Publicerad 2011-09-27 12:50:15 i Allmänt,
Vrång, sur, arg, irriterad, besviken, uppgiven, frustrerad, maktlös.....jag vill lägga mig ner på golvet och protestera högljutt och vilt som ett barn kan göra. Jag vill sparka med fötterna och stampa i golvet.....men hur skulle det se ut då?
Fast egentligen så är jag väl ingenting av det jag beskrev nyss...för det är helt lönlöst att lägga energi på nåt som man INTE kan påverka.
Ja det handlar om att lägenhetsbytet i Kungsängen inte verkar bli av. Jag hade det på känn och jag förstår att två som ska flytta ihop inte kan tacka ja till en enrumslägenhet bara för att jag vill bo i den som ligger i Kungsängen.
Min frustration handlar om att jag står på ruta ett igen och att utsikterna för att jag ska kunna lämna den plats jag bor på och som håller på och driver mig till vansinne, de utsikterna är återigen mycket dimhöljda pch vaga.
Detta gör att jag bara känner missnöje för tillfället. Missnöje över att inte kunna påverka situationen. Fast jag inte vill så är trafiken det enda jag hör...dagarna i ända. Hela natten låter det i mitt huvud, jämt jämt och aldrig är det tyst. Det gör mig tokig.
Jag drar mig i det längsta för att ge mig ut i trafiken. För om jag inte måste så gör jag det inte. Situationen som råder här där jag bor är den att vart jag än ska så är det köer om jag inte åker före sju på morgonen eller efter 21 på kvällen. Ska jag hälsa på familj eller vänner så tar det evigheter av stillasittande i köer.
Att åka kommunalt är inte ett bra alternativ pga den massa av människor som bär på diverse smittor och som gör att jag blir sjuk. Inräknas skall oxå den kraft som det tar att åka kommunalt och som gör min hjärna sjuk och mig utmattad så att resan inte är mödan och målet värt.
Jag får bara mer och mer "panik" av att bo med alla människor omkring mig och med alla ljud som jag inte kan stänga ute.
Ja jag vet att jag gnäller och borde vara jävligt tacksam över att jag har ett hem över huvud taget, men just nu står tacksamheten mig upp i halsen. Jag vill ju bara skapa förutsättningar som är gynnsamma för mitt liv och min hälsa. Inte leva under förutsättningar som gör mig sjukare.
Och det är fruktansvärt jobbigt att hela tiden vara så nära det jag vill ha och sen så gång på gång så rinner det ur händerna på mig och jag kan inte göra något åt det.
Jag har pga dessa omständigheter väldigt svårt att ha fokus på annat än vårt boende. Jag har svårt att koppla av. Är väldigt stressad och irritabel.
Jag vet, så ingen behöver påpeka det, att för min egen skull så gör jag bäst i att finna mig i situationen och ta det för vad det är. Och jobba på att fokusera på det som gör mig glad och får mig att må bra istället.
Jag vet jag vet jag vet...men nu är det tungt och jag känner som sagt för att ibland slänga mig raklång på golvet och stortjuta av frustration.
Men jag är stor flicka nu så då gör man inte så. Man skriver av sig på bloggen lite istället och svär tyst mellan sammanbitna tänder.
Jag tror ju annars att det kommer till mig, det som är bra för mig. Men jag kan ju inte sitta och gapa och vänta på att sparvarna ska flyga in i munnen på mig. Man behöver ju vara aktiv själv och styra sitt liv åt det håll man vill.
Inte mycket sker bara för att jag in huvudet önskar det. Inte fort nog i alla fall.
Jo jag ska gnälla lite över min förkylning oxå....som fortfarande inte släpper greppet om mig.....galen blir jag !!!!!
Men annars så är det väl bra då...har diskat idag, bäddat, stått på balkongen och funderat på om jag ska gå ut och gå men kom fram till att trapporna på hemvägen skulle bli för jobbiga att ta sig upp för. De är alltid en mara men mycket värre blir det när jag är sjuk.
Så det blir till att betrakta hösten från balkongen.
Publicerad 2011-09-25 09:04:39 i Allmänt,
Det är söndagmorgon, jag vaknade halv åtta och har druckit ett par koppar te och uppdaterat mig lite på fb.
Magnus sover ännu, han satt uppe och tittade på en film i går medans jag var så trött att jag gick och la mig.
Vi hade en lång dag igår. Som vanligt så vaknar jag tidigt och drack mitt morgonte i sängen vid åtta. Sen steg jag upp och duschade och gjorde ett blomsterarrangemang till våra middagsvärdar för kvällen. Samtidigt löste jag melodikrysset och när det var klart var också blommorna klara och jag kunde klä på mig och så for vi till Kungsängen.
Vi skulle titta på en lägenhet. Vi var lite tidiga så vi tog en sväng i centrum först. Centrum och centrum förresten....två matbutiker, system och apotek, ett par matställen och.......ja sen var det nog inget mer ;-) Men det passar oss perfekt. Stilla och lugn och ro. Lite folk gjorde i alla fall ärenden och mataffärerna såg trevliga ut. Restaurangerna har jag googlat på och de verkar ha en hel del att erbjuda både i matväg och nattklubb...om man nu vill gå ut på lokal.
Det viktigaste tycker jag är att ett matställe i en förort är rent och fräscht, att det luktar gott, inte gammalt fett och pizza/korv. Golden Cave, såg både trevligt ut och hade en bra meny och det gillar jag för det innebär att man kan gå ner en helgkväll och äta lite och dricka ett glas öl utan att behöva trängas med de lokala gänget som hänger på låset så snart de öppnat. Absolut inga fördomar mot alkoholister men om jag vill äta en bit mat så föredrar jag att göra det utan att det gapas högljutt och jag vill slippa att man sätter sig hos mig och ska "prata". Jag vill även själv kunna gå dit och äta en sallad eller ta mina barn med mig utan att det känna schavigt och att de tycker det är obehagligt med fullisarna.
Nåväl, på slaget tolv mötte vi upp henne som skulle visa oss lägenheten.
Vi har ju länge sökt ett bytesobjekt eftersom vi vill lämna Vällingby med all trafik och pga det planerade bygget.
Vi har haft ett önskemål om en lgh på nedre botten så det är uteplats. Och vi hade ju ett jättefint byte på gång med en lgh i Bro, men där drog en av parterna sig ur.
Så dök denna i Kungsängen upp. Den ligger inte på nedre botten utan sex trappor upp, fast man kommer in på tredje våningen då det är ett souterränghus så masknivån är olika beroende på var man tittar ut.
Återvändsgata och villaområdet alldeles intill, massor av grönt och lummig vegatation. Just så som jag vill ha för jag vill se naturen och se träd utanför fönstret.
Lägenheten är sju kvm större än den vi har nu och den är väldigt trevligt planerad. Balkongen ligger i en vinkel av huset och inglasad. Sol under några timmar på morgonen/fm och sen är den skönt skuggig, vilket passar mig utmärk eftersom jag ej annars kan vistas på den. Och stor är den. Vi har två stora nu men de är smala och svårmöblerade. På denna får det med lätthet plats en sooffgrupp i konstrotting. Och så får man grilla med elgrill på balkongen oxå :-)
Härligt är oxå att vardagsrummet är så stort att vi kan ha matsalsbord, vilket underlättar rejält så närmaste familjen är stor och bara ett vanligt kalas innebär sexton gäster.
Vi fastnade för denna lägenhet och även om det nu inte var det vi sökte först så har den andra plus och den får bli ett delmål på vägen mot min stuga på landet.
Inget byte är givetvis klart än. På tisdag ska den sista visningen ske och det är killen som har denna i Kungsängen som ska titta på den han är intresserad av, i Göteborg, för det är där han bor och jobbar nu. Och han är angelägen om att ett byte sker då han fn bor på luftmadrass. Göteborgaren som äger den var hos oss och tittade i tisdags och blev förtjust och vill bo här.
Så ni förstår kanske att tummar och tår hålls så att det löper fullt ut nu.
Kungsängen passar även bra för det tar lika lång tid därifrån som där vi bor nu att ta sig till city med kommunala medel, så det blir ingen skillnad. Magnus kan åka pendeln till jobbet, det tar såklart lite längre tid än det gör idag men inte mer än 30 minuter från dörr till dörr. Och för Kajsas del så blir det 5-10 min längre skolväg men inte fler byten. Dessutom ska hon opereras nu innan jul och blir hemma en tid från skolan och på vårterminen ska hon vara ute på praktik större delen och då anpassar vi praktikplatsen efter var hon bor såklart.
Både Martin och Kajsa är positiva till en flytt och det känns bra.
Vi avslutade gårdagen med att besöka våra vänner Liza och Svenne och äta en god Paella hos dem. Tack! En rolig och trevlig kväll men som vanligt så var jag dödstrött efter dagens aktiviteter och la mig tidigt.
Idag ska ska jag försöka orka dansa lite och efter det åker vi hem till familjen i Trångsund för att pussa lite på dem. Vi äter middag och så spelar vi BingoLotto. Det ser jag fram emot för det är ett bra tag sen vi sågs....första helgen i september faktiskt och det är för lång tid att inte se David på. Det händer ju så mycket i hans utvecklig nu. Och fort går det.
Nu har klockan blivit nio och jag ska gå och pussa på min man lite, se om han är redo att stiga upp.
Önskar er en bra söndag alla!
Publicerad 2011-09-23 13:04:49 i Allmänt,
En ihållande förkylning har varit orsaken till att jag inte orkat skriva nu på flera dagar. Som vanligt så funkar korta inlägg, såna som jag skriver på fb men inte att sitta längre stunder. Och just idag så har tydligen näsan min fått fnatt för jag nyser som en tok...värre än dvärgen Prosit faktiskt.
Nyss så blev det sju gånger på raken och nånstans har jag läst, och om det är hittepå eller sanning, det vet jag inte. Men jag läste att hjärtat stannar varje gång man nyser och i så fall hade jag sju hjärtstillestånd på raken.
Och jag överlevde!!!....så det är nog ett hittepå :-)
Och nu ska jag prata om julen. Ja hur otroligt galet det än låter så tänker jag på och längtar till julen. Visst älskar jag hösten som vi befinner oss i nu. Och jag tycker att var sak har sin tid men det hindrar inte att jag i smyg längtar och tänker på julklappar och sånt.
Jag är alltid ute i god tid med mina julklappar och det är för att jag älskar paket. Jag är barnsligt förtjust i att ge bort julklappar. Jag har alltid ögona med mig och rotar i reahyllor och fyndar hela året. Jag lägger undan och spar tills det är dags att ge och jag tycker så mycket om att göra presenter själv. Och glädjen över att fynda nåt dyrt jättebilligt, den glädjen är mycket tillfredsställande. Och på så sätt så kommer jag alltid billigt undan.
Långt innan jul är jag alltid klar och sen kan jag lägga energi på att bara mysa. För att känna myset så måste man vilja det och skapa förutsättningar. Det kommer inte av sig själv.
I förrgår kväll när vi lagt oss så pratade Magnus och jag i alla fall om julen och hur vi tänkte ang firandet i år.
Och Magnus är dessvärre en Grinch....ja så illa är det. Jag, det största julfreaket som finns, är ihop med en Grinch. Jovisst gillar han väl julen och främst då att äta julmat. Men han stressas för mycket av det och har svårt att se över allt det kommersiella och ta det med lite ro liksom.
Han tillhör dem som klagar. Inte så att han ojar sig hela tiden för jag har sagt till honom att jag blir väldigt ledsen om han hela tiden suckar över julen. Jag har sagt att han liksom tar glädjen ifrån mig. Och då försöker han att inte klaga så högt i alla fall....men jag vet att innerst inne så vill han ha det lugnt och skönt, äta och dricka gott, vila, känna julstämning precis som jag. Och han är med och förbereder, pyntar och ställer ut tomtar :-)
Men jag förstår hans våndor, det gör jag verkligen. Och det är för att han känner att det ligger sån press på honom att få till julfirande med sina barn. För det första så fungerar inte kommunikationen mellan honom och barnens mamma. Och att få klara besked är alltså uteslutet. Och när han pratar med barnen som ju är stora, så vet de heller inget utan allt är bara så löst. Att se framåt å planera är svårt. Sen så tillkommer problemet att alla syskonen tillsammans är "omöjligt" att ta upp hit samtidigt. Det är så mycket konflikter och kostar mer i stress och dålig stämning att det bara inte går och vi vill inte heller.
Sen att välja ut vilka som ska komma upp är ju nästan omöjligt det med. Kruxet är ju att de bor 45 mil från oss så det är inte helt enkelt samtidigt som vi ju oxå har begränsat utrymme. Och numera så finns det kärestor med i bilen som ju givetvis ska vara välkomna de med.
Detta är gisslet, och faktiskt det enda som får min glädje över julen att grumlas, för samma sak återkommer varje år och varje sommar med när det är dags för semester.
Vi kan inte själva bestämma hur vi ska ha det utan måste alltid till sista stund vara beredd på allt då vi har barn på varsitt håll och det ska jämkas och grejas med dem och deras andra förälder.
Tack och lov så går tiden och alla blir äldre och kravet på regelbundet umgänge minskar. De skapar sina egna liv oxå och blir mobilare ju äldre de blir och får egna arbeten och tjänar egna pengar.
I alla fall så kände Magnus det som att han sjönk ner i skoskaften när vi talade om julen häromdagen och hur den skulle firas.
Men så kom jag på en genialisk idé och det var att han och jag skulle dela på oss och fira på varsitt håll.
Först så gillade han inte alls idén med tanke på att han vill så gärna att det ska funka friktionsfritt och då stretar han emot. Medans jag säger att just nu är ju läget så att barnen är stora, det funkar inte friktuionsfritt och då måste vi göra det bästa av situationen och se vad som är det primära. Och det primära är att han träffar sina barn. Och om det innebär att jag inte är med, då får det bli så om det är en lösning som fungerar och han kan fira jul med dem.
För jag vill ju fira jul med mina barn och med min familj som numera inbegriper underbara David som förgyller som bara ett barn kan. Och att få utrymme för alla och envar och dessutom utan konflikter, det blir knepigt. Och om julstämningen och allt runtomkring bara känns jobbigt pga detta, ja då kan man ju lika gärna låta bli att fira.
Jag tyckte att vi skulle lösa problemet med att Magnus åker ner till Småland och bor hos sin syster, samlar alla barnen och sitt barnbarn där och firar jul. Då är de på hemmaplan och sängplatser behöver inte ordnas till alla och han kan umgås med dem i lugn och ro. Jag blir kvar hemma och firar med mina barn och min familj.
Sen så kommer han hem igen och vi kan ha det gott utan stress både före och efter själva juldagarna.
För här hemma hos oss börjar ju julen redan första advent och vi passar på att mysa och förbereda med bak och matlagning.
När han hade funderat på det en lite stund så märkte jag hur lättad han blev över att problemet kunde lösas så lätt. För som jag tänker så är jag helt ok med att han och jag delar på oss. Och om det behöver bli så vartannat år ett par år framöver tills alla våra barn har egna liv och hem och inkomster och själva tar ansvar för helger, högtider och semestrar...ja då är det bästa alternativet.
För mig är julen så mycket mer än den 24 december och Magnus och jag kan göra alla roliga saker tillsammans som att rulla köttbullar och grädda Jansson, innan han åker ner.
Jag jobbar rätt hårt på att få Magnus att släppa det fyrkantiga och sluta streta emot. För han vill ju så gärna att allt ska funka, och det vill ju jag med. Men när det inte gör det så måste man ju se HUR vi kan få det att funka istället under de omständigheter som råder. Det behöver inte bli dåligt bara för att det inte är det ultimata.
Och jag tror minsann att jag är på god väg att få honom att förstå att det kan vara enklare och framför allt skönare att inte hela tiden grubbla på och må dåligt över att man inte kan få till det som man tycker att det borde fungera. Man måste leta andra lösningar då.
Och det roliga är ju att han är ju expert på sitt jobb, proffs på att hitta lösningar och fixa och ordna så att det blir så himla bra. Där är han inte påverkad av känslor om hur det borde vara så där kan hans kreatvitet sprudla.
Jag är så lättad och så glad över att vi så här tidigt har kommit fram till en lösning. Under de år vi känt varandra så har detta varit smolket i glädjebägare ang julen och hur vi ska få till det. Min sorg över att Magnus farit så illa av det har varit stor och jag önskar hhonom ju bara att få må bra utan oro och stress.
Dessutom så kommer Magnus syster och systerdotter att bli så glada över att få fira en familjejul. För under många år så har det bara varit de två.
Och kanske om Magnus kan vara ledig unde mellandagarna att jag åker ner till Småland jag med och upplever ett småländskt vinterlov....sen har vi ju Nyår som han och jag kan planera att göra något trevligt och avkopplande tillsammans.
Idag har vi en fantastiskt fin höstdag och trädens löv sprakar i brandgult. Jag ska ta en försiktig promenad och andas lite frisk luft. Tror även jag ska samla lite fina löv och bär som jag kan använda till ett blomarrangemang på balkongen.
Publicerad 2011-09-20 13:16:34 i Allmänt,
Hej på er...jag fick ett mail från en vän som hade läst mitt inlägg om klimakteriet. Han tyckte det borde finnas med i en "handbok" över detta fenomen.
Och visst är det så att det är ett obegripligt fenomen som man ibland önskar att man hade en handbok att följa och veta vad man har att förvänta.
Han skrev även att han tyckte det var fint att jag talade om för Magnus vad det var jag ville att han skulle göra och hur han skulle "hantera" mig.
För det är så lätt för oss alla att vilja att de närmaste omkring oss, utan ord ska förstå vad det är vi vill att de ska göra.
När vi är som svagast och mår som sämst så är det som tyngst att berätta om våra behov, vi önskar då att de ska bli förstådda och tillgodosedda utan att vi behöver säga något.
Men det är ju att förvänta sig tankeläsning. Ingen kan ju rimligtvis veta vad en annan människa egentligen vill ha.
Visst kan man lära sig att tolka signaler och man lär kanske av sina misstag men ofta blir det så att man vill väl men gör fel och man har en konflikt.
Jag har varit där jag med, att jag velat att folk av sig själva ska förstå å veta hur jag mår och vad det är jag önskar. Men jag har jobbat på att ta bladet från munnen och faktiskt tala om vad det är jag vill. Jag har insett att jag måste visa på vilket sätt jag vill bli tröstad och sen ta emot den trösten. Även om den inte är på pricken så som jag vill ha, för jag måste lita på att den jag älskar ändå gör sitt bästa och vill mig väl.
Det är en snårskog att ta sig igenom i en relation och få alla sina behov tillgodosedda och samtidigt tillgodose sin partners behov. Och det är där det oftast faller, det är när man inte klarar av att prata och lyssna som man känner sig oförstådd, känner sig oälskad och inte sedd. Det är då konflikter blir vardag och man höjer blicken och tittar på andra. Det är då man söker det man behöver i någon annans famn.
Får man allt det man behöver av sin partner så finns inte behovet att söka det hos andra.
Vi människor vill ju må bra, vara lyckade och vi jämför oss alldeles för ofta med andra, som vi egentligen inte vet ett dugg om. För det är ytan vi ser och ytan är ju så förbannat perfekt.
Vi tror att det kommer av sig själv, att vi inte måste jobba på det. Och tankeläsning är nåt som ens partner måste leva upp till. Att vara så pass ödmjuk att man kan tala om att så här önskar jag att du ska bemöta mig. Jag skulle må så bra då....är ett stort steg i riktningen mot ett långt och lyckligt förhållande där förälskelsen stannar kvar.
Jag vill verkligen inte höja mig som en självutnämd besserwisser inom detta område men jag har mina erfarenheter från kärleksrelationer som har kraschat.
De erfarenheterna har tyvärr inte kommit de männen tillgodo för i så fall hade de inte kraschat. Däremot så har jag lärt mig av mina misstag och de relationerna och försöker att inte göra samma fel nu som jag ibland har gjort.
Jag vill verkligen att min relation med Magnus ska bära livet ut. Därför gör jag vad jag kan för att vårda den och hålla glöden och kärleken vid liv.
Vi kan ta varje dag att lära av för hela tiden så sker det saker som påverkar oss och vi är i ständig förändring.
Ingenting i livet består som det en gång skapades. Möjligen berg men de är även de föränderliga så egentligen finns inget bestående. Allt påverkas att yttre och inre omständigheter. Och vi har bara att anpassa oss efter omständigheterna som råder, då gör vi oss själva den största tjänsten, för att hela tiden streta emot, det kostar så mycket energi. Och att göra oss olyckliga över det vi inte kan påverka är beklagligt...bättre då att göra oss lyckliga över det vi kan påverka och börja med sin egen förändring till det bättre.
Jag var ute och tog en promenad idag. Jag blev så förkyld i helgen och har varit riktigt dålig men kände att jag behövde komma ut en sväng för att andas höstluft och känna sinnesfrid.
Alldeles intill stigen jag gick på så satt en liten trast. Först trodde jag att den var skadad för den bara satt där på marken och röde sig inte alls. Jag passerade men så vände jag tillbaka för att ta ett foto på den. Inte ens då flög den iväg utan satt bara alldeles stilla invid vägen.
Så märkligt tänkte jag. Vi har ett underbart väder i Vällingby idag. Både sol och höstfukt i luften. Från min lilla sjö så doftade det tungt av väta och skog. Det var så skönt och så längesen jag kände den i näsan. Ja ett år faktiskt :-)
Jag tycker om höstdoften.
Jag gick vidare ner mot stora sjön och satte mig på en bänk. Alla båtar låg i fortfarande och repen slog mot masterna i blåsten. Ett ganska otrevligt ljud tycker jag. Men så hörde jag ljudet av gäss. Riktigt högt lät de och när jag lyfte blicken mot andra sidan sjön så såg jag ett par hundra gäss som hade lyft ganska nyligen och flög iväg.
Att de var ett par hundra förstod jag när jag försökte räkna dem lite snabbt. Och jag undrade stilla var nånstans alla dessa gäss hade stått alldeles nyss.
På vägen hem igen så mötte jag två kvinnor. Den ena höll den andra under armen och blev led. Jag såg att hon hade ett synfel, kanske var hon blind för ögonen tittade ingenstans.
Kvinnorna var fullt upptagna i ett samtal och hon som inte såg följde alltså den andra helt och hållet.
Det fick mig att fundera på det här att vara blind. Jag minns när jag var liten och vi frågade varandra vilket vi skulle välja, att vara blind eller att vara döv, om vi nu måste välja.
Jag vet att jag alltid svarade att jag hellre var döv än blind.
Jag tyckte väl då att min syn var mer värd än hörseln.
Idag vet jag inte och funderar inte så mycket på vad jag skulle välja. Men det jag funderade på idag var att en människa som är blind från födseln och som inte vet om något annat, han/hon upplever ju troligen omgivningen likadant som oss seende.
Jag vet ju att vi kan se med andra sinnen än med ögonen. Och jag tänkte på att den som är blind är ju förskonad från alla fördomar vi har.
För visst är det så att det är ögonen som ger oss våra fördomar?
Med ögonen betraktar vi och dömer. Våra ögon ser och urskiljer goda och dåliga människor. Våra ögon ser och skiljer på svarta och vita. Med ögonen så bestämmer vi vem som klär sig fult eller fint. Våra ögon ser på tjocka människor och bestämmer att de är karaktärslösa och mindra värda.
Våra ögon ser den rödhåriga sticka ut.
Jag tänker att en blind person möter världen och människor med ett helt öppet sinne och utan fördomar och förväntningar. En blind människa möter en människa utan att ha förutfattade meningar baserade på dennes utseende.
Jag tänker som så att vi alla borde vara lite mer blinda i vårt möte med människor.
Den lilla trasten....hon kanske inte såg mig...hon kanske inte såg faran som jag utgjorde för att hon var lite blind.
Och är det vi seende som är de riktigt blinda? Och är det de som inte har synen i behåll de som ser på riktigt och ser sanningen?
Vem är egentligen blind?
Publicerad 2011-09-15 13:25:57 i Allmänt,
Jag befarar att det är på väg att hända....
Och jag suckar, våndas och jag spjärnar emot. Jag vill inte, jag orkar inte och jag räds......jag vill inte möta det som komma skall trots att jag vet att det är oundvikligt.
Och det till trots att jag vet att på andra sidan återgår allt till det "normala" igen. Det är en fruktansvärt jobbig tid att ta sig igenom, för vissa är det "a piece of cake" medans för andra så är det ett helvete.
Jag tillhör dem som kommer gå genom helvetet. Och det vet jag redan nu fast jag bara står på tröskeln än så länge...
Jag talar om KLIMAKTERIET!!!!!!
Hur ofattbart jag än tycker att det är så har jag kommit till den mogna kvinnans ålder. Jag fyller 47 år i år. Och jag har alltså förstått att det har börjat. Kärringsjukan, klimakteriekärringens privata helvete.
Det har kommit smygande, små små saker som jag till sist har förstått att de hänger ihop med min ålder och påbörjandet av menopausen.
Att jag redan nu vet att jag kommer få gå den svåra vägen beror på att i all information jag läser om detta, för jag har googlat ska ni veta, så står det att de kvinnor som har haft svår pms, de får även mycket värre och långdragnare klimakteriebesvär. Och sen så får man oftast samma typ av besvär som sin mor och jag kan ju bara konstatera att min mamma har svettats och gråtit i tjugo år snart.
Mina pms besvär har under åren ibland fått mig att vilja hoppa från ett berg för att jag har mått så dåligt och behandlat min familj så illa genom att förvandlas till ett monster 2-3 veckor varje månad. Ja för så hemst var det periodvis även om det lugnat sig lite nu.
Jag har behandlats med antidepp för min pms och det hjälpte ju men att vara tablettberoende är ju ingen hit direkt.
Därför så sätter jag hälarna i backen och spjärnar emot allt vad jag kan. Jag har värmevallningar som får min redan så värmekänsliga kropp att närapå svimma. Jag blir rent ut sagt SKIT dålig under de minuter som de håller i sig. Benen bär inte och jag förlorar all kraft i kroppen och kan knappt vara upprätt.
Jag känner mig gråtmild och lipar för allt. Likaså blir jag arg på bråkdelen av en sekund och exploderar för att i nästa sekund undra vad sjutton som hände.
Senaste tiden har jag även känt mig särskilt håglös. Nere och inte haft lust för nåt egentligen. Visst håller jag masken och gör det jag ska men inom mig så känns det bara ledsamt.
Och om jag inte visste bättre så skulle jag tro att jag var deprimerad. Känner så väl igen symptomen men jag vet ju att inget i mitt liv har förändrats som skulle ge mig en depression. Jag är ju inte deppig egentligen.
Och det är ju det jag måste hålla i minnet. Att detta är något som kommer och går. Och att det inte har med verkligheten att göra utan bara är mina hormoner som stökar.
Igårkväll så la jag mig hos Magnus och berättade hur det kändes. Jag sa som det var att om jag inte visste bättre så skulle jag tro att jag var deprimerad och att jag känner mig så håglös emellanåt.
Och han tog det precis som vilken man som helst.....tittade oförstående på mig och sa.... -Vadå!?
Sen började han jiddra en massa om vad det berodde på utan att lyssna på mig. Jag sa till honom att han skulle vara tyst för jag ville inte höra honom komma med en massa lösningar. Jag ville bara anförtro mig åt honom och ha tröst och förtående.
- Jamen vad ska jag säga då, undrade han.
- Du ska bara hålla om mig, stryka mig över håret och säga, lilla gumman e det så du känner.
Då gick han och jag började gråta. Han tyckte att han mycket väl kunde säga sin mening om vad han trodde att det berodde på. Och han påpekade att jag varit lite väl stingslig den senaste tiden.
Vi somnade utan att prata med varandra och i morse när jag ringde honom så sa jag att han borde be mig om förlåtelse. Det höll han med om och sa förlåt för att han varit dum.
Jag är inte arg på honom för jag vet att det inte är lätt för en utomstående och särskilt inte för en man att förstå vad dessa förbannade hormoner ställer till med.
Jag förstår ju knappt själv.
Jag vet även att när en man blir anförtrodd något, tex ett problem så är det självklart för honom att vilja hjälpa till och lösa problemet och sätta fingret på kärnan medans vi kvinnor oftast bara vill ha bekräftelse, lätta vårt hjärta och få lite tröst. Vi vet oftast inom oss hur vi ska lösa det men behöver stöd...inte an massa lösningar.
Det är en av orsakerna till många gräl i relationerna för att man inte förstår vad det är den andra vill. Därav kommer "Män är från Mars och Kvinnor är från Venus" vi talar olika språk.
Jag vet att för att få det jag vill ha och behöver från Magnus så måste jag tala"hans"språk och berätta vad jag vill att han ska göra. Sen måste jag ta emot det han ger på det sätt som han kan ge.
Han behöver givetvis även lära sig att lyssna på mig och förstå att det är annorlunda för mig än det är för honom.
Hela tiden behöver vi ha öppna sinnen och lära av varandra. Det är å andra sidan inte det lättaste att ha i minnet när hormonerna härjar vilt och man kokar av ilska eller gråter tröstlöst och man bara vill försvinna från jordens yta....men då behöver man minnas att efteråt kan man faktiskt göra bra igen genom att be om förlåtelse.
Det är en resa som vi har framför oss. Både för honom och för mig. Vi kommer båda två uppleva den på olika sätt och vi kommer både att älska och hata den.
Jag kommer att hata när Magnus ska försöka tala om för mig saker som jag vet att han inte har en aning om. För han är inte kvinna och han kan omöjligen vet hur det är att styras av hormoner. Han vet inte hur det är när man utan anledning får så jobbiga känslor fast man inte vill. Han kan inte veta hur en kvinnokropp fungerar för han har aldrig varit i en tonårstjejs pubertet och haft menscyklar och känt hur kroppen förändras om och om igen varje månad för att sen återgå till det normala. Han kan inte veta att samma sak sker nu, fast lite hipp som happ istället och att hela registret av känslor kommer styras av hormonerna. Han vet inte hur det känns att få så ömma bröst att man kvider. Han kan inte veta hur minsta lilla motgång kan få en att bryta ihop.
Men jag kommer att älska när han tröstar mig, när han visar hänsyn och förstår att jag inte alltid kan styra känslorna. Jag kommer älska när han lyssnar och lär och inser att han faktiskt inte har en aning om vad detta är utan helt måste lita till det jag berättar och säger till honom.
Jag kommer älska när han säger att han älskar mig fast jag är en klimakteriekärring.
Vi har en resa att göra, det kommer att bli jobbigt men vi klarar det och på andra sidan så återgår allt till det gamla vanliga....kanske är vi t.o.m starkare, klokare och har lärt oss något på vägen.
Ja det är alltså så det ligger till....jag är en Transformers och med skräckblandad förtjusning så väntar jag på att få se hur detta skall sluta.
Publicerad 2011-09-14 14:02:37 i Allmänt,
Enligt Norstedts svenska ordbok står ordet Tillit för, Övertygelse om trovärdighet eller goda avsikter. Enligt Wikipedia betyder Tillit Förtroende. Enligt Wiktionary så talar man om Tilltro.
Tillit kan alltså ha fler betydelser men de är ändå besläktade med varandra.
Vad är då att känna tillit till livet?
Idag har det pratats om tillit bland vänner på Fb. Jag har ofta skrivit om tillit och funderar mer kring detta nu. Innan jag blev sjuk så använde jag nog ordet mest i sammanhang som att jag träffade en person, någon jag kände tillit för. Han/hon ingav ett förtroende och det kändes tryggt.
Efter att jag hade blivit sjuk och med det fått smaka på dödsångest, ren och skär skräck över att dö ifrån mina barn och känt rädsla över att jag inte vågade lita på livet igen så kände jag just att jag förlorat tilliten.
Och jag kunde väl inte dirket sätta fingret på att det var tilliten till livet jag inte längre hade. För det enda som existerade inom mig var rädsla. Jag förstod inte hur jag skulle kunna leva utan att vara rädd och jag förstod inte hur jag skulle sluta vara rädd.
Under min uppväxt så saknade jag förtroende för mig själv, för att andra männsikor tyckte om mig. Och jag saknade tilliten till att jag kunde klara av det jag i mina drömmar klarade av. Jag var jämt rädd.
Det var fruktansvärt att inse att jag inte längre kände någon tillit till livet själv. Det var som att stå och balansera över ett stup och vara övertygad om att jag skulle ramla och ingen skulle fånga upp mig. Jag litade inte till att jag hade balans nog att stå stadigt och jag litade inte till att underlaget var starkt nog att bära mig.
Jag visste helt sonika inte längre hur jag skulle leva. Och ingenting av detta var direkt märkbart utifrån. För jag var som vanligt. Uppträdde som vanligt och fanns där bland alla andra trots att jag balanserade vid mitt stup.
Jag hankade mig fram som ett sårat djur och ville helst kura ihop mig under en buske och invänta döden. Jag hade inga krafter kvar och jag såg ingen väg ut ur det tillstånd jag befann mig i.
Jag hade ju sökt hjälp för jag förstod att jag var illa ute men sjukvården hade läkt mina kroppsliga sår och kunde inte förstå att med dem så kom även psykiska sår. Jag var ju läkt, opererad, frisk, utom fara etc......
I alla fall....det var där jag var och innan jag la mig ner för att dö så grep jag ett sista halmstrå. Och det halmstået var tron. Barnatron, Gudstron, tron på en andlighet, tron på en större makt, tron på universum, tron på änglar, Jesus, Allah, Tron på vad du än vill kalla det...tron på att det finns något som är större än det vi ser. Tron på att det finns något gott för mig. Det finns någon som ser till mig och som jag kan luta mig emot. Tilliten till livet. För livet är starkare än döden. Tusenfalt starkare och döden kan inte få utrymme förrän allt liv är slut.
Så jag bad. Jag sa att nu orkar jag inte mer, det finns bara en väg kvar för mig att gå om jag inte kan sluta vara rädd. Jag la mitt liv i händerna på livet själv och bad om att inte behöva vara rädd längre.
Sen den dagen så var det som att jag befriades från en enorm börda. På rikigt även om det låter som en klysha. Jag bestämde mig i samma ögonblick som jag bad, för att tro. För att lägga mitt liv i händerna på det goda som råder och tro på att vad som än sker så sker det bästa för mig. Jag insåg att jag måste lita på livet, på människorna och på mig och min egen förmåga för att kunna leva fullt ut utan rädsla, fullt ut och vara lycklig.
Sen den dagen kunde jag börja lyfta blicken igen och se framåt. Jag kunde smaka på livet igen och krypa fram från min buske. Jag ville inte dö, jag ville leva. Och tron på att jag betydde något, att någon eller något skyddade mig, hjälpte mig och stärkte mig.
Idag bär mig tron, jag vet att absolut ingenting är omöjligt när man tror på det. För allt som finns och är skapat av människan det har börjat som en idé hos en person och han har trott på den och lyckats övertyga andra att även de tro.
Alla människor som är med om mirakel, de möter dem just för att de tror på dem.
Jag vet att genom att tro så ser jag. Jag behöver inte se för att tro. Och jag vet att halva jordens befolkning tror som jag gör. Vi ser för att vi tror och jag tror på mina ögon och mina upplevelser.
Så du som förlorat tilliten eller aldrig har känt tillit. Prova på att släppa taget och lita på att du finns här för att leva ut i din fulla potential och att det kommer gå väl för dig. Dina tankar och din övertygelse kommer att ge dig det du vill ha. Bara du inte är rädd. Rädslan är din värsta fiende men den går att besegra och det gör dig starkare och oövervinnerlig.
Publicerad 2011-09-14 10:59:47 i Allmänt,
Hej på er...jag stod på balkongen nyss. Kände hur det blåste och vinden vände ut och in på träden. Det är mäktigt och jag tycker om väder. Väder av alla de slag faktiskt, även om vissa av dem gör mig sjukare. Man kan alltid betrakta från insidan, bakom ett fönster.
Men nu stod jag i alla fall på balkongen och kände hur kraftfull naturen är.
Och jag tänkte på det jag sett och läst om senaste stormen Katia, som dragit fram över vårt land. Vi är ju väldigt förskonade från det som naturen kan förstöra för oss. Inte så ofta kostar det heller människoliv.
Jag tänkte även på hur vi i många år nu har upplysts om att vi är på väg mot jordens undegång, hur pol-isarna smälter och hur vi får ett hetare och vildare klimat.
Och det är kanske så och jag har ju såklart tänkt efter på hur jag upplevde vädret för 20-30 år sen och fram till nu.
Men vid närmare eftertanke så känns det inte som att det borde gå så fort att jag under min livstid kan märka en skillnad.
Allt har ju tagit miljarder år att uppkomma på denna planet så varför skulle det under en trettioårsperiod skena i en rasande fart ?
Vad vet jag, jag är ju varken väderexpert eller kan nåt på riktigt om detta. Jag har ju bara läst och sett det vi matas med av media. Jag tänker tex på kalvning, ja det heter ju så när isbergen släpper ismassor på sommaren. Vilket händer varje år och det ser ju dramatiskt ut. Men dessa bilder visas alltid i samband med program om växthuseffekten och isbjörnsdöd. Då blir det verkligen konkret och hemskt att beskåda.
Vi får ju uppfattningen om att det sker fort som fan och att jordens alla hav kommer att höjas inom mycket snar framtid och att vi alla kommer att drunkna.
Men som sagt. Jag förringar inte detta och är mycket medveten om att vi människor tär på jordens resurser. Mer än vi har råd till. Men så har vi ju de smarta guysen som försöker hitta en väg ut i rymden. Ja hitta en planet att bo på när denna är slut. Det finns det sådär lagom mycket pengar till.
Vi människor i Sverige frågar oss i alla fall om naturkatastroferna nu har kommit till oss? Kommer vi börja drabbas hårdare nu för att växhuseffekten verkligen är i full framfart?
Ja för vi ser ju på nyheterna att vägbanor spolas bort, att sjöar och åar översvämmas så att bygden omkring försvinner i vattenmassor. Vi får hela tiden se resultat av vad naturen gjort mot vår bebyggelse.
Och är det inte så det är......att det just är vår bebyggelse som är grunden i denna förstörelse. Att den finns och står där den är för att vi brer ut oss och vi vill ha sjötomter, vi vill ha vägar där det möjligen är mindre lämpligt pga naturens förhållanden att ha en väg. Vi lägger ut räls på för lösa grunder och sen blir vi förskräckta när naturen spolar bort skiten.
Ja det är mina tankar.....samma tankar som jag här gällande vilda djur i Sverige. Vi blir fullständigt tokiga när vilt kommer oss inpå knuten fast det är VI som brer ut oss och tar över deras marker.
Och hemma i stugorna sitter rädda människor och tänker att nu är snart domedagen här. Naturen rasar och de vilda djuren kommer för att äta oss.
Stora tankar i en liten finnpajsarhjärna....och inte vet jag om det finns ett korn av substans eller sanning i dem heller men jag e ju som jag e.....
Jag gillar i alla fall väder även om jag nästan blåste bort igår. Vi var ute och åkte en sväng på kvällen. Mörkt ute och det blåste väldigt. Jag vevade ner bilrutan och stack ut armen så att jag kände krafterna och hela bilen fylldes med storm. Häftigt!
Jag älskar höst, det är en blandning av sommarens värme och kylan som komma skall. Än så länge är det inte isande kallt utan mest fuktig kyla. Jag myser och tänder mina ljus inomhus. Både på mitt bord och i mitt sinne.
Idag har ytterligare ett ljus tänts i mitt hjärta. Jag och en fbvän har bestämt att träffas på stan. Det ser jag fram emot och det känns härligt spännande. Jag tycker ju så mycket om att möta människor av alla de slag och att få göra ett nytt möte på riktigt och inte bara via fb, det känns så livgivande, så inspirerande.
Ibland tänker jag att det skulle kännas mäktigt och vara hur trevligt som helst att samla alla fbvänner över en dag och se alla på riktigt och umgås och prata. Jag vet att många har fb träffar och de brukar vara lyckade.
Jag önskar er alla en skön dag och att ni vilket väder det än är, känner att det är en bra dag. Alltför ofta låter vi vädret bestämma vår sinnesstämning och göra oss deppiga om det inte är vad vi förväntade oss då vi vaknade.
Kram
Publicerad 2011-09-13 10:25:51 i Allmänt,
Den gångna helgen försvann snabbt som tusan. Vi har knappt varit hemma och då blir det ju så att känslan av helg liksom försvinner. Fast det har ju varit roligt.
I lördags hade vi bestämt oss för att åka till Bro, som vi hoppas kunna flytta till så småningom. Det var Fest i Byn med allehanda kuligheter.
Vi började med att äta frukost i sängen och slog på teven. Det visades ett gammalt revyprogram i repris, Minnenas Television var det och Jubel i Busken, i svart/vitt, från Göteborg 1968. Och jag måste säga att det var längesen jag hade en så skön morgon, trots att vi hade en tid vi skulle "passa" för att hinna till Bro före tio.
Där jag låg i sängen och tittade på revyn och betraktade den enkelhet som allt var uppbyggt kring så slogs jag som så ofta av tanken att allt är så komplicerat numera.
Allt ska vara så flashigt, så stort och flådigt med effekter. Det är så annorlunda numera och jag kan inte tänka mig att det var samma press på att både dra in pengar till intäkter och slå publikrekord, då som det är nu.
På scenen avlöste de "gamla" revyartisterna varandra med sång och pratnummer. Inte särskilt mycket rekvisita, inga mikrofoner. I orkesterdiket satt orkestern och spelade på instument utan effektknappar.
Och i publiken.....ja det var nästan publiken som förundrade mig mest. Alla, och då menar jag verkligen ALLA var finklädda. Männen uteslutande i kostym och vit skjorta. Kvinnorna i klänningar och de flesta bar hattar av alla de slag. Endast nån enstaka yngre kvinna var utan huvudbonad.
Man var uppklädd för att gå på teatern. Idag är det inte så....möjligen att man klär upp sig till ett Dramatenbesök. Idag är det många (ofta mig inkluderat) som aldrig skiljer på vardags och finkläder. Man går på kalas, restaurangbesök eller kafferep i samma kläder som man går till jobbet i. Och jag tycker att det är lite tråkigt. Just för att det inte syns nån skillnad och sen är det ju en ritual som ger feststämning i sig att klä sig i sina finaste kläder och måla sig lite extra.
Det var lite mer noga förr.....när jag var barn så fick jag minsann inte använda mina gåbort-kläder till vardags och skorna var man rädd om. Och folk hade ju faktiskt råd att ha finkläder förr och det tror jag beror på att man inte hade den uppsjö av vardagskläder som vi har idag. Klädkontot är många sköna tusenlappar kostsammare idag trots att vi sällan har kläder som enbart är för fest.
Jag är uppväxt med att man ska vara hel och ren, vara proper och till fint ska man klä sig i det bästa man har. Inget slarv och tjafs där inte. Min mamma lät t.o.m sy upp kläder till mig och lillasyster, likadana klänningar och annat. Och då var hon ensamstående med två barn under många år.
Jag undrar många gånger varför jag tänker på "förr" med en känsla av att det var lite bättre då. Jag vet ju inget om hur det var att vara vuxen då eftersom jag var barn eller knappt född.
Givetvis så är det ju så att mycket har blivit bättre idag. Levnadsvillkoren och att kunna bli botad från sjukdomar tex.
Men jag tänker så allt som vi människor måste ha idag för att överleva....tror vi.
Ibland sitter jag och tittar på mina saker och möbler i mitt hem. Betraktar mig själv utifrån ett annat persepektiv där jag sitter i soffan med teven påslagen. Det lyser i mitt vitrinskåp och glasen reflekterar ett vackert ljus. Jag har stearinljus för stämningens skull. En filt om benen och jag sträcker ut handen och byter kanal med fjärrkontrollen.
Då tänker jag på dem som lever med sin stora familj i sin hydda av lera. Där finns ingenting av det jag har. Möjligen en filt och ljuset är inte tänt för stämningens skull för det finns inga stearinljus utan endast en livsviktig eld.
De människorna vet knappt något om hur vi lever på andra sidan jorden. För de har inte som vi, möjlighet att se på teve. Se dokumentärprogram och därefter förfasas över vårt levnadssätt.
Men de människorna finns och de är på riktigt. De skrattar, älskar och lever. Barnen leker även om de måste hjälpa till med arbetet för att överleva.
Trots sjukdomar och trots knappa resurser för överlevnad så finns de och existerar utan allt det som vi måste ha.
Nu talar jag inte om de stora svältområden som vi har på många håll utan jag tänker på de människor som vi kallar infödingar och som tex lever i byar i regskogar eller som nomader och som faktiskt har mat, hem och ett fungerande litet "samhälle".
Jag undrar ibland om de önskar och drömmer om annat. Men så undrar jag var de ska drömma om när de vet så lite om omvärlden. Kan man drömma då? Kan man vilja ha något som man inte vet om?
Ja jag tänker mycket....ibland undrar jag om det blir för mycket av den varan......nu åter till lördagen och melodikrysset.
Start med melodikryssändning från scenen via radio. Så trevligt att lösa krysset utomhus i solens gass tillsammans med andra.
Krysset följdes av uppträdande och allsång med Trio me Bumba. Jag hade mina förutfattade meningar om dem och vi hade inte tänkt sitta kvar utan istället gå en sväng bland marknadsstånden.
Men vi blev sittandes och det är jag mycket glad över.
När jag fyllde tio år fick jag en skivspelare i födelsedagspresent. Och efter det kunde jag önska mig LP skivor och oftast blev det Osmonds eller Abba men så fick jag en Trio me Bumba LP. Av vem minns jag inte men jag spelade denna skiva.
Och jag dansade och sjöng med i låtarna. När jag växte upp så förstod jag att inga av mina jämnåriga kompisar lyssnade på Trio med Bumba. Jag insåg att när jag lyssnade på dansband och svensktoppen så lyssnade de på pop och disco. Och visst hade jag även det i min skivsamling men mest så gick Trio me Bumba och en skiva med blandade svensktoppar.
På fredagarna hade vi roliga timmen i skolan och vi fick ta med musik och spela för klassen. Jag gjorde misstaget att ta med min favoritskiva där bl a Schytts sjöng låten Aj Aj Aj det bultar å det bankar.
Efter det så ropades det Aj Aj Aj efter mig vart jag än gick och skratten haglade i korridorerna. Och självkänslan höll sig nere i skoskaften.
Ja nu gled jag från ämnet igen då......Trio me Bumba undehöll på scenen i lördags och jag tänkte innan de började att vad kan de ha kvar att ge.
Jag började som tioåring hålla ganska tyst med vad jag lyssnade på för musik hemma, av naturliga orsaker som ni förstår, så denna lilla grupp gömde jag nånstans långt i bakhuvudet och gick vidare i livet.
I lördags stiger så tre gamla gubbar upp på scenen. Och det roliga är att de håller på och plockar fram sina instrument och förbereder under tiden som vi löser krysset och då ser de up som vilka trötta farbröder som helst.
Men så snart de äntrar scenen så blir de unga grabbar igen. Ja de pratar om gamla minnen och ger oss bilder som vi visualiserar till varje låt. Det är bilder från Nalen, från sin turné då Beatles var förband till dem...bilder från folkparken. De pratar, skojar och spelar för hjärtats lust och är bara sååååå bra!!!!
Längesen som jag kände att artisten på scenen verkligen var glada över att ha sin publik. De höll inte på med något konstlat publikfrieri utan var sig själva och gav allt och fick oss att sjunga och känna glädje och ett stänk av nostalgi.
Efter en dryg timme var de tvugna att ge plats åt nästa evenemang från scenen men de stannade kvar och pratade med folk och skrev autografer. Ja tänk de skrev fortfarande och vi tog en idolbild som vi bad dem skriva under till Magnus syster Anita. En av killarna ritade tre kryss under sin autograf och berättade att det var Paul McCartney som lärt honom att göra dessa tre kryss för det gjorde alltid han efter sin autograf.
Och tänka sig att det köades för att få köpa deras cdskivor oxå.
Jag är inte naiv som tror att allt var bättre förr, men mycket av det som jag känner är bra för mig, livskvalitet och det lugnare tempot vill jag ha tillbaka.
Nu ska jag leta reda på Trio me Bumba på youtube, det är ett bra nytt påfund, och lyssna på gamla låtar och minnas min barndom med glädje. Jag ska inte lyssna på skratten som haglade och de retsamma kommentarera.
Publicerad 2011-09-08 12:59:52 i Allmänt,
Till min stora lättnad så visade dagens mammografi att den knöl jag känt, inte var en tumör utan antagligen en körtel el mjölkgång. Allt såg normalt ut.
Det går knappt i ord att uttrycka vilken lättnad jag känner. Ett par dygns oro och skräck håller på att släppa taget om mig.
Jag är helt slut faktiskt efter att ha försökt fokusera så mycket på att inte må dåligt av detta och vara rädd. Men hela tiden så har ju de känslorna nästlat sig in i det jag gjort och tänkt på så att jag hela tiden hamnar i den förlamande rädslan.
Jag är oerhört glad över att jag har så pass bra koll på brösten och hur de brukar kännas så att jag märker när något är annorlunda.
Natten till idag var fruktansvärd. Jag kunde såklart inte sova men försökte att tänka på allt annat än detta så jag köpte ett torp, jag inredde det, jag köpte julklappar och jag bytte vår lägenhet......å himla bra blev allt.
Och apropå julklappar så gick jag en sväng i centrum efter röntgen. Ramlade in på Dea Axelsson och hade en liten önskan om att hitta och köpa min något fint. Och visste köpte jag, men inte åt mig själv utan en julklapp till nån annan. Jag kunde ju inte låta bli när det är halva reapriset och nära på oförskämt billigt :-)
Glad blev jag av det och jag älskar ju att de bort presenter till nära och kära.
Sen är jag glad för en annan sak oxå och det är att vi ska titta på en lägenhet på lördag. Det är ett byte. Och det är en trea i Bro som vi vill flytta till. Nedre botten med stor uteplats. Inte den lägenhet som vi varit intresserade av tidigare för det bytet verkar inte bli av. Den här tjejen skrev till mig igår och sa att hon ville byta med oss.
Och kan ni tänka er att den ligger på samma gata som jag en gång bott på för sådär en hundra år sen.
Nu känns det plötsligt som att jag ska gråta igen....tårarna bara kommer. Och det är väl lättnaden och att spänningen försvinner...det blandat med glädjen över att allt var bra och för att vi ska titta på en lägenhet.
Kanske kan min dröm om ett hem utan trappor jag måste gå upp för, med en uteplats att plantera mina blommor på och grilla min mat på gå i uppfyllelse.
Och framför allt att bo så jag slipper den trafik som gör mig sjuk i huvudet.
Jag kan inte säga annat än att livet är bra härligt. Jag är så lyckligt lottad som dragit så många fina vinster i livets lotteri. Det hade inte jag, och ingen annan heller, någon aning om när jag för nära 47 år sen blev fotograferad och hamnade i kvällstidningen med denna bild. Tack! Skitmycket Tack faktiskt!!!!!
Publicerad 2011-09-07 21:39:51 i Allmänt,
Jag har varit som förlamad idag. Gjort allt på rutin eller gjort absolut ingenting. Ibland har Magnus frågat vad jag tänker på, det är när jag sitter och stirrar framför mig med tom blick. När jag ska svara honom så har jag inget svar att ge. För jag vet inte vad jag tänker. Jag är tom i huvudet samtidigt som tusen tankar svischar fram och tillbaka.
Jag har varit fullständigt orkeslös. Haft svårt att stå och gå på benen. Satt och tittade på mitt favoritprogram, Bonde säker fru...och jag grät till allt. Jag grät när vinjetten till programmet började. Jag har gråtit till nyheterna om det kraschade planet och alla omkomna.
Magnus undrade om han skulle följa med mig i morgon. Jag var frestad att säga ja. För jag vet hur jobbigt det kommer att vara att gå iväg och vänta ensam. Men jag svarade att jag är stor flicka nu och jag har väntat och tagit emot så många besked ensam så jag är van.
Egentligen vill jag ju att han ska vara med mig eftersom jag är rädd och ledsen.
Jag vet att Kajsa har märkt att något inte är som vanligt med mig. Men hon frågar inte. Hon förstår att det är nåt för jag bad henne att inte läsa mitt inlägg i bloggen.
Hon läser ibland men när jag vet att det jag skrivit kommer vara jobbigt för henne att bära, då säger jag att hon inte ska läsa och hon litar på mig och avstår.
Hon vet att det handlar om hur jag mår och att hon mår bättre av att jag försäkrar henne att jag klarar mig och har Magnus till hjälp.
Kan verka konstigt kanske men hon har tillräckligt och det är för tungt för henne att bära att jag inte mår bra.
Jag ska lägga mig nu, försöka sova och hålla mina rädslor borta.
Tack Laila och Tack Jeanette för att Ni har skrivit idag. Det har betytt mycket och jag tar tacksamt emot dina tankar och kramar om styrka Laila.
Ingenstans känns ensamheten så stor som när man är rädd och väntar.
Nu ikväll vågade jag känna efter på bröstet igen. Och den var kvar. Ibland har det känts som om jag drömt allt och just innan jag kände så var jag säker på att den inte skulle finnas där. Jag var beredd att dra en lättnadens suck.....men den sucken ändrade riktning och blev en suck av visshet och skräck. Knölen var kvar. Lika hård och orubblig som igår.
Jag tycker inte om att befinna mig där jag är nu. I detta tomrum. Som att allt stannar upp igen. Jag ser på klockan att tiden går men jag är som bredvid allt som sker.
Jag tycker inte om att känna som jag gör idag. Uppgivenhet, ledsamhet och rädsla. Jag tycker inte om att jag måste jobba så mycket med att hålla tankarna borta. Jag blir så trött av det.
Tack i alla fall för den här dagen. Den var min.
Tack Laila och tack Jeanette....
Publicerad 2011-09-07 10:13:45 i Allmänt,
Inte nattskräck i den bemärkelse som små barn kan ha. Utan nattskräck i form av icke hejdbar ren och skär rädsla, panik.
Jag befann mig i ett tillstånd av hjärtklappning, tusen tankar om död i huvudet. Tusen tankar som om och om igen malde....inte nu igen, inte en gång till och framför allt, INTE DETTA OCKSÅ!!!! Hur mycket ska en människa behöva utstå?
Jag kände en enorm ilska. Jag var så arg inom mig att jag ville slå och sparka omkring mig.
Och allt detta utan att jag egentligen vet om jag har grund att känna så här. Men jag reagerade så här när jag hittade en knöl i mitt högra bröst igår kväll när jag lagt mig.
Jag vet att en knöl oftast betyder annat än cancer. Mitt huvud vet att det inte finns anledning att panika innan ens en undersökning är gjord. Min hjärna vet att det inte är lönt att ta ut något i förskott......men min kropp, mina känslor, mina minnen kan inte förstå....
Min kropp reagerar omedelbart och utan att blinka och alla gamla rädslor, alla gamla känslor och skräck kommer över mig.
Jag har gått en tid och vetat att jag måste göra en mammografi, dragit ut på att beställa tid hos gyn. Men så var jag där förra veckan och fick remiss till röntgen. Tid bokades och jag fick tid om två veckor.
Nu är det så att jag under en ganka lång tid haft ont i bröstet. Det har ömmat och inte alls betett sig som det ska. Jag har googlat även fast jag vet att cancer inte gör ont och att dessa tecken inte är tecken på nåt annat än möjligen inflammationer.
Jag har flera gånger via info på olika läkarsidor fått bekräftat att jag inte behöver oroa mig. Men visst gör jag det ändå och nu hade jag ju lugnat mig eftersom jag skulle på mammografi.
Och så igår då....när jag kände igenom bröstet eftersom det gjorde ont som vanligt så fanns den där. Knölen som jag vet inte brukar finnas. För jag är faktiskt så pass duktig att jag har koll på dem och gör de sedvanliga undersökningarna man själv kan göra.
Ett krig startar inom mig....först lite långsamt och förnuftet råder en liten stund. En knöl betyder per automatik inte cancer, jag behöver inte oroa mig, jag har röntgentid osv.....
Sen på ett ögonblick så finns inte ett uns förnuft kvar. Bara panik och alla tankar.
Om och om igen försöker jag få mitt förnuft att ta över och lägga band på rädslan. Men det går inte.
Jag ropade såklart på Magnus och sa att han skulle känna. Han kände den med. Han har oroat sig mer än jag över att jah haft så ont och tjatat att jag ska beställa tid.
Jag har sen 35 års ålder regelbundet gjort mammografiundersäkningar eftersom min mamma fick bröstcancer vid 50 års ålder. Jag har absolut full respekt för bröstcancer och vet att statisktiskt så överlever nästan alla som drabbas. Cancer är ingenting som jag tar lätt på. Jag skulle heller aldrig säga till någon som oroade sig att denne inte skulle oroa sig och försöka övertyga personen om att det säkert inte är cancer.
Jag råder alla som känner oro att söka läkare och om man inte blir tagen på allvar för sin oro så ska man inte ge sig. När det gäller denna sjukdom som faktiskt skördar många liv så ska man stå på sig.
Alldeles för ofta är människor nonchalanta och går med sjukdomssymptom för länge och faktiskt inte går att rädda pga det.
Men människor har en tendens att vilja tona ner sjukdomar och rädslor.
När jag blev sjuk -05 och hade en tumör i lungan som var stor som en jäkla apelsin så sa folk att jag inte skulle oroa mig.
Men det är nog bara de ickedrabbade som kan kläcka ur sig sånt. För det är inte till någon som helst tröst.
Oron finns alltid och även om jag panikade i natt och hade en skräcknatt utan dess like och upplevde alla gamla minnen på nytt så vet jag att jag mår bäst i att försöka stanna här och nu och inte tänka död än.
Så tidigt jag kunde nu i morse så ringde jag röntgen. Och sa som det var att jag hade tid men att jag nu hittat nåt som inte skulle vara där. Och jag möttes av en förstående kvinna i telefonen som sa att klart vi ska se om du kan komma tidigare och så trollade hon fram ett återbud i morgon.
Så min väntan denna gång sträcker sig bara ett dygn.
Jag sitter här vid köksbordet. En rykande kopp te vid min sida och ett stearinljus tänt. Ute regnar och blåser det så höstlikt som jag tycker om.
En skön morgon som kunde vara vilken som helst. Förutom att jag med all kraft försöker hålla rädslor borta och förneka att jag har ett högerbröst som plötsligt känns som en främmande kroppsdel.
Jag minns när tumören växte i min lunga, hur äcklig jag tyckte att min kropp var. Hur svårt jag hade att möta min blick i spegeln och att jag inte kände igen henne som tittade på mig.
Jag undrar hur det kommer att kännas denna gång om det är det värsta, en tumör i bröstet......
En av mina återkommande tankar i natt var att jag kände....varför just nu????
Anledningen till det är att vi har fått ett operationsdatum för Kajsa.
Jag är så rädd för att jag inte ska orka det jag måste för hennes skull när hon ska opereras. Jag är den som vet vilka kval hon genomlider och jag är den som förstår henne och har varit med hela vägen.
Hur skulle hon själv orka om jag blev sjuk. Hon har redan gått igenom det en gång och det närapå tog henne ifrån mig eftersom hon inte ville leva.
I snart fjorton dagar nu har hon varit dålig i sin "bula". Hon har ätit penicillin men den har inte hjälpt och igår fick vi söka läkare igen. Ny penicillin av annan sort. Det har tagit hårt på henne att inte bli bra, att hela tiden ha ont och inte kunna svälja och äta. Hon har orkat gå i skolan nån dag då och då men sen blivit hemma.
Nu har hon "gått ner sig lite" när operationsdagen har fastslagits. Ännu behöver vi få mer information men jag vet att nu när hon vet när det ska ske så påbörjas ett enormt arbete inom henne att bearbeta alla rädslor och hitta kraft och mod till att orka.
Jag vet inte om Ni kan förstå vilka kval hon lider och vilka traumatiska minnen hennes kropp bär på. I hela hennes liv har hon tvingats utstå den smärtan och den har hon gömt inom sig.
Hon kan knappt uthärda tanken på att tvingas sova på sjukhuset, även fast hon vet att så måste hon ju.
Och även om man kan tycka att hon är stor flicka nu så är hon bara 18 år. Hon har just börjat blicka framåt mot sitt vuxna liv och att lära sig att hantera svåra saker tar ibland en hel livstid. Ibland hinner människor inte ens med det innan de dör av ålderdom.
Igår kväll brast det för mig. Att hitta den där knölen i bröstet slog undan benen på mig och jag grät. Jag släppte ut alla känslor och undrade inom mig var jag ska hämta kraft ifrån till att orka. Hur ska det gå för oss om jag skulle ha oturen att drabbas av bröstcancer ovanpå allt som jag redan har att handskas med?
Jag tvivlar inte för min egen skull för jag vet att jag kommer hel ut på andra sidan, jag har gjort det förr när allt gått sönder. Och det har hänt några gånger, men jag vet att jag kan det även om det tar tid och gör ont längs vägen.
Värre är det med min oro för min flicka. Hon har inte de resurser som jag har ännu och hon har inte ett halvt liv av erfarehnheter bakom sig.
Men idag är idag....jag ber för att jag ska skonas denna gång. Jag ber för att jag ska slippa för jag orkar inte just nu. Jag ber för att jag ska få vara frisk.
Publicerad 2011-09-02 14:35:43 i Allmänt,
Jag har en skön helg framför mig. En helg som jag inte ska tillbringa hemma utan på Marholmen. Jag uppskattar varje gång jag kan åka bort lite, se och uppleva annat än mina egna väggar.
Denna helg tillbrigas med familjen och med medlemmar i spes. Vi i styrelsen har anordnat en måbra-helg då vi åker till dessa stugor på Marholmen och bara kopplar av och äter gott och umgås eller är ensamma om vi vill det.
Att komma ut dit nu på hösten är ljuvligt. Det är helt bilfritt på ön sånär som på vägen till receptionen. Man får köra fram till stugan och packa ur och i bilen men sen ska den parkeras. Alltså inga ljud, inget annat än naturen.
Jag älskar att sitta på verandan med en kopp te och höra på tystnaden och känna doften från havet. Vi går ut på promenader och förra året hittade jag lite svamp.
På lärdagkväll har vi en minnesstund på stranden med marshaller och i år ska jag släppa iväg en flygande lanterna. Vi har även en kille som ska spela gitarr och sjunga för oss på stranden i år.
Denna helg innebär också att jag får umgås med lilla David extra mycket eftersom vi bor i samma hus. Detta gläder mitt arma mosterhjärta så mycket.
Väskorna är packade med sällskapsspel, mat och dryck, mina kuddar och min lilla radio för att jag ska kunna lösa melodikrysset i morgon.
I år äter vi gemensam middag alla "spesare" i restaurangen. Det känns fint att vi kan lägga energi på att bara göra inget alls och uppleva så mycket rofyllt istället för att laga mat.
Nu väntar vi bara på att Kajsas Niklas ska komma hem från jobbet och då åker vi. Ikväll somnar jag ovaggad med öppet fönster och sval luft i rummet och med en tystnad som jag så suktar efter.
Önskar er alla en trevlig helg och på återhörande! Kram
Publicerad 2011-09-02 11:00:52 i Allmänt,
Jag påbörjade detta inlägg igår men kunde av olika skäl inte skriva klart och lägga ut det. Därför fortsätter jag idag fredag.
Gårdagens våg av gråt eskalerade framåt kvällen. Inget som jag är särskilt ledsen över för jag vet att ingen sinnestämning varar för evigt. Jag är ok med att vara ledsen ibland även om det är jobbigt och kan göra ont. Det är när det inte går över, när ledsenheten stannar kvar en längre tid som man behöver se över hur man ska hantera det och försöka få hjälp att lösa ev problem.
I mitt fall vet jag ju vad orsaken är och att det löser sig så småningom.
Hur som helst så hade vi en trevlig kväll. Vi såg på tv och det blev Robinson. Jag är relativt ny på Robinson, har bara sett två säsonger tidigare och hade min förutfattade meningar innan jag började titta.
Jag tar det för vad det är, liksom det mesta som görs så vill man skapa tittar"storm", upprördhet för det säljer och håller kvar oss i tevesoffan.
Jag tycker programmet är spännande och har ett visst underhållningsvärde. Fast nästa vecka börjar serien som är favoriten. Bonde säker fru!
Ja jag vet att det är lite töntigt men jag älskar ju kärlek och tycker det är fantastiskt när två människor finner varandra. Visst finns det konflikter och även sårade hjärtan här med men man vet ju vad man ger sig in på.
Magnus och jag hade pratat med varandra i telefonen under dan igår, det gör vi varje dag ett par gånger. Jag hade berättat för honom hur jag kände mig och när han kom hem så hade han famnen full av gladiolus till mig.
Min fina man ville muntra upp mig med ett fång blommor och han vet att nu på hösten är gladiolus min favorit.
Första gången som han gav mig blommor var långt innan vi ens hade träffats, vi talade i telefonen och jag var ledsen. Detta var på helgen och på måndagen ringde det på dörren och ett blombud stod utanför.
Eftersom det inte fanns något kort med så ringde jag affären för att fråga om blommorna verkligen skulle till mig och jo det skulle de, och utan kort också.
Senare samma kväll kom det ju fram att det var Magus som hade sänt dem till mig för att göra mig glad.
Men glad hade jag ju redan blivit långt tidigare genom att han och jag pratade i telefonen. Jag förstod då den där måndagen att han var en speciell man, även om jag hade börjat tycka om honom långt tidigare.
Igår när vi hade lagt oss och legat och pratat som vi brukar så sa vi godnatt som vi brukar.
Puss och kram, hålla om och vara nära, vi säger Jag älskar dig....sen viskar han till mig - Vi ses snart eller Vi ses i morgon.Och så vänder han sig med ryggen mot mig.
Alltid samma procedur. Jag sträcker då ut min vänstra arm och lägger den på honom, precis vid halsen där den går över i hans högra axel. Det är bara hans huvud som sticker fram ur täcket. Men så där ligger jag och håller min hand på honom tills vi somnar.
Allra första gången jag gjorde det så blev han så överraskad och glad. Han blev glad över att jag ville vara nära.
Igår när han hade sagt det som han brukar och vänt sig om så kom en tanke till mig att det en dag antagligen inte blir så att vi ses i morgon. En dag om många år, om livet och döden är goda, så kanske jag vaknar till att Magnus ögon aldrig mer ser in i mina.
När den tanken dök upp så brast allt för mig och jag började stortjuta. Dagens våg av gråt som jag mest hållit inne och bara släppt ut en liten del av, den sköljde över mig och jag bara grät och grät.
Magnus undrade ju såklart varför jag plötsligt började gråta och vände sig snabbt om och tog mig i sin famn.
Han strök mig över håret och tröstade innan jag kunde berätta varför jag började gråta så mycket just då.
Förr blev han ofta ställd och visste inte vad han skulle göra med min gråt, men jag har övertygat honom om att jag bara behöver bli omhållen och behöver inga ord och framför allt inte att han ska säga att jag ska sluta gråta.
Till slut kunde jag i alla fall berätta varför jag blivit så ledsen, vart mina tankar hade gått.
Och jag sa som det var att jag hade tänkt tanken att vakna upp med honom död vid min sida. Döden i sig är jag inte rädd för, jag är ok med att vi kommer att dö och jag skulle inte slås av panik eftersom jag redan varit så nära som man kan vara och har suttit länge vid min brors döda kropp.
Men det var ju tankarna på att jag vet att jag en dag kommer förlora honom, eller han mig, som gjorde mig så ledsen. Jag kan så ofta önska att vi skulle träffats tidigare i livet men vet ju samtidigat att inget hade då varit som det är nu. För då hade förutsättningar och omständigheter i livet varit annorlunda och vi hade inte varit de vi är idag.
En sak som slog mig där jag låg i hans armar var att jag inte visste vad han skulle vilja ha för kläder den dagen han ska begravas. Så jag frågade om han ville att jag skulle klä honom i hans finaste kläder, kostym alltså.
Han funderade en stund sen sa han, - Nä ta mina mysbyxor. Och jag sa att det mer skulle kännas som honom än något annat. Jag frågade också om han ville ha skor på sig, samtidigt som jag undrade varför man egentligen ska ha det på sig när man är död. - Äh, svarade han. Det behövs inte och jag bestämde då att jag tar hans tofflor.
Och så sa jag att han skulle få en kudde.
Vi har nämligen två kuddar hemma. Det är två vanliga sängkuddar med örngott. Jag har målat på örngotten och dessa två kuddar gav jag till honom första gången som han fyllde år efter att vi träffats och blivit ihop.
Magus vilade nämligen alltid en stund, och gör fortfarande, när han kommer hem från jobbet. Han sa jämt att han skulle ta sig en liten lutare. Så jag målade på örngottens bädde sidor. Bara 5 minuter, på ena sidan och En liten lutare, på den andra sidan.
Så jag sa igår att en av dessa kuddar skulle han få vila huvudet på och då skulle det bara vara en liten lutare och bara ta 5 minuter tills vi sågs igen. Och jag skulle ha kvar en av kuddarna här hemma och luta mig mot.
Att vi pratar så här öppet om döden och hur vi ska ta hand om varandra efteråt, är inget konsligt alls mellan oss i familjen. Och vi tycker att det är bra att veta innan så inga frågor uppstår som måste förbli obesvarade.
Jag slutade ju såklart att gråta efter en stund och vi sa godnatt igen men jag kunde inte somna så jag låg och tänkte på det brev jag vill skriva till Magnus.
Så här kommer mitt brev till honom.
Bästa älskade Magnus
Att skriva detta brev till dig idag är svårt. Inte för att jag inte finner ord eller för att jag inte vet vad jag ska skriva. Det är svårt eftersom jag gråter och därför inte ser vad jag skriver. Min gråt betyder inte sorg utan glädje och mitt brev är en hyllning och ett tack till dig min älskling.
Du vet att jag ofta har sagt att jag önskar att vi mötts tidigare i livet så att vi statisktiskt sett skulle fått ännu fler år tillsammans. Det är ju en omöjlighet att sia om hur det hade varit, men med all säkerhet så hade det inte varit så här som det är nu.
Vi är dem vi är pga det vi har varit med om på varsitt håll och tillsammans blir vi nu ännu mer. Jag har ofta sagt att vi ska ha åtminstånde 30 år tillsammans och det är ju som en livstid.
Jag har ofta förundrats över de oerhört starka känslor som vi hyser för varandra. Det är fantastiskt att så här mitt i livet få uppleva denna kärlek och passion, denna förälskelse och lycka. Det är ju givetvis inte så att vi springer omkring nakna som Adam och Eva i Lustgården utan ett enda bekymmer och naivt blåögda. Vi har ju haft många svåra saker att tillsammans ta oss igenom.
För det är inte helt självklart att allt funkar och att omständigheter runtomkring klaffar som vi vill att de ska göra.
När jag mötte dig eller rättare sagt, när du kom in i mitt liv. För du kom verkligen, korsade min väg utan att jag sökte eller ville det.
Jag hade haft en lång period då jag varit mycket ledsen. Jag kämpade med att komma på fötter efter att jag blivit sjuk. Jag var ensam och kände mig osäker på om jag skulle våga lita på en man igen. Jag var osäker på hela livet och jag bad.
Jag bad att den man som var rätt för mig, att den som kunde ge det jag behövde och önskade, skulle ställas i min väg för att jag inte längre ville eller orkade leta eller hoppas.
Jag bad och kände att jag kunde koppla bort allt nu och bara vara viss om att det sker det som är bäst för mig.
Det dröjde inte länge innan jag såg dig på kontaktsajten. En bild på en man som på något sätt talade till mig. Jag skrev några rader om att jag gärna pratade lite och kunde bli en "vän i viken" för du bodde ju så långt borta.
Du svarade och vi började mejla, snart gick vi över till att prata via msn. Vi pratade om allt möjligt. Livet, familjen, våra barn, våra drömmar.....du var blyg och vågade inte fråga efter mitt telefonnummer så du gav mig ditt och bad mig sända ett sms om jag hade lust.
Och det gjorde jag ju och en kväll ringde min telefon och det var du. Det var roligt att höra din röst som jag tyckte om, och efter det första samtalet så pratade vi varje dag.
Jag började tycka om dig mer och mer, jag kände att du var så lätt att prata med och jag blev glad av dig. Efter två månaders kontakt kände jag att jag ville träffa dig. Vi hade pratat lite löst om att ses men till slut så frågade jag om jag fick komma och hälsa på dig i Ljungby.
Det jag kände för dig var mer än vänskap, något annat hade vuxit fram och jag ville träffa dig för att se om det verkligen var så att den bild jag hade, stämde överrens med verkligheten.
Minns du hur du reagerade när jag frågade om jag fick komma? Jo jag vet för du blev jättenervös och kunde inte fatta att jag ville träffa dig.
Det var bara en sak jag måste göra innan jag åkte ner och det var att berätta för dig att jag var sjuk. Jag hade dragit mig in i det längsta eftersom jag vet att sjukdomar skrämmer människor. Men jag kunde inte tiga om det längre utan berättade som det var och bävade för reaktionen som uteblev. För du reagerade inte alls utan sa bara att det var väl inget känstigt med det.
En dag i april körde jag ner och parkerade utanför huset som du sagt. Du syntes inte till men snart hörde jag steg bakom mig och när jag vände mig om så såg jag dig för första gången. Fram till dess hade jag bara sett det där lilla fotot på internet och hört din röst i telefonen.
Och jag kan nog uttrycka det så att jag föll pladask för dig, om och om igen under den här första helgen.
Vi hade så lätt att prata, som om vi känt varandra länge. Vi skrattade mycket och när jag for på söndagen så visste jag att jag var kär. För pusselbitanrna som jag saknat, de hade fallit på plats. Den bild jag hade av dig var nu hel och jag älskade den.
Många gånger har jag sagt till dig att du uppfyller alla mina önskningar och även det som jag inte vet om att jag har önskat.
Jag sa till dig att det är som julafton varje dag för mig. Jag öppnar paket och i varenda ett ligger mina önskningar. Inte i form av saker utan i form av hur du är mot mig och vad du ger av dig själv. Din kärleksfullhet, omtänksamhet, vänlighet och personlighet.
Du t.o.m kysser mig som i mina drömmar. Så som jag aldrig blivit kysst förut och första gången det hände så fattade jag ingenting alls. För det var liksom för perfekt.
Aldrig förut har jag upplevt det jag upplever med dig. Du gör mig så lycklig. Jag har aldrig upplevt att en annan människa gör så mycket för mig. Och då menar jag handlingar av omtänksamhet från en annan människa som inte är min ursprungsfamilj eller mina barn.
Du satte dig genast in i allt du kunde när det gäller den sjukdom som jag har. Du har visat intresse och engagemang. Du läser av mig och ser till att "reka" av platser vi kommer till så att det ska finnas ställen där jag kan vila.
Du beordrar mig ofta i säng för att du ser att jag är tröttare än jag försöker låtsas om.
Och under tiden jag sover så kommer du och tittar till mig flera gånger. När jag vaknar så kommer de med en kopp te och pussar på mig. Du lagar mat och pysslar om. Du tycker om att överraska mig och göra det där lilla extra. Som en sån sak att tända stearinljus i hela hemmet när jag är borta en kväll, du viker upp täcket på min sida av sängen och puffar mina kuddar.
Du vill ge mig allt för att jag ska må bra och det har jag inte upplevt förut.
När kvällen kommer så sträcker du ut din arm mot mig och vill att jag ska lägga mig mot ditt bröst. Sen håller du om mig och säger att du älskar mig. Du stryker mitt hår och säger att du mår bra tillsammans med mig.
Ofta är det du som kryper intill mig och mitt bröst. Du vilar hos mig och jag låter dig ligga i tystnad och komma till ro.
Jag vill gärna att du ska vila en stund när du kommer hem från jobbet. Många är gångerna då jag får "tvinga" dig att koppla av och blunda. Trots att jag ser att du nästan somnar sittande. Och vad annat kan man vara när man arbetar fyskiskt hårt om dagarna, ibland kommer du hem och säger att du har burit ett ton stål. Det är klart att du är trött och vill att du ska få vila. Men du har så svårt att ta emot den vilan. Du säger ofta att det aldrig har varit möjligt förr att få vila efter jobbet. Jag puttar omkull dig på sängen och stoppar om dig sen säger jag att jag väcker dig en timme senare. Du somnar direkt!
Jag är så trygg med dig Magnus. Jag vet att jag kan släppa precis allt om jag behöver och att du fixar det. Aldrig för har jag haft den friheten att kunna slappna av helt och hållet.
Aldrig för har jag känt total tillit till en annan människa. Vi är ett lag du ooch jag, vi stöttar varandra och bär när en av inte orkar gå.
Många gånger frågar jag mig själv vad det är jag ger dig och när jag ställer samma fråga till dig så svarar du.
Du älskar mig, jag mår bra med dig och känner lugn och ro.
Och jag vet att det stämmer. Jag vet att du liksom jag har ett tugnt bagage att bära. Min egen ryggsäck som har sinkat mig i många år, den börjar bli lättare för jag har kunnat slänga ut gammal skit och insett att jag inte behöver bära på gamla smärtor.
I din ryggsäck finns så mycket smärta att jag vet att du brister när du försöker glänta på locket.
Du har låtit mig bära ditt livs hemlighet. Du har lärt dig att börja lita på mig och våga prata och försöka sätta ord på de svåra känslorna. Jag har tröstat med närhet i din gråt. Jag har hållit om och jag har gett dig ord. Du är så mycket starkare och bättre än du trott dig vara.
Ja jag älskar dig Magnus. Jag älskar dig helt och hållet. För dina svagheter likaväl som för dina styrkor. Jag kan låta dig vara du och jag går med dig och håller din hand.
Jag är lika tokförälskad i dig idag som för drygt tre år sen då vi möttes första gången. Det glitter och den glädje som jag ser i din blick då du tittar på mig, den bär mig hur långt som helst och jag ser att du älskar mig.
Du ler alltid och är alltid glad över att vakna upp med mig vid din sida. Du är så genomsnäll och min bästa vän.
Vi skrattar varje dag. Vi har roligt tillsammans och vi pratar mycket, om allt och inget, både allvar och trams.
Du är min livskamrat, min familj och när än någon av oss måste gå, så har vi haft ett liv tillsammans. Vårt Liv.
Jag är så oerhört tacksam för dig och för det du ger mig som gör mig till den jag är idag.
Tack min Magnusen
