i huvudet på en finnpajsar jänta

Jag startade min dag med en kopp te i sängen och Minnenas television på teven.

Nu visas avsnitt av det gamla humorgrogrammet Partaj, från 1969. Det är så fröjd att våra gamla komiker. Programmen görs med sån enkelhet och man kan faktiskt se att deltagarna själv har roligt.

När frukost vad avklarat gav vi oss iväg ut för ett par ärenden som inte hanns med igår. På vägen till garaget tog vi vägen om grovsoprummet för att kasta lite grejer.

Synen som möter oss när vi öppnar dörren är förskräcklig. Det ser ut som en bomb har briserat därinne. Saker och skräp precis överallt. Hela golvet är täckt av småplotter och pryttlar, kläder bäcker, leksaker....ja allt! Och detta är givetvis blandat med riktigt skräp, som återvinnings glas och papper.

Mitt bland detta skymtar bitarav svart plast. Sopsäcksplast. Ja för allt hade faktiskt legat i säckar. Men nyfikna människor kan inte bara öppna en säck och rota lite försiktigt utan man måste riva sönder säckarna så att allt innehåll sprids ut över hela golvet.

Detta är inte förstå gången soprummet ser ut så här. Senast så satt en lapp på dörren efter att sopgubbarna varit där. GRISAR!!! stod det och jag förstår dem. Det är deras arbetsmöljö.

Det finns kärl uppmärkta på många olika språk för det som ska sorteras och det finns kärl för det man inte vet vad man ska göra av.

MEN det är inte deras arbetsmiljö detta handlar om. Inte heller "grisarna" som slitit upp säckarna.

Det handlar om Anette Öhman född 1944. En kvinna som är två år äldre än min mamma. Det är hennes liv som ligger i mitt soprum. Och då menar jag verkligen henne liv. Allt från familjefotografier, pass, gamla legitimationer, kläder till kasruller och hennes sons sparkstötting.

Jag stannade upp därinne, förstod att någons hem blivit utrensat. Men när jag tittar närmare på sakerna så förstår jag att det inte är en utrensning utan det är en tömning.

Någons alla tillhörigheter ligger spridda till allmän beskådan och har klivits på.

Jag tittar ner bland sakerna i kärlen, finner flera fotokuvert. Tar upp ett och öppnar det och får en bunt foton i handen. Foton från ett dop på sjuttiotalet. Det finns fler....resefoton, högtider, lekande barn.....

Anette Öhmans liv har burits ut från en av lägenheterna där jag bor. Anette Öhman är med all sannolikhet död.

Någon som inte är hennes anhöriga har tömt hennes hem.

Av alla saker som finns där så framgår det att hon har/har haft en son som heter Johan. Det var hans sparkstötting, märkt med hans namn, som låg bland kartongerna. En hederlig gammal spark att glida fram på genom vinterlandskapet.

Det är kanske Johans dop som syns på fotona. Kanske hans leksaker som är söndertrampade.

Hade det varit Johan själv som hade tömt sin mammas hem så tror jag inte att alla dessa personliga saker hade slängts. Någon som inte bryr sig, någon vars jobb är att tömma ett dödsbo. För allt det kastade pekar på att Anette aldrig ska komma hem igen.

Såna här saker väcker starka känslor och tankar hos mig. Jag tänker på vad som kommer att ske med mina egna tillhörigheter när jag dör. Hur mycket kan egentligen mina barn spara?

Och jag har idag bestämt mig för att i mitt testamente till baranen, skriva att allt det som de inte vill ha själva. Det ska brännas.

Jag vet att barnen kommer att ta det som de förknippar med mig, det som de vill ha i minne och kanske i sin tur ge vidare till sina barn. Men resten det ska försvinna från jordens yta. Mitt liv ska inte spridas ut i ett soprum när mitt hem ska tömmas...oavsett om jag lever eller är död.

Jag som ofta går på loppisar hittar ju hela tiden skolfoton på barn och barnbarn, bröllopsfoton och annat, i kartongerna där ramar ställs. De ligger till allmän beskådan utan att en enda människa bryr sig om personerna på bilderna.

För mig känns detta inte alls bra. Visst, det är bara saker men det är saker som har betytt något för ägaren. Och att hejdlöst sprida det för vinden utan en tanke, känns för mig respektlöst.

Anette Öhmans liv och öde har stannat kvar hos mig idag. Flera gånger så upptäcker jag att mina tankar dras till fotografiet på hennes gamla legitimation. En ung tjej med mörkt hår som ler mot kameran. Säkert utan en tanke på att jag många år senare skulle hitta hennes saker i soprummet.

Jag undrar så vem hon är eller var. Jag undrar så var hennes son Johan finns. Jag undrar om hon har dött ensam i sin lägenhet eller om hon har blivit vräkt. Eller kanske är hon dödssjuk och aldrig mer kommer att komma hem och därför tömdes hennes hem. Fast man utplånar ju inte en människas liv innan denne är död.

Jag kände i alla fall, där i soprummet, en sorg. En stor sorg över vad som än hänt henne. Om hon är död så vittnar hela mitt soprum om att hon har funnits och levt. Där finns alla hennes minnen.

Och snart är de borta för i morgon kommer bilen och tömmer allt och det körs till förbränningen i Lövsta och så går hennes liv upp i rök...men inte utan att först ha trampats på. Inte utan att först ha slitits sönder och blottats för vem som helst som rev och slet i säckarna.
Inte utan att först ha tagit vägen om smutsen och det grisiga betonggolvet.

Jag vill bara gråta och jag kan inte hejda tårarna som kommer. För jag vet att Anette Öhman är bara en av många.
En bild har etsat sig fast och det är ett av fotona från dopet. Ett litet barn hålls över dopfunten och har hela sitt liv framför sig...

Är det Johan Öhman vars mammas saker jag har för fötterna?