i huvudet på en finnpajsar jänta

Jag måste nog medge det, att jag räknas som en medelålders kvinna...skulle det stå om mig i tidningen så skulle det stå just så, en medelålders kvinna.
Det känns både skrämmande och mycket skönt. Skrämmande för medelålders betyder ju i sak att man är mitt i livet, har levt halva sitt liv. Bara hälften kvar då och tänk om det inte ens är det!

Å andra sidan så tänker jag att dit jag kommit idag när det gäller insikter, vetskap, erfarenheter och leverne så bär jag på så mycket rikedom, så många nycklar som många människor söker. Inte för att just mina nycklar passar alla de andra men ändå så finns det något gemensamt i sökandet efter sinnesfrid, ro och välmående och för många är åtgärderna man behöver göra, liknande.

Jag kan ibland känna ett sprudlande skratt börja långt inom mig, det bubblar sig upp genom min kropp och ut genom min mun. Skrattet sprider en lyckokänsla i hela min kropp och ebbar till slut ut i en mycket skön känsla av tillfredsställelse.
Denna känsla som kommer av att jag har tycker att jag har åstadkommit något här i livet. Inga stordåd som gett ära och berämmelse. Inget som kommer talas om i generationer efter mig. Inget som kommer skrivas om i historieböckerna.
Det jag har åstadkommit är att finna meningen med mitt liv. Finna lycka trots olyckliga händelser i mitt liv. Finna sinnesro och glädje i det lilla.
Meningen med livet är en stor fråga som driver många till undergång. De söker svaret där ute någonstans och förväntar sig ett uppenbarande som talar om vad meningen är.

Men meningen med livet är lika varierande som antalet människor på vår jord. Meningen ser olika ut för precis  var och en. Alltså kan ingen annan ge dig din mening med livet, dina svar på varför.

De finns bara inom dig. Någon skrev - Gör det du tycker om att göra, så blir du lycklig - och egentligen är det så enkelt. För när vi gör det vi tycker om, skrattar åt, gläds åt och känner kärlek i, då infinner sig en känsla och det är lyckan.

Man talar om pengar, yrke, bostad osv...att det ger lycka...ja såklart om man trivs med det och med pengar kan man i vårt samhälle köpa sig tid att göra saker som ger den där känslan.

Men i små avlägsna byar i tex Afrika, där man lever i hyddor, knappt använder kläder, har inga pengar som betalningsmedel, man äter en mycket ensidig kost, har inte moderniteter som wc, rinnande rent vatten, el, IT, arbeten eller semestrar....där är man ändå lycklig.

Nu har inte jag varit i Afrika eller besökt någon annan sådan här by men jag såg en brittisk serie på tv om engelska kvinnor som under några månader bodde i byar eller följde med nomader.
Det gav en annorlunda inblick i hur de lever och även om det är långt ifrån vad vi skulle kalla lycka så är de lyckliga i sina liv. Och faktum är att flera av de brittiska kvinnorna lämnade byarna med stor sorg för det de upplevde och vad som hade hänt inom dem då de levde så spartanskt utan krav, utan jakt efter något och utan måsten, det hade de inte varit med om tidigare och de mådde bra av det. De kände frid och för första gången för många så kunde de vara helt och hållet sig själva.

Ovetandes lyckliga kanske någon tycker för infödingarna vet ju inget annat å visste de hur bra de kunde få det så skulle de vilja ha det.
Men jag undrar ja....
Varför ger det oss lycka att konsumera och köpa mer och mer saker...när man uppenbarligen kan klara sig helt utan och ändå vara lycklig?

Om jag får leva lika länge till som jag har bakom mig och med de erfarenheter och insikter jag bär nu och slippa göra om alla misstag, gå vilse i irrgångar i sökandet efter vad jag tro att jag behöver. Om jag får leva och bara glädjas åt mitt liv och åt att jag äntligen löste gåtan som jag klurat på så länge....då blir jag gammal med glädje. För hur många gånger har vi inte mött en gammal gumma eller en rynkig farbror som har det där hemlighetsfulla glittret i ögonvrån och ett hjärtligt bubblande skratt....man anar att de vet något som vi inte vet. Att livet är underbart och så snart man finner sin egen mening med livet så kan man börja leva.

Ju förr desto bättre  :-)

Och för varje dag finns nya härliga saker att upptäcka genom att ha sitt sinne öppet, genom att våga tro på det omöjliga och genom att älska.

Återigen så har jag haft ett ofrivilligt uppehåll med skrivandet pga min hälsa. Jag är absolut så less som man kan bli på att jag inte har längre må-bra-perioder, utan om och om igen med ibland bara dagars mellanrum så dippar jag.
Har en konstans sjukdomskänsla i kroppen som jag INTE gillar. För det påverkar mina fysiska göromål till max.
Frustrationen över att inte orka driver mig närmare vansinnet. Jag vill ju göra så mycket, jag vill ju så gärna må bra.
Igår kväll så brast det. Vi hade lagt oss men inte somnat, då jag börjar stortjuta. Så lång tid av oro, orkeslöshet, frustration och uppgivenhet bara forsade ut.
Magnus brukar försöka trösta mig genom att försöka få mig att sluta gråta, men inte igår. Han lät mig bara gråta och sa att han förstod. Han sa att han förstod att det var jobbigt för mig. Givetvis så sa han också att jag inte skulle ta ut nåt i förskott ang fredag. Jag ska till läkaren då och få provsvar.

Men det är som om det är så svårt för andra att förstå att ens kropp och sinne reagerar blixtsnabbt genom att minnas och på så sätt befinna sig i samma situation som jag har gjort varenda gång jag med rädsla väntat på olika svar sen jag blev sjuk.
Det har varit så mycket rädslor och oro, så lång väntan många gånger då jag befunnit mig i ett mellanrum och undrat om början till slutet av mitt liv ska starta så snart svaren når mina öron.

Jag ska till Vällingby på fredag, dit där allting började då tumören upptäcktes i min kropp. Samma årstid i början på året och min kropp bara panikar.
Jag försöker såklart att inte tänka på det, utan vara som vanligt, vara här idag och inte vara på fredag. Men det är svårt och tiden är som en berg-och-dalbana...upp och ner, skarpa svängar och branta backar.
Mina snart sex år som sjuk passerar revy och jag önskar mig bara normalitet, att allt var som förr....slit och släp som ensamstående mamma med jobb på dagis. Fikapauser och skratt med kollegorna, kramar från barnen på jobbet och skynda hem till mina egna för att laga mat och sen stupa i säng.
Trött och utmattad av att ha gjort ett dagsverke och inte för att jag har tagit en dusch.
Längtan till fredag och helg, koppla av och sen somna med stressångest på söndagkvällen över att helgen gick för fort.
Jag vill ha mitt liv som det var förr, då jag var lyckligt ovetandes om det som råder nu.

Självklart så är min längtande beskrivning generell. Jag önskar ju inte bort Magnus eller att jag idag inte behöver stressa hem från jobbet och laga mat.
Det finns oerhört mycket bra saker jag har idag som jag inte hade förr. De hade jag kanske aldrig fått uppleva om jag inte blivit sjuk.
Och egentligen så är jag nöjd och lycklig idag. Jag mår bra och önskar bara att få fortsätta göra det.

MEN frustration, ångest över att inte kunna påverka och uppgivenhet gör att jag då och då, som nu när jag väntar igen...önskar mig tillbaka till det jag hade.

Jag skrev om min skilsmässa i förra inlägget och jag ska fortsätta där.......

Det tog ungerfär två år innan jag insåg att jag behövde ändra mitt sätt att hantera mina veckor då barnen var hos sin pappa. Jag insåg att jag behövde hämta kraft och energi, vila och må bra för att jag skulle orka.
Jag förstod att jag måste ta vara på mina dagar och jobba med att må bra för att barnen inte skulle ha förlorat allt, både sin familj och sin mamma sen som bara försvann mer och mer vilket jag redan hade gjort så länge då min bror dog 97.
Men dessa två år var ett helvete. Så illa så att det var mycket nära att jag gav upp. Jag kunde inte leva med mig själv och att jag orsakat så mycket jobbigt för mina barn. Jag kände att jag hade tagit ifrån dem ALLT som de hade rätt till, bara för att jag tänkte på mig själv då jag inte ville leva med deras pappa längre.

Och ändå så hade vi det bra, barnen var glada och de mådde till synes bra. Nu många år senare har jag flera gånger tagit upp ämnet igen, frågat dem vad de minns från den tiden, hur de tänker och känner.
Jag har berättat om mina tankar och känslor....men inte mer än vad jag känt att de varit mogna för. Mina barn mår bra, de är trygga och har alltid haft både sin mamma och pappa.

Min önskan hade varit att deras pappa mer skulle förstått vad jag önskade då jag talade om att ge barnen minnen av oss alla även efter skilsmässan.
Jag ville att de skulle växa upp med att mamma och pappa fortfarande var en enhet som arbetade tillsammans och hade ett gemensamt mål när det gällde dem.
Jag ville ofta att han och jag skulle prata ihop oss om dem, ha lite gemensamma regeler osv...men tyvärr var det så att hans smärta och bitterhet över att jag lämnade honom - stod i vägen.
Han såg det som att jag försökte både äta kakan och ha den kvar när jag tyckte att vi skulle vara tacksamma över att ha varandra och att den andra förälderna aldrig kan ersättas.
Den största tryggheten som förälder är ju att veta att någon annan älskar ens barn, att veta att man inte är helt ensam om föräldraskapet.
Jag vill att det skulle fortsätta delas men inte han. Han ville bara vara pappa varannan vecka medan jag ansåg att jag var mamma alla dagar oavsett almanackan.

Vi firade barnens födelsedagar tillsammans med hela släkten som vi brukade göra i många år, men på senare tid har vi slutat. För han såg aldrig poängen med att kunna göra det för deras skull. Jag har aldrig sett en poäng i att klippa bort hans släkt, att inte ha foton framme på barnens kusiner eller att ine tala om farmor....det har varit viktigt för mig att Martin och Kajsa fritt kan känna att jag inte har ont av deras pappa eller hans släkt.
Hos pappan åkte alla foton på min familj ner, människor som var viktiga för barnen, han kunde inte ens kalla mig vid namn eller säga mamma när han talade om mig.

Men jag kan väl inte klandra honom, bara med sorg konstatera att det är barnen som kommit i kläm.

Det var i alla fall nära att jag gav upp och den text jag lägger in här nere har jag sparat som påminnelse om hur nära det var att allt tog slut och enda anledningen till att jag inte fullföljde mitt beslut, var att det hade varit Kajsa som skulle funnit mig. I sista stund så kunde jag inte göra det.....vilket jag är oerhört tacksam för idag.
Närhelst jag har haft det jobbigt under åren efter detta, har jag läst mitt brev och påminnts om hur fel det är.

Aldrig trodde jag väl att jag skulle komma att skriva detta brev, och med det flera andra till er som jag bryr mig om.

Ni frågar er säkert hur jag kan säga att jag bryr mig om er eftersom jag nu gjort det som sårar er mest.

För det är därför som ni läser detta brev med mina sista ord.

Jag är borta, fysiskt borta ur era liv.

Skulle kunna säga till er att förlåta mig men det är lönlöst.

För hur förlåter man ett självdödande av någon som exakt vet vad det orsakar, som exakt vet vilken smärta jag åsamkar er alla?

Dels ni som redan gått igenom detta förut när Johan tog sitt liv, min älskade familj, och ni som är "nya" i mitt liv.

Min kropp är så tom så tom men ändå värker den.

Värken har tagit över, jag har inte krafter kvar att mota bort den.

Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till eller hur jag ska orka mer.

Om jag sänt ut signaler till er vet jag inte, kanske jag dolt dem väl, kanske jag spelar dåligt.

Hur som helst så önskar jag av hela mitt hjärta att ni inte belastar er med frågan om ni kunde gjort något om ni bara sett och förstått.

Jag vet vad jag gör, såpass att jag är klar i huvudet.

Har inte druckit eller tagit nåt som kan liknas vid droger.

Okejdå, jag har tagit en Ipren mot min djävulska tandvärk.

 

Ni kommer alla att undra och vilja fråga mig...VARFÖR Annika? Hur kunde du låta det gå så långt?

 

Jag kanske kan ge er ett bra svar men vet att ni inte godtar det.

Orkar bara inte mer nu. Jag orkar inte känna att jag slits mitt itu av känslor inom mig som jag inte förstår mig på.

Det har gått så många år nu och jag reder inte ut det längre.

Hur ska jag någonsin känna mig hel och tillfreds som människa?

Jag kan inte komma närmare botten nu, jag är där nere och inget spelar någon roll längre.

Jag välkomnar tankarna på att få slippa all smärta och ångest.

Förr slog jag bort dem men nu lockar de mer och mer.

Det finns bara två personer på denna jord som jag vet hållit mig kvar så länge.

Det är Martin och Kajsa, mina underbara älskade barn.

Det är dom som hållit mig kvar, ovetande om det.

Men nu då...varför räcker inte kärleken till dem och från dem längre?

Jag står inte ut med att jag inte klarar av att vara mamma till dem längre!

Jag har gjort dem så illa genom att lämna deras pappa och flytta ifrån dem.

Jag har skadat dem genom att alltid bråka med honom, så att de hör.

Jag har sjunkit så lågt att inget finns kvar av mig, den Annika som en gång levde lycklig med familjen på vår villagata.

Jag står inte ut med att inte alltid ha dem hos mig, att hela tiden gå med ångesten över, att jag, som är deras mamma inte finns vid deras sida alla deras dagar.

De får inga nya minnen av mig och deras pappa skrattandes och glada tillsammans med dem. Och det är MITT fel.

Jag har raserat deras trygghet och bara sett till att de mår dåligt.

Det är mitt fel att deras pappa inte vill att vi fyra ska träffas ibland, umgås och skapa minnen till dem.

Jag vill så gärna och försöker allt jag kan att ge barnen lycka och gemenskap trots att deras mamma lämnade deras hem.

Men jag orkar inte längre.

Jag överlämnar dem till sin pappa och låter honom ge dem den familj som han håller på och skapar.

 

De får det bättre utan mina ångestattacker då jag inte kan låta bli att bråka med honom. De slipper se mig gråta jämt och ständigt.

Hur länge sen är det som dom såg mig vara lycklig?

Dom minns det nog inte själva för det var så många år sedan.

 

Jag vill be er allihop att finnas till för Martin och Kajsa. Hjälp dem igenom detta och bygg upp ett skyddsnät så att de alltid vet att de har människor omkring sig som älskar dem.

Dom kommer att känna sig svikna av mig, som sedan den dag de föddes, alltid har talat om för dem hur mycket jag älskar dem och att...Mamma kommer ALLTID att finnas vid deras sida.

Jag hoppas såklart att jag kan vara i deras närhet därifrån jag är. Men ingen vet ju.

Om man nu ska ha en sista önskan så är den att...

Älska mina barn, ge dem minnen och rusta dem för framtiden.

Gör det för mig!

 

Nu sprutar tårarna, hur kunde jag tro att jag skulle kunna skriva detta utan att gråta. Jag är förtvivlad och nu sviker mig modet.



Där slutade mitt avskedsbrev, jag gick och la mig hos min flicka. När jag läser mina rader idag så slås jag av hur "inte vid sina sinnens fulla bruk" man kan vara, när man planerar att lämna livet. Idag kan jag inte förstå det, jag vet ju att det är jag som skrivit det och jag minns när jag gjorde det, minns allt så tydligt men jag kan inte känna samma sak som jag kände då. Jag jobbade på och var beslutsam. Jag måste framåt och uppåt. Hitta meningen i mitt liv och bli lycklig.

Ibland har jag varit så trött på att kämpa och att försöka, för det är så mycket enklare att inte göra det.

Att skriva nu har gett mig perspektiv, jag känner att det jag räds inför fredagens läkarbesök inte är så farligt. Vad det är blir om jag får dåliga svar så kan jag bekämpa det. Jag har bekämpat så mycket i mitt liv och är inte redo att ge upp än.

 

Som jag skrev i förra inlägget så har jag haft många jobbiga och svåra år, då jag inte förmått att må bra. Yttre omständigheter som egentligen började i och med min brors självmord, och som jag skrivit mycket om, fick mitt liv att kantra rejält.

Två år efter hand död orkade jag inte vara kvar i mitt äktenskap längre, och lämnade min man efter 18 år.
Mitt eget beslut, men inte mindre jobbigt för det.
Som skilsmässobarn och att växa upp utan en pappa som lovade jag mig själv tidigt, i min barndom att jag ALDRIG ALDRIG någonsin skulle skilja mig och ut sätta mina barn för samma sak som jag själv genomlevt.

Och som jag oxå nyligen har skrivit så vet ni att jag tar mycket allvarligt på löften....så att till slut inse att jag måste bryta mitt livslöfte och då samtidigt ta ifrån mina barn rätten till sin mamma - alla dagar - det är bland det värsta jag gjort och det tog många år innan jag ens kunde förlåta mig själv.
I två år grät jag varannan vecka, konstant, då de var hos sin pappa. Saknade dem och hatade mig själv för vad jag gjort mot dem.
Och det hela handlade om att jag kände att jag svek i min föräldraroll. Mitt löfte var så djupt rotat och jag hade själv farit så illa av att mina föräldrar skildes då jag var sju år och jag förlorade i princip all kontakt med min pappa. Jag har skrivit en text om det med. Om när jag fyllde tolv år.

Visst förstod jag att jag är en bättre mamma om jag inte är olycklig. Jag vet att det är väldigt galet för alla parter att hålla ihop bara för barnens skull.
Men min hjärna och mitt hjärta var mycket oense och det slet itu mig.

Känslomässigt var jag klar över att kärleken som jag en gång kände för barnens pappa, de var borta. Jag kände värme och en viss sorts kärlek - som för en familjemedlem. Men det var inte kärlek, passion och det jag kände att jag ville ha i mitt liv.
Så många år hade passerat och jag levde ett liv där jag inte visste vem jag var egentligen. Jag levde så som jag trodde att det förväntades av mig och jag kände att allt var fejk. Bara barnen mina älskade ungar, var äkta.
Och det var för dem jag levde och älskade.

Och jag orkade till slut inte mer utan lämnade min man. Jag hade gjort det värsta man kan....jag svek både genom att bedra honom fysiskt - i min olycka och förvirrade tillvaro efter Johans död så sökte jag något som jag trodde jag fann i en annan mans famn - jag svek även genom att försvinna mentalt, ge upp och planera för ett liv ensam, långt innan jag talade med honom.

Jag började leva i en enorm skam och lögn. Jag hatade mig själv och det jag blivit. Jag hatade att min bror tagit sitt liv för det var efter det som allting började.
Det var då mitt liv blev kaos och när jag var som svagast och skörast så fick alla andra känslor utrymme och kraft att bryta sig loss.

Jag var verkligen under isen och ville ge upp flera gånger, jag ville tillbaka till det jag visste jag hade, till min trygghet och ändå så kunde jag inte det.

Jag levde som sagt många år i ett helvete av känslor då jag nästan alltid grät och var ledsen. Jag kunde inte förlåta mig själv. Det var först efter två år som jag insåg vart det höll på att barka hän.
Jag utarmade mig de veckor barnen var hos sin pappa genom att bara må dåligt och sen levde jag upp när de var hos mig. Jag brände ljuset i bägge ändar men förstod till slut att jag måste ta hand om mig själv, jobba på att må bra ocj blir lycklig för annars var ju hela idén med att jag skilde mig, liksom förgäves. jag hade ju sökt något och ville något annat än det jag hade och om jag bara gav upp och grinade mig igenom halva mitt liv så var ju allt meningslöst.
Inte katten skulle Martin och Kajsa vara hjälpta av det och inte katten var jag en bra mamma då.

Efter två år började alltså en förändring. Jag förstod att jag måste uppåt och tillbaka till livet och glädjen.
Här är ett par dagboksanteckningar från -99 då vi skildes i årsskiftet.

Oktober 1999

 

Jag är helt tom, men ändå så fylld, av smärta.

Jag önskar så hett att jag fick vägledning i det svåra som jag är i nu.

Att någon som visste kom och talade om för mig, vilket som är det rätta att göra, vilket som skadar minst.

Men jag vet, jag vet….att denna någon är jag själv, att det är jag själv som måste söka svaret inom mig.

Det finns ju ingen som kan hjälpa mig ur det här, bara jag själv.

Det lättaste är ju att bara ge upp, foga sig igen och sjunka in i det invanda mönstret.

 

Men hela jag ropar, NEJ!!! Allting inom mig protesterar högljutt, inte en gång till inte förneka igen.

Jag måste stå på mig, använda min styrka till att göra det jag måste.

Följa min inre röst och starta mitt eget liv, hitta min inre frid och känna lyckan.

 

Måste, Måste, Måste…..kan inte förneka mig själv längre.

Men jag vill inte göra någon illa, inte heller mig själv…..Hjälp….

 

 

 

Januari 2000

 

Och nu sitter jag här, bor ensam…för första gången i mitt liv.

Många tankar har virvlat i mitt huvud.

Har jag gjort rätt?

Var det detta jag ville?......är bara två av tusen frågor i mitt huvud.

Tusen tankar och tusen frågor.

 

Jag har känt ånger, inte velat göra annat än att rusa tillbaka till tryggheten och Krister.

Känt rädsla inför det okända som väntar.

Jag har varit så förvirrad och så djupt ledsen.

 

Jag har varit på väg att ge upp allting och bara gå tillbaka.

 

Men det är då de andra tankarna vaknar till. De gamla tankarna som fick mig att fullfölja mitt steg.

 

Jag har gjort Krister så illa under den senaste tiden, så att för vår del finns ingen räddning.

Jag har så svårt att leva med mig själv och det jag har gjort mot honom, som har varit det viktigaste i mitt liv.

Det vore så lätt att gå tillbaks, men jag kan inte.

Snart skulle vi vara där igen. Älskade Krister….

 

Jag känner att jag är på god väg att kunna se positivt på framtiden. Det har jag inte gjort sen jag flyttade. Nu har jag vilat ett par dagar och ser på den kommande veckan med lugn.

Det kommer gå bra bara jag inte försöker lösa alla problem på en gång.

Jag måste ta en sak i taget.

Det kommer vara svårt och göra ont, men jag måste härda ut och se vad resultatet blir i slutänden. Vad det är blir…..

Bara tiden kan visa om jag gjort rätt eller fel, tiden och vad jag gör den till.

 

Jag vill inte göra fel saker längre, jag vill göra rätt och det som jag känner är bra för mig.

Jag hoppas att någon är med mig…..

 

 

 

 

Fjorton dagar senare…..

 

Trött…så trött och så ensam.

Var det så här jag ville ha det?

Är detta mitt nya liv?

Att möta en genomskinlig figur med mörka spökögon, i spegeln varje morgon.

Mörka ögon, fula, svullna och rödkantade efter timmar av nattlig gråt.

I ljudet av sovande barn.

Jag skyller inte på någon, jag ber inte någon om hjälp.

Jag urholkas och mina ögon kryper in i huvudet på mig.

Lämnar två svarta hål efter sig.

Mina ögon är döda…

 

 

 

 

Maj 2001

 

Tiden den bara går, dagar veckor år…klassiskt, och så sant.

Jag behöver prata, få ur mig det jag bär på.

Jag vet bara inte när och med vem.

Vem i min närhet är beredd att lyssna, vem är inte partisk och kommer med…- Vad var det jag sa…??

 

Vem orkar och vem vill försöka förstå?

Jag hittar nog någon.

I morse sa jag till barnen att ringa och gratulera sin pappa. Denna dag brukade jag gå ut i trädgården och plocka in några påskliljor till hans frukostbricka.

Det var väl någon annan som gjorde det istället.

Jag förstår inte själv vad det är som stör mig i deras relation.

Borde väl inte känna alls eftersom jag själv har en ny relation, men vad hjälper det.

Störd blir jag !



Tack för idag, slut för idag....nu ska jag packa en väska för ikväll åker Magnus och jag på en kortkryssning. Eftersom vi missade båten och inte kom med förra gången så blev denna dagen bokad istället. Det blir nog skönt att äta lite, koppla bort allt för ett dygn och bara vara vi. Jag som är hemma jämt ser dessa tillfällen som guldglitter då jag får se annat.
Sköt om er och var snäll mot dig själv.

Om Jag inte tar tag i mitt liv, vem ska då göra det?

Om Jag inte bestämmer mig för att det får vara nog med ångest, vem ska då avgöra när det är nog?

Om Jag inte öppnar mina ögon, vem ska då öppna dem så att jag kan se?

 

När ska Jag förstå att det är i mina händer min framtid ligger?

När ska Jag förstå att ingen, utom jag själv kan förändra nuet?

När ska Jag förstå att avgörandet är upp till mig själv?

 

Alltför länge har I morgon varit min räddning

Alltför länge har I morgon varit tryggheten

Alltför länge har I morgon gett mig uppskov

Alltför länge har I morgon varit långt borta

 

Hur kunde Jag tillåta denna flykt bortom verkligheten?

Hur kunde Jag tillåta ångesten bosätta sig i mig, sluka mig?

Hur kunde Jag tillåta paniken göra mig rädd, rädd för livet?

 

Jag kan ta ett steg framåt, mot morgondagen.

Jag kan ta tillbaka mitt liv, återta mitt bestämmande

Jag kan ta avstånd från ångest och panik som tagit min kropp i besittning.

 

I morgon kan inte längre rädda mig

I morgon kan inte längre skydda mig

I morgon kan inte längre vänta

I morgon kan inte längre vara långt borta

De där raderna  skrev jag för flera år sen. Jag har ju som bekant brottats med otaliga känslor som ångest, panikångest, social fobi, dålig självkänsla och oförmåga att komma vidare i mitt liv.

Det har funnits anledning till att jag inte mått så bra, saker från min barndom där grunden till det som är JAG sattes. Sen har det hänt saker på vägen, förluster och svek av olika slag. Sjukdom hos både mig och min dotter. Skilsmässa....det har minst sagt varit mycket som tagit trygghet ifrån mig.
Jag har kämpat och kämpat...jobbat så hårt på att förändra det som jag blev pga de yttre omständigheterna i mitt liv.
Jag har varit och är kanske ännu, en komplicerad person att leva med. Mina relationer till män har varit väldigt behövande. Fast jag tror att i dagsläget så har jag kommit till en punkt där jag gjort upp med mycket av det svåra i mitt liv.
Jag är inte så rädd längre.
En person som jag lärde känna och hade intensiv mailkontakt med under 28 dagar i augusti för några år sen, sa....Så länge rädslan råder - så kan ingenting annat råda.

Och det slog mig då att jag i hela mitt liv varit rädd. Mest rädd för det som inte synts. Alltså inga troll eller spöken, utan rädd för att inte duga, vara älskad....rädd för att förlora, att bli bortvald.
Rädd för ensamhet och ändå så klarar jag mig inte utan min ensamhet.

Rädslan har varit rådande i mitt liv. Varför blev det så? Jag vet inte och det går inte att få några klara besked ang det idag.
Jag vet bara att rädslan startade tidigt och att det är i min barndom fröet såddes.

Jag har lidit av psykisk ohälsa, depression, inte velat leva. Jag har haft tusen och åter tusen skäl till att ge upp och jag har velat ge upp. Jag har velat att någon ska lösa min problem för jag orkade inte själv.

Jag har sett mig som ett offer för det mesta som drabbat mig och känt att jag varit maktlös och inte kunnat förändra något.

Och nej, jag har inte kunnat förändra fakta, jag har inte kunnat göra ogjort eller tex förhindra de sjukdomar som drabbade mig.

Det enda jag har kunnat göra är att förändra mig själv, hur jag tänker, känner och hanterar det jag är med om.

I svåra situationer är det så lätt att be och önska att någon talar om vad som är rätt att göra. Och ändå så kan man sällan få de svaren, det är först i efterhand man får veta om beslut man fattat var rätt.

Det har varit en lång väg att gå från att känna att man inte rår över sitt liv och hur man mår och låter tex ångest få råda.
Till insikter om att det bara är jag själv som kan göra förändringarna. Det är bara jag som kan svara på frågan
- Vill du leva som en fånge resten av ditt liv?
En fånge som inte är fri.
För det var så som jag tillslut kände mig. Som en människa utan frihet. Jag lät något styra över mig och vad jag ville.
Depression är en sjukdom, ja och man kan bli botad från den. men en läkare kan aldrig bota en depression om inte patienten vill det.
Han kan ge antibiotika åt en person med lunginflammation och patienten äter tabletterna och blir frisk även om hon inte tror på dem.

En deprimerad patient måste göra jobbet själv, mediciner kan hjälpa och underlätta arbetet för det kan minska sjukdomssymptomen....men arbetet för att bli frisk måste man göra själv och främst VILJA göra.

Jag ville inte längre vara sjuk å diverse symtom och låta mig styras av dem. Jag vill inte längre må dåligt. Jag hade ju ett liv och så långt tillbaka jag kan minnas så har jag sett mig själv sittandes i en gungstol på verandan till ett ålderdomshem.....gungandes och berättandes om mitt liv.

Ville jag då berätta om hur dåligt jag mått och hur lite jag velat förändra det? Ville jag då berätta att jag hade en massa chanser till lycka men att jag valde att inte ta dem?
Nä, jag ville berätta om hur jag kämpat för att få ett bra liv, hur jag jobbat med att förändra det jag inte mådde bra av och att jag hade levt ett lyckligt liv.

Vad krävs då?.....jo egentligen ett enkelt beslut om att varje dag tänka till innan man gör det man brukar göra vare sig det handlar om tankar eller handlingar.
Att börja använda hjärnan och tänka på sina val och hur man vill leva är en start. Att ha en bra coach eller terapeut som kan stötta när man mår som sämst och hjälpa en upp på vägen igen.

För det är mycket lättare sagt än gjort....men det går att bli Herre i sitt eget Huvud.
Och det är bara jag själv som kan få mig att må bra. I andra människor närhet får vi kärlek och värme och vi kan växa men om vi själva inte kan få oss att må bra så kan heller inte någon annan göra det.

Jag tog tag i mitt liv, det har varit svårt att handskas med men nu har jag rätt bra grepp om det och jag är lycklig för jag vet att det bara är upp till mig själv att få det liv jag önskar.

Kajsas operation...den som troligen kommer nu i feb, kanske mars. Vi har vetat att hon ska opereras, hon har förberetts genom tandreglering och operationen planerades till i höst/vinter, alltså nästan ett år kvar.

Men så har regleringen av hennes tänder gått i rasande fart och nu är tandläkare Ola klar och säger att de kan operera närsomhelst. Han är själv förvånad över att det gått så mycket fortare än planerat.

Vi har fått kallelse till öron-näsa-hals mottagningen på KS den 27 jan. Det är de som håller i operationen å vi får träffa operationsläkare och får förhoppningsvis ett datum.

Att operationen blir av tidigare är ok. Hon kom hem från tandläkaren en dag å sa att han e färdig å hon konstaterade att hon nu hade att bearbeta att det blir av mycket tidigare.

Det är inte bara hon som behöver bearbeta och försöka hantera de känslor som väller fram.

För hennes del gäller det att landa i att hon än en gång ska läggas in på sjukhus, hon ska underkasta sig det hon är mest rädd för och måste hantera sin ångest och sina minnen.
Hon vet att denna gång väntar än mer smärta, än mer svårare operation och lååång rehabilitering.
Men ung som hon är så kan hon inte visualisera hur illa det faktsikt kommer att vara.

Jag har mer erfarenhet och jag vet av erfarenhet att den operation hon ska göra är hemsk på många sätt, min bror och en tidigare arbetskollega har gjort samma operation.

Så många av mina egna minnen kommer fram, minnen från när jag sett hur narkosen tagit henne från mig, minnen då jag känt hennes lilla hand bli slapp i min, minnen då jag suttit vid min lilla flickas sängkant och väntat på att hon ska vakna upp.

Minnen då jag peppat henne, byggt på hennes självkänsla. Minnen från när jag gråtit inombords för människor ogenerat har glott och stirrat på henne. Jag har inte kunnat skydda henne från den smärtan.
Jag har inte kunnat skydda henne från livet som varit hårt mot henne.
Hon har underkastat sig så omilda grepp och behandlingar. Hon har varit så stark utåt men så skör inombords.
Hon har inte trott på sig själv eller sin egen förmåga. och ändå är hon en fighter.

Jag har varit den som har tagit emot hennes frustration, hennes ilska och sorg. Jag har tagit emot vreden hon känt över livet. Jag har tagit emot när hon riktat ilskan mot mig genom att skrika och vara arg hemma.
Jag har gått till skolan på möten när hon hamnat i konflikter för att hon alltid har burit på en smärta hon inte kunnat förstå eller sätta ord på.
När ett barn inte förstår varför man mår dåligt så riktas det utåt, mot andra.
Eller så börjar man skada sig själv, vilket hon även har gjort.

Sen har jag gråtit i kudden av vanmakt och frustration, känt sorg över att jag inte kan göra bra. Jag har kämpat med att själv inte bråka tillbaka utan att hålla mig lugn trots att hon härjar av ilska.

Jag har bönat och bett om styrka och kraft att orka. Jag har ofta undrat varifrån jag ska hämta orken och kraften. Jag har ofta varit så förtvivlad och själv fått kämpa med ångest.

Men jag har funnits där för henne och kommer göra det nu med. Därför vet jag att jag måste deala med det här nu, innan operationen för att ha det gjort. Jag kommer inte orka annars, det kommer vara nog så tufft ändå.

Jag måste orka att finnas där och hitta ord till tröst när hon ser sig i spegeln efteråt, och ser att hon inte längre har ett ansikte med former. Hon kommer att vara svullen från ögonen och ner till bröstet, hennes hals kommer inte synas och färgen i ansiktet kommer vara blå. Som ett blåmärke i alla skiftande färger.
Man opererar genom munnen, där man kapar käkbenen i underkäken, sätter dem i ett nytt läger och sen fixerar dem så....i sex veckor.
Under den tiden kommer hon inte få in mer än ett sugrör i munnen för flytande föda. Sex veckor är lång tid av smärta och rehabilitering.
Hennes vänstra hörselgång ska vidgas så att hon ska slippa infektioner och blödningar ur örat och framför allt höra bättre.
Vad som händer med de cystor och missbildningar som hennes "bula" består av, vet vi inte i dagsläget.

Svullnaden och missfärgningen i ansiktet kommer sitta i länge, många månader.
Under den tiden ska hon orka behålla en positiv inställning och inte ångra att hon opererade sig.
Hon ska orka sköta skolan till viss del. Därifrån har hon ett bra stöd och de är väl informerade men ju längre tid hon är borta desto mer behöver hon ta igen.

Under den här tiden ska hon orka ha ett vanligt liv, gå ut, träffa vänner och åka till sin pojkvän. Jag vet hur Kajsa har gömt sitt ansikte under alla år och detta kommer inte få henne att vilja visa sig, tvärtom.
Kajsa ska orka med att inte äta något på dessa veckor, bara dricka och det är svårt att variera.
Hon ska orka med att inte kunna prata ordentligt eller gäspa eller borta tänderna grundligt.

Efter operationen följer en lång tids tandställning igen.

Jag ska kämpa och jag gör det med glädje för hon är mitt barn, jag har bra stöd omkring mig. Men jag vet att det kommer bli tufft och mina minnen får mig att känna panik och ångesten växer.
Jag vill inte.....jag vill inte att min flicka ska behöva gå igenom detta, även om vi vet att det i slutänden kommer vara värt det.
Jag vill bara vara mamma som sluter henne i min famn, tröstar - blåser på det onda och gör allt bra....jag vill bara skydda henne....

Kan ju låta som en klysha det här...Ja då är det ett nytt år då, ett nytt år att blicka fram över etc etc.....men det är ju så det är.
På nyårsnatten när jag hängde ut från balkongen och tittade på fyrverkerierna, hörde att skratt och rop och ett gott nytt år. Människor festade verkligen loss!
Så tänkte jag på det jag skrivit tidigare om tid.
Att tiden består, att tiden bara är. Jag tänkte att denna nyårsnatt inte är ett dugg mer speciell än natten tidigare eller den natten som komma skall.
Alla nätter är precis likadana, med skillnaden att nu blir den någon minut kortare för vart dygn.
Det är ju fortfarande vi människor som med almanackans hjälp bestämmer när det ska firas och kännas annorlunda.

Och visst känns det annorlunda, det har vi ju lärt oss. Tex så är ju hela december annorlunda för mig eftersom vi gör ritualer, vi myser, tänker på julen, pysslar och lagar mat, vi bestämmer att den 24 dec ska det firas efter konstens alla regler.
Men så har vi människor antagligen alltid varit.

Magnus och jag önskade varandra gott nytt år, pussades och skålade inte.
Vi hade lagt en flasa champagne på kylning och planerat att skåla. Men kvällen var lång, vi hade druckit vin till maten och ätit gott.
Jag sa att det är vansinne att öppna en helflaska bara för att skåla vid tolvslaget och sen tvingas dricka upp den för att den inte skulle förfaras.

Jag sa att jag väntar gärna in tolvslaget med bara hans armar omkring mig och pussar in det nya året. Och det gjorde vi.
Vi hade varit själva denna kväll. Åt lite mer annorlunda än vanligt.
En räkcoctail på eftermiddagen, för att stilla hungern i väntan på middagen, tillsammans med ett glas vitt vin. Jag är riktigt barnsligt förtjust i räkor och att avnjuta dem i en covtail det gör mig salig :-)

En hummer till förrätt - jag hade inte köpt en själv men eftersom jag fick en av min pappa som i sin tur köpte av en som själv fiskar på västkusten så kunde vi njuta av en svensk hummer.

Oxfilé till varmrätt - Citygross har bra priser emellanåt och trots att det kostar ca 150-200 när man köper en hel bit så blir det inte så dyrt när man delar den och slår ut det på alla middagar man får.
Två portioner varmrätt på oxfilé, potatis å grönsaker  = ca 50 kr per person. (vad kostar det att äta ute på krogen?)

Till dessert åt vi köpta frysta hallon å blåbär som jag värmde i kastrull och varvade med glass, grädde å ett par maränger.
Hur gott som helst och roligt att planera och laga till.

Vår nyårskväll var just så bra som vi önskade oss. Med lugn och frid i sinnet och utan stress, jäkt eller en massa måsten. Vi känner båda att man inte måste göra allt tradionellt - fira med baluns, bjuda in människor eller gå bort själv bara för att det är nyår eller en annan helg. Vi gör allt detta när som helst på året oavsett anledning och kan med glädje välja att vara ensamma hemma i myskläder en nyårsafton å skippa champagnen. Den tror jag nog att vi sparar till i slutet av april när vi firar tre år tillsammans. Jag har planerat att överraska honom med en sak som jag vet att han uppskattar.

Nytt år brukar föra med sig nya intentioner, löften, önskningar...
För många år sen brukade jag alltid avge nyårslöfte och kategoriskt bröt jag dem. Mina löften handlade om att gå ner i vikt, börja träna, städa oftare, äta mindre godis och mer nyttigt, blir en bättre människa....ja allt möjligt märkligt.
Jag höll löftena kanske i tre dagar eller så. Sen stöp det och jag blev besviken på mig själv. Bannade mig och min självkänsla kröp längre ner i skoskaften. Jag tyckte jag var en dålig person som inte kunde hålla ett löfte till mig själv.
Med åren i takt med att min självkänsla vuxit sig starkare så har jag slutat ge löften till mig själv.
Jag har insett att jag är inte den människan som kan avge ett löfte till mig själv för om jag bryter det så mår jag inte bra.
Jag började istället säga att jag ska försöka...
Jag började sätta mina mål på en rimligare nivå som jag anpassade efter mig, den jag är. Det finns säkert de som kan avge ett nyårslöfte och sen hålla det och efter det avge nästa.
Men jag är inte sån.
Jag tar väldigt allvarligt på löften. Det finns en anledning till det som sträcker sig långt tillbaka i tiden, till när jag var barn, och när löften bryts så mår jag väldigt dåligt och känner mig sviken ända in i märgen och i min existens.
När människor säger, jag ska göra det, eller säger att de lovar göra det.....om något jag antingen ber om eller frågar - då förväntar jag mig att det också sker. Ofta har resultatet blivit en axelryckning från den som lovat och det har sårat mig.
Så jag är livrädd för löften från andra, sån är jag bara.

Antagligen därför som jag mått så dåligt när jag brutit löften till mig själv.
Därför så försöker jag förändra det jag vill förändra, jag är inte lika hård mot mig själv och jag vet numera att förändringar inte blir mer verkningsfulla bara för att de ska starta första dagen på ett nytt år eller en måndag.

Nu det här nya året som nyss har börjat, ska jag försöka gå ner i vikt. Och det är för min hälsas skull. Jag har sen jag blev sjuk för snart sex år se, ökat ungefär 15 kilo i vikt. Det är pga att min fysiska rörlighet har minskat drastiskt. Smärtor och på senare tid sen inflammationen i hjärnan, så har total utmattning varit följden av mina försök till träning.
Jag har gett upp, tappat modet och hamnat i en negativ spiral där jag istället har tröstätit. När det gäller den mat vi äter så är det bra mat, mycket sällan hel eller halvfabrikat och inte särskilt fet. Magnus tycker ju som bekant, om att laga mat och vi äter mycket grönsaker.
Så det är rörelse jag i första hand behöver få in i mitt liv, rörelse och träning utan smärta och jag behöver bygga muskler för att min kropp ska orka dansa.

Jag har haft dessa mål hur länge som helst och jag har kämpat på men sen misslyckats. Jag behöver i det läget ändra mitt sätt att se på misslyckandet.....att det inte är ett misslyckande utan ett bakslag eller vad man ska kalla det och att det bara är att fortsätta och ta nya tag. Jag vet att fällan många bantare faller i är just känslan av att misslyckas bara för att man faller till föga å mumsar i sig en tårtabit och då ger man upp å tänker....jag har ju ändå felat så då kan jag ju lika gärna äta upp hela tårtan.

För min del och som hos många andra så sitter vägen till viktnedgång i huvudet. Man behöver börja tänka och använda skallen och ändra tankegångar samtidigt som man motionerar mer.

Så det folket, det ska jag ha som mål - att bli smalare/lättare så att mina knän inte far illa å mitt hjärta mår bättre och att min kropp orkar dansa.
Sen har jag märkt att det går lättare för mig om jag inte bestämmer ett antal kilon eller en viss tid när jag ska vara "klar"...om jag hela tiden peppar mig med att säga att jag har som mål att bli smalare och väga mindre så kan jag ju nå mitt mål om och om igen och lyckas och växa istället för att känna misslyckande.

Så därja....det var allt för nu. Jag var på väg att skriva om Kajsa och den stundande operationen men mina fingrar tog en annan väg och andra bokstäver på tagnentbordet....Detta är så jobbigt och jag börjar gråta bara jag tänker på det och ändå så vet jag att jag behöver sätta ord på alla känslor och skriva av mig. Göra upp med detta svåra innan det är dags för att orka vara det stöd hon behöver.

Men endera dagen så kommer det nog. Sköt om Dig och var snäll mot Dig!  Kram