i huvudet på en finnpajsar jänta

Jag har idag fått flera kommentarer på facebook ang mina nattliga funderingar om blodets betydelse när det gäller vilka man räknar till sin familj och förmågan att älska människor.

Jag vet inte om jag som skilsmässobarn är mer benägen än någon annan att vilja ha nära relationer. Bara just för att de som skulle stå mig nära, försvann.

Jag vet inte hur jag ska skriva och förklara utan att det ska tolkas som anklaganden om de berörda läser detta.
Det är lätt att trampa på ömma tår och det är lätt att få människor att känna sig anklagade men mina ord är mina upplevelser och faktiskt bara resultatet av gårdagen.

Vilka än anledningarna än var till att de vuxna omkring mig agerade som de gjorde så är jag produkten av det.

Jag är produkten av att ha växt upp utan hela min biologiska familj och har därför halva mitt liv jagat den. Och när jag inte kunnat få den så har jag suktat ännu mer.

Jag är produkten av att som liten flicka ha dragit slutsatsen att jag inte är värd att älskas eftersom jag blev lämnad av min pappa. Det gjorde att jag i hela mitt liv har haft trassliga relationer med män. Jag har inte trott på kärleken om den inte har bekräftats för mig hela tiden.
Som liten flicka så förstår man inte att det var så att mamma och pappa inte kunde vara tillsammans mer, som var orsaken, utan det var mig han lämnade. Och sa att han skulle hämta.

Andra barn fick det som rättmätigt var mitt. En närvarande och uppfostrande pappa. Var jag avundsjuk? Ja det kanske jag var men det är väl en rätt natulig känsla i så fall för ett barn som står i skuggan av sin pappas andra familj.

Med åren så har jag fått en bra relation med pappa och hans familj, för det är så det alltid har varit...hans familj. Vi, min syster Jeanette och jag, står för oss själva bredvid.

Vi träffas allihop på födelsedagar och när Jeanette är hemma i Sverige så bowlar vi tillsammans och har hur roligt som helst. Min pappa och hans fru har varit till stor praktisk hjälp under den svåra period när jag blev sjuk och pappa fanns här och hjälpte mig att måla när jag fick min lägenhet.

Men det stannar där. Det har aldrig varit mer och kommer troligen aldrig att bli mer heller. Vi är som riktigt goda vänner. Med mina bröder kommer jag aldrig att ha samma relation som till mina systrar eller som de har sinsemellan. De har ju vuxit upp just så som jag har gjort med syrrorna. Det är där familjebanden börjar vävas samman och bli starka.

Jag har saknat kärnfamiljen, den starka sammanhållningen trots att jag fick en familj i och dem mammas nya giftermål. Jag har i alla år tillsammans med Jeanette varit den som förtvivlat försökt skapa en egen känsla av samhörighet och starka band.
Jag har vetat att den finns där men är utom räckhåll för oss.

I de relationer jag haft och i den jag nu har med Magnus så har familjebanden lyst med sin frånvaro. Visst man har umgåtts just för att man är familj men man har inte gillat varann särskilt mycket.
Hade inte blodsbanden funnits så hade man tex inte firat högtider tillsammans.

Med Magnus så är det så att hans föräldrar är döda, en bror i Lund och en syster i Lidhult. Långt borta och Magnus har aldrig haft särkilt nära kontakt med dem. Nu på senare tid är kontakten återupptagen men avståndet gör ju att vi inte ses så ofta.

I hela mitt liv har jag velat ha en stor familj där man bryr sig om varandra och träffas för att man vill träffas. Man firar högtider ihop och dörren står alltid öppen för vänner.

När jag blev mamma blev det så viktigt för mig att mina barn skulle få känna på familjelivets härligheter. De skulle ha många omkring sig och inte känna sig utanför. Jag har jobbat hårt för det, för att skapa starka band för jag vill inte för mitt liv att de en endaste gång ska känna att de inte hör hemma, inte har en plats eller tillhörighet.
Jag har alltid visat dem det värdefulla de har i varandra och påpekat vilken tur de har som har varann och att de alltid kommer att finnas där och stötta och hjälpa.

Det är de som är kvar när vi, deras föräldrar är borta, och om de då aldrig sågs för att de inte känner tillhörighet vore ju så fruktansvärt sorgligt. Det kommer inte per automatik att älska sina syskon men det är underbart att göra det.

Och det är underbart att ha nära vänner som är så mycket familj som det går utan att blodet förenar.