viss ordning, eller tvättar oss i samma ordning och alltid tar på samma sko före den andra. Det är ju välkänt. Det sitter i ryggmärgen och det känns jätteavigt om vi plötsligt byter sko och tar på den "andra" först liksom.
Och ofta vill vi ha saker städade på det sätt som vi brukar göra. Men detta med bananskalen tar liksom priset. Jag har aldrig sett på maken.

Och jag frågar så här rätt ut i rymden.

VEM ÄR DU??????  TRÄD FRAM!!!!!!

Luren lades nyss på. Och plötsligt bryter tårarna fram ur mina ögon. Tårar av saknad.

Jag saknar min lillasyster Jeanette. Det är femton år sen hon lämnade Sverige för att starta sitt liv med sin man och sitt väntade barn, i Amerika. Som är hennes mans hemland.

Till en början hade vi tät mailkontakt för det kostade då ganska mycket att ringa. Numera så rings vi ofta, ibland dagligen och t.o.m flera gånger om dagen. Ibland hörs vi inte på ett par veckor.

Att kunna prata så mycket som vi gör, gör att avståndet inte känns så långt. Via facebook visar vi varandra bilder ur våra liv och uppdateringar där ger information om vad som händer i vardagen även när vi inte hörs så ofta som varje dag.

Men jag saknar min syster så otroligt mycket. Jag saknar allt vi brukade göra tillsammans. Alla kalas och högtider som vi ordnade och firade ihop.

Jag saknar shoping och fika på stan. Hon är den väninnan som jag gjort mest tillsammans med. Hon är den som varit med från början och som är sprungen ur samma familj och som liksom vet allt. Hur det var.

Vi kan ringa och spy ur oss galla om vad som besvärar just för tillfället. Vi kan ringa och berätta om inredningsplaner, presentköp eller julpyssel. Dela recept med varandra...prata om loppisfynd.

Och jag är så glad över att vi kan göra allt detta över telefonen. Ha en nära relation trots avståndet. Men jag saknar att inte längre kunna ses över en kopp te eller mötas på stan.

Jag saknar att hon inte kan finnas där som moster för mina barn längre. Så som det var förr. Hon var deras andra mamma.

Och jag är så ledsen över att jag inte har kunnat återgälda det stora för hennes barn. Jag har missat deras uppväxt och att få den nära relationen som är så värdefull. 

Visst vi odlar relationen via telefonen, men det känns så futtigt ibland.

Jag kom på att jag skrev en text till henne en gång för länge sen......hon var arton och jag var tjugotvå.

Min älskade lillasyster

Egentligen är du ju inte så liten längre. Du ska ju snart fylla nitton år.

Det är så mycket som jag skulle vilja säga dig.

Men som inte blir sagt i vardagen. 

Du är min bästa vän.

Och jag måste säga att jag tycker synd om alla barn som är utan syskon.

Jag känner mig rik på ett sätt som inte går att förklara.

En gång sa du till mig att du var så glad över att vi blivit såna kompisar.

Du visste att jag aldrig skulle svika dig.

Aldrig gå bakom ryggen på dig och ljuga för dig.

Som så många andra gjort. Nej, istället skulle jag förlåta och alltid stå på din sida.

Om du visste vad glad jag blev av att höra det.

Och jag känner precis likadant.

Visst bråkade vi mycket när vi var små. Och slogs så tårarna sprutade.

Men lika ofta lekte vi med varann och sov i samma säng.

Att vara skilsmässobarn har inte alltid varit det lättaste.

Men vi har ju haft varann. Och nu när jag blir äldre sätter jag värde på allt det här.

Det som man egentligen aldrig har tänkt på.

Det som har varit en självklarhet.

Att jag har en underbar syster och vän som jag älskar och jag vet älskar mig.

Jag är rik på ett sätt som inte går att förklara.

Din storasyster

1986.10.17

Jag hade redan då för tjugosex år sen ett behov av att uttrycka mig. Jeanette har alltid varit med, hon har funnits för mig och utan att blinka kommit till undsättning när jag har behövt.

Jag har sett upp till henne, beundrat hennes världsvana och den självsäkerhet som hon utstrålade. Utan att då veta om att hon kände sig allt annat än självsäker.

Jag har tagit hand om henne sen vi var små. Och eftersom hon är fyra år yngre än jag så lekte jag skola med henne. Jag suddade ut allt jag skrivit i mina matteböcker och blev hon min elev. När jag var sjuk och inte kunde gå till skolan så väntade jag otåligt på att hon skulle komma hem. Då gräddade jag pannkakor till oss. Vi bråkade och kivades, men om kvällarna så låg vi i varandras sängar och sökte trygghet.

Jag kan känna sån enorm sorg över att vi inte längre bor nära varandra, ja inte ens i samma land. Jag vill inte ens tänka på hur stor saknaden kommer bli om jag förlorar henne. Hur tyst ska det inte bli i mitt liv då.

När jag är egoistisk och tänker på mig så vill jag att hon ska komma hem och bo och leva här som förr. Men jag vet att hon har sitt liv och sin familj på en annan plats. Hennes barns hemland är Amerika. 

Återigen så sköljer livets skörhet över mig. Jag vet att vi är här på lånad tid och att tiden är knapp. Vad som helst kan hända och jag försöker göra som vår mamma alltid sa till oss, särskilt när vi bråkade.

- Ni måste vara rädda om varandra för ni vet aldrig hur länge ni får ha varandra.

Men just nu vill jag bara att allt ska vara som förr....att jag står vid mitt fönster och ser dig komma upp för backen. Tekannan är varm och kanelbullarna framdukade. Och så sitter vi snart vid bordet och planerar ett kalas eller pysslar med något.

Saknar så...

Hej

Det är ju bara för skönt att känna hur huvudvärk lättar. Efter att ha vaknat och mått bra förutom den vanliga känslan av trötthet så kom huvudvärk smygande. 

Tog skyndsamt ett par treo för att hindra den att sätta sig ordentligt. Och nu kan jag konstatera att den gav vika.

Tack för det!

Min dag är tom på måsten. Vilket är skönt då jag är trött. Både sömnig faktiskt och trött i kroppen. Behöver en vilodag eftersom jag ska dansa ikväll.

Att dansa är ju ingen vila i sig men jag har varit i farten både hela förra veckan och fram till nu. Helgen gav inte så mycket vila den heller. 

Nog om det nu. Jag var och klippte till mig lite igår. Jag går på en frisörskola och har nästan alltid olika tjejer som klipper. De utbildar sig och sittningen i stolen blir alltid närmare två timmar.

Och eftersom jag njuter av att bli "pillad" i håret så älskar jag mina klippningar.

Jag brukar småprata med tjejerna och igår var jag faktiskt med om ett sammanträffande. De banliga frågorna dök upp....bor du här i närheten? vad jobbar du med? osv......och på frågan om arbete så svarade jag ju som det var, att jag tyvärr tvingats bli sjukpensionär pga en neurologisk sjukdom.

Och det visade sig att flickan som klippte mig hade arbetat på samma neurologavdelning under den tid som jag låg inne på Karolinska sjukhuset hela februari -07. Hon jobbade som undersköterska så hon har varit en av systrarna som skötte mig då jag var som sjukast.

Ingen av oss kände såklart igen den andra för många patienter passerar och för min del så är mitt minne ganska suddigt när det gäller personalen.

Hon höll nu på att byta yrke eftersom hon fått barn och inte ville ha de oregelbundna arbetstiderna längre.

Klokt tycker jag. Precis som jag tänker att man bör fundera över när man bestämmer sig för att bilda familj. 

Nu menar jag inte att alla inom vården ska byta yrke när de får barn. Men det är ovanligt att man faktiskt idag väljer att göra det för att ge barnen sin tid när man valt dem.

Jag har skrivit om det massor av gånger tidigare. Livspusslet som alla klagar över och som är så svårt att lägga......man väljer själv hur många bitar det ska vara. 

Med ålderns rätt kan jag säga att var sak har sin tid i livet. Och det är min åsikt. Man behöver inte hålla med mig bara man tycker som jag  ;-)  ha ha!  (jag skojar om detta med att hålla med, bäst att förtydliga det ifall någon inte förstår)

Häromdagen kunde man läsa att kvinnor som hade facebook konto mådde dåligt. Ja inte alla såklart men många, eftersom de jämförde sig med sina vänner och deras förehavanden.

Man kände sig mindre lyckat och mådde dåligt när man läste allas positiva och fantastiska inlägg om livet, aktiviteter, resor etc......

Jag kan inte låta bli att frågande lyfta på ett ögonbryn? För det första varför görs såna här undersökningar och sen för det andra....Varför jämför sig människor med andra?

Jo jag vet att det är en vanlig företeelse, att jämföra sig med grannen och sen må dåligt.  

Men på senaste tiden är det så mycket fokus på just facebook och hur det påverkar oss. Man skiljer sig pga facebook, för att ens partner hittar nån annan eller börjar flirta eller så hittar man sin gamla kärlek.

Man får inbrott i hemmet pga facebook för att man skriver att man inte är hemma. Man blir depriperad för att ens vänner är mer lyckade och äter "finare" mat än man själv..........ja hur mycket som helst kan man skylla på fejjan.

Man har ju t.o.m gjort undersökningar som visar att de mest lyckade på fb är fejk! Ja att de luras för att de egentligen känner sig mest misslyckade. 

Men inget är ju människans eget ansvar...eller!?......nä vi kan ju inte behöva ansvara för något alls. Det är ju jobbigt att inse att man själv ansvarar för sitt liv och hur man mår.

Vi vet så himla lite om människorna omkring oss. Vi ser ytan och ytan är vi alla så otroligt bra på att putsa. Alla kan vi visa upp en fasad som inte röjer vårt inre.

Jag brukar ägna mig åt något som jag tror fler skulle göra. Kanske främst de som alltid jämför sig med andra och tycker att man själv har det så dåligt.

Genom mina samtalsgrupper på spes har jag ju träffat så många olika typer av människor som berättar sina smärtsamma historier. Och jag har ofta reflekterat över att just ingenting av det syns utanpå. Så snart de går ut ur vår dörr så kan ingen ana vad de visat oss andra. 

Vi skulle alla kunna sitta i en och samma tunnelbanevagn och inte ha en aning om att kvinnan mitt emot eller mannen på andra sidan gången är en medsyster och medbroder.

Och det är just detta som jag brukar ägna mig åt om jag åker tåg eller sitter på ett café, tittar på alla som handlar eller bara tittar ut över torget i centrum.

Att det syns inte med ett spår vad de bär inom sig......Någon har en cancersjuk anhörig, någon har själv cancer. En annan har ett barn som knarkar. Vem som helst av dem kan vara alkoholist. Ett barn blir slaget hemma. Någon blir bedragen av sin fru/man............Människor bär på så mycket smärta och vi visar det inte. Därför är det ju så lätt att tro att alla andra har det så mycket bättre och är bekymmersfria.

Alla dessa olyckliga och ledsna människor finns bland oss. Sitter bredvid oss på tåget eller tar betalt i kassan när vi handlar. Eller sitter bakom en dataskärm och skriver ett fantastisk inlägg på sin facebookvägg.

Det är ju med andra ord rätt meningslöst att jämföra sig med någon. Och sen dra slutsatsen att denne är så mycket mer lycklig än man själv.

Ingen av oss vet vad en enda annan människa tänker när denne släcker lampan om kvällen. Det är då vi alla är ensammast i världen. Det är då tystnaden släpper fram alla känslor.

I mörkret behöver vi inte längre bära mask och skydda oss.