i huvudet på en finnpajsar jänta

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har så förbaskat svårt att tålmodigt vänta utan att bli irriterad på att de tar sån tid på sig.

När Magnus ringer så är det hela tiden samma svar han får….

-         Det har inte gått trettio dagar än och jag måste invänta pappren från min kollega och när de kommer då första kan jag titta på ärendet.

 

Spelar ingen roll när eller vem han ringer så säger de samma sak. Och vi skickar in papper och vi väntar och räknar dagar.

Nu ska ett papper vara skickat till mig igår som vi ska fylla i och när det kommit in till dem igen så kan de lösa lånet på vagnen och sen ska pappren vidare för det är såklart en annan handläggare som sköter ersättningen av lösöret.

 

SUCK!!!!

 

Ja ja…..det var det. Idag har jag fräst lite kantareller som jag ska ha till en västerbottensost paj jag ska göra. Blev så sugen när jag såg Per Morbergs länk på fb. Roligare än att bara steka å ha på macka även om det är underbartgott med det enkla. När man har så gott om svamp så kan man bli lite trött på det. Bortskämt kanske men så illa är det.

 

Nu så har jag pausat lite i skrivandet. Värmt mig lite av gårdagens middag och både ätit och snytit mig. En kopp te att lindra halsontet med står intill mig.

Tack och lov så orkar jag med att gå på mina ben än så länge och med hjälp av Alvedon så orkar jag vara upprätt med.

 

Häromdagen så såg jag ett inlägg på en vänss sida på fb. Jag gillade vad det stod och så skrev jag mina egna erfarenheter kring ämnet…….Dessa rader skrev jag;

Du kan inte ha en endaste känsla utan att först ha haft en tanke, det var det mest värdefulla en kvinna sa till mig när jag hade hamnat i en mycket svår livssituation som gav upphov till enorm ångest och svårigheter att handskas med livet.....och när man väl knäckt nöten att det är genom våra tankar som vi styr hur vi mår, hur vi hanterar svårigheter och hur vi upplever oss själva och vår livssituation så är det "relativt" enkelt att må bra.

 

Det är inte fösta gången jag skriver dem och talar om dem. Vad som var annorunda denna gång var att min vän Irène tyckte om dem och delade dem.

 

Sen så har jag ett tag nu funderat på det jag skrev och kommit fram till att det säkert finns dem som anser de vara provocerande. Det finns de som tror att jag inte vet vad jag pratar om och att det verkligen inte är så lätt att må bra som jag ger sken av.

 

Jag kan ju bara tala för mig själv och vad mina erfarenheter har lett till.

 

Och utan att ”tävla” i vem som har haft det värst så kan jag berätta att jag har haft många tillfällen att ge upp. Jag har överlevt en barndom som gav mycket kvar att önska. Efter bästa förmåga började jag jobba på min självkänsla.

Inte för att någon sa att jag måste det utan för att jag själv kom fram till att det inte var nåt roligt att leva så trasig och rädd som jag var.

Jag hade förmånen och lyckan att få två barn, som dessvärre var mycket sjuka och som mamma så kämpar man på fast man inte vet varifrån man ska hämta orken.

Kajsa hade ju dessutom sin svåra och jobbiga sjukdom.

 

Så tar min bror livet av sig. Jag skiljer mig. Har ingenstans att bo annat än i andrahandslägenheter och rivningskontrakt. Från månad till månad vet jag inte var jag ska bädda åt mina barn.

Jag förlorar ett par till familjemedlemmar både på naturlig väg men även genom självmord. Jag har en lillasyster i mycket dåligt psykiskt skick pga det som händer i familjen, att vi måste gång på gång rädda henne från döden.

 

Jag genomgår ännu en separation och så toppar vi med att jag förlorar min hälsa och min friska kropp.

En idag sju år lång kamp att ta mig upp ur det mörka hål jag hamnade i när jag insåg att mitt liv plötsligt tog en helt annan väg än den jag trodde att jag skulle fortsätta på.

Att plötsligt ha en kropp som man inte längre styr över är fruktansvärt.

Att mitt i livet förstå att saker som jag i hela mitt liv gjort och tagit för givna, inte längre går eller fungerar.

Vara tvungen att på nytt lära sig att gå, knäppa knappar, sminka sig, konversera med fler än en i taget, skriva och tänka att använda hjärnan utan att den får kortslutning och upplevelsen blir att det brinner i huvudet.

 

Jag förlorade det viktigaste jag som människa hade. Tillit. Jag blev tvungen att lära mig leva utan garantier. Jag fick lära mig våga tro igen. Vi tar livet så självklart och för givet och det är inte förrän man förstår och upplever att det faktiskt inte är det, som man förstår värdet på riktigt.

 

Jag har haft tusen orsaker till att ge upp och jag satt i ett ångestfyllt mörker i många år.

Jag åt tacksamt piller som skrevs ut. Jag slutade gå ut på dagtid. Jag blev återigen rädd för allt. Jag gjorde mitt bästa för att fungera när barnen var hemma. Övrig tid existerade jag bara. Jag tyckte synd om mig. Jag kunde inte så någon som helst ljusning nånstans och jag var så övertygad om att det aldrig någonsin kunde bli bra, kännas annorlunda eller att jag en dag skulle säga att jag var lycklig.

 

Jag var övertygad om att jag skulle få leva ensam resten av livet. Att ingen man någonsin kunde älska mig och vilja vara med mig när han fick veta vad han fick på köpet. Min sjuka kropp.

 

Folk sa säkert till mig att det skulle ordna sig och bli bättre men jag ville inte höra på det örat. För jag visste ju bäst själv. Eller hur?

 

Men jag hade så fel. Så grymt fel som man kan ha och jag är så glad för det.

 

För när jag väl förstod att jag kommer bli sittande där jag var om jag inte själv tog tag i mitt liv och tog ansvar för hur jag mådde.

Ingen kunde ju göra mig bra, ingen kunde göra mig lycklig eller lösa mina problem. Ingen kunde på nytt göra det åt mig som jag var tvungen att lära på nytt.

 

Bara jag. Och när jag insåg att jag satt där under offerkoftan och vägrade ta den av mig så skämdes jag.

Hur kunde jag göra andra människor ansvariga över hur mitt liv hade blivit?

Hur kunde jag tillåta denna flykt undan verkligheten?

 

Vad man råkar ut för som barn är en sak. Det är de vuxnas ansvar men så snart man själv blir vuxen är det ens eget ansvar att se till att ingen i ens barndom kan ta något mer ifrån en.

 

Och oavsett vad jag har råkat ut för så är livet mitt nu. Och det är inte det vi drabbas av som formas oss till dem vi är – det är hur vi handskas med det vi drabbas av.

 

Vi kan själva välja och att ta på oss offerkoftan är vårt första val och vi inte väljer att göra det bästa av situationen.

 

Jag fick hjälp av en av mina största förebilder. Stephen Paul som var min kurator, att använda hjärnan.

För det är när vi förstår att det är genom att tänka som vi styr hur vi mår och hur vi upplever saker, som vi kan göra skillnad.

 

När jag insåg att jag kunde koppla bort saker som var jobbiga genom att välja bort de tankarna och istället tänka på vad jag tyckte om och att göra saker jag gillar, ja då blev ju livet helt annorlunda.

 

När man inte hela tiden fokuserar på hur dåligt man mår så får man utrymme för andra tankar.

Att tänka annat än negativt det förändrar inte situationen…jag blev ju inte frisk, min bror kom inte tillbaka etc….. men det sorgliga behövde inte ha fokus och vara ALLT i mitt liv.

 

Det händer fortfarande jobbiga saker i mitt liv. Mina nära och kära blir sjuka, jag får problem som måste lösas men jag sitter inte där benägen att ta på mig offerkoftan igen…

 

Jag ramlar inte ner i nattsvarta hål där jag blir övertygad om att det aldrig kan bli bra igen.

 

För jag vet att det blir bra. För jag har haft fel så många gånger.

 

För några år sen kunde jag aldrig tro på kärlek, på att jag skulle vara så nöjd med livet och se så många möjligheter som jag gör idag. Skulle någon sagt det till mig hade jag inte trott på det. Jag hade inom mig vetat att det inte skulle bli så.

 

Men vad vet vi? Ingenting annat än det som varit och nuet. Och vem kan inte dra sig tillbaka i minnet och komma ihåg tillfällen då man varit djupt ledsen och övertygad om att man inte skulle kunna känna glädje igen. Problem man trodde var olösbara, finns inte längre.

 

Vi blir ju om och om igen överbevisade av oss själva och livet och tiden.

 

ÄNDÅ så envisas så många av oss fortfarande. Vi envisas med att vägra tro på annat än det dåliga som är för stunden.

 

Men ingenting är ju bestående. Varken de lyckligaste eller de mest olyckliga stunder.

 

Därför är det rätt klokt att kanske då och då tänka att det ju kan bli annorlunda. Man har ju faktiskt ingenting att förlora på att inte vara negativ.

Tvärtom.

 

Många säger att man ju inte kan styra vad man tänker och att man inte kan sluta tänka.

Nä man kan inte sluta tänka men man kan styra tankarna för i de flesta av oss bor bara en tänkare. DU själv och varför skulle du inte vilja vara den som bestämmer.

 

Visst ska saker och ting bearbetas och problem ska lösas men vi gör varken oss själva eller andra en tjänst genom att begrava oss i negativa tankar så att vi låter livet passera och gå oss förbi. För att vi valde bort att tex glädjas åt vad vi har, njuta av livet och det vi tycker om.

 

Men såklart sker inte detta av sig själv. Man måste ju vilja. Och det är väl där skon klämmer många gånger. Folk vill inte tillräckligt.

 

Det livet är för tänkande människor  J

 

 

 

Väntan är olidlig. Sitter med en klump av gråt i halsen och jag har vankat av och an här hemma hela dagen.

Idag har de trettio dagarna löpt ut. De dagar som måste passera innan försäkringsbolaget gör någonting som helst åt vårat ärende.

 

Magnus ska ringa dit, själv klarar jag inte av det. Känns bara som om jag ska brisera i en explosion. Det lär inte bli så men jag hoppas att vi idag får någon slags klarhet i hur hög ersättning de kommer betala ut.

Jag behöver verkligen få ett avslut på denna väntan, på denna oro. Kunna avsluta och lägga bakom mig och få en möjlighet att kunna se ett slut på den ledsamhet jag känt så länge nu.

Jag vill kunna fortsätta framåt igen, för ända sen husvagnen stals har jag stått och stampat på en och samma fläck.

Hur mycket jag än har velat att inte påverkas så negativt av detta så har jag gjort det.

 

När jag taöade med polisen i samband med att vi anmälde stölden så gav han mig information om brottsofferjouren.

Han gav mig telefonnummer och uppmanade mig att ringa dit eftersom jag var utsatt för brott och det är många gånger svårt att hantera och man känner ofta att någon har gjort ett stort hål i ens integritet.

 

Jag tackade och tog emot numret, sa att jag inte visste om jag skulle ringa eller inte.

Jag har inte ringt. Jag har funderat på det många gånger men sen har jag  känt att jag fixar det själv.

Och ja visst har jag fixat det, jag har hållit mig på mattan. Men jag förstår vad polismannen jag talade med, menade.

Jag har fått dela ordentligt med känslan av att någon gjort intrång bland mina tillhörigheter och stulit inte bara fysiska ting utan mina drömmar och förhoppningar. Mitt hårda arbete och den glädje och vila som husvagnen har gett mig.

 

Jag har tvingats att slå bort tankarna i huvudet, sudda ut bilderna som kommer för mitt inre för att liksom behålla mitt förstånd och för att inte gå sönder.

 

Nu är i alla fall väntan över och besked kommer i veckan. Jag kan bara hoppas och be för att vi får en rättvis ersättning.

 

När detta är över så väntar bara väntan på att få veta om vår ansökan om lägenhetsbyte går igenom.

Jag har inte väntat på besked så här länge sen jag blev sjuk. Jag avskyr att vänta.

 

Men men jag har inte mycket att göra än att försöka sysselsätta mig med saker som jag kan hålla fokus på så att jag inte tänker så mycket.

Som tex att städa, röja och rensa lite. Vi ska ha ett bord på loppis i slutet av september. Oavsett flytt eller inte så ska vi rensa ut och sälja av påsamlade saker (så att jag får plats att samla nya grejer)

Och det är riktigt roligt att göra detta. Det blir bättre med plats och en skön lättnadskänsla infinner sig när det är klart.

Och blir det flytt ja då har jag en del av arbetet redan klart J

 

Jag pratade med min Kajsa idag. Det är så gott att höra hennes röst som jag inte hört på länge.

Jag tittar på fotona på henne, både på väggarna här hemma och på de jag har på fb och på hennes sida. Jag tar del av saker hon gör. Gläds åt roligheter hon är ute på och vet att hon är lycklig och trivs i sitt Hälsingland.

Det är inte bara den fysiska frånvaron av henne som är påtaglig. Att hon inte finns här och jag både kan se och höra henne.

 

Det är massor av andra småsaker som är annorlunda med. Antalet skor i hallen har minskat.

Samtidigt så minskar inte innehåller i schampo och tvålflaskor i en rasande fart längre.

De känns fulla mest hela tiden. Antalet tops i badrumsskåpet är i stort sett konstant.

Papperskorgen där inne behöver inte tömmas varje vecka ens och den är inte fylld med mascarasvarta tops.

 

Små små saker som visar att hon inte längre är här. Åh vad jag saknar henne. Jag vill inte ha det på något annat sätt. Jag vill ha det så här att hon är lycklig. Att hon befinner sig där hon mår bra och styr sitt liv dit hon vill.

Det är så jag vill ha det men det hindrar såklart inte att jag saknar, behöver lära mig att vänja mig vid tomheten och tystnaden.

 

Jag märker så tydligt att detta är en fas i mitt liv som jag inte upplevt tidigare. Det är nytt och kan ibland upplevas som lite skrämmande.

Ibland vill jag ropa stopp, spola tillbaka, jag vill inte det här nya. Men jag vet att det inte går. Jag vet att det bara är att hänga med och att det snart kommer kännas helt naturligt och som om det alltid har varit så här.

 

Jag har inte skrivit här i bloggen på länge. Ibland har jag varit för ledsen. Ibland för trött och ibland har jag varit helt handlingsförlamad.

Jag har haft en sommar som inte alls blev vad jag hade hoppats. Alla planer gick om intet eftersom omständigheterna ändrades drastiskt flera gånger om.

 

Jag ska inte säga att den har varit dålig för bra saker har hänt med. Jag ser fram emot en lugn höst med förhoppningsvis positiva besked ang flytten inom kort.

Då lär det blir både jobbigt men även roligt och annorlunda. För då kommer drastiska förändringar ske i mitt liv.

 

Tack för Nu….