Publicerad 2011-06-29 10:21:43 i Allmänt,
Tack Laila och Carina för gårdagens kommentarer (även om du Carina verkade hakat upp dig lite ;-)
Jo visst har vi hjälp av båda mina barn. Martin försöker hjälpa så gott han kan å ta reda på vad det egentliga felet är. Och när det gäller Kajsa så visar hon absolut ett intresse och kommer med funderingar på vad det kan vara. Och vi har ju troligen lokaliserat det, kruxet ligger i att åtgärda det bara. Men gamla bilar e inget att gråta över, det löser sig.....sa hon som satt i vasken oxå.
Och jag hoppas Laila att det för din del dyker upp en dörr som står på glänt som du kan öppna på vidgavel och träda in i. Det trista är att när man står mitt i livet, har alla småbarnsår med allt vad det innebär i form av frånvaro, bakom sig. Man har enorm kunskap både livserfarenhet och inom arbetslivet....ja DÅ är man plötsligt väldigt lite attraktiv på arbetsmarknaden. Och det gäller särskilt kvinnor.
Man vill ha unga och hungriga (vad det nu menas) medarbetare. De som ofta är rastlösa och kanske inte stannar kvar utan går vidare. Och som bildar familj och blir föräldralediga och vårdar sjuka barn. Man vill inte ha de stabila erfarna människorna utan tror att de liksom stagnerat och är kvar på stenåldern.
Men nog om det nu......
Jag väcktes av min telefon i morse. Jag hann se att klockan var halv sju och att det var lillasyster innan jag svarade men möttes av tystnad i andra änden av luren.
Jag blir orolig eftersom hon inte har för vana att ringa så tidigt.
Jag lägger på och ringer tillbaka och får inget svar. Då ringer jag upp på mammas mobil som jag vet hon har vid sängen. Jag vill veta att allt är ok med dem.
Hon svarar sömndrucken och jag säger att Johanna har ringt och att jag vill veta att allt är ok. Och undrar ifall det kan vara David som råkat ringa upp mig. Och visst är det så. David hade fått tag på mobilen och kommit åt uppringningsknappen.
Han har haft jättejobbiga nätter nu berättar mamma, för hörntänderna håller på och komma och han har ont och är orolig. Så alla var jättetrötta och troligen hade Johanna somnat till och inte sett att han lekte med telefonen.
Hur som helst så försökte jag somna om och det gick inte. Det var inte bara det att jag vaknat till utan själva händelsen gjorde att jag var klarvaken. Ett stresspåslag utan dess like. Jag kunde nästan känna adrenalinets rusch genom kroppen.
Och varför då? kan man ju undra......
Det är så enkelt som att min kropp minns vad som kan hända när man får ett telefonsamtal. Och den reagerar omedelbart och instinktivt. Ingen av oss gillar att telefonen tex ringer mitt i natten, för då kan det betyda dåliga nyheter.
Jag fick dåliga nyheter en vanlig fredagmorgon, inte särskilt tidigt men telefonen ringde för fjorton år sen och jag fick veta att min bror var död.
Den händelsen skapade det största stresspåslaget jag någonsin varit med om både före och efter. Det var ett ödesdigert telefonsamtal som förändrade hela mitt liv på kortare tid än en sekund.
Och min kropp minns det, inte bara mina tankar som jag medvetet styr utan min fysiska kropp och antagligen även det som kallas själen.
I många år levde jag med ständig rädsla för jag visste ju att vad som helst kan hända då man som minst anar det. Jag hade ju så konkret verkligen fått erfara att precis allt kan förändras, att man kan gå från total lycka till djupaste chock och smärta på mindre än en sekund.
Bubblan som vi alla lever i, den som är vår trygga vrå av världen, den brast och verkligheten som innebär död och förlust kastades över mig på mindre än en sekund.
Med ständig rädsla och fullständig panik levde jag alltså i många år. Jag kunde inte svara i telefonen. Jag kunde ibland springa iväg efter barnen då de gått till skolan för att krama dem ännu en gång och säga att jag älskade dem....bara för att jag plötsligt i panik trodde att det var sista gången jag såg dem då de gick nerför backen.
Jag fick panik om någon inte dök upp vid utsatt tid eller ringde som utlovat. Jag var ständigt rädd för att förlora fler i min familj. Jag hade förlorat Johan och jag visste hur ont det gjorde och klarade inte av tanken på att förlora någon mer. Jag var ständigt beredd på katastrof och min kropp utarmades sakta men säkert.
Den fick aldrig vila, aldrig någonsin och de fysiska symptomen kom ett efter ett, som huvudvärk, magkatarr, sömnbesvär - jag vaknade ungefär fyra gånger i timmen natten igenom. Varje natt under mycket lång tid.
Jag fick ont i alla muskler och särskilt nacke och axlar. Hår och hud protesterade genom att falla av och bli glåmigt.
Jag var medveten om allt detta och mådde sämre och sämre och förstod att jag inte kunde leva sådär. Jag sökte hjälp på många olika ställen och under många olika former. Avslappning, terapi, ångestdämpande tabletter, antidepressiv medicin, alkohol, maratonpromenader....jag försökte allt möjligt och omöjligt för att läka mig själv och kunna börja leva ett levbart liv igen.
Det har krävt enormt mycket tankeverksamhet att komma dithän jag är idag. Jag har snubblat och snavat om vartannat och misströstat men inte gett upp för jag förstod och visste att jag behövde och måste våga lära lita på livet igen och på att ingen katastrof inträffar igen.
Det har tagit enormt lång tid och mitt eget insjuknande för några år sen väckte upp en stor del av detta helvete igen. För det är ett helvete att leva under ständig krigsberedskap och vara livrädd hela hela tiden. Jag fick börja om från början och gå den långa vägen igen.
Därför är jag idag väldigt stresskänslig. Jag är tack och lov medveten om farorna och fällorna och har lärt mig att undvika dem. Oftast så lyckas jag mycket bra och klarar min vardag men ibland om stresspåslaget är ovanligt stort eller om jag redan är i sämre skick pga att min sjukdom plågar mig mer än vanligt eller om mycket händer samtidigt....då kapsejsar jag.
Jag vet att man inte kan ha en känsla utan att först ha haft en tanke.......fundera på den meningen och finn att den stämmer. Man behöver tänka en tanke innan man känner något och beroende på vad man tänkt så får man en positiv eller negativ känsla. Och utifrån det kan man förändra hur man mår genom att ändra tankarna.
Det lärde en klok kvinna mig för många år sen. Ett kort möte som gav mig enormt mycket. Hon visade mig även att ångest aldrig finns i nuet - bara i det förgångna eller i rädsaln för framtiden. Aldrig här och nu! Och om man genom att fokusera på här och nu håller hjärnan upptagen med det så kan man inte känna ångest eller panik. Man kan fokusera på vad som helst, en blomma, ett tapetmönster, hur en mattas struktus känns.....det håller hjärnan sysselsatt och släpper inte in ångest. För det är hjärnan som skapar ångest genom rädda tankar.
Det har hjälpt mig många gånger att använda den tekniken.
Men det finns gånger då hjärnan inte har tänkt. Gånger då kroppen reagerar utifrån sina egna minnen. Det är något man med säkerhet vet genom att ha studerat krigsoffer eller människor som utsatts för mycket svåra trauman och övergrepp.
Det kan vara ett ljud, ett luktminne eller att något händer. I mitt fall så är det idag telefonen som utlöser detta.
Jag sover alltså men blir väckt och genast så är min kropp tillbaka i samma stressläge som för fjorton år sen, beredd att strida. Adrenalinet pumpar jag är livrädd och när jag inser att jag inte behöver kroppens uråldriga stenåldersförsvar så lämnar den kroppen och jag är alldeles tom men klarvaken.
Jag hinner inte tänka en tanke i det läget innan reaktion. Jag har bara en kraftig reaktion som väcker tankeminnen och känslorna väller över mig.
I detta läge så går tankar till att det har hänt David eller mamma något. Jag hinner med tusen katastrofer på några sekunder och i tanken sitter jag redan i bilen. Jag ser dem döda framför mig, bilder flashar förbi och inget annat än katastrof existerar
Jag har jobbat bort så mycket av min katastrofrädsla men detta är en rest som kvarstår. Jag kan inte göra mer. Detta är ett ärr som lämnats kvar och som för det mesta inte gör något väsen av sig men ibland slits såret upp utan förvarning och jag har inget att sätta emot.
Som tur är så sker allt detta på bara några minuter och sen är det över, men det tar kraft från mig.
Och som tur är så händer det heller inte så ofta. Jag kan ju tex höra telefonen på dagtid utan att reagera såhär. Och jag kan numera säga hej då till mina kära utan att få panik och tvingas springa efter dem.
Någon kanske kan tycka att Herregud så larvigt all panika för inget, men det är så här det är och jag har inte valt det men jag har valt att jobba hårt för att komma tillbaka och känna trygghet i livet igen. Det är nog så att den som inte själv har varit där, kan heller inte förstå innebörden av det jag skrivit om nu. Att plötsligt få veta att ens bror har tagit sitt eget liv och sen sitta vid hans säng och hålla hans hand en hel dag, det lämnar svårläkta sår och ärr i kropp och själ. T.o.m för Magnus har det tagit tid för att förstå hur jag funkar. Och än idag kan han ibland ha svårt att komma ihåg vad stress gör med mig, hur sjuk jag blir och hur något litet som ett telefonsamtal kan stjälpa mig rejält. Men det är om han själv är stressad eller har mycket i huvudet, annars så är det oftast han som först ser signalerna som jag sänder ut. Han är väldigt mån om att jag ska må bra och har lärt sig att tolka minsta lilla.
Så såhär började min morgon. Och du Johanna.....det gjorde inget att David ringde sin moster och skrämde henne. Jag har redan förlåtit honom ;-) Och du vet att det är så här eftersom du själv lever likadant precis som vår mamma och syster Jeanette. Alla vi som var med om att förlora Johan, vi bär samma minnen och har kämpat på liknande sätt med att hantera våra rädslor och falska katastrofvarningar.
Önskar er alla en bra dag...själv ska jag ta en sväng upp till centrum. Magnus har ett läkarbesök och så ska jag se till att få lite eftermiddagssömn för jag ska dansa ikväll. Det ska minsann bli härligt roligt att dansa. Hej med er!
Publicerad 2011-06-28 19:30:38 i Allmänt,
De senaste dagarna har varit lite lätt kämpiga och det har sina orsaker. För det första så har ju, ursäkta språket....det förbannade jäkla bilskrället.....hållt på och strulat länge. Det är bromsen som nyper fast på vänster framhjul så att det till slut inte går att köra, det bara ryker och luktar apa.
Magnus har, som den "hobby" mekaniker han är, försökt att fixa det. Vi har gjort felsökningar och han har efter konstens alla förmågor fösökt laga felet. Tex så köpte vi nytt bromsok men det hjälpte inte.
Nu har han i alla fall troligen hittat felet och det är huvudcylindern. Fråga mig inte vad det är men därifrån styrs tydligen bromsarna.
Vi hittade en på skroten och det visade sig när allt var bortskruvat och skulle sättas på plats, att den inte passade!!!!!
Bara att lämna tillbaka. Nu undrar säkert en och annan varför vi inte lämnar in bilen på verkstad och låter de som kan och lever på bilar, fixa detta.
Svaret är enkelt och det är att bilen är så gammal och värd så lite att en verkstadsreparation skulle troligen kosta mer än själva värdet på bilen. Så det är som att slänga pärlor åt svin liksom.
Paniken har sakta men säkert byggts upp för på fredag inträder körförbud om den inte ombesiktigas och går igenom.
Rosten i balkar som också fick nedslag på besiktningen har Magnus fixat. Som tur är kan han både det och hantera en svets. Så söndagen gick till sex timmars plåt och svets arbete.
Och som löken på laxen i denna lätt stressade tid så blev Magnus utan jobb igår, måndags. Han var på väg till jobbet och ringde upp för han visste att han skulle bli några minuter sen. Och chefen, som alla som känner Magnus och har hört om denne, han skällde ut Magnus en gång för mycket. Magnus sa upp sig per telefon och med omedelbar verkan.
Det var droppen. Han orkar inte ta mer skit från denne odugliga dumfan till chef. Och fast Magnus efter samtalet sände iväg ett mail till honom så har han inte hört av sig, han har inte tagit det ansvar som jag anser att ett arbetsledare bör ta. Han tar inte kontakt och försöker reda ut det som hände och prata på ett lugnt och sansat sätt. En efter en säger upp sig på företaget och Magnus har ju sökt nytt arbete i princip sen han började för två år sen eftersom denne man som äger företaget behandlar sina gubbar som idioter och skäller ut dem efter noter för att han har ett dåligt morgonhumör. Han köper julkpappar till alla utom två medarbetare. Han anställer nytt folk men ser inte till så att alla får träffas och hälsa på varandra. Han köper inte kläder till dem så att de kan arbeta ute i alla väder, utan anser att de ska gå i varandras ärvda och nötta kläder. Han kommer ALDRIG med ett uppmuntrande ord eller talar om att de jobbat bra som har fixat omöjliga jobb i sista stund.
Han är bara arg och otrevlig så kunder ringer till Magnus istället för till chefen för att beställa jobb och då blir han ännu argare när han får veta att de inte gått direkt till honom.
Inkompetent både socialt och som arbetsledare. Han har inte fattat att det behövs så lite för att få lojala medarbetare som gärna gör det lilla extra bara de får lite uppskattning istället för att bli utskällda som barnungar.
Så därför har saker känts lite lätt kämpiga och omtumlande. Jag stöttar såklart Magnus helhjärtat eftersom jag länge har sett hur dåligt han mått av att arbeta på företaget. Glädje har bytts ut till trötthet och att se en nedslagen man komma hem varje dag, det gör ont.
Även om det känns osäkert och jag panikar över....hur ska vi nu klara oss??....så stöttar jag honom och eftersom jag vet att Magnus inte är arbetsskygg av sig utan har hög arbetsmoral och är arbetsvillig så vet jag att det ordnar sig. Redan igår sände han iväg ett antal ansökningar och idag ringde telefonen.
Många saker behöver redas ut och ordna upp sig. Vi väntar besök av Magnus syster och systerdotter i nästa vecka och vi ska åka till Enköping nästa söndag, så då måste bilproblemet löst sig så att vi kan ha en vecka tillsammans med mina och Magnus barn och barnbarn.
Jag har ju som bekant lätt att få diverse stresssymptom och eftersom jag är medveten om dessa så "kämpar" jag på för fullt för att inte dessa ska ta överhanden och göra mig sjuk. Jag har inte råd med detta som det ser ut nu. Att även min hälsa kapsejsar och på så sätt lägger ännu mer oro på Magnus.
Så mina dagar går nu extra mycket åt till att mentalisera, positivt tänkande, att slappna av och tänka bort stressen. Ibland är det jobbigare än vanligt och tårarna kommer men oftast så funkar det bra.
Jag vet att allt alltid ordnar sig. Jag vet att det finns värre saker än detta att oroa sig över. Jag är väldigt observant på Magnus nu för jag vet att han känner sig ledsen och orolig även om han inte ångrar sitt beslut att säga upp sig. Han tog det steget och känner sig lättad. Jag låter honom veta att jag stöttar honom och tror på det han gjorde. Det finns alltid nya dörrar som öppnas när man stängt en annan.
Vi ska ha lite semester nu och det är honom väl unt efter många månaders slit utan uppskattning på jobbet. Sen löser det sig med nytt jobb. Jag vet det.
Hej med er och krama om någon ni tycker om och glöm inte att säga det till den personen med :-)
Publicerad 2011-06-22 11:01:46 i Allmänt,
En mycket trevlig kryssning hade vi. Så roligt att finna människor som man trivs tillsammans med. Att det är lätt, utan bekymmer och okonstlat. Tack Liz och Svenne. Och tänk att jag och Liz arbetade på Postgirot tillsammans under en tid, ganska kort men ändå och vi hade skrivborden intill varandra.
Men vi umgicks på varsitt håll med våra respektive jobbarkompisar, lunchade och så. Liz och jag pratade väl mest jobb.
Och sen många många år senare så hittar vi varann på facebook och börjar prata med varandra och det visar sig att vi har en massa saker och intressen gemensamt och ännu roligare blev det när hon och Svenne kom hem och åt middag och vi märker att vi alla fyra trivs tillsammans. Glad blir jag minsann.
Trots att vår kryssning var bra så blir jag alltid trött när jag är hemifrån länge och särskilt på såna "röriga" platser som en båt. Men som vanligt så väljer jag detta då jag behöver annat för själen än att bara vara ensam hemma innanför mina fyra väggar.
Jag dansade i måndags kväll. En härlig kväll eftersom jag saknat den regelbundna dansen nu när kursen är slut för denna termin. Givetvis blir jag mycket trött och i går gjorde jag inte mycket. Orkade och kunde inte ens skriva annat än ett par korta inlägg på fb. Som vanligt så är det i händerna och skrivandet som det märks tydligast att jag är slut. Hjärna och fingrar är inte synkade och armar och händer orkar inte röra sig.
Men idag är jag betydligt piggare och har orkat mer.
Det var alltså det påbörjade inlägget för flera dagar sen....idag har det blivit söndag. Midsommarfirandet är slut och vi har en helt vanlig söndag.
Jag har varit väldigt labil i hälsan. Mått ok men ändå varit så pass trött att jag inte orkat skriva i bloggen. Det kräver ett viss mått av energi att sätta sig ner och skriva. Både kroppen och hjärnan behöver vara utvilade och "pigga" för att jag fysiskt ska klara av skrivandet.
Det lilla det kostat mig att facebook har gjort mig trött och jag har skrivit som en kratta. Fruktansvärt mycket felstavningar på i princip vartenda ord. Så illa att jag inte kunnat lägga ut utan att korrläsa. Därför blev det inget mer än det ovan heller.
Jag gav upp att ens försöka. Men nu så.....Magnus har åk en sväng till sitt jobb för att svetsa en del rost i balkarna på vår bil. Den fick nedslag på besiktningen och det måste ju göras innan det blir körförbud på den.
Jag är alltså helt ensam hemma och det är skönt.
I lugn och ro tänkte jag alltså skriva några rader. Men det går låååångsamt och många vilor blir det. Stiga upp och gå en runda, försöka slappna av i huvudet och skaka kraft i armarna.
Slappna av i huvudet är inte så lätt gjort. Att rensa skallen pratar man ju om men att verkligen få hjärnan att fungera som den ska, utan att sända fel signaler, utan att tolka signalerna fel, utan att spela mig en massa spratt - det är svårt.
Och det är egentligen bara vila som hjälper. Vila utan intryck som ljus och ljud. Meditativ vila då jag försäöer att inte tänka på saker. Och jag gör mitt bästa.
Vår midsommar firades annorlunda än vi gjort tidigare. Eftersom Magnus och jag bara har känt varandra en kort tid och är inne på vår fjärde sommar i år så har vi inte skapat några egna traditioner. Om man nu behöver ha det? Vi har i alla falla firat våra midsomrar nere i småland. Hos våra goda vänner som från början var hans vänner. Frun i familjen och Magnus har varit arbetskollegor i många år och på så sätt blivit nära vänner.
Första sommaren som Magnus och jag var tillsammans så blev vi bjudna till dem. Att Magnus blev bjuden dit är inte så konstigt för han, barnen och hans ex har firat midsommar med dem i många många år.
Men det året 08 så var jag med istället. Jag blev varmt välkomnad och familjen Carlsson Jörgensen är numera lika nära vänner till mig och vi trivs alla i varandras sällskap och de kommer gärna upp till oss och bor och semestrar i huvudstaden på sommaren.
Och de senaste åren så har vi åkt ner varje midsommar och deltagit i det stora knytkalaset. Men i år så valde vi att vara hemma. Anledningarna var flera men främsta orsaken var att jag ville fira Davids första midsommar. Vi hade ju tillsammans med min mamma och syster bestämt att hyra ett hus i Värmland att åka till å bara ha det skönt under helgen.
Men det avbokades ju av uthyraren i sista stund så vi fick vara hemma.
Att besöka en festplats blev då alternativet och vi åkte till Hågelbyparken i Tumba.
Jag band en krans till lilla David, vi hade picknick och dansade runt stången. Efteråt åkte vi hem till dem och åt sedvanlig midsommarmat, umgicks och spelade spel innan vi framåt nio åkte hem.
Och både Magnus och jag är överrens om att denna midsommar var en mycket behaglig, skön och trivsam midsommar. Vi har förutom några timmar i fredags varit ensamma och bara haft det lugnt och skönt utan måsten.
Nu har Magnus en vecka kvar att arbeta innan han har fyra veckors semester. Det ska bli så skönt för honom att få vara ledig och vila sin kropp. Till att börja med kommer hans syster Anita och systerdotter Rebecka hem till oss för några dagar. De har inte varit i Stockholm så mycket så de vill besöka några museer, åka lite skärgårdsbåt och annat trevligt.
Sen har vi ju hyrt ett hus i Enköping som vi ska ha en vecka och dit kommer Magnus barn och ev min Kajsa med pojkvän. De andra två veckorna har vi inte bokat och bestämt något alls. Vi vill ha det öppet för att efter väder, vind och mående bestämma vad vi ska göra.
Vi behöver oxå tid att bara vara ensamma och för oss själva. Få tid att rå om varandra och hämta kraft och energi tillsammans.
En stilla helt vanlig sommar som känns helt ok tycker jag. Jag har ju även en 18 årsdag att planera och ställa till kalas. Kajsa blir ju myndig nu mitt i sommarn och ska firas när alla har kommit hem från semestrar.
Det är med blandade känslor som jag tänker på att mina barn är så stora. Stolthet såklart men även med ett stänk av sorg över att tiden gick så fort. Tack mina fina barn för att jag fick bli Er mamma. Det är Ni som har varit drivkraften och det viktigaste jag har gjort.
Jag älskar Er så outgrundligt mycket.
Nu ska jag avsluta för snart säckar jag ihop över tangenterna. Tack och hej för nu.
Publicerad 2011-06-17 14:29:26 i Allmänt,
Å nu så är jag packad och klar för att kryssa med Liz å Svenne. Så skönt och roligt ska det bli att komma ifrån min vardag för några få timmar. På återhörande när jag trampar svensk mark igen.
Önskar er en bra helg och var goda mot er själva, annars är ingen annan det heller.
Publicerad 2011-06-17 11:44:14 i Allmänt,
Jag tittade mycket på tv när jag var liten. Jag tittade nog på precis allt egentligen. Allt som sändes på våra två kanaler. På helgerna startade jag med gomorron Sverige och sen gick jag vidare med Moi Mukulat, som var det finska barnprogrammet. En matinéfilm var det ju såklart också på helgerna.
Jag har nog sett alla Fred Astaires filmer. Alla westernfilmer både med och utan John Wayne. Jag har sett alla musikaler. En minns jag särskilt - 7 brudar 7 bröder, hette den och handlade om sju skogshuggarbröder som av nån anledning skaffade sig varsin tjej samtidigt och så dansade och sjöng de loss där inne i skogshuggarstugan. Brudarna i sina volangklänningar med djupa urringningar och knäppkängor och högt uppsatta hår. Bröderna hade allihop rutiga flanellskjortor och skogshuggarskägg.
Den filmen rullar fortfarande på TCM, om och om igen går den och jag tror faktiskt att jag ska ta å titta på den nån dag. Bli lite nostalgisk.
Jag tittade även på alla filmer med Jerry Lee Lewis. Den där roliga lite lätt klantiga killen. Han var så lik min pappa förstår ni, ja till utseendet alltså. Jag träffade inte min pappa så ofta när jag växte upp. Bara två kanske tre gånger om året. Så när jag bänkade mig i soffan framför Jerry så kändes det som om jag var med min pappa. Och jag tror nog t.o.m att jag kände det som att han VAR min pappa. Pappa filmstjärnan!
En av mina favoritskådisar var Cary Grant....SÅ skulle min blivande man se ut och vara tänkte jag. Alltid klädd i svart oklanderlig kostym och med charmerande ögonbryn.
Helan och Halvan tittade jag också på. Fast de gillade jag inte så mycket. Men jag tittade eftersom det ju inte fanns så mycket annat.
Och eftersom jag tittade så mycket på film så fantiserade jag mycket. Jag blev ju givetvis alltid hopplöst förälskad i de manliga snygga skådespelarna. Tänk lilla flickan satt å trånade efter Johan Wayne, som var gammal gubbe redan då ju.
Fred Astaire var jag aldrig kär i.
Och eftersom jag nu tittade så mycket på film så måste jag ju hålla reda på alla filmer jag sett och på de snygga skådespelarna.
Så jag tog en skrivbok som jag antingen hade knyckt i skolan eller kanske rivit ur det jag hade skrivit, när vi fick ta hem alla böckerna vid skolavslutningen. Den var blå med vita cirklar över hela boken.
Och däri så skrev jag alltså upp vad filmen hette, när jag hade sett den, vad den handlade om och om jag tyckte att någon svar speciellt snygg eller bra.
Ibland fick jag t.o.m tag på tv-tablån och då klippte jag ut och klistrade in den.
Så jag skapade mig en filmbok. Varför vet jag inte men jag ville väl ha ordning och reda på det jag tittat på.
"Bra och snygga skådespelare" hette boken. Och jag har kvar den än idag.
En gång såg jag en mycket gripande film. Jag har ofta tänkt på den genom åren och då är det ändå över trettio år sen jag såg den. Jag minns inte titeln alls. Bara att den hadlade om en flicka 8-10 år kanske, som bodde i ett stort hus med sin mormor. Och så dog mormodern då hon låg i soffan och det fattade inte flickan. Så hon bara fortsatte att bo där.
Och så kom en pojke med i handlingen, Matthew hette han och var det sötaste som jag då hade vilat ögonen på.
Och denna Matthew och flickan de levde och bodde där i huset med mormorn på soffan och det var liksom inget konstigt med det.
Detta var ingen skräckfilm utan något drama men jag förstod ju att mormorn var död och det gnagde mig så att jag än idag tänker på filmen och undrar vad det egentligen var för sorts film. Den skulle jag vilja se igen.
Men en gång såg jag en scen ur en skräckfilm och den sitter fastklistrad på näthinnan. Det var sent och jag fick inte vara uppe och titta. Jag fick bara veta att det var något barnförbjudet som skulle komma.
Men nyfiken som jag var så smög jag upp ur mitt rum och i den lilla hallen som var mellan syrrans och mitt rum så hände det tavlor på väggen. Och i tavelglaset så kunde jag se teven i vardagsrummet spegla sig. Så jag stod där i mörkret och kikade på filmen och det jag fick se har jag aldrig glömt. För det var en vampyrkvinna som stod upp på en dörr som flög. Hon skulle attackera en präst och det var det värsta jag sett. Jag blev jätterädd och dök snabbt ner i sängen igen. Men den där korta scenen har skrämt mig många gånger om efter det så jag fick mitt straff medsamma för att jag inte lydde mamma.
Jag älskade alla lov i skolan för det betydde ännu mer film och barnprogram på mornarna. Ja jag var en riktig tevenörd och är nog så än idag. Jag gillar film men jag har slutat att skriva om pojkarna i min skrivbok.
Jag levde mig i alla fall in i filmens värld och ville vara som alla de glamorösa vackra kvinnorna. Allra vackrsat tyckte jag att saloonsflickorna var med sina can-can klänningar och svarta sammetsband runt halsen. De satt i knä på de ärrade cowboysen och alla hade så roligt. Att det söps och slogs, det brydde jag mig inte så mycket om.
Jag hade en can-can klänning. Ja nästan en i alla fall. Det var en klänning som mamma hade haft och som hade en lång kjol och underkjol. Den hade jag ofta på mig och så tog jag på hennes röda sandaler och gick ut på gården. Fram och tillbaka spatserade jag och lyssnade på det härliga ljudet som sandalerna gav ifrån sig på asfalten. Ibland hade jag peruk också. Ja för på sjuttiotalet var det populärt för kvinnor att ha peruk. Och mamma hade två stycken. En lång blond, fast den var mer som en kalott med långt hår på. Man skulle nog bara ha den som lite extrahår. Och så hade hon en lite brunare mer lockig histora. Och jag som hade spikrakt pojkhår älskade att ha den bruna peruken så att jag fick lockigt hår.
Jag brukade dansa can-can inne i mitt rum framför spegeln och min högsta dröm var att få bli en av de vackra flickorna på saloonen. Långt senare förstod jag att de flickorna inte var annat än glädjeflickor. Jag hade alltså i många barndomsår närt en dröm om att bli fnask i vuxen ålder. Det kändes lite snopet när jag förstod hur läget låg till och jag pratade inte så mycket om det med andra då. Ungefär som det där med presidentens kläder.
Jag blev i alla fall inte fnask och jag gifte mig inte med en Cary Grant och jag har slutat att klä ut mig i för stora klänningar och skor och peruk. Fantiserar och drömmer det gör jag fortfarande men nu handlar drömmarna mest om min svetsare med mindre charmerande ögonbryn och verkstadskläder.
Men han kysser mig precis just så som filmstjärnorna gör. Så min dröm blev sann.
Publicerad 2011-06-16 12:39:12 i Allmänt,
Jag känner en tjej, ja vi har känt varandra så länge jag kan minnas. Vi är lika gamla och har följts åt genom livet. Ibland har vi varit de bästa vänner och ibland har jag tagit avstånd från henne. Jag har varit arg och ledsen på henne, tyckt att hon har svikit mig genom att inte vara den vän jag behöver.
Ofta har jag känt mig ensam och tyckt att hon inte har brytt sig om mig. Jag har tyckt att hon har varit jobbig att vara med och försökt undvika henne. Men innerst inne har jag vetat att hon alltid finns där.
Hon är en tjej som alltid gått sin egen väg trots att hon varit rädd. Oftast onödigt rädd.
Hon har sällan trott på sig själv, haft väldigt dålig självkänsla och jag har tyvärr inte alltid förmått att stötta henne och hjälpa henne framåt.
Då vet jag att hon känt sig sviken av mig. Ibland har jag stått och sett på när hon destruktivt levt i ångest och smärta. Jag har sett på när hon tröstat sig med att äta, dricka och söka tröst i okända famnar. Jag vet att hon tidvis har varit väldigt olycklig och jag har inte kunnat nå henne och kunnat prata med henne. Hon har vänt sig ifrån mig och jag har låtit henne göra det. Jag har inte stått på mig som en vän borde göra.
Jag har haft väldigt dåligt samvete och känt mig som en dålig vän när jag bara har stått bredvid och inte gjort något. Jag har haft svårt att förlåta mig själv för det. Och ändå vet jag att hon utan att blinka skulle säga. Jag vet att jag har dig. Du är alltid min bästa vän.
Vi har så många roliga minnen hon och jag. Jag har skrattat gott åt hennes tokigheter och då när hon är stark och mår bra så har jag solat mig i hennes glans.
Och det finns anledningar till att hon ofta har mått dåligt och fått kämpa här i livet. Men hon har aldrig gett upp. Personliga kriser, sjukdom och dödsfall och skilsmässa….många är svårigheterna hon har tagit sig igenom. Även fast hon legat på botten ibland så har hon rest sig och kämpat vidare och haft sitt mål klart för sig.
Hon ska bli lycklig och leva sitt liv fullt ut. Ibland har jag varit där och gett henne en spark i baken och ifrågasatt varför hon tror att någon annan ska lösa problem och reda ut saker åt henne. Jag har sagt att hon måste förstå att ingen annan än hon själv kan göra det arbetet. Hur hårt och tungt det än är. Då har hon först protesterat och vägrat att se på mig. Hon har gömt sig ännu längre ner under täcket. Men snart så har hon insett att jag hade rätt och då har hon tagit tag i sitt liv.
Nu har jag en tid stått och sett på hur hon blommar för fullt. Jag har sett och förstått att hon äntligen har funnit frid och sin plats. Hon har låtit mig veta att hennes sökande är slut. Livspusselbitarna har fallit på plats och hon insåg att livet inte behövde vara så svårt att leva trots det hon varit med om. Livet är enkelt om man bara tillåter det att vara enkelt, sa hon till mig. Man kan vara lycklig även om omständigheterna inte alltid är självvalda och ultimata.
Jag ser hennes ögon glittra. Jag hör hennes skratt som ljuder som musik i mina öron. Jag ser hur hon lever och är lycklig. Jag är så glad för hennes skull eftersom jag älskar henne, min bästa vän. Jag är så stolt över att hon kommit dit hon är idag och för att hon aldrig gav upp. Jag vet att hon för längesen har förlåtit mig för att jag ibland svek och jag vet att hon även har haft stor hjälp av mig då jag bannat henne. Jag är lycklig med henne. Jag lever och njuter med henne varje dag.
För hon är Jag.
Publicerad 2011-06-16 11:15:37 i Allmänt,
Jag har de senaste dagarna kommit i kontakt med människor på face book som jag aldrig tidigare mött, eller trott mig ska möta. Jag har hamnat i intressanta diskussioner och känt starkt att dessa människor har kommit i min väg av en anledning. Och vilken det är, det klurar jag på. Redan nu känner jag mig i alla fall starkt berörd av deras olika berättelser.
Det här är människor som vill beröra, förmedla eftertanke, inspirera andra och ge av sig själva. De är också människor som liksom jag haft oturen att bli sjuka och med det fått kämpa hårt på olika sätt. Men de är positiva och vill sprida glädje till andra.
Ett av diskussionsämnena har varit att vi alla har ett val. Och jag har funderat mycket på detta. Jag är ju av den åsikten att det enda vi gör är att väljer, dagarna i ända och om vi inte väljer så har vi gjort det valet.....att inte välja och det i sig är ju också ett val.
Om vi tänker efter så är det ingen som väljer åt oss. När vi upplever att vi inte har något val så handlar det oftast om andra saker. Och det främsta det handlar om det är att vi inte tänker efter. Vi avsätter inte den kortaste tid till att fundera på vad det är som pågår, varför känner jag så här egentligen. Och VAD kan och VIL jag göra istället?
Vi skulle ju aldrig gå med på att någon annan körde över oss i lunchkön och bestämde vad vi skulle äta. Eller som tog fram kläder åt oss och sa att du har inget val, sätt på dig dessa.
Men vi låter det vi kallar "livet och dess skeenden" köra över oss utan att ens blinka och ifrågasätta. Sen klagar vi istället.
Många gånger när jag pratar om detta så protesterar människor och hävdar att man kan faktiskt inget göra åt sin situation om man blivit sjuk, eller har drabbats hårt ändå sen man var barn.
Jag hävdar motsatsen, för vad man än har varit med om och hur svårt det än varit så kan man ändra sitt förhållningssätt och välja att titta på problemen ur andra synvinklar.
Sen är jag absolut den första att hålla med om att det inte är det enklaste. Det är inte lätt och ofta får man kämpa länge och det blir bakslag och man mår ofta sämre då. Men det handlar ju om att inte ge upp.
Nyss så stod jag på balkongen och så kom jag att tänka på detta med maskrosbarn. De människor som mot alla odds klarat sig bra och man undrar hur i allsin dar de kunnat göra det när man hör deras hisnande historier.
Det är inte bara maskrosor som strävar uppåt och till ljuset för att kunna växa.
Vi människor har också en livsgnista. Livet är starkare än döden. Det finns inbyggt i oss att kämpa, att inte ge upp för vi är liv. Precis som maskrosen eller en annan växt är vi sprugna ur ett frö.
Hur kargt det än är, vilka omöjliga förhållanden ett litet frö än har hamnat i så kan det slå rot och växa. Det anpassar sig, ibland behöver det vila, väntar och hämtar sig. Men det strävar hela tiden uppåt och framåt och till slut kan blomman utvecklas till sin fulla potential.
Hur ofta har man inte sett en maskros tränga sig igenom den hårdaste asfalt. Eller ett stort och ståtligt träd växa i en liten bergsskreva. Det finns absolut ingen möjlighet för rötterna att tränga igenom berget, men då har de klättrat utanpå för att slå rot någonstans längre bort......bara lite lite jord i skrevan har hållit trädet vid liv medans rötterna trevat sig dit där växtkraften finns.
Det finns inbyggt i det lilla fröet att jag ska överleva vilken plats jag än hamnar på. I både växt och djurriket är denna överlevnadsinstinkt kraftigt framträdande.
Men hos oss människor så är den många gånger väldigt svag. Vi tycker inte vi har något att leva för. Vi tittar på grannen och tycker att han har bättre jordmån än oss och så ger vi upp.
Även om vi blev komna till denna jord på en plats där förhållandena känns omöjliga att växa på, så kan vi till skillnad från maskrosen, flytta på oss. Vi kan likt trädet hålla oss vid liv tills vi finner en plats där rötterna kan hämta kraft till hela jaget och på så sätt kan vi ändå komma till vår fulla potential.
Och om man obarmhärtigt skulle brytas av på mitten så kan man rota sig igen i ny jord och under nya förhållanden. Se bara på sticklingen som tas från sin moderplanta. Den behöver lite vila först, hjälp på traven för att orka bilda rötter. Men snart så spirar livet och den är redo att ta livet med storm.
Vi dör inte så lätt. Vi har en stark överlevnadsinstinkt och vi kan använda oss av den för att skapa oss det liv vi vill ha.
När vi bryts av på mitten av det hårda livet som kan göra mycket ont. Så behöver vi lite vila, hjälp på traven och stöd....men inom oss finns styrkan och kraften att åter resa oss och växa vidare, kanske i ny jord på en ny plats under nya bättre förhållanden.
Lycka Till med Ditt Liv
Publicerad 2011-06-15 10:36:55 i Allmänt,
Jag har ju väntat på att danslistan för kvällens dans i Trångsund, ska komma upp på arrangörernas hemsida och ganska sent igår kväll så kom den äntligen.
Med spänning klickade jag på länken och skulle äntligen få se vilka danser och vilken musik som skulle spelas. Mina mungipor som pekat uppåt gled genast ner och munnen formades till en fågelholk.
Av listans kanske 20-30 danser så kan jag en (1) dans och känner igen två till tre stycken men de kan jag inte. Har bara sett dem dansas.
Givetvis brukar de ha alternativa danser så man delar av dansgolvet och många kan dansa olika danser fast till samma låt.
Nåväl, jag kände i alla fall igen en dans som heter Chill Factor. Musiken är jättebra tycker jag och dansen som jag såg på kryssningen vi var på i våras, den såg jättekul ut.
Så jag letar upp den på youtube, hittar en video med både dans och demo och walk thrue. Jättefiffigt är det för då går de igenom stegen långsamt och man har en chans att lära sig.
Så en timme igårkväll tillbringade jag flängandes framör datorn. Men banne mig om det inte gjorde susen för i morse när jag slog på samma video igen så hade hälften fastnat :-))
Och det är inte så konstigt att jag, trots mitt "skryt" om att jag lärt mig över 30 danser på två terminer, ändå inte kan mer än en på kvällens lista. Jag tror inte att jag överdriver när jag säger att det finns tusentals linedanser världen över. Och inte ens klubbarna här i stan lär sig samma sorts danser. Man har sina favoriter och plockar in en ny då och då. För nya danser skapas hela tiden. Om en låt på radio blir populär så dröjer det inte mer än fjorton dar och så har nån någonstans gjort en dans och så sprids den ända hit till Vällingby på ett ögonblick via internet. För ett par veckor sen hade en ny dans kommit till den riktigt bra låten, Rolling in the deep. Och den låten är en färsking.
Jag blev i alla fall lite trött efter dansandet och la mig med en bok. På mitt sängbord har boken The Secret legat ganska länge. Jag fick den i present och har bläddrat i den då och då men inte börjat läsa den från sida ett.
Men nu tog jag den alltså och kan bara säga att jag ångrar att jag inte börjat tidigare. Den befäste alla mina övertygelser som jag redan har. Det simpla i att vi är vad vi tänker. Absolut varken mer eller mindre.
Det blir alltid som vi tänkt. För vi skapar hela tiden med våra tankar. Det vi fokuserar på, det växer. Om vi hela tiden tänker att vi är olyckliga, har ett miserabelt liv och är missnöjda...ja då blir det inget annat än så.
Tänker vi däremot att vi är lyckliga, mår bra och att vi är tillfreds, ja då blir vi det. Så enkelt som att om du tänker negativt så blir livet så och om du tänker positivt så får du den effekten istället. Vi kan aldrig sluta tänka för tanken finns hela tiden. Men vi kan lära oss att byta ut de negativa tankarna till positiva tankar.
Tänker vi att detta går aldrig, om något vi ska göra, nä då går det inte heller. Tänker vi tvärtom, att detta kommer att fungera, ja då blir det så.
Fråga bara varje framgångsrik världsstjärna i idrott vad denne tänker på. Knappast att nä jag kan nog inte hoppa så där högt eller springa sådär fort. Nä istället tänker de att de kan, de visualiserar det de ska göra och de ser sig själv göra det innan det ens har hänt.
Likadant med framstående musiker. De människor vi beundrar får ofta frågan om när de började, när de visste vad de ville bli. Och alla svarar att det har de vetat hela tiden, de hade sin dröm om att bli världsbäst och den drömmen och de tankarna tog dem dit.
De är alla helt vanliga människor och de har tänkt positivt istället för negativt. Deras attityd i livet har varit att aldrig ge upp och de når sitt mål.
Och vad gör vi....jo vi avundas dem deras framgång, deras pengar, deras kändisskap....vi avundas dem allt och tycker att det är orättvist att nån liten bonnapöjk från en avkrok kunde lyckas så bra när man själv inte gjort det.
Alla har vi faktiskt samma förutsättningar i livet. Jo även den som kommer från sämre förhållanden, kanske växer upp med våld och missbruk, övergrepp. Även det barnet har samma förutsättningar att bli sin dröm.
Titta på dem som överlevde koncentrationslägren och som såg sina familjemedlemmar dödas. De förlorade precis allt - familjen, hemmet, tryggheten, arbete.... men något som de aldrig kunde ta ifrån dem, det var deras tankar och drömmar. Hur många av dem har inte skapat sig nya liv och är lyckliga idag och vittnar om hur hoppet och beslutsamheten om att hur mycket de än tog så kunde de aldrig ta deras tankar och integritet, människorvärdet.
Alla har vi väl sett tvprogrammet med Anna Skipper - Du är vad du äter.
Vi sitter i tvsoffan och tycker det är självklart att när man stoppar i sig all denna skräpmat så borde man ju förstå att man går upp i vikt och blir tjock.
Anna visar även konkret hur mycket skräp dessa människor som valt att delta, äter på en vecka. De häpnas och fattar knappt att det är sant. Men allihop inser där och då att det är inte så konstigt att de väger och mår som de gör.
Vad gör vi? jo vi matar våra liv med negativ skräp. Vi vältrar oss i det som stjäl energi och gör oss olyckliga och fattar inte varför vi inte lyckas. Vi avundas de som vi tycker har det bättre och bestämmer oss för att, inte beundra och försöka nå samma mål, nä vi bestämmer oss för att förakta. Vara avundsjuka.
Vi säger att det inte ens är någon idé att tänka positivt för allt är så dåligt ändå.
Men allt spelar roll. Allt gör skillnad. Precis som för den som vill gå ner i vikt. Om den personen avstår en bulle och istället går en promenad så gör det skillnad. Allt man avstår gör skillnad.
Om jag som tänker negativt bara förändrar en enda tanke så gör det skillnad. Om jag flyttar fokus från det som upptar alla mina dagar, bara en kort stund så mår jag bättre.
Det fanns en tid som jag mådde väldigt dåligt. Det var innan jag blev sjuk. Jag lät detta ta upp all min tid. Jag tänkte på det hela tiden och försökte lösa det som var mitt problem. Resultatet blev att jag aldrig fick ro. Trots att jag varje morgon återkom till samma problem så löste det sig aldrig.
Så läste jag någonstans hur detta ältande gör oss sjuka och jag fick ett konkret tips.
När denna tanke dök upp, mitt problem alltså. Så ställde jag mig själv frågan. Kan jag lösa detta NU? Och det kunde jag inte. Alltså så skulle jag släppa den tanken och när den dök upp igen så skulle jag ställa samma fråga igen.
Istället skulle jag fokusera på något som jag visste att jag tyckte om. Jag cyklade till mitt jobb varje dag och passerade en allé med lönnar. Detta var på hösten och träden fullkomligen sprakade i gult, rött och orange. Jag älskar hösten men allt detta gick mig förbi.
Så jag lyfte blicken istället och tittade på lönnarna. Jag påmindes om hur lycklig dessa färger brukade göra mig. Jag sa till mig själv att även om jag har massa problem nu och även om jag inte kan lösa dem nu. Så kan jag ändå titta på de här vackra träden och låta dem få mig att må gott. Problemen blir varken större eller mindre om jag släpper fokus på dem för en kort stund.
Det som hände var att jag längtade till denna allé då jag fick passera den två gånger varje dag. Jag satte hela mitt fokus på att njuta av dem och synen som förändrades då löven sakta föll till marken. Jag tänkte och kände positivitet och det resulterade i att jag mådde bättre. Jag kände det inte som att problemen var så stora längre. Den positiva känslan gav mig kraft att lösa problemen och snart var de borta.
Och inget magiskt hade hänt. Ingen hade löst dem åt mig. De hade inte blivit mindre. Utan skillnaden var bara att jag var mer positiv.
Och det som är det mest fantastiska i detta är att man inte behöver tro på det. Man behöver bara bestämma sig för att prova och sen göra det. Om man nu mår väldigt dåligt så borde man ju vilja må bättre och försöka nå dit. Och om någon nu säger att detta knep hjälper så borde man ju prova.
Vi sitter ju inte hos doktorn och ifråga sätter han ordination av medicin och tänker att nä det är ingen idé att äta antibiotika, för det kommer ändå inte att hjälpa mig.
Vill man ha förändring så måste man faktiskt ta ett första steg och prova även det man kanske inte tror på.
Om man bara bestämmer sig för att mota bort de negativa tankarna när de kommer och ersätta dem med något som man vet gör en glad. För alla har vi faktiskt något som vi tycker om. Ens hund kanske, barnen, en rolig film att tänka på, sina vänner eller vad man tycker om att göra.....då kommer tankarna på det leda dig ifrån det negativa och ta överhanden. För positiva tankar är starkare än de negativa, bara de får råda.
Så tänk på det du vill ha istället för det du inte vill ha. För du drar till dig allt det du tänker på. Som en magnet.
Nu ska jag dansa vidare! So long....
Publicerad 2011-06-14 13:23:17 i Allmänt,
Hur torftigt vore inte livet utan ädelstenen i varje daggkåpas gömme. Den lilla droppen av väta som efter natten speglar morgonen. Natt efter natt hela sommaren, om och om igen så fylls daggkåpans inre av dessa glittrande ädelstenar. Hur många går dem förbi? Hur många sänker blicken och låter sig hänföras av undret?
Hur torftiga vore inte våra dagar om vi inte såg oss själva i spegeln, sökte glittret i våra egna ögon och sökte ett leende som börjar någonstans långt inom oss. Hur torftigt vore det inte om vi inte fann något endaste litet att le åt.
Hur torftigt vore inte min tid här om jag inte förmådde att lyfta mitt ansikte mot ljuset. Om jag inte förmådde att sluta ögonen och ta emot allt som mina övriga sinnen känner. Hur torftigt vore det inte om jag inte förmådde att njuta av den korta tid som är min egen att förfoga över.
Ja min egen tid. För den tid jag har är min. Den är min att bestämma vad jag vill göra med. Den är min att bestämma hur jag vill må. Den är bara min att förfoga över. Jag är ingens annans, bara min egen. Jag har inte kommit hit med förbehåll om att uppfylla någon annans önskningar än mina egna. Jag har inte hamnat på denna plats utan vilja. Jag är den enda tänkaren i mitt huvud. Den enda som vet mina innersta tankar och drömmar.
Jag är inte en fånge. Jag är fri.
Den enda jag är skyldig något är mig själv. Allt jag gör har jag valt att göra. Stannar jag på en plats som jag inte mår bra på - så har jag valt att stanna kvar där. Ingen annan i hela denna värld tvingar mig till att stanna kvar.
Varje ny dag kan jag börja om, precis som daggkåpan tar emot sin nya ädelsten varje morgon.
Att stirra sig blind på att inte ha ett val, att ha måsten och andra hinder som gör att man känner sig fångad....det är väldigt lätt.
Man anser att arbete, barn, pengar, sociala åtaganden och annat hindrar en från att göra de förändringar som krävs. Det är fel. Det enda som du har ett åtagande inför och som du måste göra, det är att sörja för dina barn, om du har några.
Men det är också det enda. Det andra går att ändra på och ibland strunta i.
Människor tenderar ofta att tycka att de sitter fast i ett ekorrhjul, sitter fast i ett liv de inte vill ha och mår bra i.
Det första man behöver göra är att börja ställa frågor till sig själv och utifrån svaren man får så kan man gå vidare. Till exempel....
* Hur har jag hamnat här, ville jag hit en gång?
* Varför trivs jag inte längre?
* Varför tycker jag inte att mitt liv är tillfredsstllande?
* Varför anser jag att någon annan är orsak/skyldig till mitt dåliga liv?
* Vad är det hindrar mig från att förändra min situation?
* Finns det verkligen en annan person som jag kan skylla på?
Låt säga att man bor på ett ställe som man inte trivs på. Det naturliga är ju då att man flyttar och det är nog så de flesta gör. De inser att här var det inte bra för oss, vi flyttar.
Men den som inte flyttar då. Varför stannar den kvar? Är det för att man anser att man inte kan flytta av olika anledningar?
Man har kanske en gammal förälder som behöver hjälp. Eller barn som går i skolan och har etablerat sig.
Vad vet jag. Men jag tror det är viktigt att göra klart för sig skillnaden mellan Jag kan inte flytta och Jag vill inte flytta.
Jag ska förklara hur det var för mig. Jag har alltid längtat efter att bo utanför Stockholm, i en mindre stad och gärna på "landet". När jag var gift och barnen var små så ville min man inte flytta. Jag gick jämt med denna längtan och när han och jag skildes så kunde jag ju flytta om jag ville. Men då kände jag att jag inte kunde för barnens skull. De hade nära till skolan från oss bägge och att bo långt ifrån dem skulle innebära alldeles för lite kontakt. Det var otänkbart. Därför gick jag länge och tyckte att nu när jag egentligen kan flytta och inte är beroende av vad min man tycker så KAN jag i alla fall inte flytta pga barnen.
Att känna att man inte kan göra en sak, är negativt. Man känner sig hindrad och då tycker man ofta att det är omständigheterna som hindrar en och en bitterhet föds och med det, missnöje.
Jag kände mer och mer att jag inte trivdes. Jag vill ju flytta. Det var först när jag började fundera på vad det egentligen handlade om. Och på skillnaden mellan Kan inte och Vill inte.
För när jag insåg att jag faktiskt inte ville flytta så länge barnen var små, gick i skolan och var beroende av att ha oss bägge nära, så var det ju plötsligt mitt eget val. Jag var ju inte förhindrad av någon annan.
Och att vara missnöjd med sitt eget val är ju ganska så fruktlöst och befängt. Då får man ju välja om i så fall.
När jag förstod att jag faktiskt inte ville lämna stan förrän de själva flugit ut och att jag först då kunde göra det med glädje, då fanns det ju inget att känna missnöje över längre.
Jag kom fram till att tids nog blir det "min tur" då kan jag göra det som känns bra för mig. När denna tiden kommer att infalla, det vet jag inte idag men fram tills dess så är jag här. Lever efter de förutsättningar jag har här och nu. Jag har min dröm om att bo på landet men den styr mig inte så att det enda jag kan känna är att jag är tvingad till något jag inte vill.
Sen har jag ingen aning om det kommer att bli så som jag drömmer nu. Jag vet att inget av det vi vill, säger, tänker och drömmer eller ens tar oss för att göra - är skrivet i sten för all framtid och sen inte går att ändra på.
Vi har alla rätt att ändra fattade beslut, ha bakdörrar öppna och återvända och säga att jag ändrade mig. Den rätten har vi eftersom förutsättningarna i liver förändras hela tiden och det vi en gång ville kanske inte alls gäller nu. Jag har ofta märkt att människor inte vågar för att de är rädda för att ångra sig. Men det är ju ok att ångra sig. Att prova på och upptäcka att det kanske inte var så som man hade tänkt sig.
Detta gäller ju även inom arbetslivet. Många tycker de sitter fast i sina tråkiga jobb och är oförmögna att ändra på situationen. Då behöver man börja ställa frågor till sig själv och titta på svaren och sen bestämma sig för om man verkligen inte kan byta jobb eller om man inte vill göra det.
Så snart en människa känner sig tvingad att göra något så infinner sig en negativ känsla. Men den försvinner snabbt när man inser att man faktiskt själv väljer.
Det här jag har skrivit om innefattar inte människor som tex lever ett liv med en människa där våld och missbruk råder. Det finns människor som effektivt kan ta ifrån en annan människa all självkänsla genom hot och våld. Men det betyder inte att man inte kan ta tillbaka det och trots att man är svag och nedbruten så finns det hjälp att få.
Det är fortfarande så att man har inte kommit till detta livet för att leva ett liv som passar någon annan och med en massa förbehåll och krav. Man är fortfarande skyldig sig själv och sina barn, om det finns några, att resa sig upp och gå därifrån och ta tillbaka sitt liv. För ingen kan få dig att känna dig mindervärdig utan ditt samtycke. Så snart du "tar åt" dig och mår dåligt så har du samtyckt till detta.
Så hur torftigt vi än tycker att våra liv är så bör man fråga sig själv, vilka steg har jag tagit för att hamna här och vilka steg är jag beredd att ta för att ta mig till en annan plats där jag trvis och mår bra. Det är ingen annan som fattar dina beslut.
Publicerad 2011-06-13 19:58:56 i Allmänt,
Ja många dagar har återigen gått sen sist. Ofrivillig avhållsamhet från bloggen. Och jag har haft abstinens i massor. Har endast uppdaterat FB. Idag har jag glupskt vältrat mig i datortid, skrivande och uppdaterande och surfande.
Har en tid av mental och fysisk ohälsa bakom mig. Min vecka har varit minst sagt intensiv och främst då mentalt.
Det är ju så att jag pga min många år långa sjukdom, har en kropp och ett sinne som är väldigt lättrubbat.
För att fullt ut må bra så behöver jag mina rutiner, min vila, min egen tid och jag behöver ha koll på vad som ska ske så att jag kan anpassa mina dagar efter det. Jag gillar egentligen inte att behöva leva efter en agenda, där allt står uppskrivet, men det är ett nödvändigt ont för mig. Annars har jag ingen överblick över min vecka och vad jag planerat i form av måsten och vill göra saker.
När så allt ställs på ända. När det jag har klart för mig ska ske och anpassat mig efter, när det ändras utan att jag själv vill eller har styrt det så......då faller hela jag. Jag kan inte tänkla klart eller rationellt. Jag får ett enormt stresspåslag och panikar. Jag blir glömsk (mer än vanligt) Jag sover inte utan hjärnan maler dygnet runt och till slut så blir jag bara ett rytande värkande monster som har ont och vet inte vad jag ska göra för att må bra.
Det tar tid, beroende på hur lång tid detta "andra" som jag inte bestämt, pågår. Det tar tid att återigen komma ner i varv och återhämta mig.
Detta hände alltså i förra veckan och det jag hade planerat och åtagit mig och som jag visste jag skulle klara av blev svårare och min hälsa fick betala dyrt. Jag glömde ta min mediciner varje dag, jag åt knappt och jag sov knappt. Jag och Magnus hade många riktigt jobbiga dagar i en konflikt som var svår att lösa.
Vid detta specifika tillfälle bar han på ett dåligt samvete över hur sjuk jag blev samtidigt som han tyckte att jag borde kunnat hantera saker och ting annorlunda. Det ledde som sagt till att vi båda var mycket ledsna och hela tiden hävdade vår egen rätt.
Helgen inleddes med utarmande kramper som inte gick att få bukt med utan stesolid, detta skedde två gånger. Krampattackerna åtföljdes av fullständig utmattning då jag inte kunde gå, utan bara låg i sängen. Oförmögen att röra mig.
Igår först kunde jag stå på benen utan att ramla och börja röra mig här hemma mellan rummen. Vi var ute och vi åkte bil. Tack vare blåsten så var det uthärdligt.
Dagen idag har varit mycket bättre, jag har promenerat ute och jag har varit uppe hela dagen och inte behövt ligga ner och vila. Det gläder mig och jag känner hur jag sakta börjar återgå till min normala status.
Jag har undera dessa dagar känt ett kraftigt "självhat". Ett hat mot min kropp som gjort mig sjuk och intolerant mot vanliga saker som man borde tåla. Jag har förbannat mig själv för att jag orsakar att mina nära och kära drabbas hårt av att jag är sjuk. Över att de får stå tillbaka och känna på konsekvenserna som blir när jag dukar under så här. Jag har förbannat mig själv för att min vilja inte kan styra. Och jag VET så väl att jag har mycket mer att vinna om jag bara resignerar och lägger ner stridsyxan och finner mig i situationen. Men när sånt här händer och jag tex ser hur illa min Magnus har mått, då finns inte det. Jag vältrar mig i ilska och frustration och bara avskyr.
Jag gråter för att jag sårar genom mitt beteende och jag vet att hur mycket mina närmaste än förstår så är det tufft att vara anhörig och alltid vara den som ska vara förstående och inte få bli irriterad och arg....för jag är ju sjuk!!!!! Sjukdom drabbar hela familjen hårt.
Men som sagt....detta ligger bakom mig för denna gången. Jag mår bättre och det är betydligt lugnare både runt omkring mig och i mitt sinne. Jag kan idag titta på hur jag har mått och varit den senaste veckan och självklart hade jag kunnat göra mycket annorlunda och hanterat saker så att Magnus och jag inte behövde bli osams.......MEN MEN och åter MEN....ibland så tar känslan överhanden och en genväg direkt i handling utan att passera hjärnan och förnuftet. Då tar det lite tid innan jag kan ta kontrollen över detta och agera som jag vet är det rätta. Det går först efter att jag fått ordentligt med vila, när smärtan har en chans att lägga sig och lugnet återgår omkring mig. DÅ funkar jag igen.
Det värsta med sånt här är att så många dagar bara försvinner för mig. Dagar som jag missar och inte får igen. Ibland får jag bläddra fram flera veckor i almanackan och konstatera att en halv månad har gått som jag inte varit närvarande vid, bara för att jag varit så dålig. Det är ledsamt och även om det smärtar så är det ju inget att göra åt. Bara att ta tag i och vara rädd om de kommande dagarna och försöka uppleva och vara i nuet så mycket som möjligt.
Och nu har jag en rolig sak att se fram emot i veckan....eller två roliga förresten. Först så ser det ut som att jag kommer dansa på onsdag. Det är linedance i Stortorpsparken i Trångsund och jag och Carina har så mycket dansabstinens att vi bara måste dit. Sen så ska Magnu och jag på kryssning igen, denna gång på fredag med Liz å Svenne, som vi ömsesidigt upptäckte att vi trivdes tillsammans med.
Hur lät nu det där!? Liz å jag är gamla kollegor från Postgirot och fick bra kontakt via FB och nu ska vi alltså kryssa tillsamman med våra gubbar på fredag.
Gött att äta å dricka lite gott som nära på blir serverat och umgås, kanske ta sig en svängom på golvet och titta på folk.
Ja det var det det.....nu ska jag å Magnus gå ner och vattna i landet. Må så gott!
Publicerad 2011-06-10 11:03:19 i Allmänt,
Skriver igen inom kort. Väldigt risig just nu :-(
Publicerad 2011-06-03 11:56:57 i Allmänt,
Det var så att när jag var liten och växte upp i Tureberg i Sollentuna så fanns det inte särskilt många invandrare. Egentligen inga alls och definitivt inte i området där vi bodde. Vi flyttade till Malmvägen, när jag var fyra, då var det alldeles nybyggt. Gårdarna var inte färdigställda och skolan höll på att byggas. Vi bodde inte i de höga servicehusen,som de kallades, utan i de små trevliga trevåningshusen på andra sidan gatan.
Men som sagt, inga invandrare.....förutom VI. Mitt namn klingar väl inte helt finskt, ja då menar jag förnamnet. Ann-Christin som jag är döpt till. Men EFTERNAMNET!!!! Saari. Hur svenskt låter det på en skala? Det skriker att jag inte är en vanlig Svensson eller Johansson eller Bergström för den delen. Det skriker att här kommer en finnpajsare.
Jag hade väldiga problem med detta när jag växte upp. Ja fattar ni hur jobbigt det var att vara enda utlänningen i området. Fast nu var jag inte helt sanningsenlig. Vi hade en stooooor tysk familj på gården. Familjen Dietzel. Men de var ju så många å jag tyckte aldrig att de var så utländska även fast föräldrarna hade kraftig tysk brytning. Alla barnen var ju så himla svenska.
Och vi var så himla finska och himmel så pinsamt det var när mummi och ukki var och bodde hos oss nån månad ibland och jag fick följa med dem till affären. För de kunde ju ingen svenska. Jag fick gå dragandes på mina gamla morföräldrar som kom från fattiga utländska Finland.
Fram till sju års ålder så talade jag bara finska. Men när jag började skolan så slutade jag. Jag vägrade svara på finska när mamma pratade med mig. Jag använde bara svenskan så det blev så att hela familjen gick över till att bara tala svenska hemma. Jag antar att svenskan hade smygit sig in eftersom mamma lärt sig och vi ju faktiskt bodde här i Sverige för jag lärde mig ju inte svenska språket första skoldagen direkt. Jag hade ju tex gått på dagis i många år.
Jag var i alla fall väldigt kluven till min identitet. Jag ville inte vara det finska barnet med finskt efternamn.
Jag tyckte då att allt med Finland var jobbigt att påminnas om, ja förutom att vi minsann kände president Kekkonen och hade hans kläder hemma.
Jag hade en klasskamrat som hade det mest svenskklingande namn man kunde ha. Hon hette Karina Johansson. Var blond med lockigt hår. Inte brunhårig med spirakt pojkhår, som jag hade.
Kina, som hon kallades, och jag var bra kompisar och lekte ofta. Som de flesta barn så hade vi låtsaslekar och en dag kom nån av oss på, troligen hon att vi skulle kalla oss för vårt andranamn istället. JAG hade definitivt inte kommit på det eftersom jag heter Pirjo, efter mamma , i andranamn. Och Finlandsförnekare som jag var så skulle jag aldrig kommit på idén att vi skulle byta till våra mammors namn. Pirjo Saari skulle jag ju heta då och hur roligt låter det???
Kina hette väl Inger eller Katarina eller nåt efter sin mamma så hon började kalla sig Katarina Johansson, jag minns inte så noga. Det var inte så stor förändring för henne. Värre var det för mig. Jag gick hem och så frågade jag mamma vad Pirjo betydde på svenska. Och det vet ju alla att man inte kan översätta ett personnamn. Men jag gav mig inte. Jag ville veta vad Pirjo betydde så hon sa att det betyder Birgitta. Antagligen för att Pirjo är ett lika vanligt namn i Finland som Birgitta är här i Sverige.
Det var jag nöjd med. Men Birgitta Saari lät inte bra. Så jag fortsatte och ville veta vad Saari betydde. Och där kunde hon svara lättare för hon sa att det betyder ö eller en holme i sjön. Vilket det också gör på riktigt.
Jag gillade inte Birgitta Ö så jag valde helt sonika holme som jag gjorde om till Holm. Jag blev med ens Birgitta Holm.
Stolt talade jag om för Kina att även jag nu hade ett nytt namn. Att alla våra kompisar tyckte att vi var lite knäppa, det struntade vi i. Och jag struntade i att de inte fattade varför jag bytt både för och efternamn när Kina bara bytte förnamnet.
Men vi var inte nöjda med det för Katarina blev snart Kattis och Brigitta blev Biggan. Kattis och Biggan det var vi och jag var helnöjd över att vara svensk och att mitt namn inte kunde avslöja mig.
Det ställde bara till ett problem att heta Birgitta Holm. Så därför blev mitt nya namn inte så långvarit. Jag löste massor av korsord redan på den tiden och deltog ofta i barntävlingar i mammas veckotidningar. Och eftersom jag ville vinna de fina priserna som utlovades om man skickade in lösningarna så gjorde jag såklart det.
Sen började jag vänta på alla priser som skulle droppa in.
Men inte fanken kom några vinster. Och när jag påtalade detta för mamma så frågade hon ju om jag hade skrivit namn och adress ordentligt och jag berättade att det hade jag minsann gjort och upprepade vad jag hade skrivit.
Birgitta Holm, Malmvägen 61 B, (postnummer) Sollentuna
Jag var ju helt övertygad om att brevbäraren självklart visste vem Birgitta Holm var. Jag hade ju bara översatt namnet och han kunde väl läsa ju.
Bara att lägga vinsterna i brevlådan tyckte jag.
Att komma på att skriva Birgitta Holm på brevlådan, det gjorde jag inte. Jag tänkte ju bara att han vet ju att det är jag som bara har bytt namn. Inget konstigt alls.
Så därför blev mitt alter ego inte särskilt långvarigt. Men Birgitta har följt mig genom åren och jag skrattar gott när jag tänker på hur lycklig jag var över att för en kort tid ha ett medelålders kvinnonamn när jag under tidigt sjuttiotal gick i lågstadiet.
Idag är jag självklart stolt över mitt finska ursprung och skulle ge vad som helst för att få gå med mina morföräldrar till affären igen. Och jag skulle inte skämmas när kompisar följde med mig hem efter skolan och de från hallmattan hörde hur mummi sjöng på finska i köket och jag skulle strunta i att det spred sig på skolan att jag hade en jojjkkande mormor som man fnissade åt.
Men skickar in korsord eller tävlingssvar, det gör jag inte längre. För man vinner ändå ingenting :-)
Publicerad 2011-06-02 09:28:27 i Allmänt,
Efter gårdagens berättelse om presidentens kläder så har jag tänkt mycket på min barndom. Jag har tänkt mycket på hur barn över huvud taget "fungerar" i skallen. Jag vill inte slå mig för bröstet och göra mig till nån självutnämnd expert på barn men jag vet att jag har lätt att förstå barn, göra mig själv förstådd och sätta mig in i barns situation, tankar och känslor.
Det har resulterat i att jag under de åren som jag arbetade inom barnomsorg på olika sätt, fick mina små trogna följeslagare. Om det är för att jag själv så väl minns hur det var att vara barn och hur tankar och känslor ofta är så långt ifrån vuxnas eller om det är något annat, det vet jag inte. Jag vet bara att jag är bra på barn och barn förstår det och vi får kontakt.
Vi vuxna säger ofta att barn har livlig fantasi och ofta så tenderar det att luta åt att vara negativt. Jag har fruktansvärt livlig fantasi, fortfarande. Jag kan koka ihop precis vad som helst i mitt huvud, och ibland så tror jag på det själv. Sen måste förnuftet träda in och säga till mig att det inte är sant.
Detta gäller såklart när jag kokar ihop olika scenarion som jag är rädd för ska hända. Inte om jag fantiserar om att jag vinner en miljon på lotto....då tror jag ju inte till slut att det är sant.
Jag har nyss läst Lou Rosslings bok om hur man som vuxen tänder sina stjärnögon. Hon är en i mina ögon en fantastisk person, som liksom jag tycker och barn är mycket intressanta individer. Lou skriver mycket om fantasi och hur okonstlade barn är. Och jag har många gånger innan jag läste denna bok, själv undrat när det tar slut egentligen.
När slutar vi att hoppsa fram när vi är ute? När slutar vi le åt regn? När slutar vi le varje morgon vi vaknar? När slutar vi vara nyfikna?
Det finns massor av såna här frågor. Någonstans under vägen blir plötsligt dessa saker sånt vi fnyser åt. Och när slutar vi att uttrycka vår glädje kroppsligen? Inte ofta ser vi vuxna dansa, skutta, skratta och krumbukta sig av glädje. Inte heller ser vi vuxna som uttrycker ilska och sorg med kroppen....nä behärskade ska vi vara minsann.
När jag var liten så var det så lätt att ha roligt. Så lätt att hitta på lekar och dessa lekar kunde bli till vad som helst och inget var omöjligt. Idag måste oftast en vuxens sysslor leda någonstans och vara meningsfulla.
Det är även väldigt lätt som barn att tro på vad andra säger. För man vet ju inte allt.
Vi brukade spionera på en mördare när jag var barn. Ja förstår ni, vi hade en mördare som bodde i ett grönt hus med jättefin trädgård.
Och en mördare det var riktigt spännande otäckt. Vi visste att mördaren var farlig så vi måste akta oss.
Jag minns inte vem i hela gänget som bodde på vår betonggård som hade denna informartion. Men snart så visste vi alla att mördaren fanns.
Och vi brukade som sagt spionera på den. Ja, den...för en mördare var alltså ingen kvinna eller man, utan bara en mördare.
I trupp gick vi hela vägen från betonggården till villaområdet där mördaren bodde. Till en början glada i hågen och inte särskilt rädda.
Men ju närmare vi kom så sjönk den glada stämningen i samma takt som våran kroppshållning också sjönk ihop till smygande figurer.
Allvaret och det farliga började. Snart så var vi framme vid det gröna huset med trädgården full av blommor. Vi spred ut oss och omringade huset och vi var många, kanske femton stycken. Färre vågade vi inte vara när vi gick till huset.
För mördare var ju livsfarliga, det visste vi ju.
Sen låg vi där och spionerade, ibland var nån modig och vågade sig in en bit innanför staketet. Då skakade jag av rädsla. För jag vågade aldrig gå innanför. Och det var fruktansvärt läskigt när vi såg att mördaren var hemma, när det rörde sig i fönstren.
Ibland blev nog spänningen för stor för nån kunde plötsligt ropa att mördaren kommer. Då fick alla femton ungar fart på sina kroppar och flög upp ur gömställena och sprang skrikande därifrån. Vi sprang så långt vi orkade och när vi saktat in då vi var på tryggt avstång från huset så pratade vi om det hemska vi hade sett. Och alla hade så klart sett något.
Och snart så gick vi alla glada i hågen hemåt igen och var inte ett dugg rädda.
När jag tänker på detta idag så blir jag full i skratt. Jag undrar vad den stackars människan och grannarna egentligen tänkte när huset då och då blev omringat av ett gäng småbarn på 7-9 år. De måste ju ha sett oss ligga där och trycka i våra gömmen och spana och de måste ha sett att vi var rädda och sen plötsligt rusa skrikande därifrån. VI måste ju ha skrämt slag på villaägaren ju som antagligen bara var en helt vanlig person.
Och jag kan bara beklaga och be om ursäkt så här i efterhand om det nu skulle vara så att "mördaren" läser detta och känner igen sig.
Här kan man verkligen befästa att barn har livlig fantasi och tror på precis vad som helst som någon säger. Jag minns en gång då jag passerade huset i en bil. Jag minns inte vem som körde men jag var livrädd och vågade inte släppa huset med blicken och sa heller inget till den vuxne som körde. Och tur var väl kanske det för då skulle ju våran lek tagit slut ganska abrupt. Och det ville vi ju inte för vi älskade att spionera på mördaren.
Ha en bra dag alla :-)
Publicerad 2011-06-01 09:20:16 i Allmänt,
Det verkar inte bättre än att jag borde sitta på nätterna och skriva och skapa. För det är då jag får inspiration, ideér och kommer på saker jag vill berätta. Det är när jag ligger i sängen och ska sova som tankar kommer och går, och jag får alla dessa geniala ideér som kan gälla allt från bloggen till hur jag vill möblera om hemma.
Jag brukar ha papper och penna vid sängen just pga detta, för att jag ska kunna skriva ner det jag kommer på så jag inte glömmer det när morgonen kommer.
Jag funderade på om jag skulle kliva upp igår och skriva ner det jag kommit på att jag skulle skriva om, men fokuserade istället hårt på tanken och inbillade mig att jag skulle minnas det. Men huvudet är lika tom som en badboll idag. Jag minns inget alls.
Jag måste komma ihåg att lägga ett block vid sängen och sen skriva ner allt, i mörkret, för tända lampan vill jag inte för då blir jag pigg. Och jag behöver min sömn så väl.
Så här sitter jag nu, och vet inte vad jag ska skriva. För att minutiöst berätta vad jag gjort sen sist, vad jag ätit, när jag gått på toaletten, vad jag har på mig etc....det känns föga intressant.
Men under tiden som jag febrilt försöker komma på något matnyttigt att skriva om så kan jag berätta om Presidentens kläder.
Presidentens kläder visar tydligt hur ett barn kan fantisera fram en sanning. Eller kanske jag skulle säga, hur ett barn drar slutsatser, som ibland är helt fel men som blir en sanning därför att ingen talar om sanningen eller berättar hur det ligger till egentligen.
Barns värld är så liten. Den sträcker sig inte så långt och att tänka rationellt och förstå det osannolika tillhör inte barns egenskaper förrän långt uppe i åldrarna.
Nåväl.....jag tillbringade alltså mina somrar och mycket annan tid hos mina morföräldrar i Finland, när jag var liten. De kom även ofta hem till oss och stannade lång tid, hjälpte mamma med oss barn och hushållet.
Mina morföräldrar var inga välbeställda människor. De levde knapert och tog tillvara allt och inget fick gå till spillo. Mormor sydde mycket. Och hon köpte tex linfrön som inte var rensade ordentligt, för att de antagligen var billigare. Sen satt hon och rensade varje morgon innan hon tog sin dagliga dos frön för magens skull.
På sextio och sjuttiotalet i Finland i den lilla orten som de bodde på så var vår värld väldigt liten. Vi gick sällan in till "stan". Och vi förstod nog inte ens att det fanns en liten stad där för vi handlade ingen annanstans än i den lilla lilla affären som mummi cyklade till. Stor som ett vardagsrum var den nog.
Vår värld sträckte sig till tomten, lekparken och till adventskyrkan som låg granne med mormor och morfar. Och till skogen såklart, där vi plockade blåbär. Ibland gick vi och badade i den konstgjorda sjön som jag i vuxen ålder förstod, låg i stan.
MEN vi hade nåt stort hemma.....något riktigt stort och fint och förnämt. Något som ingen annan hade. För vi hade presidentens kläder. Ja, kan ni tro!? Min mormor och morfar hade kläder som var märkta med president Kekkonens namn. Bara Kekkonen, inte hans förnamn Urho. Med svart penna var det skrivet inuti kläderna. Att de sen själva hade på sig dessa kläder som mest var damlinnen och undertröjor, det tyckte jag inte var särskilt konstigt...då....
För att Kekkonen var president, det visste jag ju. De vuxna pratade om honom och hans namn hördes ofta på radio. Och jag var stolt. För vi hade hans kläder. Min mormor och morfar kände honom, det var jag säker på.
MEN det märkliga var att ju längre åren gick så blev detta med presidentens kläder verkligen ett mysterium för mig. Ju äldre jag blev och därför på naturligt sätt utveckades i mognad och i hjärnan så förstod jag att detta med kläderna var ytterst underligt. Ja rent av knäppt.
Det som tidigare hade varit naturligt det blev plötsligt konstigt. Och det märkligaste av allt är nog att jag inte pratade med någon, jag frågade ingen om detta med presidentens kläder. Antagligen för att det fanns där redan från början och ifrågasattes aldrig. Jag bara drog mina egna slutsatser.
Jag vet inte riktigt vid vilken ålder jag var, när jag förstod att Kekkonen är ett vanligt finskt efternamn. Och att dessa kläder som min mormor och morfar hade hemma och själva hade på sig, inte alls tillhörde presidenten. Och vet ni, jag vet att jag t.o.m har tänkt tanken att de måste tillhöra hans fru eftersom det var damkläder till största delen. För det kom ju en dag då jag förstod att Kekkonen själv inte kunde bära damlinnen med spets på.
Jag förstod nångång i mitten av mina tonår att vi inte alls hade förvaltat kläderna till presidenten eller hans fru och att han sen skulle hämta dem. Jag bara förstod plötsligt att dessa kläder hade mina morföräldrar fått eller ärvt av nån som hette Kekkonen och att de inte alls var särskilt märkvärdiga.
Det dröjde väldigt länge innan jag berättade om detta för någon. Jag tror det var för mindre än tio år sen som jag första gången pratade om detta. Lite pinsamt är det men ändå så förundras jag över att mina minnen är så klara och tydliga. Och över att det som var helt naturligt och inget konstigt alls, plötsligt blev knäppt och jag själv kunde förstå att mina egna tankar hade kokat ihop en sanning som inte var sann.
Jo förresten, jag har berättat om detta tidigare. För mina kompisar i Sverige när jag var sådär åtta tio år.....jag skröt sätt duktigt över att vi minsann hade presidenten Kekkonens kläder hemma hos mormor och morfar i Finland och att de kände honom.
Och nu kan jag återigen skryta lite...... för nu är det JAG som har presidentens kläder hemma hos mig. Jag bär dem då och då. De ligger i min byrålåda och jag känner mig lite förnäm när jag tar dem på mig. För det är inte alla som känner Finlands forna president Urho Kekkonen. Och jag ska förvalta dem väl tills han eller hans fru kommer och hämtar dem.
