i huvudet på en finnpajsar jänta

Jag skrev häromdagen att jag mår bra, känner mig tillfreds och har koll på läget.

Jo det har jag…praktiska saker är ordnade och jag har koll. Men inombord så är det kaos bland känslorna.

 

De logiska tankarna och de emotionella känslorna är inte överens. Eller jo det kanske de är men jag kastas liksom fram och tillbaka mellan förnuft och känsla.

 

Och det är helt i sin ordning, precis som det ska vara.

Det jag känner och går igenom det går de flesta mammor igenom. Jag skriver mammor eftersom jag inte kan tala för papporna eftersom jag inte är pappa själv. Men jag antar att de går igenom något liknande.

 

Mitt sista barn är på väg att lämna mig. Ja det låter drastiskt och mer dramatiskt än det är. Och detta sker ju världen över varje dag och är inget konstigt alls.

 

Men för mig är det en fruktansvärt jobbig process. Jag minns när jag själv skulle flytta. 18 år gammal tömde jag mitt flickrum och framtiden låg för mina fötter. Jag flyttade ihop med barnens pappa och var bara så lycklig man kan vara. Visst kändes det lite konstigt och givetvis lite vemodigt att stänga dörren efter sig och veta att jag stängde dörren till mitt barndomshem och att jag då tog det första stora steget ut i vuxenvärlden.

 

Men alla dessa känslor försvann ju i samma takt som flyttkartonger packades upp och det egna hemmet inreddes.

 

Hur min mamma kände det hade jag ingen aning om. Först många många år senare fick jag veta hur paralyserad hon kände sig och hur hon fick anstränga sig det mesta hon kunde för att inte visa hur svårt det var för henne. Jag var hennes första barn som lämnade boet.

 

Jag anstränger mig jag med. I stort sett varje dag så gråter jag en skvätt. Ibland låter jag tårarna rinna fritt och ibland tvingar jag bort dem genom att svälja hårt och torka snabbt innan ögonen svämmar över.

 

Jag lever väldigt mycket i ett gränsland nu. Har ena foten i det som varit. Barnens första år. Småbarnsåren och jag minns så mycket. Små detaljer jag inte tänkt på, på flera år. Den andra foten är i framtiden. En tid utan något av mina barn hemma. En tid då inga converseskor står i hallen, inga hårstrån i handfatet och ingen säng med en kudde som luktar Kajsa står i hennes rum.

 

Det är antagligen en kombination av att hon slutar skolan och att hon söker jobb i Ljusdal, som har utlöst detta. Allt är som det ska. Barn ska flytta hemifrån, starta sina egna liv och klippa ”navelsträngen”. Och jag är glad över att hon står i startgroparna nu.

 

Glad för att hur ont än detta gör så vore det en ännu större smärta, knappt bärbar, ifall hon inte hade haft en pojke att älska och som älskade henne tillbaka. Det vore så smärtsamt att se hennes ensamhet. Så det är helt i sin ordning att hon nu prövar sina vingar och söker arbete på hans hemort. Och i Ljusdal vet jag att hon kommer trivas. Det är där hon har sina bästa vänner. Hon älskar naturen, landet och människorna.

 

Och även om jag inte slår klackarna i taket över att hon söker arbete där så är det långt bättre än om hon hade tänkt sig söka jobb utomlands.

Jag är tacksam över att hon vill stanna i Sverige. Tacksam för min egen skull. Hade hon velat resa så hade jag givetvis stöttat henne i det.

 

Gränslandet jag befinner mig i nu är så jobbigt. Just för att så många minnen kommer fram och väcker känslor. Jag tänker på framtiden och på tomheten. På hur jag kommer att sakna henne.

Jag tänker på hur ont denna saknad kommer att göra. Samtidigt vet jag att jag kommer tycka att många saker kommer vara både positiva och sköna när hon har flyttat.

 

Såna saker som att jag och Magnus helt kan rå oss själva. Vi kan göra vad vi vill när vi vill. Jag kan inreda det rum som blir över så som jag vill och skapa mig en vrå för det jag tycker om att göra. Pyssla, sy, skriva och annat.

 

Jag har haft många år på mig att vänja mig att inte leva samman med barnen hela tiden. Jag och deras pappa skildes vid årsskiftet 1999-2000 och sen dess har de bott varannan vecka.

 

Så jag har haft massor av egentid och kunnat göra vad jag vill. Jag har inte jämt behövt vara en slutkörd och sönderstressad småbarnsmamma. Utan har haft möjlighet till återhämtning.

 

Martin har inte bott här hemme sen tre år tillbaka. Då valde han att bo hos pappa på heltid och det kom i samband med att hans bilintresse väcktes. Pappa har garage och det var lättare att vara på plats och kunna meka när han ville.

 

Så Martins ”flytt” kom successivt och kändes inte lika svår som Kajsas gör nu.

 

Sen har hon och jag en helt annan relation än vad han och jag har. Och det pga hennes sjukdom. Vi står varandra nära på ett sätt som både är bra och har varit nödvändigt samtidigt som det för Kajsas del har inneburit att hon har varit mer beroende av mig än vad hon antagligen hade varit om hon inte haft sin sjukdom.

Och att känna sig beroende är inget bra. Därför har vi även haft många konflikter och hennes frigörelse har varit väldigt jobbig.

 

Sen är det med all säkerhet även så att det känns extra jobbigt för att hon är mitt yngsta barn. Mammor är hönsigare mot den yngsta. Så är det bara. Vi vet att när den lilla växer upp så blir det inget mer. Då ”behövs” vi inte mer och vår funktion är liksom slut.

 

Ja där spetsade jag till det men krasst sett så är det så att vi mammor behöver vårda och ta hand om för att känna oss värdefulla och behövda. Papporna får bekräftelse på andra sätt.

 

Jag tror det är vad som sitter i våra gener sen miljoner år tillbaka. Vi har olika roller och har alltid haft för att komplettera varandra.

 

Min lilla flicka gör sig redo för att sluta skolan på tisdag. En dörr ska stängas bakom henne och hon ska ta ett kliv ut i livet och till en helt annan ny värld. En värld som hon liksom alla andra unga, tror de behärskar och vet allt om.

 

Min flicka kommer bli varse om att det inte var så dumt att gå i skolan. Att det inte var så dumt att leva ett sorglöst liv utan räkningar och deklarationer. Ett sorglöst liv utan att behöva planera få värdefulla semesterdagar så att de räcker ett helt år.

 

Min flicka har drömmar som aldrig kommer besannas och hon kommer fatta beslut som hon aldrig trott att hon ska.

 

Jag försöker ta tillvara den här tiden som är nu. Jag betraktar henne mer än vanligt. Lyssnar till hennes skratt och ser in i hennes ögon. Jag försöker inpränta små små detaljer i hennes rörelser och nyanser i tonfallet när hon talar.

 

Jag vill minnas allt. Jag sitter på hennes sängkant. Stryker hennes arm och jag pussar och kramar henne. Jag drar in hennes doft i min näsa och blundar. Jag minns en fjunig babykind och hur den kändes mot mina läppar.

 

Jag gör allt det här utan att röja mig. Utan att avslöja vad jag tänker och känner. Jag visar ingenting. Jag bara tar in hela hennes väsen med alla mina sinnen.

 

Jag försöker att inte tänka på långa resvägar när hon flyttar. Inte tänka på saknad och telefonsamtal då jag inte kan dölja hur min röst bryts.

 

Jag jobbar hårt med att hålla mina känslor i schack så att de inte skenar iväg. För det är lätt hänt. Jag vet vad saknad vill säga och även om det inte på långa vägar handlar om samma sorts saknad så är hon mitt barn och jag vill ha henne nära.

 

Igår kväll var både hon och Martin hemma samtidigt med sina kärasta och vi åt middag alla tillsammans.

Vi hade så roligt. Skrattade och skojade. Tog kort och jag hade en chans att betrakta mina fina barn samtidigt. De satt intill varandra i soffan och jag såg två unga människor. På ett sätt så olika de små som lindade sina armar omkring min hals för så länge sen. Och som visade mig att jag, bara jag som ingenting på jorden är, var deras hjälte och allt i världen.

 

Jag kunde göra allting bra. Trösta och läka sår. Jag kunde skydda dem mot allt och visa att ingenting farligt fanns att vara rädd för. Jag var tryggheten och hela deras värld.

 

Jag kan inte göra någonting av det där längre. Trösten söker de hos Niklas och Therese, så som det ska vara.

De vet hur farlig världen kan vara och en kyss och en blås på ett sår, gör ingen skillnad längre.

Jag kan inte skydda dem. Jag är begränsad i min förmåga.

 

Det är det här som är livet.

Priset man betalar för att få gåvan att vara förälder.

 

Att vara mamma är det viktigaste och det jag är mest stolt över i livet. Inget arbete har jag utfört mer noggrant och seriöst, än det arbete det innebär att vara förälder.

 

Många skulle nog kalla mig för hönsmamma. Men det bjuder jag på. Jag älskar mina barn och jag anser att i samma stund som jag beslöt mig för att bli förälder så åtog jag mig ett livslångt ansvar.

Och jag är hellre en hönsmamma som bryr mig än en mamma som inte bryr mig. Det finns värre brott än kärlek som man kan göra mot sina barn.

 

Och jag vet att både Martin och Kajsa vet ända in i märgen att de kan lite på mig i alla väder. De vet att vad helst de behöver hjälp med så kan de vända sig till mig. De vet att vad jag än säger så kan de lita på mig.

Jag säger inget som inte är förankrat i sanning och trygghet.

 

Även fast jag har vetat att dagen kommer. Dagen då båda barnen lämnat vårt hem, så ger det varken tröst eller lindring. När hjärta och hjärna om vartannat sliter i mig så står jag där i gränslandet och har bara att vänta ut stormen.

 

Jag vet att mina känslor inte är bestående. Jag vet att jag kommer vänja mig och om en tid kommer jag kunna tänka tillbaka och kanske t.o.m fråga mig själv varför jag var så sjåpig.

 

Ingenting består, allt förändras och är till låns och vi har bara att hänga med och anpassa oss så gott det går. Det är det minst plågsamma för oss.

 

Men nu är det jobbigt och nu gör det ont och jag låter det vara så. Jag lever ju livet och ingenting annat.

Martin och Kajsa 2006

Sitter här dagen efter det stora VårRuset. Kan ju tyckas att det knappast är någon bedrift att gå fem kilometer. Och det är det väl inte heller.

Och det är dessutom ungefär den sträcka som jag brukar gå när jag är ute och stavar.

 

Men det är en bedrift hela grejen liksom. För mig. Evenemanget med alla artontusenfemhundra anmälda plus alla funktionärer och sen alla anhöriga som inte sprng eller gick utan bara tittade.

 

Många människor på en och samma i förhållandevis lilla plats.

 

Ljudvolymen och all härlig pulserande och medryckande musik ur  högtalare. Det blir så många intryck som tröttar ut hjärnan på mig och gör mig orkeslös även om inte själva gåendet gjorde det.

 

Men visst blev jag trött. Jag har ju som sagt inte gått särskilt mycket den senaste tiden och man blir taggad av att hålla ett snabbare tempo än vanligt just för att man är en i mängden. Fast ofta var det svårt att hålla tempo pga trängseln. Det är lite frustrerande och man vill ta fram armbågarna. Särskilt som man plötsligt får en röv i ansiktet för att hon framför tvärstannar utan att stiga åt sidan och böjer sig framåt för att knyta en sko eller trösta barnet som ligger i vagnen

 

Men med lite stolthet gick jag om flera stycken….fast det är klart flera var i mormors ålder (hon är död)…en å annan gick ju med käpp å nån hade rollator så det var inte så svårt.

 

När vi hade kommit i mål, efter 1 timme, inga kranskullor där inte men väl unga söta pojkar  ;-) så hade Magnus dukat upp picknicken åt oss. Vi fick ett trevligt avslut även om det snabbt blev kyligt.

 

Summa kardemumma så är jag mycket nöjd med mitt Rus. Hade roligt med mina danskompisar och det är härligt att vara mitt i ”händelsernas centrum” när det är festligt.

 

Idag dras jag med trötthet och en något ömmande och stel kropp. Vila idag men i morgon ska jag ge mig ut och gå igen. Tänkte att gårdagen skulle bli starten och börja ta mina promenader igen. Förhoppningsvis hinner jag komma igång innan värmen kommer tillbaka och sen kan jag lägga dem på tidiga mornar.

 

Jag mår väldigt bra nu. Känner mig tillfreds och i balans igen. Känner att jag har lagom mycket att hålla reda på i huvudet och vet att jag hinner det jag behöver  till Kajsas student.

 

Det är en stor dag för henne och jag vet att HON stressar upp sig. Och om någon mår dåligt av stress så är det hon. Ung som hon är har hon inte lärt sig att hantera den fullt ut så att hon inte mår dåligt. Det är bara en av baksidorna av att ha tvingats hantera många svåra saker fast man inte har levat så länge och knappt blivit vuxen. Och jag som mamma gör så gott jag kan genom att visa henne olika strategier att prova på för att se om de funkar för henne.

 

Vänlighet - Idag har jag på facebook samtalat om vänlighet och dess effekter. Om det att kärlek, vänlighet och beröring är det bästa sättet att förändra människor till det positiva.

 

Det är möten som gör skillnad. Möten och ögonblick då man ser varandra. Berör både fysiskt och mentalt.

Det är på samma sätt som när man arbetar med barn. Man behöver fånga upp dem i ögonblicket och visa att man ser och bryr sig.

 

Människor blir berörda genom media. Facebook tex är ett ypperligt exempel på hur man kan beröra många och sprida det man vill, mycket snabbt.

 

Många agerar utifrån det och känner att de vill förändra, att de vill vara med och göra skillnad. Andra tar inte till sig det skrivna ordet utan behöver det fysiska mötet.

 

Att få någon att ändra sig eller sitt beteende genom utskällning, hårda ord och blickar, i värsta fall slag….det går inte. Men genom vänliga ord och genom samtal så ser man snart att det gör skillnad  och får en människa att ta in istället för att stöta bort.

 

Man får fullständigt olika reaktioner beroende på hur man lägger ord och hur man möter en människa. Och det spelar ingen roll om det är kassapersonal, lärare i skolan, grannen eller någon på jobbet.

 

Jag försöker att bära detta med mig i mina möten och i olika situationer som jag ställs inför. Självklart går inte jag omkring helig med en gloria utan kan både ilskna till och säga skarpt ifrån om jag anser att det är befogat. Men det trevliga är att ju mer vänlighet man ger, desto mer får man tillbaka.

Det smittar lika snabbt som hårda ord och får mottagaren att ge av samma mynt.

 

Så som man bemöts – så handlar man mot andra.

 

Men det är ju en gammal regel som alla redan känner till , eller!?

 

Nu är det dags för mig att utföra några hushållssysslor. Som att hänga tvätt och plocka in i diskmaskinen tex. Hejsvejs!

DU...Godmorgon!

 

I morse var verkligen inte "rätt" dag att gå upp i ottan. Jag hade behövt sova länge. Och anledningen är dans igårkväll.

 

 

Jag kunde bara, det gick inte att hålla sig därifrån. Egentligen var jag inte i skick att dansa eftersom jag redan innan var trött, hade haft en eftermiddag på spes, vilket alltid gör mig uttömd på energi.

 

 

Men dansen förför mig och får mig att må så bra och jag har abstinens. Har knappt tagit ett steg sen kryssningen.

 

 

Jag åkte och hämtade Carina, vi snörade på skorna och två timmars dans blev det = LYCKA!!!

 

 

Hemma så bannade min kropp mig genom att inte orka bära. Snubbel och rammel och så pladask i sängen.

 

 

Men jag hade svårt att sova, trötthet betyder inte per automatik att jag är sömnig och kan sova.

 

I alla fall så visste jag att jag i morse skulle upp med tuppen Magnus och köra honom till jobbet. Kick off med avslut av diverse drycker som man inte får ha innanför västen när man kör bil. Därför ska jag även hämta honom framåt kvällningen nångång.

 

 

Och aldrig har jag väl varit så seg och så trött. Vaknar dock av en smäll som får sängen att skaka. Han som i vanliga fall smyger så bra, skulle skjuta in en byrålåda och tog i lite för hårt och kullagren som lådan glider på, de tog väl extra fart och lådan smällde i botten och jag blir livrädd.

Ja han sa snällt förlåt eftersom det inte var meningen att väcka mig så brutalt  :-)

 

 

Min eftermiddag på spes var väldigt givande. Träffade tre kvinnor jag ej mött tidigare och alla hade de förlorat ett av sina älskade barn i självmord.

Samtalen blev långa och smärtsamma. Deras berättelser berör så och jag kan inte låta bli att känna ilska över hur lite psykvården har hjälpt dem när de behövt den som bäst.

De berättar om unga människor som i förtvivlan ber om hjälp och som när de inte får den, ger upp livet och lämnar anhöriga med en smärta som de får bära så länge de lever.

 

 

Jag åter tunnelbana till stan dessa onsdagar som jag tar emot anhöriga. Jag gillar inte att åka tunnelbana. Det är för stressigt för min skadade hjärna. Därför har jag öronproppar och försöker att hålla tankarna upptagna med något så att tiden går fort. Något som håller alla ljud och intryck borta. Ja så långt ifrån hjärnan det går.

 

 

När jag klev på så valde jag för första gången att inte sätta mig vid de närmsta platserna. En grupp barn med fröknar var på väg nånstans. Och med ett stygn i hjärtat valde jag bort barnen. Ja för så känns det. Jag tycker ju om barn, iaktta dem och se hur de underfundigt ser på världen. Men barn låter och pratar högre än oss vuxna och jag klarar inte det.

 

 

Istället gick jag förbi många platser och satte mig långt ifrån dem. Sjönk ner på ett säte bredvid en ung kille som lyssnade på musik. Hade jag sett det innan jag satte mig hade jag valt bort honom också.

Men jag kände att jag inte kunde resa mig igen när jag väl satt mig ner intill honom.

 

 

Han diggade, trummade på benen och skakade rytmiskt på huvudet och jag hörde musiken, om än ganska svagt, genom mina proppar.

 

 

Efter en liten stund märker jag att han har ansiktet vänt mot mig och tittar länge. Jag förstår att han ser mina proppar. Jag har håret uppsatt och då syns de tydligt.

 

 

Så tittar han bort igen, ner på sin musikmaskin och så sänker han ljudet.

 

 

Han säger inget och jag säger inget jag heller. Jag kan ju inte med säkerhet veta att det var för min skull och vad ska jag säga. Tack, och han undrar varför jag tackar.

 

 

Jag fortsätter att titta ut genom fönstret. Beundrar de blommande träden.

 

Närmare stan så blir tåget mer fullsatt. Jag måste sysselsätta mig med något och börjar betrakta människorna.

Mitt emot sitter en äldre man. Propert klädd med skjorta och tröja. Han ser fruktansvärt sur ut.

Jag undrar hur han såg ut som ung, vem han är och vart han är på väg.

 

 

Jag tittar vidare på människorna omkring mig. Jag lägger till eller drar ifrån sådär en 20-30 år på alla. Försöker föreställa mig dem som de en gång såg ut och var eller hur de kommer se ut.

 

 

Den uppenbart stressade mannen i trettiofemårs åldern som snabbt talar i telefonen. Portfäljen i knät och oklanderlig kostym. Han drar handen över huvudet och ser plötsligt alldeles trött ut. Inget av affärsmannens ansiktuttryck syns längre. Ser mer uppgiven ut och då ser jag den lilla pojken i honom.

En gosse förväntansfull som åker tunnelbana mot äventyr i stan. Ja han har ju varit liten han med. Vilka var hans drömmar? Visste han att han skulle sitta här en dag som igår, vara stressad, se ut att ha ett "viktigt" arbete och för ett ögonblick släppa masken och naket visa sitt rätta ansikte?

 

 

Nä det är klart att han inte visste det.

 

 

En ung flicka pratar i telefonen hon också. Hon pratar om pengar. Tuggar sitt tuggummi och ser sorglös ut. Kommer även hon sitta på det här tågen om tjugo år, dra handen över ansiktet och se trött ut. Kanske med ett par barn som trötta vill ha mammas uppmärksamhet. Kommer hon tugga sitt tuggummi och se sorglös ut? Le lika stort som när hon skrattar åt det som personen säger i andra änden av telefonen.

 

 

Kvinnan på sätena intill la en dyna på sätet innan hon satte sig. Varför? Ont i ryggen kanske. Bacillskräck? Jag kan ju inte veta. Hon tar upp ett block och börjar skriva och jag undrar vart hon är på väg. Det är ju mitt på dagen och tåget är fullt med folk som är på väg någonstans. Jag undrar vad hon skriver? Givetvis frågar jag inte, det gör man ju inte.

 

 

Visst kan jag prata med folk men jag frågar inte vad som helst och hon får väl skriva vad hon vill utan att nån behöver bry sig om det.

 

 

Jag tittar på den äldre mannen framför mig. Han som ser så sur ut. Det gör han inte längre. Istället ser jag att hans ögon är ledsna, lite glansiga. Han ser verkligen ledsen ut och jag undrar om det hänt något i hans liv. Har han förlorat någon? Vad är det som gör att man plötsligt inte kan hålla tillbaka det man annars döljer. Ledsna ögon som är glansiga av tårar.

Det kan såklart lika gärna vara att de rinner pga allergi. Vad vet jag. Jag vet ingenting om alla dessa människor som sitter och står runtomkring mig.

 

 

Inte var de kommer i från eller vart de är på väg. Jag vet inte varför de bär de ansiktsuttryck de gör. Jag vet inte om vi delar några upplevelser. Vet inte om vi kommer vara på samma plats vid samma tidpunkt någon annan gång i livet.

 

 

Jag vet ingeting om deras liv och vad de bär på. Varför de just den här dagen valde de kläderna de bär.

 

 

Vet ingeting och ändå kan jag sitta och betrakta dem, tro en massa saker, bilda mig uppfattningar som kan vara helt fel.

 

 

Och det är ju det vi människor gör varje dag. ALLA gör vi det. Vi betraktar och utifrån det första intrycket så placerar vi en person i ett visst fack, ger honom eller henne vissa egenskaper. Vi dömer och fördömer helt utan hejd och utan en tanke på att vi kan ha fel.

 

 

Jag försöker att inte döma människor eller ha förutfattade meningar, men jag vet att jag har det ändå. Att inte ha elaka sådana är det jag strävar efter. Jag vill inte tycka något om någon som kan såra och som kan vara fel.

 

 

Jag vill inte ha åsikter som jag grundar utifrån så tunna fakta som att sitta framför en människa på tåget i sju minuter.

 

 

Och ändå skaffar sig människor sina ståndpunker på detta sätt. Genom att titta, snabbt bestämma vad man tycker och sen står man benhårt fast vi det. Hellre stridar man än erkänner att man hade fel.

 

 

Alla borde nu och då fråga sig själv

 

 

Vem är jag att döma?

Vem är jag att dra slutsatser av ingenting?

Vem är jag att tycka så mycket om andra?

 

 

Lite ödmjukhet och kanske se på sig själv i spegeln och fråga om man verkligen vill att andra, genom en enda blick, ska döma till nackdel för mig.

 

 

Jag kan inte låta bli att undra vad folk tänkte om mig. Vilka slutsatser de drog av att betrakta mig?

 

Jag drömde i natt att jag var i Akalla. Det är i Akalla som mina tonårsår utspelar sig. Det tar ungefär 20 minuter med blå linjen att åka från T-centralen till slutstationen Akalla.

 

Året var 1976 när vi flyttade dit och jag skulle fylla tolv år. Min lillebror Johan föddes bara en månad efter inflytt. Jag och syrran började nya skola och ny klass.

 

 

Från en betongförort till en annan mindre betongigare förort. I Akalla fanns 4H gård, djur och hästar. Järvafältet och skogsdungar här och var.

 

Och vart man än skulle i HELA Akalla så behövde man inte korsa en enda bilväg. Gångvägar och gångbroar gjorde området barnsäkert.

 

 

I Akalla blev jag tonåring och där blev jag också förälskad om och om och om igen.......mamma sa det där klassiska att kärleken består, det är bara föremålen som växlar.

Jag fattade inte vad hon menade.

 

 

Min första pojkvän i Akalla hette Kjelle, han kom ny till klassen några månader efter mig och vi blev ihop några dagar efter det. Det varade inte så länge men vi var ihop några gånger till under skolperioden fram till att vi slutade högstadiet.

 

Kjelle var den jag för första gången var riktigt kär i, man säger att det första kärleken aldrig rostar och han har en speciell plats i mitt hjärta.

 

 

För det mesta var man ju kär på avstånd. Hjärtat slog snabbare och kinderna hettade och man vågade knappast andas när föremålet befann sig i samma lokaler. När man kom ner till "Gården " som vi kallade ungdomsgården(inte så långsökt, eller?) förhörde man sig genast om och var han med stort H, befann sig.

 

 

Var han inte där så gjorde man sig många och långa besök utanför dörren. Kedjerökte och tittade bort mot hörnet och hoppades innerligt att den välbekanta siluetten skulle dyka upp.

 

 

Man hoppades att håret skulle ligga perfekt och att man skulle se så cool ut som man hoppades. Man ville så gärna att Han skulle se lilla mig.

 

Ja lilla, för det var ju oftast de äldre killarna som var mest intressanta. De som gick på högstadiet eller t.o.m hade gått ut och börjat på gymnasiet.

 

 

Jag var definitivt inte den framåt tjej som jag är idag. Jag tog inte plats. Jag höll mig i bakgrunden och hoppades att jag inte helt smälte ihop med tapeten.....

 

 

Fast när jag och min klasskompis Nettan umgicks med de STORA pojkarna från Husby så var jag rätt tuff. Och vi spelade mest innebandy och var helt klart accepterade fast vi var småtjejer.

 

 

Det är ljuvligt att tänka tillbaka, minnas och le för mig själv. Jag hade en fantastisk tid i Akalla med skolan som var ok och alla kompisar.

 

 

Jag hade en granne mitt över gården. Lasse hette han, två år äldre. Och eftersom vi gick i samma skola och dessutom bodde grannar så möttes vi ofta. Vi kunde se varandras rum från fönstret så gjorde vi ofta sällskap ner till centrum och sen hem igen. Jag var kär i Lasse med, i perioder. Men vi var aldrig "officiellt" ihop.

 

 

Efter en tid började folk undra om vi var syskon eftersom vi kom och gick samtidigt. Han kunde ropa till mig att jag skulle säga till när jag skulle gå hem och jag sa samma sak till honom.

 

När Lasse fick körkort och bil så åkte jag såklart med honom till Gården. Vi satt ofta i hans bil och pratade långt efter att vi åkt hemåt när de stängt.

Lasse var en av mina bästa vänner, samtidigt som vi gjorde sånt som syskon definitivt inte gör...hrmmm.....

 

 

Även Lasse har en speciell plats i mitt hjärta......banne mig om inte alla pojkar har det.

Alla förälskelser var ju speciella på sitt sätt oavsett om man svärmade för några veckor eller blev ihop.........Så Tack....Kjelle, Lasse, Thomas, Roger, Sami, Stefan, Christer, Anders...nu får jag sluta va??  ;-)  ......Micke, Bassie, Tommy, Tarzan, Ulf, Bengt, Rickard, Michell, Rafael, Marc, Classe, Moberg, Jocke...........ja osv osv........ En del av er lever inte längre. Några av er har jag kontakt med än idag. Men de flesta av er vet jag inget om.

 

 

NI gjorde min tonårstid speciell, spännande och alldeles alldeles underbar och lycklig. Alla har NI bidragit på ett eller annat sätt till den jag är idag.

 

 

Jag hade kanske tur men jag var sällan olyckligt kär. Blev aldrig dumpad. Och även om min kudde fick ta emot många tårar så var det inte mer än vanlig oskyldig hjärtesorg som går över. Snart blev ju en annan pojke målet för min beundran. Oftast bara på avstånd och utan att han visste om det även om han säkert fick veta, kompisar var ju mer än villiga att ge menande pikar så man skämdes ihjäl.

 

 

Min mamma sa även en annan sak som jag inte förstod då men gör idag. Hon sa....Aldrig någonsin i livet än under tonåren så känner man sig så euforiskt lycklig så att lyckan inga gränser har och man känner heller aldrig sån djup bottenlös sorg.

 

 

Och så här mitt i livet. Med perspektiv så kan jag ju bara skriva under på det. Som ung så lever man i nuet på ett helt annat sätt än vad man gör när "allvar och vuxenliv" börjar. När man bor hemma, har föräldrar som sörjer för en och det största bekymret är att man vill ha nya tajta jeans till discot. Då är livet verkligen slut om man inte får jeansen eller om HAN inte är på discot som man hoppats.

 

 

Aldrig hågonsin känns livet så hopplöst när det man tänkt göra, inte blir av pga ens föräldrar. Aldrig någonsin leker heller livet så fantastiskt som när man får den där blicken eller ännu hellre att han frågar chans!!!!

 

 

Som vuxen lever man i en helt annan dimension. Man har tagit klivet ur magin och det underbara. Man har lagt ifrån sig spontanitet och vet inte längre hur man gläds åt en blick från den man har kär.

 

 

Minnena är det dyrbaraste vi har. Alla kan vi frammana ett minne och då genast känna den känslan vi hade då det utspelade sig.

 

Och hur härligt känns det inte i magtrakten när man känner igen det där bortglömda pirret. Glädjen och vetskapen om att man var odödlig, hade livet framför sig och atta allt skulle vara så bra som det var nu.

 

 

Jag vet mycket väl att det jag beskriver nu är långt ifrån en verklighet och vardag för många unga. Både då och nu. Jag vet mer än väl hur livet och den lycka jag beskriver aldrig får slå ut i full blom. Och det pga de vuxna som finns i den unges närhet. För vad helst som tar bort livsglädjen från ett barn, en ung så är det alltid de vuxnas ansvar. Barn kan inte göra barn illa utan att det finns frånvarande vuxna. Och barn kan inte utsättas för övergrepp eller svek utan att vuxna blundar eller väljer att själva utföra övergreppen.

 

 

Så visst vet jag......även jag har moln på min tonårshimmel. Även jag har önskat att de vuxna skulle agera och se.

 

 

Men min tonårstid, mina vänner och pojkvänner och dem jag svärmade för. Alla Ni har gett mig dessa fantastiskt sköna minnena och jag tänker ofta på den tid som var. Tänker och ler.

 

 

Utan Er hade allt varit annorlunda. Utan Er hade jag varit verkligt ensam.

Det jag ska skriva om nu är nästan lite pinsamt, eller jag vet inte. Helt galet känns det i alla fall och antagligen så sitter både en och annan bakom sina skärmar och skakar på huvudet och tänker "Hon är verkligen mer än lovligt galen"

 

Vi skaffade ju alltså husvagn för lite sen. Helt plötsligt och kanske utan att jag vet hur det hände så satt jag med det underskrivna pappret i handen. Skulle vi ha råd? Tänk om det är fel på vagnen? Tänk om vi gjort nåt dumt?

 

Var frågor som virvlade omkring i skallen samtidigt som jag nästan hoppade av ett glädjebubbel inuti kroppen.

 

Jag ville skutta och dansa, tjoa och tjimma. Jag gjorde några av dom sakerna  ;-)

 

I alla fall. I ett par veckor har vi burit ner saker i vagnen. Suttit där om fredagkvällarna och druckit drinkar och planerat och drömt.

 

Min syster kom och vagnen visades stolt upp för hela familjen. Vi ville ju åka iväg nånstans men varken vädret el tidpunkten var bra.

 

Men så i måndags var det dags. Syster for till Arlanda med mamma och vi packade ihop lite saker och plocka smör å pålägg ur kylen och så åkte vi.

 

Vi åkte till grannkommunen ungefär femton minuter bort.

 

Vi tänkte att vi ju inte behöver åka långt förstå gången. Bara känna av vagnen. Veta att allt funkar osv. Jag hade kollat kartor och i skallen gått igenom ställen härikring som jag kunde tänka mig vara lite avskilda och passa för en natt i husvagn.

 

Campingplats? Nä fricampa ville vi ju och som sagt veta att gas å värme funkar som det ska. Och för en natt hemmavid ville vi ju inte bo på camping. Visserligen har vi ju en nära, tar väl bara sju minuter att köra dit så vi kunde ju gå hem i värsta fall.

 

Nej jag hittade en plats vid en skidbacke (ja vi har många slalombackar här i huvudstaden). Parkeringen är omgiven av skogsdungar och åkrar och vem åker väl skidor på sommaren.

 

Sagt och gjort. Vi anländer, det står några bilar parkerade och folk är ute och frilufsar.

 

Ja ja, de försvinner framåt kvällen. Magnus parkerar och stödbenen fälls ner. VI CAMPAR!!!!

 

Bord och stolar fälls upp. En öl och en långdrink öppnas med ett pys. Ryggen lutas tillbaka och våra kroppar slappnar av och vi bara ler fånigt mot varandra. Ja mest jag då för detta är ju min dröm. Magnus har ju camperat i evigheter med ex å barn. Han är veteran inom området.

 

Camping i tält är jag expert på. Vet allt efter mina år med ex och barn.

 

Vi har handlat en köttbit för grilla ska vi ju såklart. Rester från potatissalladen och tzatzikin som blivit kvar från dagen innan och den grillmiddagen, blir tillbehör.

 

Snart ligger grilloset tät över parkeringsplatsen. Det luktar sommar och vi lagar lite primitivt vår första semestermiddag.

 

För semesterkänslan har ju givetvis infunnit sig. Platsen är underbart vacker med utsikt över en åker som små harar skuttar omkring på. Björken har musöron i skiraste grönt och fåglarana sen. De hälsar oss välkomna och får våra kroppar att sjunka än djupare ner i solstolarna. Vi är lyckliga.

 

Suckar av välbehag tills ett öronbedövande ljud når oss. Ljudet kommer från alla håll och det mullrar och skriker. Det är motorfordon, så långt är jag med. Och plötsligt uppenbarar sig moped efter moped. De omringar oss då de kör rätt uppför skidbacken. Ja inga vanliga moppar här inte. Dessa är trimmade till max och skriker högt när de gång på gång varvar.

 

Mitt ansikte är förstenat. Magnus med men han ler stort. Ljudet får honom att minnas sin ungdom. Trimmade moppar och polisjakt. Kul!

 

Mopparna kör alltså upp för den branta skidbacken. Ända till toppen helt utan svårighet. Och det är inga ungdomar här inte. Det är "gubbs" på gamla Zündapps och Push moppar. Och de är över trettio stycken som till slut samlas på backens topp. Varvar och kör i kapp.

 

En tanke slår mig. Tänk om de ska fira Valborg där på toppen, härja natten lång!!!!

 

Men jag inser snart att deras ålder talar för att de inte kommer göra det.

 

Snart ger de sig iväg och Magus står med tummen upp och ser löjligt glad ut.

 

De vinkar och nickar till honom och jag ler lite stelt.

 

Snart lägger sig tystnaden igen och jag vågar luta mig tillbaka igen och min kropp blir skönt slapp.

 

Efter att ha haft besök av min syster hela veckan, avslutat med grill och kubb kvällen innan och dessutom stigit upp tidigt, vid sex, på måndagmorgonen så var vi trötta. Vi tänkte att vi lägger oss å vilar middag.

 

Klockan var typ sju och vi somnar och sover som döda i flera timmar. Vaknar när det är mörkt, kallt i vagnen för dörren står vidöppen med alla värdesaker framme. Plånböcker, nycklar å telefoner.

 

Ja vi sov bort den ljumma försommarkvällen och sket i fågelsången för att istället snarka bak i vagnen.

 

Sömndrucka blev det lite kvällstoalett, värmen påsatt och så krypa ner mellan lakanen.

 

Sakta faller jag ner i sömn igen, känner hur skönt det är och hur nöjd jag trots allt är. Spela roll att vi sovit bort kvällen. Vi behövde väl det.

 

Så hör jag hur det knäpper nånstans. Hör ljud jag inte känner igen och då sätter fantasin igång. Ja den skenar snabbare än ett snabbtåg och jag som har en livlig fantasi börjar se huliganer utanför vagnen.
Rånare, mördare. Jag inbillar mig att vi ska bli omringade och så tänder nån eld på oss och vi brinner inne.

 

Jag är klarvaken och att sova finns inte på kartan.

 

Och så börjar trafiken. Ja för om jag hade varit bara lite lite smartare så hade jag tänkt så långt att en öde parkeringsplats en valborgskväll är ett perfekt ställe för ungdomar att samlas på.

Det körs fram och tillbaka. Bilar svishar förbi så vagnen skakar. Musik dånar ut stängda bilar och tjoande ungdomar hörs in till oss.

 

Magnus sover. Timmarna går och mina ögonlock blir tyngre.

 

Jag somnar tillslut men drömmer de värsta mardrömmar man kan tänka sig. Vaknar om vartannat när biltrafiken varit lugn ett tag men börjar om.

 

Då vet jag inte om det var drömt är just bara en dröm eller verklighet. Såg jag inte en mördare genom fönstret i alla fall???

 

Magnus sover.

 

En dovt muller bryter tystnaden. En bil närmar sig sakta och stannar nära oss. Konstiga ljud. Jag går upp och kikar i rullgardinsglipan.

För givetvis kan ingen se in till oss, alla gardiner är neddragna.

 

Spritt språngande naken står jag framåtlutad över bordet och glor ut genom gardinspringan. Andas knappt eftersom jag är övertygad om att mördaren snart slänger en fackla på taket.

 

Är så rädd att jag skakar och det är då väcker jag Magnus.

 

Han fattar inget och har inte hört nåt alls. Men han går i alla fall upp och kikar han med. Sen lägger han sig igen och säger till mig att sova.

 

Jag lägger mig intill honom, försöker sova och säger till mig själv....om och om igen upprepar jag....

Vi kommer inte dö i natt  -  Vi kommer inte dö inatt. Folk bränner inte husvagnar och mördar inte campare.

 

Vid fyra är det dags igen. En bil stannar nära. Föraren går ut och går omkring. Han röker. Jag vet detta för jag står naken och kikar ut genom garidnspringan igen.

Sen känner jag att det luktar konstigt utifrån.

 

Det luktar bränd bil. Och nu skakar jag Magnus. Jag väser åt honom att det brinner en bil nånstans och vill att han ska gå ut och titta. Han som rökte därute har rökt klart och åkt.

 

Magnus drar på sig morgonrocken och stapplar ut. Det var inte vår bil som var nedbrunnen. I min galnaste fantasi fick jag för mig att nån eldat upp den och ändå vet jag att vi omöjligen skulle kunnat sova då, eller mindre överlevt med den hettan som uppstår.

 

Men nånstans brann det ändå en bil för lukten var skarp och ingen vanlig heltrevlig majbraselukt.

 

När han kommer in igen så säger jag att värmen är slut. För det är iskallt i vagnen och värmen är borta.

 

Han försöker få igång den men det tänder inte och vi ligger under två täcken resten av timmarna. Fåglarna har vaknat och sjunger så högt att vi knappt kan sova. Skönt tycker jag för då är det morgon snart.

 

Och vi överlevde natten för vi vaknar till en underbar morgon. Samma skira grönska, samma åker med harar och solen skiner gulligt ner över vårt lilla läger.

 

Kvar av nattens mardrömmar finns inte ett spår och parkeringsplatsen är tom. Ingen bränd bil i sikte, inte ens lukten är kvar.

 

Vi ler rart mot varandra och Magnus skakar på huvudet och säger att jag inte är klok i huvudet.

 

Jag njuter när jag dukar fram frukost, kokar mitt ägg och när vi sitter i solen utanför vagnen så är jag så trött att jag kan spy. Jag mår illa och mina ögon svider. Men jag ler och är lycklig.

 

Och så säger jag att till nästa gång ska jag hitta en bättre plats att sova på. Långt bort från parkeringsplatser, trimmade moppar och bilbränder.

 

Väl hemma så bärs saker upp, trötta kroppar slängs på sängen och ja vi somnar igen och sover i flera timmar.

 

Utan mardrömmar och utan att jag rusar upp och kikar mellan gardinerna.

 

Jag ser fram emot vår nästa natt. Jag älskar campinglivet och husvagnen och vår sängplats är så skön och man sover gott. När man sover vill säga!!!!

Jag har knappast suttit vid datorn på väldigt lång tid. Bara snabbisar nu och då, kollat läget på facebook, kollat mail och betalat räkningar.

 

Anledningen har ju såklart varit att jag har haft fullt upp med besök av min syster Jeanette och  lilla Linnea.

Och mycket ska hinnas med. Träffa släktingar, fika här, äta där. Denna gång hade vi även farfars begravning.

 

Och hade jag haft en lucka nånstans så hade jag inte ens orkat skriva. Jag har varit så trött.

Det blir så hur ogärna jag än vill det, när jag har gäster.

När mina vanliga rutiner rubbas, när jag inte får den vila och tystnad jag är van vid. Då rinner snabbt all ork och energi från mig.

 

Och det spelar ingen roll hur roligt jag har. Bara att prata i flera timmar, fast jag är hemma och sitter vid mitt eget köksbord så blir jag fullständigt slut i hela kroppen och knoppen av att prata och lyssna. Konversera.

 

Jag får betala ett högt pris för umgänge och pågår umgänget i fler dagar än att jag har en heldags vila emellan då slutar jag att fungera.

Och det gör mig så ledsen. Jag vill ju att det ska vara som förr. Huset fullt med folk, massor av aktiviteter och full rulle. En frisk och pigg jag som orkar.

 

Jag vill inte känna att människor jag bryr mig om blir ledsna för att de gör mig trött. Det är ju inget personligt och inget jag väljer. Det gäller all aktivitet jag gör och alla människor.

 

Att gå bort på middag en kväll, vanligt prat, lite vin och skratt. Sorl från fler människor än jag och en till….gör mig så trött att en natts sömn knappast räcker. Dagen efter är jag som ett vrak. Kan inte tänka, orkar inte röra mig. En bedrift att gå från rum till rum.

 

Såna dagar avskyr jag min skitkropp. Jag avskyr att jag inte kan välja bort min sjukdom. Jag avskyr att den styr mig och mitt liv.

 

Att sen något så ljuvligt som min lilla systerdotter på 1 ½ år helt kan slå undan benen på mig, genom att bara vara i mitt hus i några dagar. DET är smärta det. Barnen jag älskar, mina systrars barn som jag vill finnas för så mycket jag kan. Som jag vill ha en nära relation till och som skänker mig sån glädje är samtidigt det som snabbast och effektivast tömmer mig på energi.

Att ligga raklång på sängen och känna att man inte ens kan resa sig för att gå på toaletten för att man är så urbota trött och slut av att ha lekt och busat med ett litet barn….det gör ont.

 

Jag tackar tyst för att jag inte blev så här sjuk när mina egna barn var små. Hur hade jag inte lidit av det?

 

Jag har haft en långsam dag idag. En hel del sittande vid datorn. Intressanta diskussioner och ett nytt möte. Jag har bara gjort minsta möjliga för att spara energi.

Ändå gäspar jag ständigt. Blir toktrött av att hämta te i köket. Tuppar nästan av i värmen när jag hämtar luft på balkongen.

 

Nä fy vad tråkigt det här började. Bara en massa klagomål om hur illa allt är.

 

Vad kan jag då ha för annat att skriva om? Jo nu vet jag.

 

Igår när jag stod på trottoaren mitt på S.t Eriksgatan här i Stockholm så upplevde jag något märkligt.

 

Jag hade varit på gymnasieskolan i närheten och suttit modell för min son Martins flickvän, Therese som gjorde några av sina gesällprov. Hon färgade och klippte mitt hår.

 

Magnus skulle hämta upp mig och jag passade på att handla lite på Daglivs. Hungrig som en varg slank jag in på Thelins bageri.

Eftersom jag är svag för tosca så fick det bli en toscabulle till mig och till Magnus köpte jag en blåbärsmuffins. 51 kr kostade kalaset.

 

Och jag säger bara en sak. Hädanefter går jag till macken eller pressbyrån å köper toscabullar för de är bra mycket godare och billigare. Thelins kan slänga sig i väggen!

 

Men det var inte det jag skulle berätta. Jag stod på trottoaren och väntade. Lite på sidan liksom. Mer åt skyltfönstren till än åt gatan. Ville inte stå i vägen med min kasse som jag hade på marken mellan fötterna.

 

Periodvis kommer folk i klungor men allt som oftast bara en eller ett par åt gången. Och tots att det finns gott om plats mellan mig och gatan så går människor på mig. De slår emot mig med sina väskor, kör nästan över fötterna på mig med barnvagnen.

 

Noll koll!!!  Hur kan man vara så avskärmad eller upptagen att man inte har koll på hur och var man går. Kan man inte bedöma avståndet eller?

 

Och inte en enda en, vände sig och bad om ursäkt eller ens reagerade på att de stötte till mig.

 

Visst luften är fri men man kliver inte in på någon annans ”sfär” och bara går vidare.

 

I stan är det trångt och man stöter i folk när man möts i trängsel men man försöker ju undvika det. Och framför allt, man ber om ursäkt och man går inte på folk när det finns nära två meters fri väg att gå på.

 

Är det jag som är kinkig och överreagerar eller vad? Jag har i alla fall inte varit med om detta tidigare att man måste gå in i mig fast det finns utrymme och att man nonchigt går vidare trots att man just smällt till nån med en mattrulle liksom.

 

Ilandsproblem kanske, men eftersom jag bara inte kan stänga av och sluta reflektera och reagera så är detta ett ok att bära.

 

Hoppas jag har nåt roligare att skriva om en annan dag, kanske i morgon  :-)