Utsikter
Jag är en person med behov av att vila ögonen på något som jag finner vacker, fridfullt, vilsamt och energigivande.
För mig är det naturen.
Jag vill ha natur utanför mina fönster och allra helst natur som jag barfota kan stiga ut på, direkt från mitt hem.
En stol att vila på och ett ryggstöd att luta mig mot där jag kan sluta ögonen och möta mig själv.
Jag behöver, för mitt välmående skull, se träd, grönska, djur och natur att följa genom årets alla skiftningar och årstider.
Det är för mig rikedom. Alla som har en vy utanför sina fönster, som ger samma sak till dem, är rika. Oavsett vad det är. Vi är ju olika med olika behöv.
Jag tror att det i oss människor finns inbyggt att stanna upp och blicka ut över horisonten, vidderna, ängarna eller en storstad. I det där ögonblicket då man stannar upp och är ensam i sina tankar så är det man ser, ens värld liksom.
Jag använder mina utsikter, som ser olika ut beronde i vilket fönster jag står, i meditativt syfte. Då finns allt det "röriga" bakom mig.
När jag tittar på min utsikt så fokuserar jag på det jag ser och tömmer huvudet på tankar. Ibland åker jag till en plats som jag vet har en positiv inverkan på mig, just för utsiktens skull. Just för det jag ser och upplever där.
Jag vet hur jag kommer att må när jag står och tittar ut över vyn och hur det fyller mig med energi.
Jag har använt min brors grav till liknande. Givetvis var det ju för att få ett möte med honom, som jag åkte dit. Men även för att jag tycker om platsen, det som fyller mig när jag är där. Skogen och ljuden i tystnaden. Ensamheten.
När jag behöver lösa problem eller fatta beslut går jag ofta fram till ett fönster och kan titta framför mig i "blindo". Så där att man fastnar med blicken. Då har jag ryggen mot mitt hem. Ryggen mot sånt som kan störa mina tankar och påverka mig.
Visst blundar jag ofta. Stänger alla synintryck ute och vrider ner de andra sinnena så att jag är i min egen lilla bubbla.
Jag hör ofta människor säga
- Jag kan inte vara stilla och inte göra någonting, jag måste ha något för händerna.
Då undrar jag alltid. Vad är de rädda för? Har de ens försökt?
Nästan alltid är det människor med "tusen järn i elden" som säger detta. Folk som alltid upplevs som stressade.
Jag vet ju såklart inte allt om alla människotyper och deras behov. Men jag tror personligen att lite stillhet och tystnad då man inte gör ett endast dugg, är hälsosamt.
Man behöver ju inte göra det till något tråkigt, utan använda stillheten till att bara andas. Det mest primära av allt vi gör. Men hur många andas medvetet och får uppleva det magiska som händer i kroppen då den slappnar av.
Jag vet så många som säger
- Jag har inte ro att ligga och andas.
Och så ger de upp, slutar och återgår till att svischa runt. Man har inte tid att andas!!!
Då undrar jag varför man har styrt sitt liv dithän att man inte ens har tid med det som gör att vi lever.
Vi har blivit otåliga människor. Vi måste se resultat på en gång för att hålla ut. Det måste hända något och det får inte vara tråkigt.
Jag undrar vad människor använde sin egna tid till innan, mobiltelefoner, mp3 spelare, datorer....
Kanske de andades, kanske de tänkte, kanske de pratade med varandra?
Människor har rest till arbetet i flera hundra år och det är bara en väldigt kort tid nu på slutet. Så kort att t.o.m jag kan överblicka den, som människan har tillgång till de tekniska sakerna som gör att man slipper tänka och andas.
Den största delan av människans tid på jorden har vi varit utlämnade till våra egna tankar och att andas.
När jag sitter i bilkö, eller åker t-bana eller står i kö....när jag väntar alltså.
Då bestämmer jag mig för att använda den tiden till något kreativt och bra. Jag tänker och andas. Jag löser problem och jag skapar.
Skapandet är nog roligast. För det kan handla om allt från att måla om något, till tankar om vad jag ska skriva i bloggen.
Då har jag använt den tiden som oftast går till att irritera sig och dra på sig negativ energi.
Den tiden då jag väntar är bara min och jag kan trolla med den och göra den hur rolig som helst. Den tiden har inte gått mig förlorad och blivit negativa minuter som förevigt är förlorade.
Nu ska jag sätta mig på min balkong. Solen lyser och det är varmt där. Min lilla plats på jorden. Där ska jag tänka, göra mitt liv meningsfullt och roligt i tankarna. Samtidigt som jag andas i takt med livets långsamma och hälsosamma puls.
I morgon har jag massor jag måste göra. Saker som kommer göra mig jättetrött. Men det har hopat sig på en och samma dag och jag måste reda ut det.
Men idag är Nu.
KramKram till Er
