i huvudet på en finnpajsar jänta

Egentligen borde jag gå och lägga mig för jag är aptrött, utmattad och behöver vila....men jag är olydig och trotsig och gör det jag vill göra.....

Jag blev av någon anledning påmind om Prins Hatt under jorden......det var en saga som fanns i en stor tjock sagobok som heter Svenska Folksagor som Bröderna Grimm har satt ihop (om jag nu inte minns helt fel).........boken rymde såklart massor av andra sagor som Prinsessan på glasberget och Lilla Rosa och Långa Leda......jag har läst den säkert hundra gånger men så lånade jag ut den och fick aldrig tillbaka den.

Och så vuxen jag är så vill jag ha den boken. Jag vill läsa mina gamla sagor om prinsessor, häxor och elaka styvmödrar....sagor som inte är ett endaste dugg pedagogiska utan bara skrämmande för barnen ända tills det slutar lyckligt.

Jag tror inte jag har tagit så stor skada av att läsa den sortens litteratur istället för Herr Muffin är död, som på ett pedagogiskt sätt ska hjälpa barn att hantera döden. Herr Muffin är ett gammalt marsvin som dör. Och jag lärde mig utan att läsa om det i en barnbok att två kvinnor kan vara ihop så att någon kan ha två mammor liksom.

Jo jag tycker om pedagogiska barnböcker jag har själv flera ämnen jag skulle vilja skriva om....men jag gillar häxor och troll oxå och hittepåsaker och starka flickor som kan allt och busiga pojkar som är illbattingar.
Barn är inte korkade, inte mer korkade än vad vi var i alla fall.....de kan skilja mellan fantasi ochverklighet. De kan förstå att sagor är just bara sagor. Men vi är så rädda idag för att barn ska ta skada och behöva gå i terapi som vuxna, så på sin höjd så tror vi de kan hantera Mållgan som är Alfons Åbergs osynliga låtsaskompis.

Så jag har alltså nu suttit och sökt på nätet efter denna gamla volym som verkar ha gått upp i rök....jag fann i alla fall en bild på den som jag ska ta och lägga ut här och på min facebook sida och be mina vänner sprida så att jag kanske kan hitta den och köpa den av någon vänlig själ som inte längre tror på prinsessor som behöver räddas.






Så gör mig en tjänst, vänd ut och in på bokhyllan eller vinden hemma och kolla om ni sitter på denna skatt som jag suktar efter.

Jag har förstått att jag samlar på minnen........jag blir väldigt nostalgisk när jag hittar tex gamla köksattiraljer, porslin eller glas som jag druckit eller ätit ur som barn. Om jag hittar en duk jag känner igen eller egentligen vad som helst som väcker minnen....så bara måste jag köpa det.

Jag samlar på sånt som har gjort mig glad och som får mig att behålla känslan och minnet inom mig......jag vet ju inte hur länge jag kommer ha min hjärna i behåll och hur länge den kommer att fungera som den ska med minnen och så. Ingen av oss vet ju hur det kommer att bli. Därför vill jag omge mig med saker som genom sin närvaro i mitt liv, får mig att minnas och inte glömma. Jag vill kunna berätta om mitt liv och om jag glömt så är det ju tomt bara.........

Utan några minnen så föreställer jag mig att det är tomt, tyst och ensamt och ganska så glädjelöst....för idag kan jag sitta och tänka på massor av roliga saker jag varit med om, jag kan betrakta saker jag har här hemma och minnas vid vilka tillfällen jag fick eller skaffade dem och hur jag kände då......mina väggar är täckta med fotografier, mest av barnen i olika åldrar....för att jag ska minnas och inte glömma hur fantastiska de var när de var små och vilka roliga saker vi har gjort.

Jag lever i den andra halvan av mitt liv och jag hoppas att det verkligen är en halva, kanske blir den kortare än den tid jag levt, det vet jag inte. Jag vet bara att klockan går och jag vill ta tillvara alla dagar och både skapa fler minnen att spara i minnesbanken och även återuppleva sånt som jag har upplevt och där spelar saker och ting en väldigt stor roll.

Mitt skrivande är så klart till stor hjälp och jag har märkt att jag här i bloggen har börjat skriva om sånt som hänt mig som barn. Jag dokumenterar mitt liv. Och jag hoppas att mina barn och barnbarn ska finna det intressant att läsa om vem jag egentligen var.
För hur ofta lär man känna sin mamma som en människa med tankar, känslor och drömmar.......man måste bli ganska så vuxen för att förstå att hon är ju som jag........Mamma är ju så mycket mer än bara min mamma.

Jag älskar att höra mina föräldrar berätta om sina liv, som stor flicka kan jag förstå och identifiera mig på ett annat sätt än man gör som liten. Jag tycker även om att lyssna till dem som är äldre än mig, som har levt så mycket längre och har varit med om så mycket mer än mig. Det finns så mycket att lära och framför allt att känna igen sig i och även roas av.

Jag älskar att leva och jag har aldrig mått bättre trots att jag egentligen aldrig varit så sjuk som jag är nu. Motsägelsefullt? - ja absolut, men att vara lycklig och ha sinnesfrid är en förutsättning för mig för att orka med det som hände mig.

Nu ska jag i alla fall gå och lägga mig för annars kommer jag ångra det i morgon när jag ännu tröttare än nu inte orkar med att gå.

Sov gott och jag hoppas innerligt att ni alla har någon intill er att krama och bli kramad av.

 

En singoallakaka med smak av blåbär och vanilj kletar sig fast mot mina tänder. Och faktiskt så smakar det sommar och bara lite artificiellt.
En kopp te står bredvid mig på gräset....jag ligger på mage på en solmadrass som är gul och stor och med tryck av en Marabou Mjölkchokladkaka. Det är kväll men jag vet inte vad klockan är.
Envisa stora myror letar sig upp på madrassen och jag slår bort dem. De bits så det gör ont.

Om jag tyckte att detta hus och denna plats verkade fantastiska genom att bara läsa om det på nätet så är det ingenting mot hur fantastiskt det är i verkligheten.

Jag myser när jag hör hur de andra går på gruset på gårdsplanen. Det låter barndom för mig. Under flera av mina barndomsår och tonår bodde vi i ett stort hus i Småland om somrarna. Det hade en stor gårdsplan av grus och vi sprang barfota med sommarhärdade smutsiga fötter.
När vi anlände igår och packade in så lämnade jag leende mina skor på trappan och tog ett stort steg ut på gruset.....jag hann rätt många steg innan leendet slocknade och smärtan letade sig upp genom fotsulorna till min hjärna som i sin tur skrek BACKA!!!! till mig.....och jag backade  stapplande och flämtande tillbaka till den släta trappan.

Skorna åkte på igen och det blev inget av att "ta in sommaren genom fötterna" som jag bonnromantiskt såg för mitt inre i en vacker illusion. Mina fötter är numera mjuka efter omsorgsfullt filande och smörjande. Ömtåliga med lackade tånaglar och som på sin höjd tål att beröra min vassa dörrmatta i hallen. De är inte smutsigt svarta med illhårda hälar som en barfota betongjäntas fötter en gång var.
Illusionen sprack alltså som ett byxarsel.

Men jag myser av att lyssna till grusets knaster och att själv gå på det - med skorna på.

Här i Rickeby, i huset som är så vackert att jag tappar andan, är allt stilla.

Jag är stilla. Jag är enormt trött, som om en tjock filt lindats runt mig. Jag kämpar för att hålla mig vaken och ändå känns det som om jag inte kan sova......en mycket märklig trötthet.

Men det är troligen en reaktion på att jag igår på en och samma dag gick från flera dagars aktivitet och mental stress till total stillhet......Från en ytterlighet till en annan.
Denna miljö och endast "bekymret" om mat för dagen har gjort att all stress runnit av mig och lämnat mig lite lätt omtöcknad och insvept i den här känslan.

Allt jag gör går så långsamt. Och det är verkligen skönt. Jag har ingen klocka på mig. Här finns inga väggur och tiden spelar ingen roll.

Jag ligger i gräset i solnedgången, jag får flytta min chokladkakemadrass då och då för det går ganska fort, så att ljuset kan nå mig. I skuggan blir det snabbt kyligt och fuktigt så det är nog ganska sent.

Och tänk, detta är skrivet på gammaldags vis, med penna på papper, liggandes på mage under äppelträden med tre tjurkalvar som åskådare. De tre små pojkarna är nyfikna men ack så rädda och vågar sig bara fram i klunga. Inte en och en.

Vi anlände vid sjutiden igår. Och det var ungefär fyra timmar senare än vi hade planerat. Vi visades runt av värdinnan som vi hyr av och packade sen in allt från bilen. Vi valde sovrum och bestämde var ungarna skulle ligga.

Till slut var vi ändå klara och Magnus beordrade mig att sätta mig i trädgården och så gjorde han ett par mackor åt oss. Vi var trötta men vill ändå njuta av kvällen och av att vara själva en stund. Dagen efter skulle alla barnen anlända.
I flera dagar har vi haft gäster hemma och det är naturligtvis roligt på alla sätt och vis men eftersom jag blir tröttare än vanligt så somnar jag tidigt på kvällarna. Jag sover när Magnus kommer och lägger sig, så vi hinner inte prata som vi brukar göra innan vi somnar. Och på morgonen är det full fart igen.

Vi satt ute och åt våra smörgåsar sen hämtade jag den gula madrassen och la mig ner på marken och tittade upp mot himlen. Så många svalor höll oss sällskap och de gjorde störtdykningar och skriade högt som bara svalor kan. Jag kan inte minnas när jag senast låg på rygg och tittade upp på svalor en sommarkväll. Kanske var det när jag som barn kunde springa barfota på grusplaner

Sakta kände jag att stressen avlägsnade sig och jag var så glad över min stund där i kvällningen.
Att en främmande plats kan ha sån effekt. Det blev dock lite kyligare så vi bestämde att gå in och jag tog en dusch. Iklädd morgonrock satte jag mig sen på balkonegn en stund och då hade svalorna försvunnit och nu höll fladdermössen oss sällskap istället.
Tänk så snabba och ljudlösa de är, så annorlunda mott svalornas högljuddhet.

Jag har funnit min favoritplats här på gården. Utanför det rödmålade staketet som omgärdar tomten så ser man bara åkrar och ängar. Men nära tomten finns en liten bergknalle, knappt 1,5 meter hög. Dit går jag och sätter mig när jag vill vara ensam, dit når inte ljuden från grusknastret eller de andras prat. När jag sitter där har jag gården i ryggen och åkerlandskapet framför mig och det är bedövande vackert. Fast inga träd finns så hörs en öronbedövande fågelsång och jag förstår att det är fåglar som håller till nere i rågåkern. Syrsorna spelar i kapp och det är en skön kakafoni. Sommar fyller hela mig och det doftar jordbruk, sol och jord. Det här älskar jag.

På en äng långt ifrån mig går en ensam räv på jakt.

Jag är nöjd, glad och tacksam. Jag känner frid och mår bra och önskar att hela denna vecka ska fortsätta så här.

Idag packas det och jag letar i mitt rätt så trötta huvud efter allt jag tänkt att vi måste ta med. Är sällan ute i sista stund men nu har det varit mycket att atta tänka på så det blir som det blir. Men listor har jag gjort å nu bockas det av och väskor fylls för glatta livet  :-)

Jag är så glad, har en nyfunnen vän. En människa som korsade min väg och som det verkar så slår han följe med mig en bit på livets stig....vi har mycket gemensamt fast vi aldrig har träffats och det skänker mig en glädje att prata med honom. Människor korsar den väg vi går, ibland passerar de bara och ibland gör de oss sällskap......

Det är förunderligt hur det blir ibland, saker sker som man aldrig kunnat ana......Tack!

Nu ska jag fortsätta packandet av kläder, önskar jag visste hur vädret blir, det skulle underlätta för mig men det blir som vanligt....en JÄTTEVÄSKA med allt som jag absolut kan behöva och hälften kommer hem oanvänt.

En vecka i Enköping med Magnus barn, väntar. Jag ska läsa, skriva, lyssna på bok, förhoppningsvis kunna sola lite för första gången i år och framför allt BADA!!!!!!

Ha det gott alla så återkommer jag framåt vecka 29.

Magnus fick tag på några gamla magasin av Illustrerad Vetenskap. En ganska bra tidning tycker jag. Magasinen ligger i alla fall på vår toalett och en rubrik fångades av mina ögon.

OM 50 ÅR ÄR VI DUBBELT SÅ MÅNGA MÄNNISKOR PÅ JORDEN

Jag börjar fundera på vad det kan betyda om det är sant. Gamla tankar och funderingar jag har haft kommer tillbaka till mig.

Och jag ska börja med att klargöra att bara för att jag har funderingar kring detta jag ska skriva om nu, så betyder det inte att det är min ståndpunkt.

För många år sen slog mig den tanken....Varför får inga människor dö? Vi ska rädda liv till varje pris och det kostar. Vi räddar liv på foster som spontanaborteras före graviditetens 20 vecka. Vi räddar ett sådant liv och följden blir ofta att barnet får leva med livslånga sjukdomar.

Vi lägger miljarder kronor världen över på livsuppehållande mediciner, maskiner och ingen människa får dö av sjukdom som egentligen är lika normalt som att dö av ålder.
Men ingen får dö. Ändå dör människor såklart för läkarvetenskapen kan inte rädda alla liv. Och det är väl tur det för annars skulle vi verkligen överbefolkas.

Vi har i alla tider haft epidemier av olika slag som har dödat många människor. Vi har olika influensavirus, vi har aids, vi hade pest och digerdöd. Men allt ska vi vaccineras mot. Inga sjukdomar får existera.

Jag ska återigen göra en koppling till djurvärlden.

Bland djuren så sållas de sjuka och svaga bort. Vi har en näringskedja som innebär att man antingen äter eller blir äten. Växer harstammen sig för stor så får vi harpest som på ett naturligt och urgammalt sätt rättar till antalet harar igen. Naturen tar hand om det.

Men för oss människor får inte naturen ha sin gång. Aldrig någonsin. Vi ska hela tiden kämpa mot naturen oavsett om det gäller virus eller väder.

Vi kan längre inte hantera död, en förlust av en familjemedlem. Idag är döden onaturlig, det är endast att leva som är naturligt - är den allmänna uppfattningen tror jag.

Förr hade familjerna fler barn och man förlorade sina barn i sjukdom. Människor dog och det var inte så mycket mer med det. Man sörjde och sen levde man vidare. Idag blir vi så bestörta när någon dör att det ses som om något mycket ovanligt har drabbat oss.

Vi lever i ett samhälle idag som skyddar oss mot allt ont. Det skyddar mot sjukdomar ocgh redan som spädbarn så börjar vi vaccineras fast vi idag med all säkerhet skulle klara dessa sjukdomar bättre för att den medicinska vården kommit så långt. Röda hund och mässlingen är idag LIVSFARLIGA sjukdomar som kräver att barnen vårdas av en förälder och därför måste vi eliminera dem (ironi).

Naturkatastroferna är väl det enda vi ännu inte kan mästra med och härska över. Och det är nog så att tsunamis och jordbävningar är som harpest. Vi blir för många och naturen måste ta tag i det.

I de länder som vi kallar uländer så lever folk i hungersnöd. Och det har de ju alltid gjort. Mycket beklagligt såklart. I indien opererar de om småflickor till pojkar för att det är lättare att leva som man där. Men det är inget nytt att männen klarar sig bättre för de kan försörja sina föräldrar. Och det är mycket beklagligt det med.

I de flesta av dessa länder så finns det pengar men det är makthavarna och deras regeringen som för en annan politik än vi tycker att de ska. Vi skyndar till hjälp såklart för det är otänkbart för oss att människor dör.

Ingenstans på jorden får någon dö. Nu är jag givetvis inte för att låta folk dö till höger och vänter. Jag har gjort svåra förluster själv och skulle abslout säga att läkarna ska rädda mina barns liv till varje pris, om jag själv satt i den situationen.

Vi människor är högst i näringskedjan av en anledning och det pga vår hjärna. Och det är vår hjärna som tagit oss dit vi är idag då vi närapå förintar oss själva för att vi inte kan ta hand om alla människor.

Jag önskar inte livet ur någon och jag önskar mig inte fler naturkatastrofer men jag önskar en mer naturlig syn på döden för den är en del av livet och det enda vi med säkerhet vet. Och ändå så är den så skrämmande att människor tar i trä om de råkar nämna den. Det är sjukt. 

Vi har skapat en plats där vi bundit ris åt vår egen rygg. Och hur vi än vänder oss så kan vi inte skonas från katastrofer, sjukdomar och död. I djurvärlden och växtriket så anpassas levandssättet efter förutsättningarna. Vi vägrar anpassa oss och blir kränkta om vi måste.

Vi lever på en plats som gjort oss så trygga att panik uppstår om förutsättningar och livssituationer förändrar. Jag är den första att intyga att så är fallet och det är sjukt tycker jag. Så fel att vi inte klarar av livet.

Vi vill ha vägledning, någon ska fatta de rätta besluten åt oss och vi går i terapi om något oförutsett händer. Det händer knappast ett djur som upptäcker att trädet det brukar hämta mat i, har huggits ner.

Vi lever i en märklig värld där den största jakten pågår....jakten på meningen med livet och jakten på lyckan.....och när vi konkret inte finner dem går vi i terapi....och hoppas att någon annan ska tala om för oss vad vi ska bli lyckliga av.....det är sjukt.

Ja mycket är det som försigår i mitt huvud. Många tankar och funderingar å det kan vara sjukt det me  ;-)

Jag önskar Er alla mina vänner ett långt lyckligt friskt liv och att alla era älskade ska överleva så att ni aldrig behöver uppleva sorg. Det vore ju såklart det ultimata men det finns ju inte så det blir ju som det blir.

Ett gott liv till Er alla!

Hej alla.....

Jag är så tacksam över att det är svalt, skönt och rentav lite kyligt ibland. Min kropp mår så bra nu. Jag är pigg och orkar röra mig och jag märker vilken skillnad det är. Jag tycker verkligen om sommaren, det gör jag och jag njuter av kvällarna de dagarn då det är varmt ute.

I år tål jag värmen sämre än tidigare år har jag märkt. Förr kunde jag ju vistas ute el tex på balkongen från april-maj och verkligen ligga ner och sola. I år har det inte gått alls. Jag har ju knappt kunnat vara ute alls på dagtid när det var så varmt i maj och nu under sommarmånaderna. Riktigt så illa har det inte varit tidigare.....det är tråkigt men jag avstår hellre bara jag slipper de biverkningar som hettan medför.
Jag har inte så svårt att hålla mig för skratt när jag mest önskar att gå upp i rök för att jag plågas så svårt. Precis allt i min sjukdom blir sämre av värmen. Och jag kan såklar "avundas" dem som blir bättre av värme för det är ju roligare att socialt kunna njuta av värme än av kyla.

Det som är svårast att hantera, det är att jag är en hinder för Magnus. Han vill ju vara ute, åka utomlands och ligger gärna ett tag på stranden. Ingen pressare, men ligger gärna och känner lite lättja och njuter av att inget göra, i solen på en strand. Jag skulle behöva sitta upptyckt mot en skuggig husvägg för att ens klara av tanken av att resa utomland.
Men vi pratar om att försöka åka någonstans då det är vår. Att bad får ske i en uppvärmd pool istället för havet och att det inte är högsäsong.

Och nu när jag ändå gnäller så kan jag berätta att visst är det skönare och kan funka att ligga på en strand här hemma eftersom det fläktar och jag kan kyla ner mig med att bada......men kruxet som blir då är att kroppen är varm och vattnet kallt och smärtan som uppstår pga att jag är överkänslig mot punktkyla, gör att jag lider fruktansvärt. Att gå ner i vattnet är i princip otänkbart för det gör så ont att jag ibland klättrar på Magnus för att komma undan. Och att hoppa ner ger en annan typ av chock och smärta.

Så nu ska jag inte gnälla mer.....jag njuter av sommaren i fulla drag och har underbara stunder om kvällar och nätter på min balkong i min kuddvrå. 

Vi har varit ute och cyklat lite idag med. Handlat och nu ska det bli en del städning och nedpackning av matvaror inför nästa vecka. På torsdag kommer Magnus syster till oss och då vill vi slippa ha sånt att pyssla med. Så färdiga som möjligt ska vi vara innan torsdag så att vi bara behöver packa kläder på söndag innan vi åker.

På fredag är en stor dag för mig. Mest för min lillasyster såklart eftersom David fyller 1 år då. Men då på fredag är det ett år sen som jag åkte till BB för att vara hos henne första natten och han låg ju och sov på mitt bröst hela denna första natt. Ett år har gått så fort och så mycket har hänt i Davids liv. Han har ju lärt sig så otroligt mycket som ju alla babysar gör sitt första år i livet.
Och det är förunderligt att få uppleva ett barns lärande och utveckling på nära håll igen. Så länge sen som mina egna var små och då var man så trött jämt och mitt i livet på ett annat sätt än jag är idag.

Idag vet jag bättre att ta vara på mina dagar och uppskatta det lilla. Jag vet bättre vad som är viktigt och förundras över det knappt ibland synbara.

Men det blir inte kalas förrän på lördag. Davids mormor, min mamma alltså, måste tyvärr åka till Almedalsveckan i Visby över dagen på fredag. Helst hade hon ju valt att vara hemma men hon har fått ett fint erbjudande om att tala för folk och politiker. Så därför blir kalaset dagen efter.

Senare i sommar firar vi ännu en betydelsefull födelsedag. Min flicka Kajsa fyller 18 och blir alltså myndig. En stor dag, allra mest för henne eftersom det är en milstolpe i livet.
För mig är den stor och hisnande när jag tänker på att dessa arton år har gått så fort, min lilla tös, är så stor nu och självständig.

Det är underbart och glädjande att känna att det går bra för ens barn samtidigt som det är lite melankoliskt.

Det är verkligen på barnen man märker att vi hela tiden lägger dagar bakom oss. De dagarna kommer ju aldrig igen och kan inte ändras eller fyllas med mer än vi gjort.

Vi har bara idag och dagarna framöver att fylla med det vi vill och ta vara på så att varje dag blir en dag av mening.

Och vad som är meningsfullt, det kan bara vi själva inom oss veta svaret på. 

När jag hade förmånen att kunna arbeta så kände jag varje dag att det jag gjorde var meningsfullt. Jag visste att jag gjorde skillnad och jag visste att jag, det jag sa, det jag med mina handlingar gjorde, hur jag lyssnade på barnen och hur jag respekterade barnens föräldrar....gjorde avtryck i dreas liv.

Jag var en mycket omtyckt dagisfröken och det på bägge förskolorna som jag arbetade på. Jag skäms inte ett öginblick för att säga det högt eller låtsas som något annat. Jag har lärt mig att faktiskt kunna stå upp för det jag vet att jag kan. Och jag utförde mitt arbete med beröm godkänt.

Och jag förundras fortfarande över vilken möjlighet vi människor som möter barn i vårt yrke har, att ge dem något värdefullt för livet. Vi kan påverka, vi kan få alla att växa, vi kan lyfta fram och skapa människor som blir respekterade och som tycker om sig själva och har självkänsla och självsäkerhet.

Vi har denna fantastiska möjlighet och så är det så sorgligt att många inom skola och barnomsorg inte tar den tillvara. Jag har ofta sett på kollegor och undrat varför i allsindar de är där, undrat varför de valt att arbeta med barn. 

Det är en hisnande känsla att nå ett barns innersta och se att han eller hon vet att jag förstår och finns där för att jag vill vara där. Det är en hisnande känsla att se ett barn utveckas och tex gå från en blyg och rädd liten nybörjare på jorden till en kavat, stolt och orädd individ. Och då veta att jag faktiskt har bidragit till att barnen har vuxit och vågar lite till sig själv.

Att jag får finnas vid Davids sida och skapa en egen relation till honom, där han från första början och i hela sitt liv vet att moster finns där och älskar förbehållslöst och alltid står honom bi....det är STORT!!!!  för mig.

Nu fladdrar mitt arma mosterhjärta till när jag tänker på "min" lilla pojke som snart har funnits hos oss i ett helt år.

Tack för nu. Nu måste jag säga till mig själv på skarpen....Gå och städa Annika!!!!

KramKram









 

Häromdagen så skrev jag en lång kärleksförklaring till min väninna Carina. Just för att jag kände att jag ville och behövde tala om för henne vilken betydelse hon har och har haft i mitt liv.

Vänner ÄR betydelsefulla. Människor är betydelsefulla och det finns så mycket för egen del att få i varje möte. Ibland kan man faktiskt få utan att ge något åter men oftast så får man mer när man samtidigt ger. För man får uppleva glädjen i att ge och då blir det liksom extra bonus.

Det kan verka pretantiöst (det vet jag katten inte hur det stavas) att hela tiden predika om givandets glädje och hur utveckande och berikande det är att i möten få härliga lyckokickar eller halleluja moments.

Ja och självklart springer jag inte omkring och analyserar vartenda möte jag har....om jag ser brevbäraren och säger hej, jag vill inte ha några räkningar...eller om jag byter fler ord än hej med kassörskan på coop.

Men möten har blivit viktigare och mer betydelsefulla för mig ju äldre jag blir. Jag har även mött många fler intressanta människor den senaste tiden än jag kanske tog mig tid till att fundera på när jag var yngre.

Idag består mina möten i nya och gamla vänner, människor jag "springer" på, på facebook. Jag tillbringar många timmar i veckan med att umgås via nätet med kända och okända människor. Många känner jag bara till namnet och genom de samtal vi haft där. Både ytliga och djupa möten.
Jag möter människor i spes. De mötena består i att jag för dem blir en sorts vägledare, någon som stöttar och bekräftar och förstår.
Jag möter människor i och med att jag dansar. Det är idel glada möten. Positiviteten sprudlar och det är ytliga möten om man nu ska visa på skillnaden mellan mötena på spes där det handlar om djup utlämning av sig själv och blotta sitt innersta för mig som är helt okänd för dem.

Av naturliga skäl och vilket jag inte skäms ett ögonblick över så värdesätter jag facebook möten. Den tid jag lägger ner genom att nätverka och ha dessa kontakter är oerhört viktig för mig då jag inte går till ett arbete varje dag och inte naturligt har den sociala biten. Jag skulle känna mig ack så ensam utan mina vänner på fejjan. Och jag kan absolut relatera till hur det var när jag insjuknade 2005, då fanns inte fb och jag var mycket ensam. Mailkontakt med vänner till viss del, och den var jätteviktig för mig då men gav ju inte den här omedelbara responsen och feedbacken som fb ger. Och som sagt på fb har jag knytit många nya kontakter med människor som jag troligen aldrig skulle mött annars.

Vi har alla så många olika människor i våra liv och vi "använder" dem till olika saker. Ordet använder kanske låter osmakligt, men det är ju faktiskt det vi gör. Vi har vänner och bekanta som vi gör olika saker med, är olika mycket förtroliga med, kontaktar för olika saker och vissa ber man om hjälp och andra inte.
Vi använder människor på olika sätt för vår egen vinnings skull, kan man krasst säga.

För det handlar om att VI vill må bra. VI vill känna att vi får något. VI vill ha tillbaka när vi ger.

Ingen människa gör annorlunda. Den som bara ger och ger av sig utan att få/ta något tillbaka, den finner tillfredsställelse i givandet för det ger bekräftelse och man får höra tack.  Och det är oftast en olycklig människa som inte har förstått hur mycket man behöver ge sig själv i främsta rummet. Jag har varit en givare som bara har gett och aldrig ens tänkt på vad jag behöver.

I många år, mer än halva mitt liv, gav jag utan att tro eller kanske veta att jag behövde något. Jag trodde att tacket och bekräftelsen jag fick av det, var nog och jag levde för det. Men det var fel, vi behöver mer än tack, vilka goda bullar du bakar. Man kan inte baka bullar för brinnande livet för att om och om igen få höra tack. Vi behöver bekräftelse både från oss själva och från omgivningen och det utan att behöva prestera.

Nåväl Vi behöver i alla fall människor och vänner i våra liv. Och jag har den senaste tiden mött många fler intressanta människor på fb än jag trott att jag skulle göra.
Det är även roligt att fb har gett möjlighet att ta upp kontakten med såna som man känt sen långt tiollbaka, men inte längre har kontakt med. Barndomsvänner och klasskamrater och gamla arbetskollegor.

Plötsligt möts man som vuxna och under andra förutsättningar. Man har levt varsitt liv och ändå så känner man att det blir ett nygammalt möte. Personen är den man minns men samtidigt en ny. För då på den tiden pratade man inte om det man pratar idag och det är härligt att finna att samtalen inte tar slut när pratet om gamla minnen tar slut. Det är så härligt att upptäcka att man har gemensamma beröringspunkter än idag.

Med vänskap följer risken att bli sårad. Att bli sviken eller sårad av en vän är så mycket värre än om man blir det av någon man inte har en nära relation med eller känner starkt för.

För många år sen så hände detta mig. Jag blev djupt sårad och ledsen över vad en person gjorde mot mig. En person som stått mig väldigt nära i många år. Jag var arg och ledsen och det var så oförståligt samtidigt som jag visst förstod varför. En människa som själv inte mår bra och som känner att allt rämnar, den begår ofta handlingar som skadar andra.

Jag var så oerhört arg under en lång tid. Så arg att jag inte ens kunde tänka på personen. Samtidigt så hade jag ett djupt sår i mig som blödde ymnigt, jag var så sårad.
Ilskan var så stark att såret kunde läka i fred.

Idag är jag inte arg, jag känner sorg såklart och är ledsen och förstår samtidigt som jag ändå inte kan förstå.

Under den långa resa som jag gjort där jag behövde komma på rätt köl igen efter min brors död, mitt insjuknande och de kriser som dessa medförde. Så har jag behövt lägga till mig ett nytt förhållningssätt till livet. Jag har behövta att lära mig välja var jag lägger min energi. Jag har behövt lära mig att ha ett positivt fokus och att hela tiden använda min hjärna.

Jag har behövt lära mig att låta vissa saker bara rinna av mig och istället gå vidare. Jag har lärt mig att se ur flera perspektiv och ofta "kliva" ur mig själv och mitt liv för att utifrån se på mig själv.

Och jag har kommit dithän att jag idag inte längre vill vara arg på denna person. Jag vill inte känna de negativa känslor som tanken på händelsen och allt runtomkring, medför.
Man pratar ofta om förlåtelse, att man ska förlåta oförrätter. Och det är stort att förlåta men jag tror ofta det handlar om försoning. Acceptans om att det som hände det hände. Och det finns alltid minst två versioner om vad som hände.

Jag kan inte säga att jag har levt med ett hat för så mycket har detta inte upptagit mina tankar. Men jag har varit mycket mycket arg under lång tid.

Jag är inte arg längre och jag kan försonas med händelsen. Kanske förlåta, jag vet inte. För det finns definitivt saker som borde bes om ursäkt för, uppriktigt.

Jag gör ett aktivt val och bestämmer mig för att inte låta tidigare händelser i mitt liv påverka mig negativt idag.
Nu är nu och jag vill må bra och vill inte att en tanke på något gammalt ska få mig att må sämre.

Slutligen ett stort TACK till ER alla mina vänner - NI är delaktiga i att mitt liv är en skön plats att vara i. Ingen nämd, ingen glömd - var och en bidrar på sitt sätt till att jag mår bra.

Kärlek till Er alla!

Idag är det torsdag. Min väninna Carina har varit här och ätit och druckit gott. Vi har suttit i bersån på gården och senare på balkongen och pratat och skrattat omvartannat.

Carina har semester och jag är ju som sagt "ledig" varje dag.

Carina och jag har känt varandra sen 1976. Och då menar jag att vi har varit vänner och umgåtts. 1976 var året då vi fyllde tolv år. Min familj flyttade till Akalla och jag började i en ny skola och ny klass i sexan. Jag fick veta första dan att Carina var sjuk, hon hade opererat sig eller nåt och var därför borta.

Vi var inte många i klassen, bara en femton stycken och fem av dem var killar. Fjorton dagar gick och jag etablerade mig väl så gott det går på två veckor och en morgon så kommer en tjej gående på skolgården och någon säger....där kommer Carina.

Jag tittar och känner genast igen henne och hon känner igen mig. Vi går varandra till mötes och möts i en kram och utbrister väl något liknade.....men är det du? vad gör du här?

Carina och jag hade nämligen gått i samma skola i Tureberg i Sollentuna. Att hon med sin familj hade flyttat, det visste jag inte för vi umgicks inte då. Vi visste bara om varandra och sågs så ofta som man kan göra när man bor på ett litet ställe. Så där möts vi på skolgården till Oxhagsskolan en höstdag 1976.

Vi började "vara" med varandra. Hängde ihop och vart bästisar. Vi hade ganska många föräldramöten i vår klass för av nån anledning var vi ganska så bråkiga. Om det var de fem killarna i klassen eller vi tio tjejer som härjade mest, vet jag inte, men låg och mellanstadieskolan vi gick i orkade liksom inte med oss.

Skolledningen beslutade i alla falla att vi i slutet av vårterminen 1977 skulle flytta upp på högstadiet. Man ville inte ha kvar oss och de tänkte nog att högstadie eleverna skulle skrämma oss lite så vi lugnade ned oss. Vi fick ett klassrum och hade sexans undervisning på högstadiet. Och vi var nog lite spaka tror jag för att möta de stora eleverna var lite pirrigt.
Men det var roligt också för plötlsligt fanns det ju äldre killar som väckte intresse för oss tjejer och de var ju bra mycket snyggare och coolare än killarna i klassen.

Men i alla fall....på föräldramötena så träffades våra föräldrar och tydligen sa det klick för de började umgås med varandra. De spelade kort och drack grogg.
Jag var mycket hemma hos Carinas familj....så mycket faktiskt att de snart betraktade mig som sitt reservbarn.

När mina föräldrar åkte till landet nån vecka på hösten för att hålla på med älgkött så bodde jag hos Carinas familj och vi gick till skolan tillsammans. Hos Carina åt jag majskolvar för första gången. Jag åt Hemglass Kolahallonglass första gången och jag fick min första mens hemma hos Carina.

Ända till åttan var det såhär......men så en dag sa Carina att de skulle flytta och det var just innan vår lägerskola till Malmköping. Och det var till NORGE de skulle flytta. Till NORGE av alla ställen som man kan bo på i Sverige!!!!!

Jag var där hos dem när flyttlasset gick och såg dem åka iväg. DET var en mycket jobbig dag för jag gick ensam därifrån och min bästis flyttade från mig.

Vi började brevväxla och jag fick aldrig nån riktig uppfattning om hur det var där i Nordnorge. Bara att det var kallt och att de fick åka färja till skolan. De bodde där en evighet tyckte jag men det vara bara nåt halvår eller så. Carinas mamma Inger stod inte ut med att det bara var fem grader varmt på toaletten.

Plötsligt så fick jag ett brev där hon skrev att de skulle flytta tillbaka till Sverige. Till Östergötland och något som hette Tjällmo.
En liten typ gudsförgäten håla i det öschöttska landskapet.

Tjällmo visade sig vara en trevlig plats. Carinas familj hyrde ett hus, ett annex liksom på en herrgård och det var rena bonnvischan. Carina hade häst och det fanns en annan i stallet som jag fick låna. För plötsligt så kunde jag åka till henne. Carinas pappa jobbade i Stockholm i veckorna och pendlade så jag åkte med honom ner på fredagen och på måndagmorgon väckte han mig vid fyra sådär och så åkte vi tillbaka till stan och jag var hemma lagom till att äta frukost och gå till skolan. Somrar och lov tillbringade jag där. Jag blev kär och vi åkte amazon och körde nog hela Östergötland runt.....och våra föräldrar började besöka varann igen.....spela kort och dricka grogg.

Sommaren 1980 hade vi slutat nian och jag hade inte kommit in på gymnasiet när mamma ringde och sa att jag måste komma hem och söka jobb.

Vilket jag gjorde och började jobba på Postgirot som ett femtonårigt barn.

Jag jobbade och Carina gick gymnasiet. Vi fick bägge nya kompisar och sågs inte så ofta längre. Jag träffade så småningom mina barns pappa och mitt liv tog en ny bana.

Jag fick veta att Carinas familj flyttade ifrån Tjällmo och hit till Stockholm igen, till Skogås.

Under många år umgicks vi inte alls och det var inte förrän vi fick barn samma år -89, som vi tog upp kontakten. Carina var gift och jag med. Hon bodde i Vällingby då och jag i Spånga, alldeles nästgårds.

Under åren som har gått så har både Carinas mamma och pappa dött, alldeles för tidigt. Min lillebror har dött. Det fanns ytterligare en familj som bodde grannar med Carinas familj i Akalla. Min lillebror Johan var dagbarn hos dem, och sonen Kjelle (min allra första kärlek)  gick i vår klass. Alla våra föräldrar umgicks och spelade kort och drack grogg och partajade till ibland som man gjorde på 70 talet.
Kjelles föräldrar är också döda. Bara mina är kvar.

Idag har alltså Carina varit hemma hos mig. Vi har haft så roligt och vi har pratat om gamla minnen och vi har skrattat åt hur roligt vi har tillsammans.

Egentligen är Carina och jag väldigt olika som personer. Och jag har inte tänkt på det så ofta. Men olika är vi. Men det är så härligt att ha en vän som man har känt så länge och som har varit med från början. En vän som kände mig innan jag blev allt det jag är idag. En som känner till min bakgrund och som är familjär. Carina har funnits i mina syskons liv nästan så länge de kan minnas och så har det varit för Carinas syskon med. Jag har varit där sen de var mycket yngre än oss och bara barn.

Med Carina är jag bara jag. Jag är Anki med henne. Hon vet vem jag var som tonåring och vi har delat så mycket glädje och roligheter.

Idag ses vi mycket mycket oftare än vi har gjort på många år. Inte varje dag som i skolan men varje vecka eftersom vi dansar linedance tillsammans.
Vi blev båda lika bitna och fastnade i glädjen att dansa och kan bara inte tänka oss ett liv utan dansen längre.

Så jag är så lycklig över att träffa min gamla vän regelbundet och få uppleva hennes sprudlande glädje varje vecka.

Det finns ingen jag vet som är så absolut och spontan som Carina är. Ingen som är så glad jämt och som lockar fram glädje hos vem hon än möter. Det vilar verkligen inga ledsamheter över henne. Och ändå har hon gjort sina förluster och har kämpat på. Hennes mamma blev förlamad och hänvisad till ett liv i rullstol efter en olycka. Hennes pappa fick en hjärnblödning på B&Ws parkering och avled. Mamman dog före sextio års ålder med en kropp som var som en åttioårings pga olyckan och förlamningen.
Carinas ena dotter får en adhd-diagnos och hon kämpar för hennes rätt till hjälp i skolan.
Carina får bröstcancer och tar sig igenom det med allt vad det innebär i form av sorg efter sin egen mamma, dödsångest, behandlingar och hålla ihop familjen. Hon har kämpat i ett äktenskap som till sist föll sönder och hon höll skenet upp inför oss alla andra.

Och ändå så är Carina glad varje varje dag. Hon sprudlar och det kan alla intyga som känner henne att om man av någon anledning är ledsen, irriterad eller nedstämd så är det som bortblåst när man träffar Carina.

Hon är omtyckt och människor säger det till henne. Att de är glada för att ha henne i sitt liv, för att ha mött henne.....allt från chefen på jobbet till han som tar en öl på lokala puben och som blir glad av att bara se henne på avstånd.

I 35 år har Carina varit en del av mitt liv. En av oss kommer att dö före den andra och bara en av oss kommer att närvara på den av begravningarna som blir först. Förutom min familj och mina syskon så är Carina den jag har känt längst i mitt liv och det gör förjäkla ont att tänka tanken på att jag kanske förlorar henne och blir ensam kvar. Det gör så ont att jag gråter.

Den känslan var särskilt närvarande då hon var svårt sjuk i cancern och jag var så rädd att förlora henne.

Tack för ikväll Carina och tack för alla dessa år av vänskap. Jag hoppas att du förstår hur viktig Du är för mig och hur skönt det är att du finns. Om jag inte visat det tidigare så hoppas jag att du känner det nu, hur mycket jag uppskattar dig.

Det finns bara en sak kvar att säga och det är att jag älskar dig min vän.